Filmtips – två till

Stockholms filmfestival slutade i dag. För min del gick festivalen i mål med en riktigt härligt bra film. Underhållande, välspelad och med en intressant historia. Och en gammal välkänd skådespelare som troligen här gör sin sista roll: Robert Redford. Filmen heter ”The old man and the gun”.

Robert Redford spelar en äldre herre (han är själv 82 nu) som har ett lite udda intresse i livet som han mycket gärna ägnar sig åt. Andra bra skådespelare i filmen är bl.a. Sissy Spacek och Casey Affleck. Det känns lite som om filmen är en hyllning till Robert Redford och det han gjort inom film tidigare. Och han har glimten i ögat kvar helt klart. Han är en gammal man nu, men jag blir lite varm i hjärtat av att se honom.

Och visst väcker det mycket minnen. Han har varit med så länge och gjort så mycket bra och minnesvärt. ”Butch Cassidy and Sundance Kid” där han spelade med Paul Newman, också en riktig snygging på den tiden, och även i ”Blåsningen” var det dom två, Newman och Redford, och Robert Shaw m.fl. Han producerade ett par filmer själv också, jag minns särskilt ”A river runs through it” där en ung Brad Pitt var med.

Den andra filmen jag tänkte tipsa om heter ”The fall of the American Empire”, en kanadensisk film om en nördig kille som kör budbil och som under en av sina rundor råkar ut för nåt. Han måste fatta ett snabbt beslut och det förändrar hans liv. Roligt,  trevligt, lite underfundigt. Mycket underhållande.  Filmen är på franska och utspelar sig i Montreal där det inte bara finns folk med mycket pengar utan också många fattiga hemlösa, bl.a. inuiter som lever på gatan. Det finns ett stråk av värme – och godhet kanske – mellan människor i den här filmen.

Stockholms Filmfestival

Som smått tokiga i att gå på bio passar vi förstås på nu när Stockholms Filmfestival pågår. Jag har hittills sett 10 av dom filmer jag valt ut. Du ska få några filmtips här.

Det är nåt extra fräscht över att se film på det här sättet. Ingen av filmerna har ju recenserats i svenska tidningar än. Strax innan festivalen börjar väljer vi ut vilka filmer vi vill se utifrån dom mycket korta beskrivningar som finns i festivalens katalog. När det sen är dags att gå och se en film jag prickat för har jag ju helt glömt bort vad det stod i den där korta beskrivningen. Kanske en fördel med att vara så här gammal… Men i alla fall, jag ser filmen opåverkad av vad nån annan tyckt om den.

Som sagt 10 filmer har jag sett hittills och jag har några till kvar. Av dessa 10 är några riktigt bra, en del halvbra, nån kanske intressant på ett visst sätt men inte så bra som helhet (X&Y Anna Odells film), nån alldeles för blodig och konstig (Suspiria) och nån kanske lite tråkig också. Men jag ska tipsa dig om dom fyra filmer som hamnar högst upp av dom jag sett hittills:

Cold war
En kärlekshistoria, vackert filmad i svartvitt. Det är 1950-tal, det är Stalin och järnridå och politiskt korrekt folkmusik. Filmen utspelar sig i Polen. Berlin, Jugoslavien och Paris. Regissören heter Pawel Pawlikoski. Det var han som gjorde filmen ”Ida” häromåret.

Styx
Mycket bra dramatisk tysk film! Susanne Wolff har den absolut största rollen, hon är i bild mest hela tiden. Nästan en enkvinno-film. Bra skådespeleri. Mycket snyggt filmad, tät och spännande historia om ett verkligen mycket angeläget ämne.

Vision
Fantastiskt vackert filmad i Japan. Juliette Binoche spelar en fransyska som letar efter en undergörande växt långt in i japanska skogar och möter några människor som bor där. Andra halvan av filmen tycker jag man krånglade till historien lite väl mycket, men det vägs upp av att det är så vackert alltihop.

Wildlife
En familj med mamma, pappa och 14-årig son i Montana 1960. Om att tappa fotfästet, inte riktigt veta vad man ska göra av sitt liv. Berättas ur pojkens synvinkel. Carey Mulligan som mamman har en stor roll och hon gör det mycket bra. Jake Gyllenhaal spelar pappan, och pojken spelas av Ed Oxenbould. Mitt hjärta ömmar för den här unga pojken. Jag hoppas det gick bra för honom sen… Bygger på en bok av Richard Ford.

Werner Aspenström

I dag skulle han ha fyllt 100 år –  ”författare, poet, dramatiker samt en av de aderton i Svenska Akademien” som man skriver i Wikipedia. Jag har haft med en dikt av Aspenström tidigare, ”Den ni väntar passerar inte förstäderna”. Den kan du läsa här.

En till vill jag ha med här. Den passar egentligen bättre en sommardag men den får vara med i alla fall:

Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren

och skäller.

100-årsdag

Det är 100-årsdagen av vapenstilleståndet i  Första världskriget. Det har väl inte undgått någon. Tidningarna är fulla med artiklar om kriget och om dom högtidligheter som ordnats i dag. Särskilt mycket nu förstås eftersom det är precis 100 år sen det där undertecknandet av vapenstilleståndet skedde.
Första världskriget kallas i Frankrike La Grande Guerre. När jag pluggade franska i Tours på 1960-talet minns jag att man ordnade parad genom stan med franska trupper och även en del amerikanska. Och så släppte man ut en massa vita duvor från nåt torg nånstans mitt i stan.

John McCrae från Kanada deltog i Första världskriget och skrev en dikt som blev känd. Det är genom den som vallmon blivit ett tecken till minne av dom som var med i kriget och en symbol för hopp. Så här börjar dikten:
”In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.”


