Underbart är kort

Ja, det gäller att passa på medan det pågår. ”Underbart är kort, alldeles för kort…” som Povel Ramel sjöng.

Dom här praktfulla buskarna finns på Djurgården och fotograferas flitigt av förbipasserande fotgängare (ha ha! där fick jag till fyra ord på f). Fast även en och annan cyklist stannar till, liksom dom som kommer farande på elsparkcykel, förstås,  detta i dag så populära färdmedel i Stockholm. Själv tog jag mig dit med buss och apostlahästar enkom för att fotografera prakten.

Det finns mer i samma område än buskagen jag förevigat ovan. Man kan riktigt vältra sig i rhododendron (fast nog helst inte bokstavligen), frossa i färger och former och gotta sig så mycket man bara kan tills man nästan får rhododendronsvimma och bara vill lägga sig ner på gräsmattan och blunda.

En annan plats för  den som vill frossa i rhododendron är rhododendrondalen i Bergianska trädgården. Passa på, gå ut och njut. Underbart är kort.

Fundering på bussen

Bussen in mot stan far förbi den stora byggarbetsplatsen vid Albano. Här händer det verkligen grejer. Albano – nytt campus för vetenskap och vardagsliv” läser jag på banderoller uppsatta omkring arbetsplatsen. Och jag sitter på bussen och funderar på det där med ”vetenskap och vardagsliv”. Vad menar man? Vad betyder det? Vems vardagsliv? Eller var det bara allitterationen dom fastnade för?

Sen när jag kommer hem kollar jag på webben och läser att Ett helt nytt campus ska byggas mitt i Stockholm, där 15 000 universitetsstudenter och forskare ska röra sig varje dag.” Hm…är det alltså det som är vardagslivet? Och ”mitt i Stockholm”? Är det en riktig beskrivning? För mig låter det mer som Gamla Stan eller Hötorget eller nåt. Och det kommer mera: Samverkan är nyckelordet i ett projekt som ligger i framkant när det gäller digitala arbetssätt och hållbarhet.”

Hå hå ja ja, här har floskelgeneratorn verkligen kommit till användning. Jag förstår hur snacket gick. Typ: ”hållbarhet” är bra, det måste vi absolut ha med nånstans i texten, gärna på flera ställen. Att ”digitalt” ska finnas med behöver knappast sägas.  Och ”ligger i framkant” känns ju helt rätt.

Hm… det börjar klia nånstans när jag läser sånt där. Vill du läser fler floskler om Albanos campus mitt i Stockholm kan du titta här.

Tanken att se tillbaka på hur man i förväg beskrev Nya Karolinska och troligen levde ut ordentligt i floskler, flum och förhärligande föresvävar mig, nu när vi vet mer om hur det blev. Men jag struntar i det, det skulle väl bara börja klia ännu mer. Och visst, jag vet: att blogga om det här leder ingenstans, jag kan inte få bort sånt här med några småsura blogginlägg. Vi har det runt omkring oss överallt hela tiden, vi vadar i det, det sköljer över oss vart vi än vänder blicken. Jag behövde bara skriva av mig lite.

Hej då, gamla hoj!

Ja, nu har jag sålt min gamla cykel, en Crescent från 1936. Jag köpte den för många år sen från Inez, en äldre dam, som vi bodde granne med i Birkastan då. Nu har jag sålt cykeln på Blocket. Inez hade köpt den i en cykelaffär på Upplandsgatan 77: ”A.Blomberg, Velociped-, Sport- & Elektriska affär. Försäljare av Crescent Favorit samt Viklunds velocipeder”, i maj 1936 enligt dom originalhandlingar som följde  med i köpet. Där beskrivs cykeln som en ”turistracer”, och Inez berättade att den var treväxlad från början och att hon deltagit i cykeltävlingar med den.

Nu har jag inte använt den gamla cykeln på länge. Alla år jag jobbade på Kungsholmen cyklade jag från Birkastan till och från jobbet varje dag (om det inte var snö och is på gatan för då gick jag). Att på cykel ta sig levande över S:t Eriksbron (ingen cykelbana där då) gav en viss spänning i livet. För det mesta gick det bra, men några skrämskott fick jag.

