Vad är det här?

Det här är ingen tävling: jag vet verkligen inte vad det här är till för. En tygstrut och en stor svart kula som hänger under. Alltihop hängde från en gren på ett träd.
Är det nåt som har med insekter att göra? Nån som vet?

Uppdatering 5 september: Nu vet jag. Svaret kom via Facebook. Tack, Viveka! Mojängen med stor svart kula + ett konformat nät är en fälla för bromsar. Den fungerar så att bromsarna dras till den svarta kulan som dom misstar för den varma runda rumpan på en häst eller ko. Dom attackerar men när det inte funkar att sticka flyger dom sin väg. P.g.a. dålig flygkonstruktion kan dom bara flyga uppåt och hamnar då i en behållare med vatten där dom ömkligen drunknar. Enl uppgift ska fällan kunna ta död på 95 % av dom bromsar som finns i en hage. Titta t.ex. här.

Paddla mot undergång?

Det var en av dom där riktigt heta dagarna under den här sommaren. Mycket jobb blev inte gjort i stugan på ön. Jag satt mest och läste i skuggan. Men just den där dagen gav jag mig ändå efter viss tvekan ut på en paddeltur i kajaken. Det var sent på eftermiddagen då, och solen stod inte längre så högt på himlen.

Jag paddlade mot sydost, mot gattet som leder ut mot öppet hav. Men innan jag kom dit tog jag av västerut mellan öarna, och turen gick in över en stor fjärd. Solen flödade från en molnfri himmel och jag paddlade i riktning rakt mot den. Vattnet glittrade så det var närmast smärtsamt att se det. Solglasögon och bredbrättad hatt hade jag men det hjälpte inte mycket.

Det blev en underlig tur där på fjärden. Det var ju mitt i sommaren och säkert fanns människor lite här och var i sina sommarstugor längs stränderna. Men jag hörde inte en människa, och jag såg inte en människa. Solen, dom kraftiga reflexerna och glittret i vågorna bländade mig. Det  kändes som om hela luften sprakade av det starka solljuset. Det lilla jag alls kunde skönja av av öarna omkring mig såg mörkt, tomt och övergivet ut.

Det blev sällsamt och omtumlande otäckt faktiskt. Känslan av att paddla i en övergiven värld mot en sol som inte alls kändes som en livgivande kraft utan tvärtom dödsbringande och farlig.  Död och undergång – solen som förgörare och utplånare av allt liv. Lars von Triers Melancholia m.fl. dystra katastroftankar kom där jag paddlade på så snabbt som möjligt för att nå skugga längre fram. Och visst, det blev bättre när jag nådde det smala gattet mellan två av öarna. Solen stod då så lågt att skogen gav mig skugga över vattnet.

Den där paddelturen stannade verkligen i minnet, och jag kom att tänka på den när jag läste en artikel i DN häromdan. ”Livet i förnekelsens tid” hette artikeln i papperstidningen, på webben är rubriken ”Vi är på väg upp mot temperaturer som saknar slutstation”. Skribenten är Andreas Malm, författare och fil dr i humanekologi. I Sverige har vi ”ett stort parti som ungefär varannan gång det uttalar sig i frågan förnekar klimatvetenskapens ABC” skriver Malm. Det är förstås SD han menar, ”det öppna förnekandets parti”.  Åkesson lär ju ha sagt: ”Jag har inte sett någon forskare som har sagt att det varma vädret vi har haft beror på klimatförändringarna.” Hm… vad fattar han, den mannen? Han är vår Trump verkligen. Förnekar fakta så det osar om det.  Och får han frågor om ditt och datt så vet han ofta inte, är inte insatt i just den frågan osv.

Malm skriver om vad som var den gångna mandatperiodens verkliga problem: ”det var inte flyktingar som suddade ut vår fjällvärlds främsta ikon. Det var inte 2015 års asylsökande som brände ned släktgårdar. Det är inte invandringen som driver jordbruket till sammanbrottets rand och målar över den vänliga grönskans rika dräkt med en färgskala från den egyptiska öknen.” Malm konstaterar: SD drivs inte av kärlek till Sverige utan av hat mot muslimer och andra icke-vita.

Så efter detta långa inlägg om en paddeltur en dag när sommarn var som hetast landar jag förstås i det kommande valet. Oroligt. Särskilt skrämmer det mig att så många stöder SD.
Vänd den högerpopulistiska trenden och rösta inte på SD vad du gör!

PS 1) Nej, jag hade inte nån kamera med mig i kajaken. Bilden på solen är från ett annat tillfälle.
PS 2) Bild nr 2 ”Var femte svensk…osv” har jag klippt från Facebooksidan för ”Sverigedemokraterna ut ur riksdagen”.

Bloggtips: skärgårdsakvareller + bokbetyg

Ibland tänker jag att dom som läser den här bloggen kanske missar att titta på min andra blogg, Arundo, med inspiration från Hälsingland och däromkring. Senaste inlägget på Arundo tycker jag blev så vackert att titta på: omslag på en vacker bok om Söderhamns skärgård i konsten och så två akvareller med motiv från ön Sandskär. Titta på inlägget ”Sandskärsmotiv i konstbok” här.
Det andra inlägget jag tänkte tipsa om är en recension av min bok ”En flicka som heter Anna” i inlägget ”Ord om Anna-boken” här. Några rader som gjorde mig riktigt glad.
Och så finns det ett larvigt inlägg där också för dom som är intresserade av insekter, här.