Och tanken på vallmon som blommar i Flandern leder vidare till ”Den vackraste visan om kärleken”, Lillebror Söderlunds tonsättning av Ture Nermans dikt från 1916. Den finns i flera inspelningar på Youtube. En av dom har du här.

Stilleben

Väl använda kängor har varit med i bloggen tidigare. Se inlägget ”Stilleben på strand” här. Kängorna på bilden ovan har faktiskt samma ägare som kängorna på sandstranden i det tidigare inlägget. Det är nånting med kängor… Det där med att dom ser använda och kanske lite slitna ut och att man kan ana att den som brukar gå i dom tycker om dom.
Här står kängorna dessutom på en gammal hemvävd och sliten trasmatta.

Musikapparater

Min första egna grammofon som jag spelade LP- och EP-skivor på när jag bodde på studenthemmet Tempus i Åkeshov (”Helnyktra tar Ansvar” stod det på taket till ett av husen, men så väldigt helnyktert var det inte där) var en rätt enkel apparat. Men jag tyckte om den och jag tyckte den var fin. Man lyfte av locket, vände på det och vips hade man en högtalare. Sen var det bara att lägga på skivan och försiktigt måtta in pickuppen på rätt ställe. Fortfarande när jag ibland lyssnar på Beethovens Pathétique – i inspelning med Barenboim vid pianot – kommer jag ihåg min blå tekanna på studenthemmet och smaken av Earl Grey-te med lagom mycket mjölk i (inget socker). En sorts Madeleinekaka, alltså…

Jag hade inte nån jättesamling skivor då men lite blandat klassiskt och annat hade jag. Brahms violinkonsert med Christian Ferras, Bachs fantastiska dubbelkonsert med far och son Oistrakh på violin, Max Bruchs violinkonsert (i billig inspelning men bra) med nån som jag inte minns nu. Vivaldis Årstiderna med Sir Neville Marriner och Academy of St Martin in the Fields. Villa-Lobos Bachianas Brasileiras. Några gitarrskivor, nån operaskiva med highlights. Och så Cornelis Vreeswijk, en  mycket älskad skiva där Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson, flera Charles Aznavour, Procol Harum ”A whiter shade…”, The Beatles…med mera, med mera. Oj, det här skulle jag kunna hålla på med länge märker jag.

Fast det var egentligen inte det jag skulle blogga om nu – utan om möjligheten att lyssna på musik hemma. Nu finns ju hur många möjligheter som helst, och inte bara hemma förstås. Det sitter folk i tunnelbanan och lyssnar på musik via sina mobiler, knallar runt på stan och lyssnar, joggar eller cyklar eller kör bil med musik i öronen m.m. Sånt kan jag också göra, men det blir sällan. Däremot kan jag numera lyssna på musik i köket via min iPad och en extern högtalare. Musiken hämtar jag trådlöst till ”paddan” från datorn i arbetsrummet. Praktiskt.

Annat var det förr. Hå hå ja ja. Vevgrammofon hade mina föräldrar nån gång i sommarstugan på Sandskär innan det kom el till ön. Och där vi bodde inne i Söderhamn hade vi under min tonårstid en sån där tjusig möbel i blank mahogny med skivspelare som t.o.m. kunde växla skivor själv. Den liknade den på bilden ovan, hämtad från en broschyr från Luxor som jag hittade på nätet.
600px-Edison2

Men ”in the riktigt old days” kunde man förstås inte åstadkomma musik hemma alls om man inte spelade nåt instrument själv. Eller för all del: sjöng själv. Det var först med fonografen som möjligheten att lyssna på nån annans musicerande kom. Thomas Edison uppfann fonografen 1877 och den såldes kommersiellt 1890-1925.

På bilden sitter Thomas Edison med en tidig version av fonografen. Sitter han och lyssnar uppmärksamt eller sitter han och funderar på hur han ska kunna förbättra den här manicken? Båda delarna kanske. Man riktigt ser hur han tänker och tänker. I varje fall inget tjusigt poserande i bilden.

Vi hade en gammal fonograf för länge sen i ”min gamla familj”. Varifrån den kom vet jag inte. Kanske från nån gammal släkting eller så var det ett loppisfynd som föräldrarna köpt på skoj. Det fanns en låda full med vaxrullar till den och så en stor metalltratt som det rätt usla, raspiga och liksom ihopklämda ljudet kom fram ur. På vaxrullarna fanns musik och på nån av dom fanns gammaldags skämtsamma historier, inte särskilt roliga om jag minns rätt. Jag har ingen bild på fonografen tyvärr, och vi har inte apparaten kvar. Den var så skrymmande att vi gjorde oss av med den. Minns inte hur det gick till. Jag hoppas att jag sålde den och fick en massa pengar för den.
Uppdatering 27 oktober:
Christian Ferras hette han, inte med t på slutet som jag trodde. Tack för påpekandet, Anna. Jag har rättat nu såväl i inlägget som i kommentarerna. Sorgligt att läsa om hans öde med depressioner och alkoholism, och att han avslutade sitt liv själv, bara 49 år gammal.

50-tal

Jag hade en melodi i huvudet igen häromdan och undrade vad det var. Nåt som löpte på snabbt och med Povel Ramel så mycket visste jag men inte mer. Nynnade lite för min man som hjälpte mig hitta den. Det var ”Din njugge far och din snörpiga mamma” från 1953.

Jag är uppvuxen med Povel Ramels låtar på radio och på grammofon. Säkert hörde jag den här på radio hemma på Borgmästargården i Söderhamn. Lyssna på texten så snabbt det går och vilken textskrivare och ordekvilibrist han var, Povel. Och här är han så ung och har t.o.m. en hel del hår. Oj, vad det känns länge sen, det där 50-talet.
Youtube här.