Budapest 1915

Ellen, en yngre syster till min farfar, var sjuksköterska i Budapest 1915. Här är hon tydligen inte i tjänst men besöker sin arbetsplats iförd mörk dräkt (?), ljus hatt och med ett långt halsband.

På bilden ovan firar man tydligen nånting. Undrar om det är en sån där militär fältflaska den där sjuksystern serverar drinken ur. Jag minns att min pappa hade en sån från det militära, en hård filtklädd plåtflaska.

På en annan bild, som varit med här en gång tidigare, ser man Ellen i tjänst.

Riktigt vad hon gör vet jag inte. Ger hon killen en spruta eller tar hon nån sorts prov?

Flytt av grav 1828

Nu kommer det lite gammalt släktgrejs igen. Nyss skrev jag om min gamla anfader Lars Rolander i inlägget Efterlysning. Nu ska det handla om en annan gammal anfader: kyrkoherden Peter Reinhold Svensson i Höreda, Småland. Han tillträdde sin tjänst där efter att ha blivit utnämnd av Karl XIV Johan. Jag har ett gammalt tidningsurklipp som berättar om hur det gick till.

Svensson markerade sin inställning redan i sin inträdespredikan då han förkunnade från predikstolen: ”Jag har utvalt Eder och I haven icke utvalt mig”. I artikeln står det att man redan nu började ana ”att det sannerligen inte var vem som helst, som blivit kyrkoherde i Höreda och att ett rätt så hårt andligt och världsligt regemente tagit sin början”.

När P.R. Svensson tillträdde var kyrkan i stort behov av renovering: spåntaket var ”illa medfaret. Murarna smutsiga och spruckna. Ohygieniska adelsgravar under kyrkgolvet.”

Svensson ville ha bort dom där gravarna under golvet. Det var förstås en känslig fråga. Här fanns en familjegrav för släkten Armfelt på Hunnerstad, nånstans i Höredatrakten. Efter långa och delvis hetsiga underhandlingar med familjen Armfelt kunde man så småningom fatta beslut om att flytta den armfeltska graven från platsen under kyrkgolvet till en plats på kyrkogården som ”den högvälborna änkefru Armfelt på Hunnerstad” fick välja ut. Församlingen lämnade enhälligt sitt bifall och lovade hjälpa friherrinnan att flytta graven.

Hunnerstad säteri. Bild från 2018. Mer information här.

Som brukligt var skulle sedan protokollet från beslutsmötet läsas upp från predikstolen. Den friherrliga familjen Armfelt var med i kyrkan och satt på sina reserverade platser. Kyrkoherden hade inte hunnit långt i protokollet förrän en av baronerna Armfelt reste sig, ”knöt näven mot kyrkoherde Svensson, öppnade demonstrativt bänkdörren och avlägsnade sig med klingande sporrar och bullrande steg för att till sist slå igen kyrkdörren med en ljudlig smäll. Någon påföljd blev det inte på baronens obehärskade uppträdande ty man hade stor och underdånig aktning för adelsfamiljerna på orten, men hade det varit en enkel odalman, som stört kyrkofriden, hade han nog både fått böta och sitta i stocken. Emellertid hade kyrkoherde Svensson skaffat sig en fiende, och det var inte den siste han fick, under de 37 år han sökte genomföra sitt kyrkliga och sociala välfärdsprogram.”

Jag funderade på det där att straffas genom att ”sitta i stocken”. Var det så fortfarande på 1820-talet? Ja, enligt Wikipedia avskaffades straffet definitivt först 1841 i Sverige.

Hittade en sida hos Projekt Runeberg där man skriver om ”Armfeltarna på Hunnerstad och deras närmaste” och om gravflytten här. Om artikeln jag citerat ur ovan: Nån har skrivit med blyerts (troligen min pappa) att klippet är från 26/11 1958. Ur vilken tidning syns inte, men skribenten hette Johannes Westenius, och han var då kyrkoherde i Höreda enl handskriven notering.

P.R. Svensson är inte glömd. Han steg så småningom i graderna från kyrkoherde till prost. I Höreda finns en väg som heter Prosten Svenssons väg. Och för att nu knyta ihop det hela ytterligare: Prosten Svensson gifte sig med Charlotta Rolander, dotter till gubben vars porträtt jag letar efter. I gamla släktpapper hittade vi en teckning som Charlotta gjort tillsammans med dottern Amala 1843. Teckningen visar Höreda prästgård och familjens barn som leker i snön. Trevlig teckning med delvis svårläst text. Titta här: Gammal teckning.

