Berlin – länge sen

Är det här den plats som kallas Checkpoint Charlie?
Bilden är från sommaren 1991. Mindre än två år dessförinnan hade muren fallit, i november 1989.

Vi passerade Berlin den där sommaren på bilresa ner till Italien där vi skulle vandra i Dolomiterna. Jag är med på bilden: tjejen i vit blus, ljusgrön kjol, axelremsväska, röd påse i handen. Jag undrar hur det ser ut på den här platsen i dag. Har inte varit i Berlin sen den där gången.
Sånt här kommer fram när jag scannar gamla bilder under coronakarantänen,  dagar då vädret är lite för osäkert för att ge sig ut på cykeln.

Kryddor

Dom här behövs i matlagningen. Dessutom är dom granna att se på: paprika och curry. Inte vilken curry som helst: det är den klassiska Abdullah’s Curry Powder som förr gick att köpa i gul och röd plåtburk.

Liksom andra kryddor bör dom nog förvaras mörkt så jag ska sätta ett skyddande omslag på. Men jag ville ta bilden först. Klicka för större bild.

Om munskydd/ansiktsmask

Vi använder ansiktsmask typ P3 när vi handlar mat eller går på apoteket, besöker vårdcentralen eller åker buss (t-bana har jag inte åkt på flera månader) och vid liknande situationer. Dom skydd vi använder är av typen P3, CE-märkta och har en liten ventil mitt fram. Skydden köpte vi inför vistelse i Melbourne i januari där ”bush fires” härjade utanför stan och utomhusluften tidvis var hälsovådlig. Vi fick användning av dom också. Stundtals var luften så dålig att vi måste använda skydd även inomhus. Ruggigt att vara med om, faktiskt. Det gick ju över så småningom, efter 10-12 dar eller så, och kändes som en väldig befrielse när det gick att andas utan skydd igen. Efter hemresan kom skydden till pass här hemma.

Folkhälsomyndigheten håller benhårt fast vid att inte rekommendera ansiktsmask o.d. annat än inom vården. Istället upprepar man att vi ska hålla oss socialt distanserade, stanna hemma om vi är det minsta sjuka och tvätta händerna. När kommer FHM att ändra sig och rekommendera människor att skydda sig själva och andra genom att bära ansiktsskydd – av typ P3 eller enkla tygmasker? Det handlar inte i första hand om bristande tillgång på effektiva masker eftersom undersökningar visat att även enklare tygmasker (med tre lager tyg) ger visst skydd. Häromdan köpte vi förresten en förpackning P3-masker i järnhandeln så även såna finns att tillgå.

Resultatet av en studie genomförd på uppdrag av WHO (en genomgång av 216 studier från 16 länder på sex kontinenter) kom 5 juni och visar: ”Ansiktsskydd minskar risken för smitta med 14,3 procent, fysisk distansering med 10,2 procent och ögonskydd med 10,6 procent. Munskydd var alltså minst lika effektivt som fysisk distansering! Ingen enskild åtgärd är tillräcklig och noggrann hygien kvarstår som den enskilt viktigaste faktorn. Samtidigt bedömer författarna att man kan ytterligare minska smittspridningen med dessa tre åtgärder.
WHO rekommenderar sedan denna dag allmänheten att använda munskydd. Det är fortsatt brist på medicinska ansiktsskydd och för att de skall räcka till i sjukvården rekommenderas i stället tygmasker bestående av minst tre lager av olika slags tyg.” (ur artikel av barnläkaren Kjell Tullus i SvD häromdan här. Hoppas länken funkar.

På Twitter hittade jag en utförlig genomgång av FHM:s argument mot munskydd och skribentens invändningar mot dessa. Gjord av Arvid Guterstam, forskare vid KI. Genomgången finns här.

Boplats?

På en busshållplats vid Humlegården. Stackars människa, att vara hemlös och släpa runt på så där mycket! Verkar extra jobbigt. Fast vad vet jag, kanske är det inte en hemlös som har dom här grejerna? En nedplockad utomhusutställning om textilier eller nåt?

Två floder

Läste i DN igår om Nilen och om Etiopiens stora dammbygge, som riskerar att leda till krig i området. Intressant artikel -”Spänt läge i kampen om Nilens vatten” (länk nedan, om låst eller ej vet jag inte). I artikeln skriver man bl.a.: ”Totalt ingår elva länder i avrinningsområdet: Burundi, Demokratiska republiken Kongo, Egypten, Eritrea, Etiopien, Kenya, Rwanda, Sudan, Sydsudan, Tanzania och Uganda.”

