Om Flauberts papegoja

Julian Barnes är en engelsk författare (f. 1946) med en rad böcker bakom sig. För mig är han faktiskt så gott som ny: har bara hört hans namn tidigare men inte haft klart för mig att jag skulle läsa nåt av honom. Men nu har jag just läst boken ”Flauberts papegoja”. Den kom på engelska redan 1984 och är den bok som Barnes fick sitt genombrott med. Jag hade inte hört talas om boken förrän jag råkade hamna på en sida på nätet där man skrev om den bok av Barnes som kom 2018: ”Den enda historien”. Jag ska läsa den också men sticker emellan med en annan bok just nu.

”Flauberts papegoja” är en fantastisk bok. ”Tänk att man får skriva så där!” mumlar jag förtjust under läsningen. Och det är klart att man får. Som författare får man ju göra precis som man vill. Och det gör Barnes.
Sydsvenskans Torbjörn Flygt beskriver boken så här: ”…en infallsrik, fantasifull och djärvt roligt skriven biografi över Madame Bovarys upphovsman, Gustave Flaubert, förklädd till roman. Eller om det är tvärtom. Eller om det är en lång underhållande essä i gränslandet till fiktion.”

Ja, som läsare blir man ofta överraskad. Berättaren, den pensionerade läkaren och änklingen Braithwaite, är besatt av Flaubert och vill veta vilken av två uppstoppade papegojor som en gång satt på Flauberts skrivbord. Så han bilar runt i trakterna av Rouen och letar och han läser gamla brev mellan Flaubert och hans älskarinna eller brev med mera från goda vänner till Flaubert. Ett tag befinner man sig som läsare också inne i huvudet på Louise Colet, Flauberts älskarinna under några perioder av deras liv.

”Madame Bovary” är det enda jag läst av Gustave Flaubert. Wikipedia skriver om boken ”…anses nu vara ett betydelsefullt verk inom realismens litteratur, samt en av de mest inflytelserika romaner som någonsin har skrivits. Den har bland annat kallats ”den mest perfekta boken.”

I den svenska pocketupplagan från 2012 har Sara Danius skrivit förordet. Hon avslutar så här: ”Man måste inte älska Flaubert. Men det är dumt att inte göra det. Oavsett vilket måste man böja sig i beundran. Form och innehåll har glidit isär, och formen har blivit till ett litterärt objekt i egen rätt. En ny epok har börjat.”

I boken ”Den blå tvålen” (utg. 2013) har Sara Danius skrivit om hur romankonsten förändrades under 1800-talet med Stendhal, Balzac och Flaubert, den franska realismen. Oj oj måste kanske läsa ”Den blå tvålen” också. Läslistan blir längre och längre. Skönt om böckerna finns som e-bok så jag kan ladda ner dom på min läsplatta, det är det där svarta som skymtar bakom den rödmönstrade boken på bilden. Jag läste papegojboken på plattan, inte den vackra engelska upplagan ovan.

4 reaktioner på ”Om Flauberts papegoja

  1. Aleksandr Sergejevitj april 20, 2020 / 5:01 e m

    Vem känner inte igen sej i dilemmat du allra sist tar upp. att prioritera mellan alla böcker man på det ena eller andra sättet får nys om (recensioner, väntips, tio-i-topp-listor, Babel-tittande …) och anser sej BÖRA läsa.

    Här finns som jag ser det bara en utväg: Att stryka ordet ’böra’.Hur man än väljer
    (man ska ju välja mellan läsning och annan sysselsättning också), kommer urvalet
    att bli både ensidigt och tillfälligt. Vi måste vara förlåtande mot oss själva över att vi bara har nosat på författarskap som fötjänar att läsas I SIN HELHET, att vi kanske kommer att dö utan att ha läst den och den klassikern, och att vi framhärdar i att läsa s k triviallitteratur (t ex deckare) bara för stundens kittling eller som ett invant sätt att avsluta dagen före insomnandet.

    Alltså: Du Gabrielle och jag får nöja oss med att ‘bara’ ha läst ‘Madame Bovary’ av
    Gustave Flaubert till förfång för hans ’L´Éducation Sentimentale’ och allt övrigt. (Inte det sämsta att ha fått fascineras av Emmas tragiska livsöde!)

    Vi har ju i gengäld haft det oförskämda nöjet att läsa om hans papegoja i Julian Barnes’ härliga bok.

    Själv har jag därutöver av Julian Barnes läst bl a den flerfaldigt prisvinnande ’Känslan av ett slut (sv. 2012) som på sätt och vis – men mindre uppsluppet – handlar om samma sak som ’Papegojan’: hur lite vi nånsin kan veta om dom andra, och hur mycket av det vi tror oss veta eller minnas om oss själva inte är dagsens sanning utan bara representerar vårt egna ensidiga perspektiv på verkligheten.

    Den boken MÅSTE du läsa 😉 ! Och jag MÅSTE läsa hans senast utkomna! Annars får jag stå där med skammen.

    Gilla

    • Gabrielle april 24, 2020 / 10:04 f m

      Tack för tipset om ”Känslan av ett slut”. Ja, jag har insett att Barnes ska jag nog ägna mig lite mer åt framöver. Det blir nog både den och hans senaste vad det lider. Tid att läsa finns ju lite extra nu under coronakarantänen.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.