Experimentet

När jag för nu flera år sen gick in på en bank för att utföra ett bankärende fick jag veta att ”nä, här hanterar vi inte kontanter”. Förbluffad – jag trodde ju det var pengar bankerna höll på med. Minst lika förbluffad blev jag när jag vid besök i Melbourne nyligen fick klart för mig att mitt 14-åriga barnbarn inte har läroböcker att göra sina läxor med. Han ska arbeta med instuderingsfrågor han får via nätet. Skolan använder inte skolböcker!
Och likadant är det tydligen i Sverige. Befängt!

Lärare har tydligen i många år påpekat vikten av läroböcker och hur det påverkar barnen i helt fel riktning att inte ha sådana. Två av tre lärare anser att läroböcker är ”mycket viktiga” för elevernas kunskapsutveckling ser jag i en tidning. Och Skolverket verkar ju vara fel ute som just propagerat för användning av digitala läromedel: ”kvaliteten i undervisningen blir bättre med hjälp av digitala verktyg”.

”Vi har en läskris i svensk skola” säger skolministern Lotta Edholm. Orsaken är bl.a. att ”digitala läromedel tryckt undan fysiska böcker”. Hm… ”tryckt undan” som om digitala läromedel bara kommer av sig själva och gör saker. DN här.

Alex Schulman skrev om det i sin krönika häromdan: ”Jag saknar skolböckerna – barnens digitala inlärning är ett helvete” – här.

Bra att det här uppmärksammas mer nu, och kanske kan vi hoppas på en ändring. En fundering: Hur ser det ut på universitet och högskolor? Har man skippat böckerna där också? Ett svar på det kom i dagens SvD: ”Professor: Studenter skriver sämre” – här.

Ja, suck! Det är illa alltihop. Jag läser vidare i boken ”Handen i den digitala världen” av Göran Lundborg. Om sambandet mellan hjärnan och handens rörelser, om spegelnervceller med mera. Om man inte använder sina händer kan man tappa funktioner i hjärnan. En passiv hand kan snabbt få en minskad representation i hjärnan – enligt principen ”use it or lose it”, skriver Lundborg. Intressant bok.

Om att skriva för hand

Vi kom att tala om att skriva för hand och om människors handstil. Har läst att i svenska skolor av i dag övar man inte skrivstil i nån större utsträckning. I nån artikel stod om en pojke som gått i svensk skola och sedan i Frankrike dit familjen flyttade. Bild på pojkens handskrift fanns med före och efter flytten. Skillnaden var minst sagt stor.

Mina söner som gick i skolan på 80-talet är inga ”skönskrivare”. Och själv skriver jag så sällan för hand att jag tycker att jag snavar på bokstäverna numera och lätt kluddrar till det. Hm… måste börja öva mig på att skriva för hand.

Det sägs ju också att förbindelsen mellan hand och hjärna är värdefull att ta vara på genom att just skriva för hand. Samma verkar tyvärr inte gälla för hand och tangentbord. Synd det!

”Digitaliseringen har redan tagit över mycket av handens tidigare funktion. Om vi inte gör något åt det kan handfunktionen i framtiden komma att reduceras till pekfingrar och tummar. Den mänskliga kontakten kan gå förlorad och kreativitet, känsloliv och yrkeskunnande kan påverkas.” Så står det i en text om boken ”Handen i den digitala världen”, skriven av Göran Lundborg, specialist i handkirurgi. Jag har inte läst den men den verkar intressant.

I alla fall, i akt och mening att börja skriva för hand lite oftare, t.ex. när jag nån gång ska skriva ett brev, gick jag till pappersavdelningen i min närmaste bokhandel (börjar på A). Letade efter block med brevpapper, linjerade eller olinjerade. Det fanns inte!

