November

Novemberhimmel. Tog bilden uppe på Observatoriekullen. Det som skymtar nedtill till höger är en stor rund klättergrej för barn.

Jag har varit på ett snabbesök i Nordvästra Skåne. Bild 2 och 3 tog jag i Vegeholm häromdan. Den gamla bron på bild 2 är en favorit och har varit med i bloggen flera gånger tidigare. För bättre och lite mindre murriga bilder: klicka på bilden.

Höst

Tog bilden igår i trappan från Observatorielunden ner till Odengatan. Byggnaden som skymtar är ett av lamellhusen på Odengatan, ett av de tre annexen till Stadsbiblioteket.

Ja, så nu är det ”hust”och det blir ”murrkt” och man ska sitta inne och läsa ”bucker”. Fast läser gör jag ju hela tiden ändå. Nyligen läste jag ett par novellsamlingar av Alice Munro. Och just nu är det ”Allt jag har lärt mig” av Tara Westover. En skildring av hur det var att växa upp i en mormonfamilj, inte få gå i skolan, aldrig gå till läkare om nån blev sjuk eller skadade sig (man använde istället örter, tinkturer och salvor som mamman blandade), jobba med pappan och bröderna på ett skrotupplag med mera. Hela tiden lita på att Gud skulle fixa allt och att allt som hände gjorde det med Guds uppsåt. Märkligt att hon och dom övriga barnen i familjen alls överlevde sin barndom. Ibland tycker jag det måste vara rätt överdrivna beskrivningar av dom hemskheter som händer. Men kanske var det så gräsligt som hon berättar. Dom var s.k. preppers också, dvs förberedde sig för jordens undergång i samband med millennieskiftet och även efter det. Konstigt att leva så. Som vanligt: det gäller att ha tur när man föds så man inte råkar hamna i en knäpp familj.

Glad höst tillönskas!

Mellan broarna

Dom här bilderna är tagna på en”skärgårdsö” mitt i stan.

Jag var igår med en god vän på Årsta holmar dit man i augusti och september kan åka med en gratis färja från Tanto. Färjan går två dar i veckan varje heltimme.

Holmarna blev tillsammans med Årstaskogen naturreservat i januari 2018. Tidigare kom nån stockholmspolitiker med förslaget att öppna ett kasino på holmarna. Det blev inte av, klokt nog. Sen hade man funderingar på att bygga bro mellan holmarna och Södermalm men även det förslaget ratades till förmån för att ordna tillgång till öarna med färjan. På det viset kan man värna naturen och djurlivet på holmarna och se till att slitaget inte blir för stort.

Fint, vackert, omväxlande och lite sällsamt att vandra på dessa tre holmar – Alholmen, Bergsholmen och Lillholmen – som tidigare var separata öar men nu är förbundna med små broar.

Man glömmer inte bort att storstaden är nära: Då och då dundrar fjärrtåg eller pendeltåg fram på broarna ovanför. Ofta har man också utblick mot Marievik, ett nybyggt område som tydligen hör till stadsdelen Liljeholmen.

Huset på första bilden är från 1740-talet. Där har varit sommarställe under vissa tider, sedan bostad åt en familj som odlade grönsaker som dom sålde på Kornhamnstorg. I dag finns där annan verksamhet.

Naturen på holmarna är omväxlande. Här finns ängsmark, mycket lövträd, gamla fruktträd, skogsmark med tallar och blommande ljung, bergknaggar m.m. För inte så länge sen gick det får på ön. I dag kan man få se rådjur och bäver där, men det enda djurliv vi såg var hägern på bilden ovan. Klicka på bilden om du vill se hägern lite större.

Lämningar från tidigare verksamhet på Alholmen. Kanske grund till växthus?

