Vilken stad? (9)

Det var en dag med mörka skyar och hotande regn. Och när regnet kom flydde vi tillbaka till bilen. Därför fick jag inte tillfälle att fotografera två av den här stadens märkesbyggnader och använder istället bilder jag hittat på webben. Och nån bild från 1901 hade jag ju inte kunnat fixa själv ändå. Bilden till vänster ovan togs av Sigurd Curman 1901.

Det finns en småbåtshamn med många stora fritidsbåtar.

På en höjd med utsikt över staden finns en gammal kvarn. Men så mycket utsikt blev det inte den här gången eftersom det var så många trädkronor i vägen.

Staden har gamla anor. Det är en liten stad som ligger vid ett stort vatten.

Vilken stad är det?
Som vanligt utdelas inga priser utan den som kommer med rätt svar vinner ära och berömmelse i denna blogg och jag ska applådera och hurra.

Bilden nedan tog jag också från webben. Så där fint väder var det inte tyvärr när vi var där. Skulpturen står vid en strandpromenad i staden. Visst är den fin!Uppdatering 14 september:
Tävlingen är avgjord. Rätt svar och vinnaren hittar du bland kommentarerna.

Dumhet och högmod

”Dumhet och högmod växer på samma träd,” dundrade Olof Buckard i sitt inspirerade och smått svavelosande anförande under manifestationen för Stoppa Nobelbygget på Nybroplan i dag. Han syftade här främst på två talare som uppträtt tidigare på scenen: Jan Valeskog (S) och Joakim Larsson (M). Särskilt Valeskog fick sig den ena kängan efter den andra av Buckard under detta tal, men själva hade säkert både Valeskog och Larsson flytt fältet då. Båda dessa betongpampar från S och M utsattes för buanden från den mångtaliga publiken. Det är faktiskt lite roligt att höra äldre tanter hojta ”Håll dig till ämnet!” och kasta glåpord och bua åt dessa politiker. Båda tog tillfället i akt för att propagera inför valet och uppträdde allmänt självsäkert och arrogant. Och tondövt. Valeskog bredde förstås ut sig om allt fint sossarna håller på med i stan.

Buckard nämnde också Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten och hans ofta citerade ”Blir det inte på Blasieholmen så blir det inget Nobel Center alls!” Det innebär förstås att det inte finns nåt behov av ett nytt Nobel Center. Flera av talarna påpekade också att Nobelstiftelsen redan har gott om egna lokaler samt att Konserthuset för utdelningen och Stadshuset för banketten efteråt ju funkar utmärkt vid detta celebra tillfälle en gång per år. Visst är det lite roligt: Den föreslagna byggnaden behövs inte, det säger t.o.m. Nobelstiftelsens vd.

Christina Linderholm (C), ersättare i Stadsbyggnadsnämnden, hörde till dom som uttryckte sig korkat när hon sa att det som finns i dag på Blasieholmen är en grusplan. ”Vill ni ha en grusplan där?” frågade hon. Tänker inte längre än näsan räcker. Vem säger att man inte skulle kunna göra nåt riktigt fint av denna plats bakom Nat mus genom att rusta upp byggnaderna och göra i ordning den lilla parken?

Politikerna som talade för byggandet av Nobel Center på Blasieholmen poängterade också att det här är en demokratisk process och att man ska låta den ha sin gång. Hm, tillåt mig småle… Till denna demokratiska process hör ju att skicka förslag på remiss till ett antal olika instanser och organisationer, (Statens Fastighetsverk, Skönhetsrådet m.fl.) samt att inbjuda till samråd. Varför gör man alls det? Syftet borde ju vara att ge beslutsfattarna bättre beslutsunderlag. Får dom tummen ner från flertalet tunga remissinstanser så borde det ju betyda nåt precis som resultat av samråd borde. Eller handlar det bara om det där så vanliga ”tuta innan man kör över”?

En möjlighet vore kanske också att efter arkeologiska utgrävningar på platsen göra det gamla tullhuset till museibyggnad och ingång till ett kanske underjordiskt museum över Stockholms flerhundraåriga skeppshistoria, bygget av Vasa m.m. Ett världsunikt museum, sa talaren vars namn jag inte minns. Han fick applåder.

Mot slutet av manifestationen kom även Rädda Kungsan – Nej till Apples butik i Kungsträdgården med när Göran Folin från Alternativ Stad från scenen eldade på oss alla med detta ärende som ju också verkligen rör Stockholms hjärta.

Det får väl anses som en lyckad manifestation under parollen Stoppa Nobelbygget: många kom för att lyssna och applådera eller bua och flera ”kändisar” bland politikerna deltog. Dom arroganta betongpamparna Valeskog och Larsson har jag redan nämnt. Andra som var med och talade var Jan Björklund (L), Erik Slottner (KD), David Helldén (MP) och Jimmie Åkesson (SD). Att Åkesson var där tyckte jag kändes rätt osmakligt men det är ju för att jag tycker så hjärtligt illa om allt den karl står för. När det gäller Nobelbygget står SD för bevarande. Dom får inte min röst ändå. Aldrig aldrig.

