Ålevangeliet

Först lästa bok detta nya år blev ”Ålevangeliet: Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk” av Patrik Svensson, belönad med Augustpriset i klassen facklitteratur.

Härlig läsupplevelse. En rik bok. Mycket intressant om ålen, om vad man vet om den och inte vet, om hur man sett på den och forskat om den under tiderna och om hur det ser ut för ålen i dag (illa!). Dessutom minnen och tankar om eget ålfiske tillsammans med författarens pappa och filosoferande om människan, klimatförändringarna och om hur djurarter dör ut.
Är vi kanske redan inne i den 6:e perioden av massutdöende? Det har ju skett flera gånger tidigare. Den mest kända perioden av massutdöende var den 5:e när dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sen. I dag hotas alltfler arter av utdöende och utvecklingen går snabbt åt fel håll.

Boken har också ett vackert språk. Njutbar läsning, verkligen. Med den research han gjort, alla fakta om historia och vetenskap han berättar om påminner boken mig om en helt annan bok. Det finns inga direkt likheter mellan ålarna och Leonardo da Vinci, men läsglädjen jag kände med Ålevangeliet påminde om hur jag i vintras/våras låg på soffan här och läste boken om Leonardo da Vinci av Walter Isaacson. Och förresten, vem vet…Leonardo kan mycket väl ha intresserat sig för ålen också. Han var ju nyfiken på det mesta och ville veta mer och mer och mer.

Egna erfarenheter av ålfiske har jag inte. Men en gång för många år sen fick min pappa och min lillasyster en ål på långrev en bit från Sandskär. Ålen kom loss i roddbåten, den slingrade sig in under durken och smet vidare genom små öppningar i spanten på båtens botten. Sen fick dom förstås tag i ålen och kom roendes in till ön med den i en hink. Historien om ålfångsten återberättades senare livfullt många gånger, och ålen föreföll varje gång alltmer vildsint, slug och oregerlig och kampen i roddbåten alltmer osäker, vild och djärv.  Det är väl sånt som kallas litentia poetica.

Mitt inlägg om Leondardo da Vinci har du här.

God Jul!

Dan före dopparedan… Önskar er alla en god jul!
Den fina bilden är målad av min konstnärliga syster Jeanne. Konstnären har varit med i bloggen en gång tidigare med ett av sina alster, en härlig målning med tillhörande text ”God morgon, herr Florimand. Jag tror visst sommaren är på väg.” Den kan jag titta länge på och tänka på den vår som ligger framför oss om en tid. Inlägget med målningen har du här.

23 december… det ska vara vinter och snö så här års, men här i Stockholm är det gråmulet och noll snö. + 8 grader. ”Ur led är tiden…” I Australien brinner det. Hemskt. Jag tänker på alla dom som drabbas – stackars människor! Ett helt samhälle utplånat häromdan, Balmoral ca 10 mil sydväst om Sydney.  Måtte det vända snart!

Inte för sent

Det är inte för sent att stoppa klimatförändringarna… ?! Det är inte för sent att baka pepparkakor och köpa julklappar… Nej, det här ska handla om nåt helt annat.
Ramlar över ett citat av Rainer Maria Rilke. Han skrev väl på tyska antar jag, men det var citatet på engelska jag råkade på:
”You are not too old
and it is not too late
to dive into your increasing depths
where life calmly gives out
its own secret.”

Som hörande till den äldre delen av befolkningen känner jag mig förstås lite uppmuntrad av att läsa det där. It is not too late, it’s not too late…
Jag har inte läst Rilke, känner inte till honom närmare. Det enda som kom upp i skallen när Rilke kom farande var ett minnesmärke om honom vid vägen strax utanför Ronda i Spanien. Vi reste i Spanien för många år sen och passade på att på vindlande bergsvägar ta oss upp till Ronda, staden med Spaniens äldsta tjurfäktningsarena, byggd 1784. Häftig stad och snygg gammal arena, men tjurfäktning gillar jag inte alls.