Man hittar mycket på webben om Årsta Holmar.
Läs t.ex. hos Lena i Kista: ”Om Årsta Holmar och dem som bodde där” här. Eller en artikel i Mitt i: ”Årsta Holmar var deras trädgård” här. En fin bild på gården har du här (så där nära var inte jag). Information om färjan har du t.ex. här.

Slut på trutnojan

Silltrutar och andra måsfåglar kan bli ganska gamla. Högsta kända ålder på en silltrut är enligt Naturhistoriska riksmuseet 34 år och 11 månader. Länge till hade jag troligen kunnat följa en silltrutfamilj på hustaket tvärs över gatan i Stockholms innerstad där jag bor. Men nu är det slut med det.

Silltrutar har i flera år envisats med att lägga sitt rede strax innanför en plåtkant på taket högt över gatan. Exakt samma plats år från år, alldeles vid takkanten. Föräldrarna turas om att ruva och sen att mata när ungarna kommit. Sen ska ungarna lära sig flyga 5-6 våningar ovanför gatan.

Det har varit nästan plågsamt att se dom eftersom jag oroat mig för ungarna. Inte deras fel att dom korkade föräldrarna väljer denna olämpliga plats. Heta sommardagar har jag sett ungarna ligga där och flämta. Blir dom stekta? Och så flygövningarna över gatan. Nåt år har nån unge överlevt men ofta inte, tror jag. Framöver slipper jag det där. Taket har blivit en byggplats, men inte för trutar. Det ska bli vindsvåningar. Silltrutens häckplats försvinner.

Flytta ut i skärgården, silltrut! Till exempel till Söderhamns skärgård. Det är ett bra ställe.
Där finns vida vatten, öar, skär och stenar och inga bilar och inga hårda gator. Plåttaken på dom gamla sommarstugorna kan ni ju välja bort. Bara ni aktar er för minken och havsörnen ska det nog gå bra.

Augusti

Halva månaden har redan gått. Kvällarna är mörkare. På ön står jag en kväll utanför Sjöboden och ser ut över havet. Jag ser och lyssnar. Vågorna skapar ljud mot stenar, stränder och vassruggar. Ibland låter det som röster, några som talar lågmält. Men det är otydligt och går inte att höra vad dom säger.

När jag står där i mörkret och spanar på havet och på Jupiter på himlen i söder stryker en fladdermus nära förbi. Ljudlöst.

Det har varit en fantastiskt härlig sommar. Nästan varje morgon har jag kunnat ta mig ett dopp. Hm… ska man nu glädjas åt det eller ska man oroa sig för att det beror på den globala uppvärmningen?

Det finns ju så mycket att oroa sig för och våndas över i dessa tider. Den globala uppvärmningen kommer långt över det mesta. Händelserna i Afghanistan, jordbävningen i Haiti, den envist ihållande pandemin som ställer till det för många många…

Lyssnade häromdan (i efterhand) på Anna-Lena Lauréns sommarprogram. Ett tänkvärt program. Fastnade särskilt för hennes tankar om människors förhållande till platser och människors behov av skönhet. Hon citerade en dikt av Majakovskij, där dom inledande raderna lyder: ”Hör nu! om det nu tänds stjärnor på himlen, vill du då säga att nån behöver dom?”

Stjärnhimlen kan vara fantastisk ute i skärgården där inte en massa stadsljus stör. Och så har vi planeterna. En annan sommar, vilket år det nu var, kunde vi kväll efter kväll spana på det rödaktiga skenet från planeten Mars som sakta förflyttade sig västerut på himlen. Men nu är det alltså Jupiter. (Googlade och kollade). Och jag kan stå där och se ut över vattnet en bra stund, lyssna på rösterna från havet, spana på Jupiter – och vara tacksam för sommaren. Och samtidigt fundera på och kanske våndas en del över hur det är nu och på vad som kommer framöver. Vet inte om jag ska säga att det känns trösterikt att Jupiter står där och lyser. Men kanske lite ändå. Eller är det tanken på att Jupiter och Mars och dom andra ska fortsätta även långt efter att alla vi som är här är borta. Hm…

Ord som styr tanken

Bild Julia Manning

I dag talar många om klimatförändringar (climate change) och menar då dom förhållanden som tidigare omtalades som global uppvärmning (global heating). Hur kommer det sig? Varför använder man ett annat begrepp nu?