Svårt att ta bilder på talarna. Det fick bli en bild på ett plakat istället. På ett annat plakat stod det: ”Bygg Nobel Center på en plats som redan är ful”. Lite roligt…Fast jag undrar hur man tänkte. Menar man: en ful byggnad passar på en ful plats. Eller menar man: en snygg byggnad gör en ful plats mindre ful?
Några artiklar: DN här.  SvD här.

Vilken stad? (8)

Ja, hörni, var har jag varit nu då?
Ära och berömmelse, applåder och hurrarop för den som kommer med rätt svar.

Såna här små stadstävlingar har jag haft ett antal gånger tidigare. Det är nog fler än rubriken antyder eftersom jag använt andra rubriker ibland. Friskt har jag kastat mig mellan metropoler som Sydney, München, Göteborg, Västervik och Mariefred. Så en ledtråd är att nån av dom är det inte… Men det trodde du nog inte heller!

Uppdatering lite senare:
Fick in rätt svar från Annika via Facebook, där bilderna också låg. Grattis Annika!
Här i bloggen kom rätt svar från min bloggkompis i Luleå. Stort grattis! Så första pris i bloggen går till Luleå! Se kommentarerna.

Minne från Vilda Västern

En knallhet dag i spökstaden Bodie i Kalifornien, nära gränsen till Nevada, för många år sen. Bodie är en gammal guldgrävarstad som övergavs för länge sen. Folk bara gav sig av och lämnade sina hus och mycket av sina ägodelar, prylar, inredningar i husen m.m.  Vi var där en dag vid ett av våra USA-besök på 90-talet och promenerade omkring bland husen. Hade ingen digitalkamera på den tiden, och bilderna är gamla pappersbilder som jag scannat. Därav den minst sagt uschliga kvaliteten.

William S. Body (också stavat Bodey och senare Bodie) hittade guld där 1859 och guldgrävare började dras till platsen. Men det tog ett tag innan det blev riktig fart på det hela. Vid mitten av 1870-talet fann man flera nya välfyllda guldådrar och det blev en väldig rusch till Bodie. 1880 hade staden vuxit till närmare  8 000 personer.

Det var en riktig Vilda västern-stad med red light district, Chinatown, ett stort antal salooner och en hel del laglöshet. Skjutningar skedde då och då och diligenser stoppades och rånades. 1881 beskrev kyrkoherden F.W. Warrington Bodie som ”a sea of sin, lashed by the tempests of lust and passion”. Det var tydligen några riktigt livliga år innan det började gå utför. Guldet började ta slut, många av guldgrävarna gav sig av. Staden drabbades av flera bränder. Guldgrävandet fortsatte ändå i mindre skala fram till början av första världskriget. Därefter minskade befolkningen allt mer.

Vid början av andra världskriget stängde skolan och postkontoret och dom sista invånarna lämnade staden. Stora delar av staden hade då förstörts i bränderna men i dag finns ändå ett stort antal välbevarade byggnader kvar. Husen med sina välbehållna interiörer hålls i ”arrested decay” enligt den lilla folder jag har om amerikanska spökstäder. Med det menas att byggnaderna inte renoveras utan hålls i stånd och bara repareras om dom börjar utgöra fara för turisterna som kommer för att titta på stan. Jag minns att vi var positivt överraskade av att det var så befriande lite turistiskt. Nån butik eller nåt kafé fanns inte som jag minns det. Vatten fick man vara klok nog att ha med sig själv och det behövdes för hett var det. Solen gassade på och stan ligger ovanför trädgränsen så skön skugga under ett träd fick man klara sig utan.

Jag blev påmind om vår dag i Bodie eftersom det finns en artikel om staden av Jörgen Persson i Riksettan Special, nr 1 2018. Några fantastiskt fina fotografier är också med där. Fotografen heter Berthold Steinhilber. Han använder en speciell teknik med rekordlånga exponeringstider från 40 min till fyra timmar. Läs artikeln i Riksettan Special nr 1 2018. Fler bilder på spökstäder tagna av Steinhilber kan du se här.
Har inte köpt Riksettan tidigare, men hittar många trevliga och intressanta artiklar i det här numret.

Ett jävla solsken

Nej, jag kände inte till henne tidigare utom att jag snappat att någon nyligen skrivit en bok med ovanstående titel som handlade om nån journalist för länge sen. Mycket mer än så visste jag inte. Nu vet jag mer. Har just läst ut Fatima Bremmers bok ”Ett jävla solsken : En biografi om Ester Blenda Nordström”. Fatima Bremmer fick Augustpriset 2017 i fackboksklassen för boken. Mycket välförtjänt!

