Operahus ”i fritt fall”

Operahuset 1907. Foto: Okänd. Objekt-ID Stockholms stadsmuseum, Fotonr. D 474

På bilden ovan är operahuset fortfarande ganska nytt. Det byggdes på 1890-talet och invigdes 1898.

Operahuset skymtar här bakom iransk demonstration på torget i oktober 2022.

Hörde på radions P1 om att Kungliga Operan firar 250 år i dag. Men att själva operabyggnaden tyvärr är i erbarmligt dåligt skick. Stenar som lossnar från fasaden, det regnar in, toaletter som inte fungerar som dom ska m.m. Den som berättade sa bl.a. att det nu i många många år eftersatta underhållet och det förfall som det lett till kan bero på en ”beröringsskräck hos politikerna”. Dom kan inget om klassisk musik, dom förstår sig inte på klassisk musik – och så låter dom bli att underhålla operahuset. Han talade om ett operahus i fritt fall. Det händer ingenting och huset förfaller. Låter helt förfärligt.

Räknar man tillbaka 250 år blir det 1773 och det var då Kungliga Operans första föreställning gavs – då i Bollhuset vid Slottsbacken. Sedan byggdes Gustav III:s operahus vid Gustav Adolfs torg. Det var i det operahuset som Gustav III mötte sitt öde på maskeradbalen den där kvällen i mars 1792. Utvändigt såg byggnaden ut ungefär som Arvfurstens palats – UD – som ligger tvärs över torget.

Har alltid tyckt att det var synd att man rev Gustav III:s operahus, men det hade förstås varit ännu mer omöjligt omodernt i dag än dagens operahus, som nu förfaller och långtifrån motsvarar dagens krav. De som jobbar i huset känner i alla fall kärlek till huset och tycker det vore en nationell kulturkatastrof om man inte raskt åtgärdar förfallet. Både en genomgripande renovering och en utbyggnad behövs. Detta har dragits i långbänk, år från år… Vad trist!

Operan ligger mitt hjärta nära. Jag tycker om opera. När jag var barn var vi ibland i Stockholm och fick följa med föräldrarna och morföräldrarna på föreställningar som Carmen, Aida, Rigoletto. Under åren jag pluggade i Stockholm gick jag ofta på operan. Man kunde sitta på 3:e raden för en mycket billig penning. Att man inte kunde se Julia i balkongscenen i Prokofjevs ”Romeo och Julia” gjorde inget (balkongen doldes av ridåns nederkant). Sedan har det varit lite fram och tillbaka med operabesöken. När våra pojkar var små hade dom faktiskt en operaperiod, dvs vi tog med dom både på stora operan och på Folkoperan och dom gillade det. I dag är det rätt länge sen jag gick på operan. Men det ska bli av igen, var så säker!

Jag tycker att operakonsten är en sorts allkonstverk: sångarna och skådespelandet, musiken med Hovkapellets alla musiker, dramatiken, ofta också en fest för ögat genom scenografin, vackra dräkter, spännande miljöer på scenen med mera. Läs mer om Kungliga Operans historia här, där finns även en bild på det gamla gustavianska operahuset. Och på Youtube finns en snutt om jubileet här.

Skärp er nu, politiker! Skjut till rejält med pengar till renovering och utbyggnad av operahuset. Fixa det innan huset rasar ihop helt.

Brunnar och pumpar längesen

Utsikt från Brunnsbacken över Saltsjön. Oljemålning av Johan Sevenbom från 1770-talet.

Brunnsbacken motsvaras i dag av Hornsgatans mynning ut mot Slussen. Gatan låg i västra delen av Södermalmstorg i kvarteret Järngraven som inte finns längre. Gatan och kvarteret försvann när Slussen gjordes om på 1930-talet. Visst är det en fin målning. Många intressanta detaljer (klicka på bilden för att se den större) som kvinnan och mannen som står och språkar vid staketet där det hänger tvätt (eller i varje fall några vita skynken), vattenhämtning vid brunnen och så alla segelfartygen som ligger där längs kajerna.

I Stockholm fanns det 21 offentliga brunnar och pumpar år 1771 ser jag på en sida hos Wikipedia här. Det var här man hämtade sitt dricksvatten. Vatten till tvätt och disk tog man ur Mälaren. Det var först i samband med koleraepidemierna i Stockholm under 1800-talet som man började ana att det kunde finnas ett samband med dåliga dricksvattenbrunnar. Jag googlar vidare och hamnar hos en halländsk konstnär som hette Severin Nilson och levde 1846-1918. Han var också en av dom första dokumentärfotograferna i Sverige. Hos Digitalt Museum och Hallands kulturhistoriska museum hittar jag en utförlig text om Nilson och om hans målningar och fotografier – här. Intressant.