Här finns en historisk orättvisa som ”har sitt ursprung i kolonialtiden, då britterna utan att konsultera Etiopien gav Egypten rätt till 98 procent av vattnet. Övriga tio länder i avrinningsområdet skulle få dela på resterande 2 procent. På 1950-talet justerades denna siffra i ett avtal mellan Egypten och Sudan, där Egypten fick ungefär två tredjedelar av vattnet. Men förutom Sudan bjöds ingen annan till förhandlingsbordet. Så det är inte svårt att se varför etiopierna ratar avtalet.”

98 procent – hur tänkte dom då? Åh, denna kolonialism och allt den lett till i länder runt om i världen! Man tog för sig och tänkte inte på följderna.

Nilen har för mig en aura omkring sig av förstås riktigt gammal och fängslande historia, konst och kultur. Pyramiderna, Nefertiti, Hatshepsut med mera. Och så var det ju i Nilen som lilla barnet Moses lades i en korg för att räddas undan döden berättas i bibeln. Farao hade bestämt att alla hebreiska gossebarn skulle dödas, men lilla Moses blev ju räddad ur sin korg av en egyptisk prinsessa som hade gått ner till floden för att bada med sina tjänarinnor.

Artikeln om Nilen fick mig att tänka på en helt annan flod: ”den stora grågröna flottiga Limpopofloden, där det växer fullt av feberträd”.

Jag gillar den meningen: stämningsfull och med fin rytm. Det är förstås citat från historien om hur elefanten fick sin snabel i ”Just så-historier” av Rudyard Kipling. Jag minns att jag som barn tyckte så väldigt synd om elefanten, det måste ju att gjort så ont när krokodilen drog i hans nos.

Limpopo kanske finns i Indien tänkte jag nu eftersom det var där Rudyard Kipling föddes och sen bodde del av sitt liv. Men nej då, Limpopo flyter genom några länder i södra Afrika – Sydafrika, Botswana, Zimbabwe och Moçambique – och mynnar i Indiska oceanen. Illustrationerna till Just så-historier har Kipling gjort själv.

DN:s artikel med en vacker bild av Nilen vid staden Aswan här.

Trut på hett plåttak

Undrar hur det har gått för silltruten tvärs över gatan. Ett plåttak i den hetta som varit kan ju inte vara bästa boplatsen. Försmäktar ungarna? Blir dom stekta? Hemska tanke…
Kommer att tänka på Povel Ramels ”Jag vill ha stekt svan till middag…” i ”Sorglösa brunn”. Jag har inte kunnat kolla på trutfamiljen nu ett tag. Bilden ovan tog jag för två veckor sen. Ska återkomma med rapport om läget.
Uppdatering 2 juli: Pappa och mamma silltrut ligger bredvid varandra uppe på en skorsten på taket mitt emot. Några ungar syns inte till alls. Tyvärr.

Om polisbrutalitet o väktarvåld

Att ”sätta dit” poliser för att dom använt övervåld i samband med ett gripande verkar svårt i vårt land. Polisen går ju för det mesta fri. Också i fall då dom dödat nån genom att skjuta personen i ryggen eller som en gång för flera år sen vid nåt bråk nära Stureplan (tror jag) då flera skott från polisens vapen gick in i ett gym där det var ren tur att ingen blev träffad. Nu senast skulle polisen gripa en kille som gjorde motstånd, och under det tumult som uppstod blev killen så skadad av hur en av poliserna använde sin batong att killen måste sys. Och DN skrev: ”Åklagaren har lagt ner ärendet med hänvisning till ”olyckliga omständigheter” och ”försvarligt våld”.” Är batonger vassa undrar jag? Gissar att det finns en vass del som kan fällas ut och sticka bråkstakar med.

Och nu skriver tidningarna också en gräslig historia om troligt övervåld från ordningsvakter i t-banan. En kvinna lär – enligt egen utsago och enligt vittnen – ha brottats ner, skadats och utsatts för rasistiska tillmälen av ordningsvakter i t-banan. Kvinnan, som enl väktarna bitit en av dom, döms till fängelse.