Ester Blenda Nordström vid ratten. 1920.

Ester Blenda Nordström ville leva sitt liv som hon själv ville och inte rätta sig efter några normer. Och hon ville inte låta sig stoppas av att hon var kvinna, trots att det förstås på den tiden var betydligt svårare än  dag  för kvinnor att ta sig fram på olika sätt. Som journalist och författare var hon verkligen en pionjär. Hon bröt ny mark vad hon än gjorde och gav sig på det mest fantastiska saker under sina resor runt om i världen. Hon blev känd över en natt 1914 när hon wallraffade som piga på en gård i Sörmland och skrev artiklar om det i SvD. Då var hon 23 år. Men hon gjorde så mycket mycket mer. Det är märkligt hur mycket hon hann med under sitt liv. Wallraffandet som piga, rädda människor från att hungra ihjäl i några byar Finland under inbördeskriget, jobba som lärarinna bland samer, köra hundsläde i Kamtjatka, lifta livsfarligt med godståg i Amerika för att skriva om emigrerade svenskar…med mera, med mera. Det blev böcker och tidningsartiklar. Och så hann hon med att skriva några böcker om flickan Ann-Mari som inte ville vara som andra utan gå sin egen väg. Inspiration och förebild för Astrid Lindgren och hennes Pippi Långstrump.

Ester Blenda Nordström är verkligen väl värd att kommas ihåg. Jag håller med Yrsa Stenius som i sin recension i GP kallar boken en kulturgärning. Yrsa Stenius är förresten också en journalist och författare jag beundrar. Tyvärr dog hon ju nyligen, inte alls särskilt gammal. Hennes artikel ”Behövligt ljus på Ester Blenda Nordström” i GP har du här.

Dunkelt såsom i en spegel

Bibeln, 1 Korinthierbrevet 13:12. Jag är ju inte alls bibelsprängd (som det så lustigt heter) men citatet i rubriken kan jag sen tidigare. Att det kommer just från Korinthierbrevet hittade jag förstås på nätet.

Det där dunkelt såsom i en spegel handlar förstås om speglar från en tid då man inte kunde åstadkomma riktigt klar spegling. Bilden blev dunkel. Ofta är gamla speglar trots detta vackra på ett speciellt sätt. Det är väl den där skönheten i gammalt och slitet och sånt som minner om människor från andra tider. Triggar fantasin.

Nåja, jag ska inte bre ut mig mer om detta nu. Tänkte bara komma med ett bloggtips: På min andra blogg har jag skrivit om speglar, en gammal och en betydligt nyare. Båda finns på Sandskär i Söderhamns skärgård där vi har sommarstuga. Den där nyare spegeln hade förändrat sig på ett otrevligt sätt under vintern. Läs ”Spegelreflexioner” på Arundo här.

Gammalt charmigt fridlyst

Vid Djurgårdsvarvet finns den här gamla slitna byggnaden. Kanske är det en gammal verkstad? Jag vet inte. Men varje gång jag kommer dit tänker jag att nu har dom nog rivit den. Och så blir jag glad när den står kvar! Det är nåt visst och ofta nåt lite charmigt med gamla nedgångna byggnader, tycker jag. Kanske är det dessa tecken på lång användning av människor som gör att jag ofta gillar sånt där rostigt, slitet, hoplappat, trasigt.

I bakgrunden skymtar en av åkattraktionerna på Gröna Lund. Sånt räcker bra att bara titta på, tycker jag. Åka behöver jag inte göra.Längre bort mot bron höll man på att riva ett hus. Det som legat där på Beckholmsvägen 3 kallades Dockskåpet och var ett bostadshus. För länge sen lär det också ha legat en krog i huset. Byggnaden var nu i mycket dåligt skick och nån renovering var inte att tänka på.

Foto: Holger Ellgaard.

Däremot ska ”Dockskåpet” nu byggas upp på nytt. Man har dokumenterat det gamla huset och  sparat diverse detaljer och om ett år eller så ska huset stå där på plats igen och se likadant ut som det gjorde innan det började förfalla (se bilden till vänster).

Beckholmen är ett av mina favoritställen i stan. ”På Beckholmen finns i dag byggnader och skeppsdockor av riksintresse, som minner om Beckholmens storhetstid som varv” skriver man i Wikipedia. Det är ju faktiskt en levande verksamhet i dockorna. Underhåll och reparationer av båtar av olika slag pågår. Förr kunde man röra sig alldeles intill dockorna men i dag går inte det. Av säkerhetsskäl antar jag. Folk skulle kunna snava och ramla ner tänkte man väl.

Tack och lov att det finns såna ställen som Beckholmen fortfarande. Måtte den ön få fortsätta vara som den är och måtte dom byggnader som finns där klara sig från rivning. Fridlys rubbet!