Ensam kvar

Ja, så gick det alltså. En av ungarna är kvar, och här pågår morgontoalett (samma unge på båda bilderna).

Helt ensam är han eller hon inte förstås; mamma eller pappa är ofta där och vaktar, sittande på en tv-antenn eller en skorsten.

Jag har sett ungen flaxa med vingarna, så kanske överlever den nu om den ramlar ut över kanten ner mot gatan fem våningar längre ner.

Som tidigare konstaterats är det här en silltrut. På latin heter fågeln Larus fuscus. Wikipedia beskriver arten här.

EBT och SD

Margit Silbersteins ledare i DN igår har med rätta blivit uppmärksammad. Det vill jag göra också i denna blogg. Hon har så rätt. ”Mina högtider är mina, det ska Ebba Busch Thor inte lägga sig i” kan du läsa här.
Även Sofia Mirjamsdotter skriver om EBT och SD i artikeln ”Ebba Busch Thor talar med kluven tunga” i Östersunds-Posten igår här.
Ja, mer än så blir det inte den här dagen. Fast ett PS i ett annat ämne ska det vara också.
PS Something completely different:
Senaste nytt om silltrutfamiljen på plåttaket i Stockholm finns i en uppdatering av inlägget ”Komma levande härifrån?” här.

Komma levande härifrån?

Truten på taket mitt emot har fått ungar. Svårt att se om det bara är en eller möjligen två.  Oftast lägger ju trutar och måsar fler ägg än så, men chansen att överleva efter kläckning kanske inte är så stor när man håller till på taket till ett hus från förra sekelskiftet i Stockholms innerstad. Nån eller några ungar kan ha ramlat ner på trottoaren fem våningar längre ner. Huvaligen…

Bloggade om det riskabla valet av byggplats i inlägget ”Hoppas det reder sig”. Jag tycker inte att det var nån riktigt god idé att bosätta sig just där.

Ofta sitter en av föräldrarna på skorstenen ovanför och vaktar eller ligger invid redet på takkanten. Dessa varma dagar ser jag henne eller honom ligga där och flämta med öppen näbb.

Komplettering samma dag:
Oj, precis nyss såg jag att det i alla fall är två ungar. Tog bort bilden på en ensam unge och la istället in den här:

Uppdatering 8 juli:
Bevakningen av silltrutfamiljen på taket av byggnaden tvärs över gatan har legat nere ett tag, men är nu åter igång. Tyvärr nödgas jag med sorg i hjärtat konstatera att nu enbart en av ungarna är synlig. Den andra ungen – troligen den som var minst av dom – har nog ”ceased to be. It’s expired and gone to meet its maker” för att citera Monty Pythons sketch om papegojan. Fast det är klart: ungarna kanske har blivit ovänner och den som saknas kanske trycker på takfallet mot gården, dvs en del av taket jag inte kan se. Spaningen fortsätter.

Underbart är kort

Ja, det gäller att passa på medan det pågår. ”Underbart är kort, alldeles för kort…” som Povel Ramel sjöng.

Dom här praktfulla buskarna finns på Djurgården och fotograferas flitigt av förbipasserande fotgängare (ha ha! där fick jag till fyra ord på f). Fast även en och annan cyklist stannar till, liksom dom som kommer farande på elsparkcykel, förstås,  detta i dag så populära färdmedel i Stockholm. Själv tog jag mig dit med buss och apostlahästar enkom för att fotografera prakten.

Det finns mer i samma område än buskagen jag förevigat ovan. Man kan riktigt vältra sig i rhododendron (fast nog helst inte bokstavligen), frossa i färger och former och gotta sig så mycket man bara kan tills man nästan får rhododendronsvimma och bara vill lägga sig ner på gräsmattan och blunda.

En annan plats för  den som vill frossa i rhododendron är rhododendrondalen i Bergianska trädgården. Passa på, gå ut och njut. Underbart är kort.

Hej då, gamla hoj!

Ja, nu har jag sålt min gamla cykel, en Crescent från 1936. Jag köpte den för många år sen från Inez, en äldre dam, som vi bodde granne med i Birkastan då. Nu har jag sålt cykeln på Blocket. Inez hade köpt den i en cykelaffär på Upplandsgatan 77: ”A.Blomberg, Velociped-, Sport- & Elektriska affär. Försäljare av Crescent Favorit samt Viklunds velocipeder”, i maj 1936 enligt dom originalhandlingar som följde  med i köpet. Där beskrivs cykeln som en ”turistracer”, och Inez berättade att den var treväxlad från början och att hon deltagit i cykeltävlingar med den.

Nu har jag inte använt den gamla cykeln på länge. Alla år jag jobbade på Kungsholmen cyklade jag från Birkastan till och från jobbet varje dag (om det inte var snö och is på gatan för då gick jag). Att på cykel ta sig levande över S:t Eriksbron (ingen cykelbana där då) gav en viss spänning i livet. För det mesta gick det bra, men några skrämskott fick jag.

