Vårdagjämning 2019

Ja, jag gläder mig åt att våren är på väg. Blå himmel och en del sol i Stockholm i dag – för första gången på länge känns det som. Och så är det dygnet då natt och dag är i princip lika långa, och dagarna framöver ska bli längre och längre. En härlig tid. Vill höra koltrasten. Har inte gjort det än. Kanske får ge mig ut nu i kvällningen till nån park.

Och i Hälsingland vid ”min” båtklubb ligger snötäckt is ut mot öarna fortfarande. Jag bjussar på en vårvinterbild här som jag haft med tidigare nån gång. Dock utan koltrastar. Och inte är det Hälsingland heller. Vill du se bilder från Hälsingland, Söderhamn och skärgården kan du titta in hos min andra blogg Arundo här.

Trädet

Kunde inte låta bli. Det är så vackert. Och snön fortsätter att falla och yra förbi utanför fönstret. Alla tycker säkert inte om vädret, särskilt inte om man fått strömlöst hemma eller om man måste ge sig ut på vägarna.
Hos mig väcker utsikten minnen från när jag var liten. Såna här dagar – och alldeles särskilt om det blåste hårt eller stormade – älskade jag som barn. Runt tomten på Borgmästargården i Söderhamn, där vi bodde, löpte ett staket med horisontell överliggare. När snöstormen drog in över stan balanserade vi så långt vi kunde på staketet och lät oss under skratt och skrik vräkas ner i snödrivorna. (Som vanligt: klicka på bilden, för klarare bild och vitare snö).

Iskallt på Riddarfjärden

”En iskall i Alexandria” är titeln på en film från sent 1950-tal. Bra filmtitel fast handlingen minns jag inte mycket av; det var länge sen jag såg filmen. Av nån obegriplig anledning får jag ibland för mig att det är där Yves Montand kör lastbil och det inte riktigt slutar som han vill. Men Montand-filmen jag tänker på är ju ”Fruktans lön”, en fransk film med originaltiteln ”Le salaire de la peur”. Den är också från 1950-talet men har ingenting med Alexandria att göra utan utspelar sig i en helt annan världsdel. Sånt där funderade jag på när jag stod på kajen nedanför Tegelbacken i dag och tittade ut över is och iskallt vatten.  Det hade hunnit bli eftermiddag och solen var på väg ner som synes.

Träffade en man som kom med isdubbar om halsen och långfärdsskridskorna i handen. Han hade kört större delen runt Kungsholmen och nu skulle han gå över bron till Gamla stan och sen kliva i igen och köra vidare mot Slussen. Jag såg andra skrinnare komma farande i Karlbergskanalen och ut mot Riddarfjärden. Som framgår av bilden är det inte skridskois överallt. Färjan, som anas i dunklet till vänster, tog sig oförskräckt fram genom dom frasande isflaken. En annan dag ska jag försöka komma ner lite tidigare på dan för att få lite mindre ljusskygga bilder.

Agave – längesen (2)

En agave i full blomning. Visst är den vacker!
Bilden är förstås från samma resa som jag berättade om i förra inlägget. Där såg agaven ut att vara på väg att vissna; den här är mycket finare. Mitt ressällskap poserar vid den praktfulla agaven i Rom.

Det tar årtionden innan en agave blommar, och när den väl blommar är det fort över. Som Bert skrev i en kommentar till förra inlägget dör växten efter blomningen. Men nya skott kan tydligen utvecklas ur rotstocken så om man lever länge och har mycket tålamod kanske man får se en ny blomning.