Bergianska igen

Museipaviljongen i Bergianska trädgården.

”Den 26 maj 1890 kullkastades en av trädgårdens gamla ekar i en våldsam storm. Rötterna hade inte växt på djupet utan är sammanväxta i olika riktningar, något dåvarande professor Veit Wittrock tyckte var mycket märkligt och lät därför göra ett bord av ekens rötter.” Så står det på en sida hos Bergianska trädgården. Inte lätt att få till nån bra bild av det här märkliga ekbordet, måste plåta genom glas och in bland sol och skuggor. Härinne förvaras diverse gamla s.k. naturalier som grenar, rötter, sammanväxningar, häxkvastar m.m. Läs mer här.

Det har blivit många turer till Bergianska denna tid. När jag var där igår kollade jag Rhododendrondalen, som inte börjat blomma än. Såg bara nån enstaka blomma. Undrar om rhododenronsnåren på Djurgården kommit igång än, dom där praktfulla stora buskarna med blommor i olika färger som växer mellan Blå porten (ingången till Djurgården) och restaurangen Godthem. Kanske tar mig dit nån dag framöver.

Fruktträd och rosa fågelnäbbar

Det blev Bergianska trädgården i dag igen. Tog mig dit på cykel, det gick i ett huj. Sen traskar jag runt där, och den här tiden kan jag förstås inte låta bli att tänka på Carl Fredrik Hill, som målade så många blommande fruktträd under sitt liv. Inte minst nere i Frankrike. Sorgligt nog blev han sinnessjuk knappt 30 år gammal. Han fortsatte måla under sin sjukdom men det blev målningar av ett helt annat slag. Han var född 1847. När han blev sjuk togs han först in på hospital i Lund men sen tog familjen hem honom, och hans mor och syster vårdade honom hemma i nästan 28 år innan han dog 1911. Vilket människoöde! Han blev aldrig känd under sin levnad, men det är han ju nu verkligen. Skulle inte ha något emot att ha en Hill på väggen hemma, gärna från hans tid i Frankrike. Den här t.ex.:

Trädet och flodkröken. Carl Fredrik Hill, 1877.

Sedan tänkte jag på flamingos – eller det heter nog flamingoer på svenska, förresten. En rosa magnolia strax utanför Edvard Anderssons växthus såg ut som stora fågelnäbbar som vajade i den envisa vinden.

Så lite mer magnolia fick det bli på bloggen i dag. Därmed gissar jag att årets magnoliaspaning är över. Fast ”man ska aldrig säga aldrig” som Peter Hultqvist sa (apropå sitt tidigare tvärsäkra uttalande om att aldrig gå med i Nato).

Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.

Magnolia-spaning 2022

Magnolia i massor blir det i årets magnoliaspaning. Först praktmagnolian utanför Skansenbutiken på Djurgården som jag brukar ta mig en titt på ungefär den här tiden.

Sen upptäckte jag att det finns en vacker magnolia på mycket närmare håll för mig, nämligen inne på Sabbatsbergsområdet i Sinnenas trädgård. Det är en s.k. terapeutisk park, i första hand avsedd för dom som bor på äldreboendet och boendet för demenssjuka i närheten. Men allmänheten har tillträde också. Så jag gick in och tog bilder.

Det lilla lusthuset i trädgården är från 1784 skriver man på Wikipedia och stod tidigare i Klarahusets park.

Klarahuset är en annan av dom gamla byggnader som finns kvar här inne på Sabbatsbergsområdet. Jag bloggade om huset i ett inlägg i februari 2021. Då var det snöskottning på gång uppe på taket, och jag traskade runt med min ganska nyköpta lilla Sony-kamera. Envisas ju med att vilja ta bilder med ”riktig” kamera i stället för med mobilen. Och jodå, jag vet att bilder tagna med moderna mobiler kan bli riktigt bra också.

Det vintriga inlägget med snöskottarna har du här. Ska man hålla på med sånt där måste man vara säker på foten och inte vara rädd för höjder. Inget för mig.

På hoj till Haga

Premiärturen gick till Hagaparken och en av mina favoritplatser: vid Gustav III:s paviljong. Jag sitter på några trappsteg i marmor på gaveln till paviljongen med utsikt ner över vattnet. I cykelväskan har jag med ett äpple och en bok av Simenon. Just nu ”Le Confessional” (Biktstolen), en av hans många ”romans durs”. Det var Simenons eget uttryck för dom romaner han skrev som inte handlade om hur kommissarie Maigret traskar omkring i Paris, tar sig en Calvados på en bar och löser olika kriminalfall. I en ”roman dur” kan det handla om vad som helst. Här är huvudpersonen en 16-årig pojke som bor med sina föräldrar i Cannes.

Le Confessional är utgiven 1966. Borgerligt så det förslår som i många av Simenons böcker när det handlar om en familj. Pappan är tandläkare, mamman hemmafru och André är enda barnet. Ändå har familjen en husa (une bonne) som passar upp på dom, lagar mat m.m. Andrés mamma ägnar sig åt sånt som att shoppa, låta sy upp klänningar åt sig och umgås med sina väninnor. Nåt förvärvsarbete har hon inte. Hm… konstigt kvinnoliv! Jag läser med lexikon i mobilen, funkar hur bra som helst.

