Ett jävla solsken

Nej, jag kände inte till henne tidigare utom att jag snappat att någon nyligen skrivit en bok med ovanstående titel som handlade om nån journalist för länge sen. Mycket mer än så visste jag inte. Nu vet jag mer. Har just läst ut Fatima Bremmers bok ”Ett jävla solsken : En biografi om Ester Blenda Nordström”. Fatima Bremmer fick Augustpriset 2017 i fackboksklassen för boken. Mycket välförtjänt!

Ester Blenda Nordström vid ratten. 1920.

Ester Blenda Nordström ville leva sitt liv som hon själv ville och inte rätta sig efter några normer. Och hon ville inte låta sig stoppas av att hon var kvinna, trots att det förstås på den tiden var betydligt svårare än  dag  för kvinnor att ta sig fram på olika sätt. Som journalist och författare var hon verkligen en pionjär. Hon bröt ny mark vad hon än gjorde och gav sig på det mest fantastiska saker under sina resor runt om i världen. Hon blev känd över en natt 1914 när hon wallraffade som piga på en gård i Sörmland och skrev artiklar om det i SvD. Då var hon 23 år. Men hon gjorde så mycket mycket mer. Det är märkligt hur mycket hon hann med under sitt liv. Wallraffandet som piga, rädda människor från att hungra ihjäl i några byar Finland under inbördeskriget, jobba som lärarinna bland samer, köra hundsläde i Kamtjatka, lifta livsfarligt med godståg i Amerika för att skriva om emigrerade svenskar…med mera, med mera. Det blev böcker och tidningsartiklar. Och så hann hon med att skriva några böcker om flickan Ann-Mari som inte ville vara som andra utan gå sin egen väg. Inspiration och förebild för Astrid Lindgren och hennes Pippi Långstrump.

Ester Blenda Nordström är verkligen väl värd att kommas ihåg. Jag håller med Yrsa Stenius som i sin recension i GP kallar boken en kulturgärning. Yrsa Stenius är förresten också en journalist och författare jag beundrar. Tyvärr dog hon ju nyligen, inte alls särskilt gammal. Hennes artikel ”Behövligt ljus på Ester Blenda Nordström” i GP har du här.

Dunkelt såsom i en spegel

Bibeln, 1 Korinthierbrevet 13:12. Jag är ju inte alls bibelsprängd (som det så lustigt heter) men citatet i rubriken kan jag sen tidigare. Att det kommer just från Korinthierbrevet hittade jag förstås på nätet.

Det där dunkelt såsom i en spegel handlar förstås om speglar från en tid då man inte kunde åstadkomma riktigt klar spegling. Bilden blev dunkel. Ofta är gamla speglar trots detta vackra på ett speciellt sätt. Det är väl den där skönheten i gammalt och slitet och sånt som minner om människor från andra tider. Triggar fantasin.

Nåja, jag ska inte bre ut mig mer om detta nu. Tänkte bara komma med ett bloggtips: På min andra blogg har jag skrivit om speglar, en gammal och en betydligt nyare. Båda finns på Sandskär i Söderhamns skärgård där vi har sommarstuga. Den där nyare spegeln hade förändrat sig på ett otrevligt sätt under vintern. Läs ”Spegelreflexioner” på Arundo här.

Gammalt charmigt fridlyst

Vid Djurgårdsvarvet finns den här gamla slitna byggnaden. Kanske är det en gammal verkstad? Jag vet inte. Men varje gång jag kommer dit tänker jag att nu har dom nog rivit den. Och så blir jag glad när den står kvar! Det är nåt visst och ofta nåt lite charmigt med gamla nedgångna byggnader, tycker jag. Kanske är det dessa tecken på lång användning av människor som gör att jag ofta gillar sånt där rostigt, slitet, hoplappat, trasigt.

I bakgrunden skymtar en av åkattraktionerna på Gröna Lund. Sånt räcker bra att bara titta på, tycker jag. Åka behöver jag inte göra.Längre bort mot bron höll man på att riva ett hus. Det som legat där på Beckholmsvägen 3 kallades Dockskåpet och var ett bostadshus. För länge sen lär det också ha legat en krog i huset. Byggnaden var nu i mycket dåligt skick och nån renovering var inte att tänka på.

Foto: Holger Ellgaard.

Däremot ska ”Dockskåpet” nu byggas upp på nytt. Man har dokumenterat det gamla huset och  sparat diverse detaljer och om ett år eller så ska huset stå där på plats igen och se likadant ut som det gjorde innan det började förfalla (se bilden till vänster).

Beckholmen är ett av mina favoritställen i stan. ”På Beckholmen finns i dag byggnader och skeppsdockor av riksintresse, som minner om Beckholmens storhetstid som varv” skriver man i Wikipedia. Det är ju faktiskt en levande verksamhet i dockorna. Underhåll och reparationer av båtar av olika slag pågår. Förr kunde man röra sig alldeles intill dockorna men i dag går inte det. Av säkerhetsskäl antar jag. Folk skulle kunna snava och ramla ner tänkte man väl.

Tack och lov att det finns såna ställen som Beckholmen fortfarande. Måtte den ön få fortsätta vara som den är och måtte dom byggnader som finns där klara sig från rivning. Fridlys rubbet!

