Knausgård – en webbsida

Jag har läst flera av Karl-Ove Knausgårds böcker – även de sex delarna i ”Min kamp”. Dvs det mesta av de sex delarna läste jag, men här och var kroknade jag och tyckte det var tjatigt. Så då bläddrade jag på ett tag tills det blev intressant igen. En del anser nog att ”fy och usch, så får man inte göra”, men jag har inga problem med det. Jag bestämmer ju över min tid.

I den nya sviten böcker av Knausgård, som kommit nyligen, har jag läst ”Morgonstjärnan”, ”Vargarna från evighetens skog” och nu håller jag på med ”Det tredje riket”. Under läsningen av den kom jag att fundera över källor till det han skriver om. Och sist i ”Det tredje riket” hänvisar han till en webbsida för den typen av uppgifter.

Jag gick in på themorningstar.no och blev riktigt tagen, nästan lite skrämd. Rätt hemskt här och var. Titta själv och se vad du tycker. Att han valt bilder och annat material på det här anslående sättet påminner mig om boken ”Lyckad nedfrysning av herr Moro”. Den boken är sammansatt av texter ur världslitteraturen och med omsorgsfullt valda bilder som påverkar läsaren. Jag har bloggat om den tidigare, bl.a. inlägget ”3 maj 1808” här.

Webbsidan The morningstar innehåller bilder, texter, lista över böcker, spellistor för personerna som är med i böckerna m.m. Hm… ja, ett sätt att marknadsföra böckerna är det ju, men nästan också som ett verk i egen rätt.

Lekte med tanken på att göra nåt liknande för min bok om Lars Rolander, ”Från Österland med sjömanskistan full”. Men hur i all sin dar skulle det gå till? Det skulle ju vara konst, kultur, musik m.m. som på olika sätt speglar dels den tid då Rolander levde, dels väcker känslor och berör, och kanske ger en sorts inlevelse i hans levnadsöde. Hm… inte lätt. Nej, nåt sånt fixar jag inte.

Men som sagt, leka med tanken kan jag ju göra. Fantisera är ju alltid roligt. T.ex. vem skulle spela Lars Rolander i filmen som bygger på boken? Vet inte. Får fundera på det när frågan kommer…

Länk till Morningstarsidan har du här.

Om att skriva för hand -2

I en understreckare från SvD skriven av Alexandra Borg, docent i litteraturvetenskap och kritiker, står det bl.a. så här:
”Hur du skriver påverkas av din hands anatomi, av senor, ligament och muskler. Vid en kraftig uppförstoring av ett handskrivet meddelande avtecknar sig hjärtslagen hos den som skriver i bokstavslinjerna; pulsen syns som mikroskopiska hack. Skriften är ett slags grafiskt EKG, eller en lögndetektor. Den visar hur vi mår, om vi är trötta eller stressade, utvilade eller lugna.” Artikeln har du här.

Och jag tänker på en handskriven anteckning som min farfars far Otto, barnbarn till Lars Rolander, lämnat efter sig. Familjen bor då i Gävle, och det är nyårsafton 1906. Tonårige sonen Rolf har gett sig iväg för att åka skridskor på yttre fjärden med kompisar. Han kommer aldrig tillbaka.

Fadern har för vana att varje nyårsafton göra en anteckning om hur året varit, hur det är med familjen m.m. Också denna nyårsafton skriver han. De första raderna är skrivna tidigare på dagen. Sedan fortsätter han på kvällen. Att han är upprörd nu är lätt att se. Handstilen är spretig och ojämn. (Klicka på bilden om du vill se den större). – Rolf hade tydligen inte träffat sina kompisar än men gett sig ut på isen och försvunnit. På kanten till vänster som inte kom med riktigt här står det: ”Skola vi väl i vår återfinna vår gosse?” Och det var så det blev: han hittades på våren efteråt. Hemskt för familjen alltihop.

På sistone har detta med handskriftens betydelse uppmärksammats alltmer, bl.a. har man rapporterat om att dagens skolbarn inte kan skriva för hand.

För egen del skriver jag sällan för hand numera. Men visst, jag vill öva upp det. Letat fram en skrivbok med många tomma sidor och köpt en ny penna som jag hoppas är behaglig att skriva med. Sen gäller det ju att göra det också. Det blir väl en del prokrastinering antar jag.

Ingen av mina tre böcker har jag skrivit för hand. Borde jag skriva bok nr 4 för hand, tro? Det sägs ju att den där förbindelsen hand-och-hjärna är värdefull att ta vara på.