Och visst, jag vet: det finns alltid olika åsikter om vad som hänt. Men ofta finns det verkligen anledning att fundera över vilket slags rättssamhälle vi har. Korrumperat? ”Det är nåt ruttet i staten Sverige”. Om rutten rättvisa har jag skrivit om flera gånger tidigare. Vill du läsa inläggen? Sök på rättvisa i sökrutan upptill till höger.

Men här vill jag avsluta i ett annat och mindre argt tonläge. Hittade ett av mina alster, en barnteckning från 50-talet. Inget årtal angivet.

Kanske är det mitt alter ego som står till höger. Men hm… ville jag hellre vara rödhårig som Pippi än ha mörkbrunt hår? Och fräknar hade jag aldrig förresten. Jag hoppas att flickan alldeles strax ska ta upp händerna ur fickorna och rycka lite i polisen (inget våld!) för att få dom att släppa den där stackaren i mitten.

Indianer och vita

Lekte du sånt när du var barn? Det gjorde vi under nån period. Vi gjorde pilbågar (kanske var det grenar av rönn vi använde?) och sköt på tallarna. Och så byggde vi oss en ”tipi” ute i skogen, av långa störar och med trasmattor och andra skynken som tältduk. Men om några vita var med i leken kommer jag inte ihåg. Vi nöjde oss nog med indianerna. Några indianböcker minns jag som ”Skinnstrumpa”, ”Hjortfot”, ”Den siste mohikanen” om Chingachgook, Uncas och dom andra.

Funderar på indianer – native americans – efter att ha läst boken ”Dagar utan slut” av Sebastian Barry. Irländsk författare som skrivit om två unga vita mäns liv omkring 1800-talets mitt i Amerika. Den ena, invandrad från Irland, den andre född i Amerika. Dom tar sig fram ur elände och fattigdom och försöker skapa sig ett drägligt liv, åtminstone få ihop till mat för dagen. Dom skriver på för det militära också, och är inblandade i strider mot indianer, och dom deltar som soldater i inbördeskriget (på rätt sida, dvs mot slaveriet).

”Dagar utan slut” är en fängslande berättelse. Stilen eller sättet att berätta är verkligen annorlunda mot dom två Julian Barnes-böcker jag just läst (se Boktips 10 juni -20). ”Dagar utan slut” är en jagberättelse och skriven på talspråk, får man väl säga. (t.ex. ‘dom’ istället för ‘de’, som ju jag gör också här i bloggen, och ‘nån’ i stället för ‘någon’).  Livfullt, ganska spännande och många fina och ibland lite överraskande naturskildringar och en del djärva metaforer. Intressant läsning. Det är nästan nåt lite rart och kärleksfullt över berättelsen även om den handlar om en hel del våldsamheter, tycker jag. Kanske lite av en naiv ton. Och så fick boken mig att börja tänka på indianer, ursprungsamerikanerna.

På en språksida står det: ”Ordet indian håller i svenskan på att förändras från ett accepterat ord till ett ord som kan uppfattas som stötande. Ordet är ursprungligen skapat av kolonisatörer och är inte en benämning som de människor som kallats indianer valt själva.
Som allmän benämning för olika folk eller enskilda personer kan man i stället tala om ursprungsamerikaner eller urfolksamerikaner (jämför det vanliga engelska uttrycket native americans). Även andra former förekommer, som amerikansk urbefolkning, urfolk på den amerikanska kontinenten, infödda amerikaner osv.”(länk nedan).

Jag hade aldrig nån längtan till USA, men så for jag dit ändå för nu många år sen när min man skulle dit i jobbet och vi i familjen kunde följa med. Till Santa Barbara i Kalifornien. Där fanns en hel del spanska- eller mexikanska inslag i arkitektur, namn på vägar m.m. som El Camino Real. Kyrkan, The Mission, såg mexikansk ut osv.

Men påminnelser om urbefolkningen fanns också, t.ex. indianska ortsnamn. Ojai ligger inte långt från Santa Barbara. Namnet lär ha sitt ursprung i Chumash-ordet ‘Awha’y som betyder måne. Det var oerhört hett i Ojai när vi var där, drygt 40 grader tror jag. Bokhandeln, ett antikvariat, i Ojai minns jag. När affären var stängd hade man lagt ut böcker på några bord utanför. Ville man köpa en bok var det bara att ta den och sen kasta in pengarna över ett plank intill.

