Lästips: Hans Rosling

Dessa mycket varma dagar har det känts mer inbjudande att sitta och läsa i skuggan än att slita med att skrapa, kitta om och måla om gamla fönster i sommarstugan. Så värst mycket nödvändigt jobb har därför inte alls blivit gjort. Fönsterna är lika risiga fortfarande. Suck!

Dom böcker jag läst nu senast är:
– ”Hur jag lärde mig förstå världen” av Hans Rosling
– ”Factfulness. Tio knep som hjälper dig att förstå världen” av Hans Rosling, Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling.

Väldigt intressant läsning båda två. I den första boken delar Hans Rosling med sig av sina erfarenheter som läkare både i Sverige och i Afrika. Han berättar om hur han började arbeta med forskning och så småningom allt mer som lärare, folkbildare, föredragshållare för att sprida tankarna om hur vår värld ser ut. Och med hjälp av dom där välkända diagrammen med bubblor som förflyttar sig för att visa på förändringar.

Med en hel del humor berättar han bl.a. om hur han gjort bort sig ibland, fått revidera sin egen bild och lärt sig nytt. Episoderna kommer igen i boken Factfulness också och det blir en del fniss. I Factfulness går författarna igenom tio instinkter som präglar vårt sätt att se på världen och som gör att vi ofta har helt fel bild av hälsa och välstånd i världen.  Fattigdom, barnadödlighet, antal barn i familjerna, utbildningsnivåer m.m. Att betrakta världen som tudelad  ( i-länder och u-länder ) är t.ex. helt fel,  ett föråldrat synsätt. Författarna visar på vägar att inte låta sig styras så av dessa instinkter och därigenom lära sig förstå världen bättre. ”Jag älskar kritiskt tänkande. Jag beundrar skeptiker. Förutsatt att man respekterar fakta”, skriver Rosling.

Läs Roslings böcker!!! Undrar om partiledarna har gjort det. Det borde dom.

Bloggtips: fästingar

Usch för fästingar! Landhöjning och klimatförändringar har ändrat mycket i den del av landet där jag helst är sommartid: Södra Norrlands kustland. Inte fick vi fästingar när vi var barn, hundarna fick ibland, men inte vi. Nu är det annorlunda. Fästingarna går på både människor och djur. Rådjur ser man på ön ibland, det förekom inte när jag var barn. En och annan älg, men inga rådjur. Och rådjuren för med sig fästingar. The times they are a changin´…

Intressant med det forskningsprojekt som Statens veterinärmedicinska anstalt bedriver om fästingar från norr om Dalälven. Skicka in dina fästingar till SVA. Läs ”Räddningen?” på min andra blogg här.

Minne från Vilda Västern

En knallhet dag i spökstaden Bodie i Kalifornien, nära gränsen till Nevada, för många år sen. Bodie är en gammal guldgrävarstad som övergavs för länge sen. Folk bara gav sig av och lämnade sina hus och mycket av sina ägodelar, prylar, inredningar i husen m.m.  Vi var där en dag vid ett av våra USA-besök på 90-talet och promenerade omkring bland husen. Hade ingen digitalkamera på den tiden, och bilderna är gamla pappersbilder som jag scannat. Därav den minst sagt uschliga kvaliteten.

William S. Body (också stavat Bodey och senare Bodie) hittade guld där 1859 och guldgrävare började dras till platsen. Men det tog ett tag innan det blev riktig fart på det hela. Vid mitten av 1870-talet fann man flera nya välfyllda guldådrar och det blev en väldig rusch till Bodie. 1880 hade staden vuxit till närmare  8 000 personer.

Det var en riktig Vilda västern-stad med red light district, Chinatown, ett stort antal salooner och en hel del laglöshet. Skjutningar skedde då och då och diligenser stoppades och rånades. 1881 beskrev kyrkoherden F.W. Warrington Bodie som ”a sea of sin, lashed by the tempests of lust and passion”. Det var tydligen några riktigt livliga år innan det började gå utför. Guldet började ta slut, många av guldgrävarna gav sig av. Staden drabbades av flera bränder. Guldgrävandet fortsatte ändå i mindre skala fram till början av första världskriget. Därefter minskade befolkningen allt mer.

Vid början av andra världskriget stängde skolan och postkontoret och dom sista invånarna lämnade staden. Stora delar av staden hade då förstörts i bränderna men i dag finns ändå ett stort antal välbevarade byggnader kvar. Husen med sina välbehållna interiörer hålls i ”arrested decay” enligt den lilla folder jag har om amerikanska spökstäder. Med det menas att byggnaderna inte renoveras utan hålls i stånd och bara repareras om dom börjar utgöra fara för turisterna som kommer för att titta på stan. Jag minns att vi var positivt överraskade av att det var så befriande lite turistiskt. Nån butik eller nåt kafé fanns inte som jag minns det. Vatten fick man vara klok nog att ha med sig själv och det behövdes för hett var det. Solen gassade på och stan ligger ovanför trädgränsen så skön skugga under ett träd fick man klara sig utan.

