Bloggskryt

Oj då. För 12 år sen – den 28 februari 2007 – startade jag Gabrielles blogg; det talar WordPress om för mig och gratulerar. Jag har haft roligt med bloggen dom här åren. Trivs med att skriva vad jag vill och publicera egna foton som jag vill utan att nån kommer och försöker hindra mig. Gillar ju att bestämma själv, nån annan ska inte bestämma över mig. Och samtidigt så sticker jag ju ut hakan ibland och får kanske en smäll på den i nån kommentar. Då kan jag bli tvungen att tänka en gång till. Och då kan jag kanske tänka ett eller flera varv till och eventuellt nyansera lite det jag skrivit tidigare. Jodå, det har hänt. Lärorikt.

En tanke som dyker upp är förstås: Kommer jag att fortsätta 12 år till? Kan inte svara på den frågan. Vi får se. ”En kan allri’ så noga veta…”
PS Dessutom har jag ju en blogg till, lite yngre än den här: Arundo här.

10 års bloggande

Ja, det är ju så det är: jag har hållit på i 10 år – prick! I dag. Det blir förstås en del tid sammantaget. Man kan ju fråga sig: Är det värt all denna tid? Och vad har jag fått ut av bloggandet?

Men se det tänker jag inte alls fråga mig! Jag vet ju redan vad jag tycker. Så nej, det struntar jag i.

Att hålla på i 10 år till lovar jag inte. Den som lever får se. Eller, som det står i slutet av Alexandre Dumas’ ”Greven av Monte Cristo” där min barndoms hjälte Edmond Dantès skriver brev till Maximilian Morrel och hans älskade Valentine: ”…all mänsklig vishet finnes i de båda orden: Vänta och hoppas!

Fast, hm… om jag tänker efter (och det ska jag väl) håller jag ju inte med greven om det där. Ska man bara sitta och vänta och inte göra nåt? Hur går det då egentligen, och hur vist är det? Men ok då, när det gäller bloggens eventuella fortlevnad kan det ju få stå så.

Greven har förresten varit med i bloggen en gång tidigare, till och med på bild, halvnaken, direkt efter simturen från fängelseön If. Se inlägget ”Om läsande och omläsande” här.

Arundo-bloggen

Arundo donax. Bild från Wikipedia
Arundo donax. Bild från Wikipedia

Flera av mina läsare har säkert sett att jag har två bloggar: den här och så bloggen Arundo. I början var Arundo mest tänkt som marknadsföring av min bok, men successivt har den utvecklats mer mot att rätt ofta handla om den lilla staden Söderhamn där jag växte upp. Inte minst om hur staden förändrats genom tiderna. Man kanske kan säga att bloggen fått en mer kulturhistorisk inriktning istället för att vara en blogg om en bok. Lite mer allmänt om Hälsingland och Norrland i övrigt förekommer också.

Kulturhistoria ja, och inte så mycket politiskt som det emellanåt kan vara här i Gabrielles blogg (är nog inte lika arg av mig i Arundo som här). Fast i och för sig snuddade jag vid dagsaktuell politik i inlägget ”Om ryssen kommer” häromdan på Arundo. Men det utmynnade mer i 1700-talshistoria.

En del personliga minnen är det också i Arundo-bloggen, och mycket bilder kan det vara. Senast la jag ut en bild från tidigt 50-tal där min syster sitter och ritar i en gammal roddbåt.

Arundo-bloggen når du enklast genom att klicka på bilden av boken upptill i högerspalten. Du är mycket välkommen att titta in där. Hoppas du hittar nåt som du tycker är intressant!

Uppdatering 1 april: Nytt inlägg daterat 1 april finns nu på Arundo-bloggen. Handlar om att det numera finns romska tiggare även i Hälsinglands städer och tätorter.
Uppdatering 7 april: Ja, sen bloggade jag på Arundo om en gammal maläten tiger på läroverket, Staffansskolan, i Söderhamn.
Obs att jag sen har gjort om lite så att upptill i högerspalten i Gabrielles blogg finns nu uppgift om vilket inlägg som är det ”Senaste på Arundo”.
Därmed gör jag inga fler uppdateringar av den här bloggposten om Arundo.

Bloggen 7 år

Ja, igår kom ett grattis från WordPress på bloggens 7-årsdag. Ja, ja….tänk att jag hållit på så länge i den här bloggen. How time flies!

Det här skulle kunna vara ett tillfälle att reflektera lite extra över vad bloggandet betyder för mig men nej, jag känner inte för det just nu. Den enda bloggfundering jag vill komma med nu gäller risken att förlora sin blogg. Jag fick mig en tankeställare häromdan när jag läste hos Mira om hur man hux flux kan bli av med sin blogg om nån idiot kapar den eller hackar den eller gör nåt sånt fult – tydligen för att använda sig av adresser dom då kan komma åt. Det var Slottsträdgårdsmästaren som fått sitt Google-konto kapat och bloggen försvann. Nu är han tillbaka tack och lov, och du kan läsa hans blogg här.

