Agave – länge sen

Nu kommer ett reseminne igen. Jag scannar bilder från ännu längre tillbaka i tiden. Den här är från Rivieran nånstans. Vi gjorde en flera veckor lång resa då vi campade oss fram genom Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike och England. Det var innan vi fick barn.

Resans slut blev inte som vi tänkt. Vi missade nämligen båten från England till Göteborg med bara ett par minuter. Det var förstås vårt eget fel: vi tog miste när vi skulle ut från London och hamnade på fel motorväg. Sen blev det bråttom, minst sagt. Vi körde som galningar utom då vi ett tag hade en polisbil framför oss. När vi väl kom fram till hamnen hade färjan just lagt ut och folk stod och vinkade. Bittert förstås, men jag minns att jag både skrattade och grät när anspänningen från bilresan släppte. Det var ju bara att inse att det var kört. Vi var akterseglade ordentligt.

Vi fick bo på en trist campingplats ett par dar för att vänta in nästa färja hem till Sverige. Hade inte mycket pengar kvar då och hade inte råd att åka tillbaka till London. Men från färjan hem sen finns ett trevligt minne. Vi stod och diskuterade om vi alls skulle ha råd att köpa med oss nåt från taxfree på båten. Efter en stund ropades det i högtalaren att vi skulle komma till informationsdisken. En medresenär hade hört vår diskussion och lånade oss pengar via personalen på båten! Oj, vad vi blev glada. Vi gick ner till hans hytt och tackade honom. Väl hemma igen betalade vi förstås tillbaka pengarna och köpte honom nån present också, minns inte vad. Men jag minns fortfarande vad han hette och var i Småland han bodde.

Agave heter växten som lutar sig ut över järnvägen på bilden.

Getagården

Sitter och scannar gamla bilder och hittade den här från vårt exotiska grannland Norge. Det var på en resa en sommar för många år sen med pojkarna. Vi skulle till västkusten och Skåne och bestämde oss för att ta vägen över Norge. Från Vemdalsskalet körde vi in i Norge, började med att besöka Røros och tog oss sedan vidare norrut och västerut mot kusten. Vi sov inte i tält utan bodde över i hytter på bondgårdarna. Den här gången var det på en gård med omkring 90 getter. Gården låg på sluttningen ner mot Geirangerfjorden. Getterna betade på dom branta sluttningarna  och mot kvällen drevs flocken ner till getstallet. Innan vi skulle gå och lägga oss var pojkarna därinne och klappade söta små killingar. Efteråt insåg vi att vi inte ville dela hytte med pojkarna: dom luktade väldigt starkt av get. Men vi fick låna dusch inne i bondgården och sen gick det bra att sova ihop. (Som vanligt lite större bild om du klickar på den).

Annandagspromenad

Ja, i dag blev det en promenad på Djurgården för att plåta ett motiv jag har haft med tidigare, t.o.m. ett par gånger tror jag. Det är bojarna vid Hundudden. Jag har mina favoriter som jag återkommer till vid olika årstider, och det här är en av dom. I den hälsingska skärgården är det ofta utsikten mot sydost som jag fotograferat vid olika tider på dygnet och vid olika årstider. En oktobermorgon för ett par år sen såg det t.ex. ut så här.

Och så en till bild, där man ser färgerna lite bättre.

Vakna på riktigt?

Mitt i sommarens allra hetaste tid gjorde jag en paddeltur bland öarna i skärgården i starkt strålande solsken. Solen och glittret från vågorna var så bländande starkt att det blev en ganska omtumlande och delvis otäck paddeltur, faktiskt. Jag fick känslan av att det inte fanns en enda människa kvar på öarna som jag paddlade förbi. Jag såg inte nån, jag hörde inte nån. ”Känslan av att paddla i en övergiven värld mot en sol som inte alls kändes som en livgivande kraft utan tvärtom dödsbringande och farlig. Död och undergång – solen som förgörare och utplånare av allt liv” skrev jag på bloggen.

Kommer att tänka på upplevelsen när jag läser Björn Wimans artikel i DN, ”Det här handlar om världens genom tiderna största nyhet”. Skrämmande. Och samtidigt intressant att han skriver att personer inom näringslivet verkar ha fattat vad klimatförändringarna innebär långt innan politikerna vaknat upp, om dom alls gjort det. Det handlar om att ”följa pengarna”. Dom inom näringlivet är ju måna om att skydda sina investeringar och inser att hotet från klimatförändringarna är i högsta grad verkligt.

Och så tänker jag på Greta Thunberg, femtonåringen som skolstrejkade för klimatets skull i samband med valet. Det uppmärksammades runtom i världen. Jag önskar Greta Thunberg allt gott, att hon ska orka. Vetskapen om klimathotet är stort och tungt att bära på sina axlar för en liten femtonåring. Och naturligtvis, ansvaret är inte hennes, det ligger på oss alla och allra mest på beslutsfattarna, politikerna i Sverige och över hela världen.

Vad ska jag själv göra? Sluta köra bensindriven bil? Sluta flyga till Australien en gång om året? Sluta äta kött (nästan gjort det redan, blir alltmer sällan), sopsortera mera… Och så förstås rösta på dom partier/det parti som tar klimatfrågan på allvar.

Björn Wimans artikel, Det här handlar om världens genom tiderna största nyhet här.
Bilden ovan är återanvändning av bilden i mitt tidigare inlägg om paddlingen. Vill du läsa det får du gå in på ”Paddla mot undergång?” här.

Vad är det här?

Det här är ingen tävling: jag vet verkligen inte vad det här är till för. En tygstrut och en stor svart kula som hänger under. Alltihop hängde från en gren på ett träd.
Är det nåt som har med insekter att göra? Nån som vet?

Uppdatering 5 september: Nu vet jag. Svaret kom via Facebook. Tack, Viveka! Mojängen med stor svart kula + ett konformat nät är en fälla för bromsar. Den fungerar så att bromsarna dras till den svarta kulan som dom misstar för den varma runda rumpan på en häst eller ko. Dom attackerar men när det inte funkar att sticka flyger dom sin väg. P.g.a. dålig flygkonstruktion kan dom bara flyga uppåt och hamnar då i en behållare med vatten där dom ömkligen drunknar. Enl uppgift ska fällan kunna ta död på 95 % av dom bromsar som finns i en hage. Titta t.ex. här.