Jag får väl lov att prova nån annanstans också i nån mer utpräglad pappershandel (om det finns såna kvar). Men den där tanken kom på hur vanliga helt vardagliga saker som förr självklart gick att köpa i en affär på stan inte går att få tag på ”ute” längre. Antingen finns de inte alls eller också ska man köpa dem på nätet. Andra exempel på saker som inte går att köpa i affären längre är:

• skopa till hinken med dricksvatten (bloggat om det här)
• duschmössa (inte en åtsittande badmössa utan en enklare variant för att slippa bli våt i håret när jag duschar och inte tänkt tvätta håret. Fanns inte på Åhléns. Expediten såg frågande ut. ”Duschmössa? Vad är det? Aldrig hört talas om!”).

Och så brevpapper då. Om man valde olinjerat brukade det ligga med ett kraftigt linjerat blad som man kunde stoppa in under bladet man skulle skriva på och därmed få till snygga rader. Those were the days… Hm, vad är det här nu då? Ett nostalgiinlägg om att det var bättre förr? Det får vi allt bryta av med lite vitsippor:

Bilden har ingenting med ämnet att göra. Tog den i dag (med mobilen) när vi promenerade i Hansta Naturreservat. Här växer mycket hassel och så väldigt mycket vitsippor att det såg ut som om det snöat. Blåsipporna var mer sällsynta.

ChatGPT

Ja, mycket om detta i tidningarna dessa dagar. Klart jag provat det, nyfiken som jag är.

Testade ChatGPT engelsk version och bad den skriva en kort text utifrån några punkter jag ville ha med samt instruerade den om vilket slags text jag ville ha. Svaret kom snabbt men texten gick inte alls att använda som den var. Däremot gav den mig visst uppslag till hur jag kunde förbättra det utkast jag hade gjort själv.

Har verkligen blandade känslor om ChatGPT. Inte vill jag att den ska skriva blogginlägg åt mig, och vill inte heller att de som läser min blogg ska tänka att ”det här har hon inte skrivit själv, det har hon gjort med AI”.
Lovar och svär att det är jag själv som skriver inläggen i mina två bloggar – inte nån AI-robot!

Läste någonstans också att folk tar bilder av månen med mobilen och bilderna blir förvånansvärt bra och tydliga. Mobilbilden visar månens yta med kratrar m.m. väldigt tydligt. Men… det har inte mobilen alls klarat av själv utan bilderna har förbättrats med AI – utan att man bett om det om jag fattat rätt. Det finns ju så många proffsbilder av månen tagna med avancerad utrustning som AI kan hitta på webben. Det där gillar jag inte alls! Att AI ska komma in och mixtra med bilder jag tagit med mobilen – nej tack! Hur vet man om AI är där och nosar eller ej? Och kan man stoppa den? Eller är det så att om en förbättring av bilden på månen skett så har man bett om det?

”Du sköna nya värld”? Utveckling av robotar som ChatGPT – hur bra eller dåligt eller osäkert blir det?

Wolodarski skriver om ChatGPT i DN i dag här.

De, dem, dom – en kommentar

Mycket talas nu om en eventuell språkreform som skulle innebära att de och dem i skriven text rakt av ersätts med dom. Motståndarna kallas skämtsamt dinosaurier i DN:s lilla artikel i dag här.

För egen del bestämde jag mig tidigt för att använda talspråk i bloggen och skriva dom för såväl de som dem. Alltså enligt ”dinosaurierna” ett tecken på förfall.

I tryckt text – t.ex. i mina två böcker – skriver jag förstås de och dem. Och det har gjort också i artiklar jag skrivit under åren eller i mer formella brev.

Samtidigt är jag nog inkonsekvent i bloggen eftersom jag fortfarande skriver dig och mig istället för som orden uttalas: dej och mej. Jag har inte heller gått över till att skriva mejl utan skriver av gammal vana den engelska varianten email.

Lustigt detta med ord, när jag lärde mig läsa i första klass var jag upprörd över att ordet stog skulle skrivas med d på slutet – stod. Helt fel, tyckte jag.

Den gula tapeten

Har du läst den? En novell av Charlotte Perkins Gilman från 1892. Den handlar om en kvinna som ligger sjuk och vistas i ett rum på vinden i ett hus, i en tidigare barnkammare. Det finns en trasig gul tapet i rummet.

