Sabbaths syrener maj -20

Härlig söndag. Jag promenerade till min  favoritplats på Sabbatsbergsområdet: Kvarteret Grötlunken med Sabbatsbergs kapell (tidigare Valentin Sabbaths värdshus) och den timrade rödmålade boden. Har skrivit om platsen och haft med bilder i bloggen flera gånger tidigare.

Jag satt och läste där. Lyssnade också på en lång intervju med Anders Tegnell. Den handlade inte alls enbart om Covid-19 utan en hel del om Tegnells bakgrund, ungdomstid och tidigare yrkesverksamhet på olika ställen i världen. Intressant men förstås mycket dystert när dom kom in på corona, om hur läget är i dag, det stora antalet döda i Covid-19, frågor om ansvar, kunde man kanske ha gjort nånting annorlunda osv.

På grinden till Sinnenas trädgård satt en lapp där det stod att man inte ska gå in där, pga risken för smittspridning förstås. Trädgården är ju i första hand till för dom gamla som bor i äldreboendena i närheten. Jag smög bara lite intill och fotograferade en rododendron över staketet. Och i Vasaparken var det fullt med folk på gräsmattorna, på parkbänkarna, fotbollsplanen och lite lagom glest på uteserveringen. Jag blir glad av att se alla barn som leker eller sparkar boll i parken.

Magnoliaspaning 11 maj -20

Gav mig iväg på cykel i snålblåsten (rätt kallt, borde ha tagit mössa och handskar på) till Bergianska Trädgården för lite magnoliaspaning. Jodå, den här vackra magnolian finns i närheten av Edvard Andersons växthus. Som vanligt: klicka om du vill se bilden större.
Strax intill växer ytterligare en magnolia med lite mörkare blommor. Det fick bli en motljusbild:

Häromdan var jag i andra trakter och hittade en magnolia där också – fotot nedan. Tog bilden vid Harpaviljongen som ligger på Fiskartorpsvägen. Paviljongen uppfördes till OS 1912, och är den minsta av de byggnader som i dag finns kvar från olympiaden. Här kunde vissa OS-deltagare  umgås, laga sin mat m.m. och maratonlöpare kunde stanna här och dricka vatten. Paviljongen har sen varit servering som drivits av olika ägare i olika omgångar. I dag är där restaurang och kafé. Paviljongen har restaurerats och trädgården gjorts i ordning. Läs mer här.

Magnoliaspaning 26 april -20

Ha ha! Vy från köket. Vad spanar jag ett par gårdar bort om inte en vacker magnolia!
Så länge den stora lönnen på granngården inte är helt utslagen kan jag kika på gården bortom från vår balkong. Ser ut att vara en praktmagnolia. Så praktiskt denna tid då jag som 70+are har svårare att ta mig till mina vanliga jaktmarker vid den traditionella magnoliaspaningen. Man ser också att nån har satt upp en uggla på ett balkongräcke. Antar att det är för att skrämma bort dom äckliga duvorna. Undrar om det funkar.
Glad söndag tillönskas – den sista denna april
Fast lite ledsen är jag ju: Vila i frid P.O. Enquist!

Korkade fåglar

Ett duvpar letar boplats och då och då sätter dom sig på räcket till vår balkong. Jag rusar dit och tjoar och viftar med armarna. Dom kommer tillbaka igen och igen, korkade djur. Funderar på att skaffa en vattenpistol att skjuta på dom med. Ändå tror jag dom faktiskt begriper så pass mycket att det finns bättre platser att bygga bon på än på vår balkong; den är för oskyddad. Men dom flyger dit och sitter där och vilar sig. Och skiter.

Lika dumma (eller dummare?) är nog silltrutarna jag ser på hustaket tvärs över gatan där vi bor. Fem våningar ovanför gatan spanar ett silltrutpar troligen efter plats på taket att bygga bo av ditsläpade kvistar. Korkade fåglar. Förra året följde jag deras bestyr med ägg och ungar med kameran. Det gick inte helt bra. Två ungar kläcktes. Under den korta tid dom var fyra i familjen tog jag en bild på en ömt vårdande pappa eller mamma med två ungar som du ser här:

Tänker dom göra det igen? Bilden är från 20 juni -19

Den ena ungen försvann efter ett tag. Gissningsvis slutade den sitt liv som nån sorts ruskig smet av fjädrar, kött och blod på trottoaren eller gatan nedanför. Fast jag slapp se det där. Fortsätter dom så här nu igen och bygger bo, lägger ägg o.s.v. så tror jag att jag tar min hand ifrån dom och vänder bort blicken – och kameran. Fast ”Orsa kompani lovar ingenting bestämt” – kanske mitt fågelskådarhjärta beveks av korkade måsars familjelycka och det blir förevigande med kameran igen. Vi får se.

