Annas och Karls stuga

Cissi och Ivar började leka i strandkanten. Anna plockade av dem strumpor och skor. På stranden låg det gistna vraket av en gammal eka upp- och nedvänd, och Karl och Anna kunde använda den som sittplats.

»Det här är bra för vår familj; det känner jag redan och det gör mig så glad«, sa Anna. »Vi vet att det är Guds vilja. Först att vi skulle mötas på den här ön den ljuvliga dagen för sex år sedan … och nu, ett eget hus! Vid havet.«
»Mycket måste göras, ska du veta. Varken Linck eller Fjellström har kostat på stugan särdeles mycket. Vi måste göra något åt flygsanden utanför också. Det blir en hel del arbete.«
”Känner du vad det doftar från tallarna?”

Sandskär blev en älskad plats för Anna, Karl och barnen. De hade köpt huset med de möbler och husgeråd som fanns där, och mycket annat bohag behövde inte forslas ut. Under Karls semester arbetade han med att förbättra stugan och uthuset, sätta upp staket runt tomten och försöka anlägga en gräsmatta för att binda området av flygsand runt omkring. Jord hämtade de inifrån skogen. Potatis- och grönsaksland anlade de, men det var svårt att få något att växa. Ön bestod mest av sand och sten, skog och blåbärsris.

Bilden visar Annas och Karls hus på Sandskär; den lilla byggnaden till höger tillkom långt senare. Stugan är en av de äldsta på ön, kanske den allra äldsta. När jag var barn var det borgmästare Axel Bäckman och hans familj som hade stugan.

Anna kom från Nordanäng i Delsbo, gifte sig med Karl Hjelmström, anställd vid tullen, som flyttat upp från Halmstad. Familjen bodde i Söderhamn i flera år och hade sommarstuga på Sandskär. I boken ”En flicka som heter Anna” berättar jag historien om Annas liv. Vill du läsa den kan du beställa den från mig. Läs hur man gör här.

Tak igen

Tak är lite av favoritmotiv i bloggen, liksom även bojar vintertid (dvs utan vidhängande flytetyg). Den här bilden tog jag i oktober 2017, trädkronorna längre bort börjar skifta i höstfärger. Stomatolskylten är ett välkänt inslag i stadsbilden. Skylten, som är Sveriges första rörliga ljusreklam, sattes först upp på gamla Katarinahissen 1909.

När hissen sen skulle rivas och Slussens trafiklösning byggas (invigdes 1935) flyttades reklamen till ett tak vid Klevgränd. Wikipedia skriver om Stomatolskylten här. Bilden till vänster nedan är gamla Katarinahissen på ett foto från 1896. Stockholmskällan skriver: ”Den första Katarinahissen invigdes den 19 mars år 1883 och resan upp tog 45 sekunder. Hissen hade ett 35 meter högt hisstorn med två hisskorgar som rymde 12 personer plus konduktören. Den senare medföljde på resan och så förblev det genom decennierna. Biljetterna var av strävt papper med taggig kant.”
Till höger ser man Stomatolreklamen uppsatt och den bilden är från 1933. (Foto: Cronquist, Gustaf W:son, Stockholmskällan Fotonummer CRD 369). Hittade en sida till med material om gamla Katarinahissen här.

Och som vanligt när man skriver om Sverige under sent 1800-tal tänker jag på Anna, min morfars mor. Hon och dottern Cissi reste genom Stockholm på vägen hem till Linköping en sensommardag i början av 1890-talet. Anna och Cissi hade först varit hos Annas moster Emma Wahlman i Hedemora och sedan gjort ett besök på fädernegården Nordanäng i Delsbo. Med båt och tåg åkte de sedan till Hudiksvall och därifrån med ångbåt till Stockholm. Där hade de ett par timmars uppehåll innan kanalbåten Trafik skulle lägga ut från Riddarholmskajen och föra dem till Linköping. Släktingen Kristina Norell visade dem runt i stan.

