Om att glädjas

Alex Honnold free solo climbing on El Capitan’s Freerider in Yosemite National Park. (National geographic/Jimmy Chin)

Det tog Alex Honnold 3 timmar och 56 minuter att klättra uppför El Capitan, och han gjorde det utan hjälp av rep. Honnold är den första människa i världen, och hittills enda, som klarat att klättra upp där utan rep. Minsta misstag när han letade skrevor och ojämnheter på klippväggen att ta tag i för klättringen hade lett till att han rasat till sin död. El Capitan är drygt 900 m hög och ligger i  nationalparken Yosemite i USA.

Efteråt, när han är däruppe sitter han och pustar ut och säger ”I’m so delighted!” om och om igen, ”I’m so delighted!” Det är en berörande scen i ”Free solo”, filmen som gjordes om bedriften och som jag såg för nåt år sen. Han är så lättad och så fantastiskt glad, nästan som om han är lite överraskad själv över att han klarade det.

Jag kom att tänka på Alex Honnold och hans ”I’m so delighted!” när jag läste om den amerikanske poeten Ross Gays årslånga experiment att för varje dag lägga märke till något som gjort honom glad den dagen och skriva ner ett kort stycke om det. Miniessäer eller ”essayettes” kallar han det. Det resulterade i ”The Book of Delights”.

Ross Gay skriver: ”It didn’t take me long to learn that the discipline or practice of writing these essays occasioned a kind of delight radar. Or maybe it was more like the development of a delight muscle. Something that implies that the more you study delight, the more delight there is to study… I felt my life to be more full of delight. Not without sorrow or fear or pain or loss. But more full of delight.”

Kanske nåt att ta efter? Skriva ner händelser, stora som små, upplevelser man haft under dagen som man blivit glad av eller förtjust över. Inte långt alls, ett litet stycke text bara gissar jag. Och så göra detta varje dag i ett år. Tanken är alltså att man skulle öva upp sin glädjeradar eller glädjemuskel så att man är gladare när året är över. Hm, tål att tänka på. Tips inför årsskiftet, kanske. Läs mer om Ross Gay på Brain Pickings här.

(PS Nån bergsklättrare är jag verkligen inte! Glömmer inte en gång för många år sen då vi hela familjen klättrat lodrätt uppför en stege och in i en mörk hålighet i en bergvägg i Norditalien. Bara för att det såg spännande ut. Nedanför strömmade en liten fors med vassa stenar i. Det gick hur fint som helst att klättra upp och gå in i där, men när jag skulle ner var det helstopp. Ville inte. Kunde inte. Pinsamt – upp ok, ner absolut inte ok. Föreslog att vi skulle kalla på brandbil med stege och brandmän som skulle rycka ut från närmsta stad, Bolzano om jag minns rätt. Nåja, ner kom jag ju så småningom i alla fall och utan att kalla på brandkåren.)

Sara Danius

Har tänkt mycket på henne i dag, på den hon var, hennes mod, styrka och integritet. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig. ”Husmoderns död och andra texter” är den enda bok jag har av henne. Ska läsa om den.

Bröstcancer 2014, operation, cytostatika, strålning, mediciner – hela programmet. Berättade om det i ett Vinter-program i radio 2014. Ett par år senare återfall. Och nu död bara 57 år gammal.

Byta åsikt

Har du läst Eric Linklaters bok ”Det blåser på månen”? Det händer mycket i den boken. Bl.a. försöker systrarna Dina och Dorinda få en domare att byta åsikt för att några som är inspärrade ska släppas fria. Flickorna hävdar att gamla åsikter luktar illa. Dom gömmer fiskar bakom en tavla i domarens rum. Nåt sånt gör dom, har inte boken här så jag kan inte kolla. I alla fall börjar det förstås lukta illa efter ett tag och det blir som dom vill: domaren byter åsikt och dom som spärrats in släpps fria. – Jag behövde inga fiskar bakom tavlan, jag har ändrat mig ändå. Jag har bytt åsikt om Alex Schulman. Hur kommer det sig?

När Nôtre Dame i Paris brann en kväll i april blev jag bestört. Tyckte det var riktigt sorgligt. Sen läste jag att Schulman nånstans (Instagram var det nog) skrivit ”Äntligen!” Jag förstod att det var nån sorts skämt, och nåt han sa för att provocera. Men jag tyckte det var riktigt dumt sagt, barnsligt och larvigt. Yttrandet stämde väl med den bild jag haft av Schulman som ung och gapig, ute efter att provocera.

Schulmans bok ”Bränn alla mina brev” läste jag för ett tag sen. En mycket välskriven bok men jag blev konfunderad över dels att författaren slirade så på sanningen – ändrade tidpunkt m.m. för några faktiska händelser – dels beskrev sin morfar som en så utstuderat ond man. Schulman försvarade sig mot kritiken med att boken var en roman. Jag bloggade om boken här.