Till bokens lov

Jag gillar ju att läsa. Har ofta två böcker på gång: en bok för soffan om jag läser på dagen (gärna nåt på franska med lexikon på Ipad nära till hands), en bok till kvällen så jag kan läsa ett antal sidor innan det är dags att sova.

Dom här ”tegelstenarna” har jag inte sett tidigare. Men Årstadal är ett ställe jag sällan kommer till. Igår tog jag mig dit för att gå på Stadsarkivet Liljeholmskajen. Fint arkiv, snyggt inrett. Det är rätt nytt, invigdes i juni 2019 och ligger i två av Vin & Sprits gamla bergrum. Här finns mycket som rör Stockholms bebyggelsehistoria, byggnadsritningar, tomtböcker och kartor. Andra arkiv som förvaras här är tekniska verksamheters arkiv, sjukhusarkiv och arkiv efter föreningar och organisationer. Det arkiv som jag var intresserad av var den s.k. Grosshandlarsocieteten. Jag letade uppgifter om grosshandlaren Lars Rolander, min gamle anfader, se inlägget ”Efterlysning”. Fast tyvärr, jag hittade honom inte, bara en son till honom. Kanske får jag ta mig dit igen.

När jag var klar gick jag ut och tog en hiss upp till Årstabron och promenerade i mörka kvällen mot Södermalm. Vacker utsikt över den stora mörka vattenspegeln och bort mot den upplysta bebyggelsen i Marievik. Det mesta (eller allt?) där är nog nybyggt. Inser att jag förstås passerade över Årsta Holmar, men jag såg dom inte i mörkret. Belysning fanns längs broräcket och i min ljusa vinterjacka var jag nog rätt väl synlig för dom cyklister som kom svischande förbi. Särskilt fridfullt var det inte att gå där eftersom det kom pendeltåg dundrande förbi lite då och då. Men ska jag till arkivet igen tar jag nog den vägen – över bron och ner med hissen.

Efterlysning

Har någon sett denne man?
Det är Lars Rolander, framgångsrik grosshandlare i Stockholm under 1800-talets första hälft. Vad han handlade med vet jag inte. Gissar att det går att ta reda på nånstans, men jag har inte gjort det. När Lars Rolander var gammal och sjuk tog han löfte av sonen Martin Leonard att han skulle bränna alla papper som fanns kvar efter honom. Det tycker jag var dumt. Hade gärna tittat i dom där papperen. Lars Rolander verkar ha haft ett intressant liv. Många år äger han det hus på Peter Myndes backe på Söder nära Slussen där han bor. En tid äger han också Westra Ekedahl, en fin gammal gård på Värmdö och senare Kummelnäs gård, också den på Värmdö. Det var väl sommarställen antar jag. Detta var i Karl XIV Johans Sverige. Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Johan Olof Wallin lever och verkar.

Västra Ekedahl på Värmdö. Bild från 2005.

Som ung följer Lars Rolander med ett av Ostindiska Kompaniets skepp till Kanton i Kina. Det är på den s.k. 4:e oktrojen och skeppet var antingen ”Götheborg” eller ”Prins Gustaf”. Kopian av ”Götheborg” skrev jag om i augusti när skeppet var på besök i Stockholm här.

Lars Rolanders resa till Kanton sker 1788-1790. Han är inte tjugo år fyllda när man sätter segel och lättar ankar från Göteborg. Han är inte superkargör (den ämbetsman som bar ansvar för lasten ombord) som det felaktigt står i nåt papper utan troligen betjänt till kaptenen, styrmannen, superkargören eller nån annan uppsatt person i besättningen. Men resan till Kina lade troligen grunden till Lars Rolanders förmögenhet.

Han gifter sig 1794 med Anna Maria Pettersson och tillsammans får de 11 barn, varav 6 dog i tidig ålder. 1815 blir det skilsmässa. Jag har tänkt försöka luska ut varför dom skiljer sig, gissar att skäl till skilsmässan kan finnas noterat nånstans. Men jag har inte undersökt det där närmare än. Men det jag undrar nu är: Var finns porträttet?

På målningen är Lars Rolander 65 år gammal. Porträttet fanns troligen i hans ägo medan han levde, och kanske ärvde sedan sonen Martin Leonard tavlan. Vad som hände med den senare vet jag inte mycket om. Från Svenskt Porträttarkiv fick jag fram ett svartvitt foto av oljemålningen. Dessutom fick jag uppgiften att porträttet målats av C.P. Lehmann 1834 i Ronneby. Målningen är olja på duk. Höjd 63 cm, bredd 52 cm.