Så här berättar jag i boken ”En flicka som heter Anna”:
”När båten lade till vid Skeppsbron en vacker augustimorgon möttes de på kajen av Kristina Norell, en släkting till Lotta och Helfrid, som bodde i Stockholm. Helfrid hade telegraferat till henne om att Anna och Cissi skulle komma. Kristina tog med dem i droska över till Riddarholmen där kanalbåten Trafik låg.
De fick visa upp sin biljett, och bagaget togs om hand och fördes till deras hytt. Båten skulle inte avgå förrän sent på eftermiddagen, och de hade flera timmar på sig i huvudstaden.
De började med att gå till Tysta Marie på Regeringsgatan och äta en bastant frukost.
Cissi såg sig förtjust omkring på allt liv och rörelse i den stora staden. Med Kristina som ciceron hann de promenera i Gamla stan, ta en tur i ångspårvagn, åka upp i Katarinahissen och titta ut över Stockholms öar och vatten, innan det var dags att gå till båten.”

Vill du veta mer om Anna Härdelin Hjelmström och hennes liv kan du skaffa boken ”En flicka som heter Anna”. Den finns fortfarande i lager och går att beställa direkt från mig. Hur man gör beskrivs i min andra blogg Arundo här.

Norrländsk stad länge sen

Så här under coronakarantänen röjer jag bland gamla papper då och då om andan faller på. Hittade några gamla oskrivna vykort från Härnösand, som kan vara från slutet av 1800-talet. Säkerligen kvar efter min morfars far. I min släkt har man varit bra på att samla på gamla papper, och mina systrar och jag har högar av gammalt att ta hand om eller gå igenom och slänga.

Min morfars far flyttade med sin familj till Härnösand 1896 då han fått en tullförvaltartjänst där. Hans syster Selma följde med för att hjälpa till att ta hand om dom fem moderlösa barnen och för att sköta hemmet. Vill du veta mer om familjen kan du läsa min bok ”En flicka som heter Anna”. Mer om boken här.

Har ett svagt minne av att jag nån gång varit i Härnösand, mycket kort. Troligen snabbesök när vi en gång var på väg i bil från Söderhamn till Sollefteå. Det fina torget på bilden har jag inget minne av alls. Nu har jag letat runt lite bland moderna bilder på webben och kommit fram till att byggnaden till vänster på bilden är konsthallen (i varje fall i dag) och att den andra gamla fina byggnaden är landshövdingens residens (färdigställt 1790, arkitekt Olof Tempelman). Så dom två byggnaderna finns i varje fall kvar än i dag. Mitt emot konsthallen verkar i dag ligga en betydligt modernare byggnad av typ låda som inte alls arkitektoniskt ansluter till dom två andra byggnaderna.

Anna-dagen

En kvist rosentry skickar jag här till alla som heter Anna.
Grattis på er allihop!

Vi är många i släkten som heter Anna. På väggen i mitt rum sitter ett porträtt (fotografi) av Anna Härdelin som ung, min morfars mor. Det är om henne boken ”En flicka som heter Anna” handlar. Min farfars mor hette också Anna, och fler Annor hittar jag här och var i generationerna bakåt. Det har blivit en del forskning i släkten under denna tid av coronakarantän. Intressant och roligt att veta lite mer om dom som kommit före. Sverige är ju ett bra land när det gäller att hålla koll på sina medborgare genom register som husförhörslängder, notering av födslar och dödslar, in- och utflyttning m.m. Några av släktingarna på 1800-talet har jag skrivit om på Arundo-bloggen, t.ex. Mer om Sara Brita.

Gammalt släktgrejs

Runeberg och Fänrik Ståls sägner dyker upp i skallen när jag sitter och letar mig bakåt bland gamla släktingar (lämplig syssla under coronakarantänen): ”Till flydda tider återgår/Min tanke än så gärna/Mig vinkar från förflutna år/Så mången vänlig stjärna.” Här vinkar också en och annan vänlig stjärna…

Runebergs dikt handlar förstås mycket om krig och gamla soldater. ”Jag såg ett folk, som kunde allt/Blott ej sin ära svika/Jag såg en här, som frös och svalt/Och segrade tillika/” och liknande storvulet. Men en bit till passar på vad jag håller på med dessa dagar: ”Min tanke genom rymder lopp/Som förr den aldrig spanat/Ett liv gick för mitt hjärta opp/Vars tjusning det ej anat…”

Mina tankar lopp till tidigt 1800-tal och jag ville veta mer om släktingen Sara Brita Garneij. Hennes porträtt i avfotograferad miniatyr har jag men jag visste inte mycket om henne. Nu vet jag en del mer efter att ha fördjupat mig i gamla vallonska släktingar med hjälp av material från Sällskapet Vallonättlingar.

