Nyårspromenad

Jodå, en liten promenad blev det på årets första dag, men med betoning på liten. Upp på Observatoriekullen, en vänlig titt på det gamla Observatoriet och sen en utblick över stan, ett litet hej till Lars Israel Wahlman (Engelbrektskyrkans arkitekt) och sen hem igen. Hann inte hem riktigt innan snöblandat regn – eller var det nån sorts småhagel? – föll över mig. Skakade av mig vätan som en våt hund i hissen på väg upp. Att nederbörden skulle komma kunde jag ju som gammal norrlänning se på himlen söderut.

Varför nu heja på Lars Israel? Gammal vana, brukar göra det när jag åker buss över Lidingöbron men då mot Cedergrenska tornet som han också ritat. Viss ”befryndelse” finns: Lars Israel Wahlman var kusin till Anna Härdelin Hjelmström som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om.

Det här är inga nyheter direkt, inte bilderna heller. Har varit med i bloggen flera gånger tidigare. Men mina tankar på att skaffa mig en ny kamera får mig att vilja använda min gamla trotjänare, Nikon D90, lite mer. Trots att tiden inte är den bästa för fotograferande (från murrigt gråväder till mörker, nederbörd ). Inte så att jag tänker skippa idén att satsa på nåt nytt. Mer för gammal vänskaps skull.

Observatoriet är en av dom ganska få gamla byggnader som finns i den här delen av stan. Uppförd 1747-53. Arkitekt Carl Hårleman. Det är Observatoriekullens blåskimrande sluttningar som brukar synas i bloggen när våren är här och scillaspaningen pågår. Men till dess dröjer det ju några månader.

Bio – då, nu, sen

För ett år sen, nyårsafton 2019, skrev jag om filmer jag sett under det gångna året. Det här året finns inte många biografbesök och filmer att skriva om. Några hann vi se förstås innan man stängde. Tyvärr kan det här innebära slutet för biokulturen, eller början till slutet… Det finns dysterkvistar som tror det (realister?). Pandemin slår hårt mot biograferna men det gör också det ökande utbudet av film och serier man kan se hemma på tv.

Det är inte alls samma sak att se film hemma, det är nåt annat, det är bra det också men inte alls på samma sätt. Lägger biograferna ner är det en hel kultur som försvinner. Det vore faktiskt riktigt trist. Och det är ju inte bara filmupplevelsen det handlar om utan även miljön där filmen visas och att man är där tillsammans med andra människor.

Tittar i Kjell Furbergs ”Svenska Biografer” (utg. 2000). En mycket fin bok för alla som är intresserade av biografer och deras historia.

I baksidestexten skriver man bl.a. ”Biografen är det offentliga rum som var mest typiskt för 1900-talet. På ett unikt sätt åskådliggör bion utvecklingen inom svensk arkitektur, inredning och formgivning under hela seklet. – – – Biograferna är tidstypiska i jugend, nationalromantik, 20-talsklassicism, funktionalism och 50-talsmodernism.” Jag lånar några bilder från boken och hoppas det är ok.

Från biografen Lyran i Vasastan, Stockholm.
Foto Kjell Furberg.

Upplevelsen att sitta i en biosalong med andra människor omkring sig, när reklamfilmerna är över och filmen börjar är nåt särskilt. Jag tycker t.o.m. om ritualen att man drar för ridån efter reklamfilmerna och sen drar undan den igen innan man släcker ner och filmen ska börja. Onödigt egentligen, men det hör till.

Och jag tänker tillbaka på filmer som ”Den sista föreställningen” (Bogdanovich, 1971) med bl.a. Jeff Bridges, Cybill Shepherd och så den italienska ”Cinema Paradiso” (1988) med gamla Philippe Noiret. En sorts hyllningar till biografkulturen.