Det är troligen en rikt utsirad ram på porträttet för jag har en dålig och hålslagen papperskopia där ramen finns med. Dessutom har jag uppgiften att porträttet sålts på Kvalitetsauktion vid Auktionsverket i Stockholm i november 1958 som nr 855. Så det där ska jag gräva lite vidare i och se om det kan ge nåt.


Lars Rolander var min farfars farmors far. Jag har några saker som min gamle anfader hade med sig från resan till Kina: en linjal i vackert träslag och i ena änden (se bild) märkt med en liten silverplatta och texten: ”Hemtad från Sumatra 1789 af Lars Rolander”, ett rökelsefat i koppar, en snusdosa (tror jag det är) och ytterligare en mindre linjal med utsirade kinesiska bilder. Jag har den stora linjalen hängande på en krok på väggen så det röda sidenbandet är inte från 1789.

Är det nån som sett porträttet på min gamle anfader? Hör av dig i så fall! Det vore så roligt att få se det i original, i färg.

Om böcker igen

Nu har jag läst min första bok av Marguerite Duras, ”En fördämning mot Stilla havet”. Läste den på svenska, inte franska. Känner mig förundrad och nästan lite omskakad. Har aldrig läst nåt liknande.

Det är en historia om en fransk familj, en mor och hennes nästan vuxna barn – Joseph och Suzanne – som bor i en risig bungalow på en slätt i Franska Indokina (nuvarande Vietnam). Sen hon blev änka har modern tidigare arbetat som lärarinna och som pianist på en biograf. Nu lever familjen av vad de kan odla på sin jordlott. Sonen jagar också en del, och en infödd äldre man som är tjänare i familjen kommer med fisk. Odlingarna översvämmas av havet varje år. Modern befinner sig boken igenom i bråk med myndigheterna inne i stan som bestämmer över markanvändningen. Med hjälp av dom fattiga bönderna som bor i närheten vill modern bygga en fördämning mot havet för att skydda familjens odlingar.

Tydligen är det författarens egen uppväxt i Vietnam på 20- och 30-talen som ligger till grund för berättelsen.

I en artikel i DN 2012 skriver Åsa Beckman att ”Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla.” I en annan text om ”En fördämning mot Stilla havet” beskrivs boken som ”en rå gestaltning av kolonialism, passion, raseri, smärta och maktens många språk. En rak knock-out som får en att tappa andan.”

Det där med obeveklig ton, hårdhet och rå gestaltning får mig att tänka på en annan mycket märklig bok:”Den stora skrivboken” av Ágota Kristóf. Kallt och hårt och känslobefriat om två pojkar som bor hos sin mormor, tror jag det var. När jag kommit bara en liten bit in i boken minns jag att jag förundrad tänkte ”vad är det här för nånting? hur kan hon skriva så här?”

Ja, så att efter det här ska jag nog snart ge mig på en till bok av Marguerite Duras. Men jag känner också att det är dags att sticka emellan med en s.k. ”roman dur” av Simenon. Dvs en bok av Simenon som inte handlar om Maigret. Det är ett tag sen jag läste nåt på franska nu. Och jag får ju inte tappa den lilla franska jag lyckats skaka liv i hittills.

Stilleben på Skeppsholmen

Det blev en liten vända ut på öarna igår – Skeppsholmen och Kastellholmen. Solig fin dag.

Jag tror inte jag varit där sen jag satt ute på Kastellholmen en julidag och läste i boken ”Mannen som försvann”. Då hade jag cyklat dit med boken i ryggsäcken. Bloggade om det i inlägget ”Mannen som försvann” här. Han som försvann hette Fredrik Hippolyte von Schantz och nu – långt efter att han försvann i havet – har han fått en blogg som du kan läsa här.

Såna här fendrar av tågvirke har varit med tidigare i bloggen. Titta här.

Pinsamt på 1700-talet

Carl Gustav Pilo: Drottning Sofia Magdalena. NM 4888

Urim och Tummim, vet du vad det är för några? Helt obekanta för mig tills jag stötte på dom när jag var inne på dom avslutande delarna av Klas Östergrens ”Två pistoler”.

