Lämning från förr

Minns du dom här, dricksvattenfontänerna, som fanns här och var i stan? Som jag minns det fanns det fortfarande fungerande såna under sent 1970-tal och in på 1980-talet, t.ex. i Vasaparken dit jag ofta gick med mina små pojkar. Det fanns en på skolgården till Centralskolan i Söderhamn också där jag gick mina första fyra år i skolan, men då var det 1950-tal.

Nu står nån enstaka kvar som en lämning från gamla tider. Här utanför Serafen på Kungsholmen.
Och så 1944. Tänka sig: den där blonda lilla killen är en gammal man i dag, t.o.m. äldre än jag.

I Melbourne, där jag varit många gånger eftersom en av sönerna bor där, är dricksvatten åtkomligt lite överallt men i betydligt modernare utförande än dom på bilderna ovan. Jag letade bland mina egna foton från Melbourne men bild på nån dricksvattenfontän hittade jag inte. Lånar en som jag hittade hos Melbourne Drink Taps på Facebook. Roligt att det finns en grupp som ägnar sig åt att plåta såna här anordningar runt om i Melbourne. Länk till gruppen här.

Who are those guys?

En väldig flotta av kanadensare kom glidande förbi på Brunnsviken när vi var i Bergianska trädgården igår. Alldeles för många för att få med på samma bild. Och nån närbild blev det ju inte heller; zoomen var inte med. (Lite större bild om du klickar på den).

Rubriken ”Who are those guys?” har jag använt några gånger tidigare. Den kommer från filmen ”Butch Cassidy and the Sundance Kid”. Dom båda skurkarna, spelade av Paul Newman och Robert Redford, frågar sig om och om igen vad det är för ett uppbåd av förföljare till häst som dom försöker fly ifrån. ”Raindrops keep falling on my head”, trevligt gammaldags låt var med i filmen och finns på Youtube med en snutt ur filmen här. Så unga och snygga dom var på den tiden! Och visst, det är en gammal film; den kom i USA 1969. Bloggade om den här.

Rubriken har jag också använt till en bild av för mig okända människor som köar till båten från ön Sandskär i Söderhamns skärgård in till fastlandet. Bilden är från 1917 och får vara med här igen.

Bilden finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”, som du kan läsa mer om på min andra blogg Arundo, t.ex. här.

Caravaggio igen

”Ecce Homo Madrid”

Vilken fröjd för en gammal konstvetare! Läser en understreckare i SvD i dag, skriven av Maj-Britt Andersson, Fil dr i konstvetenskap vid Uppsala universitet. En tavla målad av Caravaggio troligen i början av 1600-talet har hittats i Madrid. Tänk att man kan hitta sånt! Den italienske barockkonstnären Michelangelo Merisi da Caravaggio levde ett våldsamt liv och dog knappt 40 år gammal 1610. Han lämnade inte efter sig nåt stort antal verk. Tänk att det går att säga med ganska stor säkerhet (helt säkert?) att det är han som målat den här, inte en elev eller efterföljare! Visst är det intressant och spännande – i alla fall för den som gillar gammal konst.

Caravaggio har jag skrivit om tidigare i bloggen. Jag tycker om kraften i hans målningar, perspektiven han väljer och hur han målar ljuset. Kanske är det så att det är mer kropp än innerlighet i hans målningar, som sägs i en kommentar till ett av inläggen. Men jag har inget emot det. Tanken glider över på ett annat område: musiken, opera och olika tenorer. Jussi Björling har en fantastisk röst och sjunger väl. Luciano Pavarottis röst är annorlunda, mjukare tycker jag och samtidigt sjunger han med större kraft och inlevelse än Jussi, som nästan är lite för städad för min smak. Så med Pavarotti är det som med Caravaggio – mer kraft, starkare känslor, starkt uttryck. ”En Caravaggiomålning drabbar” som Andersson skriver i sin understreckare.

Men det är förstås en fråga om smak. ”Om tycke och smak ska man inte diskutera” lyder ett gammalt uttryck. Fast det håller jag inte alls med om. Det är väl ofta just sånt man diskuterar.

