Filmtips – två till

Stockholms filmfestival slutade i dag. För min del gick festivalen i mål med en riktigt härligt bra film. Underhållande, välspelad och med en intressant historia. Och en gammal välkänd skådespelare som troligen här gör sin sista roll: Robert Redford. Filmen heter ”The old man and the gun”.

Robert Redford spelar en äldre herre (han är själv 82 nu) som har ett lite udda intresse i livet som han mycket gärna ägnar sig åt. Andra bra skådespelare i filmen är bl.a. Sissy Spacek och Casey Affleck. Det känns lite som om filmen är en hyllning till Robert Redford och det han gjort inom film tidigare. Och han har glimten i ögat kvar helt klart. Han är en gammal man nu, men jag blir lite varm i hjärtat av att se honom.

Och visst väcker det mycket minnen. Han har varit med så länge och gjort så mycket bra och minnesvärt. ”Butch Cassidy and Sundance Kid” där han spelade med Paul Newman, också en riktig snygging på den tiden, och även i ”Blåsningen” var det dom två, Newman och Redford, och Robert Shaw m.fl. Han producerade ett par filmer själv också, jag minns särskilt ”A river runs through it” där en ung Brad Pitt var med.

Den andra filmen jag tänkte tipsa om heter ”The fall of the American Empire”, en kanadensisk film om en nördig kille som kör budbil och som under en av sina rundor råkar ut för nåt. Han måste fatta ett snabbt beslut och det förändrar hans liv. Roligt,  trevligt, lite underfundigt. Mycket underhållande.  Filmen är på franska och utspelar sig i Montreal där det inte bara finns folk med mycket pengar utan också många fattiga hemlösa, bl.a. inuiter som lever på gatan. Det finns ett stråk av värme – och godhet kanske – mellan människor i den här filmen.

Miss Triggs förslag

Teckning i Punch nån gång på 1980-talet av Riana Duncan. Kom att tänka på den när jag läste artikeln i DN där Anna Kinberg Batra intervjuas. Där står bl.a. att Kinberg Batra ”konstaterar att hon under en lång karriär fått vänja sig vid att det som hon säger tas på allvar, när en man kommer och säger samma sak.”

Den engelska klassicisten professorn Mary Beard har med teckningen i sin lilla skrift ”Women and power” som jag nyligen läst. Hon skriver att ”there is hardly a woman who has opened her mouth at a meeting and not had, at some time or other, the ‘Miss Triggs treatment”. Jovisst, så är det ju. Jag har varit med om det där, fast det var ju länge sen nu. Och så detta att vid ett jobbmöte kan en man komma med ett förslag och så bara en liten stund senare säger en annan man precis samma sak fast med andra ord. Hå hå ja ja… det gäller att visa upp sig och höras. Men som sagt, det är länge sen – tack och lov – jag satt på jobbmöten. Kan det långsamt ha blivit bättre, tro? Så att män kanske inte lika ofta slår dövörat till när en kvinna talar? Hoppas kan man ju.

Artikeln om Kinberg Batra i DN här.

Stockholms Filmfestival

Som smått tokiga i att gå på bio passar vi förstås på nu när Stockholms Filmfestival pågår. Jag har hittills sett 10 av dom filmer jag valt ut. Du ska få några filmtips här.

Det är nåt extra fräscht över att se film på det här sättet. Ingen av filmerna har ju recenserats i svenska tidningar än. Strax innan festivalen börjar väljer vi ut vilka filmer vi vill se utifrån dom mycket korta beskrivningar som finns i festivalens katalog. När det sen är dags att gå och se en film jag prickat för har jag ju helt glömt bort vad det stod i den där korta beskrivningen. Kanske en fördel med att vara så här gammal… Men i alla fall, jag ser filmen opåverkad av vad nån annan tyckt om den.

Som sagt 10 filmer har jag sett hittills och jag har några till kvar. Av dessa 10 är några riktigt bra, en del halvbra, nån kanske intressant på ett visst sätt men inte så bra som helhet (X&Y Anna Odells film), nån alldeles för blodig och konstig (Suspiria) och nån kanske lite tråkig också. Men jag ska tipsa dig om dom fyra filmer som hamnar högst upp av dom jag sett hittills:

Cold war
En kärlekshistoria, vackert filmad i svartvitt. Det är 1950-tal, det är Stalin och järnridå och politiskt korrekt folkmusik. Filmen utspelar sig i Polen. Berlin, Jugoslavien och Paris. Regissören heter Pawel Pawlikoski. Det var han som gjorde filmen ”Ida” häromåret.

Styx
Mycket bra dramatisk tysk film! Susanne Wolff har den absolut största rollen, hon är i bild mest hela tiden. Nästan en enkvinno-film. Bra skådespeleri. Mycket snyggt filmad, tät och spännande historia om ett verkligen mycket angeläget ämne.

