Bergianska igen

Museipaviljongen i Bergianska trädgården.

”Den 26 maj 1890 kullkastades en av trädgårdens gamla ekar i en våldsam storm. Rötterna hade inte växt på djupet utan är sammanväxta i olika riktningar, något dåvarande professor Veit Wittrock tyckte var mycket märkligt och lät därför göra ett bord av ekens rötter.” Så står det på en sida hos Bergianska trädgården. Inte lätt att få till nån bra bild av det här märkliga ekbordet, måste plåta genom glas och in bland sol och skuggor. Härinne förvaras diverse gamla s.k. naturalier som grenar, rötter, sammanväxningar, häxkvastar m.m. Läs mer här.

Det har blivit många turer till Bergianska denna tid. När jag var där igår kollade jag Rhododendrondalen, som inte börjat blomma än. Såg bara nån enstaka blomma. Undrar om rhododenronsnåren på Djurgården kommit igång än, dom där praktfulla stora buskarna med blommor i olika färger som växer mellan Blå porten (ingången till Djurgården) och restaurangen Godthem. Kanske tar mig dit nån dag framöver.

Fruktträd och rosa fågelnäbbar

Det blev Bergianska trädgården i dag igen. Tog mig dit på cykel, det gick i ett huj. Sen traskar jag runt där, och den här tiden kan jag förstås inte låta bli att tänka på Carl Fredrik Hill, som målade så många blommande fruktträd under sitt liv. Inte minst nere i Frankrike. Sorgligt nog blev han sinnessjuk knappt 30 år gammal. Han fortsatte måla under sin sjukdom men det blev målningar av ett helt annat slag. Han var född 1847. När han blev sjuk togs han först in på hospital i Lund men sen tog familjen hem honom, och hans mor och syster vårdade honom hemma i nästan 28 år innan han dog 1911. Vilket människoöde! Han blev aldrig känd under sin levnad, men det är han ju nu verkligen. Skulle inte ha något emot att ha en Hill på väggen hemma, gärna från hans tid i Frankrike. Den här t.ex.:

Trädet och flodkröken. Carl Fredrik Hill, 1877.

Sedan tänkte jag på flamingos – eller det heter nog flamingoer på svenska, förresten. En rosa magnolia strax utanför Edvard Anderssons växthus såg ut som stora fågelnäbbar som vajade i den envisa vinden.

Så lite mer magnolia fick det bli på bloggen i dag. Därmed gissar jag att årets magnoliaspaning är över. Fast ”man ska aldrig säga aldrig” som Peter Hultqvist sa (apropå sitt tidigare tvärsäkra uttalande om att aldrig gå med i Nato).

Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.

Lämning från förr

Minns du dom här, dricksvattenfontänerna, som fanns här och var i stan? Som jag minns det fanns det fortfarande fungerande såna under sent 1970-tal och in på 1980-talet, t.ex. i Vasaparken dit jag ofta gick med mina små pojkar. Det fanns en på skolgården till Centralskolan i Söderhamn också där jag gick mina första fyra år i skolan, men då var det 1950-tal.

Nu står nån enstaka kvar som en lämning från gamla tider. Här utanför Serafen på Kungsholmen.
Och så 1944. Tänka sig: den där blonda lilla killen är en gammal man i dag, t.o.m. äldre än jag.

I Melbourne, där jag varit många gånger eftersom en av sönerna bor där, är dricksvatten åtkomligt lite överallt men i betydligt modernare utförande än dom på bilderna ovan. Jag letade bland mina egna foton från Melbourne men bild på nån dricksvattenfontän hittade jag inte. Lånar en som jag hittade hos Melbourne Drink Taps på Facebook. Roligt att det finns en grupp som ägnar sig åt att plåta såna här anordningar runt om i Melbourne. Länk till gruppen här.

Magnolia-spaning 2022

Magnolia i massor blir det i årets magnoliaspaning. Först praktmagnolian utanför Skansenbutiken på Djurgården som jag brukar ta mig en titt på ungefär den här tiden.

Sen upptäckte jag att det finns en vacker magnolia på mycket närmare håll för mig, nämligen inne på Sabbatsbergsområdet i Sinnenas trädgård. Det är en s.k. terapeutisk park, i första hand avsedd för dom som bor på äldreboendet och boendet för demenssjuka i närheten. Men allmänheten har tillträde också. Så jag gick in och tog bilder.

Det lilla lusthuset i trädgården är från 1784 skriver man på Wikipedia och stod tidigare i Klarahusets park.

Klarahuset är en annan av dom gamla byggnader som finns kvar här inne på Sabbatsbergsområdet. Jag bloggade om huset i ett inlägg i februari 2021. Då var det snöskottning på gång uppe på taket, och jag traskade runt med min ganska nyköpta lilla Sony-kamera. Envisas ju med att vilja ta bilder med ”riktig” kamera i stället för med mobilen. Och jodå, jag vet att bilder tagna med moderna mobiler kan bli riktigt bra också.

Det vintriga inlägget med snöskottarna har du här. Ska man hålla på med sånt där måste man vara säker på foten och inte vara rädd för höjder. Inget för mig.