Min andra blogg Arundo handlar ju en del om Hälsingland och eftersom min släkt till vissa delar hör till den delen av landet finns inlägg om släkten där. Vill du läsa lite om ”mina” valloner så titta t.ex. på inlägget ”Mer om Sara Brita Garneij”.

För ett par år sen skrev jag en bok baserad på min morfars mors liv, ”En flicka som heter Anna”. Där hade jag en hel del gammalt släktmaterial att utgå från som biografiska anteckningar som Karl Hjelmström (Annas man) gjort på äldre dar och så en avskrift av några brev som Anna själv skrivit. Sara Brita Garneij var mormorsmor till denna Anna Härdelin, som hon hette innan hon gifte sig. Men nån bok om Sara Brita lär jag inte skriva. Vet fortfarande för lite.

Sällskapet Vallonättlingar kan du läsa mer om här.

Körsbärsblom och gammal släkt

Blåsigt och lite kyligt i dag igen. Hade ingen lust att sitta och läsa i solen nånstans, så det blev bara en kort promenad i environgerna. Körsbärsträden i Kungsan har jag missat denna vår, har inte varit nere på stan på länge. Men blommande träd finns på närmare håll. Dom här växer på Observatoriekullens sluttning ner mot Sveavägen.

I bakgrunden bryts stadens silhuett av Engelbrektskyrkan till vänster och långt bort till höger av Kaknästornet. Tornet har jag inga starka känslor för varken åt ena eller andra hållet, men Engelbrektskyrkan tycker jag om. Det är en stilig kyrka och den ligger vackert där den liksom växer upp ur en ordentlig bergknagge. Arkitekten Lars Israel Wahlman som ritade kyrkan var kusin med min morfars mor Anna Härdelin, gift Hjelmström. Det var Lars Israels mamma Emma, moster till Anna, som skickade henne ett bärnstenshalsband med förhoppningen att det skulle hjälpa mot tuberkulosen som hon drabbats av. Det gjorde det inte, men det var snällt tänkt… Det är ju tanken som räknas heter det.

Grattis, Anna!

Grattis alla som heter Anna, stora som små!
I min släkt är vi många som har detta namn; säkert hör jag själv till dom äldsta, och den yngsta fyller 1 år i morgon. Det blir till att fira två dagar i sträck.

För några år sen skrev jag en roman om vår anmoder Anna Härdelin Hjelmström. Hon föddes i Delsbo 1857 i den i dag kända musikersläkten Härdelin. Hon dog i Linköping 1894. Dessemellan hann hon med en hel del: hon skrev ”Från Delsbo: Seder och bruk, folktro och sägner, person- och tidsbilder upptecknade” och hon fick fem barn med sin käre man Karl Hjelmström. Hon skulle nog ha skrivit mer om hon fått leva längre.
Ibland tänker jag att jag har min lust att skriva ifrån henne – ”skrivklådan” i fingrarna.

Min bok, den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”, kom ut 2017.  Omslaget i färg ser du i sidotexten på bloggen. Boken finns fortfarande att beställa. Hur man gör ser du på min andra blogg Arundo här.

Om skrivande (4)

Jag är intresserad av skrivande och lyssnar och tittar ofta full av beundran på författarintervjuer i Babel, ett av dom bättre programmen på SVT. Kan imponeras av dom jag möter där, som Jonas Hassen Khemiri, ”Pappaklausulen” (läst, tyckte om) eller Johanna Frid, född 1988, som skrivit ”Nora eller Brinn Oslo brinn!” Johanna Frids bok läste jag helt nyligen. Så ung, så ung – och så många år kvar att fortsätta att skriva, tänker jag. Och boken är bra, välskriven, berörande. Den handlar om svartsjuka och smärta, bokens jag har endometrios.

Oj oj, tänker jag som är så gammal att jag gott och väl kunde vara mamma till Johanna Frid, t.o.m. mormor om jag fött barn lite tidigare än jag gjorde. Nåja, i alla fall har jag ju skrivit två böcker, utgivna på eget förlag för ett par år sen. Provade inte ens med nåt etablerat förlag. Har testat tidigare med ett manus till en ren ”hitte-på”-roman men fick nej från några olika förlag. Det manuset ligger fortfarande ”i byrålådan”. Mer om mina två böcker hittar du på bloggen Arundo: ”Sandskär i mitt hjärta” (utg. 2013) här och ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017) här.