Artikeln i SvD avslutas med: ”Brutal i sin innebörd bevittnar vi ändock i ”Ecce homo Madrid” en stillhet, ett märkligt stillat ögonblick. Skönhet. Ecce Caravaggio.”

Och så hittar jag en sida hos Circolo Scandinavo, Skandinavisk Förenings Konstnärshus i Rom, och läser om Maj-Britt Andersson där och om hennes forskning om Caravaggio m.m. Vad trevligt det låter! Och vad trevligt hon har det! ”Andersson har också åkt runt i trakterna kring Rom, det är lätt att stiga på tåget och åka ut till mindre städer och landskap. Hon beskriver det som ett smörgåsbord av ställen runt Rom och man kan plocka åt sig de ställen man är mest intresserad av. Det händer saker hela tiden…” – Nu längtar jag till Italien!

Maj-Britt Anderssons understreckare i SvD ”Caravaggios mästerverk höll på att slumpas bort” här.
Artikel på svenska om Maj-Britt Andersson i Circolo Scandinavo här.
Ett tidigare blogginlägg om Caravaggio har du här.

Tankar om sommar

”Mitt i vintern lärde jag mig till slut att det inom mig fanns en oövervinnlig sommar.”

Det är den unge Albert Camus som skriver det, fast på franska:
”Au milieu de l’hiver, j’apprenais enfin qu’il y avait en moi un invincible été.”

Han var på besök i gamla romerska eller bysantinska ruiner i Tipasa i sitt hemland Algeriet. Han var lite över 20 år. Och nog finns det en doft av ungdom och livsglädje över orden. Undrar om han kände den där sommaren inom sig resten av sitt liv? Tänker att riktigt så blev det nog inte.

Tipasa. Foto: Alloutthere English Wikipedia

Camus fick nobelpriset i litteratur 1957, en av dom yngsta som fått det. Ett par år senare omkom han sorgligen i en bilolycka bara 46 år gammal. ”Främlingen”, som kom på svenska 1946 och är den enda Camus-bok jag läst, har inte så mycket av livsglädje i sig efter vad jag minns.

Citatet ovan finns i en essäbok som kom på franska 1938 och är tydligen välkänt (men nytt för mig) och jag förstår att det lätt fastnar eftersom det är vackert. Och sommaren står ju för det mesta för nånting som är bra, nåt som dom flesta tycker om. Om Albert Camus nånsin paddlade kajak vet jag inte.

Det snöar och snöar när jag skriver detta. Blötsnö. Den vår som visade sig med många härliga soldagar under mars har dragit sig tillbaka – tillfälligt.

Jag vill gärna ha en oövervinnlig sommar inom mig.

Mörker och ondska

Jag var på väg att lägga ut ett inlägg här på bloggen om nåt jag läst i en bok, nåt vackert skönlitterärt, men lusten försvann med artiklarna och dom fasansfulla bilderna från Butja. Och när jag läser om Butja och andra städer i Ukraina där Putins soldater går fram som en fullkomligt hänsynslös mördarmaskin och terroriserar, dödar och våldtar civila kommer tanken på Kurtz’ ord i Joseph Conrads bok ”Heart of darkness” (”Mörkrets hjärta”). Kurtz ligger och dör och i sina sista andetag viskar han knappt hörbart orden ”The horror! The horror!” (i den svenska översättningen står det ”Ohyggligt! Ohyggligt!”)

Och jag tänker på ondskan. Det sägs om ryska soldater att dom är särskilt brutala och inte verkar ha nån moral alls, inga som helst spärrar mot att utföra dom allra gruvligaste och förfärligaste handlingar även mot civila. Under sin militära utbildning bryts dom ner genom pennalism av värsta slag, våld och trakasserier. Blir dom helt förhärdade och vill ge igen sen? Och så får dom ju säkerligen order uppifrån om att döda och våldta urskillningslöst för att terrorisera befolkningen så mycket som möjligt. Och dom som nu drabbas, civila oskyldiga som skjuts ner på gatorna i Ukrainas städer, är ändå människor som hör till det som tidigare kallats ett broderfolk. Ledare i DN häromdan om det ofattbara ryska våldet här.