Fast visst, på bio kan man bli störd när nån prasslar med en påse godis eller gräver i sin jättelika pappkartong med popcorn. Hå hå ja ja. Annat var det på ”min tid”, när man köade i trappan upp till Stora Bio i Söderhamn (låg en trappa upp i ett gammalt hus på Köpmangatan, brann ner i april 1967) eller gick på Svea Bio och skaffade biljett till dom där ”fästmanssofforna” längst bak. Det där med popcorn var inte infört då efter vad jag minns. Svea Bio i Söderhamn pryder förresten omslaget till Kjell Furbergs bok.

Jag har förstås många härliga biografminnen från Stockholm också. Tänker på Röda Kvarn på Biblioteksgatan, där det nu är nån sorts saluhall, och Lyran här i Vasastan, där jag såg Greystoke Tarzan (från 1984) med min mamma. Och så Skandia förstås på Drottninggatan, ritad av Gunnar Asplund. Biografen Grand har också länge varit en favorit.
En massa biografer har redan försvunnit. Hoppas verkligen dom som fortfarande finns kvar kommer att kunna fortsätta.

År 2020 närmar sig sitt slut. Ett annorlunda, märkligt år som för väldigt många människor inneburit mycket sorg och stora svårigheter av skilda slag. Kanske har vi ändå nu framför oss en bättre utveckling då allt fler kan bidra till att hejda pandemin genom att vaccinera sig.
Önskar alla som tittar in här ett riktigt Gott Nytt År 2021!

Fåglar, krig och öar

Häromdan skrev jag om albatrossen. Det ledde vidare till ytterligare letande på nätet om denna stora fågel, en fantastisk flygare. På Nya Zeeland kan man ta sig till Otagon Peninsula på Sydön och se albatrosser som häckar där. Jag har inte varit där, tyvärr. Vi får se om jag kommer till NZ nån gång. Till Melbourne åker vi ju ibland, så det skulle ju gå att kombinera med NZ.

Foto: Susanne Jutzeler, Pexels.

Albatrosserna ledde vidare till en annan havsfågel: havssulan. Den är inte lika stor som albatrossen men kan nå ett vingspann på 165-180 cm. Inte så illa det heller.

Vingarna på havssulan ser ut att sitta mitt på kroppen, lite längre bak än på andra havsfåglar. Syns mest när fågeln är i flykt. Jag fotograferade en flygande havssula en gång när vi var på den gamla befästningen vid inloppet till Port Phillip Bay, den stora bukten vid Melbourne. Men utan zoom blev det verkligen inte mycket till bild. Hittade den här från nätet istället.

Skylt vid Fort Nepean.

Fort Nepean, som befästningen heter, avlossades det första skottet i Första världskriget, sägs det. Dagarna innan kriget bröt ut befann sig det tyska fartyget SS Pfalz inne i bukten. När man förstod att kriget skulle bryta ut gjorde man ett försök att smita ut genom inloppet. Men på fortet hann man precis få besked om krigsförklaringen och fick då ordern att stoppa fartyget – ”stop her or sink her”. Och då använde man en av sina kanoner mot SS Pfalz. Hur det gick till kan du förhoppningsvis läsa på fotot av skylten om du klickar på bilden. Om du besöker Fort Nepean kan du titta på den historiska kanonen.

Men tillbaka till havssulan: fågeln häckar bl.a. i Norge och fåglarna kan ibland t.o.m. ta sig in i Östersjön. Men 68% av populationen i världen häckar runt Storbritanniens kuster. När jag surfade runt på webben hamnade jag på en av häckningsplatserna: Bass Rock, en ö i Skottland. En hög klippa som ligger vid inloppet till Firth of Forth en bit öster om Edinburgh. Jag har varit i Edinburgh men till Bass Rock kom jag inte. Bilden hittade jag på nätet.

Bass Rock med massor av häckande havssulor.

Häftig ö. Fast kanske inte direkt trivsam, gissar jag. Inte lätt att ta sig i land där. Ön är i dag obebodd men på 700-talet ska det ha bott en eremit där, St Baldred. På ön finns också resterna av en gammal borg som nog mest användes som fängelse. I början av 1900-talet byggde man en fyr på ön. I dag finns här framför allt mängder av havssulor. Ska man dit och fågelskåda är det klokt att ha hatt på sig. Vackra fåglar och skickliga flygare. Spanar in fisk och störtdyker och fångar. Hittade en film från Bass Rock där man kan få sitt lystmäte på havssulor. På Youtube här.