Hon, hennes man, deras lilla barn och mannens syster bor tillfälligt här medan man renoverar deras eget hus. Det lilla barnet nämns knappt. Berättelsen är skriven i jagform som en dagbok som löper på utan att hon anger dag eller datum.

Kvinnan är svag och kanske har hon nån sorts förlossningspsykos. Hon ligger där och betraktar tapeten i rummet och tycker sig se märkliga mönster och även rörelser. Det är någon där, någon som vill ut, som skakar ett galler, någon som kryper.

”Novellen anses vara ett viktigt tidigt verk inom amerikansk feministisk litteratur då den beskriver attityder under 1800-talet om kvinnors fysiska och mentala hälsa” skriver man på Wikipedia.

En mycket speciell text. 18 sidor tilltagande vansinne. En berättelse i nuet om ett pågående sammanbrott. Hos mig stannar novellen i minnet länge efteråt.

Några dagar i Skåne

En liten skog av lärkträn växte alldeles nära där barnfamiljen i Nordvästra Skåne bor. Nu har man avverkat träden. Vad månde bliva av detta? Golvvirke, paneler kanske. Förr i tiden användes lärkträ ofta till byggnadsdelar som ska tåla vatten som kölsvinet på båtar, slussportar och pålar.

Garaget ska få nytt tegeltak. Ser ut att vara välbehövligt.

Ja, det blev några dagar i Nordvästra Skåne och mycket lek med barnbarnen – skönt att ha fullt upp med annat än tankar på det hemska kriget. Naturligtvis gick jag till den gamla bron igen. Hunden Nisse fick följa med. Bron har varit med i bloggen många gånger tidigare, Nisse också.

Gamla bron över Vegeån.

Länstolen

Året är 1943. När på året bilden är tagen vet jag inte, men det är i mina föräldrars första gemensamma bostad, en etta på Gärdet i Stockholm.

Det var ett händelserikt år för mina föräldrar. Dom fick sitt första barn, min syster. Kriget pågick för fullt. Min pappa, som var löjtnant i reserven, var inkallad då och då under hela beredskapen.

På hösten det året fick han i uppdrag att leda röjningen av ett minfält nära norska gränsen i jämtländska fjällen. Minkartan stämde inte, en av minorna låg fel, och min pappa flög i luften. Han blev allvarligt skadad. Resten av sitt liv levde han med protes på ena benet.

Men här sitter han i lugn och ro och pluggar juridik. I förgrunden syns den gamla länstolen, då klädd i ett kraftigt mönstrat tyg i grått, gult och en grön nyans. Det var snyggare i verkligheten än det låter på beskrivningen. I mitt föräldrahem fanns senare också en soffa klädd i samma tyg och några stolar. Stolarna var så kraftigt utsirade i ryggen att dom inte var bekväma att sitta på. Man fick ont i ryggen av dom. Så småningom kläddes soffa och stolar om i en milt gul färg, ett tyg min mormor vävt.

Den gamla länstolen har alltid funnits i mitt liv, eller i närheten av det. Sen länge omklädd i rött, som synes.

Ett mycket tidigt minne är hur jag hemma i Sollefteå, där vi bodde då, snodde en nästan urkramad tub kaviar ute i köket, sprang med den in i vardagsrummet, gömde mig bakom stolen och sög i mig det sista av kaviaren. Jag var tre år.

En tid har länstolen kinesat här. Nu har den åkt ner till sitt nya hem i Skåne hos en av sönerna.

Fikonspråk, fackuttryck

Vi såg nyligen den engelska tv-serien ”Line of duty”, som ju framför allt verkar handla om korruption inom polisen. Jag tycker inte den var särskilt bra fast blev kvar och såg den till slut ändå. Förstås sånt där ”vill-se-hur-det går”-beteende. Ibland tänker jag med viss vånda på hur jag förslösat delar av mitt liv genom att fortsätta se nåt på tv som jag egentligen inte tycker är tillräckligt bra. Och ja, jag vet: det går att stänga av tv:n och göra nåt annat.