En i stora delar fantastisk bok. Min beundran för Östergrens förmåga, stil- och språkkänsla – ren virtuositet med språket – går upp många grader här. Han kan verkligen variera sitt sätt att skriva på! Han målar fram personerna – kungen, drottningen, änkedrottningen, hovdamerna och Munck själv förstås – på ett fantastiskt språk, lite stramt, omständligt och gammaldags, som ger en doft av 1700-tal utan att alls vara 1700-talssvenska. Fast ibland är det lite snårigt och inte helt lättläst. Författaren markerar t.ex. inte dialoger med s.k. pratminus eller citationstecken. Varför han valt att göra så vet jag inte. Nåt stilgrepp är det väl.

Det är hovstallmästare Munck som berättar. Efter mordet på Gustav III blev Munck landsförvisad av hertig Karl, Gustav III:s bror och då t.f. kung. Nu vistas Munck som gammal och alltmer orkeslös i Toscana. Till sin hjälp har han en svensk allt-i-allo som tar hand om honom och gärna lyssnar på honom när han berättar sina minnen.

Här finns berättelsen om hur äktenskapet mellan Gustav III och drottning Sofia Magdalena äntligen skulle fullbordas efter många år av totalt främlingskap. Kungen ville ju ha en tronföljare. Att läsa om hur det gick till känns närmast pinsamt. Men här finns också humor. När kungen äntligen hamnar i säng med drottningen är han minst sagt tafatt. Efter ett misslyckat försök säger han till Munck: ”Jag hittar lättare i Neapel”. Munck måste handgripligen hjälpa honom och drottningen. Och det blir ett barn. Men det blir också många otrevliga följder som illasinnade rykten, en massa fake news och djup osämja mellan kungen och hans mamma änkedrottningen.

Jag minns att jag läst om den här historien tidigare. För många år sen när man gav Verdis ”Maskeradbalen” i Göran Genteles fantastiska uppsättning på Stockholmsoperan såg vi den flera gånger. Vi satt alltid på dom billigaste platserna, studentpris på 3:e raden. Ett särskilt intresse för Gustav III vaknade. Och nån gång den där tiden läste jag en bok om Gustav III som jag tror var skriven av Beth Hennings, historiker. Där fanns historien om Munck med. Jag tyckte det var lika pinsamt då som nu i Östergrens bok.

Mot slutet skriver Östergren om det här att alls ge sig på och försöka skriva om en person som levde för 200 år sen. Han skriver att ”det är ingen större skillnad, i anständighet, mellan charlatanen som stod på en kyrkogård vid midnatt med en benknota i ena handen och sade sig kapabel att frammana ett andeväsen, och den författare som sitter hemma på kammaren mitt på dagen och beskriver själslivet hos en person som varit död i tvåhundra år”. Och Östergren fortsätter: ”Eller de andebesvärjare som satt vid levande ljus och under Urims och Tummims inflytande önskade se vad bröderna giöra på jorden, om de fördriva tiden i svalg och fråsseri, driva otuckt, spela….” osv. Är det en författares ursäkt om att han kanske tagit sig för stora friheter och lagt in tolkningar i kungens själsliv som det egentligen inte fanns fog för?

Urim och Tummim är från Gamla Testamentet och handlar tydligen om små föremål, ett par stenar eller stavar, som användes för att avgöra en fråga och visa på guds vilja. Föremålen kan ha legat nånstans i översteprästens skrud. Svenska Wikipedia förklarar kortfattat här, engelska Wikipedia betydligt längre här.

På bibblan

Ja, rotundan i Stockholms stadsbibliotek är sig inte riktigt lik i dessa dagar. Renovering pågår. Några av facksalarna var öppna men i själva rotundan såg man inte en enda bok. Till facksalarna gick man genom som en ”skog”- eller kanske en installation – av inklädningar i plywood och det doftade gott av trä.

Rotundan ska tydligen inte stå färdig förrän under våren 2022. Nåja, det blir nog fint.

Bibliotek tycker jag om. Kommer jag till en ny stad och traskar runt där går jag gärna in om jag hittar ett bibliotek. Jag går i och för sig gärna in i kyrkor också. Inte på grund av tro (för nån gudstro har jag inte) utan eftersom det kan vara så vackert och rofyllt i en kyrka och jag kan vila mina trötta fötter.

Söderhamns stadsbibliotek fyllde 90 år tidigare i år och jag uppmärksammade det med ett inlägg på min andra blogg, Arundo. ”Gå på bibblan!” kan du läsa här.