”The horror! The horror!”

Det är tungt nu, tungt och svårt. Vad ska hända med det stora landet Ukraina? Och människorna? Vad kan vi i Sverige göra? Stötta hjälporganisationer och hjälpa dom flyktingar som kommer hit. Den här listan över organisationer på plats i Ukraina har varit med tidigare och du får den igen här.

Och visst, jag ska blogga igen om annat än kriget, dödandet och ondskan bara jag får lust att göra det igen.

Gammal bok

I min släkt har man sparat mycket gammalt. När jag går igenom gamla foton, papper och sånt undrar jag förstås då och då: Ska jag fortsätta spara det här? Ska jag slänga det? Kan nån annan vara intresserad?

Nu gäller det den här lilla boken (format 15×9 cm) som på 112 sidor raskt sammanfattar den svenska historien från 100 år f.Kr. till Oscar I:s tid. Tryckt på J.W. Lundbergs Boktryckeri i Stockholm 1856.

Teckningarna har jag inte. Kanske är dom här nånstans eller finns hos nån av mina systrar. Vi har delat systerligt på gamla ärvda grejer.

Synd att illustrationerna är borta. I förordet står det så här: ”De enkla teckningarna roa barnen, väcka och underhålla deras lärgirighet, göra händelserna åskådliga och inprägla dem derigenom i minnet, och gifva, genom sin blotta uppställning, en tidig chronologisk säkerhet, hvilken eljset med möda, och ofta sent nog, förvärfvas.”

En lista över teckningarna finns med i boken där man ser vad man missar. Första uppslaget ser ut så här:

Slutet på ”Förklaring öfver Teckningarna” syns här på vänstersidan av uppslaget. Och så får du se en bild på flickan som ägde boken: Agnes Hjärne, här som 16-åring. Hon gifte sig senare med bankkamreren C.A. Wallner i Umeå. Efter några år dog mannen. Inga barn. Agnes bestämde sig för att skaffa barn på annan väg. Hon blev fostermor till en liten flicka från en fattig familj i Stockholm. Och efter den stora stadsbranden i Umeå 1888 flyttade Agnes med sin mor och med den lilla fosterdottern till Stockholm. Flickan blev långt senare min farmor – Sigrid Wallner, gift Roland.

Agnes Wallner har varit med i bloggen tidigare – här. Och farmor har också varit med ett par gånger, t.ex. som förlovad med Hugo Roland – här.

эта преступная война должна быть остановлена

Ryska kan jag inte alls, men jag hittade frasen i DN igår. Enligt tidningen betyder orden: Stoppa detta brottsliga krig! – Se även första kommentaren.

Vi var i Sankt Petersburg en gång för många år sen, bara ett par dar. Min man skulle dit på konferens och jag följde med. Hittade några bilder från resan, och bilden nedan är en sån. Nån ryska kunde vi inte men vi försökte i alla fall förstå skyltar med hjälp av ryska bokstäver uppskrivna på en liten lapp. Efteråt hade vi för oss att vi skulle plugga lite ryska nånstans, men det blev inte av – som så mycket annat.

Det stora landet Ryssland är ju omöjligt att förkasta totalt och för evigt eftersom Ryssland står för så väldigt mycket fantastisk konst och kultur genom århundradena. Författare, konstnärer, tonsättare, dansare… konst av olika slag, vacker arkitektur m.m. Dessutom har landet en fascinerande historia, som förstås i vissa delar har många beröringspunkter med vår. Säkert finns mycket vacker natur också, fast det vet jag inte så mycket om.

Peter Paul-katedralen i Peterhof, Sankt Petersburg. Ryskortodox kyrka från 1880-talet.

Men Stalins Ryssland och Putins Ryssland i dag är förstås en av världens allra värsta skurkstater.

