Karl XII:s ek

I Karlbergsparken var jag mycket ofta förr om åren när vi bodde i Birkastan. Nu blir det mer sällan. Men i dag var vi där. Bilden ovan visar Karl XII:s ek som den såg ut en solig dag i augusti 2010. I dag var den en mer sorglig syn, tyvärr: Den gamla eken ser inte ut att orka mycket längre. Det gröna bladverket hör till träden bakom. Och jag kommer att tänka på andra träd som snart inte finns längre, särskilt det gamla Separation Tree i Melbournes botaniska trädgård. Där var det nån som förstört trädet med hjälp av en  yxa eller en machete. Jag bloggade om Separation Tree i januari 2015 i inlägget ”Träd och politik” här. Då fanns fortfarande några levande grenar. Två år senare var jag där igen och då fanns bara en del av stammen kvar.

Karl XII:s ek är det väl ingen som gett sig på för att skada som nån sorts protest eller av ren illvilja, gissar jag. Det är nog tidens tand som gjort sitt – tillsammans med miljöförstöring, luftföroreningar och annat sånt.  Bredvid eken finns en skylt. Klicka för större bild. 

Hungrig fågel

Livet på en pinne – eller på en räkmacka, snarare.
Fast av räkorna syns inte några spår.
Men det gjorde inget, tyckte den här lilla gynnaren.

Det var på Café Ektorpet vid Waldemarsudde. Och räkmackan var god. Det var så mycket räkor och andra tillbehör att jag inte orkade riktigt alltihop. Men då blev nån annan glad och hann mumsa i sig en del innan tallriken bars undan.

Fågeln är, som väl alla ser, en talgoxe, Parus major på latin.

Enkehusparken

Parken ligger innanför det gamla Borgerskapets Enkehus vid Norrtullsgatan i Stockholm. Parken var tidigare en av Norrmalms-Vasastadens mest värdefulla parker, skrev Mats Wickman i SvD för ett par dar sen (länk nedan). Så är det inte längre. ”I dag är Enkehusparken ett mischmasch av omotiverade stödmurar, trappor, många och breda stengångar samt konstgräs. Cirka 25 träd, åtskilliga av dem skyddsvärda gamla lövträd, har fällts, vilket är väldigt många i den lilla kvartersparken.”
Jag gick dit med kameran i dag. Plastgräs är förstås ett otyg, det ser inte alls lika levande ut som riktigt gräs. På det tidigare så charmiga Nytorget har man bytt ut gräsmattan mot plastgräs. Och nåja… all charm med Nytorget är inte borta för det, men plastgräsmattan ser fasligt trist och död ut.
En orsak till bytet är säkert att underhållet förenklas. Men är det verkligen värt det?
I Enkehusparken finns fortfarande riktiga gräsmattor kvar, men den del som vetter mot Viktor Rydbergs skola är belagd med plastgräs. Skillnaden i intryck framgår av bilden ovan, hoppas jag. Klicka för större bild.

Dessvärre vet man nu att miljöfarliga mikroplaster sprids från konstgräsmattor. Det som sprids är s.k. granulat, som ingår i det fyllnadsmaterial man använder. Små små korn som kan innehålla olika typer av farliga ämnen. ”Konstgräsplaner för fotboll sprider mellan 2 300 och 3 900 ton plast i naturen varje år” skriver man i en artikel i tidningen Sveriges Natur.

Och dessa stenmurar och stenkanter? Varför är det så poppis med sånt i Stockholms parker? Är det för att det ska bli mer lättskött eller vadå? Vackert är det inte. Den myckna stenen ger ett hårt intryck.

Vasaparken har också ett stort inslag av stenmurar liksom den lilla parken vid Sankt Eriksplan. Skönhetsrådet skrev 2018 om Enkehusparken: ”parkens kraftiga förändring i form av konstgräsmattor och stödmurar som enligt rådets mening inte har några historiska belägg i parken”.

Wickman skriver att 25 träd tagits ned i Enkehusparken. Det förvånar mig inte alls. Stockholms stads beslutsfattare och planerare verkar inte tycka om träd. Enklare att ta bort dom. Och man kan ju alltid ställa ut mindre träd i stora ”krukor” eller lådor som man gjort på Odenplan. Fiffigt, va?! Fast…hm…vi kanske ska vara glada att utställda träd är levande träd och inte av plast.

Enkehusparken ett offer för bristande ansvar, Mats Wickmans artikel i SvD här. Konstgräsplaners miljöpåverkan hos Naturvårdsverket här.
Konstgräsplaner sprider mikroplast i miljön, artikel i tidningen Sveriges Natur här.

