Länstolen

Året är 1943. När på året bilden är tagen vet jag inte, men det är i mina föräldrars första gemensamma bostad, en etta på Gärdet i Stockholm.

Det var ett händelserikt år för mina föräldrar. Dom fick sitt första barn, min syster. Kriget pågick för fullt. Min pappa, som var löjtnant i reserven, var inkallad då och då under hela beredskapen.

På hösten det året fick han i uppdrag att leda röjningen av ett minfält nära norska gränsen i jämtländska fjällen. Minkartan stämde inte, en av minorna låg fel, och min pappa flög i luften. Han blev allvarligt skadad. Resten av sitt liv levde han med protes på ena benet.

Men här sitter han i lugn och ro och pluggar juridik. I förgrunden syns den gamla länstolen, då klädd i ett kraftigt mönstrat tyg i grått, gult och en grön nyans. Det var snyggare i verkligheten än det låter på beskrivningen. I mitt föräldrahem fanns senare också en soffa klädd i samma tyg och några stolar. Stolarna var så kraftigt utsirade i ryggen att dom inte var bekväma att sitta på. Man fick ont i ryggen av dom. Så småningom kläddes soffa och stolar om i en milt gul färg, ett tyg min mormor vävt.

Den gamla länstolen har alltid funnits i mitt liv, eller i närheten av det. Sen länge omklädd i rött, som synes.

Ett mycket tidigt minne är hur jag hemma i Sollefteå, där vi bodde då, snodde en nästan urkramad tub kaviar ute i köket, sprang med den in i vardagsrummet, gömde mig bakom stolen och sög i mig det sista av kaviaren. Jag var tre år.

En tid har länstolen kinesat här. Nu har den åkt ner till sitt nya hem i Skåne hos en av sönerna.

Fikonspråk, fackuttryck

Vi såg nyligen den engelska tv-serien ”Line of duty”, som ju framför allt verkar handla om korruption inom polisen. Jag tycker inte den var särskilt bra fast blev kvar och såg den till slut ändå. Förstås sånt där ”vill-se-hur-det går”-beteende. Ibland tänker jag med viss vånda på hur jag förslösat delar av mitt liv genom att fortsätta se nåt på tv som jag egentligen inte tycker är tillräckligt bra. Och ja, jag vet: det går att stänga av tv:n och göra nåt annat.

En del cliffhangers fanns i ”Line of duty” men det var en rätt tillkrånglad historia med många inblandade. Och så var serien fullkomligt strösslad med fackuttryck/polisjargong. Akronymer och förkortningar som OCG, GSW, CHIS, MIT, DS, DI, CC m.fl. surrade omkring hela tiden. Beteckningarna står för: Organised crime group, Gunshot wound, Covert human intelligence source, Murder investigation team, Detective sergeant, Detective inspector, Chief constable. Det var bara några exempel. Vill du se fler så titta här.

När jag såg serien tänkte jag med saknad på kommissarie Maigret och hur han lunkar runt i 50-talets Paris med Lucas, Janvier eller nån av dom andra. Han tar sig ett glas då och då på nån bar, röker sin pipa, förhör inblandade på sitt kontor på le Quai des Orfèvres, klurar över mänskliga beteenden. Så inser han hur det ligger till och sätter dit brottslingen. Inte håller Maigret och dom andra poliserna på med förkortningar på det där smått hysteriska viset.

Naturligtvis förstår jag att en del fackuttryck behövs i det dagliga polisarbetet, men när man gör tv-underhållning av det, måste kanske inte allt sånt lingo vara med? Det är ju inte så att det alltid framgår av handlingen vad en förkortning eller akronym står för.

Bland polisserier på tv är franska ”Engrenages” en klar favorit. Dessutom roligt att lyssna på franskan och försöka hänga med en del i alla fall. Nu minns jag inte hur mycket polisspråk/jargong det är i den. Har inte sett den på ett tag. Men jag tvivlar på att den kommer upp i samma mängd av mer eller mindre obegripliga förkortningar som den där LOD gör.