Kriget i Ukraina fortsätter. En hel månad har gått. Det går inte att vänja sig vid kriget, att dödandet och förödelsen pågår hela tiden därborta, inte så väldigt långt från vårt eget land. Oro, sorg och vrede ligger som en underton hela tiden med tanke på människorna i Ukraina, dom som flyr och dom som är kvar.

Häromdan flög tre stridsflygplan över Vasastan i Stockholm där jag bor. Och visst, man tittar till och funderar. Varför detta? Tankar på vad kriget kan innebära för oss finns ju också hela tiden. Måtte detta förbaskade hemska krig ta slut snart! Leve det fria Ukraina!

Måste också ha med en fin målning av en ukrainsk konstnär som jag inte känt till tidigare. En god vän hade ”delat” (som det heter numera) tavlan på Facebook. Här är den:

Mötet. Marie Bashjkirtseff. 1884

Marie Bashjkirtseff heter hon som målat dessa fattiga pojkar i Paris 1884. Målningen finns på Musée d’Orsay i Paris.

Marie Bashjkirtseff föddes i Ukraina 1858. Under uppväxten flyttade hon och modern runt en hel del i Europa. I Paris gick hon på konstskola. Den här målningen är en av hennes mest kända. I dag är hon tydligen mest känd för sina dagboksanteckningar. Hon började föra dagbok när hon var omkring 13 år. Hon dog i tbc innan hon fyllt 26 år. Några år efter hennes död publicerades dagboken.

Kraftfull konst

Herakles som bågskytt. Skulptur av Antoine Bourdelle, 1909

Den här skulpturen står utanför Waldemarsudde på Djurgården. Vilken kraft och energi den utstrålar! Det är Antoine Bourdelles mest kända skulptur. En god vän till konstnären stod modell för Herakles’ kropp. André Doyen-Parigot, militär och duktig idrottsman, hade muskler så det räckte. Men det är inget porträtt av Doyen-Parigot. Han ville inte bli igenkänd. Skulpturens ansikte är stiliserat, det liknar lite ansikten på skulpturer av Milles, tycker jag. – Doyen-Parigot stupade sen vid Verdun 1916, i Första världskrigets största och blodigaste slag.

Inne på Waldemarsudde visar man en fin utställning med verk av den norske konstnären Nikolai Astrup (1880-1928), välkänd och älskad i Norge men närmast okänd i Sverige. Hans hustru hette Engel (hon var bara 15 när dom gifte sig) och tillsammans fick dom åtta barn. Familjen bodde på en gammal bondgård i Jølster på Vestlandet, mellan Bergen och Ålesund. Det är naturen härifrån som inspirerat konstnären till målningar och träsnitt. Han jobbade mycket med träsnitt, både i svartvitt och i färg. Ett exempel har du här: ett vattenfall forsar nerför bergssidan ner mot dalen där husen ligger. Astrup var skicklig på att få fram ett fantastiskt ljus i sina verk tycker jag.
DN hade en artikel om Astrup och utställningen för ett tag sen – här.

Midsommarbål, oljemålning av Nikolai Astrup, efter 1917.
Foto: Dag Fosse/Kode

Kameliadamen

Marie Duplessis, målad av Édouard Viénot

Hon hette i Marie Duplessis och var fransk kurtisan med många då kända män som älskare. På 1800-talet kunde unga vackra kvinnor leva så, försörja sig på det sättet. Umgås i rika kretsar i Paris och leva gott på sina älskare. Bland förmögna män i stan var det väl hög status att ha en vacker älskarinna att visa upp i olika sammanhang. Kurtisanen var en sorts lyxprostituerad. Ett antal år gick det ju att leva så, men det blev förstås svårare när kvinnan blev äldre och skönheten började blekna.

Marie Duplessis blev aldrig gammal. 1847 dog hon 23 år gammal i tuberkulos. Alexandre Dumas d.y. hade en tid varit hennes älskare. Kort efter hennes död och inspirerad av hennes öde skrev han boken ”La Dame aux Camelias”. Han slog igenom som författare med den. Nånstans läste jag att han skrev den på bara tre veckor.