Men i alla fall, tanken på att jag skulle kunna bli av med allt jag skrivit på bloggen kändes faktiskt otäck. Det innebär förstås att bloggen betyder en hel del för mig. Jag vill inte bli av med den. Det ligger en massa ”tänk” i bloggen som jag vill ha kvar – även om jag förstås inser att det inte är omistliga pärlor som går förlorade för världen om bloggen försvinner. Här finns ju också intressant och värdefullt ”tänk” från bloggens läsare i kommentarerna. Dom vill jag inte heller bli av med. Jag har ju dessutom en blogg till att bry mig om: Arundo, där jag skriver om min bok – boken om Sandskär – om Söderhamn, Hälsingland med mera.

Så vad göra? Jag provar nu att ”backuppa” i BlogBackupr.com. Har precis börjat så hur det funkar och hur bra det är har jag inget att säga om än.  – Hur gör du? Skyddar du din blogg genom att göra backup på den?

Uppdatering 5 mars:
I några av kommentarerna här nedanför finns tips. För dom som använder Blogger: titta på Miras kommentar!

Arg? Vem – jag?

Läser i DN igår Bodil Malmstens artikel om en liten bok av fransmannen Stéphane Hessel, som blivit mycket uppmärksammad i Frankrike. ”Indignez-vous” heter boken. Bodil Malmsten funderar över vad den skulle kunna heta i svensk översättning: ”Var upprörd, låt er uppröras; Låt vreden visa sig; Låt den arge i dig komma fram?” Boken handlar om att agera och att säga vad man tycker om saker och ting i samhället istället för att tänka:  ”det är inte nån idé”, ”jag kan ändå inte göra nåt” osv.

Hm, jag tänker att det här att bli arg eller indignerad över det ena och det andra är nåt jag gör en del i bloggen. Över stort som smått. Arg över planerna på att bygga en mur av hus på Slussen, arg över att man valde fel plats för Citybanans pendeltågsstation, arg över att man tog bort Bejemarks skulptur av gatuarbetaren vid Berzelii park, arg över den ruttna svenska rättvisan osv. Kort sagt finns det mycket att bli arg över. Nu efter att ha läst artikeln känner jag mig stärkt i att fortsätta att bli arg. Grrrrrhhh!

Vad gäller Citybanan förresten så har man ju redan sabbat hela gamla Odenplan för att bygga en pendeltågsstation under så att fortsätta att vara arg över det är ju mest slöseri med energi. Så jag är inte så arg längre. Men som jag sagt nån gång tidigare: jag förlåter aldrig Trafikverket för att dom tog ner vartenda träd (18-19 st). Jag tror att hade vilja och kompetens funnits så hade man klarat att justera stationens läge lite grann och därmed spara en del av dom stora uppvuxna träden. Men som sagt, det där ligger bakom oss nu. Frågan är ju nu istället hur man ska utforma Odenplan i framtiden med station för pendel och t-bana under torget. Då kan jag faktiskt bli arg – och rätt förvånad också  – över att det finns folk som fortfarande inte fattar att man borde ta tillfället i akt och stänga av en liten snutt av Upplandsgatan framför kyrkan. På så sätt kan man dels göra Odenplan till ett vackrare torg, dels faktiskt förbättra för dom som åker buss, t-bana eller pendel genom att lägga om ett par busslinjer. Man får säkrare och smidigare byten mellan trafikslag och samhällskonomiskt lönsamt är det eftersom dom som använder kollektivtrafiken kommer att tjäna tid. Läs mer hos Odenplansgruppen här.

Tanken att det framtida Odenplan framför allt skulle vara en omstigningsplats mellan olika trafikslag tycker jag är absurd och visar på en oerhört torftig inställning till staden, stadens möjligheter och hur staden upplevs av dom människor som rör sig i den (oavsett om dom bor eller arbetar i stadsdelen, kommer dit på besök eller för att byta mellan trafikslag). Det handlar ju faktiskt om ett innerstadstorg, en plats mitt inne i den gamla stenstaden med många vackra gamla hus från förra sekelskiftet. Ska det bli enbart ett busstorg? Idiotiskt! Helkorkat! Grrrrrhhh en gång till!

Stéphane Hessel, som jag började med här, är en man med kunskaper och erfarenheter från ett långt liv. Han var aktiv inom motståndsrörelsen under kriget och har nu uppnått den aktningsvärda åldern av 93 år. Läs artikeln i DN om hans bok här.

Skylta om

Ja, nu efter denna underbart härliga sommardag i Stockholm tycker jag det är dags att skylta om – alltså byta header. Du som varit här tidigare känner säkert igen den. Det är återanvändning som gäller.

För den som vill titta mer på Poinciana –  röda australiensiska träd av den typ jag just nu tagit bort ur headern – rekommenderar jag en titt på Mer om röda träd. Jag gissar att Poincianan kommer tillbaka här till hösten eller så.