Bland draktänder och betongpianon

En dag för en tid sen gick en god vän och jag på upptäcktsfärd i Lill-Jansskogen. Vi startade vid Universitetet Södra och tog oss österut genom skogen bort mot Husarviken. Snabbt kom vi in bland tredubbla rader av mossbelupna s.k. draktänder bland vitsipporna. En sällsam vandring på sitt sätt. Nog fladdrade en del historiska vingslag omkring oss. Längre fram hittade vi stora betongklossar formade som stående pianolådor, vissa med en järnkrampa upptill.

Det här är gamla stridsvagnshinder som ingick i en försvarslinje från andra världskriget med syfte att hindra fientlig framryckning mot Stockholm. Om dessa draktänder och betongpianon skriver man från arméns fortifikationsförvaltning i mars 1944 ”Omfattande försök med forcering av stridsvagnar hava även utförts mot denna typ av hinder med mycket gott resultat. Arméns fortifikationsförvaltning vill därför som sin åsikt framföra, att denna typ av hinder utgör ett effektivt hinder mot stridsvagnar, som lämpligen bör komma till användning på sådana platser där annan form av hinder icke är möjlig…”

Foto: Holger Ellgaard. 2014.

I en broschyr (länk nedan) läser jag: ”Genom varje piano löper åtta horisontella dragjärn som hållit ihop hela konstruktionen under gjutningen. Det gäller ju att formen ska stå emot 17 ton flytande betong tills den härdat! På några pekar fortfarande en ingjuten armeringspinne uppåt, avslutad med en ögla. Här ska maskeringsnätet kunna draperas över betongen och tillsammans med grenar och annat dölja spärren.”

I december 1942 fattade man beslut om att bygga denna försvarslinje men sen drog det ut på tiden inte minst pga att tid och pengar gick åt till byggandet av andra försvarsanläggningar nära Stockholm, vid flygfält m.m. Inte förrän 1944 stod försvarslinjen på Norra Djurgården klar med sina många stridsvagnshinder, värn och avskjutningsplatser. Då var det ju inte så lång tid kvar av andra världskriget,  men det visste man förstås inte.

Broschyr om vandringen i Lill-Jansskogen här.

Var man ska ställa sin cykel

Staden är sprängd i atomer.
Likvinden blåser het.
Var man ska ställa sin cykel
är ingen jävul som vet.
Ur en av Stig Dagermans dagsedlar, publicerad 15 augusti 1945. Den inleds med texten ”I en enkät i en veckotidning om den viktigaste efterkrigsreformen nämner en polis ordnandet av cykelparkeringen.”

En släkting till mig hade tydligen svårt att hitta var han skulle ställa sin cykel i augusti året innan. Och ”det blev fel”. Aja baja. Då kommer polisen!
Hur det hela slutade vet jag inte. Men lite intressant att läsa hur man formulerade sig på den tiden. ”Förfallolös utevaro” kunde t.ex. straffa sig. Fast i och för sig, stämningar utfärdade av polisen i dag kanske formuleras på nåt liknande sätt?

Att be om ursäkt

Har haft anledning att leta efter en del gamla uppgifter på webben nu igen och kom in på en sida om dagstidningar hos Arkiv Gävleborg. Där har man med den här lilla bilden som illustration. En man som heter Carl Eriksson har utfört ”förrädarearbete” under en facklig konflikt 1905. Och nu gör han avbön genom en notis i tidningen.

Nåt mer om vad som hände under konflikten och på vilket vis han utfört sitt förrädarearbete vet jag inte. Det går väl antagligen att ta reda på för den som vill gräva vidare.

Tänka sig att ”pudla” så där offentligt. Väldigt ovanligt beteende i våra tider. Om det i dag är nån myndighet som brustit i nåt sammanhang brukar det ju heta ”det blev fel” och ”vi ska se över våra rutiner”. Eller så skyller man på ”nån annan”. Och får man påpekande om felaktig hantering som drabbat enskilda brukar man säga ”vi uttalar oss aldrig om enskilda fall”.

Jag kommer att tänka på en annan som ångrade sig i ett helt annat sammanhang. Det var nån gång vid mitten av 1800-talet i Stockholm. En okänd person snodde pengar av en namngiven person och lämnade tillbaka sedlarna med en förlåt mig-lapp. Klicka för större bild.

Den har varit med i bloggen tidigare med lite bakgrundshistoria här.

Arkiv Gävleborg om dagstidningar hittar du här.

#Knytblus

Eftersom jag inte äger nån knytblus – och dessutom i dag inte kommer att röra mig nånstans inomhus där nån skulle ha kunnat se mig i knytblus-om-jag-hade-haft-nån – anlägger jag knytblus i bloggen istället. Mitt stöd till Sara Danius.

Jag hoppades verkligen in i det sista att Sara Danius skulle orka ta sig igenom stormarna i Sv Akademien och stanna kvar och medverka till att reda upp den urtrista sörja Akademien befinner sig i. Hon hade nog gjort det också om hon själv fått bestämma. Nu blev hon ju ombedd att gå. Väldigt synd att man hanterat det på det sättet. Ska nu kungen komma in och fixa det här, tro?

Helt utanför ämnet lägger jag in en bild från häromkvällen. Lite oskarp men fin ändå på nåt sätt, tycker jag. Vi var på väg från god och mycket trevlig middag till en natt på det hundvänliga härbärget (STF:s v.hem). Hundarna skymtar på bilden om man tittar noga.