En gång kom en skåpbil svängande från S:t Eriksplan ut mot bron när jag just kört ut från Rörstrandsgatan. Bilen krängde till i kurvan och kom så nära att sidan smällde i min armbåge. Killen som körde fattade att nåt hänt och stannade en bit längre fram. Han hade inte sett mig pga en bil som trasslade på hans andra sida. Men allt gick bra. Jag var öm i armbågen ett tag, inget mer. En annan gång öppnade nån en bildörr på mig ute på bron, dvs till vänster om mig där jag kom i god fart cyklande nära trottoaren. Nån skulle hoppa ur bilen lite halvt i farten. Jag for in i bildörren och föll omkull med cykeln vid trottoarkanten. Bilföraren stannade. Jag hade klarat mig fint bortsett från att jag var arg och så omtumlad att jag skakade och tårarna rann. Och cykelkorgen var sig inte lik efteråt.

Vid ett annat tillfälle körde en vanlig SL-buss så tätt intill mig hela vägen över bron att jag var tvungen att hålla styret stenhårt rakt fram och koncentrera mig till max för att inte vingla det allra minsta. Det var inte många cm mellan handtaget på styret och bussens sida. En bit efter bron hoppade jag av för att leda cykeln över ett övergångsställe och tittade argt på busschauffören när han fick stanna för rött ljus där. Då böjde han sig fram och kastade en slängkyss till mig. Grrrhhh… Jag tog bussens registreringsnummer och ringde till SL när jag kom upp på jobbet.

Du undrar kanske om jag hade hjälm på mig när jag cyklade över S:t Eriksbron. Nej, tyvärr, ingen hjälm. Jag tror inte jag ens ägde nån hjälm då. Köpte senare en vackert blå cykelhjälm som jag använt mycket sparsamt i stan. Den finns numera i stugan i Hälsingland, ett utmärkt skydd mot attackerande silvertärnor. Familjen Silvertärna har senaste åren fräckt lagt beslag på den betydligt snällare måsens vanliga plats på en sten en bit från bryggan. Pang pang säger det i hjälmen när tärnorna anfaller. Ett paraply eller en piassavakvast vänd med borsten uppåt funkar fint också mot tärnorna, men vill man ha händerna fria är cykelhjälmen oslagbar.

Nu har jag en modernare cykel med växlar och framför allt väldigt mycket lättare att kånka upp från källaren än min gamla Crescent. Numera behöver jag inte heller cykla till nåt jobb. När jag är ute och nöjescyklar rör jag mig mycket sällan bland bilar, så jag tycker hjälmen gör mera nytta på ön än i Stockholm. Stan har dessutom blivit en del cykelvänligare under dom år som gått. Fler cykelbanor har ordnats m.m.

Min gamla Crescent var en härlig cykel, hade man väl fått upp farten på dom stora hjulen gick det undan av bara den. Jag hade stor glädje av den under många år och gav mig ut på cykelturer i Stockholms omgivningar. Skjutsade en liten pojke på den gjorde jag också, och när det var slut med det kunde man lasta på en hel del matkassar. Nu är jag glad att cykeln kommer till nån som förstår att uppskatta den och jag hoppas att den snart ska vara ute och rulla igen. Ingen idé att spana efter den för den ska till en annan stad.
Tack då, gamla hoj, och lycka till framöver!

Hoppas det reder sig

Ja, jisses, man får laga efter läge. Bor man i stan så gör man.

I brist på sällskap av mina vanliga måsar och vackra men argsinta tärnor på ön i Hälsingland kan jag nu spana på den här ruvande pappan eller mamman tvärs över gatan i Stockholms innerstad.

Hoppas det reder sig i EU-valet också. Ska strax gå och rösta.
Måtte det äntligen gå sämre för dom högerpopulistiska partierna i Sverige och resten av EU och framåt för liberala partier. En nåd att stilla bedja om. – Glad valdag tillönskas!

Uppdatering 1 juni: Jodå, fågeln ligger fortfarande där och ruvar. Jag tror inte att det här kommer att sluta väl alls. Fem våningar längre ner finns bara en hård gata och en lika hård trottoar, inget vatten att landa i för små ungar som ska lämna boet. Det är helt enkelt inte ett bra ställe att bygga bo och lägga ägg på. Dessutom ska tilläggas att fågeln förstås är en måsfågel, dock inte en mås utan en trut. Om det är en silltrut eller en havstrut vet jag inte.  Gissar på silltrut.

Elefanterna

Ja, efter körsbärsblommorna i Kungsträdgården kom elefanterna. 55 stycken fina elefanter uppställda runt om statyn över Karl XIII, Gustav III:s bror, den stackars kungen vars staty liknats vid ”en kruka omgiven av lejon”.
Jakten på elfenben är det största hotet mot elefanterna. Enligt organisationen Wildhood dödas 55 elefanter om dan. Tjuvjakten har eskalerat under 2000-talet skriver man på sin webbsida. Nu samlar man in pengar för att bekämpa tjuvjakten. Läs mer här.