Den där första gången i USA tänkte jag mycket på hur ursprungsbefolkningen i Nordamerika tvingats lämna ifrån sig landet till dom vita kolonisatörerna som drog in där, det kändes som ett stulet land. Och visst, jag vet: det finns ju fler såna ”stulna länder”, Australien och Nya Zeeland t.ex. Nånstans under det där besöket i USA skaffade jag en tjock bok med titeln ”Bury my heart at Wounded Knee”, dock inte i Ojai. Jag har bara bläddrat i boken, inte läst den. Men nu, efter ”Dagar utan slut”, tänkte jag läsa lite mer i den. Fast det är väl nedslående läsning antar jag.

”Wounded Knee” var namnet på en bäck nånstans i South Dakota och där i närheten hade indianer samlats för att genomföra en andedans. Myndigheterna blev rädda för oroligheter och militär tillkallades. Kavalleriet slog till. Det här var i december 1890. Närmare 300 indianer dog, mest kvinnor och barn.

Språksidan jag citerade ur har du här.

Dykbåt

Se så elegant han styr dykbåten. Ibrahim hette han, kaptenen. Typen av båt kallades dorni, tror jag. Det här var på Maldiverna för många år sen. Under coronakarantänen ägnar jag mig ibland åt att scanna gamla bilder och då kommer sånt här fram. Oförglömliga veckor på ön Kuredu med pojkarna för länge sen.
Jag tycker det är ett sällsamt ljus i den här bilden. Klicka på den för att se den större.

Boktips

Nu har jag läst tre böcker av den brittiske författaren Julian Barnes. Jag började med ”Flauberts papegoja”, som var välskriven, fantasifull och samtidigt rätt speciell. Har inte läst nån sån bok som den tidigare, och den gjorde mig förtjust över författarens frihet att göra precis som han vill. Jag skrev om boken här.

Nu har jag också läst ”The only story” och ”The sense of an ending”. Jag valde att läsa böckerna på engelska eftersom det stod i en recension av den svenska utgåvan av ”The only story” att det var en del missar i översättningen, eller i varje fall en del okänsligheter. Skribenten tyckte man hellre skulle välja originalspråket. Barnes skriver en i stort sett lättläst engelska och när jag stöter på ord jag inte förstår riktigt (även om sammanhanget ofta visar vad förf menar) så slår jag upp ordet i mobilen. Enklare än att bläddra i ett lexikon.

På det sättet läste jag förra vintern/våren den mycket tjocka boken på engelska om ”Leonardo da Vinci”. Jag låg på min vita soffa och läste med mobilen lätt tillgänglig bredvid. Trevligt minne. Jag blev nästan lite förälskad i Leonardo. Inlägget om Leonardo da Vinci och om boken om honom har du här.

I alla fall är jag riktigt glad över att ha hittat en ”ny författare”= en jag inte kände till tidigare. Tycker om alla tre böckerna. ”The only story” och ”The sense of an ending” är lite lika varandra på så sätt att det handlar om en man i 60-årsåldern, som ser tillbaka på sitt liv och funderar över kärlek, närhet till andra, människor som haft betydelse för honom i hans liv.

Jag tycker om Barnes sätt att skriva. Där finns så mycket inlevelse i hur författaren berättar om människor som betytt något för huvudpersonens/berättarens liv. Han skriver om kärlek och vänskap, om hur hans huvudpersoner – Paul i den ena boken, Tony i den andra – ser på det som hänt och händer. Det är inkännande om relationer, mycket känsla, även humor och en hel del vemod – funderingar över livet i dess olika skeden.

Vad vet vi egentligen om andra? Vad kommer vi ihåg – och är det sant eller inte? Var det verkligen så? Överraskningar kan komma när man ser tillbaka och försöker minnas vad som hände, vad man själv gjorde osv. Vad betyder dom val vi gjort i livet? Borde vi, skulle vi, kanske ha valt på ett annat sätt? Eller om det ibland inte ens varit medvetna val utan att man istället bara låtit livet löpa på, hängt med och tagit det som kommer. Lite som att sitta i en båt och låta den driva med vågorna. Och kanske missa chanser, möjligheter som kommer i ens väg. Sånt funderar han på, Paul i ”The only story” och Tony i ”The sense of an ending”. Lätt att bli berörd av handlingen, stämningen och tankarna i dessa böcker.

Under coronatiden hör jag ju till dom som inte ska vara ute och träffa en massa folk. Jag hinner med en hel del läsning – på balkongen i solen, ute i nån vacker park, som jag cyklat till, eller halvliggande i min vita soffa. Fröjdefullt!