Plåtbygge planeras

Stig in och slå dig ner. Förrätten kommer strax in, och till den får vi en god Chablis. Här kan vi sitta länge och samtala, och den kyliga vårvinden kommer inte åt oss. Vi har Brunnsvikens blå åt ena hållet, det gamla värdhuset (1600- och 1700-tal) och tingshuset (1800-tal) åt andra hållet. Det här är en unik miljö. Strofer av Bellman dyker lätt upp i skallen.

Men visst, här i närheten kliver den nya tiden på med dunder och brak. En stor tillbyggnad i grön plåt planeras mellan tingshuset och järnvägen. Arkitekt Gert Wingårdh. Ingen blir väl förvånad?

Foto: Solna stad.

Bilden från Solna stad är alltså tagen från Brunnsvikens is. Till höger i bild det gamla värdshuset med en tillbyggnad, mitt emot det tingshuset och däremellan ser du det lilla lusthuset, som tydligen kallas Kristinapaviljongen. Att den planerade tillbyggnaden ligger åt järnvägen till och inte mot parken får man väl vara tacksam för.

Volymen är ok, tycker jag, ingen hög bunkerliknande låda denna gång utan en byggnad som i höjd ansluter till dom äldre byggnaderna. Svängda former är också ok.

Men materialet! Nej tack!
Varför i all sin dar välja plåt? Ett fult, okänsligt, hårt och kallt material. Wingårdh talar om inspiration från Koppartälten inne i parken, men där tar utformning och dekor bort det mesta av den där trista känslan av stelt och kallt. Så icke med dessa gröna plåtribbor. Vi har ju gott om trä i det här landet, Gert W! Använd trä och gör utformningen så att den knyter an till dom gamla byggnaderna. Vill du ha vissa rundade former så går det också bra. Har du nån erfarenhet av limträ? Fina exempel på sånt finns det gott om.

Mats Wickman skrev om Wingårdhs tillbyggnad i SvD i april här. Det var därför jag gick dit och tog lite bilder då, bl.a. den på Kristinapaviljongen ovan. I dag har SvD en ledare med rubriken Ännu ett sår i stadsmiljön signerat Wingårdh.

15 reaktioner på ”Plåtbygge planeras

  1. Toola Gabrielle Björnstrand december 7, 2021 / 12:43 f m

    Tycker inte det ser så fasligt illa ut. Men det jag definitivt blir förbannad över är om de offrar den underbara kraftiga pilen som står där i hörnan. Det ser så ut.

    Gilla

    • Gabrielle december 7, 2021 / 11:38 f m

      Nej visst, höjd och form är ok, men jag gillar inte materialet. Dessutom säger tyvärr erfarenheten att intrycket efteråt ofta blir sämre än det man visat i ritningar och fejkade bilder. T.ex. Sthlm Waterfront som skulle glimma vackert i guld och som ser ut som en hög av grå trista armeringsjärn. Eller Guldbron för den delen…!
      Och säkert offras pilen. Känslan för träd och deras betydelse för oss människor är rätt usel både här i stan och i omgivningarna.

      Gillad av 1 person

  2. Toola Gabrielle Björnstrand december 7, 2021 / 4:16 e m

    Kan du tänka dig: Jag har inte sett guldbron än ; ) Häckar i Vasastan och en del i skärgården. Pandemi-jäveln!

    Gilla

    • Gabrielle december 8, 2021 / 10:38 f m

      Är också förb. trött på pandemi-jäveln. Den gnager på våra liv. För min del får skärgården vänta till i vår. Nöjer mig här t.ex. med promenad runt ”mina islands-in-the-sun” så jag får se vatten – dvs om det nu råkar vara sol nån dag. (Skeppsholmen o Kastellholmen).

      Gilla

  3. Toola Gabrielle Björnstrand december 8, 2021 / 4:53 e m

    Skeppsholmen-Kastellholmen är också mina älsklingar i den här stan.

    Gillad av 1 person

  4. Aleksandr Sergejevitj december 11, 2021 / 9:31 f m

    Utan ambitionen att omvända nån tar jag bladet från munnen.

    Jag har känt en del olust inför det till mobbning gränsande sätt på vilket arkitekten Gert Wingård i sen tid bemötts, när han utnämnts till arkitektonisk ’riksbuse’. Ser honom som en seriös fullföljare av goda svenska traditioner inom skrået och inte som en självspeglande trendgubbe. Allt han skapat gillar jag inte, men mycket har haft hög halt.