Intressanta kommentarer till blogginlägget ledde till ytterligare fördjupning/nyansering av min bild av Schulman. Jag läste boken ”Glöm mig” som handlar om hans mamma. Jag blev riktigt tagen. Så bra skrivet! Blev väldigt berörd av bilden av mamman och av hur familjen hade det under Schulmans barndom och uppväxt. Delvis plågsam läsning var det t.ex. när författaren beskriver hur pappan som gammal blev i det närmaste hånad och förlöjligad av sin betydligt yngre hustru och sönerna bevittnade detta. Mycket känsligt beskrivet – även om mammans senare år och hur dom tre sönerna kämpade för att hon skulle bli frisk från sin alkoholism.

Programmet ”Min sanning” på SVT Play såg jag nyss. Anna Hedenmo talar med Alex Schulman, och min bild av honom nyanseras ytterligare. Jag börjar tro att han ändå bryr sig om sanning och lögn och att han är mer seriös än jag trott innan. Han pratade bl.a. om sitt förhållande till alkohol, och han kändes ärlig i sitt sätt att prata. Hm…jag tyckte nästan om honom (he he…). Jag förstår att det finns mer att inhämta om Schulman, hans krönikor i Expressen (inte läst) och podden Alex & Sigge (bara lyssnat på nåt enstaka). Men det får räcka så här nu i alla fall.
I ”Min sanning” berättar Schulman att nästa bok ska handla om honom och hans bröder. Den kommer jag nog också att läsa. Undrar vad han ska skriva sen när han skrivit klart om närmaste släktingarna.

Skruvat

Funderar på skruvar med olika skruvskallar och utföranden som man kan behöva när man ska skruva upp nåt hemma. Det finns skruvar med platt cylinderformat huvud med rundad kant, sexkantigt huvud, kullrigt huvud, försänkt skalle, kullerförsänkt, rundkullig skalle, svart kullrig skalle, ostskalle med flera …  Och så kan dom vara svartförzinkade. ”…blir inte rent svart, snarare mörkt grå med lite skimmer” skriver nån på en sida där nån annan ber om råd i valet av skruv. Och det är där viss igenkänning kommer.

Och hur är man om man har en försänkt skalle frågar jag mig. Sitter man försänkt i bön då eller fördjupad i en bok? Vad för sorts skalle har jag själv? Rundkullig, javisst, och grå till mörkt grå och svart – och lite lagom skruvad, förstås. Lite anstrykning av ostskalle finns också med hänsyn till intaget av ost, något jag snuddade vid i mitt förra inlägg ”Nyttigt”.
Skruven på bilden är fransk träskruv.

Stilleben i köket

Sitter och surfar runt bland gamla bilder och hittade den här. Funderar på vad den säger om hur vi levde våren 2004. Råsocker, olivolja av olika slag, rödvin, lök och vitlök, citroner… ja, så har det nog fortsatt när det gäller sånt man behöver ha hemma fast det oftare är vitt vin numera. Och råsocker använder jag nog sällan numera, minns inte vad jag hade det till då. Basmati inköpt i stor tygpåse från Taj Mahal på Kammakargatan anar jag också. Känner igen färgerna på påsen upptill i högra hörnet.

Anledningen till denna samling av grejer på köksbordet var byggarbete i köket: balkong mot gården skulle byggas. Ett köksfönster gjordes om till balkongdörr. Del av köket var avskärmat med träreglar och byggplast. Vi levde väl på prickiga bananer, rödvin och linfrö den tiden…och basmatiris kanske.

Meddelanden (4)

Ett par inlägg om meddelanden har förekommit tidigare i bloggen – därav 4:an i rubriken. Då handlade det bl.a. om nånting som nån skrivit på en snötäckt bakruta, en falsk annons, en skylt i skogen m.m. Skriv Meddelanden i sökrutan upptill till höger om du vill läsa inläggen.

Nu är det alltså dags igen. I en kökslåda hittar jag en mycket liten lapp med en tryckt text, ett meddelande. Så här ser den lilla lappen ut: img045_2
Det står alltså ett servicenummer och sen texten ”nicht entfernen”.

Min tyska är inget vidare, har glömt det mesta sen skoltiden, men jag uppfattar att det här betyder att man inte får avlägsna lappen från det den en gång suttit på. Vad det var vet jag inte. Kanske en stekpanna eller nåt sånt.

Känner mig olydig: jag har ju otillåtligen entfernat lappen, eller i vilket fall inte säkerställt att den skulle sitta kvar på sin plats. Illa illa… Och så kommer jag att tänka på en annan som var olydig i den gamla seriestrippen BC. Kommer du ihåg den? Tänker på den här bilden:

img044_BCLite tydligare bild om du klickar på den.

Bubbelbad

Bubbelbad1_edMelbournes Gröna Lund heter Luna Park och ligger i stadsdelen St Kilda strax söder om innerstan. Området är förvånansvärt litet tycker jag för att höra till en sån stor stad som Melbourne. Stan är ju ändå en del större än Stockholm. Vi var på Luna Park med vårt lilla barnbarn för ett par veckor sen. Han är inte så gammal än, och det finns många ”åkgrejer” som han fortfarande är för liten för. Men inte för den här.

