Tillbaka

Ja, så kom vi tillbaka till Down Under efter tre års uppehåll pga pandemin. En liten sväng till Australian Open blev det, fast bara på s.k. groundpass. Då kan man se en del dagmatcher inne på nån arena, matcher på utomhusbanor och viktiga matcher på storbildsskärmar utomhus. Och så kan man ju gå runt och ha roligt åt folklivet runt banorna.

Kändes inte riktigt som ett AO att öda dollar på när dom jag brukat heja på inte är med längre som Rafael Nadal och så förstås Roger Federer. Det finns ju nya att heja på som Tsitsipas och Holger Rune (fast HR utslagen nu i AO) och Alcaraz (ställde inte upp pga skada). ”Djockan” hejar jag ju inte på, men det blir väl han som tar det nu i finalen i morgon.

Här är det full sommar förstås. Jag tog mig hem med pendeltåget från Balaclava. Tog en gatubild på väg till stationen. Så här ser det ofta ut i Melbournes förorter, ganska låga byggnader ofta med gaveln mot gatan och så lite skräpigt med skyltar och ledningar här och var.

Operahus ”i fritt fall”

Operahuset 1907. Foto: Okänd. Objekt-ID Stockholms stadsmuseum, Fotonr. D 474

På bilden ovan är operahuset fortfarande ganska nytt. Det byggdes på 1890-talet och invigdes 1898.

Operahuset skymtar här bakom iransk demonstration på torget i oktober 2022.

Hörde på radions P1 om att Kungliga Operan firar 250 år i dag. Men att själva operabyggnaden tyvärr är i erbarmligt dåligt skick. Stenar som lossnar från fasaden, det regnar in, toaletter som inte fungerar som dom ska m.m. Den som berättade sa bl.a. att det nu i många många år eftersatta underhållet och det förfall som det lett till kan bero på en ”beröringsskräck hos politikerna”. Dom kan inget om klassisk musik, dom förstår sig inte på klassisk musik – och så låter dom bli att underhålla operahuset. Han talade om ett operahus i fritt fall. Det händer ingenting och huset förfaller. Låter helt förfärligt.

Räknar man tillbaka 250 år blir det 1773 och det var då Kungliga Operans första föreställning gavs – då i Bollhuset vid Slottsbacken. Sedan byggdes Gustav III:s operahus vid Gustav Adolfs torg. Det var i det operahuset som Gustav III mötte sitt öde på maskeradbalen den där kvällen i mars 1792. Utvändigt såg byggnaden ut ungefär som Arvfurstens palats – UD – som ligger tvärs över torget.

Har alltid tyckt att det var synd att man rev Gustav III:s operahus, men det hade förstås varit ännu mer omöjligt omodernt i dag än dagens operahus, som nu förfaller och långtifrån motsvarar dagens krav. De som jobbar i huset känner i alla fall kärlek till huset och tycker det vore en nationell kulturkatastrof om man inte raskt åtgärdar förfallet. Både en genomgripande renovering och en utbyggnad behövs. Detta har dragits i långbänk, år från år… Vad trist!

Operan ligger mitt hjärta nära. Jag tycker om opera. När jag var barn var vi ibland i Stockholm och fick följa med föräldrarna och morföräldrarna på föreställningar som Carmen, Aida, Rigoletto. Under åren jag pluggade i Stockholm gick jag ofta på operan. Man kunde sitta på 3:e raden för en mycket billig penning. Att man inte kunde se Julia i balkongscenen i Prokofjevs ”Romeo och Julia” gjorde inget (balkongen doldes av ridåns nederkant). Sedan har det varit lite fram och tillbaka med operabesöken. När våra pojkar var små hade dom faktiskt en operaperiod, dvs vi tog med dom både på stora operan och på Folkoperan och dom gillade det. I dag är det rätt länge sen jag gick på operan. Men det ska bli av igen, var så säker!