Jag blev påmind om vår dag i Bodie eftersom det finns en artikel om staden av Jörgen Persson i Riksettan Special, nr 1 2018. Några fantastiskt fina fotografier är också med där. Fotografen heter Berthold Steinhilber. Han använder en speciell teknik med rekordlånga exponeringstider från 40 min till fyra timmar. Läs artikeln i Riksettan Special nr 1 2018. Fler bilder på spökstäder tagna av Steinhilber kan du se här.
Har inte köpt Riksettan tidigare, men hittar många trevliga och intressanta artiklar i det här numret.

Sluta vara mesiga mot nazisterna!

Almedalen 2018 verkar i flera avseenden ha varit en flopp. Nazisterna fick tydligen mer eller mindre ostört propagera för sin djupt unkna människofientliga ideologi – sin folkmordsideologi som nån kallade den – uttrycka sitt hat, utöva våld och förstöra för andra som stod för demokratiska värden. Det var riktigt illa och tydligen värre än förra året enligt media. Jag var inte där så jag slapp vara med om det själv.

Minns du den där hemska dagen i april 2017? Tänker på terrordådet på Drottninggatan i Stockholm och hur mycket lovord polisen då fick ta emot för sina insatser den dan och tiden efteråt. Vid Åhléns nära det hörn där lastbilen körde in och den lilla 11-åriga flickan dödades stod en polisbuss överhängd av blommor. Bilen på bilden stod på nån av tvärgatorna. På lappen bland blommorna står det: ”Kärlek för Alla. Hat mot Ingen”.

Nu är det inga lovord som regnar över polisen utan istället en massa kritik. Och nog kan man undra över den mesighet eller slapphet polisen visade i Almedalen. Och så gör man det med hänvisning till lagen. Men då kan man fråga varför polisen väljer att tolka lagen om demonstrationsrätt (om §24 i grundlagen, se nedan) så att det gynnar nazisterna? En hemsk liten misstanke kan lätt komma upp: kan det vara så illa att man inom polisen känner viss sympati med dom åsikter som nassarna framför?

Biträdande kommenderingschefen hos polisen på Gotland säger så här om det som hänt i Almedalen: ”Alla möten och alla sammankomster har kunnat genomföras. — Samtidigt har många varit oroliga. Några har blivit utsatta för brott och i den meningen så är vi inte nöjda att vi inte kunnat förhindra det. Men då får vi hämta igen det utredningsvägen.”
Jaha, vad menar han med ”då får vi hämta igen det utredningsvägen”? Är det alltså så att om polisen underlåter att stoppa våldsutövningen eller inte klarar av att stoppa den är det ok bara dom utreder det efteråt? Tycker dom som blivit nerslagna det också?

Och så Ludvika på det nu: ”Nazister får propagera i Ludvika varje dag fram till valet 2018” (länk sist i inlägget). Totalt sett över landet är det en oerhörd förslappning som skett! I en artikel i Aktuellt fokus skriver man bl.a. om hur man framgångsrikt stoppat nazisterna under tidigare år, inte beviljat tillstånd för nazistiska demonstrationer, eller beviljat tillstånd på avlägsna platser långt från centrum. Läs ”Det behövs inga nya lagar mot nazisterna – polisen behöver bara göra sitt jobb” här.

Och polisen kan luta sig mot en paragraf i grundlagen som lyder:
24 § Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar
vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.
SFS 2010:1408

Nassarna är inte detsamma som SD, det vet jag. Men skillnaden i åsikter är nog egentligen inte så stor. Förintelseöverlevaren Emerich Roth i öppet brev till Moderaterna tidigare år: ”Hade människor gjort motstånd på 30-talet hade Förintelsen inte varit möjlig. Den farligaste ondskan är inte den som klär sig i uniform och kängor och skriker ut sitt hat. Det är när ondskan klär sig i kostym och lägger sig till med lånad vokabulär, som den är riktigt farlig och kan sprida sig som en smittsam epidemi”.

Bort med nazisterna från våra gator och torg!
Och bort med SD från riksdagen!
Och vad du gör, rösta inte fram några nazister i kommunvalet och rösta inte på SD i riksdagsvalet!
Artikeln ”Nazister får propagera i Ludvika varje dag fram till valet 2018”, här.

