Den skapande människan

I dag fick jag via DN på nätet tips om en intressant programserie som ligger på Kunskapskanalen. Det var Johan Hilton, som skrev den lilla artikeln ”Ett civiliserat alternativ till mello”. Ja, sen blev jag ju sittande och tittade på två av programmen. Mycket välgjorda program från BBC.

Jag är ju faktiskt väldigt ointresserad av mello. Den enda fördelen med att mello väl pågår nu – i nåt för mig okänt skede – är att jag kan tjäna lite tid genom att hoppa över några sidor i morgontidningarna. Snobbigt? Inte menat så, dom som gillar mello får gärna för mig göra det, hålla på och läsa och lyssna och lägga tid på att ha åsikter om den eller den. Bara jag slipper är jag glad. Hellre ägnar jag mig då åt gammal konst och kultur från ”människans gryning” och vidare framåt, antagligen mot vår egen tid, gissar jag.

BBC-serien handlar om människan och konsten, om hur vi till skillnad från andra djur har velat berätta om oss själva i konsten. Det börjar förstås långt bakåt i tiden med grottmålningar och sånt. Mycket tidig konst utförd av människor har jag skrivit om nån gång förut, t.ex. om en vägg med avtryck av människohänder i en grotta i Argentina. Titta på inlägget ”Händerna på väggen” här.

Johan Hiltons artikel i DN har du här. Han nämner också en artikel i TV-dags (vad nu det är för nåt) där skribenten frågar ”Varför gömmer SVT undan ett BBC-mästerverk i tablån?” här.

Bilden ovan är en fresk föreställande en fiskare, eller kanske rör det sig om en offerhandling, målad nån gång 1 600-1 500 f.Kr. Den finns i Akrotiri, Santorini, Grekland. (Klicka för större bild).

Farfar

Det här är Hederslegionen, Ordre national de la Légion d’honneur, som min farfar Hugo Roland tilldelades, gissningsvis i början av 1950-talet. Skälet var säkerligen hans insatser när det gäller affärer mellan svensk och fransk trävaruindustri. Farfar var försäljningsdirektör på Marma Långrör AB.

På den sida som visas på bilden står det République Française. Vänder man på den tiouddade stjärnan kan man läsa Honneur et Patrie – Ära och Fosterland – och så är det två franska flaggor där. Storstilat värre.

I dag ligger Farfars orden på mitt skrivbord. Mina systrar och jag har delad vårdnad om den. Tänkte det var roligt att visa den här (skryt skryt!) innan jag tycker det är dags att nån av systrarna tar hand om den. Farfar har varit med i bloggen ett par gånger tidigare:
– Farfar som ung sprätt på en smal balkong i Paris: här.
– Farfar sitter med sin fästmö Sigrid Wallner på en bild från 1911: här.
– Farfar groggar med kompisar, troligen på Hasselbacken på Djurgården: här.

Stockholms skyline – en bild

Stadens silhuett – eller som det väl heter i dag: skyline – på en bild tagen från Katarinahissens gångbro under min lilla Söder-promenad häromdan. Några nya byggnader har tillkommit under senare år.

Stockholm Waterfront, som du ser där bakom Riddarholmskyrkans torn och spira till vänster, får klart underkänt. Fult, klunsigt och alldeles för stort lådbygge som dessutom ligger för nära Stadshuset (en bit till vänster utanför bild här). Framför Stockholm Waterfront ligger den kongressbyggnad som hör till (inte i bild den heller), ett märkligt bygge där man hällt ut en massa grå armeringsjärn lätt lutande över fasaden. Det ligger kloss intill Stadshuset och är lika underkänt som dom andra byggnaderna i Stockholm Waterfront, eller ännu värre eftersom det ligger där och är fult nära Stadshuset.

Tors torn, långt därborta i diset i fjärran, ligger vid Torsplan. Ett tvillingtorn ska dyka upp till vänster. Vackert är det inte, klunsigt och trist och det kunde gott ha räckt med ett sånt där brunt klunsetorn. Scandic Continental, det där svartvitrutiga huset vid Vasagatan en bit till höger i bild, fördrar jag lite bättre i alla fall. Inte vackert men får i alla fall inte helt underkänt.

