Vårdagjämning 2019

Ja, jag gläder mig åt att våren är på väg. Blå himmel och en del sol i Stockholm i dag – för första gången på länge känns det som. Och så är det dygnet då natt och dag är i princip lika långa, och dagarna framöver ska bli längre och längre. En härlig tid. Vill höra koltrasten. Har inte gjort det än. Kanske får ge mig ut nu i kvällningen till nån park.

Och i Hälsingland vid ”min” båtklubb ligger snötäckt is ut mot öarna fortfarande. Jag bjussar på en vårvinterbild här som jag haft med tidigare nån gång. Dock utan koltrastar. Och inte är det Hälsingland heller. Vill du se bilder från Hälsingland, Söderhamn och skärgården kan du titta in hos min andra blogg Arundo här.

Christchurch

Hade först tänkt skriva ”Glad fredag!” som rubrik, men dagen känns ju inte så glad. Dom hemska nyheterna från Christchurch på Nya Zeeland lägger som ett mörker över dagen. Och tankarna går till dom som drabbats, till deras anhöriga och till alla dom som nu blir ännu räddare än dom var innan.

Jag har aldrig varit på Nya Zeeland men känner ändå nån sorts samhörighet med landet, kanske också för att jag har släkt där. Vi var halvt på väg dit häromåret som en utflykt från Melbourne men blev tvungna att ändra planerna av olika skäl. Nån gång kanske det blir av.

Tänk att det alls finns ord som ”moskéskjutningar”! Det är hemska tider vi lever i. Helt förskräckligt med det här hatet mot muslimer. Och även förstås hatet mot judar. Som jag skrivit om tidigare: tänk så mycket bättre världen skulle vara om man liksom kunde sudda bort alla religioner (och ja, jag vet, det är förstås omöjligt). Eller om i varje fall religion aldrig någonsin var mer än var mans ensak – en privatsak – inget man bråkade om eller försökte påverka andra om. En nåd att stilla bedja om. Men visst, det är ju en utopi det också.

Skriv på för Nasrin Sotoudeh!

Nasrin Sotoudeh är en iransk människorättsaktivist som enligt uppgift dömts till 38 års fängelse och 148 piskslag. Det är 2019 och i Iran dömer man till piskrapp och långa fängelsestraff för den som överlever piskslagen.

Vad kan Sverige göra för att få en ändring på såna förfärliga domar i ett annat land? Och vad gör Sverige?

Vad kan du själv göra? Skriv under namnlistan hos Amnesty International och sprid budskapet om Nasrin Sotoudeh och namninsamlingen. Skriv på här!

Läs Ola Larsmos artikel i DN ”Låt inte den vettlösa domen mot Nasrin Sotoudeh bli en notis bland andra” här.

Att slarva med orden

Att välja fel ord kan få stor påverkan på små barn och deras barndom – och förstås även deras föräldrar – i en vårdnadstvist. Hörde på radio i dag om det omdiskuterade vårdnadsärendet i Varberg, där en pappa tilldömts ensam vårdnad om en liten son. Nu visar det sig att en tjänsteman vid socialtjänsten använt ett felaktigt ord i den familjerättsliga utredningen. Han eller hon har skrivit om kvarhållande när det man menar är att barnet stadigvarande bott hos ena föräldern (modern) i ett och ett halvt år.

Ordet kvarhållande är nåt domstolen reagerar starkt på. Tydligen ska fallet upp i tingsrätten i slutet av mars. Hoppas man rättar till det här nu. Jag ömmar för den här lilla pojken som kanske kommit i kläm helt i onödan.

Men är det inte märkligt att man i såna här fall inte har en checklista för hur man ska använda ord och begrepp så att det blir adekvat, rätt och riktigt? Så att det inte kan missförstås och därmed leda en domstol fel?

