Ålevangeliet

Först lästa bok detta nya år blev ”Ålevangeliet: Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk” av Patrik Svensson, belönad med Augustpriset i klassen facklitteratur.

Härlig läsupplevelse. En rik bok. Mycket intressant om ålen, om vad man vet om den och inte vet, om hur man sett på den och forskat om den under tiderna och om hur det ser ut för ålen i dag (illa!). Dessutom minnen och tankar om eget ålfiske tillsammans med författarens pappa och filosoferande om människan, klimatförändringarna och om hur djurarter dör ut.
Är vi kanske redan inne i den 6:e perioden av massutdöende? Det har ju skett flera gånger tidigare. Den mest kända perioden av massutdöende var den 5:e när dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sen. I dag hotas alltfler arter av utdöende och utvecklingen går snabbt åt fel håll.

Boken har också ett vackert språk. Njutbar läsning, verkligen. Med den research han gjort, alla fakta om historia och vetenskap han berättar om påminner boken mig om en helt annan bok. Det finns inga direkt likheter mellan ålarna och Leonardo da Vinci, men läsglädjen jag kände med Ålevangeliet påminde om hur jag i vintras/våras låg på soffan här och läste boken om Leonardo da Vinci av Walter Isaacson. Och förresten, vem vet…Leonardo kan mycket väl ha intresserat sig för ålen också. Han var ju nyfiken på det mesta och ville veta mer och mer och mer.

Egna erfarenheter av ålfiske har jag inte. Men en gång för många år sen fick min pappa och min lillasyster en ål på långrev en bit från Sandskär. Ålen kom loss i roddbåten, den slingrade sig in under durken och smet vidare genom små öppningar i spanten på båtens botten. Sen fick dom förstås tag i ålen och kom roendes in till ön med den i en hink. Historien om ålfångsten återberättades senare livfullt många gånger, och ålen föreföll varje gång alltmer vildsint, slug och oregerlig och kampen i roddbåten alltmer osäker, vild och djärv.  Det är väl sånt som kallas litentia poetica.

Mitt inlägg om Leondardo da Vinci har du här.

Favoritfilmer 2019 och några till

”Se film på rätt sätt: Gå på bio” var en slogan man körde för flera år sen. Om den alls fick fler att gå på bio istället för att se film hemma på tv:n vet jag inte. Men för egen del behöver jag ingen slogan. Jag har alltid varit intresserad av film och ser gärna film på bio. Turligt nog är min man också filmintresserad och följden är att vi ofta går på bio, betydligt oftare än på teater eller opera. På senare år har vi också börjat gå på Stockholms filmfestival.

Nu utmanade jag mig själv att plocka fram dom 10 bästa filmerna som jag sett under 2019, dvs dom som stannat mest i minnet. Det blev följande (ingen prioriteringsordning):

• Vincent van Gogh – vid evighetens port. Regi: Julian Schnabel. Medv: Willem Dafoe, Mads Mikkelsen m.fl. Vacker film. Minnesvärd rolltolkning av Willem Dafoe.
• Hasse & Tage – En kärlekshistoria. Jane Magnussons dokumentär.
• Smärta och ära. Regi: Pedro Almodovar. Medv: Antonio Banderas, Penélope Cruz m.fl.
• And then we danced. Georgisk film. Regi: Levan Akin.

Foto: Scanbox Entertainment. ”Sorry we missed you”.

• Sorry we missed you. Regi: Ken Loach. Om dagens England. ”En smocka mot en empatistörd arbetsmarknad” skrev nån tidning. Bra prestationer av amatörskådespelare.
• Marriage story. Regi: Noah Baumbach. Medv: Adam Driver, Scarlett Johansson, Laura Dern m.fl. Utomordentliga rolltolkningar av Adam Driver och Scarlett Johansson.
• The lighthouse. Regi: Robert Eggers. Medv: Willem Dafoe, Robert Pattinson. Svart-vit rulle som handlar om två män isolerade på en fyrstation långt ute i havsbandet. 1800-tal nån gång. Häftiga bilder, en del gräsligheter.
• Porträtt av en kvinna i brand. Regi: Céline Sciamma. Medv: Adèle Haenel, Noémie Merlant m.fl.  Franskt 1700-tal i Bretagne nånstans. Fantastiskt vacker film. Om kvinnor och med kvinnor. Gripande.
• I guds namn. Regi: François Ozon. Nutid, pedofilskandal, katolska kyrkans obehagligt stora makt.
• Parasit. Sydkoreansk film. Regi: Bong Joon-ho. Nutid, lätt absurd med totalt oförutsägbar handling. ”Galet underhållande” skrev nån tidning.