Vision
Fantastiskt vackert filmad i Japan. Juliette Binoche spelar en fransyska som letar efter en undergörande växt långt in i japanska skogar och möter några människor som bor där. Andra halvan av filmen tycker jag man krånglade till historien lite väl mycket, men det vägs upp av att det är så vackert alltihop.

Wildlife
En familj med mamma, pappa och 14-årig son i Montana 1960. Om att tappa fotfästet, inte riktigt veta vad man ska göra av sitt liv. Berättas ur pojkens synvinkel. Carey Mulligan som mamman har en stor roll och hon gör det mycket bra. Jake Gyllenhaal spelar pappan, och pojken spelas av Ed Oxenbould. Mitt hjärta ömmar för den här unga pojken. Jag hoppas det gick bra för honom sen… Bygger på en bok av Richard Ford.

Werner Aspenström

I dag skulle han ha fyllt 100 år –  ”författare, poet, dramatiker samt en av de aderton i Svenska Akademien” som man skriver i Wikipedia. Jag har haft med en dikt av Aspenström tidigare, ”Den ni väntar passerar inte förstäderna”. Den kan du läsa här.

En till vill jag ha med här. Den passar egentligen bättre en sommardag men den får vara med i alla fall:

Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren

och skäller.

100-årsdag

Det är 100-årsdagen av vapenstilleståndet i  Första världskriget. Det har väl inte undgått någon. Tidningarna är fulla med artiklar om kriget och om dom högtidligheter som ordnats i dag. Särskilt mycket nu förstås eftersom det är precis 100 år sen det där undertecknandet av vapenstilleståndet skedde.
Första världskriget kallas i Frankrike La Grande Guerre. När jag pluggade franska i Tours på 1960-talet minns jag att man ordnade parad genom stan med franska trupper och även en del amerikanska. Och så släppte man ut en massa vita duvor från nåt torg nånstans mitt i stan.

John McCrae från Kanada deltog i Första världskriget och skrev en dikt som blev känd. Det är genom den som vallmon blivit ett tecken till minne av dom som var med i kriget och en symbol för hopp. Så här börjar dikten:
”In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.”


Och tanken på vallmon som blommar i Flandern leder vidare till ”Den vackraste visan om kärleken”, Lillebror Söderlunds tonsättning av Ture Nermans dikt från 1916. Den finns i flera inspelningar på Youtube. En av dom har du här.

Fel ord på p

Jordan B Peterson säger själv att han väljer sina ord med stor omsorg. ”I choose my words very, very carefully”, sa professorn när han blev intervjuad av den engelska journalisten Cathy Newman på Channel 4 News, en intervju som väckt stor uppmärksamhet (finns på Youtube).

Men ”det blev fel” i Skavlan för nån tid sen. Peterson skulle tala om att i länder där jämlikheten mellan könen är stor ökar skillnaderna i temperament och intressen mellan män och kvinnor. Han såg särskilt stora såna skillnader i personlighet mellan könen i Skandinavien. Men han skulle ha valt ordet preferenser, inte personlighet. Den studie i tidningen Science som han hänvisade till handlar om skillnader i preferenser. Karin Bojs skriver om detta i DN i dag. ”Sex olika preferenser ingick: altruism (oegennytta), tillit, positiv reciprocitet (att vara snäll mot sådana som är snälla mot en), negativ reciprocitet (att bemöta ont med ont), risktagande och tålamod.”

Peterson verkar hävda att jämställdhetspolitiken i Skandinavien driver på könsskillnader i ”personlighet”. Men studien i Science handlar alltså om preferenser och visar inte alls på några orsakssamband, den visar bara att samband finns.

Jordan Peterson är verkligen ett sorts fenomen med sitt enorma genomslag. Verkar väldigt påläst och är mycket verbal, talar med engagemang och intensitet om sånt han åtminstone ger sken av att veta väldigt mycket om. Samtidigt har han många kritiker. DN hade häromdan en stort upplagd artikel med rubriken ”Professorn som älskar att vara hatad”. Hur vet dom det? Fånig rubrik, tycker jag.

Lisa Magnusson skriver också om Peterson i DN i dag, bl.a. om hans referenser till ”humrars hierarki som har noll bäring på människor; det är rent nonsens.” Och så detta att Peterson är så extrem även när det gäller mat. Bara kött. Magnusson tycker att Peterson verkar själv vara i behov av en förälder, ”kanske mest av allt en mor, som kan ge honom ett ordentligt mål mat.”

Ja, vad ska man egentligen tro om denne professor? Om hans budskap är luddiga och delvis felaktiga, gör det ändå nytta för vilsna unga män som fås att ta tag i sina liv på ett bättre sätt? Enligt modellen ”ändamålet helgar medlen”. Hm, jag vet inte…

Karin Bojs artikel i DN här. Lisa Magnussons krönika i DN här.