Sveriges Radio, ”Erkänner fel i vårdnadsärende” här.
Om att använda orden rätt skrev jag ett rätt långt inlägg för ett par år sen. Det blev en del om SD och fascism och sånt också och ett par uppdateringar och några kommentarer. Och en vacker bild på ett segelfartyg, här: ”Om orden

Den skapande människan

I dag fick jag via DN på nätet tips om en intressant programserie som ligger på Kunskapskanalen. Det var Johan Hilton, som skrev den lilla artikeln ”Ett civiliserat alternativ till mello”. Ja, sen blev jag ju sittande och tittade på två av programmen. Mycket välgjorda program från BBC.

Jag är ju faktiskt väldigt ointresserad av mello. Den enda fördelen med att mello väl pågår nu – i nåt för mig okänt skede – är att jag kan tjäna lite tid genom att hoppa över några sidor i morgontidningarna. Snobbigt? Inte menat så, dom som gillar mello får gärna för mig göra det, hålla på och läsa och lyssna och lägga tid på att ha åsikter om den eller den. Bara jag slipper är jag glad. Hellre ägnar jag mig då åt gammal konst och kultur från ”människans gryning” och vidare framåt, antagligen mot vår egen tid, gissar jag.

BBC-serien handlar om människan och konsten, om hur vi till skillnad från andra djur har velat berätta om oss själva i konsten. Det börjar förstås långt bakåt i tiden med grottmålningar och sånt. Mycket tidig konst utförd av människor har jag skrivit om nån gång förut, t.ex. om en vägg med avtryck av människohänder i en grotta i Argentina. Titta på inlägget ”Händerna på väggen” här.

Johan Hiltons artikel i DN har du här. Han nämner också en artikel i TV-dags (vad nu det är för nåt) där skribenten frågar ”Varför gömmer SVT undan ett BBC-mästerverk i tablån?” här.

Bilden ovan är en fresk föreställande en fiskare, eller kanske rör det sig om en offerhandling, målad nån gång 1 600-1 500 f.Kr. Den finns i Akrotiri, Santorini, Grekland. (Klicka för större bild).

Farfar

Det här är Hederslegionen, Ordre national de la Légion d’honneur, som min farfar Hugo Roland tilldelades, gissningsvis i början av 1950-talet. Skälet var säkerligen hans insatser när det gäller affärer mellan svensk och fransk trävaruindustri. Farfar var försäljningsdirektör på Marma Långrör AB.

På den sida som visas på bilden står det République Française. Vänder man på den tiouddade stjärnan kan man läsa Honneur et Patrie – Ära och Fosterland – och så är det två franska flaggor där. Storstilat värre.

I dag ligger Farfars orden på mitt skrivbord. Mina systrar och jag har delad vårdnad om den. Tänkte det var roligt att visa den här (skryt skryt!) innan jag tycker det är dags att nån av systrarna tar hand om den. Farfar har varit med i bloggen ett par gånger tidigare:
– Farfar som ung sprätt på en smal balkong i Paris: här.
– Farfar sitter med sin fästmö Sigrid Wallner på en bild från 1911: här.
– Farfar groggar med kompisar, troligen på Hasselbacken på Djurgården: här.

Bloggskryt

Oj då. För 12 år sen – den 28 februari 2007 – startade jag Gabrielles blogg; det talar WordPress om för mig och gratulerar. Jag har haft roligt med bloggen dom här åren. Trivs med att skriva vad jag vill och publicera egna foton som jag vill utan att nån kommer och försöker hindra mig. Gillar ju att bestämma själv, nån annan ska inte bestämma över mig. Och samtidigt så sticker jag ju ut hakan ibland och får kanske en smäll på den i nån kommentar. Då kan jag bli tvungen att tänka en gång till. Och då kan jag kanske tänka ett eller flera varv till och eventuellt nyansera lite det jag skrivit tidigare. Jodå, det har hänt. Lärorikt.

En tanke som dyker upp är förstås: Kommer jag att fortsätta 12 år till? Kan inte svara på den frågan. Vi får se. ”En kan allri’ så noga veta…”
PS Dessutom har jag ju en blogg till, lite yngre än den här: Arundo här.