Några till som vi såg i november eller december 2018 och som alltså egentligen inte skulle få vara med här måste nämnas ändå, inser jag, och det fina är ju att det är jag som bestämmer här. 🙂

• Den siste gentlemannen. Kanske Robert Redfords sista film, trevlig, charmig.
• Cold war. Pawel Pawlikowskis svartvita film om en kärlekshistoria i efterkrigstidens Polen.
• Styx. Tysk film. Nutid, mycket aktuellt tema. Såg den på filmfestivalen 2018.
• Roma. Alfonso Cuaróns film om sin barndom och uppväxt i 70-talets Mexico City. ”Årets bästa film” sas det i nån tidning (alltså 2018).
  

Vissa av filmerna ovan är väl för all del lite mer lättviktiga – som ”Hasse & Tage”-filmen som kanske mest är med av nostalgiska skäl eller ”Den siste gentlemannen” för Robert Redfords skull, också en del nostalgi. Väcker ju många minnen från filmer som ”Butch Cassidy and Sundance Kid”, ”Blåsningen” m.fl. Andra går djupare – som ”Cold war”, ”Roma” och ”Porträtt av en kvinna i brand”. Synpunkter? Förslag på andra bra filmer? Några jag missat kanske?

Sen tänkte jag att ytterligare en utmaning nu när vi ska gå in i ett nytt decennium skulle vara att ta fram bästa film för varje år i det gångna decenniet, men nej, det får räcka så här.
Och vill du läsa mer om film i bloggen (det finns en hel del) så använd sökfunktionen upptill till höger (förstoringsglaset).
Glad nyårsafton tillönskas!

A foggy day

Juldagspromenad med utblick från Gondolen/Katarinahissen.
Och så en titt nedåt, där det blir lite mer färgglatt:

Elvis på juldagen

Så blev det juldag efter en lugn julafton. Jag minns min barndoms och ungdoms juldagar. Det var en speciell känsla att vakna då och veta att jag hade julklapparna från kvällen innan att glädjas åt (barndom) eller att i morgonrock äta frukost tillsammans med dom andra framför brasan i öppna spisen (ungdom). Så icke denna juldag. Det blev läsa tidningarna på ”paddan” med frukost i köket. Noll brasa. Vi har ingen eldstad eller kakelugn här. Vi hade kakelugn (ett par stycken) under flera år när vi bodde i Birkastan; här i trakterna av Odenplan var dom borttagna när vi flyttade in. Men det skulle ju handla om Elvis…

Ja, för denna juldag vaknade jag med Elvis i skallen, närmare bestämt den lugna ”That´s when your heartaches begin”. Varför det då? Jo, igår bloggade jag på min andra blogg, Arundo, om Naturvårdsverkets förslag att tillåta jakt på ekorrar efter 18 år av förbud.
En mycket fin bild på en ekorre illustrerade inlägget. På Facebook fick jag en kommentar om att Elvis Presley nog hade gillat förslaget. Hm…varför då? Jag googlade förstås och såg att när Elvis växte upp i sin hårt arbetande familj i Mississippi stod ekorre och pungråtta (possum) ofta på menyn. Jag antar att det var mer av nödskäl än av kulinariska skäl. I varje fall ledde det här till att jag vaknade med ”Heartaches” i morse.

Bilden visar familjens hus i Tupelo, Mississippi. Där föddes Elvis Aaron Presley den 8 januari 1935. Lyssna på ”That’s when your heartaches begin” på Youtube t.ex. här.
Och vill du titta på min fina ekorrbild så gå till Arundo här.

God Jul!

