Pinsamt på 1700-talet

Carl Gustav Pilo: Drottning Sofia Magdalena. NM 4888

Urim och Tummim, vet du vad det är för några? Helt obekanta för mig tills jag stötte på dom när jag var inne på dom avslutande delarna av Klas Östergrens ”Två pistoler”.

En i stora delar fantastisk bok. Min beundran för Östergrens förmåga, stil- och språkkänsla – ren virtuositet med språket – går upp många grader här. Han kan verkligen variera sitt sätt att skriva på! Han målar fram personerna – kungen, drottningen, änkedrottningen, hovdamerna och Munck själv förstås – på ett fantastiskt språk, lite stramt, omständligt och gammaldags, som ger en doft av 1700-tal utan att alls vara 1700-talssvenska. Fast ibland är det lite snårigt och inte helt lättläst. Författaren markerar t.ex. inte dialoger med s.k. pratminus eller citationstecken. Varför han valt att göra så vet jag inte. Nåt stilgrepp är det väl.

Det är hovstallmästare Munck som berättar. Efter mordet på Gustav III blev Munck landsförvisad av hertig Karl, Gustav III:s bror och då t.f. kung. Nu vistas Munck som gammal och alltmer orkeslös i Toscana. Till sin hjälp har han en svensk allt-i-allo som tar hand om honom och gärna lyssnar på honom när han berättar sina minnen.

Här finns berättelsen om hur äktenskapet mellan Gustav III och drottning Sofia Magdalena äntligen skulle fullbordas efter många år av totalt främlingskap. Kungen ville ju ha en tronföljare. Att läsa om hur det gick till känns närmast pinsamt. Men här finns också humor. När kungen äntligen hamnar i säng med drottningen är han minst sagt tafatt. Efter ett misslyckat försök säger han till Munck: ”Jag hittar lättare i Neapel”. Munck måste handgripligen hjälpa honom och drottningen. Och det blir ett barn. Men det blir också många otrevliga följder som illasinnade rykten, en massa fake news och djup osämja mellan kungen och hans mamma änkedrottningen.

Jag minns att jag läst om den här historien tidigare. För många år sen när man gav Verdis ”Maskeradbalen” i Göran Genteles fantastiska uppsättning på Stockholmsoperan såg vi den flera gånger. Vi satt alltid på dom billigaste platserna, studentpris på 3:e raden. Ett särskilt intresse för Gustav III vaknade. Och nån gång den där tiden läste jag en bok om Gustav III som jag tror var skriven av Beth Hennings, historiker. Där fanns historien om Munck med. Jag tyckte det var lika pinsamt då som nu i Östergrens bok.

Mot slutet skriver Östergren om det här att alls ge sig på och försöka skriva om en person som levde för 200 år sen. Han skriver att ”det är ingen större skillnad, i anständighet, mellan charlatanen som stod på en kyrkogård vid midnatt med en benknota i ena handen och sade sig kapabel att frammana ett andeväsen, och den författare som sitter hemma på kammaren mitt på dagen och beskriver själslivet hos en person som varit död i tvåhundra år”. Och Östergren fortsätter: ”Eller de andebesvärjare som satt vid levande ljus och under Urims och Tummims inflytande önskade se vad bröderna giöra på jorden, om de fördriva tiden i svalg och fråsseri, driva otuckt, spela….” osv. Är det en författares ursäkt om att han kanske tagit sig för stora friheter och lagt in tolkningar i kungens själsliv som det egentligen inte fanns fog för?

Urim och Tummim är från Gamla Testamentet och handlar tydligen om små föremål, ett par stenar eller stavar, som användes för att avgöra en fråga och visa på guds vilja. Föremålen kan ha legat nånstans i översteprästens skrud. Svenska Wikipedia förklarar kortfattat här, engelska Wikipedia betydligt längre här.

3 reaktioner på ”Pinsamt på 1700-talet

  1. Aleksandr Sergejevitj oktober 29, 2021 / 12:32 e m

    Som ’bloggföljare’ kan man inte upphöra att imponeras av din friska aptit på god litteratur och förmåga att inte bara ta dej igenom böckerna på ett ytligt sätt, utan att assimilera det lästa och föra över det i pregnanta kommentarer. Som nu med Östergrens bok som du så aptitretande presenterar.

    En bok du skrev uppskattande om hel nyligen, var Jonas Karlssons senaste novellsamling. Jag nämner för den som kanske glömt saken, att JK för två decennier sen på ett lysande sätt spelade Gustav III i en TV-serie i två avsnitt som just hette ’Gustav III:s äktenskap’. Vem som då skrev manuset? Jo, ingen mindre än Klas Östergren. Temat har alltså för hans del varit i säck (TV-serien) innan det kom i påse (romanen). Det är faktiskt fortfarande möjligt att se TV-föreställningen, jfr

    https://www.svtplay.se/gustav-iii-aktenskap

    Ytterligare: Dick Harrisson skrev för ett par år sen i SvD den här drastiskt illustrerade artikeln om hur kronprinsen avlades:

    https://www.svd.se/det-illasinnade-skvallret-om-hur-gustav-iv-adolf-blev-till

    Den skabröse illustratören till SvD-artikeln är en man som du nog mött många gånger när du födjupat dej i svenskt 1700-tal. Har du inte rentav skrivit om honom? Carl August Ehrenswärd, greve, sjömilitär, konstteoretiker, konstnär och arkitekt. Av honom har jag i bokhyllan en roande reseskildring med hans egna bilder, ’Resa till Italien’, i en dubbelspråkig utgåva av Italienska Institutet i Stockholm.

    Det var Ehrenswärd som efter det förödande sjöslaget vid Svensksund till Gustav III fällde det klassiska yttrandet: ”Eders Majestät har ingen skärgårdsflotta mer.”

    Gilla

  2. Aleksandr Sergejevitj oktober 29, 2021 / 3:34 e m

    Jag hade redan ‘postat’ ovanstående tidigare idag, då jag upptäckte ytterligare ett sammanträffande. Jag har en sentensalmanacka utgiven av Sveriges Radio som heter ‘Till Bokmalin’, med något klokt eller kvickt för varje dag på året. Idag är det den 29 oktober. I sentensalmanackan står:

    Oktober 29
    Viola
    Vår lycka på detta Lort Klot
    är att fritt få fela och fritt få göra gott.
    Carl August Ehrensvärd

    Var och en får fritt bedöma om Ehrenswärd med sin teckning gjorde gott eller hemföll till ont.

    Gilla

    • Gabrielle oktober 30, 2021 / 1:02 e m

      Tack för kommentarerna, denna och din förra. Det fick faktiskt till följd att jag såg om dramaserien ”Gustav III:s äktenskap”. Bra skådespelat och fina miljöer. Och dramaserien var verkligen mycket lik framställningen i Östergrens bok ”Två pistoler” och Östergren var ju också den som skrivit manus till och är berättare i serien. Bok och föreställning går hand i hand. Det som skiljer är egentligen bokens bild av Munck som gammal. Ehrensvärds teckning, ja, den är förstås verkligt grov. Illasinnad får man ju också säga eftersom det den säger är ”fake news”, den är en lögn. Det gick inte till så där enl Harrison. ”Skäms på dig, Ehrensvärd!”

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.