På bilden två av huvudrollsinnehavarna i Engrenages: Caroline Proust och Thierry Godard.

Ord ord ord

Vi hyr garageplats en liten bit hemifrån. När garaget en dag skulle städas genom spolning av golven satte man upp lappar här och var där bilägarna ombads att helst tomställa platsen så skulle städningen funka bättre. Tomställa? Hm… aldrig hört och i SAOL finns inte ordet med. Sen ser jag att det förekommer i samband med fastigheter, t.ex. ”Folksam tomställer och bygger om huvudkontoret” eller att Fastighetskontoret fattar beslut om att tomställa vissa lokaler för att eventuellt besluta om rivning sen.

Men vad är det för ord? Betydelsen av ordet är ju tömma, evakuera. Tomställa … jag tycker det låter dumt. Kommer att tänka på andra fåniga ord, som när man ropade ut i högtalarna på ett varuhus att varuhuset stänger om 5 min och sa ”Vi önskar er ett gott köpavslut”. Det dom menar är: ”Vi stänger. Det är slut! Gå hem!”, fast det hade väl varit för burdust, antar jag.

Och sen ordet amma. För mig betyder verbet amma ge bröstet, ge bröstmjölk, ge di. En mamma ammar sitt barn. Barnet kan inte amma, däremot kan det ammas. Senaste dagarna har det i DN skrivits artiklar om hur man låter tungbandsklippa riktigt små barn. I en av artiklarna läser jag bildtexten ””Benjamin, 15 veckor, har svårt att få till vakuum när han ammar …”.

Nåja, så där är det väl. Språket lever och förändras, det blir glidningar och förskjutningar och att hojta på språkvård i motvinden är väl inte lönt. På sidan Synonymer.se står ”suga bröstmjölk, dia” med som synonymer, ser jag nu. Så okejdå, Benjamin ammar. Jag inser att jag får sluta reta mig på sånt.

Sen kan man ju i samband med artiklarna om amning och tungbandsklippning fundera över hur beteenden i dag sprids som den värsta löpeld genom sociala medier, facebooksgrupper o.d. Men det är en annan historia.

Limerick

A wonderful bird is the pelican,
His beak can hold more than his belican,
He can take in his beak
Enough food for a week
But I’m damned if I see how the helican!

Vadan detta nu då? Inget särskilt. Såg ett avsnitt av tv-serien Fargo och där citerade en person denna kända limerick.
Dixon Lanier Merritt heter han som skrev den. Amerikansk poet och humorist. Dog 1979 efter ett långt liv.

Tidsresa

Jag har alltid läst mycket, och nu den här tiden med mycket vara-hemma-vistelse blir det ännu mer. Har just läst en bok av Klas Östergren och funderar på att sätta igång med ”Renegater”, hans senaste, om ett tag. Nu har jag läst ”I en skog av sumak”, en roman om några skolungdomar i Stockholm på 70-talet. Dom är inne mot slutet av sin skoltid. Kenneth heter huvudpersonen och berättelsen sker i jag-form. Det är mycket tidsanda i skildringen. Och en hel del igenkännande även om bokens Kenneth är yngre än jag var på tidigt 70-tal.

En ny kille har just börjat i klassen, en kille som är annorlunda på flera sätt. Beter sig annorlunda, klär sig annorlunda. Är lite av en gåta. På en buss på väg hem till förorten från city råkar Kenneth höra en tjej i klassen i samtal med sin mamma säga ”Jag tycker om Buddhas eldspredikan”, något som hon hört om från den här nya killen, som hon är fascinerad av. Han hade inför hela klassen talat om Buddha. Flickans mamma tittar smått imponerad på sin dotter.