Dan före dopparedan… Önskar er alla en god jul!
Den fina bilden är målad av min konstnärliga syster Jeanne. Konstnären har varit med i bloggen en gång tidigare med ett av sina alster, en härlig målning med tillhörande text ”God morgon, herr Florimand. Jag tror visst sommaren är på väg.” Den kan jag titta länge på och tänka på den vår som ligger framför oss om en tid. Inlägget med målningen har du här.

23 december… det ska vara vinter och snö så här års, men här i Stockholm är det gråmulet och noll snö. + 8 grader. ”Ur led är tiden…” I Australien brinner det. Hemskt. Jag tänker på alla dom som drabbas – stackars människor! Ett helt samhälle utplånat häromdan, Balmoral ca 10 mil sydväst om Sydney.  Måtte det vända snart!

Odenplan – länge sen

Fin bild, eller hur? Hittade den på webben nån gång. Vem fotografen är vet jag inte. Enligt uppgift är bilden del av ett vykort, och fotot är taget i början av 1960-talet; i vilket fall före omläggningen till högertrafik. Sippans kiosk, den lilla parken som gett kiosken dess namn, och alla träden fanns kvar länge. Nu är allt det där borta förstås. Fast det är inte fullt så ödsligt som när jag la ut inlägget Ökenvandring i Vasastan i september 2015. I dag finns några små träd planterade + nu så här vid jul en stor julgran med kulörta lyktor och flera mindre träd i lådor, också med ljus i. Fint, tycker jag. Och dromedaren som var med då 2015 får hålla sig här hemma igen.

Inte för sent

Det är inte för sent att stoppa klimatförändringarna… ?! Det är inte för sent att baka pepparkakor och köpa julklappar… Nej, det här ska handla om nåt helt annat.
Ramlar över ett citat av Rainer Maria Rilke. Han skrev väl på tyska antar jag, men det var citatet på engelska jag råkade på:
”You are not too old
and it is not too late
to dive into your increasing depths
where life calmly gives out
its own secret.”

Som hörande till den äldre delen av befolkningen känner jag mig förstås lite uppmuntrad av att läsa det där. It is not too late, it’s not too late…
Jag har inte läst Rilke, känner inte till honom närmare. Det enda som kom upp i skallen när Rilke kom farande var ett minnesmärke om honom vid vägen strax utanför Ronda i Spanien. Vi reste i Spanien för många år sen och passade på att på vindlande bergsvägar ta oss upp till Ronda, staden med Spaniens äldsta tjurfäktningsarena, byggd 1784. Häftig stad och snygg gammal arena, men tjurfäktning gillar jag inte alls.

Stans historia är våldsam, inte bara genom tjurfäktningarna. Tre broar går över den djupa ravin – El Tajo – som delar staden. Vid den högsta av broarna, Puente Nuevo byggd på 1700-talet, har diverse hemskheter skett. Den stackars arkitekten för bron föll själv ner i ravinen och dog när han skulle sträcka sig efter sin hatt som blåste iväg. Under 1700-talet kastade man ner skadade hästar från tjurfäktningsarenan i närheten. Och under spanska inbördeskriget kastades republikanska sympatisörer ner i passet av Francos trupper.

Nu googlar jag och hittar berättelsen om hur Rilke, som bott i Paris av och till under många år, drabbats av svår skrivkramp och ångest. Året var 1912. Han beslöt sig för att resa till Spanien och hoppades att det spanska landskapet, målningar av El Greco och liknande omtumlande upplevelser skulle ge honom nån form av nytändning i diktandet. Men så blev det inte; han kände sig utanför och främmande. Han åkte till Cordoba och Sevilla, och känslan av främlingskap bara fördjupades.

Sen fick han för sig att ta tåget till Ronda och, minsann, där hände det!
Han bodde på ett hotell med utsikt över den djupa ravinen och fångades så av det dramatiska landskapet och den hälsosamma luften att hans skrivande kom igång igen.

Läs mer om Rilke och Ronda på en engelskspråkig sida här. Där finns en dikt om en herde citerad. Därav bildvalet ovan.
Och så finns det en bit, en låt, som heter ”It’s not too late”. Den har rätt häftig text som inte alls handlar om Rilke. Det var ledmotiv i första säsongen av en tv-serie som heter Mr Mercedes. Du kan lyssna på den här.