Utflykt i valtid

Öregrund

Det blev september och dagarna fram mot valet bara rusade på. Har varit ute på vift igen – andats havsluft och hållit mig ifrån valdebatter och sånt. Ett besök i Roslagen och i Hamrångebygden. Avslutade sen med ett par dar på ön i den skärgård jag gillar allra mest – Söderhamns skärgård. Läs mer om den skärgården i min andra blogg Arundo eller i Tidningen Turist här. Och du har väl inte missat videosnuttarna på Arundo-bloggen om hur 12 små knipungar räddades till livet en dag i juni. Enda gången (hittills) jag publicerat rörliga bilder på bloggen – här. Trevligt att tänka tillbaka på.

Mindre trevligt att tänka på är det stundande valet, som känns som ett ödesval verkligen. Vad ska man säga om valspurten? Gräsligheter, fula påhopp, skamlöshet och lögner har det varit gott om. Och så SD-stödda ”troll” som påverkar så mycket dom kan i sociala medier. Trist så det räcker och blir över.

Att ”välja sida” nu på söndag tycker jag dock är lätt som en plätt. Alla som förstått vad SD är för sorts parti, vad deras politik går ut på och vad slags land dom vill att Sverige ska vara måste ju lägga sin röst på ett parti på ”den andra sidan”, den sida som för allt i världen inte vill släppa fram SD. Att rösta på något av partierna i det som kallats ”Kristerssons sida” går ju inte eftersom det innebär ”seriöst inflytande” för SD. Gamla lojaliteter med ett visst parti får man helt enkelt bortse från. Det är som Hanne Kjöller skrev i DN häromdan. Den här gången väljer hon inte att rösta för ett parti, som hon kanske brukat stödja genom åren, utan röstar MOT ett politiskt alternativ. Läs hennes artikel här.

Rösta på söndag – om du inte redan gjort det!

Komplettering 12 september: Vill du se en bild till från vår utflykt norröver? Läs om Axmar bruk i min andra blogg här och det finns fina bilder också.

Är naturen till för oss?

Det är ju Frankrikes nationaldag i dag och jag har suttit på vår lilla Sjöveranda och sjungit Marseljäsen för måsarna. Men dagen började annars med tankar på den biologiska mångfalden som glesnar och försvinner alltmer, blir allt mindre av just mångfald. Sorgligt.

Läste artikeln i DN ”Vem dödade kronärtsblåvingen?” (länk nedan). En liten fjäril som inte setts till i Sverige sen 2019. Folk som kommenterar artikeln påpekar förnumstigt att fjärilen visst inte är utdöd, den finns i en del andra länder. Men det är ju inte grejen med artikeln! Grejen är att arter dör och försvinner med en förfärande hastighet pga av människans påverkan. Nya maskiner och nya sätt att bedriva skogs- och jordbruk m.m. hotar och förstör miljöer för djur och insekter. Och inte bara där förstås, regnskogen, haven och korallreven… Det är som om människan är fast i tron att naturen är till för oss, att vi är fria att utnyttja den och använda den som vi vill för att öka vår egen bekvämlighet – och för att vinna ekonomiskt på det.

Internationella överenskommelser hjälper inte. FN-konventionen om biologisk mångfald och FN:s panel för biologisk mångfald IPBES hjälper inte. ”Hela världen fallerar. Sverige klarar inte ett enda av målen. Det har accelererat, men åt motsatt håll”. Skrämmande. Ruggigt. Hur ska det sluta? Nån skriver i en kommentar typ: ”Vad gör det om en fjäril försvinner? Det finns ju andra insekter.” Korkat.

Artikeln avslutas med: ”Vi håller just nu på att systematiskt utrota allt icke-mänskligt liv”, sade Anne Larigauderie, IPBES verkställande sekreterare.

Artikeln har du här. En annan bra artikel i dagens DN är Hanne Kjöllers om KD:s utspel om vargarna. Artikeln här.

Och så tänker jag på jorden och framtiden. Ska vi kunna vända allt det här med den globala uppvärmningen – den absolut viktigaste frågan just nu – och utarmningen av den biologiska mångfalden?

