Nätternas gräs

Det har gått många år sen den där tiden. Han är ung då, bor i Paris och vill skriva om historiska personer som bott i staden. Såna som Jeanne Duval, Baudelaires ”flamma”, och Madame du Barry, som blev giljotinerad under revolutionen, och andra såna människor.

I fickan har han alltid en liten svart anteckningsbok där han skriver upp sånt han ser i stan. Gator, affärer, skyltar, människor. Han lär känna Dannie, ung studentska (om hon nu är det) och några andra som brukar träffas på l’Unic Hôtel i stan. Dannie och han går omkring i Paris, pratar, tar en Cointreau på en bar, äter på små trevliga restauranger. Han vet inte mycket om henne. Då och då följer han med henne till posten där hon hämtar ut Poste Restante. Brev från min bror, säger hon. Någon gång åker det till ett hus på landet som hon har nyckel till. Men dom måste vara försiktiga och inte dra uppmärksamhet till sig. När dom åker därifrån glömmer han det manus han höll på med i huset. En annan gång går dom till en lägenhet där hon hyrde rum tidigare och där hon behållit nyckeln. Dom smyger förbi portvakten.

Människorna som Dannie umgås med verkar inblandade i någonting. En utredning av något slag pågår. Kanske är också Dannie insyltad? Och Jean, som den unge mannen heter, blir varnad.

Nu har mer än tjugo år gått. Jean går i nutid omkring på gamla välkända gator och tänker på det som hände och människorna han kände då för länge sen. Ibland fantiserar han om att dom finns där nu också, att Dannie går bredvid honom igen. Dåtid och nutid flyter ihop.

Det är drömskt oklart och stämningsfullt, och det är väldigt mycket Paris. Boken jag läst heter ”L’herbe des nuits” (Nätternas gräs), min bok nr 2 av Patrick Modiano, och jag tycker mycket om den. Och det är roligt att jag varit så pass ofta i Paris att jag känner igen i alla fall en del av dom gator och torg han skriver om.

Min nr 1 av Modiano var ”Rue des Boutiques Obscures” (De dunkla butikernas gata). Också den var lite mystiskt trevande. Den handlar om en man som tappat minnet och försöker ta reda på vem han är. Han provar med olika människor han möter, adresser som verkar vagt bekanta, läser gamla telefonkataloger. Alla är hjälpsamma och flera visar honom bilder på människor för länge sen. Och han tänker: ”Kanske är det där jag, den där mannen längst till vänster på bilden? Är han inte lite lik mig?”

Kanske är det här Modianos sätt att skriva, att vara lite oklar, drömsk, göra antydningar, inte skriva saker rent ut och gärna syssla just med tiden och med människors minnen. Och Paris, förstås. När jag får tillfälle ska jag läsa en Modiano till och kolla om det är så. Franskan går allt bättre och bättre, men jag använder alltid lexikon på Ipad när jag läser.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.