En del cliffhangers fanns i ”Line of duty” men det var en rätt tillkrånglad historia med många inblandade. Och så var serien fullkomligt strösslad med fackuttryck/polisjargong. Akronymer och förkortningar som OCG, GSW, CHIS, MIT, DS, DI, CC m.fl. surrade omkring hela tiden. Beteckningarna står för: Organised crime group, Gunshot wound, Covert human intelligence source, Murder investigation team, Detective sergeant, Detective inspector, Chief constable. Det var bara några exempel. Vill du se fler så titta här.

När jag såg serien tänkte jag med saknad på kommissarie Maigret och hur han lunkar runt i 50-talets Paris med Lucas, Janvier eller nån av dom andra. Han tar sig ett glas då och då på nån bar, röker sin pipa, förhör inblandade på sitt kontor på le Quai des Orfèvres, klurar över mänskliga beteenden. Så inser han hur det ligger till och sätter dit brottslingen. Inte håller Maigret och dom andra poliserna på med förkortningar på det där smått hysteriska viset.

Naturligtvis förstår jag att en del fackuttryck behövs i det dagliga polisarbetet, men när man gör tv-underhållning av det, måste kanske inte allt sånt lingo vara med? Det är ju inte så att det alltid framgår av handlingen vad en förkortning eller akronym står för.

Bland polisserier på tv är franska ”Engrenages” en klar favorit. Dessutom roligt att lyssna på franskan och försöka hänga med en del i alla fall. Nu minns jag inte hur mycket polisspråk/jargong det är i den. Har inte sett den på ett tag. Men jag tvivlar på att den kommer upp i samma mängd av mer eller mindre obegripliga förkortningar som den där LOD gör.

På bilden två av huvudrollsinnehavarna i Engrenages: Caroline Proust och Thierry Godard.

Ord ord ord

Vi hyr garageplats en liten bit hemifrån. När garaget en dag skulle städas genom spolning av golven satte man upp lappar här och var där bilägarna ombads att helst tomställa platsen så skulle städningen funka bättre. Tomställa? Hm… aldrig hört och i SAOL finns inte ordet med. Sen ser jag att det förekommer i samband med fastigheter, t.ex. ”Folksam tomställer och bygger om huvudkontoret” eller att Fastighetskontoret fattar beslut om att tomställa vissa lokaler för att eventuellt besluta om rivning sen.

Men vad är det för ord? Betydelsen av ordet är ju tömma, evakuera. Tomställa … jag tycker det låter dumt. Kommer att tänka på andra fåniga ord, som när man ropade ut i högtalarna på ett varuhus att varuhuset stänger om 5 min och sa ”Vi önskar er ett gott köpavslut”. Det dom menar är: ”Vi stänger. Det är slut! Gå hem!”, fast det hade väl varit för burdust, antar jag.

Och sen ordet amma. För mig betyder verbet amma ge bröstet, ge bröstmjölk, ge di. En mamma ammar sitt barn. Barnet kan inte amma, däremot kan det ammas. Senaste dagarna har det i DN skrivits artiklar om hur man låter tungbandsklippa riktigt små barn. I en av artiklarna läser jag bildtexten ””Benjamin, 15 veckor, har svårt att få till vakuum när han ammar …”.

Nåja, så där är det väl. Språket lever och förändras, det blir glidningar och förskjutningar och att hojta på språkvård i motvinden är väl inte lönt. På sidan Synonymer.se står ”suga bröstmjölk, dia” med som synonymer, ser jag nu. Så okejdå, Benjamin ammar. Jag inser att jag får sluta reta mig på sånt.

Sen kan man ju i samband med artiklarna om amning och tungbandsklippning fundera över hur beteenden i dag sprids som den värsta löpeld genom sociala medier, facebooksgrupper o.d. Men det är en annan historia.

Limerick

A wonderful bird is the pelican,
His beak can hold more than his belican,
He can take in his beak
Enough food for a week
But I’m damned if I see how the helican!

Vadan detta nu då? Inget särskilt. Såg ett avsnitt av tv-serien Fargo och där citerade en person denna kända limerick.
Dixon Lanier Merritt heter han som skrev den. Amerikansk poet och humorist. Dog 1979 efter ett långt liv.