Blodmåne

Ja, ikväll ska vi ju kunna se blodmånen: jordens skugga faller på månen som får ett rödaktigt sken. Ska titta, absolut. Hoppas vi får klar himmel bara. Mer om blodmånen i Ny Teknik här.

Gillar själva ordet blodmåne. Det ligger skönt i munnen. Ett mjukt ord med det där o:et strax följt av ett mjukt m. Innehållsmässigt då, känns det hotfullt? Blod kan ju förknippas med nåt farligt, sår, skador, våld och död. Sånt som blodstörtning, blodtrycksfall, blodförgiftning, blodfattig, blodsoffer, blodspillan, blodsfejd m.m. Blodtörstig också, det låter ju rätt hotfullt. Sen finns ju positiva ord som blodfull, blodsfrände, blodsbröder/systrar. Kommer inte på fler nu. Några beteckningar på maträtter: blodpudding, blodkorv, blodpalt och blodduva.

Ja, mycket med blod blev det denna dag. Hänger kanske också samman med att jag plockat min femtielfte fästing på mig själv i dag. Den hade inte hunnit suga mitt blod, inte bitit sig fast utan kröp. Fångade den blodtörstiga besten och stoppade den i kuvertet som ska postas till Statens veterinärmedicinska anstalt och det forskningsprojekt som pågår där rörande fästingar norr om Dalälven. Läs om insamlingen här.

Det där med att vitlök skulle göra mig mindre aptitlig för fästingar har jag inte märkt. Muggar i mig vitlökskapslar till frukost och har mycket vitlök i all mat man kan ha vitlök i. Men nädå, jag får dom ändå, fästingarna. Läs mer om vitlök mot fästingar på Arundobloggen i inlägget ”Räddningen?” här.

Som avslutning på detta blodiga inlägg kommer jag att tänka på en politiskt inkorrekt sång på känd melodi som jag sjöng för mitt barnbarn, 9-åringen från Melbourne, när han var på besök. Han skrattade gott åt den. Att sjunga den för klasskamraterna kommer ju inte att funka så jag har inte dåligt samvete för att jag sjöng den för honom. Så här går den:

”Vi går över blodstänkta golv, falukorv,
där spöken dansar hambo klockan tolv, falukorv.
Och skolan ska vi spränga,
och rektorn ska vi hänga,
och fröken ska vi kasta i en sjö, falukorv.”

Bloggtips: fästingar

Usch för fästingar! Landhöjning och klimatförändringar har ändrat mycket i den del av landet där jag helst är sommartid: Södra Norrlands kustland. Inte fick vi fästingar när vi var barn, hundarna fick ibland, men inte vi. Nu är det annorlunda. Fästingarna går på både människor och djur. Rådjur ser man på ön ibland, det förekom inte när jag var barn. En och annan älg, men inga rådjur. Och rådjuren för med sig fästingar. The times they are a changin´…

Intressant med det forskningsprojekt som Statens veterinärmedicinska anstalt bedriver om fästingar från norr om Dalälven. Skicka in dina fästingar till SVA. Läs ”Räddningen?” på min andra blogg här.

Scomber scombrus

Dessa mycket vackra fiskar ingick i vår middag häromdan. Mycket gott blev det. Tillagade på grillen och kryddade med bl.a. vitlök, ingefära och citron. Lite örtkryddor också kanske? Det var inte jag som fixade fyllningen av fiskarna. Salt och peppar var det säkert också.

Scomber scombrus är det latinska namnet på makrill. Det lärde jag mig nyss av Wikipedia.

När jag tittar på hur vackra (och döda) dom här fiskarna är kan jag få lite dåligt samvete för att vi anser oss ha rätt att grilla dom och äta upp dom. Å andra sidan var det ju kört för just dom här ändå. Och jag funderar på om jag skulle vilja sluta äta kött och fisk helt och hållet. Alltså bli vegan. Men nej, jag har nog inte tänkt bli det. Fast rött kött äter vi numera sällan. Fisk blir det rätt ofta.

Magnolia 2018

Javisst, lite magnoliaspaning ska jag förstås ha den här våren också. Några dagar med riktig sommarvärme har plötsligt fått fart på den stora magnolian bakom Skansen-butiken. Det verkar vara samma typ av magnolia som man kunde se på tv-utsändningen från ett kylslaget och regnigt Lundagård den 1 maj när studentsångarna hälsade våren. Är det praktmagnolia det här, tro? Antar det.

På Wikipedia står det att magnoliorna är ett mycket gammalt släkte som fanns redan innan det fanns bin. ”Blommorna utvecklades därför för att pollineras av skalbaggar. Man har funnit fossila lämningar av Magnolia acuminata som är 20 miljoner år gamla” skriver man i Wikipedia. Och så att släktet uppkallats efter Pierre Magnol, botaniker i Montpellier i Frankrike som levde 1638-1715.

”Magnolia” var också titeln på en mycket bra film som gick för vid det här laget rätt många år sen. Den kom i USA 1999 ser jag. Manus och regi Paul Thomas Anderson. I filmen gjorde Tom Cruise en minnesvärd rolltolkning. ”Kruse” är inte nån av mina favoriter. Tilltror honom inte om så där väldigt mycket skådespelarbegåvning. Eller beror det mest på att han spelar i såna där alltmer ”schabloniga” filmer som ”Mission impossible – 4, 5, 6”??? Nåja, i ”Magnolia” var han i alla fall bra. Och så var det flera andra bra skådespelare med som Julianne Moore och Philip Seymour Hoffman.