Anledningen till mitt besök på Stockholms stadsbibliotek i dag var att jag letade efter en bok som jag minns från min tonårstid. Det var en bok riktad till tonårsflickor med goda råd om det ena och det andra. Boken finns inte kvar i familjen. Det jag mindes av den var att jag tyckte om den och gärna läste i den, att den hade luftiga teckningar, ett omslag helt i rosa och att den var skriven av en kvinna.

Nu fick jag hjälp av en bibliotekarie och hon fick fram ”Boken till dig” av Kerstin Thorvall, utgiven första gången 1959. Hm… kan det ha varit den? Kanske kanske. Fast i mitt minne var formatet annorlunda samt omslaget helt i färg. Men teckningarna i Thorvalls bok väcker vaga minnen. Och jag har ju förstått att minnet inte är att lita på. Man kan känna sig säker men lätt bli överbevisad. ”Minnet är en skälm” sägs det ju.

Och så googlar jag och ser att den även förekom med mer rosa på omslaget. Så visst, troligen var det den boken vi hade.
Läser hos Bonniers:

”Boken till dig utkom första gången 1959 och blev genast en bibel för en hel generation flickor. Här fann man svar på en uppsjö frågor: allt från klädvård och bantning till kärlek och vuxenblivande. Boken var fylld av praktiska tips i stora som små ämnen, och läsaren hade lätt att känna igen sig i de frågeställningar som togs upp. En del av framgången låg i att den uppfattades vara från en femtonåring till en annan – Kerstin Thorvall (1925-2010) gav intryck av att ännu vara tonåring. Hon ville skriva en bok där något av det som man som tonåring undrade över diskuterades, den tonåriga flickan skulle få svar på frågor utan att behöva fråga, och det skulle även röra sig om sånt som man inte kunde tala med sina föräldrar om.”

Jag brydde mig inte om att låna boken nu. Behöver inga tonårsråd. Men det känns bra att ha hittat boken och därmed fått tag på ett minne jag gått och grunnat på.

Nån annan som minns ”Boken till dig”? Den kom tydligen i några olika utgåvor.

Den mörka kontinenten

Nyligen har jag läst Karin Johannissons bok ”Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-siècle” (utg. första gången 1994). Boken handlar om synen på kvinnor inom medicin och biologi under det sena 1800-talet och kring sekelskiftet.

Det var tydligen Freud som kallade kvinnan en mörk kontinent, en gåta. Johannisson skriver: ”När tidens manliga författare beskrev de koloniala upptäcktsfärderna in i mörkrets hjärta som framträngandet i en mörk kvinnokropp, beskrev manliga läkare det vetenskapliga inträngandet i kvinnokroppen som expeditioner in i en mörk kontinent”.

”Medicinen blev ett instrument för att definiera kvinnokroppen i de termer samhället krävde. Man valde antingen en modell där kvinnan framställdes som en outvecklad man, eller en ”tvåkroppsmodell” enligt vilken män och kvinnor blev – drivet till sin spets – två skilda arter som nästan inte delade några egenskaper alls.” När matematikern Sonja Kovalesky (Sveriges första kvinnliga professor) dog i Sverige 1891 obducerades hon, och det väckte stor uppståndelse när hennes hjärna ”befanns vara lika ”logiskt” strukturerad som den manliga genomsnittshjärnan”.

Johannisson skriver ”I sekelskifteskulturen var mörker en återkommande metafor för degeneration, kaos, drift, vilde och feminitet (i kontrast till ljus, framsteg, ordning, förnuft, civilisation, maskulinitet).” Och detta i en tid då kvinnorna började höras mer, allt fler ville ut i yrkeslivet, kvinnor kämpade för rösträtt m.m.

Mycket intressant bok och i stora stycken rätt omskakande läsning. Stackars kvinnor. Skönt att den där tiden och sättet att se och behandla kvinnor är länge sen förbi. I alla fall i vår del av världen.

Noveller av Jonas K

Läser med nöje Jonas Karlssons senast utgivna novellsamling ”Nya människor i fel ordning”. Kluriga, underfundiga berättelser om mänskligt beteende och om vad dom här nya människorna funderar över. Överraskningar och en hel del humor av lite stillsamt slag. I samband med utgivningen blev Jonas Karlsson intervjuad i DN. Intervjun skedde på Centralstationen. Därav bilden ovan.

Artikeln ”En gång i halvåret tänker jag att jag ska hoppa av allt” i DN här.