Flickan ser inte att Kenneth är med på bussen. Han tycker det är lite pinsamt och dumt att hon sa så där. Han går t.o.m. av en hållplats tidigare för att inte riskera att stöta ihop med henne och göra henne generad. Sen står det:
”Samtidigt blev jag på ett märkligt sätt medveten om att jag en dag skulle kunna ändra mig, få en annan uppfattning, mindre dömande, kanske rentav positiv, både till spridandet av informationen i sig men även till sådana exempel på skamlöshet eller åtminstone ”inlåning av tankegods” som hon gjort sig skyldig till. Det behövde inte nödvändigtvis tyda på osjälvständighet eller brist på fantasi. Det kunde lika gärna vittna om den styrka som finns i öppenhet och uppriktigt intresse. Ett bland många uttryck för tillgivenhet.”

Så där skriver han, Klas Östergren. Och jag tycker om det. Vilken bra författare han är när man kan smaka på stycken och ord som det här! ”I en skog av sumak” kom 2017. Så där är det genom hela boken: Kenneth funderar över det som händer och han funderar över sig själv och andra, det är antydningar, det knappt gripbara, känslor, blickar, vad man sagt, vad man inte sa, vad man kanske kunnat göra annorlunda, hur man förändras.

Ett citat av Paul McCartney inleder boken:
”And if I say I really knew you well
what would your answer be.
If you were here today.”

Suck!

Det blev december. Nu hade dom levat så här sen vårvintern, i mars nån gång. Livet kändes rätt ensligt, långsamt och ensamt, även om dom ju ändå var två tillsammans. Träffa andra gick ju inte.

När dom gick och handlade mat – så sällan som möjligt – hade dom munskydd på sig, och gick inte in där om det var mycket folk i affären. Tunnelbana hade dom inte åkt sen i mars.

I handväskan hade hon en liten flaska med handsprit som hon smorde händerna med när hon handskats med munskyddet. Folk gick lovar omkring henne ibland när hon kom där iförd munskydd och glasögon. Och så med det där halvlånga håret som knappast kunde kallas frisyr längre. Senast hon var hos en frisör var i januari. Andra gånger när dom var ute på promenad – om det för en gångs skull var lite sol – kunde dom möta grupper med unga människor som inte höll avstånd och som tog absolut noll hänsyn till dom mötande. Då andades hon in en bit före och höll andan tills dom där unga glada pratsamma var en bit förbi.

Man talade om vaccin. Det var flera lovande såna på gång. Vårdpersonal och riskgrupper kanske skulle få redan i början av det nya året. Så lät det först. Sen började man trycka ner förväntningarna. ”Så här ska vi troligen leva hela nästa år”, sa man. Och vaccin, hm… det var en stor apparat. Hur skulle man nu ordna med det? Kanske kunde det bli till hösten 2021.

Och varför nu denna pessimism när politiker och experter i många andra länder ser mer hoppfullt på framtiden? Och när alla vi andra ”vanliga människor” äntligen börjat se ett efterlängtat ljus i tunneln? Handlar det om vetskapen om hur stor risken är för schabbel i det här landet, klantigheter, dålig planering, förseningar, dålig organisation, bristande effektivitet och oförmågan att verkligen ta ansvar? Nu skyller ju politikerna på andra. Mantrat ”att skydda dom äldre” från i vintras/våras var bara ett tomt mantra. Och nu när vårdpersonal och personer i riskgruppen ska prioriteras i kön för vaccin, hur ska man fixa det då?

Hur gör man för att fortsätta vara glad i denna dystra mörka tid? Nåja, jorden fortsätter sin bana helt oavsett pandemin och 21 december är det vintersolstånd. Årets längsta och mörkaste natt passerar. Och redan dan därefter börjar det bli ljusare. Hej och hå! Bli inte sjuka! Gympa med Sofia, promenera den stund det är dagsljus! Och glöm inte: Använd munskydd!