Den som vill prova på det här får krypa in i ett stort plasthölje som sen blåses upp och blir till ett stort klot, en rund bubbla. Man drar igen ett blixtlås och sen rullas den stora bubblan ut på vattnet. Det ser väldigt roligt ut. Barnet tumlar runt inne i bubblan, springer och ramlar hit och dit. Bubblan snurrar omkring bland andra bubblor i olika färger ute på vattnet och ibland får dom extra fart av några killar som står ute i bassängen och sätter snurr på bubblorna. Det finns restriktioner vad gäller längd för den som ska åka i en bubbla. Om jag minns rätt skulle man vara max 150 cm lång och det fanns förstås en undre gräns också. Jag var förstås för lång och fick nöja mig med att titta på.

Kreativitet

Han har ett badrum som kanske inte är så tip-top, det har en del småskavanker men det funkar. Men en sak som irriterat honom är att handfatet hänger ut från  väggen, det lutar och tvålen halkar hela tiden av sin plats i handfatshörnet. Vad gör man då? Att be värden åtgärda handfatet är inte en möjlighet, här får man reda sig själv.

Ett tag använde han en badleksak han lånat från sin lilla son: en röd sjöstjärna i gummi med nåt sugkoppsliknande på båda sidorna. Man kunde klämma dit sjöstjärnan i hörnet och lägga tvålen på. Fast det funkade inte så där kanonbra direkt, sjöstjärnan blev smetig av tvål och tvålen halkade av igen. Den lilla sonen ville dessutom ha tillbaka sjöstjärnan (efter noggrant borttagande av all tvålsmet). Så vad gör man då då? Tänk tänk tänk… Jo, så här förstås: Man skaffar en träkil (gärna i nåt snyggt träslag) och man skaffar en hålslev. Man sågar av hålslevens skaft och böjer ner själva slevdelen i lagom vinkel, och sen gör man ett smalt rektangulärt hål i kilen och sticker ner den avsågade hålsleven där och häller dit nåt bra lim. Kilen kilas in (som ju kilar bör) i mellanrummet mellan handfatet och väggen.

Bloggen”Problem är till för att lösas” brukar det heta lite klämkäckt. Och det här funkar i varje fall finemang: inga tvålar halkar av längre, inga tvålar smetar till sig av att ligga i för mycket vatten.

Kreativitet kan visa sig på många sätt.

Få nåt gjort

Är det en bra idé att sätta upp mål för sig själv och sen jobba mot målet? Eller ska man strunta i det här med mål och istället koncentrera sig på själva processen –  att organisera sitt arbete på ett bra sätt och att praktisera det man vill bli bra på? Om man gör så och kanske lite grann glömmer bort målet kan det då ändå leda till att man når målet så småningom? Och kanske t.o.m. ökar chansen att nå dit?

Ja, säger en kille som heter James Clear läser jag på en webbsida (länk nedan). Clear verkar vara en sån där ”självhjälps”-kille som skriver om sånt som ”så får du hälsosammare vanor, så gör du för att börja tro på dig själv, hur du lyckas i livet osv”. Sånt kan ofta vara rätt fånigt men ibland kan man hitta nåt enstaka användbart korn. Om det finns nåt korn här får du själv bedöma. Jag tyckte ändå det var värt att ”dela” som det heter nu för tiden.

Om mål skriver Clear att dom gör att du faktiskt känner dig olyckligare i dag, mer missnöjd med dig själv just nu. När du jobbar mot ett mål tänker du ungefär så här: ”Jag är inte bra på det här. Men när jag nått målet kommer jag att vara det”. Tricket är att istället ägna sig helt åt processen/utövandet av det man gör, och på så vis få övning och successivt bli bättre och bättre på det man vill bli bra på. Och så tycker han att man ska se till att ge sig själv ”feedback” under processens gång så att man ser att man faktiskt får nåt gjort.

James Clear menar inte att det är meningslöst att sätta upp mål, man kan ha dom för att planera sitt arbete men målet gör man bara genom själva processen, idogt arbete – och träning – och genom att hitta system för hur man ska utföra det här arbetet. ”Förälska dig i system!” skriver han. Många ägnar sig 90% åt att tänka på vad dom vill uppnå och 10% på det dagliga arbete som måste göras för att komma dit, skriver Clear. Det borde vara tvärtom: 10% mål och 90% system och process.

Är det här bara beskäftigt och att slå in öppna dörrar? Hm ja, lite så är det nog. Och så kanske typ ”det är vägen, som är mödan värd”.

Hur gör jag själv då för att få det gjort som jag vill ha gjort? Rätt skruttigt är det vad gäller att sätta upp system och sen följa dom.  Jag är mycket bra på att prokrastinera som det heter. Att jag har lyckats ge ut en bok (på eget förlag – och visst, vem skulle ha kunnat hindra mig?!) gör ju inte att jag tycker att jag kan vila på några lagrar. Fast lite trevlig ”feedback” från mig själv till mig själv är det ändå.
Kanske jag skulle testa det där med att förälska mig i system för att få lite mer gjort?

James Clear, ”If You Completely Ignored Your Goals and Focused on This One Thing Would You Get Better Results?”, här.