Härligt att cykeln äntligen befriats från sin mörka tillvaro nere i källaren. Nu hoppas jag på fler härliga nöjesturer till Stora skuggan, ut på Djurgården, längs Karlbergs strand, till paviljongen i Haga igen med mera. Om paviljongen skrev jag i inlägget ”Gustav III och jag” i juni 2020 här.

Vinteralpros

I Kungsträdgården flockas folk nu under dom blommande körsbärsträden. Många bilder blir det, oftast med mobiltelefonerna. Och varför inte? Kameran i moderna mobiler är faktiskt riktigt bra. Jag har förstås varit där och tittat men tog inga bilder. Bilden ovan visar inte körsbärsblom utan Storblommig vinteralpros (tog den med min lilla Sony, inte med mobilen). Ett annat namn på växten är ”Cornell Pink”, och på latin heter den Rhododendron mucronulatum. Finns i Bergianska inte långt från Rhododenrondalen. Växten kommer från Korea, Japan och norra Kina.

Obs – ät inte! Läser på en sida på nätet: ”all parts of plants are poisonous” och ”toxic to dogs, toxic to cats, toxic to horses”. Läs mer här (på engelska).

Tankar om sommar

”Mitt i vintern lärde jag mig till slut att det inom mig fanns en oövervinnlig sommar.”

Det är den unge Albert Camus som skriver det, fast på franska:
”Au milieu de l’hiver, j’apprenais enfin qu’il y avait en moi un invincible été.”

Han var på besök i gamla romerska eller bysantinska ruiner i Tipasa i sitt hemland Algeriet. Han var lite över 20 år. Och nog finns det en doft av ungdom och livsglädje över orden. Undrar om han kände den där sommaren inom sig resten av sitt liv? Tänker att riktigt så blev det nog inte.

Tipasa. Foto: Alloutthere English Wikipedia

Camus fick nobelpriset i litteratur 1957, en av dom yngsta som fått det. Ett par år senare omkom han sorgligen i en bilolycka bara 46 år gammal. ”Främlingen”, som kom på svenska 1946 och är den enda Camus-bok jag läst, har inte så mycket av livsglädje i sig efter vad jag minns.

Citatet ovan finns i en essäbok som kom på franska 1938 och är tydligen välkänt (men nytt för mig) och jag förstår att det lätt fastnar eftersom det är vackert. Och sommaren står ju för det mesta för nånting som är bra, nåt som dom flesta tycker om. Om Albert Camus nånsin paddlade kajak vet jag inte.

Det snöar och snöar när jag skriver detta. Blötsnö. Den vår som visade sig med många härliga soldagar under mars har dragit sig tillbaka – tillfälligt.

Jag vill gärna ha en oövervinnlig sommar inom mig.

Sjöboden

Akvarell av Cissi Hjelmström, gift Lindberg. Målad 1936.

Så här års går tankarna allt oftare till vår gamla sommarstuga på ön Sandskär i Söderhamns skärgård. Det dröjer nog ett tag tills jag kommer ut till ön. Akvarellen visar vår sjöbod. En syster till min morfar har målat den. Originalet har jag på väggen här hemma inom glas och ram. Bilden finns även med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”.

Öster om sjöboden fanns då för länge sen fortfarande en vik, den s.k. Wannbergska viken. När jag var barn på 50-talet var det ingen vik där längre, den var så gott som helt igenvuxen av vass. Men det gick fortfarande att ta sig in en bit i kanoten genom att hugga fast i vassruggarna och dra sig inåt. Vad det nu var för roligt med det? Men vi gjorde det i alla fall, man hade ju en del andra intressen som barn… I dag är viken helt igenvuxen och i stort sett ”torra land”.

Mina föräldrar köpte stugan på Sandskär av familjen Österlund i Söderhamn. På min andra blogg, Arundo, berättar jag bl.a. om den familjen. Pappa Österlund var tidningsman i stan, och inlägget har rubriken ”Tidningsman i mörkblått”. August Österlund var nämligen djupt konservativ både vad gällde politik och religion. Du kan läsa inlägget på Arundo här.

Några dagar i Skåne

En liten skog av lärkträn växte alldeles nära där barnfamiljen i Nordvästra Skåne bor. Nu har man avverkat träden. Vad månde bliva av detta? Golvvirke, paneler kanske. Förr i tiden användes lärkträ ofta till byggnadsdelar som ska tåla vatten som kölsvinet på båtar, slussportar och pålar.

Garaget ska få nytt tegeltak. Ser ut att vara välbehövligt.

Ja, det blev några dagar i Nordvästra Skåne och mycket lek med barnbarnen – skönt att ha fullt upp med annat än tankar på det hemska kriget. Naturligtvis gick jag till den gamla bron igen. Hunden Nisse fick följa med. Bron har varit med i bloggen många gånger tidigare, Nisse också.

Gamla bron över Vegeån.