Hjälp Ukraina och flyktingarna!

Ja, uppenbarligen är det dags att påminna om möjligheten att stödja Ukraina genom att bidra ekonomiskt till olika hjälporganisationer. Här kommer återigen en sammanställning av vilka hjälporganisationer man kan skicka stöd till: Flera organisationer på plats i Ukraina – Så kan du bidra.
Länk till sidan här.

Skurkstaten Rysslands förfärliga krig i Ukraina fick många att redan tidigt i kriget bidra till hjälporganisationerna, men sen har den hjälpen börjat sina alltmer. Amanda Sokolnicki frågar sig i en artikel i DN: Har vi redan glömt Ukraina? Rubriken på artikeln är ”Den svenska krigsdebatten är så pinsamt självupptagen” och länk till den har du här.

I en artikel på DN Debatt skriver frivilliga samordnare i två nätverk av värdfamiljer i Skåne om hur erbarmligt dåligt svenska myndigheter hanterar dom ukrainska flyktingarna och hur dom svenska familjer som öppnat sina hem för dom lämnas helt i sticket. Värdfamiljerna förväntar sig inte några medaljer eller ”ens ett tack från de regerings- och myndighetsföreträdare som uttryckligen bad om vår hjälp”. Men det dom förväntar sig av ansvarig minister Anders Ygeman (S) och Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik är ”en uttalad och snabbt genomförd plan för hur nationen Sverige ska överta det uppdrag som ett stort antal ideella värdfamiljer nu i många veckor genomfört.” Läs artikeln här.

På hoj till Haga

Premiärturen gick till Hagaparken och en av mina favoritplatser: vid Gustav III:s paviljong. Jag sitter på några trappsteg i marmor på gaveln till paviljongen med utsikt ner över vattnet. I cykelväskan har jag med ett äpple och en bok av Simenon. Just nu ”Le Confessional” (Biktstolen), en av hans många ”romans durs”. Det var Simenons eget uttryck för dom romaner han skrev som inte handlade om hur kommissarie Maigret traskar omkring i Paris, tar sig en Calvados på en bar och löser olika kriminalfall. I en ”roman dur” kan det handla om vad som helst. Här är huvudpersonen en 16-årig pojke som bor med sina föräldrar i Cannes.

Le Confessional är utgiven 1966. Borgerligt så det förslår som i många av Simenons böcker när det handlar om en familj. Pappan är tandläkare, mamman hemmafru och André är enda barnet. Ändå har familjen en husa (une bonne) som passar upp på dom, lagar mat m.m. Andrés mamma ägnar sig åt sånt som att shoppa, låta sy upp klänningar åt sig och umgås med sina väninnor. Nåt förvärvsarbete har hon inte. Hm… konstigt kvinnoliv! Jag läser med lexikon i mobilen, funkar hur bra som helst.

Härligt att cykeln äntligen befriats från sin mörka tillvaro nere i källaren. Nu hoppas jag på fler härliga nöjesturer till Stora skuggan, ut på Djurgården, längs Karlbergs strand, till paviljongen i Haga igen med mera. Om paviljongen skrev jag i inlägget ”Gustav III och jag” i juni 2020 här.

Vinteralpros

I Kungsträdgården flockas folk nu under dom blommande körsbärsträden. Många bilder blir det, oftast med mobiltelefonerna. Och varför inte? Kameran i moderna mobiler är faktiskt riktigt bra. Jag har förstås varit där och tittat men tog inga bilder. Bilden ovan visar inte körsbärsblom utan Storblommig vinteralpros (tog den med min lilla Sony, inte med mobilen). Ett annat namn på växten är ”Cornell Pink”, och på latin heter den Rhododendron mucronulatum. Finns i Bergianska inte långt från Rhododenrondalen. Växten kommer från Korea, Japan och norra Kina.

Obs – ät inte! Läser på en sida på nätet: ”all parts of plants are poisonous” och ”toxic to dogs, toxic to cats, toxic to horses”. Läs mer här (på engelska).

Who are those guys?

En väldig flotta av kanadensare kom glidande förbi på Brunnsviken när vi var i Bergianska trädgården igår. Alldeles för många för att få med på samma bild. Och nån närbild blev det ju inte heller; zoomen var inte med. (Lite större bild om du klickar på den).

Rubriken ”Who are those guys?” har jag använt några gånger tidigare. Den kommer från filmen ”Butch Cassidy and the Sundance Kid”. Dom båda skurkarna, spelade av Paul Newman och Robert Redford, frågar sig om och om igen vad det är för ett uppbåd av förföljare till häst som dom försöker fly ifrån. ”Raindrops keep falling on my head”, trevligt gammaldags låt var med i filmen och finns på Youtube med en snutt ur filmen här. Så unga och snygga dom var på den tiden! Och visst, det är en gammal film; den kom i USA 1969. Bloggade om den här.

Rubriken har jag också använt till en bild av för mig okända människor som köar till båten från ön Sandskär i Söderhamns skärgård in till fastlandet. Bilden är från 1917 och får vara med här igen.

Bilden finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”, som du kan läsa mer om på min andra blogg Arundo, t.ex. här.