Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kultur och historia’ Category

Tävlingen Tour de France gick första gången 1903 och har sen körts varje år med uppehåll för dom två världskrigen. 2018 går starten den 7 juli på ön Noirmoutier på den franska atlantkusten. Ungefär 3 veckor senare – den 29 juli – ska dom gå i mål på Champs-Élysées i Paris.

Jag har egentligen inget särskilt att säga om Tour de France. Enda anledningen att jag skriver om tävlingen är att jag ville lägga ut den här bilden på en affisch som jag plåtade på ett kafé på Södermalm. Jag tycker den är fin, trots att den är lite trasig, att bilden blev lite sned och att det blev speglingar upptill. Nåja, i alla fall… Affischen finns på Cykelkaféet Le Monde på Folkungagatan. Riktigt trevligt ställe. Ska nog gå dit fler gånger. Eller cykla, kanske. En Chèvre chaud grillsmörgås slank ner hur lätt som helst.  Tack till Moni som tipsade mig om stället och tog med mig dit!

Noirmoutier satte igång lite funderingar om jag sett nån film som utspelar sig där. Jodå, det har jag: ”Bumerang” hette filmen, ”nervpirrande och varmt om familjetragedi” skrev man i DN:s recension här. Minns inte om jag själv blev så väldigt nervpirrig av den direkt, men rätt bra var den och en vacker film. Dessutom som vanligt roligt att höra franskan och försöka förstå en del också. Franska filmer har alltid lite försprång där framför amerikanska.

Affischen då? Ja, det verkar vara omslaget till en bok om Tour de France utgiven på förlaget Gallimard. Som vanligt, klicka för större bild så kan du se en del av figurerna i bakgrunden som verkar släcka törsten, cykla omkull m.m.

Read Full Post »

I faggorna

När jag skrev om filmen ”Act Up Paris” för några dar sen använde jag uttrycket ”vara i faggorna”, dvs att något var nära förestående. Men vad är dom där faggorna för nånting?

Ordet fagga betydde i äldre svenska tygtrasa och bylte, men i dag används ordet bara just i uttrycket ”vara i faggorna”. Det kan ha sitt ursprung i att man misstänker att nån man möter har nånting dolt i faggorna, dvs paltorna. Eller att personen bär på nåt bylte som kan innehålla nåt man har anledning att se upp med. Nåt sånt kanske?

Funderingar om faggorna hittade jag på sidan Språkbruk här. Det låter ju som om uttrycket ursprungligen mest använts när man sett nåt kommande som ett hot, en fara. I dag kan ju även bra saker vara i faggorna, som t.ex. att julen är i faggorna. Om man nu gillar julen.

Varför skriver jag om sånt här nu då? Hm…vet inte. Är väl lite av språk- eller ord-nörd.  Och så vill jag förstås dela med mig av nyvunnen kunskap till resten av världen. Snällt, va?! Kanske dessutom nån annan vet nåt mer om uttrycket och kan bidra med en mer initierad förklaring. Vi får se.

Read Full Post »

Den här målningen plåtade jag med mobilen i dag. Den finns i en korridor utanför en mottagning på Serafen på Kungsholmen. Tavlan är signerad Lennart Olausson 82-83. Tyvärr har man ställt en soffa framför, och det är ryggstödet på den som täcker nedre delen av tavlan.

Motivet måste vara från Kungsholmen. Kanske från den anlagda holme som fanns tidigare långt österut på Kungsholmen och som kallades Glasbruksholmen. En glasblåsare står där till vänster och en bit längre bort sitter en spinnerska. En murare håller på och murar nånting uppe på taket till vänster. Lite oklart vad det är han håller på med. En skorsten, nån sorts stödmurar eller väggar på ett nytt hus som ska klämmas in där?

Långt till höger och en bit längre in i bild syns en man som jag gissar är garvare. Det är nog ett skinn han har spänt upp där och ett skinn han håller i handen. Hittade följande på en sida som heter Stockholm Stories: En av de första yrkesgrupper som flyttade sina verksamheter till Kungsholmen när stadsdelen började bebyggas på 1640-talet var garvare. Redan 1669 hade Garvargatan fått sitt namn. Under 1800-talet hade två stora garvardynastier – Westin och Lundin – etablerat sig på Kungsholmen som båda har fått gator uppkallade efter sig – Jakob Westinsgatan och Garvar Lundins gränd.