Nynnar om natten

Efter en lång het dag på savannen faller natten. Giraffen hittar en bra plats att sova på, lägger sig ner, sträcker ut sin långa hals och dom långa benen och vilar i det svala nattgräset. Medan mörkret djupnar alltmer nynnar giraffen lugnande till sina kompisar: ”här är jag, allt är bra!”

Man har trott att giraffens hals är så lång att det skulle vara för energikrävande att pressa luft igenom den och åstadkomma andra ljud än fnysningar och grymtningar. Andra djur kan ju kommunicera på olika sätt: hundar skäller, katter jamar, lejon ryter, elefanter trumpetar. Men giraffer har man tänkt är stora och nästan helt tysta djur. Men forskning från senare år visar att giraffer nynnar om natten.

Fast lägger sig ner gör dom inte. Vuxna giraffer sover stående och antagligen bara korta stunder i taget. Giraffbarnen däremot kan sova på marken i alla möjliga konstiga ställningar. Man hittar många bilder om man googlar efter giraff som sover.

Ljudet som åstadkoms är lågfrekvent men går att höra; det är rikt på variation och innehåller en kombination av toner. I nattmörkret kan det vara svårt att se varandra, och kanske nynnar giraffen ”här är jag” till sina kompisar. En annan förklaring kan vara att det inte handlar om språk och meddelanden utan att det är en sorts snarkning som kommer när giraffen sover och drömmer.

Oavsett vilket tycker jag det låter trivsamt att giraffen nynnar om natten. Jag fick den där högst ovetenskapliga bilden i huvudet av en giraff liggande i det svala gräset när jag läste artikeln i SvD ur boken ”Djurens språk” av Eva Meijer. Artikeln där giraffen nämns mycket kort har du här.
Lyssna på giraffens nynnande t.ex. här.

Ensam kvar

Ja, så gick det alltså. En av ungarna är kvar, och här pågår morgontoalett (samma unge på båda bilderna).

Helt ensam är han eller hon inte förstås; mamma eller pappa är ofta där och vaktar, sittande på en tv-antenn eller en skorsten.

Jag har sett ungen flaxa med vingarna, så kanske överlever den nu om den ramlar ut över kanten ner mot gatan fem våningar längre ner.

Som tidigare konstaterats är det här en silltrut. På latin heter fågeln Larus fuscus. Wikipedia beskriver arten här.

EBT och SD

Margit Silbersteins ledare i DN igår har med rätta blivit uppmärksammad. Det vill jag göra också i denna blogg. Hon har så rätt. ”Mina högtider är mina, det ska Ebba Busch Thor inte lägga sig i” kan du läsa här.
Även Sofia Mirjamsdotter skriver om EBT och SD i artikeln ”Ebba Busch Thor talar med kluven tunga” i Östersunds-Posten igår här.
Ja, mer än så blir det inte den här dagen. Fast ett PS i ett annat ämne ska det vara också.
PS Something completely different:
Senaste nytt om silltrutfamiljen på plåttaket i Stockholm finns i en uppdatering av inlägget ”Komma levande härifrån?” här.

Komma levande härifrån?

Truten på taket mitt emot har fått ungar. Svårt att se om det bara är en eller möjligen två.  Oftast lägger ju trutar och måsar fler ägg än så, men chansen att överleva efter kläckning kanske inte är så stor när man håller till på taket till ett hus från förra sekelskiftet i Stockholms innerstad. Nån eller några ungar kan ha ramlat ner på trottoaren fem våningar längre ner. Huvaligen…

Bloggade om det riskabla valet av byggplats i inlägget ”Hoppas det reder sig”. Jag tycker inte att det var nån riktigt god idé att bosätta sig just där.

Ofta sitter en av föräldrarna på skorstenen ovanför och vaktar eller ligger invid redet på takkanten. Dessa varma dagar ser jag henne eller honom ligga där och flämta med öppen näbb.

Komplettering samma dag:
Oj, precis nyss såg jag att det i alla fall är två ungar. Tog bort bilden på en ensam unge och la istället in den här:

Uppdatering 8 juli:
Bevakningen av silltrutfamiljen på taket av byggnaden tvärs över gatan har legat nere ett tag, men är nu åter igång. Tyvärr nödgas jag med sorg i hjärtat konstatera att nu enbart en av ungarna är synlig. Den andra ungen – troligen den som var minst av dom – har nog ”ceased to be. It’s expired and gone to meet its maker” för att citera Monty Pythons sketch om papegojan. Fast det är klart: ungarna kanske har blivit ovänner och den som saknas kanske trycker på takfallet mot gården, dvs en del av taket jag inte kan se. Spaningen fortsätter.