    Ute vid Liljevalchs tycker jag inte att det nya egentligen tar något från den nyklassiska skapelsen. Den står kvar med sina egna (betydande) förtjänster. Däremot tillför Wingårds nybygge åtskilligt på det funktionella planet och kommer med säkerhet att bidra till konsthallens (inkl Blå Portens ’annex’) fortlevande – kanske med ny vitalitet – som institution. Formen är ju sakligt enkel.

    När det gäller exteriören tror jag man underskattar den egna och kommande generationers förmåga att i tur och ordning tolerera, acceptera, införliva och kanske i slutända rentav älska det som man först spontant ställt sig avvisande till.

    Resonemanget går att – kanske rent av förstärkt – föra över på Stallmästargården. Miljön i centrum! I det här fallet en gastronomisk sådan med inbyggd kulturhistorisk och naturupplevelse. Inte heller här tar ju nytillskottet nåt från det gamla, men är antagligen funktionellt nödvändigt på rent vardagspraktiska och företagsmässiga grunder. När man ser Wingårds skapelse inritad på plankartan, träder den snarast fram som en följsamt avgränsande och skyddande pallisad mot ödsligheten upp mot järnvägsviadukten. Huskonturen är därtill i sin formvariation spännande för ögat, den gröna färgen rentav betagande (förutsatt att valören blir den rätta, jfr sänkhåven i Strindbergs Drömspel), Och plåten? Här tänker jag på det minst lika drastiska materialbrottet i en världsbekant byggnadsmiljö. Jag menar det som uppstod för drygt trettio år sen i Paris, när man framför Louvrens imposanta stenbygge från renässansen uppföde I M Peis entrépyramid i GLAS och STÅL. En arkitektonisk innovation som även den fick många att ta sig för pannan, men som nu ses som banbrytande.

    Gilla

    • Gabrielle december 11, 2021 / 1:04 e m

      Ja, det är bra: säg emot och få oss att fundera ytterligare! Och visst, mobba Wingårdh är inte rätt. Han är arkitekten bakom vackra byggnader också, Aula Medica t.ex.

      När det gäller nybyggnaden vid Stallmästargården är jag ju inte helt emot den heller. Jag är framför allt skeptisk till materialet, men detta grundar sig egentligen mest på erfarenheter av byggnader med hel plåtfasad. Ett sånt flerbostadshus finns på Folkungatan och i min barndomsstad Söderhamn finns en länga av flerbostadshus med plåtfasad. Fult! Till dessa byggnader är förstås Wingårdh helt oskyldig. Och jag kan efter din kommentar nyansera mig i min kritik (jag är inte opåverkbar) och öppna för att en byggnad av plåtribbor ändå kan funka. Är beredd att ge den en chans. Vad gäller pyramiden framför Louvren består den ju betydligt mer av glas än av metall. Intrycket är glas, genomskinligt, luftigt tycker jag.

      Liljevalchs då? Jag har inte varit inne i byggnaden än så det kan jag inte bedöma. Vad gäller exteriören, så visst den tar inte ”något från den nyklassiska skapelsen”. Och antagligen kan vi med tiden vänja oss vid byggnadens utformning. Människor anpassar sig ju. Samtidigt verkar vi ju inte vänja oss vid allt i byggnadsväg. Arkitekturskolans byggnad vid Danderyds plan på Östermalm utsågs nyligen till Sveriges fulaste byggnad genom alla tider. Den byggnaden är från slutet av 1960-talet så vi har haft tid att vänja oss.
      Fast okejdå, det var ju föreningen Arkitektupproret som utsåg den till fulaste byggnad.

      Jag är inte latinare men vet att det finns ett uttryck på latin som handlar om att om smak kan man (ska man?) inte diskutera. ”De gustibus non est disputandum” googlade jag just fram. Lustigt uttryck för det är väl ofta just om smak man diskuterar. 🙂

      Gilla

      • Aleksandr Sergejevitj december 12, 2021 / 8:22 e m

        Det är roligt att byta ord om bl a hur man upplever byggnader. Det behöver inte sluta med att nån byter åsikt, men kan leda till att man får tillfället att inför sej själv förklara varför man tycker som man gör.