I bakgrunden skymtar Kungsholms kyrka och en väderkvarn. Jag googlade lite och ser att det fanns en väderkvarn som hette Lilla Munkan och som låg på Kungsklippan. Kvarnen byggdes på 1640-talet och fanns kvar till mitten av 1800-talet.

Riktig var platsen som avbildas tänks ligga vet jag inte riktigt. Kanske är det längst ut på Kungsholmens östra del, kanske på den s.k. Glasbruksholmen. Uppenbarligen är det alldeles vid Riddarfjärden eftersom man ser delar av ett segelfartyg bakom husgaveln. Dom ljusa byggnaderna som skymtar långt borta på andra sidan vattnet är nog Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand.  Fin tavla tycker jag!

Mer om Lennart Olaussons konst kan du se här.
Om garvarkungarna på Kungsholmen kan du läsa på Stockholm Stories här.

Read Full Post »

I dag gick jag förbi huset där Raoul Wallenberg bodde några år på 1940-talet på Bragevägen 12. Innanför altanen på bilden låg hans tvårummare. Jag tänker mig hur han bjöd hem sina vänner till sin lilla ungkarlslägenhet och hur dom efter middagen stod ute på altanen med sina vinglas i handen, eller cognacsglas kanske, och samtalade och tittade på trafiken som flöt förbi på Odengatan. Det här var Wallenbergs sista hem i Sverige. I början av 1944 åkte han till Budapest. Resten vet vi en hel del om, men fortfarande vet vi inte allt.

Jag läste Ingrid Carlbergs bok ”Det står ett rum här och väntar på dig…” för ett par år sen. Det var sommar. Jag satt i solen utanför sjöboden på Sandskär och läste och läste och läste (tjock bok!). Tårarna rann ibland, för att jag blev så gripen och andra gånger för att jag blev så arg. Historien om vad som hände Wallenberg sen ryssarna tagit honom och fört honom med sig från Budapest är så förfärligt upprörande. Både det ständiga ljugandet, manipulerandet och sopandet under mattan som skedde från sovjetiskt håll och den erbarmligt klantiga hanteringen från svensk sida, av svenska regeringen och svenska diplomater. Jag får låta bli att tänka på det för att inte bli arg igen.

I dag blev jag annars mest smått irriterad över att det satt en banderoll med ett företagsnamn på räcket till altanen och även vid ett fönster högre upp på huset. Huset har nyligen renoverats, och det ser väldigt snyggt ut. Och nåja, kanske är namnet på banderollen helt enkelt byggföretagets namn, och det kanske tas bort så småningom.

Har haft huset med på bild tidigare i inlägget ”En altan i Lärkstan” här. Och i samband med det fick jag i en kommentar tips om att Hermann Göring bott med sin fru Karin på Odengatan nåt kvarter ifrån Wallenbergs bostad. Men det var en del år tidigare: från våren 1925 och ett par år framåt. När herr och fru Göring bodde där var adressen Odengatan 23, i dag är det tydligen nummer 27 (enl Wikipedia).

Om böckerna om Wallenberg kan du läsa i inlägget ”Sommarläsning” här.

Read Full Post »

Hösten efter studenten pluggade jag franska i Tours vid Institut de Touraine. Varje morgon under den hösten åt jag frukost hemma hos Mme Gilet, en kvinna nånstans i åldern 60+ tror jag, som bodde nåt kvarter från mitt hyresrum.

Första gången jag kom dit för att äta frukost frågade hon mig nånting på franska. Jag var inte så bra på språket då än, förstod inte vad hon sa och visste inte hur jag skulle svara. Jag svarade helt enkelt ”Ja tack” på franska.

