Enligt Plinius (gammal romare, författare, Naturalis Historia från år 77) slog Kleopatra och Marcus Antonius vad om vem som kunde ställa till med den mest överdådiga festen. Målningen visar hur Kleopatra vann genom att plocka fram sitt trumfkort. Hon tog av sig sina ovärderliga örhängen med äkta pärlor och släppte ner dom i ett glas vin (vinäger? ättiksblandning? eller vad det nu var). Pärlorna löstes upp och så tömde hon bägaren. Det kunde Marcus Antonius inte överträffa, och han fick erkänna sig besegrad.
Målningen är gjord av den italienske konstnären Giambattista Tiepolo 1744, och i dag finns den på National Gallery Victoria i Melbourne. Jag tror att den anses vara ett av Tiepolos bästa verk. Målningen är vacker, snygg komposition, fina färger, vackert ljus och det blir en rolig effekt av mönstret på golvet när man rör sig framför den.
Ska jag komma med lite kritik så tycker jag att han målar väldigt små huvuden på personerna. Det ser inte riktigt naturligt ut. Titta på dom där som står till höger i bilden, lång kropp och litet huvud på dom förutom på dvärgen längst till höger. Och så kan man notera att Kleopatra mer ser ut som en festklädd förmögen dam i feststass från 1700-talet än en egyptisk drottning, som levde 69 f.Kr. till 30 f.Kr. Det är ju inget direkt egyptiskt över henne. Modernisering av motivet. Lite som när dom förflyttar handlingen i nån 1800-talsopera, typ Carmen, från den tiden till våra dagar, moderna kläder, modern dekor osv.
Vill du läsa mer om målningen kan du titta här.
Gabrielles blogg 
God middag, denna lika märkliga som milda februaridag, bästa Bloggerska!
Så underbart glad jag blir att Ni citerar den gamle postexpeditören och tillika stockholmsflanören Bo Bergman! Han är sannerligen ännu värd att läsas! Minns ännu när Jan Malmsjö – förmodligen i ”Hylands hörna” – med sådant engagemang i rösten deklamerade skaldens fina dikt ”En människa”* utan hjälp av något manus och som rymmer många tänkvärda rader. Jag råkar faktiskt inneha ett visitkort, som ägts av skalden, och på vilket han med sirlig stil skrivit till en text, riktad till tidskriften ”Idun”. I detta sammanhang tänker jag även på när aktrisen Lena Olin i samma program framförde Stagnelii magiska dikt ”Vän, i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes, när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå…”
Ni tillönskas allt gott! Tack för ordet! Punctum finisque.
* Dikten börjar sålunda:
”Jag är en människa, en lump, ett lappri,
ett ingenting i allt som är och var.
Men detta ingenting, men detta lappri,
har burit och skall bära sina da’r
till målet efter mått som ingen känner.
Jag är en människa, en eld som bränner…”
GillaGilla
Tack, för intressant kommentar, Ordbrukaren Hr Besserwisser. Känns gott att bli påmind om Bo Bergman, som jag bloggade om här. ”Hjärtat skall gro av drömmar… ” kan jag numera utantill, den är ju inte så lång.
Dikten ”En människa” kände jag inte till men nu har jag förstås läst hela och tycker om den. Och så blev det några till av Bo Bergman som jag hittade via webben. ”Resan” m.fl.
Intressant också med Stagnelius. Jag visste inte att det var han som skrivit raden ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.”
Allt gott!
GillaGilla