Septemberläsning

Mörk natt, men månen står i syd/sydost och lyser starkt. Den skapar en bred mångata i vattnet. Kollade just på nätet och fullmåne ska det vara först i morgon, den 2 september. Men den ser rund och fin ut redan i dag. I söder står ganska lågt en planet som lyser starkare än alla stjärnor. Tror att det är Jupiter och då ska en svagare prick en bit till vänster om den vara Saturnus. Nåja, nån astronom är jag inte.

En härlig dag med massor av sol och blå himmel har det varit. Att lämna ön i Hälsingland och åka ner till Stockholm igen känns inte så lockande. Och när dagen blir kyligare mot seneftermiddag/kväll går det alldeles utmärkt att ligga på soffan på verandan och läsa. Man kan ha en filt om benen.

Snart klar med Karin Smirnoffs bok nr 2 i trilogin: ”Vi for upp med mor”. Sen blir det Julian Barnes igen, tror jag. ”The noise of time”, boken om Sjostakovitj. Och så har jag blivit nyfiken på boken ”Väggen” av Marlen Haushofer. Har hört mycket om den. Får kanske bli nästa köp till läsplattan. ”När hussten kommer och det blir murrkt ska man sitta inne och läsa bucker”. Passar mig fint, även lämpligt beteende i coronatider.

Vill du läsa mer om ön och se bilder kan du gå in på min andra blogg Arundo, här.

Om att glädjas

Alex Honnold free solo climbing on El Capitan’s Freerider in Yosemite National Park. (National geographic/Jimmy Chin)

Det tog Alex Honnold 3 timmar och 56 minuter att klättra uppför El Capitan, och han gjorde det utan hjälp av rep. Honnold är den första människa i världen, och hittills enda, som klarat att klättra upp där utan rep. Minsta misstag när han letade skrevor och ojämnheter på klippväggen att ta tag i för klättringen hade lett till att han rasat till sin död. El Capitan är drygt 900 m hög och ligger i  nationalparken Yosemite i USA.

Efteråt, när han är däruppe sitter han och pustar ut och säger ”I’m so delighted!” om och om igen, ”I’m so delighted!” Det är en berörande scen i ”Free solo”, filmen som gjordes om bedriften och som jag såg för nåt år sen. Han är så lättad och så fantastiskt glad, nästan som om han är lite överraskad själv över att han klarade det.

Jag kom att tänka på Alex Honnold och hans ”I’m so delighted!” när jag läste om den amerikanske poeten Ross Gays årslånga experiment att för varje dag lägga märke till något som gjort honom glad den dagen och skriva ner ett kort stycke om det. Miniessäer eller ”essayettes” kallar han det. Det resulterade i ”The Book of Delights”.

Ross Gay skriver: ”It didn’t take me long to learn that the discipline or practice of writing these essays occasioned a kind of delight radar. Or maybe it was more like the development of a delight muscle. Something that implies that the more you study delight, the more delight there is to study… I felt my life to be more full of delight. Not without sorrow or fear or pain or loss. But more full of delight.”

Kanske nåt att ta efter? Skriva ner händelser, stora som små, upplevelser man haft under dagen som man blivit glad av eller förtjust över. Inte långt alls, ett litet stycke text bara gissar jag. Och så göra detta varje dag i ett år. Tanken är alltså att man skulle öva upp sin glädjeradar eller glädjemuskel så att man är gladare när året är över. Hm, tål att tänka på. Tips inför årsskiftet, kanske. Läs mer om Ross Gay på Brain Pickings här.

(PS Nån bergsklättrare är jag verkligen inte! Glömmer inte en gång för många år sen då vi hela familjen klättrat lodrätt uppför en stege och in i en mörk hålighet i en bergvägg i Norditalien. Bara för att det såg spännande ut. Nedanför strömmade en liten fors med vassa stenar i. Det gick hur fint som helst att klättra upp och gå in i där, men när jag skulle ner var det helstopp. Ville inte. Kunde inte. Pinsamt – upp ok, ner absolut inte ok. Föreslog att vi skulle kalla på brandbil med stege och brandmän som skulle rycka ut från närmsta stad, Bolzano om jag minns rätt. Nåja, ner kom jag ju så småningom i alla fall och utan att kalla på brandkåren.)

