I min blogg har jag flera gånger skrivit om lögn. ”Det är fult att ljuga” fick jag höra som barn. Och det är nåt som verkligen fastnat. Jag känner stark avsky för dem som ljuger. Skrev tidigare om ”Maktlögner” alldeles kort efter valet – här.
Igår läste jag en välskriven krönika av Alex Schulman med rubriken ”Vi lever i den obekymrade lögnens tidevarv” – i DN här. När Ebba Busch ljuger om elprisstödet blir Schulman generad: ”jag måste titta åt andra hållet när hon säger de här sakerna, önskar hon vore färdig snart”, skriver han. Jag förstår honom. Och jag håller med honom i det han skriver om lögnarna i svensk politik.
Faktum är att det här obekymrade ljugandet stör mig på djupet. Ska vi leva med dessa skickliga lögnare i fyra år? Med lögner och bortförklaringar som politisk metod. Hur kommer det att påverka det s.k. politikerföraktet? Och kommer det att påverka relationer mellan ”vanliga människor” på annat sätt? Typ, dom här höjdarna visar ju att det är ok att ljuga, det är inte alls fult.
Och jag undrar hur storlögnarna funkar inuti.
Skäms dom nån gång om natten när ingen ser dom? Eller har dom byggt upp så starka skal omkring sig att inget av det här berör dom? Uppenbart har deras mammor och pappor aldrig sagt till dom att det är fult att ljuga.
Gabrielles blogg 
Ja, i tiden efter Trump verkar det inte längre vara skämmigt att ljuga – det är bara att fortsätta, till slut tror åtminstone några på det. Obegripligt.
(Riktiga konspirationsteoretikerna lånar idéer från filmer (ex Matrix red pill) – det verkar mera trovärdigt när man ”har hört det förr”… Detsamma gäller kanske lögner?)
Tror dom på det själva? är ju den stora frågan.
GillaGilla
Ja, usch, det är det jag undrar ibland.
GillaGilla
Jag känner samma saker som du i det här sammanhanget.
GillaGilla