Uttrycket climate change lanserades av den republikanske strategen Frank Luntz och var ett medvetet sätt att påverka hur människor tänker om det som håller på att ske – nej, jag menar är i full gång. Klimatförändringar låter ju inte alls lika farligt som global uppvärmning.

Vi har blivit lurade helt enkelt, enligt skribenten i bif artikel. Förnekarna av att global uppvärmning pågår har fått dig att tänka att det bara rör sig om förändringar av klimatet som kanske är naturliga, förändringar som kanske t.o.m. kan leda till bättre klimat här och var på jorden. Men redan nu dör människor i hettan – 300 i Kanada nyligen.

Alla borde sluta tala om klimatförändringar och istället säga global uppvärmning eftersom det är det det handlar om.

Artikeln har du här: This is why we should stop calling it climate change.

Om Pompe och Karlberg

Ja, det blev ett slott till i dag. Cyklade till mina gamla trakter: genom Birkastan ner till Karlberg. Jag har en hel del varma känslor för det här slottet och parken eftersom det var min närmaste park när vi bodde i Birkastan. Vi var ofta där när pojkarna var små. Nån riktig lekplats fanns inte då, bara en gammal grön trähäst och en sandlåda. Men det gick ju fint att rasa runt i parken och hitta på annat. Vintertid kunde man dessutom åka pulka i en riktigt brant backe inte långt från Pompes grav.

Sveriges stora krigarkung Karl XII växte upp på Karlberg. Pompe var kungens hund, och när hunden dog skaffade han en ny som fick samma namn. På Wikipedia skriver man: ”Pompe var tre olika hundar, alla ägda av Karl XII, varav en ligger begravd i Karlbergs slottspark, Solna kommun. Den första hunden med namnet Pompe dog 1699, och det är denna hund som ligger i Karlbergs slottspark.- – – När Karl XII drog i fält år 1700 medförde han sina fyra hundar Caesar, Snushane, Turk och, favoriten, Pompe. Pompe överlevde sina kamrater men dog 1703 i arméns fältläger vid Thorn (Toruń i nuvarande Polen).

I ett brev, daterat Thorn 3 november 1703, till sin äldsta syster, Hedvig Sofia (1681–1708) meddelar konungen sin personliga förlust: Jag måste ock berätta henne, att min äldste rescamrat hafve jagh härom dagen måst mista, som är Pompe, Favorits gamble contrapart, som afton lade sig frisk och måron lågh dödh i min Sängh. Karl XII:s tredje hund med namnet Pompe dog i Ungern under ritten från Bender.”

På bilden är vi några stycken vid Pompes grav. Det är 1970-tal och vårvinter, i mars nån gång. Hon som tittar mot fotografen är jag, och den lilla pojken i vagnen är ett år och några månader.

I dag hittade jag en bra bänk i parken att sitta och läsa på ett tag. Det är franska som gäller just nu. Håller på med en bok om Maigret (trevligt tunn), och ja, jag tar mig igenom franskan riktigt bra faktiskt. Då och då slår jag upp nåt på mobilen.

Det är Paris på 1950-talet nån gång. Det är gammaldags så det förslår (Mme Maigret är hemmafru och några barn att ta hand om har hon inte. Vad gör hon hela dagarna?) och ganska så avslappat. Maigret startar ofta arbetsdagen med ett glas vitt vin (eller flera) på en bar eller en Calvados om han vill ha nåt starkare. Och så gillar han öl, och det gör jag med. Jag har det riktigt trevligt ihop med Maigret.

Slut på dagens rapport.