Lusten att skriva, behovet eller t.o.m. driften att skriva är intressant – att det kliar i fingrarna av önskan att uttrycka sig i ord. Det är ju också därför jag håller liv i mina bloggar, även om det kan gå ett tag mellan inläggen ibland beroende på vad som händer i övrigt i mitt liv.

Kreativitet och hur hjärnan funkar är fascinerande i sammanhanget. När jag är inne i ett skrivprojekt kan tankar och formuleringar som rör texten dyka upp var som helst, när som helst. Jag minns hur jag satt på en buss i Stockholm och funderade på några rader i det som skulle bli boken ”En flicka som heter Anna”. Några ord dök upp och jag letade efter ett papper att skriva upp dom på. Hade inte med mig nåt, men hittade några knöliga kvitton i handväskan och rafsade ner lite på baksidan. Och visst, jag vet, man ska alltid ha en liten anteckningsbok med sig vart man än går.

Vill man författa måste man också tycka om att läsa och det gör jag ju. Just nu håller jag på med Philip Roths  novellsamling ”Goodbye, Columbus”, hans första bok, tror jag. Härlig författare. Känns gott att läsa – njutbart!  Särskilt efter ”Haggan” av Aase Berg som var ”something completely different” verkligen. Det tog mig ett tag att ta mig igenom den. Så mycket ilska och så mycket upprepande av tankar (ofta arga och särskilt på en man och hans hustru), den underliggande berättelsen om vad personerna i boken gör kommer igenom ibland och berättelsen förs långsamt framåt. Men dessemellan dessa sjok av ilska och arga formuleringar om män och kvinnor. Ibland välfunnet och t.o.m. roligt. Ofta talspråk, ibland riktat rakt till läsaren – om den bok hon skriver och som jag sen läser. Det är väl sånt som kallas ett metaperspektiv. Men nej, i det stora hela blev jag trött på boken. Sorry, Aase Berg!

Vad ska man annars läsa då om man vill bli författare? Böcker om skrivande finns det ju gott om, men i övrigt? Hemingway gjorde en lista med boktips till en ung man som besökte honom i Key West 1934. Jag hittade det på nätet häromdan. Så här inleder Hemingway listan:
”Here’s a list of books any writer should have read as a part of his education… If you haven’t read these, you just aren’t educated. They represent different types of writing. Some may bore you, others might inspire you and others are so beautifully written they’ll make you feel it’s hopeless for you to try to write.”

Ok då, Ernest. Några av dom har jag läst men långt ifrån alla. Madame Bovary, Of Human Bondage, Brothers Karamazoff, Wuthering Heights – det blir fyra av sexton. Hm… måste nog skärpa mig. Fast det är klart, det har hunnit komma ut en hel del fler intressanta författare sen 1934.  Som Philip Roth. – Ernest Hemingways boktips hittade jag här.

Mina böcker

Undrar om nån av mina läsare kan ha missat att jag har gett ut två böcker – ”Sandskär i mitt hjärta” och ”En flicka som heter Anna”. Inser att jag löper risken att kallas tjatmoster här… men jag tar risken. Tjat eftersom böckerna hela tiden ligger med på bild i högerspalten här i bloggen.
Men vill det sig illa kanske nån kan ha missat dom ändå. För att råda bot på det kan jag tipsa om bloggen Arundo där det finns mycket om böckerna. Senaste inlägget på Arundo handlar bl.a. lite om hur omslagen på böckerna blev till. Läs ”Favoriter i repris” här.

Bloggtips: skärgårdsakvareller + bokbetyg

Ibland tänker jag att dom som läser den här bloggen kanske missar att titta på min andra blogg, Arundo, med inspiration från Hälsingland och däromkring. Senaste inlägget på Arundo tycker jag blev så vackert att titta på: omslag på en vacker bok om Söderhamns skärgård i konsten och så två akvareller med motiv från ön Sandskär. Titta på inlägget ”Sandskärsmotiv i konstbok” här.
Det andra inlägget jag tänkte tipsa om är en recension av min bok ”En flicka som heter Anna” i inlägget ”Ord om Anna-boken” här. Några rader som gjorde mig riktigt glad.
Och så finns det ett larvigt inlägg där också för dom som är intresserade av insekter, här.