Salties + bloggpaus

Visst har det varit alldeles för lite Australien här i bloggen på sistone! Så här kommer en liten saltie  (nej, det är inte min hand du ser på bilden). En sån här australiensisk saltvattenskrokodil kan bli uppåt 5-6 m som vuxen och fullkomligt livsfarlig om du kommer för nära.

SaltieJag har stor respekt för krokodiler. Slapp som tur var närkontakt med dom när vi häromåret reste i krokodiltrakter och bodde i tält, ofta nära vatten. Det var på Cape York, långt uppe i nordöstra Australien. Och visst var jag rädd ibland. En av dom första nätterna när vi campade en liten bit från ett vattendrag byggde jag en krokodilbarriär av plastlådor, väskor och andra attiraljer mellan tältet och vattnet för att åtminstone höra i förväg om det skulle komma en! Jag sov dåligt den natten minns jag. Låg förstås och lyssnade om det skulle komma nåt skramlande… Morgonen efter den där krokodilnatten såg vi förresten en liten sötvattenskrokodil i vattendraget, men såna är inte farliga. Kanske dom kan bita till lite men i alla fall inte alls åstadkomma större skador eller äta upp en.

Det finns en del från denna vildmarksresa i bloggen. Läs t.ex. Vildmarksresa eller historien om när vi försökte rädda en liten känguruunge som blivit moderlös, Joey vid mitt hjärta. Så där ja, nu fick jag in lite Australien igen även om det blev en del genom återanvändning.

Nu ska jag förresten ägna mig åt lite annat närmaste tiden och gör en paus i bloggandet. Men var inte orolig – jag kommer tillbaka med nya friska tag rätt vad det är. Det dröjer nog inte så länge. Har nog lite svårt att hålla mig borta gissar jag. See you later, alligator!  🙂

Andra bloggar om: , , ,

Bloggutmaning

Oj då, Christina har utmanat mig. Jag är väl inte så där jätteintresserad egentligen av den här typen av kedjebrevsgrejer och liksom för Christina är det faktiskt första gången för mig. Men ok då för den här gången. Hårddiskens 4:e mapp och 4:e bilden i den. Det blev tråkigt nog bananerna som jag la ut nyligen i ”Mer om Vart är vi på väg?”.  Så då ändrar jag raskt reglerna till att jag får ta från min externa hårddisk istället. Hm, lite otur där igen för den här bilden har jag haft på bloggen tidigare tror jag. Men eftersom det nog var bra länge sen så får det bli den:

santabarbara_680

Det här är en bil som stod parkerad vid strandpromenaden i Santa Barbara, Kalifornien, för några år sen. Man behövde inte direkt vara nån Sherlock Holmes för att dra slutsatsen att ägaren var troende. Rätt häftig bil, eller hur? Men hur går det i biltvätten, tro?

Här är det tydligen 4 som gäller hela vägen så 4 personer ska utmanas av mig. Det är nog det svåraste, det. Men nu är det så att Christina hade oturen att skicka utmaningen till en person som fortfarande är i trotsåldern. Jag är en sån där människa som inte alls vill byta trottoar när det står ”Gående hänvisas till andra sidan”. Så nu tänker jag bryta mot reglerna (sorry! ni får väl bli arga på mig då…!) och raskt dra ner på antal personer som ska lyckliggöras med en utmaning. Hade ändå tänkt skicka till hela 2 stycken, faktiskt: Annika och Matilda. Men eftersom Annika tydligen inte använder mappar (hur sjuttsiken klarar man sig då?) blir det bara Matilda där borta på andra sidan jordklotet som får den här utmaningen. Vassego, Matilda!

Alltså: 4:e bildmappen på hårddisken och så 4:e bildfilen i den mappen.

Andra bloggar om:

Ledsen bloggfundering

Här sitter och jag och bloggar om Odenplan och Sippans Kiosk och sånt där som jag håller på och tjatar om lite då och då här i min blogg. Radions p1 med ekonyheter står på. Jag hör dom förtvivlade hemska nyheterna från Gaza och om hur människornas vardag är därnere. Tårarna rinner. Kontrasterna mellan våra liv är så enormt stora. Svårt svårt svårt. Gör nånting! Få dom att sluta! Hur ska vi här i det trygga Sverige medverka till att få slut på kriget? – Och jag bloggar om Odenplan… Suck.

Andra bloggar om:

Poinciana

Nu kände jag för att skylta om lite och byta den s.k headern i bloggen. Blommande nyponbuskar har jag haft sen nån gång i början av sommaren tror jag. Men nu tar jag tillbaka mina röda träd som jag använt tidigare. Träden heter Poinciana och bilden är tagen i North Queensland, Australien.

Andra bloggar om: , ,

Uppdatering i maj 2013:  Det här blir ju lite obegripligt när jag skriver om en header med Poinciana och sen har jag bytt ut headern många gånger om… Så jag inser att det bör ligga en bild på Poinciana här. Bilden nedan är ett utsnitt av den header jag använt då och då i bloggen.

Poinciana i North Queensland, Australien.
Poinciana i North Queensland, Australien.