Skridskobanan börjar kanske sjunga på sista versen nu. Men i dag gick det fortfarande att åka även om det inte var så många ute på banan som det brukat vara. Och all snö och is är borta från pulkabacken till höger.
Vasaparken 27 febr
Barn
Äntligen en glad nyhet
I dag läser jag i tidningen att WHO meddelat att polio är utrotat i Afrika. Vilken härligt glädjande nyhet i allt annat nedslående och hotfullt som finns omkring oss!
Och jag minns…
”Det är fortfarande natt när flickan vaknar. Hon ligger stilla mitt i sängen. Rummet känns stort och mörkt, och sängen är så hög och bred – det är långt ner till golvet. Och hon vet inte om hon alls kan använda sina ben. Men hon behöver pottan. Hon trevar med handen vid sidan om huvudändan där sköterskan visat henne att en ringledningssladd hänger med en knapp hon ska använda om hon behöver hjälp. Hon trycker. Ligger och lyssnar och efter en stund hör hon stegen i korridoren utanför.
Dörren öppnas. Syster Birgittas bastanta figur avtecknar sig i dörröppningen, som en svart silhuett mot ljuset i korridoren. Den lilla hättan på huvudet, skärpet åtdraget i midjan på sjukhusrocken, de kraftiga benen och bekväma skorna. Hon står bredbent och tittar in i det mörka rummet, ena handen på dörrvredet. En sjö av ljus faller in på golvet från korridoren utanför. Klamp klamp klamp. Sjuksköterskan går fram till sängen. ”Vad är det? Vad vill du?” Rösten är hård, hon blev störd av ringsignalen där hon satt och löste korsord med en kopp nylagat kaffe i sköterskeexpeditionen längre bort i korridoren. ”Pottan…”, kommer det med svag röst från flickan i sängen. Hon är rädd. Sköterskan verkar arg. Men flickan måste ju, och någon annan hjälp kan hon inte få.”
Ett ganska tydligt barndomsminne. Texten ovan är inledningen på en novell jag snickrat lite på som handlar om när jag fick polio. Fast man sa barnförlamning på den tiden. Det här var innan vaccinet kom. Jag låg på epidemisjukhuset i Söderhamn i omkring en månad ensam i ett stort rum. Familjen fick inte hälsa på. Jag var fyra år.
Polio är en förfärlig sjukdom. Jag blir verkligen glad djupt inne av att WHO nu säger att sjukdomen är utrotad på den stora kontinenten Afrika. Det är en fantastisk nyhet. Måtte det hålla! Och måtte människor förstå att vaccination mot polio fortfarande behövs. Sjukdomen finns fortfarande i Afghanistan och Pakistan, och jag antar att risk finns att den kan blossa upp igen och sprida sig.
Att döda ett barn
Ja, det är klart att tankarna far iväg till Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn” när jag läser om den hemska olyckan igår i ett stugområde på Öland. En kvinna och hennes son dödades när dom var ute och cyklade med familjen och blev påkörda av en bil, troligen med en drogpåverkad man vid ratten. Vilken djupt sorglig händelse!
Pappan och en pojke överlevde krocken.
På väg ut till den båtklubb i Hälsingland där vi har båten kör man mycket nära förbi ett rött trähus där det brukat stå en liten trehjuling alldeles vid vägkanten utanför. En mycket effektiv trafikvarning. Maxfart 40 km/tim. Dagermans novell har brukat komma i skallen när man kör förbi där – sakta. I dag står inte trehjulingen där längre och istället finns en ljusskylt som talar om ifall man kör för fort eller inte. Man tycker väl det räcker med skylten, och barnet som hade trehjulingen har kanske blivit stort.
Novellen ”Att döda ett barn” skrev Dagerman på uppdrag av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Novellen publicerades första gången 1948. Den första filmen ”Att döda ett barn” gjordes 1952 (svartvit förstås) och hade premiär året efter. Vi fick se den i skolan, och jag glömmer den inte trots att det var länge sen jag såg den. Kan fortfarande se flera scener ur filmen för min inre syn.
En sån sorglig och djupt olycklig händelse även detta nu på Öland. En familj – och den stora kretsen runt familjen – drabbas hårt. Och bilföraren, som kommer att ångra det han gjort resten av livet.
