Om att glädjas

Alex Honnold free solo climbing on El Capitan’s Freerider in Yosemite National Park. (National geographic/Jimmy Chin)

Det tog Alex Honnold 3 timmar och 56 minuter att klättra uppför El Capitan, och han gjorde det utan hjälp av rep. Honnold är den första människa i världen, och hittills enda, som klarat att klättra upp där utan rep. Minsta misstag när han letade skrevor och ojämnheter på klippväggen att ta tag i för klättringen hade lett till att han rasat till sin död. El Capitan är drygt 900 m hög och ligger i  nationalparken Yosemite i USA.

Efteråt, när han är däruppe sitter han och pustar ut och säger ”I’m so delighted!” om och om igen, ”I’m so delighted!” Det är en berörande scen i ”Free solo”, filmen som gjordes om bedriften och som jag såg för nåt år sen. Han är så lättad och så fantastiskt glad, nästan som om han är lite överraskad själv över att han klarade det.

Jag kom att tänka på Alex Honnold och hans ”I’m so delighted!” när jag läste om den amerikanske poeten Ross Gays årslånga experiment att för varje dag lägga märke till något som gjort honom glad den dagen och skriva ner ett kort stycke om det. Miniessäer eller ”essayettes” kallar han det. Det resulterade i ”The Book of Delights”.

Ross Gay skriver: ”It didn’t take me long to learn that the discipline or practice of writing these essays occasioned a kind of delight radar. Or maybe it was more like the development of a delight muscle. Something that implies that the more you study delight, the more delight there is to study… I felt my life to be more full of delight. Not without sorrow or fear or pain or loss. But more full of delight.”

Kanske nåt att ta efter? Skriva ner händelser, stora som små, upplevelser man haft under dagen som man blivit glad av eller förtjust över. Inte långt alls, ett litet stycke text bara gissar jag. Och så göra detta varje dag i ett år. Tanken är alltså att man skulle öva upp sin glädjeradar eller glädjemuskel så att man är gladare när året är över. Hm, tål att tänka på. Tips inför årsskiftet, kanske. Läs mer om Ross Gay på Brain Pickings här.

(PS Nån bergsklättrare är jag verkligen inte! Glömmer inte en gång för många år sen då vi hela familjen klättrat lodrätt uppför en stege och in i en mörk hålighet i en bergvägg i Norditalien. Bara för att det såg spännande ut. Nedanför strömmade en liten fors med vassa stenar i. Det gick hur fint som helst att klättra upp och gå in i där, men när jag skulle ner var det helstopp. Ville inte. Kunde inte. Pinsamt – upp ok, ner absolut inte ok. Föreslog att vi skulle kalla på brandbil med stege och brandmän som skulle rycka ut från närmsta stad, Bolzano om jag minns rätt. Nåja, ner kom jag ju så småningom i alla fall och utan att kalla på brandkåren.)

2 reaktioner på ”Om att glädjas

  1. Aleksandr Sergejevitj december 8, 2019 / 8:38 e m

    Ditt utmärkta förslag att öva sej i i vardagsglädje och t o m dokumentera den, skulle jag möjigen vilja omformulera till rekommendationen att hålla sej öppen och mottaglig för den när infinner sig, ibland osökt och överraskande,med hänsyn till sinnestillståndet som gick före.

    En sån sinnesförändring, som med rätta kan kallas glädje, kan vi ju i beviljade ögonblick mirkakulöst uppleva vid utövandet av den enklaste handling. Att den blir kortvarig förminskar på inget sätt värdet..

    Förmiddagskaffet rinner genom filtret
    Jag blundar och lyssnar till dropparna
    Under en kort tidrymd
    Sammanfaller deras fall
    Med väggklockans tickande.
    Sen återvänder verkligheten
    Till sin normala otakt.

    Det som du Gabrielle så flitigt praktiserar; utflykter i hembygden med öppet sinne, tror jag mycket på. Färgen på blåbussen, en upplockad kastanj, ordlösa möten med okända medmänniskor i stadsvimlet, blir varsin liten insättning på glädjekontot och balanserar förunderligt upp den mörksyn som morgonens nyhetssammandrag kan ha fött:

    DAGEN DÅ TRUMP BLEV PRESIDENT

    Från sennattens datorskärm
    sipprade uppgivenhet in i takt med bulletinerna.
    – Världen är ohjälpligt ohjälplig!
    Förmiddagskaffet gjorde inte mycket till saken.

    Men vid middagspromenaden rullade sig en golden retriever
    frustande i Rosenlundsparkens drivor av nysnö,
    och på Södermalms alla skolgårdar och dagisar
    var barnens röster lika klara
    som färgerna i deras vinteroveraller och mössor.

    Vid hemkomsten påbörjades ett kok av grönsaksgryta
    med potatis, tomater, morötter, champinjoner, purjo och en näve linser.
    Doften från grytan och värmen från spishällen tillkännagav:
    – Värre än så har mänskligheten överlevt!

    Gilla

    • Gabrielle december 9, 2019 / 5:14 e m

      Tack för intressant kommentar! Fin ”betraktelse” du gjorde efter det olycksaliga presidentvalet i USA. Berörande!
      Själv var jag i London den kvällen/natten, och tv:n stod på hela tiden. Sen kom vi hem till ett fullkomligt igensnöat Stockholm.
      Ja, att lägga märke till och ta åt sig ”korn av glädje” man råkar på under dagens lopp tror jag också på. Man måste förstås inte skriva ner dom. Men som experiment kunde det vara intressant. Ungefär som Peter Englunds bok ”Jag kommer ihåg” som inte är en självbiografi utan just ett minnesexperiment. Jag har provat själv att skriva korta snuttar om saker, händelser m.m. som jag minns. Och visst, skrivandet leder till fler hågkomster. Kanske skulle det som Gay anser funka så också med samlandet av korta texter om glädje.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.