Jag tycker att operakonsten är en sorts allkonstverk: sångarna och skådespelandet, musiken med Hovkapellets alla musiker, dramatiken, ofta också en fest för ögat genom scenografin, vackra dräkter, spännande miljöer på scenen med mera. Läs mer om Kungliga Operans historia här, där finns även en bild på det gamla gustavianska operahuset. Och på Youtube finns en snutt om jubileet här.

Skärp er nu, politiker! Skjut till rejält med pengar till renovering och utbyggnad av operahuset. Fixa det innan huset rasar ihop helt.

Nu ännu bättre?

Ännu en dag med en hel del blå himmel och sol. Det blev en sväng till Slussen för att titta närmare på hur det ser ut i dag på den plats som Sevenbom målade av på 1770-talet (se förra inlägget). Svårt att få till rätt vinkel, och bättre än så här fick jag inte till det – översta bilden.

Det går ju inte att gå överallt heller pga avspärrningar med plank för byggplatsen, trafik m.m. Byggnaden som skymtar till höger på första bilden ovan är förstås det som i dag är Stadsmuseet. Det ser ut som om huset sjunkit ner en del och fönsterraden med luckor ser inte ut så längre.

Sen kollade jag in Gamla stan tvärs över den röriga byggplatsen. Den stora fastigheten med tidningsreklam på taket i korsningen Triewalds gränd och Kornhamnstorg har varit med tidigare i inlägget Spaning i Gamla stan.
Slut på dagens spaning.

Brunnar och pumpar längesen

Utsikt från Brunnsbacken över Saltsjön. Oljemålning av Johan Sevenbom från 1770-talet.

Brunnsbacken motsvaras i dag av Hornsgatans mynning ut mot Slussen. Gatan låg i västra delen av Södermalmstorg i kvarteret Järngraven som inte finns längre. Gatan och kvarteret försvann när Slussen gjordes om på 1930-talet. Visst är det en fin målning. Många intressanta detaljer (klicka på bilden för att se den större) som kvinnan och mannen som står och språkar vid staketet där det hänger tvätt (eller i varje fall några vita skynken), vattenhämtning vid brunnen och så alla segelfartygen som ligger där längs kajerna.

I Stockholm fanns det 21 offentliga brunnar och pumpar år 1771 ser jag på en sida hos Wikipedia här. Det var här man hämtade sitt dricksvatten. Vatten till tvätt och disk tog man ur Mälaren. Det var först i samband med koleraepidemierna i Stockholm under 1800-talet som man började ana att det kunde finnas ett samband med dåliga dricksvattenbrunnar. Jag googlar vidare och hamnar hos en halländsk konstnär som hette Severin Nilson och levde 1846-1918. Han var också en av dom första dokumentärfotograferna i Sverige. Hos Digitalt Museum och Hallands kulturhistoriska museum hittar jag en utförlig text om Nilson och om hans målningar och fotografier – här. Intressant.

Vattenpump i Eriksbergsområdet, Stockholm. Foto: Severin Nilson 1880-90.
Nordiska Museet. NMA.0052575 (här lite beskuren)

Lögnarna

Donald Trump, Nashville 2017.

I min blogg har jag flera gånger skrivit om lögn. ”Det är fult att ljuga” fick jag höra som barn. Och det är nåt som verkligen fastnat. Jag känner stark avsky för dem som ljuger. Skrev tidigare om ”Maktlögner” alldeles kort efter valet – här.

Igår läste jag en välskriven krönika av Alex Schulman med rubriken ”Vi lever i den obekymrade lögnens tidevarv” – i DN här. När Ebba Busch ljuger om elprisstödet blir Schulman generad: ”jag måste titta åt andra hållet när hon säger de här sakerna, önskar hon vore färdig snart”, skriver han. Jag förstår honom. Och jag håller med honom i det han skriver om lögnarna i svensk politik.

