Salutskröna

När man passerar den här ståtliga byggnaden vid Stockholms inlopp brukar man fnissa lite åt att ett ryskt fartyg på statsbesök sköt salut vid Danvikens dårhus i tron att det var Kungliga slottet. Så korkat av dom! Roligt när nån annan gör bort sig – kanske särskilt ryssar?

Bra historia men troligen fel på några punkter. Byggnaden är inte Danvikens dårhus utan äldreboendet Danvikshem. Händelsen ska ha ägt rum i början av 1920-talet. Enligt vissa ska det inte ha varit ryssar utan italienare som gjorde bort sig genom att avlossa kanonerna när man kom förbi. Enligt en annan variant ska saluten ha gällt den etiopiske kejsaren Haile Selassie på statsbesök, men han kom med tåg så det stämmer inte heller.

Kanske är alltihop en skröna? Eller också måste man börja skjuta i höjd med Danvikshem för att hinna med rätt antal skott osv. Inte vet jag, tycker det låter lite oklart det hela. Hittade några artiklar i DN från 2003 om saken. Läs här (sept 2003) och här (nov 2003).

Fast det är ju roligare med korkade ryssar som skjuter salut för dårhuset…

Fjäderholmarna

Fjäderholmarnas värdshus. Målning av Henrik Reuterdahl 1889. Stockholmskällan.

För många år sen jobbade jag på ett forskningsråd i Stockholm. En gång varje år var hela personalen på utflykt för att titta på det ena och andra som på nåt sätt rörde dom forskningsområden som vi arbetade med: byggande, förvaltning, miljö m.m. En gång var vi på Fjäderholmarna. Det var nog i början av 1980-talet, efter att marinen lämnat holmarna 1976 men innan Fjäderholmarna öppnades för allmänheten 1985. Som jag minns det fanns det en del byggnader för marinen där när vi var där och annars var det en ganska typisk skärgårdsmiljö med skog och klippor och lite bergigt här och var.

Nu är alltihop väldigt iordningställt, fint och prydligt och med restauranger, rökeri, kaféer, hantverksby, badplats m.m. Gångvägar och tydliga skyltar lite här och var och mycket folk trots att det var en vardag.

Alltihop är nästan lite för prydligt och anpassat för mig som ofta ser mer charm hos sånt som är gammalt och lite lagom slitet. Fast samtidigt är det ju ett lättillgängligt utflyktsmål (ca ½ timmes färjeresa från Slussen eller Nybroviken) och är man (jag) bara beredd på graden av prydlighet kan det ju ändå vara trevligt. En del gamla hus finns faktiskt också kvar.
Läs mer om Fjäderholmarna hos Wikipedia här.

Pengar, pengar…

Botkyrka kyrka. Foto: Holger Elgaard, 2012.

Nu finns långtgående planer på att exploatera området runt Botkyrka kyrka, och en av dom som driver på är Svenska Kyrkan. Maja Hagerman skriver om helgonet Botvid, kyrkan och om byggplanerna i DN i dag. Hon skriver: ”…på ena sidan av helgonets kyrka ska bli tomtmark för handel och industri. På kyrkans andra sida ska grå klossar till bostadshus byggas, upp till fem våningar höga. Som kronan på verket planerar Trafikverket en ny avfart med motorvägsrondell just här.”

Och visst jag vet: fler bostäder behövs i Stockholm, men måste man använda just detta vackra gamla område vid kyrkan? Vad ligger bakom Svenska Kyrkans agerande? ”Follow the money”? Vi har varit vid kyrkan många gånger – gammal fin miljö, inte långt från den brusande trafiken på E4. Om vi ska söderut via Södertälje väljer vi oftast att, i stället för E4, köra Gamla Södertäljevägen, som går förbi kyrkan i mjuka slingor genom det vackra landskapet.

Exploatering leder tyvärr ofta till förfulning. Och historiska vingslag med ett gammalt helgon bryr man sig inte om, inte ens Svenska Kyrkan. Det gör ju inte jag heller. Månar mer om historiskt och kulturellt intressanta gamla områden och byggnader än helgon.
Läs Hagermans artikel här.