Jag höjer mitt glas för Frankrike och lyssnar på Olle Adolphson när han sjunger ”Snurra min jord, du får inte ge dig. Jag vet ingen stjärna som du!” Text av Lars Forssell – här. Ursprungligen en fransk visa ”Elle tourne la terre” av poeten och vissångaren Léo Ferré.

Ett yxhugg in i folksjälen

För 10 år sen hade Maciej Zaremba en uppmärksammad artikelserie om ”Skogen vi ärvde”. Han skrev bl.a. att ”Sverige troligen har Europas svagaste skydd för skogen som landskap, vilket syns från både Inlandsbanan och från satellit”. Jag bloggade om skogsavverkningen, kalhyggena och Zarembas artiklar våren 2012. Inlägget ”Svara Erlandsson!” har du r. Erlandsson (C) var landsbygdsminister den där tiden.

Inte mycket verkar ha blivit bättre på dom här tio åren. Jag läser Göran Greiders recension av Lisa Röstlunds bok ”Skogslandet” i DN i dag och blir upprörd. Usch att det är så illa! Det är ”follow the money” igen, förstås. ”Ägandeätten ska stärkas, det är det viktiga, inte biologisk mångfald” skriver Greider.

”Den svenska skogsnäringen är en härva av storkapital, lobbyister, uppbundna forskare och politiker som gör oss närapå unika i Europa. Utländska besökare häpnar inför våra kalhyggen.” Läs hela recensionen ”Lisa Röstlunds reportage är ett yxhugg rätt in i den svenska folksjälenhär.

Yxan på bilden är min egen gamla yxa. Den har inte huggit in i folksjälen, bara i träklabbar av en nedtagen tall – om ens det. Den var nog mest med för syns skull.

Bergianska igen

Museipaviljongen i Bergianska trädgården.

”Den 26 maj 1890 kullkastades en av trädgårdens gamla ekar i en våldsam storm. Rötterna hade inte växt på djupet utan är sammanväxta i olika riktningar, något dåvarande professor Veit Wittrock tyckte var mycket märkligt och lät därför göra ett bord av ekens rötter.” Så står det på en sida hos Bergianska trädgården. Inte lätt att få till nån bra bild av det här märkliga ekbordet, måste plåta genom glas och in bland sol och skuggor. Härinne förvaras diverse gamla s.k. naturalier som grenar, rötter, sammanväxningar, häxkvastar m.m. Läs mer här.

Det har blivit många turer till Bergianska denna tid. När jag var där igår kollade jag Rhododendrondalen, som inte börjat blomma än. Såg bara nån enstaka blomma. Undrar om rhododenronsnåren på Djurgården kommit igång än, dom där praktfulla stora buskarna med blommor i olika färger som växer mellan Blå porten (ingången till Djurgården) och restaurangen Godthem. Kanske tar mig dit nån dag framöver.

Fruktträd och rosa fågelnäbbar

Det blev Bergianska trädgården i dag igen. Tog mig dit på cykel, det gick i ett huj. Sen traskar jag runt där, och den här tiden kan jag förstås inte låta bli att tänka på Carl Fredrik Hill, som målade så många blommande fruktträd under sitt liv. Inte minst nere i Frankrike. Sorgligt nog blev han sinnessjuk knappt 30 år gammal. Han fortsatte måla under sin sjukdom men det blev målningar av ett helt annat slag. Han var född 1847. När han blev sjuk togs han först in på hospital i Lund men sen tog familjen hem honom, och hans mor och syster vårdade honom hemma i nästan 28 år innan han dog 1911. Vilket människoöde! Han blev aldrig känd under sin levnad, men det är han ju nu verkligen. Skulle inte ha något emot att ha en Hill på väggen hemma, gärna från hans tid i Frankrike. Den här t.ex.:

Trädet och flodkröken. Carl Fredrik Hill, 1877.

Sedan tänkte jag på flamingos – eller det heter nog flamingoer på svenska, förresten. En rosa magnolia strax utanför Edvard Anderssons växthus såg ut som stora fågelnäbbar som vajade i den envisa vinden.

