Inre landskap

Igår funderade jag över begreppet inre landskap – såväl rent konkret om hur det ser ut inne i kroppen som mer symboliskt om minnen, bilder, känslor man har inom sig av platser man varit på och tyckt om osv. Har besvär med ena axeln och var på undersökning med ultraljud igår. På ultraljudets bildskärm visade sig ett mjukt böljande landskap i svartvitt med kullar, dalar, någon höjd här och var och så nån väg som ledde förbi genom landskapet. Här och var blinkade röda punkter och nåt som såg ut som eld flammade upp på andra ställen. Ord och begrepp på läkarspråk svischade förbi på skärmen. Supraspinatus, akromion, labrum, bursa…

Detta inre landskap ledde till googlande om begreppet. Då hamnade jag på den amerikanska författaren Rebecca Solnit och omdöme om hennes bok ”Det avlägset nära”. Artikeln, som var publicerad i tidningen Respons, hade rubriken ”Geografin och kroppens inre landskap vävs samman”. Den gör mig nyfiken på Solnit. Har aldrig läst nåt av henne. Kanske har dom boken på stora bokhandeln Dymocks inne i Melbourne (på engelska förstås). Ska spana efter den nästa gång vi är inne i stan.

I artikeln nämner skribenten också en annan bok av Solnit där hon rekommenderar att man ska gå vilse på vilje som ”en metod för att lära sig att se världen i nytt ljus, att våga släppa taget, att öva upp en förmåga att förfrämliga en invand miljö eller ett fenomen vi tycks känna alltför väl, och se det som tidigare gått oss förbi.”

Rolig tanke. Undrar om jag skulle pröva det nån gång. Jag gissar att det kan vara svårt när man som jag är van att ge akt på hur jag går och minnas om jag tog till höger eller vänster där eller där, kolla väderstreck, var solen står, på vilken sida av trädstammarna myrstackarna är byggda och om trädens grenar är längre på ena sidan än den andra… Fast det där med myrstackar och trädens grenar var mer skämtsamt menat. Men visst fick vi lära oss sånt som barn. I alla fall är det inte stor idé att spana efter myrstackar inne i Melbourne.

Undrar om jag kan gå vilse på vilje i Melbourne. Vi har varit här så många gånger att vi har rätt bra hum om var det ena ligger i förhållande till det andra. Att gå vilse i skogen på ön Sandskär är nog inte heller lätt. Att förfrämliga en miljö jag känner väl sedan jag var mycket liten. Svårt tror jag.

Men visst, prova nån annanstans kan jag ju göra. Det är inte farligt. Med kartorna i mobilen kan jag ju hitta hem igen om jag bli alltför vilsen. Fast det kanske är fusk att ha med mobilen.

Det här med inre landskap påminner mig om Karin Johannissons bok ”Den mörka kontinenten”, som jag bloggade om här. Artikeln om Solnits böcker har du här. – (Bilden ovan lånad från Citykliniken i Göteborg, här).