Stans historia är våldsam, inte bara genom tjurfäktningarna. Tre broar går över den djupa ravin – El Tajo – som delar staden. Vid den högsta av broarna, Puente Nuevo byggd på 1700-talet, har diverse hemskheter skett. Den stackars arkitekten för bron föll själv ner i ravinen och dog när han skulle sträcka sig efter sin hatt som blåste iväg. Under 1700-talet kastade man ner skadade hästar från tjurfäktningsarenan i närheten. Och under spanska inbördeskriget kastades republikanska sympatisörer ner i passet av Francos trupper.

Nu googlar jag och hittar berättelsen om hur Rilke, som bott i Paris av och till under många år, drabbats av svår skrivkramp och ångest. Året var 1912. Han beslöt sig för att resa till Spanien och hoppades att det spanska landskapet, målningar av El Greco och liknande omtumlande upplevelser skulle ge honom nån form av nytändning i diktandet. Men så blev det inte; han kände sig utanför och främmande. Han åkte till Cordoba och Sevilla, och känslan av främlingskap bara fördjupades.

Sen fick han för sig att ta tåget till Ronda och, minsann, där hände det!
Han bodde på ett hotell med utsikt över den djupa ravinen och fångades så av det dramatiska landskapet och den hälsosamma luften att hans skrivande kom igång igen.

Läs mer om Rilke och Ronda på en engelskspråkig sida här. Där finns en dikt om en herde citerad. Därav bildvalet ovan.
Och så finns det en bit, en låt, som heter ”It’s not too late”. Den har rätt häftig text som inte alls handlar om Rilke. Det var ledmotiv i första säsongen av en tv-serie som heter Mr Mercedes. Du kan lyssna på den här.

Om att glädjas

Alex Honnold free solo climbing on El Capitan’s Freerider in Yosemite National Park. (National geographic/Jimmy Chin)

Det tog Alex Honnold 3 timmar och 56 minuter att klättra uppför El Capitan, och han gjorde det utan hjälp av rep. Honnold är den första människa i världen, och hittills enda, som klarat att klättra upp där utan rep. Minsta misstag när han letade skrevor och ojämnheter på klippväggen att ta tag i för klättringen hade lett till att han rasat till sin död. El Capitan är drygt 900 m hög och ligger i  nationalparken Yosemite i USA.

Efteråt, när han är däruppe sitter han och pustar ut och säger ”I’m so delighted!” om och om igen, ”I’m so delighted!” Det är en berörande scen i ”Free solo”, filmen som gjordes om bedriften och som jag såg för nåt år sen. Han är så lättad och så fantastiskt glad, nästan som om han är lite överraskad själv över att han klarade det.

Jag kom att tänka på Alex Honnold och hans ”I’m so delighted!” när jag läste om den amerikanske poeten Ross Gays årslånga experiment att för varje dag lägga märke till något som gjort honom glad den dagen och skriva ner ett kort stycke om det. Miniessäer eller ”essayettes” kallar han det. Det resulterade i ”The Book of Delights”.

Ross Gay skriver: ”It didn’t take me long to learn that the discipline or practice of writing these essays occasioned a kind of delight radar. Or maybe it was more like the development of a delight muscle. Something that implies that the more you study delight, the more delight there is to study… I felt my life to be more full of delight. Not without sorrow or fear or pain or loss. But more full of delight.”

Kanske nåt att ta efter? Skriva ner händelser, stora som små, upplevelser man haft under dagen som man blivit glad av eller förtjust över. Inte långt alls, ett litet stycke text bara gissar jag. Och så göra detta varje dag i ett år. Tanken är alltså att man skulle öva upp sin glädjeradar eller glädjemuskel så att man är gladare när året är över. Hm, tål att tänka på. Tips inför årsskiftet, kanske. Läs mer om Ross Gay på Brain Pickings här.

(PS Nån bergsklättrare är jag verkligen inte! Glömmer inte en gång för många år sen då vi hela familjen klättrat lodrätt uppför en stege och in i en mörk hålighet i en bergvägg i Norditalien. Bara för att det såg spännande ut. Nedanför strömmade en liten fors med vassa stenar i. Det gick hur fint som helst att klättra upp och gå in i där, men när jag skulle ner var det helstopp. Ville inte. Kunde inte. Pinsamt – upp ok, ner absolut inte ok. Föreslog att vi skulle kalla på brandbil med stege och brandmän som skulle rycka ut från närmsta stad, Bolzano om jag minns rätt. Nåja, ner kom jag ju så småningom i alla fall och utan att kalla på brandkåren.)