Vattenpump i Eriksbergsområdet, Stockholm. Foto: Severin Nilson 1880-90.
Nordiska Museet. NMA.0052575 (här lite beskuren)

Clas på Hörnet

Clas på Hörnet. Gatan i förgrunden är Surbrunnsgatan. Fotot taget från hörnet mot Birger Jarlsgatan.

Det här är det som i dag finns kvar av värdshuset Clas på hörnet. Bilden nedan visar hur det såg ut 1903. Gatan i förgrunden som löper åt vänster är Roslagsgatan. Den andra gatan som går snett åt höger är Surbrunnsgatan. Huset i två våningar längst bort till höger på bilden nedan är samma som finns kvar i dag och syns på färgbilden ovan. I den byggnaden låg tydligen en välkänd danssalong.

Clas på Hörnet. Foto: Larssons Ateljé 1903.

I det här hörnet i korsningen Roslagsgatan och Surbrunnsgatan ligger i dag Monica Zetterlunds park. Alla byggnaderna är rivna i dag, förutom byggnaden som hade en danssalong.

Stockholms stad ville riva alltihop 1973 och fylla hela kvarteret med bostäder. Motståndet mot rivningen blev starkt. Frågan var uppe i kommunfullmäktige samma kväll som kommunens tilltänkta förköp av en fastighet i Birkastan skulle avgöras. Ledamöter i fullmäktige hade anmält sig sjuka och dessa två frågor fick till slut avgöras genom lottning. Clas på Hörnet vann (=slapp rivas) och vi som bodde i fastigheten i Birkastan förlorade. Det var ett ledset gäng som travade hem sen efter mötet och samlades hemma hos nån av oss, pratade igenom det som hänt och tröstade oss med rödvin. Kommunen skulle alltså utnyttja sin förköpsrätt och göra om vårt hus till nya bostäder. Vi skulle inte ha råd att bo kvar. Men historien slutade inte där för vi drev en kampanj mot kommunen och fick till slut köpa fastigheten själva. Lång historia… Sen blev det ombyggnad i egen regi ett antal år och från det har jag en hel del svartvita bilder. Några finns i inlägget ”Ombyggnadsnostalgi” här.

Varför håller jag på med Clas på Hörnet nu då? Ja, det är förstås gamle Lars Rolander igen. Under hans tid drabbades Stockholm av en första mycket svår koleraepidemi. Det var 1834. En av de byggnader som då användes som kolerasjukhus var Clas på Hörnet. Wikipedia skriver att när epidemin var över tog det sju år innan byggnaden ansågs vara sanerad. Sen blev den krog igen. Eftersom jag gräver fram ditt och datt om Rolander tog jag kameran och promenerade till Clas på Hörnet denna gråruggiga januaridag för att titta på det som finns kvar av det i dag.

En utförlig text om Clas på Hörnet av Kerstin Mandén-Örn finns som pdf hos Stockholmskällan här.

Skylle sig sjelf

Ordningsregler för ångfartyget Örebro 1847. Utgiven av Svante Falks boktryckeri, Örebro. Sjöhistoriska museet, identifikationsnummer SH 449.

Hittade den här bilden när jag grävde runt om resor i Sverige på 1830-talet.

Nyss skrev jag om Samuel Owen och att Sverige var tidigt igång med ångbåtssjöfart. Lars Rolanders äldsta dotter Charlotta (min farfars farmor) är prästfru i Höreda, nära Eksjö i Småland. Rolander åker och hälsar på henne och hennes familj sommaren 1830. Jag försöker ta reda på om han åkte med häst och vagn hela vägen eller om han kunde ta en ångbåt en bit söderut på kusten och därefter häst och vagn inåt landet. Resan borde ju ha gått fortare om han tog ångbåt en bit först. Göta kanal var tyvärr inte igång förrän två år senare.

Sånt här ramlar jag över när jag försöker kartlägga gubben Rolanders liv. Jag hittade bilden på en sida hos Kulturpunkt. Där verkar det finnas en hel del smått och gott för den som är intresserad av ”platser i det kulturella landskapet runt dig”. Knutpunkt är ett samarbete mellan norska och svenska museer. Titta här.

Samuel Owen

I dessa byggnader på Kungsholmen låg Kungsholmens Mekaniska Werkstad, som startades 1809 och drevs av engelsmannen Samuel Owen. Här fanns både gjuteri och mekanisk verkstad. Byggnaderna övertogs av Kungliga Myntverket 1850.