Anna-dagen

En kvist rosentry skickar jag här till alla som heter Anna.
Grattis på er allihop!

Vi är många i släkten som heter Anna. På väggen i mitt rum sitter ett porträtt (fotografi) av Anna Härdelin som ung, min morfars mor. Det är om henne boken ”En flicka som heter Anna” handlar. Min farfars mor hette också Anna, och fler Annor hittar jag här och var i generationerna bakåt. Det har blivit en del forskning i släkten under denna tid av coronakarantän. Intressant och roligt att veta lite mer om dom som kommit före. Sverige är ju ett bra land när det gäller att hålla koll på sina medborgare genom register som husförhörslängder, notering av födslar och dödslar, in- och utflyttning m.m. Några av släktingarna på 1800-talet har jag skrivit om på Arundo-bloggen, t.ex. Mer om Sara Brita.

Limerick

A wonderful bird is the pelican,
His beak can hold more than his belican,
He can take in his beak
Enough food for a week
But I’m damned if I see how the helican!

Vadan detta nu då? Inget särskilt. Såg ett avsnitt av tv-serien Fargo och där citerade en person denna kända limerick.
Dixon Lanier Merritt heter han som skrev den. Amerikansk poet och humorist. Dog 1979 efter ett långt liv.

Gammalt släktgrejs

Runeberg och Fänrik Ståls sägner dyker upp i skallen när jag sitter och letar mig bakåt bland gamla släktingar (lämplig syssla under coronakarantänen): ”Till flydda tider återgår/Min tanke än så gärna/Mig vinkar från förflutna år/Så mången vänlig stjärna.” Här vinkar också en och annan vänlig stjärna…

Runebergs dikt handlar förstås mycket om krig och gamla soldater. ”Jag såg ett folk, som kunde allt/Blott ej sin ära svika/Jag såg en här, som frös och svalt/Och segrade tillika/” och liknande storvulet. Men en bit till passar på vad jag håller på med dessa dagar: ”Min tanke genom rymder lopp/Som förr den aldrig spanat/Ett liv gick för mitt hjärta opp/Vars tjusning det ej anat…”

Mina tankar lopp till tidigt 1800-tal och jag ville veta mer om släktingen Sara Brita Garneij. Hennes porträtt i avfotograferad miniatyr har jag men jag visste inte mycket om henne. Nu vet jag en del mer efter att ha fördjupat mig i gamla vallonska släktingar med hjälp av material från Sällskapet Vallonättlingar.

Min andra blogg Arundo handlar ju en del om Hälsingland och eftersom min släkt till vissa delar hör till den delen av landet finns inlägg om släkten där. Vill du läsa lite om ”mina” valloner så titta t.ex. på inlägget ”Mer om Sara Brita Garneij”.

För ett par år sen skrev jag en bok baserad på min morfars mors liv, ”En flicka som heter Anna”. Där hade jag en hel del gammalt släktmaterial att utgå från som biografiska anteckningar som Karl Hjelmström (Annas man) gjort på äldre dar och så en avskrift av några brev som Anna själv skrivit. Sara Brita Garneij var mormorsmor till denna Anna Härdelin, som hon hette innan hon gifte sig. Men nån bok om Sara Brita lär jag inte skriva. Vet fortfarande för lite.

Sällskapet Vallonättlingar kan du läsa mer om här.

Roth igen

2016 gjorde man film på Philip Roths bok ”Indignation” från 2008. Jag har just läst boken, läst om faktiskt. Hade ett vagt minne av att jag nog redan läst den och märkte snart att jag kände igen medan jag läste. Men det gjorde inget. Läsa om Roth långsamt kan vara en njutning. Tycker fortfarande det är en miss att han inte fick Nobelpriset i litteratur. En stor författare. ”Indignation” är en väldigt bra bok. Den handlar om Marcus Messner, en ung kille från en judisk familj, och det som händer honom när han går på college.