Borgström och Birkagården
Mycket sorgligt att läsa att advokaten Claes Borgström är död (i Covid-19). Jag kände honom inte men träffade honom i några sammanhang. Han var en bra person. Vila i frid, Claes Borgström. Anne Ramberg skriver om honom: ”en förebild för försvarsadvokater. Han var en sällsynt engagerad, klok, omdömesgill kollega m stor integritet. Han hade dessutom stor humor och var en äkta humanist som slogs för jämställdhet.”
Hos mig vaknar gamla minnen.
Borgström förde barnens talan mot Stockholms kommun i Birkagårdsmålet för många år sen, en kamp mot buller och avgaser. Våra pojkar var inte med bland dom 14 barn som stämde kommunen, men självklart var vi involverade i kampen mot staden för en bättre miljö för barnen. Båda pojkarna gick på Birkagården den tiden, på dagis och fritids.
1982 föll domen, och barnen vann. Stockholms kommun skulle betala skadestånd till två av barnen och dessutom vidta åtgärder för att förbättra miljön vid Birkagården och skydda boende vid Norra Stationsgatan från buller och avgaser. Men 1987 backade man från kravet att åtgärda miljön. Regeringen beslutade att Stockholms kommun slapp undan med hänvisning till planerna på bygget av Norra Länken. Det kändes bittert. Var inte barnens hälsa värd mer än så? Nu fick man alltså blåsa på med full trafik på Norra Stationsgatan tills Norra Länken var byggd. ”Sträckan mellan Karlberg och Norrtull invigdes 1991 (då genomfartstrafiken upphörde på Norra Stationsgatan i Vasastan)…” skriver Wikipedia.
Fotot ovan finns på omslaget till boken ”Buller och avgaser. Slutplädering i Birkagårdsmålet” av Claes Borgström, Kåre Grebäck, Hasse Hansson. Utg av Rabén&Sjögren 1987. På baksidan finns en barnteckning som vår äldste son gjort. Den får vara med här också. Klicka på bilden för att se den större.
Att vara med i kampen för en bättre miljö och t.o.m. utmana Stockholms kommun satte säkerligen spår i många av barnen. Typ: Säg din mening! Tala om vad du tycker! Låt dom inte sätta sig på dig! Det är rätt att göra uppror …
Backe upp och backe ner
Den här murriga bilden är tagen långt från Melbourne där jag ju befunnit mig på sistone. En råkall seneftermiddag tog vi en tur till dessa gamla kullar, eller högar som dom kallas för. Gravhögar. Här sprang mina systrar och jag som barn, när familjen gjorde rast under en bilresa. Uppför kullarna och ner igen, om och om igen. ”Backe upp och backe ner, backe upp och backe ner…” som i ”Misse med de blå ögonen” (barnbok av Egon Mathiesen).
Man fick springa på Uppsala högar när jag var barn. I dag skyddas området av staket, och det sitter anslag uppe som talar om att man inte får åka pulka där. Inte springa heller förstås.
Att slarva med orden
Att välja fel ord kan få stor påverkan på små barn och deras barndom – och förstås även deras föräldrar – i en vårdnadstvist. Hörde på radio i dag om det omdiskuterade vårdnadsärendet i Varberg, där en pappa tilldömts ensam vårdnad om en liten son. Nu visar det sig att en tjänsteman vid socialtjänsten använt ett felaktigt ord i den familjerättsliga utredningen. Han eller hon har skrivit om kvarhållande när det man menar är att barnet stadigvarande bott hos ena föräldern (modern) i ett och ett halvt år.
Ordet kvarhållande är nåt domstolen reagerar starkt på. Tydligen ska fallet upp i tingsrätten i slutet av mars. Hoppas man rättar till det här nu. Jag ömmar för den här lilla pojken som kanske kommit i kläm helt i onödan.
Men är det inte märkligt att man i såna här fall inte har en checklista för hur man ska använda ord och begrepp så att det blir adekvat, rätt och riktigt? Så att det inte kan missförstås och därmed leda en domstol fel?
Sveriges Radio, ”Erkänner fel i vårdnadsärende” här.
Om att använda orden rätt skrev jag ett rätt långt inlägg för ett par år sen. Det blev en del om SD och fascism och sånt också och ett par uppdateringar och några kommentarer. Och en vacker bild på ett segelfartyg, här: ”Om orden”
Vara annorlunda
Firar 1 mars genom att bjussa på en barnteckning. Nån enstaka sån har jag visat tidigare i bloggen. Nu hittade jag en till. Säkert målad nåt av dom sista åren på 1950-talet.