Ja, där hör du mitt hjärtas och mitt skönhetssinnes mening om några av nykomlingarna i stans skyline. Dom som säger emot såna här åsikter om nybyggen i stan brukar komma med ett riktigt idiotargument som lyder så här (sägs med upprörd röst, närmast förorättat): Ska Stockholm bli ett museum?! Jag vet inte hur många gånger jag hört/läst det. Korkat, tycker jag. Som allt annat är det inte bara antingen svart eller vitt, det finns mellanvägar att gå. Skickliga arkitekter med god känsla för Stockholms övriga bebyggelse (äldre och nyare), för den miljö där en ny byggnad ska ligga, för stadens geografi m.m., dom vet det och klarar det.

Muralmålning

En liten vända på Söder blev det igår. Den här stora målningen har jag inte sett tidigare. Målad 2017 av Os Gêmeos – tvillingarna Otávio och Gustavo Pandolfo från Brasilien. Skickligt måleri i märklig stil, märkligt motiv. Sen om man tycker det är vackert eller inte är väl en annan fråga. ”Beauty is in the eye of the beholder” sägs det ju. För egen del skulle jag nog inte vilja ha den som ständig utsikt från mitt fönster. Eller kanske skulle man vänja sig och knappt se den efter ett tag.

Och hur har konstnärerna tänkt? Gillar dom inte tunnelbanan? Se nedtill till höger och dom där fötterna som trampar på en t-banevagn. – Läs mer om några detaljer i målningen i DN här.

Dogen av Venedig

Det här är en väl snygg farbror? Och vilken fin mössa han har! Och vackra kläder.

Har egentligen ingen anledning att blogga om Dogen av Venedig och porträttet som målades av Giovanni Bellini 1501-02. Anledningen att denna fina gubbe hamnar här är helt enkelt att jag blev så trött på att se hemmafrun från 50-talet (förra inlägget) när jag öppnar bloggen.
Sen kom jag att tänka på det här porträttet och hade först för mig att det rörde sig om en påve. Men mannen var alltså Doge av Venedig och tillträdde denna tjänst 1501. Han hette Leonardo Loredan och levde 1438 till 1521. Här är han alltså lite över 60 år gammal.
Doge var titeln på den person som innehade det högsta ämbetet i de historiska stadsstaterna Venedig, Amalfi och Genua, skriver Wikipedia.
En annan gammal favorit-Bellini har jag med i ett inlägg från 2010, ”Gammal konst” här.
Som vanligt: klicka för större bild.

Gröna fingrar?

I dag gav jag mig på bokhyllan i köket där en massa kokböcker och en del andra böcker trängts i många år. Nu skulle det bli andra bullar. Stadsmissionen får ett besök endera dan och en kasse böcker. Har som vanligt svårt att slänga böcker, även kokböcker.

Fastnar för en gammal goding som dock inte handlar om mat, utan om växter. Blomsterboken kom ut 1953, och sisådär tjugo år senare fick jag den av min mamma. Men nån fena på krukväxter blev jag aldrig, och den här boken har nog mest stått och samlat damm. Men jag tycker den ser så härligt 50-talsaktig ut.

Se på den här hemmafrun (gissar jag) med sitt välondulerade blonda hår, sina rödlackerade naglar och sin välstrukna blekblå broderade blus, knäppt ända upp. Se hur ömt hon vårdar sig om en vackert röd cyklamen och om andra för mig okända växter i den praktiska blomlådan! Och hur vänt hon ler…  Nedan en av bilderna i boken.

”Odling av rumsväxter har tidigare för många varit en hobby men nu blivit en nödvändighet. Nutidens rumsinteriörer och inredningar fordrar grönska och liv, vilket endast de levande växterna kan ge”, slås fast i bokens inledning.

Jajamen, så var det tydligen på 50-talet. Här hemma i nådens år 2019 finns ett par krukor risiga pelargonier, som jag hoppas lever upp framåt våren, och en porslinsblomma som jag ärvt efter min pappa. Porslinsblomman är nog en tålig sort för den ser ut att må bra fast så värst omvårdad blir den inte. Men ett fång vackra tulpaner har jag, och dom vårdar jag så gott jag kan.
(Klicka för större bilder).