Påskdag scillavandring

Om våren brukar jag gå till några välkända platser där scillan blommar på Norrmalm i Stockholm. Mitt närmaste såna ställe är Observatoriekullens sluttning som brukar lysa vackert blå. Men den här konstiga våren är jag sent ute, har glömt bort scillorna helt enkelt. Blev påmind av Björn på Söder här. Så i dag blev det en innerstadspromenad. Jag valde förstås så folktomma gator som möjligt denna tid då man som ”riskgruppare” ska hålla sig undan sina medmänniskor så mycket det går.
På bilden ovan skymtar det gamla fina observatoriet högst däruppe.

Jag gick vidare till ett annat av mina scillaställen: sluttningarna nedanför Timmermansordens hus. Men där lyser inget blått, scillan har blommat klart. Hur det såg ut där för två år sen kan du se här (inlägget daterat 17 april 2018).

Yarra

”A river runs through it” är en film från 1992 regisserad av Robert Redford. Det var nog en av dom första filmerna jag såg där Brad Pitt var med. Den allra första var Ridley Scotts ”Thelma and Louise” där Brad Pitt spelade en ung charmig slarver. Men nu var det ju floden jag tänkte på, floden som flyter fram genom Melbourne: Yarra. Bilden ovan är tagen från bron en liten bit från Federation Square, där själva innerstan börjar. Området till vänster heter South Bank. Där finns nog inte ett enda gammalt hus kvar. Modernt ofta strävande mot himlen.

Går man över bron till andra sidan ser man restauranger på vänstra sidan (den som vetter mot innerstan CBD) och på höger sida vackert gröna parker och det som uppenbarligen är en roddklubb för man ser ofta roddare i sina långa smala båtar ute på den breda floden.

Yarra har varit med en gång tidigare i bloggen, och det får bli en repris av en av bilderna här. Bilden nedan är tagen i närheten av den lilla staden Warburton, 7 mil öster om Melbourne. Inlägget från 2015 har du här.

Separation Tree

När jag är i Melbourne går jag gärna till den stora vackra botaniska trädgården inne i stan, Royal Botanical Gardens Victoria Melbourne. Där kan man sitta och läsa i skuggan under ett träd och ströva runt och titta på vacker växtlighet, enorma träd av olika arter, vackra blommor m.m. Långt in i parken finns ett tehus där man kan ta en fika. Det ligger vid en sjö där turister kan ta en tur i en stakbåt, långa smala farkoster som stakas fram av en kille i halmhatt som står i aktern. I närheten av tehuset finns Separation Tree, eller i dag snarare resterna av det. Historien om trädet har jag berättat i ett inlägg från 2012 Träd och vandaler här.

Bilden ovan finns med i inlägget och är från 2012. Då levde trädet fortfarande, men i dag ser det sorgligt nog ut som på bilden här bredvid. Trädet symboliserar den historiska händelse 1850 då Victoria skildes från New South Wales och blev en egen koloni. Man samlades under trädet 15 november 1850 för att fira detta.

Av oklar anledning gav sig nån på trädet och skadade det riktigt illa 2010, men det levde alltså fortfarande delvis efteråt. ”Sista spiken i kistan” kom i en ny attack 2013. Trädet dog.

På olika ställen i Victoria har man planterat ut skott från Separation Tree. Jag vet inte hur det gått för dom 26 plantorna, om dom vuxit till sig eller ej. Kanske håller man det hemligt var man planterat dom, i alla fall tills dom vuxit sig stora och livskraftiga. Och samma symbolvärde som det 400 år gamla Separation Tree i Botaniska trädgården lär ju dessa unga träd inte få.

Australia Day

Peter Drew heter en ung australiensisk konstnär som gjort sig känd genom sina affischer med tydliga budskap som har satts upp runt om i Australien. Två såna kampanjer har jag läst om: ”Real Australians Say Welcome” och ”Aussie”.