        Jag har idag en ’soft spot’ för bägge av dom två byggnder som i olika sammanhang utpekats som Stockholms fulaste, och som du hänvisar tll: a) Akitekturskolans Hus (AH) b) ’Huset med plåtfasaden’ på Söder, där jag tror du menar kvarteret Vägaren 23 på Folkungagatan.

        AH har jag LÄRT mej att uppskatta i en process som pågått genom decennier med en vändpunkt för 15-20 år sen, varefter det bara gått uppåt. Jag har successivt upptäckt värden i exteriören som jag från början inte var uppmärksam på. Att huset bjudit motstånd, ser jag i efterhand som en av dess kvaliteter. Min uppskattning fick jag tillfälle att för skrivbordslådan formulera efter en promenad nu i år under en av dom sista varma sensommardagarna, sen jag först följt diagonalen genom Humlegården:

        SETT I SOL

        ”Fulast i Stockholms stad”
        har ett visst hus fått heta.
        Idag på höstpromenad
        fann blicken, utan att leta,
        där på en grov fasad
        nåt förr inte sett, och jag tänker:
        Att finna så här, efter mängden
        av år, nåt som nyfött blänker
        får bygget att vinna i längden.

        Detaljen? Ett galler mot huset;
        röd ranka mot rågråa väggen;
        rött blod mot den iskalla eggen;
        det växandes strävan mot ljuset.

        Nu idag finner jag lustigt nog den av mej iakttagna detaljen kommenterad i en presentationen av dom framtida planerna för huset:

        https://www.lokalnytt.se/artiklar/1051/stockholms-fulaste-hus-blir-a-house

        Jag utvecklar mej inte ytterligare om Vägaren 23. Hänvisar till två artiklar med bilder om resp. upphovsmannen-arkitekten Bengt Lindroos och själva kvarteret. Sommarbesök på kvartersgården rekommederas.

        https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_Lindroos
        https://www.wikiwand.com/sv/V%C3%A4garen_23

        Gilla

        • Gabrielle december 14, 2021 / 11:29 f m

          SETT I SOL – fint liten dikt/betraktelse, tack för den. Dock ännu inte riktigt beredd att ompröva min åsikt om eventuell skönhet hos ”Fulast i stan”.
          Men – när våren kommer ska jag ta en promenad där och titta en gång till och runt om på byggnaden. Dessutom ska jag nån gång fram i vår eller sommar gå in på gården till ”Plåthuset på Folkungagatan” och ta mig en titt. Sen får vi se…. 🙂

          Gilla

  5. Aleksandr Sergejevitj januari 2, 2022 / 8:03 e m

    När det här skrivs. är vi redan ett par dar in på det nya året 2022. Gott Nytt År Gabrielle!

    Syftet vid sidan av den hälsningen är bara att tipsa om att det i SVT-serien ‘Min sanning’ nu och någon tid framöver går att höra Gert Wingårdh svara på frågor om den egna personen och därvid dela med sej sina tanker om bl a vad bra arkitektur är. Här är länken:

    https://www.svtplay.se/video/33736710/min-sanning/min-sanning-gert-wingardh-sasong-14-gert-wingardh?id=8zJWwPv

    Gilla

    • Gabrielle januari 2, 2022 / 9:05 e m

      Tack detsamma, Aleksandr Sergejevitj!
      Och tack för tipset om programmet med Gert Wingårdh! Ska titta på det nån dag här.

      Gilla

    • Gabrielle januari 9, 2022 / 6:04 e m

      Tack för tipset om programmet ”Min sanning” med Gert Wingårdh. Har just sett det med mycket stort intresse och nöje. En sympatisk person. Sen håller jag inte med honom i allting, t.ex. det där att det är bra – och nästan som en mänsklig rättighet – att renovera redan fungerande miljöer som är så vanligt numera, riva ut och göra nytt kök, nytt badrum osv. Det är resursslöseri och med det hot som hänger över oss måste vi sluta med det eller i varje fall dra ner på sånt och börja leva på ett annat sätt.
      Men som sagt, mycket roligt att se och höra honom. Och kanske ser jag med lite mildare ögon på hans byggnader framöver…. Vi får se. 🙂

      Gilla

      • Aleksandr Sergejevitj januari 12, 2022 / 2:43 e m

        Jag är glad att du hade nöje av programmet. Inte heller jag svalde alla hans åsikter med hull och hår, men visst var det intressant att höra honom prata om sitt yrke.

        Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.