En gång kom en skåpbil svängande från S:t Eriksplan ut mot bron när jag just kört ut från Rörstrandsgatan. Bilen krängde till i kurvan och kom så nära att sidan smällde i min armbåge. Killen som körde fattade att nåt hänt och stannade en bit längre fram. Han hade inte sett mig pga en bil som trasslade på hans andra sida. Men allt gick bra. Jag var öm i armbågen ett tag, inget mer. En annan gång öppnade nån en bildörr på mig ute på bron, dvs till vänster om mig där jag kom i god fart cyklande nära trottoaren. Nån skulle hoppa ur bilen lite halvt i farten. Jag for in i bildörren och föll omkull med cykeln vid trottoarkanten. Bilföraren stannade. Jag hade klarat mig fint bortsett från att jag var arg och så omtumlad att jag skakade och tårarna rann. Och cykelkorgen var sig inte lik efteråt.

Vid ett annat tillfälle körde en vanlig SL-buss så tätt intill mig hela vägen över bron att jag var tvungen att hålla styret stenhårt rakt fram och koncentrera mig till max för att inte vingla det allra minsta. Det var inte många cm mellan handtaget på styret och bussens sida. En bit efter bron hoppade jag av för att leda cykeln över ett övergångsställe och tittade argt på busschauffören när han fick stanna för rött ljus där. Då böjde han sig fram och kastade en slängkyss till mig. Grrrhhh… Jag tog bussens registreringsnummer och ringde till SL när jag kom upp på jobbet.

Du undrar kanske om jag hade hjälm på mig när jag cyklade över S:t Eriksbron. Nej, tyvärr, ingen hjälm. Jag tror inte jag ens ägde nån hjälm då. Köpte senare en vackert blå cykelhjälm som jag använt mycket sparsamt i stan. Den finns numera i stugan i Hälsingland, ett utmärkt skydd mot attackerande silvertärnor. Familjen Silvertärna har senaste åren fräckt lagt beslag på den betydligt snällare måsens vanliga plats på en sten en bit från bryggan. Pang pang säger det i hjälmen när tärnorna anfaller. Ett paraply eller en piassavakvast vänd med borsten uppåt funkar fint också mot tärnorna, men vill man ha händerna fria är cykelhjälmen oslagbar.

Nu har jag en modernare cykel med växlar och framför allt väldigt mycket lättare att kånka upp från källaren än min gamla Crescent. Numera behöver jag inte heller cykla till nåt jobb. När jag är ute och nöjescyklar rör jag mig mycket sällan bland bilar, så jag tycker hjälmen gör mera nytta på ön än i Stockholm. Stan har dessutom blivit en del cykelvänligare under dom år som gått. Fler cykelbanor har ordnats m.m.

Min gamla Crescent var en härlig cykel, hade man väl fått upp farten på dom stora hjulen gick det undan av bara den. Jag hade stor glädje av den under många år och gav mig ut på cykelturer i Stockholms omgivningar. Skjutsade en liten pojke på den gjorde jag också, och när det var slut med det kunde man lasta på en hel del matkassar. Nu är jag glad att cykeln kommer till nån som förstår att uppskatta den och jag hoppas att den snart ska vara ute och rulla igen. Ingen idé att spana efter den för den ska till en annan stad.
Tack då, gamla hoj, och lycka till framöver!

Villa Frescati

Nu blir det en massa 1700-tal i bloggen.  – Här i det hus som också kallats Armfeltska villan skulle han bo om somrarna, Gustav III:s gunstling Gustaf Mauritz Armfelt. Byggnaden ligger i dag inklämd mellan järnvägen för Roslagsbanan och Kungl Vetenskapsakademien. Strax intill går en gångväg ner till Bergianska trädgården och från den gångvägen tog jag bilden. Området där byggnaden ligger kallas i dag Lilla Frescati, och det finns också ett koloniområde i närheten som heter så.

När jag varit på väg till Bergianska har jag ofta tittat på det fina gamla 1700-talshuset utan att veta nåt närmare om det. Men nu har jag tagit reda på en del. Villa Frescati byggdes för Gustaf Mauritz Armfelt 1791-92. Arkitekten kan ha varit Louis Jean Desprez, men man vet inte säkert, och ritningarna finns inte kvar.

Porträtt av Armfelt, målat av Josef Grassi

Armfelt flyttade aldrig in i huset. När villan stod klar hade Gustav III blivit mördad, och  Armfelt ”anklagades för politisk konspiration och landsförvisades”, står det i Wikipedia. Han gav sig i all hast av till Finland, hans hemland.