På en husvägg vid Lygon street i Melbourne sitter affischen på bilden och det finns två till med samma text och porträtt av icke-vita människor.

På frågan om Drew ser sig som politisk aktivist eller som konstnär svarar han att han är i första hand konstnär. Hur har han fått tag på sina motiv då?
Ja, förlagan till affischen på bilden är ett fotografi på en man som hette Monga Khan. Han var född i Indien men arbetade och levde hela sitt liv i Australien. När han 1916 ville göra ett besök i sitt hemland ansökte han om dispens från White Australia Policy för att få komma tillbaka in i Australien efter resan. Hans fotografi finns bland handlingarna i Australian National Archive i Victoria. Han var inte nån känd person utan levde sitt liv som månglare, gatuförsäljare el dyl (det engelska ordet som används är ”hawker”).

Peter Drew säger: ”There are thousands of records like Monga Khan’s in the Archive. I chose his simply because he looks heroic. It’s the kind of image that makes you wonder ‘who was that man? What was it like to be him?”

I dag är det Australia Day, och det finns förstås anledning att fråga sig vad australiensarna vill vara för människor? Ska dom äntligen inse att det inte går att blunda längre utan att radikala förändringar måste till? Eller ska dom fortsätta som tidigare, förneka klimatförändringarna, använda fossila bränslen, jobba vidare i kolindustrin och exportera kol osv? ”Survival-by-respect or death-by-stupid” skriver författaren och krönikören Elizabeth Farrelly i en lång artikel på engelska med anledning av att det är Australia Day. Du kan läsa den här.

Aningslösheten – eller att man håller skygglapparna tätt framför ögonen – har vi sett här också. Vi var tvungna att handla lite en av dagarna med hälsovådlig luft. Vi tog oss in till St Kilda och gjorde våra uppköp. Vi var dom enda som gick med andningsmask på. Solen sken och på gatuserveringarna satt unga föräldrar med mycket små barn i godan ro. Det gjorde ont att se. Kändes otrevligt och oroande.

Vill du läsa om Monga Khan kan du titta här.

Andas i Melbourne

Efter drygt en vecka med halvdålig eller riktigt urusel luftkvalitet utomhus pga bränderna, s.k. bush fires, som pågår kan man åter vara utomhus utan andningsmask. Väldigt befriande känns det att kunna andas igen…

Men om det betyder att Melbourneborna nu kan andas ut och att dagarna med hälsovådlig luftkvalitet är över går inte att säga förstås.  Risk finns att det rör sig om ett uppehåll, att bränderna mattats av pga dom stora regnmängder som fallit och en kraftig hagelstorm häromdan. Sen kanske bränderna fortsätter, och om det blir riktigt heta dagar med vindar från fel håll kan det lägga sig förorenad luft över stan igen.

Omskakande att som besökande från Sverige vara med om dagar med kraftigt hälsovådlig luft. Stämning av domedag. Stundande katastrof. Är det sånt här vi har framför oss? Utsattheten, känslan av att sitta fast som om vi var belägrade, känslan av att det inte går att komma undan… Luften har vi ju runt omkring oss hela tiden och är i högsta grad beroende av den.

När värdena på giftiga partiklar var riktigt höga utomhus i förra veckan blev det förstås sämre inomhus också. Vi höll oss inne, men tidvis var vi tvungna att gå med andningsmask inne också. Absurt. Och väldigt trist. Med en luftkvalitetsmätare kan vi läsa av värdena inomhus och utomhus. Två luftrenare står på och jobbar för bättre inomhusluft.

I nästa vecka börjar skolorna. Jag undrar hur man kommer att göra då om det blir dagar med farliga värden igen. Kommer skolorna att stänga? Och om inte, kommer föräldrar att hålla sina barn hemma om skolorna inte kan garantera god luftkvalitet i klassrummen?

Ja, så här osäkert och märkligt är det denna gång i Melbourne. Vi har ju varit här förut ungefär vid den här tiden på året men aldrig varit med om nåt sånt här tidigare.
Som den optimist jag är tänker jag ändå att det värsta kanske är över nu. Särskilt efter den härliga promenad längs havet jag fick i dag, en dag med bra luft, blå himmel, sol och lagom varmt. Långt ute till havs pågick en regatta, spinnakers i vackra färger lyste i solen långt borta. Försökte fotografera men dom var för långt bort, blev mest små glada färgkluttar vid horisonten.