Samuel Owen verkar ha varit en driftig herre. Enligt vad han själv berättade gick han bara i skolan nio månader. Sen försörjde han sig själv. Han var en ”en brittisk-svensk tekniker, konstruktör och industriman. Samuel Owen har kallats ‘den svenska verkstadsindustrins fader” skriver Wikipedia. Det var adelsmannen med det åttkantiga huset i Stora skuggan, Abraham Niclas Edelcrantz, som tog Samuel Owen till Sverige 1804. Edelcrantz hade varit i England för att köpa ångmaskiner och ville ha med en tekniker hem till Sverige för att se till att maskinerna blev installerade på rätt sätt. Det där läser jag också hos Wikipedia här.

Vadan detta nu då? Jo, förstås: Lars Rolander, min gamla anfader. Jag halkar in på det ena och det andra när jag försöker skapa mig en bild av hans liv. Han var nog en 1700-talsmänniska men levde till 1848. Han tyckte om fartyg – segelfartyg. Det satt förstås i sen han som ung seglade med Ostindiska Kompaniet till Kina åren 1788-90.

Men minsann, bara en bit in på 1800-talet kom ångbåtarna och det är där Samuel Owen har en viktig roll. Han startade bl.a. en ångbåtslinje som gick från Stockholm till Drottningholm. Ångbåten hette Amphitrite, hade en ångmaskin på sex hästkrafter och kunde ta 182 passagerare. Premiärturen gick 2 augusti 1818. Hos Project Runeberg läser jag: ”Näst England blev Sverige tack vare Owen det land, där man tidigt fick ångbåtssjöfart och ångfartygsbyggerier. Owen torde ha tillverkat ett trettiotal ångmaskiner för fartygsdrift, och på andra håll i landet uppväxte båtvarv för ‘eldfartyg”.

Abraham Niclas Edelcrantz och hans åttkantiga hus i Stora Skuggan har varit med i bloggen tidigare, bl.a. här.

Blue Bird of Hull

”Det var ‘Blue Bird’ av Hull, det var ‘Blue Bird’, en brigg
som med sviktade stumpar stod på,
över Soten i snöstorm med nerisad rigg,
själva julafton sjuttiotvå.”

Så lyder första strofen i Evert Taubes Balladen om Blue Bird av Hull, en ganska ruskig historia om en händelse 1872.
Men det där med stumpar vad var det? Ja, det har jag förstås googlat på. Hittar den här förklaringen: ”Undermärsseglen på ett fullriggat fartyg, alltså de näst nedersta seglen på varje mast, benämndes stumpar.”

När det stormade och övriga segel var nedtagna funkade stumparna som stormsegel. Blev stormen ännu värre kunde stumparna ”sviktas”. Det innebar att man surrade upp ena halvan av seglet så det bara blev en liten trekant kvar. ”Att segla eller ligga bi för sviktade stumpar var en överlevnadstaktik då fartyget i stormförhållanden inte längre kunde manövreras”, läser jag på en sida. Soten då? Det var Sotefjorden på Västkusten.

Briggen Tre Kronor av Stockholm. Foto: Tre kronor. Anton Stenros. Lånat bilden från stockholmshamnar.se.

Varför detta nu då om termer från gamla segelfartygens tid? Det är förstås Lars Rolander som spökar igen. Han lämnar mig ingen ro, denna gamla anfader. Han var inte bara med på en segling till Kina 1788-90 med Ostindiska Kompaniet utan senare i livet var han delägare i ett fartyg som gick i handelssjöfart. Så nu letar jag runt på nätet om olika typer av segelfartyg – bark, brigg, skonare, skonertbrigg, brigantin m.m. Brigg har namn efter briggseglet som satt nedtill på den bakersta masten.

På bild nr 2 ser du hur det ser ut när man seglar med sviktad stump. Foto: Korhan Koman. Tre Kronor under seglats i Finska viken.

En hel del om olika fartygstyper hittar jag i boken ”Mannen som försvann” som jag skrev om här. Det finns en blogg om boken och om den stackars Fredrik Hippolyte von Schantz, som försvann i vattnen strax utanför Godahoppsudden 1864 – här.
Vill du läsa mer om Briggen Tre Kronor kan du titta här.

Kyrkligt

Mina envisa efterforskningar efter ”gubben” Lars Rolander tar mig emellanåt till Stadsarkivet på Kungsklippan. Från bussen på Hantverkargatan går jag upp mot arkivet genom kyrkogården vid Kungsholms kyrka. Och där utanför ingången till kyrkan finns den här julkalendern. Några luckor var öppna. Lite barnsligt gulligt alltihop. I varje fall är det en fin färgklick där utanför kyrkan. Gillar särskilt den fåraktiga uppsynen på lammen.