Varje morgon hällde sedan Mme Gilet upp kaffe åt mig i den skål jag fick att dricka ur. Sedan hällde hon i den heta mjölken och så tog hon en sked och föste ner skinnet i min kaffeskål. Det var det hon hade frågat; hon trodde ju att jag gillade skinnet särskilt. Jag var för ung och blyg och osäker för att längre fram, när jag var bättre på språket, tala om för henne att det egentligen inte var så. Så jag fortsatte att ta emot det där skinnet på mjölken i mitt kaffe varenda morgon. Det var nog även i nån sorts känsla av att straffa mig själv eftersom jag varit dum nog att tacka ja den där första gången. Men jag vande mig ju; så fasligt illa var det ju inte. Vad heter det då? ”La peau sur le lait”, vilket ordagrant betyder huden på mjölken. Dvs i princip samma uttryck som vi har på svenska.

När jag blivit bättre på att tala och förstå franska frågade jag nån gång Mme Gilet om hur det varit i Tours under kriget. Jag minns inte mycket av vad hon berättade utom en sak, och att jag minns det beror på att jag tyckte att det var så märkligt, för att inte säga lite knäppt. Hon berättade hur vackert det var när plan träffade av luftvärnseld eller beskjutna av fiendeflyg singlade ner mot marken och solen speglade sina strålar i det störtande planet. Hon berättade livligt och visade med händerna hur planen singlade neråt. Jag tyckte nog alltid efteråt att Mme Gilet var lite knäpp. Men tänk om det var så att hon valde detta synminne istället för att berätta hemskare krigsminnen för den unga flickan från Söderhamn.  – Sen kan jag nu efteråt tänka att det där med att straffa mig själv var ju rätt knäppt det med.

Hemma har jag ingen typisk fransk morgonkaffe-skål. Så det fick bli dom här cappuccino- och espressokopparna istället. Och den första bilden med cappuccino i koppen tog jag för några år sen på 95:an på Acland street i St Kilda, ett av dom bästa kaffeställena i Melbournetrakten.

Read Full Post »

»Det andra är, att han i dag morse, då vi efter böndernas avresa blevo ensamma, tilltalade mig på ett språk, som, ehuru det skulle vara förblommerat, tämligen tydligt påpekade vissa beräknade framtidsförhållanden.«
»Aha – supponerar han har ett hjärta.”
»Det är mer än jag supponerar, och just därför….«
Klipp ur ”Ett köpmanshus i skärgården” av Emilie Flygare-Carlén. Boken kom ut 1860. Författaren levde 1807-1892. Jag har inte läst boken. – Vadan detta nu då?

Jo, eftersom jag i min blogg Arundo – och på Arundos Facebook-sida – oförblommerat pushar för mina två böcker kom jag att fundera över att, om det finns nåt som är oförblommerat, så finns det väl nåt som är förblommerat också. Då dök Emilie Flygare-Carléns rader upp ur historiens djup (=jag googlade).

Oförblommerat är ett ord jag kan använda ibland men förblommerat har jag inte tagit in i mitt ordförråd. Supponerar gör jag inte heller. Eller snarare, jag har inte tänkt på att det är det jag gör när jag antar eller förmodar nåt. Är supponera gammalsvengelska av suppose? Ehuru låter fint men det använder jag inte heller.

Böckerna då? Jag supponerar att det inte är det minsta oförhappandes utan snarare oförblommerat att här tipsa dig om mina böcker på Arundo: ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. (…ehuru det där ju blev rätt krystat språkmässigt, tvingas jag tillstå).
Ett kort smakprov ur ”Anna-boken” finns förresten i inlägget Söderhamn omkr 1880.

Och apropå ord: oförhappandes finns ju, men hur är det med förhappandes?

Read Full Post »

Ja, mycket springande på bio är det dessa dagar. Festivalen pågår ju och bjuder på ömsom vin, ömsom vatten. Bland dom filmer jag blivit besviken på finns Polanskis ”Based on a true story”. Bra skådespelare men en icke trovärdig story och mest ett riktigt misch-masch. Trodde nog Polanski skulle lyckas bättre. ”Amant double” av François Ozon var inget vidare den heller. Engagerade inte. Synd det, Ozon har gjort bra filmer tidigare. ”Bakom stängda dörrar”, ”Under sanden” m.fl.