I en från filmen välkänd scen blir Messner inkallad till Dekanus och får kritik för sitt beteende i några sammanhang. Själv anser han att han inte gjort nåt fel och känner sig orättvist anklagad. Han vägrar också att finna sig i saker vid skolan som går mot hans övertygelser och som han anser inte ingår i hans skyldighet som studerande. Detta trots att det hade varit klokare att stå ut och ”spela med”. Som att delta vid dom regelbundna kristna sammankomsterna i kapellet. Messner citerar stycken ur Bertrand Russells ”Why I am not a Christian” för Dekanen vilket inte gör saken bättre direkt.

Jag kan gott förstå Messners upprördhet när han anklagas för nåt han absolut inte gjort och hans ovilja att foga sig. Själv känner jag mig ju smått provocerad bara jag ser skylten ”Gående hänvisas till andra sidan” på trottoaren. Jag går väl för fasiken var jag vill! Hm… barnsligt kanske.

Och så tänker jag på morgonsamlingarna när jag gick i läroverket i Söderhamn på 1960-talet. Oftast med religiöst inslag. Tror t.o.m. att dom där 10-15 minuterna varje morgon gick under namnet ”Morgonbön”.

Varje dag klockan 7.55-8.10 var det nog, direkt före dagens första lektion. Dom som bodde utanför stan och kom in med buss eller så slapp vara med om denna gudliga start av dagen.

Det ”fanns inte på kartan” då att protestera mot obligatorisk närvaro vid Morgonbönen. Vi satt väl där och tänkte på annat. Och på den tiden var jag inte heller lika klart uttalat emot allt vad religion hette. Men jag hörde till det fåtal bland mina jämnåriga som valde bort konfirmationen.
Apropå Russell kommer jag att tänka på hans text om den himmelska tekannan och på damen som hade en tekanna som handväska – rolig idé. Bloggade om det för många år sen här.

Philip Roth har jag nämnt nån gång tidigare, i inlägget ”Om skrivande” här. I en kommentar under det inlägget finns ett entimmes program om Roth. Intressant.

Bilden: Utsikt mot läroverket. Foto: Sigvard Gustavsson 1956. Dibis SES00282. Klicka på bilden om du vill se den lite större.

11 november

Ja, det är en speciell dag för många i Europa. Klockan 11 den 11 november 1918 undertecknades vapenstilleståndet i Första världskriget av företrädare för den s.k. ententen och för Tyskland. Förhandlingarna mellan parterna och undertecknandet skedde i en tågvagn parkerad i Compiègneskogen i Picardie i norra Frankrike.

För mig känns Första världskriget väldigt avlägset. Men i Frankrike kallas det ju La Grande Guerre, Det Stora Kriget. Att man valde just 11 november för undertecknandet av stilleståndet var för att det är Sankt Martins dag, Frankrikes skyddshelgon.

En höst var jag i Tours den 11 november och fick då se franska trupper paradera genom stan, och som jag minns det var det även amerikanska trupper med. Och så sjöngs och spelades Marseljäsen och även USA:s nationalsång, the Star-Spangled Banner.

Fred i La Grande Guerre blev det ju inte riktigt förrän fredsavtalet mellan parterna var signerat i Versailles den 28 juni 1919.

Foto: Lida, Pixels

I dag har man säkerligen firat stilleståndsdagen, Jour de l’ Armistice, genom att lägga ner kransar vid minnesmärken och ringa i kyrkklockorna på många ställen runt om i Frankrike.

Större manifestationer och festligheter får ju tonas ned pga pandemin. Inga stora åthävor. I Melbourne brukar man ordna en veteranernas parad den 11 november, och små vallmo (i papper) finns att pryda rockslaget med. Dagen brukar kallas Remembrance Day. Och på väg in mot innerstan ligger det s.k. Shrine of Remembrance. Byggnaden uppfördes för ”att hedra män och kvinnor i Victoria som tjänade under första världskriget, men fungerar nu som ett minnesmärke för alla australier som har tjänat i något krig” som man skriver på Wikipedia. Läs mer här.