Faktum är att det här obekymrade ljugandet stör mig på djupet. Ska vi leva med dessa skickliga lögnare i fyra år? Med lögner och bortförklaringar som politisk metod. Hur kommer det att påverka det s.k. politikerföraktet? Och kommer det att påverka relationer mellan ”vanliga människor” på annat sätt? Typ, dom här höjdarna visar ju att det är ok att ljuga, det är inte alls fult.

Och jag undrar hur storlögnarna funkar inuti.
Skäms dom nån gång om natten när ingen ser dom? Eller har dom byggt upp så starka skal omkring sig att inget av det här berör dom? Uppenbart har deras mammor och pappor aldrig sagt till dom att det är fult att ljuga.

Clas på Hörnet

Clas på Hörnet. Gatan i förgrunden är Surbrunnsgatan. Fotot taget från hörnet mot Birger Jarlsgatan.

Det här är det som i dag finns kvar av värdshuset Clas på hörnet. Bilden nedan visar hur det såg ut 1903. Gatan i förgrunden som löper åt vänster är Roslagsgatan. Den andra gatan som går snett åt höger är Surbrunnsgatan. Huset i två våningar längst bort till höger på bilden nedan är samma som finns kvar i dag och syns på färgbilden ovan. I den byggnaden låg tydligen en välkänd danssalong.

Clas på Hörnet. Foto: Larssons Ateljé 1903.

I det här hörnet i korsningen Roslagsgatan och Surbrunnsgatan ligger i dag Monica Zetterlunds park. Alla byggnaderna är rivna i dag, förutom byggnaden som hade en danssalong.

Stockholms stad ville riva alltihop 1973 och fylla hela kvarteret med bostäder. Motståndet mot rivningen blev starkt. Frågan var uppe i kommunfullmäktige samma kväll som kommunens tilltänkta förköp av en fastighet i Birkastan skulle avgöras. Ledamöter i fullmäktige hade anmält sig sjuka och dessa två frågor fick till slut avgöras genom lottning. Clas på Hörnet vann (=slapp rivas) och vi som bodde i fastigheten i Birkastan förlorade. Det var ett ledset gäng som travade hem sen efter mötet och samlades hemma hos nån av oss, pratade igenom det som hänt och tröstade oss med rödvin. Kommunen skulle alltså utnyttja sin förköpsrätt och göra om vårt hus till nya bostäder. Vi skulle inte ha råd att bo kvar. Men historien slutade inte där för vi drev en kampanj mot kommunen och fick till slut köpa fastigheten själva. Lång historia… Sen blev det ombyggnad i egen regi ett antal år och från det har jag en hel del svartvita bilder. Några finns i inlägget ”Ombyggnadsnostalgi” här.

Varför håller jag på med Clas på Hörnet nu då? Ja, det är förstås gamle Lars Rolander igen. Under hans tid drabbades Stockholm av en första mycket svår koleraepidemi. Det var 1834. En av de byggnader som då användes som kolerasjukhus var Clas på Hörnet. Wikipedia skriver att när epidemin var över tog det sju år innan byggnaden ansågs vara sanerad. Sen blev den krog igen. Eftersom jag gräver fram ditt och datt om Rolander tog jag kameran och promenerade till Clas på Hörnet denna gråruggiga januaridag för att titta på det som finns kvar av det i dag.

En utförlig text om Clas på Hörnet av Kerstin Mandén-Örn finns som pdf hos Stockholmskällan här.

Eftermiddag i Kungsan

Jag gick en sväng på stan och hade Olle Adolphsons taktfasta låt ”Fördärvad av ännu en vinter…” i skallen. Den passade rätt bra för på trottoarerna var det gråblöt snögröt, stora pölar, slaskigt och halkigt. Riktigt bläh-väder. Men sen kom jag hit till Kungsan och stod nästan som förtrollad för att det var så vackert. Och då kom jag ju ihåg att jag ju egentligen tycker om vintern. Bara det är friskt och lagom kallt och snön får vara vit.

Skylle sig sjelf

Ordningsregler för ångfartyget Örebro 1847. Utgiven av Svante Falks boktryckeri, Örebro. Sjöhistoriska museet, identifikationsnummer SH 449.