I boken heter kvinnan Marguerite Gautier. Verdi skrev sen operan ”La Traviata” (Den vilseförda) och där heter hon Violetta. Berättelsen är förstås förenklad i operan. Att läsa boken ger en hel del mer. Marguerite Gautier är beredd att lämna sitt lyxliv och leva ihop med Armand, som den unge mannen heter. Det är en väldigt berörande och romantisk kärlekshistoria som berättas. Nu har jag till min egen förvåning läst boken på franska (skryt skryt!). Den är inte så tjock som tur är. Begriper det mesta och tar som vanligt hjälp av lexikon på Ipad. Delvis gammaldags språk och långa inlindade meningar är det ju, boken kom ut 1848. Innan dess läste jag en novellsamling av Anna Gavalda: ”Je voudrais que quelqu’un m’attende quelque part”. Den är från 1999, så språket skiljer sig ju en hel del från 1800-talsspråket. I Gavaldas bok fanns en del slang som lexikon på Ipad inte fixade. Men det gick ju att förstå hyggligt ändå. Nu ska jag vila mig från franskan ett tag.

Verdi är en av mina favoritkompositörer när det gäller opera. Och bland operasångerskor är jag särskilt förtjust i Maria Callas. Här kan du höra henne framföra Violettas aria ”E strano, e strano!” från första akten i operan på Youtube här. Callas hade en fantastisk röst och här kvittrar hon ibland på som en fågel. Mot slutet hör man älskaren Alfredo hojta i bakgrunden.

Af Chapman

Vi hade suttit och läst på en brygga vid Nya Djurgårdsvarvet ett par timmar. Det blev seneftermiddag, och solen var på väg neråt. Nu kändes det att det inte är riktig vår än. Kalla vindar drog över vattnen. Tog på mig mössan igen och knäppte igen kappan. Men innan vi tog oss hemåt måste jag ta en sväng ut på Beckholmen för att titta ner på den här skönheten. Enligt en sida på webben ska renoveringen av fullriggaren vara klar i vår – kanske i början av maj. Då ska fartyget bogseras tillbaka till sin vanliga plats vid Skeppsholmen.

Gamla segelfartyg är fascinerande. Och vackra. Har haft såna fartyg med i bloggen flera gånger. Tänker på min gamle anfader Lars Rolander som 19 år gammal fick följa med på ett av Ostindiska kompaniets fartyg till Kanton 1788-90. Kanske såg det fartyget ut ungefär som Ostindiefararen Götheborg som gästade Stockholm i augusti förra året. Några bilder här. Senare i livet var Rolander delägare i ett fartyg och bedrev handel med England bl.a. Fartyget Triton gick under utanför Bornholm 1838 – se inlägg här. Och så tänker jag på Fredrik Hippolyte von Schantz vars livsöde beskrivs i den fantastiska boken ”Mannen som försvann”. Sin sista resa gjorde han på fullriggaren L.A. Bång. Han försvann i havet nånstans strax utanför Godahoppsudden 1864. Skrev om boken här. Om von Schantz finns även en blogg här.

Och så ett senare tiders skolskepp: C.B. Pedersen. En kusin till min mamma var elev på fartyget på 30-talet. Han rymde (”jumped ship”) en natt när man ankrat i Torres Strait, en historia som är välkänd i släkten på min mammas sida. Skrev om fartyget på min andra blogg här.

C.B. Pedersen, fyrmastad järnbark byggd 1891.

Bild på ett vackert segelfartyg finns också med i inlägget ”Om orden” som handlade om vikten av att använda rätt ord – ”call a spade a spade”. Sammanhanget då var SD som fascistiskt parti. Inlägget har du här. Orden styr tanken. I dag förstås med ett tydligt exempel från Ryssland där man försöker styra ryssarnas bild av det som pågår i Ukraina. Talar man klarspråk om kriget kan man få 15 års fängelse. Usch, vilket land! Förstår att många vill ge sig iväg därifrån.

Ja ja, det blev många länkar. Men nu har jag seglat klart för i dag.