Mycket talas nu om en eventuell språkreform som skulle innebära att de och dem i skriven text rakt av ersätts med dom. Motståndarna kallas skämtsamt dinosaurier i DN:s lilla artikel i dag här.
För egen del bestämde jag mig tidigt för att använda talspråk i bloggen och skriva dom för såväl de som dem. Alltså enligt ”dinosaurierna” ett tecken på förfall.
I tryckt text – t.ex. i mina två böcker – skriver jag förstås de och dem. Och det har gjort också i artiklar jag skrivit under åren eller i mer formella brev.
Samtidigt är jag nog inkonsekvent i bloggen eftersom jag fortfarande skriver dig och mig istället för som orden uttalas: dej och mej. Jag har inte heller gått över till att skriva mejl utan skriver av gammal vana den engelska varianten email.
Lustigt detta med ord, när jag lärde mig läsa i första klass var jag upprörd över att ordet stog skulle skrivas med d på slutet – stod. Helt fel, tyckte jag.
Gabrielles blogg 
Dinosaurie eller inte … jag har så svårt att förstå vad det är som är så komplicerat. Vi har jag och mig, du och dig, vi och oss och de och dem.
I engelskan har vi they och them.
Thom?
GillaGilla
Håller med: det är inte svårt. Bara i vissa fall kan man kanske känna sig lite osäker. Hittar dessa exempel på sidan Klartext:
”Hon har lätt för att prata med de som hon jobbar ihop med.”
”Hon har lätt för att prata med dem som hon jobbar ihop med.”
Båda meningarna anses korrekta. För egen del skulle jag skriva ‘dem’, men alltså inte på bloggen där jag kör genomgående med dom. Undantag: boktitlar t.ex. ”De tre musketörerna”, inte dom!
GillaGilla
Under ett yrkesliv som nu ligger bakom mej, där textskrivning med krav på formell korrekthet tillhörde det dagliga, var jag van vid att respektera dom hävdvunna sätten att i skrift hantera modersmålet. Jag skrev därvid som en självklarhet meningar som:
”De som företräder motståndet mot reformen kan i sin syn på språket tyckas skilja sig radikalt från dem som förespråkar dess genomförande. Man kan emellertid med fog fråga sig om så verkligen är fallet.”
Detta har inte hindrat mej att sen ett antal år tillbaka, som pensionär, i brev- och mejl(!)växling med bekanta eller i sammanhang som det där jag nu skriver, med eftersträvad konsekvens använda ’dom’ för både ’de’ och ’dem’. I samma anda skriver jag (jfr rad 1, 2 i första stycket och rad 2 i detta) med någorlunda konsekvens ’mej’, ’sej’ och ’dej’. I ökad utsträckning använder jag dessa ’nystavningar’ också när jag som privatperson skriver till t ex en myndighet.
Detta har inte hindrat mej från att i andra sammanhang där ett förändrat språkbruk är på gång, inta en mer konservativ hållning. Jag har t ex i det längsta ’vänt mej i vämjelse’ mot användandet av formen ’kommer göra något’ i stället för ’kommer ATT göra något’ när meningen är futural (dvs uttrycker nåt som ska ske i framtiden. I det fallet har jag som Sven Dufva kämpat ståndaktigt på bron och satt en ära i att fortsätta skriva som traditionen kräver: ”Jag kommer med näbbar och klor att kämpa för att bevara det korrekta (!?) sättet att uttrycka tanken.”
Dock kommer jag, intressant nog, numera under trycket av en massiv allmän rörelse i språket då och då på mej själv med att åtminstone i talspråket uttrycka mej på det nya sättet: ”Jag kommer i fortsättningen åka tåg i stället för att flyga.”
När det gäller användningen av ’komma att’ hänvisar jag till den här länkens klargörande:
http://hassesspraklada.blogspot.com/2015/10/dagens-ord-kommer-att.html
Jag gillar skarpt bloggvärdens ord om att språket fortsätter att förändras och att man har att välja mellan att tala sina föräldrars eller sina barns språk. Eftersom båda mina föräldrar är döda, finner jag det i dagsläget rätt så naturligt att tala mina barns, om också inte mina barnbarns språk.
Avslutningsvis. Möjligen har någon enstaka läsare av den här bloggen personliga minnen från en tid när striden stod mellan ’var’ och ’voro’ i skriftspråket. När jag på hösten 1946 började i realskolan och skulle skriva uppsats i svenska språket, hade jag valfrihet genom att ovanför texten ange antingen ’verbet i sing.’ eller ’verbet i plur.’. Valfrihet, men den skulle användas med konsekvens. Vem kämpar idag för ’voro’?
GillaGilla
Tack för det. Ja, jag försvarar också användningen av ‘att’ som du tar upp i kommentaren.
Nog är det lite roligt att diskutera språket och hur det används. Och vi har väl våra käpphästar. Jag noterar hur många som stavar mångfasetterad med c istället för s. Väldigt vanligt.
Och så uttrycket ”vädra morgonluft” som ju används för nånting bra, att nya möjligheter öppnar sig. Men om jag förstått rätt kommer uttrycket från Hamlet. Där är det fadern i form av vålnad som vädrar morgonluft. Och då är det nåt dåligt, vålnader dväljes bäst i natt eller dunkel så vålnaden måste dra iväg när morgonen nalkas. Det där har fått till följd att jag inte använder uttrycket alls. Fast i dag har betydelsen kanske ändå glidit över från dåligt till nåt bra.
GillaGilla
Ja, språkets vägar är outgrundliga, liksom Herrans. Ibland händer det ju till och med att ett ord får rakt motsatt betydelse i förhållande till den ursprungliga. Jfr ordet semester som ju från början betydde ett halvårs (sex månaders) tjänst och möda, men så småningom (hos oss) kom att beteckna några veckors ledighet att användas efter behag.
Hamlets faders vålnad och morgonluften. Britt G. Hallqvist översätter i stället med ”Men åh, nu känner jag att dagen gryr!” Och Björn Collinder har i sin Hamlet-tolkning ”Men tyst! Ja tror, jag känner morgonluften.”
Dom tyckte nog båda att Hagbergs klassiska formulering var förstörd av missbruket du påpekar.
GillaGilla
Tack. Ja, det var klokt att översätta på det viset. Att betydelsen av uttrycket glidit över till motsatsen av vad den var först gör ändå att jag väljer att inte använda uttrycket alls. Men det finns ju andra sätt att uttrycka det på så skadan är inte så stor. 🙂
GillaGilla