Hittade den här bilden när jag grävde runt om resor i Sverige på 1830-talet.

Nyss skrev jag om Samuel Owen och att Sverige var tidigt igång med ångbåtssjöfart. Lars Rolanders äldsta dotter Charlotta (min farfars farmor) är prästfru i Höreda, nära Eksjö i Småland. Rolander åker och hälsar på henne och hennes familj sommaren 1830. Jag försöker ta reda på om han åkte med häst och vagn hela vägen eller om han kunde ta en ångbåt en bit söderut på kusten och därefter häst och vagn inåt landet. Resan borde ju ha gått fortare om han tog ångbåt en bit först. Göta kanal var tyvärr inte igång förrän två år senare.

Sånt här ramlar jag över när jag försöker kartlägga gubben Rolanders liv. Jag hittade bilden på en sida hos Kulturpunkt. Där verkar det finnas en hel del smått och gott för den som är intresserad av ”platser i det kulturella landskapet runt dig”. Knutpunkt är ett samarbete mellan norska och svenska museer. Titta här.

Samuel Owen

I dessa byggnader på Kungsholmen låg Kungsholmens Mekaniska Werkstad, som startades 1809 och drevs av engelsmannen Samuel Owen. Här fanns både gjuteri och mekanisk verkstad. Byggnaderna övertogs av Kungliga Myntverket 1850.

Samuel Owen verkar ha varit en driftig herre. Enligt vad han själv berättade gick han bara i skolan nio månader. Sen försörjde han sig själv. Han var en ”en brittisk-svensk tekniker, konstruktör och industriman. Samuel Owen har kallats ‘den svenska verkstadsindustrins fader” skriver Wikipedia. Det var adelsmannen med det åttkantiga huset i Stora skuggan, Abraham Niclas Edelcrantz, som tog Samuel Owen till Sverige 1804. Edelcrantz hade varit i England för att köpa ångmaskiner och ville ha med en tekniker hem till Sverige för att se till att maskinerna blev installerade på rätt sätt. Det där läser jag också hos Wikipedia här.

Vadan detta nu då? Jo, förstås: Lars Rolander, min gamla anfader. Jag halkar in på det ena och det andra när jag försöker skapa mig en bild av hans liv. Han var nog en 1700-talsmänniska men levde till 1848. Han tyckte om fartyg – segelfartyg. Det satt förstås i sen han som ung seglade med Ostindiska Kompaniet till Kina åren 1788-90.

Men minsann, bara en bit in på 1800-talet kom ångbåtarna och det är där Samuel Owen har en viktig roll. Han startade bl.a. en ångbåtslinje som gick från Stockholm till Drottningholm. Ångbåten hette Amphitrite, hade en ångmaskin på sex hästkrafter och kunde ta 182 passagerare. Premiärturen gick 2 augusti 1818. Hos Project Runeberg läser jag: ”Näst England blev Sverige tack vare Owen det land, där man tidigt fick ångbåtssjöfart och ångfartygsbyggerier. Owen torde ha tillverkat ett trettiotal ångmaskiner för fartygsdrift, och på andra håll i landet uppväxte båtvarv för ‘eldfartyg”.

Abraham Niclas Edelcrantz och hans åttkantiga hus i Stora Skuggan har varit med i bloggen tidigare, bl.a. här.

Vasaparken 1 januari 2023

Tog en liten vända ner på stan och råkade komma nära slottet när det var vaktavlösning på gång och lite marschmusik och sånt där. Jag gick in på slottsgården, men det var alldeles för mycket folk och jag är för kort så jag såg inte mycket alls. Jag kunde bara se vad som hände genom att spana på mobilerna som folk höll upp och filmade med. Det får bli en bild på Vasaparkens isbana istället som jag passerade på vägen hem. Skridskobanan i parken har jag haft med tidigare – då kompletterad med Pieter Brueghel d.ä. Titta här.