Jag tycker om hur Alexandra Borg avslutar sin artikel: ”Den analoga texten, får vi komma ihåg, har ett trumfkort den digitala saknar: den behöver ingen programvara för att realiseras. Den står så att säga för sig själv, öppen och tillgänglig för var och en, ett kulturarv i egen rätt. Alldeles oavsett om du berättar om hunden Smulan eller en uppväxt i Neapel [AB har nämnt Ferrante tidigare i texten] lämnar du spår; spår som säger jag var här, jag tänker, jag finns.”

Ostindiefararen tillbaka i Göteborg

Ostindiefararen, som varit borta från Sverige i ungefär ett år, kom i dag tillbaka till Göteborg. Man sköt salut från fartyget som inledning på stadens 400-årsfirande. Det var meningen att Götheborg skulle segla till Kina under den här tiden det varit borta, men det blev inte av pga coronarestriktionerna i landet. Men nu är fartyget tillbaka lagom till jubileumsfirandet. Göteborg grundades av Gustav II Adolf och fick sina stadsprivilegier redan den 4 juni 1621, men firandet blir alltså nu under detta år.

Göteborgsposten hade en artikel och sände även tillfället då Götheborg långsamt kom in i hamnen, dock utan några segel uppe. GP här. Jag var inte med i Göteborg i dag men lägger istället in detaljbild från fartygets rigg när vi var ombord i juli 2005 vid ett besök i Göteborg.

Min hemstad Söderhamn grundades också av Gustav II Adolf, som ståtar med sin profil på en obelisk på rådhustorget. Söderhamn fick sina stadsprivilegier den 6 september 1620. Hur mycket firande det blev när stan fyllde 400 år vet jag inte. Kungaparet skulle komma dit men skrev ett brev istället, ser jag. Det var ju pandemi. Lite försenat firande skedde tydligen i augusti och september 2020.

I maj 2019 skrev jag om Söderhamns 400-årsjubileum och om en fin bok om stadens historia på min hälsingeblogg Arundo här.

Men tillbaka till ostindiefararen. Livet ombord på ett sådant fartyg under 1700-talet och början av 1800-talet var säkerligen rätt tufft – om man nu inte var kapten, styrman eller superkargör, förstås. Olyckor skedde då och då. Sjömän kunde spolas överbord i hårt väder. Många dog också i sjukdomar. Jag berättar om livet ombord i min senaste bok ”Från Österland med sjömanskistan full”, en historisk roman om en gammal anfaders levnadsöde. Du hittar flera blogginlägg från de senaste dagarna om boken och på sidan Mina böcker. Beställs hos GML Förlag och finns även hos Adlibris och Bokus.

Sista kvällen i Kina

”Innan han går och lägger sig om kvällen står han vid relingen och blickar mot staden. Det är lite svalare nu när mörkret fallit. Helt tyst blir det aldrig, men det är som om ljuden ändå dämpats av mörkret. Kulörta lyktor lyser här och var mellan husen, och från dörröppningarna faller ett svagt ljus ut genom de tunna tygstycken man hängt upp mot moskiterna. Röster på kinesiska hörs, det låter som om några grälar, men han kan inte se dem.

En bit bort sjunger någon; det är en kvinnas röst. Det är vackert. Melodin känns sällsamt främmande.

En sampan med några män glider nästan ljudlöst förbi i vattnet. De har en lykta ombord, annars hade han nog inte kunnat se dem. Männen tittar upp mot honom och en av dem lyfter handen till hälsning. Lars Rolander hälsar tillbaka.”

Bild på kinesiska sampaner. Wikipedia.

Ett utdrag ur den historiska romanen ”Från Österland med sjömanskistan full”. Lars Rolander är 20 år och betjänt till skeppspredikanten ombord på ostindiefararen Götheborg. Stycket handlar om sista kvällen i Whampoa, strax utanför Kanton. Dagen efter ger man sig iväg på den långa seglingen hem till Göteborg. Väl hemma ska Rolander sälja de föremål han köpt i Kina och starta sin verksamhet som handelsman, först i Göteborg och sedan i Stockholm.

Lars Rolanders livsöde berättar jag i boken. Fast väldigt mycket är rent ”hitte-på”: Rolander lämnade inte några papper efter sig när han dog 1848.

”Från Österland med sjömanskistan full” – 137 s, 3 svartvita bilder. Bilden på sampanerna är inte med i boken.

Beställ boken från GML Förlag.