Svensk och inte svensk…

Oj oj oj, vad sårad och missförstådd Björn Söder lät i en liten debatt i radions P1 i morse. Han är ledsen och bestört. Den som debatterade med honom var Willy Silberstein som i en artikel i Aftonbladet häromdan sa ”Jo, Björn Söder – jag är både jude och svensk”.

Man kan fundera över varför det är så viktigt för Björn Söder och SD att göra distinktionen mellan nationstillhörighet och medborgarskap. Varför är dom så väldigt angelägna att dela upp människor, att säga ”du är svensk” och ”du är inte svensk”?

Och visst, i Sverige räknas samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter. Men det innebär ju inte att dom också kan känna sig som svenskar och kalla sig svenskar? ”Björn Söder ska inte definiera om jag är svensk eller inte” som Willy Silberstein skriver i sin artikel.

Willy Silberstein citerar i artikeln statsvetaren Mark Klarberg som skrivit: ”En minoritet är också är en del av folket. Det är i vart fall så folkrätten förhåller sig till dessa begrepp och det är också grunden för nationalstaten som fenomen. Sverigedemokraterna tycks fortsatt ha en djupt oroväckande syn på minoriteter och jag finner det helt otroligt att denna man är vice talman för Sveriges riksdag.”

Läs Willy Silbersteins artikel i Aftonbladet här.
I en annan artikel läser jag om ”Skrämmande likheter mellan SD:s partiprogram och Mein Kampf”, Mikael Nilsson, historiker vid Uppsala universitet, i Dagens Arena 1 sept 2016 – här.

Ett jävla solsken

Nej, jag kände inte till henne tidigare utom att jag snappat att någon nyligen skrivit en bok med ovanstående titel som handlade om nån journalist för länge sen. Mycket mer än så visste jag inte. Nu vet jag mer. Har just läst ut Fatima Bremmers bok ”Ett jävla solsken : En biografi om Ester Blenda Nordström”. Fatima Bremmer fick Augustpriset 2017 i fackboksklassen för boken. Mycket välförtjänt!

Ester Blenda Nordström vid ratten. 1920.

Ester Blenda Nordström ville leva sitt liv som hon själv ville och inte rätta sig efter några normer. Och hon ville inte låta sig stoppas av att hon var kvinna, trots att det förstås på den tiden var betydligt svårare än  dag  för kvinnor att ta sig fram på olika sätt. Som journalist och författare var hon verkligen en pionjär. Hon bröt ny mark vad hon än gjorde och gav sig på det mest fantastiska saker under sina resor runt om i världen. Hon blev känd över en natt 1914 när hon wallraffade som piga på en gård i Sörmland och skrev artiklar om det i SvD. Då var hon 23 år. Men hon gjorde så mycket mycket mer. Det är märkligt hur mycket hon hann med under sitt liv. Wallraffandet som piga, rädda människor från att hungra ihjäl i några byar Finland under inbördeskriget, jobba som lärarinna bland samer, köra hundsläde i Kamtjatka, lifta livsfarligt med godståg i Amerika för att skriva om emigrerade svenskar…med mera, med mera. Det blev böcker och tidningsartiklar. Och så hann hon med att skriva några böcker om flickan Ann-Mari som inte ville vara som andra utan gå sin egen väg. Inspiration och förebild för Astrid Lindgren och hennes Pippi Långstrump.

Ester Blenda Nordström är verkligen väl värd att kommas ihåg. Jag håller med Yrsa Stenius som i sin recension i GP kallar boken en kulturgärning. Yrsa Stenius är förresten också en journalist och författare jag beundrar. Tyvärr dog hon ju nyligen, inte alls särskilt gammal. Hennes artikel ”Behövligt ljus på Ester Blenda Nordström” i GP har du här.

Dunkelt såsom i en spegel

Bibeln, 1 Korinthierbrevet 13:12. Jag är ju inte alls bibelsprängd (som det så lustigt heter) men citatet i rubriken kan jag sen tidigare. Att det kommer just från Korinthierbrevet hittade jag förstås på nätet.

Det där dunkelt såsom i en spegel handlar förstås om speglar från en tid då man inte kunde åstadkomma riktigt klar spegling. Bilden blev dunkel. Ofta är gamla speglar trots detta vackra på ett speciellt sätt. Det är väl den där skönheten i gammalt och slitet och sånt som minner om människor från andra tider. Triggar fantasin.

Nåja, jag ska inte bre ut mig mer om detta nu. Tänkte bara komma med ett bloggtips: På min andra blogg har jag skrivit om speglar, en gammal och en betydligt nyare. Båda finns på Sandskär i Söderhamns skärgård där vi har sommarstuga. Den där nyare spegeln hade förändrat sig på ett otrevligt sätt under vintern. Läs ”Spegelreflexioner” på Arundo här.