Kvällen före 11 november är Mårtens afton och då äter man enligt traditionen svartsoppa och stekt gås – inte i Melbourne antar jag, men här i landet. Kanske särskilt i Skåne. Efter vad jag minns har jag bara varit med på gåsmiddag en enda gång. I tonåren fick jag följa med föräldrarna på en sån middag på officersmässen vid F15, flygflottiljen som låg i Söderhamn. Minns inte vad jag tyckte om svartsoppan. Gissar att jag tyckte det var lite äckligt med tanke på gåsblodet. Inkonsekvent förstås: blodpudding åt jag ju med god aptit under dom där åren, i alla fall om den var lite hårdstekt och hemlagad lingonsylt serverades till.

Slut på dagens mat- och historielektion.

La Moreneta

Covid-karantänen ägnas nu åt att varva koll av resultaten i det amerikanska presidentvalet med att röja bland gamla papper härhemma.

Det kommer fram ditt och datt. Det här är ett gammalt vykort från klosterkyrkan Santa Maria de Montserrat, uppe i Kataloniens berg strax utanför Barcelona. Den här Maria-med-Jesusbarnet kallas La Moreneta. Detta katalonska namn betyder ”den lilla svarta” eller ”den lilla mörkhyade”.

En gammal skulptur i trä, troligen tillverkad under 1200- eller 1300-talet. Att den är svart beror tydligen på att den mörknat med åren, men sen har man också under olika tider hjälpt till med svart färg.

Vykortet är från när jag var 17 år och var med en grupp svenska ungdomar på fransk språkkurs i Perpignan.

Vi gjorde bl.a. en utflykt till Barcelona och bodde på hotell. En dag blev det bussutflykt till Montserrat, en annan dag fick dom som ville gå på tjurfäktning. Det ville dom flesta. Men inte jag, förstås. Att se män plåga och till slut döda en tjur under publikens jubel tilltalade mig inte det minsta. Tvärtom. Vi som inte ville titta på djurplågeri och se blodet flyta på arenan fick göra en tur med färja ut till en ö där det fanns en fyr. Det var mer i min smak. Minns varken vad ön eller fyren hette och hittar inga egna bilder därifrån.

Och jag gräver vidare och bryter då och då av med att kolla USA-valet via CNN. Fortfarande inte klart.

Fängelseön

Det var här han satt fängslad, Edmond Dantès, en av min barndoms hjältar. En annan av mina hjältar var Robin Hood, men han var säkerligen aldrig på den här ön; han höll sig nog i Sherwoodskogen i England.

Bilden visar Château d´If, en gammal fästning på en ö en bit utanför Marseille. Fästningen byggdes på 1500-talet och kom aldrig att användas i strid. Däremot användes den som fängelse. Jag har inte varit där, men nyss hittade jag det här vykortet bland mina högar av gamla papper.

Så då får den gamla franska fängelseön vara med på bloggen som ett totalt inaktuellt inslag. På nåt sätt lite skönt att bara vända sig bort från dagens elände och hot med Covid-19, förfärliga islamistiska attentat i Frankrike, jordbävning i Grekland, det stundande presidentvalet i USA m.m. och istället skriva om Edmond Dantès. I boken ”Greven av Monte Christo” (av Alexandre Dumas d.ä.) kastas Dantès helt oskyldig i en fängelsehåla i denna hemska gamla fästning. Han satt där länge. 14 år tror jag.

Men samtidigt ledde vistelsen till ett helt nytt skede i hans liv genom att han efter flera år lyckades komma i kontakt med en annan fånge, Abbé Faria, som kände till en enorm skatt på den lilla ön Monte Cristo.

En mörk natt lyckades Dantès rymma (hur berättar jag inte – läs boken!) och ta sig till Monte Cristo. Därmed blev han snuskigt förmögen. Sen ägnade han sig åt att hämnas på dom som sett till att han hamnat i fängelse. Inte särskilt sympatiskt. Finare att förlåta. Men det tyckte inte Edmond.
Bild på Edmond under flykten från ön finns i inlägget Om läsande och omläsning här.