Gustaf Mauritz Armfelt gjorde en lysande karriär. Vid Gustav III:s hov var han främst teaterman, skrev och satte upp teaterpjäser, var med som skådespelare m.m. skriver man på Wikipedia. Men han var också militär och deltog bl.a. i Gustav III:s krig mot Ryssland där han blev svårt skadad i axeln. Under den senare delen av hans liv i Finland gick han i tjänst hos den ryske tsaren Alexander I.

På en sida hos Riksarkivet läser jag att Armfelts ”bana och personlighet äro intressefängslande. Oavsett den personliga tjuskraft, som var honom egen och som gjorde honom till gunstling hos en svensk konung och en rysk kejsare och överallt, där han visade sig, förskaffade honom triumfer i sällskapslivet, var han tydligen även i andligt avseende en rikt utrustad person. Han ägde en rik fantasi och en intelligens, som gjorde det möjligt för honom att med lätthet sätta sig in i växlande spörsmål och lägen, därtill en ovanlig förmåga att nedkasta sina tankar på papperet i brevets eller betänkandets form. A. var känd för sin kvickhet och esprit, besatt tidens hela något ytliga aristokratiska modebildning och briljerade med litterära intressen. Efter hand samlade han även en betydande erfarenhet på olika områden. Statsman i egentlig mening var han icke. Han var för livlig och oförsiktig, för ombytlig och sangvinisk, för överdriven i klander och i hopp för att kunna konsekvent fullfölja politiska syften.” Sidan finns här.

Intressant man, den där Armfelt. Jag tror jag hade gillat honom. Han såg ju bra ut också.
Armfelt hade tyvärr besvär med sitt hjärta och inte blev det bättre av hans krigsskador. Han dog i sitt hem utanför Sankt Petersburg bara 57 år gammal.

Hur Villa Frescati används i dag vet jag inte. Det var tydligen privatbostad för ett par år sen enligt vad jag läste i  ett blad från Haga-Brunnsvikens vänner, som jag hittade på webben. Är du intresserad av att veta mer om Armfelts sommarhus så kan du googla på Hagabladet 1-2/2012 så hittar du artikeln. Där finns även annat intressant att läsa, i alla fall om man som jag är intresserad av historia.

Kanske är huset fortfarande i privat ägo, vet inte. Nånstans läste jag att man använt byggnaden för inspelning av nåt underhållningsprogram med Babben Larsson på tv som jag inte sett. Hå hå ja ja, så kan det gå med ett gammalt fint 1700-talshus. Fast för all del, det kanske var ett roligt program? Och man håller väl byggnaden i gott skick då i alla fall.

Hoppas det reder sig

Ja, jisses, man får laga efter läge. Bor man i stan så gör man.

I brist på sällskap av mina vanliga måsar och vackra men argsinta tärnor på ön i Hälsingland kan jag nu spana på den här ruvande pappan eller mamman tvärs över gatan i Stockholms innerstad.

Hoppas det reder sig i EU-valet också. Ska strax gå och rösta.
Måtte det äntligen gå sämre för dom högerpopulistiska partierna i Sverige och resten av EU och framåt för liberala partier. En nåd att stilla bedja om. – Glad valdag tillönskas!

Uppdatering 1 juni: Jodå, fågeln ligger fortfarande där och ruvar. Jag tror inte att det här kommer att sluta väl alls. Fem våningar längre ner finns bara en hård gata och en lika hård trottoar, inget vatten att landa i för små ungar som ska lämna boet. Det är helt enkelt inte ett bra ställe att bygga bo och lägga ägg på. Dessutom ska tilläggas att fågeln förstås är en måsfågel, dock inte en mås utan en trut. Om det är en silltrut eller en havstrut vet jag inte.  Gissar på silltrut.

”Det blev fel”

Här kastar vi oss mellan stort och smått:  kärnkraft nyss, potatis nu. Det blir ugnsrostad potatis vid dagens middag. ”Små, noga utvalda potatisar med fast kött som är försvinnande goda att äta nykokta … ” osv står det på påsen. Odlaren/förpackaren måste kanske ”se över sina rutiner”?

PS Det här hör till kategorin onödiga, larviga inlägg i bloggen. 🙂