Så lite mer magnolia fick det bli på bloggen i dag. Därmed gissar jag att årets magnoliaspaning är över. Fast ”man ska aldrig säga aldrig” som Peter Hultqvist sa (apropå sitt tidigare tvärsäkra uttalande om att aldrig gå med i Nato).

Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.

Magnolia-spaning 2022

Magnolia i massor blir det i årets magnoliaspaning. Först praktmagnolian utanför Skansenbutiken på Djurgården som jag brukar ta mig en titt på ungefär den här tiden.

Sen upptäckte jag att det finns en vacker magnolia på mycket närmare håll för mig, nämligen inne på Sabbatsbergsområdet i Sinnenas trädgård. Det är en s.k. terapeutisk park, i första hand avsedd för dom som bor på äldreboendet och boendet för demenssjuka i närheten. Men allmänheten har tillträde också. Så jag gick in och tog bilder.

Det lilla lusthuset i trädgården är från 1784 skriver man på Wikipedia och stod tidigare i Klarahusets park.

Klarahuset är en annan av dom gamla byggnader som finns kvar här inne på Sabbatsbergsområdet. Jag bloggade om huset i ett inlägg i februari 2021. Då var det snöskottning på gång uppe på taket, och jag traskade runt med min ganska nyköpta lilla Sony-kamera. Envisas ju med att vilja ta bilder med ”riktig” kamera i stället för med mobilen. Och jodå, jag vet att bilder tagna med moderna mobiler kan bli riktigt bra också.

Det vintriga inlägget med snöskottarna har du här. Ska man hålla på med sånt där måste man vara säker på foten och inte vara rädd för höjder. Inget för mig.

På hoj till Haga

Premiärturen gick till Hagaparken och en av mina favoritplatser: vid Gustav III:s paviljong. Jag sitter på några trappsteg i marmor på gaveln till paviljongen med utsikt ner över vattnet. I cykelväskan har jag med ett äpple och en bok av Simenon. Just nu ”Le Confessional” (Biktstolen), en av hans många ”romans durs”. Det var Simenons eget uttryck för dom romaner han skrev som inte handlade om hur kommissarie Maigret traskar omkring i Paris, tar sig en Calvados på en bar och löser olika kriminalfall. I en ”roman dur” kan det handla om vad som helst. Här är huvudpersonen en 16-årig pojke som bor med sina föräldrar i Cannes.

Le Confessional är utgiven 1966. Borgerligt så det förslår som i många av Simenons böcker när det handlar om en familj. Pappan är tandläkare, mamman hemmafru och André är enda barnet. Ändå har familjen en husa (une bonne) som passar upp på dom, lagar mat m.m. Andrés mamma ägnar sig åt sånt som att shoppa, låta sy upp klänningar åt sig och umgås med sina väninnor. Nåt förvärvsarbete har hon inte. Hm… konstigt kvinnoliv! Jag läser med lexikon i mobilen, funkar hur bra som helst.

Härligt att cykeln äntligen befriats från sin mörka tillvaro nere i källaren. Nu hoppas jag på fler härliga nöjesturer till Stora skuggan, ut på Djurgården, längs Karlbergs strand, till paviljongen i Haga igen med mera. Om paviljongen skrev jag i inlägget ”Gustav III och jag” i juni 2020 här.

Vinteralpros

I Kungsträdgården flockas folk nu under dom blommande körsbärsträden. Många bilder blir det, oftast med mobiltelefonerna. Och varför inte? Kameran i moderna mobiler är faktiskt riktigt bra. Jag har förstås varit där och tittat men tog inga bilder. Bilden ovan visar inte körsbärsblom utan Storblommig vinteralpros (tog den med min lilla Sony, inte med mobilen). Ett annat namn på växten är ”Cornell Pink”, och på latin heter den Rhododendron mucronulatum. Finns i Bergianska inte långt från Rhododenrondalen. Växten kommer från Korea, Japan och norra Kina.

Obs – ät inte! Läser på en sida på nätet: ”all parts of plants are poisonous” och ”toxic to dogs, toxic to cats, toxic to horses”. Läs mer här (på engelska).