Det hittills värsta bottennappet tycker jag är ”Gemini”, en riktig B-film med B-skådisar. Jodå, visst finns här vackra bilder, eleganta interiörer i flotta hus i Los Angeles, fina färger, häftig musik och mycket motorcykelkörande på vindlande bergsvägar ovanför LA. Men historien är minst sagt tunn och dessutom illa spelad. Jag fick lust att gå ut innan filmen var slut men ändrade mig och satt kvar. Filmen fick mig att fundera över hur dom som arrangerar filmfestivalen gör urvalet av filmer. ”Gemini” var verkligen inget bra val, tycker jag.

”The workshop”, fransk film med originaltiteln ”L´atelier” (fjompigt att en fransk film ska få en titel på engelska när den visas här), var en riktigt bra och ganska skrämmande historia om hur en ung man kan komma på glid ordentligt. Det handlar om en skrivarkurs med ungdomar och ledd av en kvinnlig författare. Platsen är La Ciotat, en stad vid kusten en bit öster om Marseilles. Pratfilm med många vackra bilder från en kust jag känner väl igen.

”En fantastisk kvinna” med originaltiteln ”Una Mujer Fantástica” är en chilensk film om en annorlunda kvinna, som försöker stå upp för den hon är. Ovanligt ämne. En otrevlig scen med kränkande behandling av kvinnan fick mig att minnas sameflickan i den svenska filmen ”Sameblod”. En annan sydamerikansk film är den chilenska ”Los perros”. Den handlar om en inte särskilt sympatisk kvinna i 40-årsåldern som verkar allmänt osäker på vad hon vill egentligen. Hon blir intresserad av en f.d. militär som är hennes ridlärare. Mannen har ett mörkt förflutet under Pinochet-tiden och inte bara han. Andra personer i filmen försöker också dölja och sopa under mattan vad dom gjorde dom där åren. Titeln betyder ”Hundarna”.

En vacker och berörande film är den polska ”Wild roses”, som handlar om en ung kvinna som bor med sina barn ute på polska landsbygden. Mannen arbetar borta långa tider och kommer bara hem nån enstaka gång emellanåt. Kvinnan vantrivs med sitt liv, känner sig ensam. Huset dom bor i är under ombyggnad men blir väl aldrig klart eftersom mannen är borta på jobb så mycket. Kvinnans mamma är hos henne ibland och hjälper henne med barnen men nån nära kärleksfull kontakt mellan mor och dotter är det inte. Här finns också ett starkt inslag av religion och hur människorna förtrycks av den,  i alla fall uppfattar jag det så. Den unga mammans dotter konfirmeras. Väldigt bra liten flicka, en liten revoltör verkligen som ena stunden springer iväg och håller sig undan för att hon är arg på mamman, andra gånger kommer och kramar om henne. När flickan vid konfirmationen får en vit bibel av sin mormor slänger hon den i golvet. Hon ville ha en dator.

”Three billboards outside Ebbing, Missouri”, är en mycket underhållande rolig och stundtals gräslig film med bra skådisar. En svart komedi. Det handlar om människor på den amerikanska landsbygden. Frances McDormand spelar en kvinna som inte tvekar att demonstrera och ge sig på polisen som inte lyckats lösa mordet på hennes dotter. Woody Harrelson gör ett varmt och mycket berörande porträtt av sheriffen på polisstationen. Filmen är gjord av Martin McDonagh, han som gjorde ”In Bruges”, också en mycket bra film för flera år sen. Colin Farrel, Ralph Fiennes och Brendan Gleeson var med i den. Den kom redan 2008 ser jag. Hå hå ja ja, åren går.

Nej, nu ids jag inte skriva mer om filmerna. Det är ju inte slut än förresten. Jag ska se 6 filmer till innan festivalen är slut nu på söndag kväll.

Read Full Post »

Older Posts »

MOLLES BILDER

Välkommna skriv gärna en kommentar

norbergianblue

Tankar,åsikter,nojor,livet

Gabrielles blogg

Om filmer jag ser, böcker jag läser och saker som händer med mera!

inte fan gör det det

Alla säger:det ordnar sig....inte fan gör det det..

Alirfakta

Fakta om Söderhamns kommun

Författartipsbloggen

om skrivande i alla dess former

Gabis Annex

Om filmer jag ser, böcker jag läser och saker som händer med mera!

VideoPress Plugin for WordPress

Easily upload and share videos on your WordPress blog or any site, even in full HD.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.