Det är väl klart var tecknarens sympatier ligger. Flickan längst till höger är nog mitt alter ego, fast jag varken varit rödhårig eller haft fräknar.
Åmej och Klåmej
Har nyligen varit på besök i Melbourne och umgåtts med mitt lilla barnbarn, en liten kille på 8 år. En hel del lek och väldigt mycket pratande. Rim och ramsor kommer tillbaka i minnet, dels från min egen barndom, dels från när mina pojkar var små. Vi håller på mycket med sånt, barnbarnet och jag. Ättika, tättika, låntan, tåntan…Abra kadabra mesinka meso….Sitta och läsa på kungens näsa…Pelle Plutt, Plutt, Plutt, tog ett skutt, skutt, skutt…osv.
Och så är det historien om dom där två killarna:
”Åmej och Klåmej bodde i ett hus. Åmej gick ut, vem var inne?”
Väldigt roligt och kan köras nästan hur många gånger som helst. Särskilt som berättelsen ofta utvecklas till att inbegripa Åmejs pappa eller mamma, bröder och systrar eller andra släktingar osv. Antingen för att dom faktiskt också var inne i huset, hävdar man, eller för att slå fast att det inte alls var nån mer i huset när Åmej gick ut än den där killen som börjar på K. Mycket skratt och lite skojslagsmål.
En annan favorit är historien om två småpojkar som sitter och äter nånting.
Pojke 1: Vad äter du på?
Pojke 2: Mojot.
Pojke 1: Men det knakar ju inte.
Pojke 2: De’ e’ en jutten mojot.
Den fick vi ta många gånger. Framfördes gärna som en liten pjäs.
Pekka-historier försökte jag också med men kom bara ihåg en enda: nåt om att ”Pekka var ute och körde och vägen svängde men det gjorde inte Pekka”. Det tyckte han också var roligt.
Får väl försöka ladda med några fler såna där skämt tills vi ses nästa gång ”på riktigt” (eller IRL som det väl heter nu för tiden) eller på Skype. Mycket sånt där går ju att googla fram förstås.
Vem är det?
Ja, vad är det här för en farbror? Nån som känner igen honom?
Han beskrivs som ”en medelålders man med ett långt, gulblekt ansikte och tjocka läppar, som till färgen liknade mullbär. Hans hår var som stubben på en kornåker, han hade små gråaktiga gnistrande ögon, en lång näsa med en vårta på, och ur hans öron växte styva hårtussar”.
Man tror ju inte direkt att det är en snäll person, och jag minns att jag var rädd för honom när jag var liten, brukade nog bläddra förbi bilden snabbt. Det är nåt med den där stickiga blicken.
Bara några barnvagnar
Ja, jag kom att tänka på såna och behövde kolla runt lite på webben och bland egna filer. I dag har väl barnvagnen nästan blivit en modepryl, och det finns en uppsjö av modeller, även för särskilda ändamål som jogging t.ex. Men när började alltihop? I England omkring mitten av 1800-talet hittar jag nånstans. Och så hittade jag den här bilden där en amerikansk pappa kör sitt lilla barn 1847.
En känd barnvagn hittade jag på engelska Wikipedia (uppladdad av The Epopt). Det är från den välkända scenen i filmen Pansarkryssaren Potemkin från 1925 där en barnvagn börjar rulla utför en trappa.
Har grävt lite för att se vad jag själv har för barnvagnar i mina gömmor. Säkert ligger pappersbilder där en eller annan barnvagn förekommer i nån låda här hemma, men mitt grävande inskränker sig till det jag har i datorn.
Här är två bilder som jag har. Barnet i vagnen på den första bilden från 1916 har på den andra bilden vuxit upp och själv fått ett barn. Hon är ute kör barnvagn i Stockholm under beredskapen. I bakgrunden skymtar vedtravar utanför husen (det är inte jag i vagnen).
Bildgooglar jag efter barnvagnar blir jag smått matt av alla olika modeller som dyker upp. Snacka om uppsjö…
Apropå sjö, på Brunnsvikens is häromdan såg jag någon på skridskor ute på isen som körde en sittvagn framför sig. Blev lite förskräckt för isarna såg ju inte så där väldigt säkra ut. Svårt att urskilja riktigt och jag hade ingen kikare med, men jag tror faktiskt det var grejer i vagnen, inget barn. Puh!
Måste nog ha en till sån där isbild från häromdan förresten, även om det inte är några barnvagnar med varken på isen eller på land.
Gabrielles blogg 