Julian Barnes och Sjostakovitj

Den engelska författaren Julian Barnes har blivit lite av favorit hos oss på senare tid. Det började med att jag läste ”Flauberts papegoja” (bloggade om den här) sen blev det några till: ”The only story” och ”The sense of an ending” (påhejad av Aleksandr Sergejevitj som kommenterat många av mina blogginlägg. Tack för det!). Nu har jag just börjat med en novellsamling av Barnes, ”The lemon table”. Bara läst två av elva noveller hittills, men det ser lovande ut. Tycker om hans sätt att skriva.

Sen har jag snappat att Julian Barnes skrivit en bok om den ryske kompositören Dimitrij Sjostakovitj. ”Tidens larm” heter den i svensk översättning. Tipset fick jag via ”Babels bibliotek”, där jag en dag satt vid min dator och botaniserade bland intervjuer med författare. Mycket lämplig sysselsättning när det är kallt eller regnigt eller blåser lite för mycket för att jag ska vilja ge mig ut i kajaken. Och från min plats på verandan har jag ju ändå utsikt över havet, kan hålla koll på tärnor och måsar, skrakar, minkar på stranden, ev segelbåtar och vattenskotrar som drar förbi m.m. Och så skrämma bort stora horder kanadagäss som vill hålla till på stranden. Jag försöker få bort dom genom att springa dit och slå ihop två grytlock. Urdumma fåglar! Dom kommer snabbt tillbaka.

Men boken om Sjostakovitj ska jag nog läsa sen tror jag. Han levde ju i en tid där han var tvungen att navigera försiktigt för att inte bli tagen av säkerhetspolisen. ”Feghetens linje var den enda som löpte rak och oavbruten i hans liv”, nåt sånt skriver Barnes i boken. Och när Jessica Gedin frågar om feghet och mod säger Barnes att han tycker att ”feghet är intressantare än mod”. Han säger att Sjostakovitj använde ironi i sina kompositioner för att visa var han stod i förhållande till makthavare som Lenin, Stalin och Chrusjtjov. Ironin funkade som en sorts ”snorkel för det sunda förnuftet” i den tid Sjostakovitj levde. Klart jag blir nyfiken på boken.

Sjostakovitjs musik har jag inte lyssnat så mycket på. Men ett populärt stycke som nog många hört är hans vals nr 2. En sugande suggestiv komposition, som var med som ledmotiv i filmen ”Eyes wide shut”. Här.

4 reaktioner på ”Julian Barnes och Sjostakovitj

  1. Aleksandr Sergejevitj juli 27, 2020 / 11:03 f m

    Spännande med din ’serieläsning’ av Julian Barnes. Boken om Sjostakovitj tillhör definitivt dom man blir sugen på.

    Kanske är det inte en slump att engelsmannen Barnes valt Sjostakovitj som ämne för sin roman. Det fanns startka band mellan S. och det samtida engelska musiklivet. Framför allt utvecklades en varm vänskap mellan honom och epokens främste brittiska nyskapare av konstmusik, Benjamin Britten. Här länk till en utmärkt artikel i Guardian för nåt år sen:

    https://www.theguardian.com/music/2019/sep/11/britten-shostokovich-festival-orchestra-jan-latham-koenig

    I artikeln nämns den store cellisten Mstislav Rostropovitj som förenande länk mellan dom två. Med samma bild som i artikeln får du här en YouTube-länk till en inspelning av en spänstig och lättillgänglig sats ur en cellokonsert av Sjostakovitj. Intressant i sammanhanget – och vittnande om den nämnda vänskapen – är att det är Britten som tolkar pianostämman:

    Håller med dej om epitetet ’sugande’ när det gäller S:s vals nr 2. Stanley Kubricks ’Eyes Wide shut’ (som väl blev hans sista film?) minns jag som en utmärkt och tänkvärd moralitet, nästan i Barnes’ anda!

    Ha en bra avslutning av semestervistelsen!

    Gilla

    • Gabrielle juli 28, 2020 / 4:23 e m

      Tack! Roligt att dom var såna kompisar, Sjostakovitj och Britten. Som du kanske såg la jag ut mer Sjostakovitj-musik i ytterligare ett inlägg: The Gadfly. Allt detta om Sjostakovitj får mig att känna mig nyfiken på hans övriga musik också. Så tack för cellokonserten du skickade en sats ur. Snart hoppas jag att jag har Barnes bok också.

      Gilla

  2. Lars Grahn juli 28, 2020 / 7:10 f m

    Har haft en liknande Barnes period. 🙂 Boken om Sjostakovitj gav en stark beskrivning av rädslan att leva under förtryck. En del bilder lever kvar i bakhuvudet. The Sen se of an Ending läste jag också på engelska och tyckte mycket om. Sen är inte min engelska hundraprocentig – och då blir man ju medskapande… Den finns filmatiserad också. Helt okej film med Jim Broadbent och Charlotte Rampling..

    Gilla

    • Gabrielle juli 28, 2020 / 4:16 e m

      Tack. Roligt att du också gillar Barnes. Boken om Sjostakovitj har jag inte fått tag på än, men efter din kommentar blir jag ännu mer sugen på den. Men vill ha den på engelska. Min engelska är absolut inte hundraprocentig den heller, men är det en någorlunda lättläst förf som Barnes föredrar jag originalspråket. Och så slår jag upp sånt jag inte begriper på mobilen. Filmen på ”The Sense of an ending” känner jag till men har inte sett den. Bra skådisar.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.