”Från Österland” – min nya bok

Ja, nu är den klar, ”Från Österland med sjömanskistan full”, min nya bok. Den handlar om Lars Rolander, förmögen grosshandlare i Stockholm under första hälften av 1800-talet. Nitton år gammal var han med i besättningen på Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg på resa till Kina 1788-90. Han fyllde sin sjömanskista med kinesiska varor att sälja efter hemkomsten.

Lars Rolander, en ”selfmade man”, målmedvetet inriktad på att hjälpa sina många barn till så bra liv som möjligt. Framgångsrik blev han, men stora sorger och svårigheter drabbade honom. Och tiden han levde i var orolig. Sverige förlorade Finland, kolera utbröt, folkliga uppror skedde i Stockholm, mordet på Axel von Fersen med mera. De stora segelfartygens tid skulle snart vara slut. Ångdriften började ta över. Sverige var på väg in i industrialismen.

Rolander är en gammal anfader; mitt efternamn Roland har jag efter honom. Dessutom några saker från Kina-resan som en gammal linjal från Sumatra och nåt annat. Bild på linjalen och anfadern hittar du här. Har bloggat om Lars Rolander flera gånger tidigare. Använd sökrutan upptill till höger så hittar du inläggen.

Det var för den här boken som jag var på tryckeriet med de gamla Heidelbergpressarna för ett tag sen – inlägget ”Brigitte Bardot” här.

”Från Österland med sjömanskistan full” beställs från GML Förlag och finns även hos Bokus och Adlibris.

Experimentet

När jag för nu flera år sen gick in på en bank för att utföra ett bankärende fick jag veta att ”nä, här hanterar vi inte kontanter”. Förbluffad – jag trodde ju det var pengar bankerna höll på med. Minst lika förbluffad blev jag när jag vid besök i Melbourne nyligen fick klart för mig att mitt 14-åriga barnbarn inte har läroböcker att göra sina läxor med. Han ska arbeta med instuderingsfrågor han får via nätet. Skolan använder inte skolböcker!
Och likadant är det tydligen i Sverige. Befängt!

Lärare har tydligen i många år påpekat vikten av läroböcker och hur det påverkar barnen i helt fel riktning att inte ha sådana. Två av tre lärare anser att läroböcker är ”mycket viktiga” för elevernas kunskapsutveckling ser jag i en tidning. Och Skolverket verkar ju vara fel ute som just propagerat för användning av digitala läromedel: ”kvaliteten i undervisningen blir bättre med hjälp av digitala verktyg”.

”Vi har en läskris i svensk skola” säger skolministern Lotta Edholm. Orsaken är bl.a. att ”digitala läromedel tryckt undan fysiska böcker”. Hm… ”tryckt undan” som om digitala läromedel bara kommer av sig själva och gör saker. DN här.

Alex Schulman skrev om det i sin krönika häromdan: ”Jag saknar skolböckerna – barnens digitala inlärning är ett helvete” – här.

Bra att det här uppmärksammas mer nu, och kanske kan vi hoppas på en ändring. En fundering: Hur ser det ut på universitet och högskolor? Har man skippat böckerna där också? Ett svar på det kom i dagens SvD: ”Professor: Studenter skriver sämre” – här.

Ja, suck! Det är illa alltihop. Jag läser vidare i boken ”Handen i den digitala världen” av Göran Lundborg. Om sambandet mellan hjärnan och handens rörelser, om spegelnervceller med mera. Om man inte använder sina händer kan man tappa funktioner i hjärnan. En passiv hand kan snabbt få en minskad representation i hjärnan – enligt principen ”use it or lose it”, skriver Lundborg. Intressant bok.

Hazeliushuset

Titta vilken fin muralmålning!
Inte sett den tidigare, men i dag gick jag på Surbrunnsgatan på den del som går mellan Norrtullsgatan och Sveavägen och där finns den. Konstnären heter Frida Hård af Segerstad. Du kan nog t.o.m. se det själv om du förstorar bilden genom att klicka på den.

På skylten till vänster står det: ”Artur Hazelius föddes år 1833 i det hus som muralmålningen visar och som tidigare stod här. Artur Hazelius grundade världens första friluftsmuseum Skansen år 1881. Han ville visa hur människor bott och verkat i olika delar av Sverige i äldre tid. År 1912, i samband med att Sveavägen breddades, flyttades huset till stadskvarteren på Skansen. Där fick det namnet Hazeliushuset”.

Jag som gillar gamla hus och gärna läser om hur Stockholm såg ut förr uppskattar att man gör så här, visar stadens historia i staden av i dag. Särskilt trevligt när det görs så fint som här.

