Suck i Coronatid

Såg på nätet att man kan skaffa sig en munkjacka som det står Boomer Doomer Covid-19 på. Nån sorts vriden svart humor men inte i min smak. Och jag hör förstås inte till målgruppen heller. Jag är ju en Boomer själv, dvs hör till riskgruppen av 40-talister. Många av oss kan ju vara ”doomed” i den pågående virusstormen.

Det som sker nu i Sverige (och ännu värre i en del andra länder) är alldeles för allvarligt och djupt sorgligt för att man ska skoja om det (och tjäna pengar på det samtidigt). Jag vill som alla andra att det här ska ta slut fort! Jag vill sluta hålla andan när jag möter folk på mina promenader, jag vill sluta gå med andningsmask dom få gånger jag måste in i en livsmedelsaffär eller ett apotek, jag vill ta tåget och hälsa på familj i Skåne, jag vill träffa folk, jag vill umgås, jag vill socialisera, jag vill gå på restaurang med goda vänner… Om jag trodde på gud skulle jag be till henne/honom att se till att få ett slut på det här snabbt nu. Det räcker nu, Gud! skulle jag säga. Var vänlig gör nåt!

Kanske agerar vi rätt, vi i Sverige. Istället för att myndigheterna inför rena förbud och sen bötesfäller dom som bryter mot dom, försöker man förlita sig på människors sunda förnuft, solidaritet och goda vilja. Kanske går det vägen. Hoppas det.

Det är faktiskt inte tomt och öde överallt i Stockholm. Gick förbi Vasaparken igår och där såg det ut som på bilden här. På trottoarserveringarna på Dalagatan satt folk i solen och drack kaffe eller tog ett glas vin. Fast, hm…satt dom inte lite för nära varandra ändå? Jag ville inte ta bild på dom, det får räcka med Vasaparken. Och i dag sitter dom nog inte varken i parken eller på trottoarserveringarna. Det snöade nyss.

8 reaktioner på ”Suck i Coronatid

  1. Aleksandr Sergejevitj mars 31, 2020 / 11:40 f m

    ”Om jag trodde på gud skulle jag be till henne/honom att …. ”

    Jag satsar på att det bakom uttalandet finns en vilja, eller åtminstone ingen aversion mot att bli motsagd. Alltså:

    Visst ligger reaktionen nära till hands. Många känner säkert lika dant.

    Men jag kommer att tänka på ett visdomsord – inte nödvändigtvis knutet till nån viss kulturkrets eller religion – som hävdar att den som letar, redan har funnit, ungefär som man brukar säja att vägen är vandringens mål.

    I den andan kan den som bekänner sej som icke troende, nån gång när det känns extra förtvivlat, ha rätt att sträcka sej till en lätt omformulering och tyst inom sej eller mumlande före insomnandet uttala: ”Gud, OM du finns, se till att få ett slut på det här snabbt nu. …..”.

    Det kan kännas lite underligt, t o m skamset. Men lite skönt också. Att till en tänkt Person få tala om vad som trycker och försöka formulera sej begripligt och ansvarsfullt. Ungefär som att skriva en dikt i dialog med den mottagare man är (nästan) helt säker på att hon/han inte finns.

    Man kan aldrig vara för viss. Tänk om nån lyssnar men ännu inte gett sej till känna, eller talar så tyst att det krävs stor tystnad tillbaka för att uppfatta svaret, nån som sympatiserar med våndan och kanske känner den själv, medskyldig och medlidande på samma gång, som en mor som satt sitt barn (naturen, mänskligheten) till världen och fostrat det, men sen i kärlek lämnat det frihet att gå sina egna vägar, fast hon vet att det kan gå bort sej.

    Kanske är tro och tvivel inte varandra uteslutande motsatser, Kanske betingar de varann och finns i varandra, så som Yin finns i Yang och Yang i Yin.

    ”Utan tvivel är man inte riktigt klok.” (Tage Danielsson). Det kan även gälla tvivlet på den ’trosvissa’ förvissningen att Det Heliga inte finns.

    Gilla

    • Gabrielle april 1, 2020 / 3:19 e m

      Tack för kommentaren. Som flera gånger tidigare får du mig att tänka ett varv till (eller flera). Och det är nog så: inte heller jag stänger några dörrar helt mot det stora okända. Inget 100%-förnekande. Människan förstår inte allt trots all vetenskap. Och Tage Danielsson har förstås rätt. Så dom där dörrarna får stå i varje fall lite på glänt. Kanske kanske finns det en god makt eller kraft nånstans som vi kan vända oss till när vi är ledsna, oroliga och behöver stöd? Om inte annat kan det kännas trösterikt att tänka och göra så. Ett gammalt citat kommer upp i skallen: ”Vad mer, om villan oss bedrager, blott hon vår levnad lycklig gör?” (Johan Henrik Kellgren).

      Gilla

      • Aleksandr Sergejevitj april 1, 2020 / 6:21 e m

        Leve dialogen!

        Kellgren var ett snille och en av vår litteraturs kvickaste. Ditt citat är välformulerat och innehåller nog en sanning, fast av tvivelaktigt slag. Det är nog skrivet i lätt överseende med dom som inte delade fritänkaren Kellgrens skepsis i trosfrågor.

        Samme Kellgren skrev dock ’… den snille är i ett, kan vurma i ett annat.’ Vem vet, kanske hade han, liksom i talesättet fan själv, blivit religiös på gamla dar, om han inte ryckts bort i tidiga fyrtioårsåldern.

        Gilla

        • Gabrielle april 2, 2020 / 12:17 e m

          Hm…nej, tvivelaktigt känns det inte för mig. Jag har nog samma skepsis i trosfrågor som han hade. Och så har jag nog en soft spot för Kellgren sen jag läste Carina Burmans roman ”Min salig bror Jean Hendrich”.

          Gilla

          • Aleksandr Sergejevitj april 2, 2020 / 2:58 e m

            Jag har nog formulerat mej dåligt. Vad jag menade var att det många gånger ligger något tragiskt i att en människa subjektivt livslångt baserar sitt välbefinnande ( lyckan) på det som på goda grunder objektivt måste uppfattas som en livslögn (villan). Jfr slavägaren som dör nöjd och belåten med sin uppfattning att den ordning han varit med om att upprätthålla är rättfärdig.

            Eller den som inte förmår/orkar inse att den ‘lyckliga’ parrelation hen anser sig leva i utspelar sig samtidigt med partnerns konsekventa otrohet.

            Livslögnstemat är ju ymnigt förekommande i konsten. Jag tänker bl a på ett par banbrytande verk inom dramatiken, Ibsens ‘Vildanden’ och Arthur Millers ‘En handelsresandes död’, där livslögnen framställs som just … tragisk.

            Gilla

          • Gabrielle april 3, 2020 / 9:35 f m

            Tack för förtydligande och fördjupning av din tidigare kommentar. Det är klart att du har rätt. Man kan inte säga att ”villan” rent generellt kan ses som något gott, att det är ok med vilken livslögn som helst. När det gäller trosfrågor har jag ofta tänkt att det ändå måste vara rätt skönt att ha en gudstro, att tro på bibelns Gud, för dom som gör det. Det är som att ha någon att hålla i handen hela tiden och i förtröstan tänka att det här tar gud hand om, det kommer att bli bra. Nån sån hand att hålla i har inte jag. Jag får klara mig ändå, och jag gör det också på mitt sätt.

            Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.