Det är ju Frankrikes nationaldag i dag och jag har suttit på vår lilla Sjöveranda och sjungit Marseljäsen för måsarna. Men dagen började annars med tankar på den biologiska mångfalden som glesnar och försvinner alltmer, blir allt mindre av just mångfald. Sorgligt.
Läste artikeln i DN ”Vem dödade kronärtsblåvingen?” (länk nedan). En liten fjäril som inte setts till i Sverige sen 2019. Folk som kommenterar artikeln påpekar förnumstigt att fjärilen visst inte är utdöd, den finns i en del andra länder. Men det är ju inte grejen med artikeln! Grejen är att arter dör och försvinner med en förfärande hastighet pga av människans påverkan. Nya maskiner och nya sätt att bedriva skogs- och jordbruk m.m. hotar och förstör miljöer för djur och insekter. Och inte bara där förstås, regnskogen, haven och korallreven… Det är som om människan är fast i tron att naturen är till för oss, att vi är fria att utnyttja den och använda den som vi vill för att öka vår egen bekvämlighet – och för att vinna ekonomiskt på det.
Internationella överenskommelser hjälper inte. FN-konventionen om biologisk mångfald och FN:s panel för biologisk mångfald IPBES hjälper inte. ”Hela världen fallerar. Sverige klarar inte ett enda av målen. Det har accelererat, men åt motsatt håll”. Skrämmande. Ruggigt. Hur ska det sluta? Nån skriver i en kommentar typ: ”Vad gör det om en fjäril försvinner? Det finns ju andra insekter.” Korkat.
Artikeln avslutas med: ”Vi håller just nu på att systematiskt utrota allt icke-mänskligt liv”, sade Anne Larigauderie, IPBES verkställande sekreterare.
Artikeln har du här. En annan bra artikel i dagens DN är Hanne Kjöllers om KD:s utspel om vargarna. Artikeln här.
Och så tänker jag på jorden och framtiden. Ska vi kunna vända allt det här med den globala uppvärmningen – den absolut viktigaste frågan just nu – och utarmningen av den biologiska mångfalden?
Jag höjer mitt glas för Frankrike och lyssnar på Olle Adolphson när han sjunger ”Snurra min jord, du får inte ge dig. Jag vet ingen stjärna som du!” Text av Lars Forssell – här. Ursprungligen en fransk visa ”Elle tourne la terre” av poeten och vissångaren Léo Ferré.
Gabrielles blogg 
Det som oroar mig mest är att huvuddelen av våra människor inte inser att allt liv behövs på vår planet. Det minsta kryp har någon roll i den ekologiska balansen. Folk har så svårt att se helheten.
GillaGilla
Ja, det är verkligen mycket oroande. Man talar om s.k. ”tipping points” där det kan gå riktigt illa: små förändringar i det ekologiska systemet kan leda till plötsliga, oåterkalleliga och för livet på jorden fullkomligt katastrofala effekter. Det fattar dom inte. När ska folk vakna upp?
GillaGilla
Du börjar med Marseljäsen och slutar med fransk, ständigt aktuell visa om klotets utsatthet. Bägge sakerna mer värda uppmärksamhet än vår svenska kronprinsessas födelsedag. Heja Gabrielle!
Min egen fjortonde-juli-tradition har också med 1789 att göra, men med en annan sång och i tappning som ligger senare, nämligen den s k Pariskommunens korta saga, som inföll år 1871 och slutade uppe i tjugonde arrondissementet med nederlag och brutala avrättningar under en blodig vecka i maj – en årstid som i Frankrike brukar benämnas körsbärens tid, Le Temps des Cerises. En bitterljuv kärlekssång som publicerades det året bär det namnet. Otaliga gånger insjungen av franska och utländska artiser, har den blivit den franska vänsterns emblematiska sång.
Varför denna majsång i mitten av juli månad? Jo, först i juli är det som körsbären på mitt ’Frihetsträd’ på Söder brukar vara färdiga för plockning. Trädet ligger nära en känd byggnad som numera inte bara på söderidiomet heter Malongen och ligger nära Nytorget (Wiki finns.)
Sen mer än tjugo år tillbaka klär jag mej den 14 juli i bleu-blanc-rouge-tröja, uppsöker körsbärsträdet vid Malongen och fyller en symbolisk liten plastpåse med bär. Vissa år är dom nätt och jämnt mogna, andra fulla med sötma. Hemma blir sången spelad fler gånger än en. Löjligt? Jag svarar: Riter och traditioner skiljer oss från djuren. Och frihetsidealen sviks visserligen gång på gång i varje människas livstid, men måste ständigt viskas eller sjungas pånytt.
Det finns en på Youtube utlagd, engelsktextad film på en timme, gjord av kände dokumentärmästaren Chris Marker. Den följer sångaren och skådeselaren Yves Montand inför en stödkonsert på l´Olympia för chilenska flyktingar undan Pinochets. Jfr
Som extranummer avslutar YM sin konsert och därmed den videon med ett värdigt framförande av Le Temps des Cerises.
GillaGilla
Tack för trevlig kommentar. Ja, en kärlek till la douce France verkar vi ha båda två. Har lyssnat på Le Temps des Cerises med Yves M. Sången har jag hört tidigare men inte med honom. Trevlig film, inte sett hela, det får bli senare.
Och jag delar förstås din syn på traditioner och riter. Om jag är i Stockholm 14 juli nästa år kanske jag ansluter medtagandes en liten påse. Och förstås klädd i nåt bleu-blanc-rouge så du känner igen mig. Vore trevligt! Men chansen är nog inte så stor eftersom jag helst är på Sandskär när det är sommar. Det är jag nu också. Sitter på glasverandan och ser ut över ett glittrande hav.
GillaGilla
PS Om Pariskommunen 1871 har jag tidigare gjort ett inlägg. Min farfarsfar var i Paris då och skickade ut rapporter med ballongbrev. Jag gjorde ett inlägg om vad man åt i Paris under belägringen. Kanske har du sett det? Här: https://rolandwalden.wordpress.com/2014/04/02/franska-koket-i-paris-1870/
GillaGilla