Brigitte Bardot

Där är hon den franska skådespelerskan Brigitte Bardot – tidigare filmstjärna och sexsymbol, numera djurrättsaktivist. En känd bild tagen av modefotografen Terry O’Neill. BB med vindsvept hår och en cigarett i munnen på ett av Stockholms äldsta tryckerier. Läste att en tv-serie om hennes liv och filmkarriär lär vara på gång.

Jag tycker om den här typen av miljöer. Roligt också att se att de fortfarande använder gamla tryckpressar, inte bara moderna sådana. Senast jag hade nåt sånt här med på bloggen var det hos en ramverkare på Döbelnsgatan. ”I ramverkstaden” hittar du här.
Varför vi var på ett tryckeri ska jag berätta på bloggen snart. Det här är bara en ”teaser” eller aptitretare som det väl borde heta på svenska.

Magnoliaspaning 2023

Efter flera riktigt fina dagar med mycket sol och en hel del värme tänkte jag att det nog var dags för årets magnoliaspaning. Jag tog mig på cykel ut till en gammal favorit: Praktmagnolian bakom Skansenbutiken. Jodå, den är i full gång, så det blev ett par bilder.

Väldigt mycket folk i rörelse. Fullt på gångbanor, cykelbanor… Jag fick hoppa av och leda cykeln när det var som mest tätt. Dessutom gick KTH:s Quarneval genom stan i dag. Hade inte snappat det. Men mycket folk på stan för att titta på. Bilden nedan är från Sturegatan.

Om att skriva för hand

Vi kom att tala om att skriva för hand och om människors handstil. Har läst att i svenska skolor av i dag övar man inte skrivstil i nån större utsträckning. I nån artikel stod om en pojke som gått i svensk skola och sedan i Frankrike dit familjen flyttade. Bild på pojkens handskrift fanns med före och efter flytten. Skillnaden var minst sagt stor.

Mina söner som gick i skolan på 80-talet är inga ”skönskrivare”. Och själv skriver jag så sällan för hand att jag tycker att jag snavar på bokstäverna numera och lätt kluddrar till det. Hm… måste börja öva mig på att skriva för hand.

Det sägs ju också att förbindelsen mellan hand och hjärna är värdefull att ta vara på genom att just skriva för hand. Samma verkar tyvärr inte gälla för hand och tangentbord. Synd det!

”Digitaliseringen har redan tagit över mycket av handens tidigare funktion. Om vi inte gör något åt det kan handfunktionen i framtiden komma att reduceras till pekfingrar och tummar. Den mänskliga kontakten kan gå förlorad och kreativitet, känsloliv och yrkeskunnande kan påverkas.” Så står det i en text om boken ”Handen i den digitala världen”, skriven av Göran Lundborg, specialist i handkirurgi. Jag har inte läst den men den verkar intressant.

I alla fall, i akt och mening att börja skriva för hand lite oftare, t.ex. när jag nån gång ska skriva ett brev, gick jag till pappersavdelningen i min närmaste bokhandel (börjar på A). Letade efter block med brevpapper, linjerade eller olinjerade. Det fanns inte!

Jag får väl lov att prova nån annanstans också i nån mer utpräglad pappershandel (om det finns såna kvar). Men den där tanken kom på hur vanliga helt vardagliga saker som förr självklart gick att köpa i en affär på stan inte går att få tag på ”ute” längre. Antingen finns de inte alls eller också ska man köpa dem på nätet. Andra exempel på saker som inte går att köpa i affären längre är:

• skopa till hinken med dricksvatten (bloggat om det här)
• duschmössa (inte en åtsittande badmössa utan en enklare variant för att slippa bli våt i håret när jag duschar och inte tänkt tvätta håret. Fanns inte på Åhléns. Expediten såg frågande ut. ”Duschmössa? Vad är det? Aldrig hört talas om!”).

Och så brevpapper då. Om man valde olinjerat brukade det ligga med ett kraftigt linjerat blad som man kunde stoppa in under bladet man skulle skriva på och därmed få till snygga rader. Those were the days… Hm, vad är det här nu då? Ett nostalgiinlägg om att det var bättre förr? Det får vi allt bryta av med lite vitsippor:

Bilden har ingenting med ämnet att göra. Tog den i dag (med mobilen) när vi promenerade i Hansta Naturreservat. Här växer mycket hassel och så väldigt mycket vitsippor att det såg ut som om det snöat. Blåsipporna var mer sällsynta.