Guldbröllopshemmet

Ringvägen är Södermalms längsta gata med sina 3 km. Vid nr 65-67 ligger den här pampiga byggnaden. Jag har lagt märke till den tidigare men inte vetat vad det är. Det kanske många stockholmare vet redan, men jag är ju inte från stan så jag må vara ursäktad. Häromdan gick jag dit och tittade runt lite, fast bara utomhus.

Över en portal står texten ”Oscars och Sofias guldbröllopshem för åldriga makar”. Byggnaden ”uppfördes 1913 för gifta åldringar som en del i dåvarande Rosenlunds Ålderdomshem, senare Rosenlunds sjukhus. Byggnaden tillkom i samband med Oscar II:s och drottning Sofias guldbröllop 1907”, skriver man i Wikipedia. Huset kallas Guldbröllopshemmet.

Jag undrar vad som finns inne i dom där stora runda tornhuvarna på Guldbröllopshemmet. Torkvindar? Hur används vinden, tro? Ett litet fönster står öppet däruppe ser jag. Att nosa runt på gamla vindar har sin alldeles särskilda charm…

För hej och hå…

Läser högt några kapitel ur ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius för barnbarnet. En fascinerande historia, fantasifullt och målande berättad. Vid läsningen denna kväll utspelar sig händelserna i Alexandria och sen på skeppet Song of Limerick på väg till Bombay med en trepucklad kamel i en bur. Kamelen ska överlämnas som present till en störtförmögen maharadja nånstans i Bombay-trakten. Fast så långt kom vi inte nu; och barnbarnet och hans pappa sitter på flyget hemåt med boken i bagaget.

Wegelius bok väcker minnen av läsupplevelser från när jag själv var barn. Jag ser framför mig skylten utanför värdshuset ”Admiral Benbow” som svänger och gnisslar lite i vinden från havet. Och jag tänker på den enbente sjömannen, som kommer släpande på sin sjömanskista, och det där karakteristiska dunket i marken från hans träben.

En gång var jag sjuk och låg och läste i sängen. Vi bodde i en stor gammal lägenhet i Borgmästargården i Söderhamn. Jag hörde honom komma i gången utanför badrummet – dunk dunk – och snart skulle han vara inne i rummet där vi barn hade våra sängar. Det var mörkt i badrumsgången, i nästa rum, i hallen och serveringsgången – hela vägen ut till köket där resten av familjen var. Det var dags för middag. Men hur skulle jag kunna ta mig dit utan att John Silver fick tag på mig?

Femton gastar på död mans kista.
För hej och hå och en flaska med rom.
Drick och låt djävulen sköta det sista.
För hej och hå och en flaska med rom.

Nog är det rätt speciellt med dessa ganska tidigare läsupplevelser. Som barn kunde man verkligen leva sig djupt in i en bok om den var spännande. Vilken bok det var den där kvällen när jag låg och var rädd? Ja, förstås ”Skattkammarön” av Robert Louis Stevenson.

Jakob Wegelius fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok med ”Legenden om Sally Jones” 2008. Och sen fick han Augustpriset 2014 för ”Mördarens apa”, det årets bästa barn- och ungdomsbok. ”Mördarens apa” är en fristående fortsättning på ”Legenden om Sally Jones”. Jag får nog ta en sväng till biblioteket för att ta reda på hur det går för apan, den trepucklade kamelen m.m.

Poesi vid midsommar

Nu ska vi kasta oss från silltrutar på plåttaket mitt emot (i förra inlägget) till poesi av en gammal grek. I en liten anteckningsbok har jag skrivit ner ett citat på engelska:

”Do not not aspire to immortal life
but exhaust the limits of the possible.”

Det finns med som motto i förordet till Christopher Hitchens ”Hitch-22”. På svenska blir det väl ungefär så här: ”Sträva inte efter evigt liv, men tänj gränserna för det som är möjligt”.

Jag är inte latinare och dåligt inläst på gamla greker, men man kan ju alltid googla. Den som skrivit detta är Pindaros, grekisk poet som levde 522 eller 518 f.Kr. och dog 446 eller 430 f.Kr. (enl Wikipedia). Det finns förstås ingen anknytning till svensk midsommar direkt. Men jag hittade den där lilla anteckningsboken, och så leder det ena till det andra. För här kommer två citat till av Pindaros, denna gång på svenska:

”Högt flygande vindar
blåser än hit, än dit, och när människan
undfår lyckan i dess fullhet
består den ej länge.”

”Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?
Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle
av gudasänd glans över oss, då vandrar vi
i förklarat ljus, och ljuvt blir livet.”

Vackert, tycker jag.
Hittade en låååång artikel i SvD av Sture Linnér om Pindaros här.
Och associationen går från Pindaros gudasända stråle till ett par rader av en betydligt senare författare, som min pappa brukade citera – Salvatore Quasimodo:

”Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle –
och plötsligt är det afton.”

Återstår bara att säga: Trevlig midsommar!

Villa Frescati

Nu blir det en massa 1700-tal i bloggen.  – Här i det hus som också kallats Armfeltska villan skulle han bo om somrarna, Gustav III:s gunstling Gustaf Mauritz Armfelt. Byggnaden ligger i dag inklämd mellan järnvägen för Roslagsbanan och Kungl Vetenskapsakademien. Strax intill går en gångväg ner till Bergianska trädgården och från den gångvägen tog jag bilden. Området där byggnaden ligger kallas i dag Lilla Frescati, och det finns också ett koloniområde i närheten som heter så.

När jag varit på väg till Bergianska har jag ofta tittat på det fina gamla 1700-talshuset utan att veta nåt närmare om det. Men nu har jag tagit reda på en del. Villa Frescati byggdes för Gustaf Mauritz Armfelt 1791-92. Arkitekten kan ha varit Louis Jean Desprez, men man vet inte säkert, och ritningarna finns inte kvar.

Porträtt av Armfelt, målat av Josef Grassi

Armfelt flyttade aldrig in i huset. När villan stod klar hade Gustav III blivit mördad, och  Armfelt ”anklagades för politisk konspiration och landsförvisades”, står det i Wikipedia. Han gav sig i all hast av till Finland, hans hemland.

Gustaf Mauritz Armfelt gjorde en lysande karriär. Vid Gustav III:s hov var han främst teaterman, skrev och satte upp teaterpjäser, var med som skådespelare m.m. skriver man på Wikipedia. Men han var också militär och deltog bl.a. i Gustav III:s krig mot Ryssland där han blev svårt skadad i axeln. Under den senare delen av hans liv i Finland gick han i tjänst hos den ryske tsaren Alexander I.

På en sida hos Riksarkivet läser jag att Armfelts ”bana och personlighet äro intressefängslande. Oavsett den personliga tjuskraft, som var honom egen och som gjorde honom till gunstling hos en svensk konung och en rysk kejsare och överallt, där han visade sig, förskaffade honom triumfer i sällskapslivet, var han tydligen även i andligt avseende en rikt utrustad person. Han ägde en rik fantasi och en intelligens, som gjorde det möjligt för honom att med lätthet sätta sig in i växlande spörsmål och lägen, därtill en ovanlig förmåga att nedkasta sina tankar på papperet i brevets eller betänkandets form. A. var känd för sin kvickhet och esprit, besatt tidens hela något ytliga aristokratiska modebildning och briljerade med litterära intressen. Efter hand samlade han även en betydande erfarenhet på olika områden. Statsman i egentlig mening var han icke. Han var för livlig och oförsiktig, för ombytlig och sangvinisk, för överdriven i klander och i hopp för att kunna konsekvent fullfölja politiska syften.” Sidan finns här.

Intressant man, den där Armfelt. Jag tror jag hade gillat honom. Han såg ju bra ut också.
Armfelt hade tyvärr besvär med sitt hjärta och inte blev det bättre av hans krigsskador. Han dog i sitt hem utanför Sankt Petersburg bara 57 år gammal.

Hur Villa Frescati används i dag vet jag inte. Det var tydligen privatbostad för ett par år sen enligt vad jag läste i  ett blad från Haga-Brunnsvikens vänner, som jag hittade på webben. Är du intresserad av att veta mer om Armfelts sommarhus så kan du googla på Hagabladet 1-2/2012 så hittar du artikeln. Där finns även annat intressant att läsa, i alla fall om man som jag är intresserad av historia.

Kanske är huset fortfarande i privat ägo, vet inte. Nånstans läste jag att man använt byggnaden för inspelning av nåt underhållningsprogram med Babben Larsson på tv som jag inte sett. Hå hå ja ja, så kan det gå med ett gammalt fint 1700-talshus. Fast för all del, det kanske var ett roligt program? Och man håller väl byggnaden i gott skick då i alla fall.