Bro över mörka vatten

Här kan man om man har tur få se blåskimrande kungsfiskare flyga och fiska i ån, som stilla flyter fram under bron. Dom enda fåglar jag såg när jag var där häromdan var skaror av gräsänder som drog fram på vattnet. Men kungsfiskarna kan övervintra här och så länge isen inte lägger sig kan dom överleva vintern. På Wikipedia står det att i områden med milt klimat är kungsfiskaren en stannfågel. Men blir det en mycket kall vinter kan beståndet beskattas hårt och kan vissa år tappa upp till 90-95% av individerna. Den svenska populationen bedöms som sårbar.

Ja, det här är ju lite av favorit i repris. Bron finns med i ett inlägg från september där det även finns en vacker bild på kungsfiskare som jag lånade från Wikipedia. Inlägget har du här.

Norra Djurgården igen

Den här bilden tog jag för flera år sen ute i Stora skuggan. Det växte dom allra som härligaste pioner där nära det stora stallet. På senare år har jag inte sett några pioner där utan solrosor istället. Dom är fina dom med, men dom slår inte pionerna.
Bilden på pionen har varit med en gång tidigare här. I en kommentar till det inlägget fick jag veta att det nog är en kinesisk buskpion.

Nu kände jag att jag måste börja med nåt med sol och färger, innan jag kommer in på gråmulna novemberbilder från i dag.

Det blev en promenad på Norra Djurgården i gråväder, blåst och alltmer tilltagande regn. Inte världens bästa förhållanden för att ta bilder, och jag hade bara mobilen med mig. Tog i alla fall bild på den äldsta byggnaden på Djurgården: Karl XI:s fiskarstuga. Byggd på 1680-talet.
Visst är det häftigt att den finns kvar! Så liten den är. Landhöjningen har gjort att fiskarstugan ligger betydligt längre från Husarviken än den gjorde på kungens tid.
”Norra Djurgården var under i slutet av 1600-talet under Karl XI:s tid kunglig jaktmark både för varg och björn och för hjortar som inhägnades av ett ca 2 mil långt stängsel” hittar jag på en sida om Hjorthagen.Den stora eken kallas Fiskartorpseken eller Karl XI:s ek och har delvis vuxit ihop med stugan. Eken började växa samtidigt som stugan byggdes och har sitt rotsystem under stugans stengrund berättar man på Wikipedia. På väggen ovanför fönstret finns en skylt med kungens monogram och texten ”Konung Karl XI:s fiskarstuga”.

Inte långt från kungens fiskarstuga ligger en stor gammal lada. Ofta ser man boskap gå och beta intill, men dom var inte där i dag. Hur gammal ladan är vet jag inte. Nån som vet?
På bilden till vänster skymtar den framväxande Norra Djurgårdsstaden på andra sidan Husarviken. Man bygger bostadshus i olika arkitektonisk utformning och ofta kraftiga färger. Ganska tätt ligger husen här liksom i Hagastaden. Nån gång ska jag gå en sväng i Norra Djurgårdsstaden och ta lite bilder.

Sjöbodar

En annan kust, ett annat hav…
Vem som målat den lilla tavlan vet jag inte, den är inte signerad. Inte heller vet jag när den är gjord. Troligen är den målad nån gång före 1950-talet. Jag tycker den är fin, och hos mig väcker den minnen; jag såg den ofta som barn vid besök hos morföräldrarna.

Så här ser bodarna ut i dag från andra sidan viken:
Längre in i viken finns fler bryggor, båtar och kåsor. Några båtar ligger fortfarande i sjön. Det här sättet att lägga båten vid ”grästungor” som går ut i vattnet är tydligen typiskt för den här delen av landet. Enligt uppgift kallas sånt här för kåsor.