Sara Danius

Har tänkt mycket på henne i dag, på den hon var, hennes mod, styrka och integritet. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig. ”Husmoderns död och andra texter” är den enda bok jag har av henne. Ska läsa om den.

Bröstcancer 2014, operation, cytostatika, strålning, mediciner – hela programmet. Berättade om det i ett Vinter-program i radio 2014. Ett par år senare återfall. Och nu död bara 57 år gammal.

Byta åsikt

Har du läst Eric Linklaters bok ”Det blåser på månen”? Det händer mycket i den boken. Bl.a. försöker systrarna Dina och Dorinda få en domare att byta åsikt för att några som är inspärrade ska släppas fria. Flickorna hävdar att gamla åsikter luktar illa. Dom gömmer fiskar bakom en tavla i domarens rum. Nåt sånt gör dom, har inte boken här så jag kan inte kolla. I alla fall börjar det förstås lukta illa efter ett tag och det blir som dom vill: domaren byter åsikt och dom som spärrats in släpps fria. – Jag behövde inga fiskar bakom tavlan, jag har ändrat mig ändå. Jag har bytt åsikt om Alex Schulman. Hur kommer det sig?

När Nôtre Dame i Paris brann en kväll i april blev jag bestört. Tyckte det var riktigt sorgligt. Sen läste jag att Schulman nånstans (Instagram var det nog) skrivit ”Äntligen!” Jag förstod att det var nån sorts skämt, och nåt han sa för att provocera. Men jag tyckte det var riktigt dumt sagt, barnsligt och larvigt. Yttrandet stämde väl med den bild jag haft av Schulman som ung och gapig, ute efter att provocera.

Schulmans bok ”Bränn alla mina brev” läste jag för ett tag sen. En mycket välskriven bok men jag blev konfunderad över dels att författaren slirade så på sanningen – ändrade tidpunkt m.m. för några faktiska händelser – dels beskrev sin morfar som en så utstuderat ond man. Schulman försvarade sig mot kritiken med att boken var en roman. Jag bloggade om boken här.

Intressanta kommentarer till blogginlägget ledde till ytterligare fördjupning/nyansering av min bild av Schulman. Jag läste boken ”Glöm mig” som handlar om hans mamma. Jag blev riktigt tagen. Så bra skrivet! Blev väldigt berörd av bilden av mamman och av hur familjen hade det under Schulmans barndom och uppväxt. Delvis plågsam läsning var det t.ex. när författaren beskriver hur pappan som gammal blev i det närmaste hånad och förlöjligad av sin betydligt yngre hustru och sönerna bevittnade detta. Mycket känsligt beskrivet – även om mammans senare år och hur dom tre sönerna kämpade för att hon skulle bli frisk från sin alkoholism.

Programmet ”Min sanning” på SVT Play såg jag nyss. Anna Hedenmo talar med Alex Schulman, och min bild av honom nyanseras ytterligare. Jag börjar tro att han ändå bryr sig om sanning och lögn och att han är mer seriös än jag trott innan. Han pratade bl.a. om sitt förhållande till alkohol, och han kändes ärlig i sitt sätt att prata. Hm…jag tyckte nästan om honom (he he…). Jag förstår att det finns mer att inhämta om Schulman, hans krönikor i Expressen (inte läst) och podden Alex & Sigge (bara lyssnat på nåt enstaka). Men det får räcka så här nu i alla fall.
I ”Min sanning” berättar Schulman att nästa bok ska handla om honom och hans bröder. Den kommer jag nog också att läsa. Undrar vad han ska skriva sen när han skrivit klart om närmaste släktingarna.