Och jag kommer att tänka på det julbord vi brukade ha hemma när jag var barn. Väldigt fint med många djur – giraffer, lejon, lamm, kameler med mera – och en liten sjö eller damm gjord av en spegel omgiven av palmer. De tre vise männen var där också förstås, och Josef och Maria, böjda i bön över den lilla Jesus som låg i en vagga. Jesus var gjord av gul knådlera. Ja, vi sa så när jag var barn, inte modellera utan knådlera. Undrar vart han tog vägen den där lilla knådlere-Jesus och alla dom fina djuren. Rensades väl ut vid någon flytt.

Dörren till kyrkan stod öppen så jag gick in där och värmde mig lite. Kyrklig är jag ju inte det minsta, men kyrkor har jag inget emot. Vackra gamla lokaler som bär så mycket kultur och historia.

Kungsholms kyrka är ritad av arkitekt Mathias Spieler och invigdes 1688. Därinne finns ett dopkapell, som är rätt fantastiskt. Jag tycker inte det är vackert direkt men det är liksom maffigt, om man nu får säga så om nåt som finns i en kyrka. Det finns inget diskret över utformningen…

På kyrkas webbsida står det: ”Dopkapellet är ett verk av en av den karolinska tidens främste bildhuggare, Caspar Schröder. I de fyra hörnen finns de fyra evangelisterna och deras symboler: Matteus och ängeln, Markus och lejonet, Lukas och oxen samt Johannes och örnen. På dopfuntens lock sitter Kristus omgiven av barn. Dopkapellet skänktes till kyrkan år 1707”. Min bild här tog jag bara med mobilen. Snyggare bild kan du se här.

Det som hänger där uppe på väggen på ömse sidor är epitafier över döda personer, vilka dom var vet jag inte.

3 maj 1808

Inga gråmurriga novemberbilder från Stockholm i dag. Istället kommer den här mycket välkända målningen. Den är ju inte direkt munter den heller i och för sig… Men av nån anledning kom jag att tänka på den i dag.

Målningen heter El 3 de mayo en Madrid o ”Los fusilamientos” och konstnären är Francisco de Goya. Han målade den 1814. Napoleon invaderade Spanien 1808 (var Nappe den tidens Putin?) och avsatte spanske kungen. Men spanjorerna gjorde motstånd. Här är det franska soldater som arkebuserar en grupp spanska motståndsmän på berget Príncipe Pío. En oerhört stark målning. Och jag kan inte låta bli att tänka på en annan händelse som finns förevigad i ett känt fotografi från Andra världskriget.

Jugoslavien den 20 juli 1941. Tyska soldater ska arkebusera en grupp partisaner och civila, som står uppställda med förbundna ögon framför en stor höstack. En ung tysk soldat vägrar skjuta. Han tar av sig hjälmen, lägger ner sitt gevär och går fram och ställer sig i raden av dödsdömda. Han hette Joseph Schultz och en av hans kamrater tog bilden.

Fotot finns med i boken ”Lyckad nedfrysning av herr Moro”, en väldigt speciell bok med texter och fotografier. Jag återvänder till den ibland och läser texter, dikter, tittar på bilderna. Boken kom ut på Ordfront 1992. Läs om den här.

Ja, usch, det här blev väl både våldsamt och väldigt allvarligt. Osäker på om jag ska lägga ut det här inlägget eller ej… Tror du jag blivit en dysterkvist nu? Nejdå, en sån är jag inte. Men ibland kommer såna här tankar – och bilder. Nåja, jag provar att lägga ut det här i alla fall.

Och så passar jag på och skickar en summa till UNHCR för att hjälpa människor i Ukraina. Går fort och lätt via webben och Swish – här.

Det blev vinter

När vi kom ut från bion (festivalfilm på Skandia på Drottninggatan, inte Sergel) snöade det. Blötsnö. Det fick bli tunnelbana hem så vi slapp halka omkring i blötan. Buss var inte att tänka på. SL fegade ur och ställde in all busstrafik i innerstan ”pga rådande väderlek” som dom skrev. Så förskräckligt mycket snö var det faktiskt inte.

Riktigt bra film i alla fall: ”Empire of Light” med Olivia Colman, Micheal Ward, Colin Firth, Toby Jones m.fl. Regi Sam Mendes. Handlar om människor som jobbar på en biograf i sydöstra England under tidigt 1980-tal. Filmen är också lite av en hyllning till filmkonsten och biografer. Och på filmen får vi vara med uppe i projektorrummet. Själv var jag en eller annan gång uppe i projektorrummet på Teater Bio i Söderhamn och kunde titta ut över salongen och se lite av filmen därifrån. Trevligt minne. Det fanns tre biografer i Söderhamn på den tiden: Teater Bio, Stora Bio (brann ned 1967) och Svea Bio. Om Söderhamns biografer har jag skrivit på min andra blogg Arundo här. Svea Bio pryder förresten omslaget till en bok om svenska biografer, bild på boken finns i ett annat inlägg på Arundo här.