Agave – länge sen

Nu kommer ett reseminne igen. Jag scannar bilder från ännu längre tillbaka i tiden. Den här är från Rivieran nånstans. Vi gjorde en flera veckor lång resa då vi campade oss fram genom Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike och England. Det var innan vi fick barn.

Resans slut blev inte som vi tänkt. Vi missade nämligen båten från England till Göteborg med bara ett par minuter. Det var förstås vårt eget fel: vi tog miste när vi skulle ut från London och hamnade på fel motorväg. Sen blev det bråttom, minst sagt. Vi körde som galningar utom då vi ett tag hade en polisbil framför oss. När vi väl kom fram till hamnen hade färjan just lagt ut och folk stod och vinkade. Bittert förstås, men jag minns att jag både skrattade och grät när anspänningen från bilresan släppte. Det var ju bara att inse att det var kört. Vi var akterseglade ordentligt.

Vi fick bo på en trist campingplats ett par dar för att vänta in nästa färja hem till Sverige. Hade inte mycket pengar kvar då och hade inte råd att åka tillbaka till London. Men från färjan hem sen finns ett trevligt minne. Vi stod och diskuterade om vi alls skulle ha råd att köpa med oss nåt från taxfree på båten. Efter en stund ropades det i högtalaren att vi skulle komma till informationsdisken. En medresenär hade hört vår diskussion och lånade oss pengar via personalen på båten! Oj, vad vi blev glada. Vi gick ner till hans hytt och tackade honom. Väl hemma igen betalade vi förstås tillbaka pengarna och köpte honom nån present också, minns inte vad. Men jag minns fortfarande vad han hette och var i Småland han bodde.

Agave heter växten som lutar sig ut över järnvägen på bilden.

Mehmet med båten

Vi åkte ut med Mehmet i hans båt. Det var under en resa i Turkiet med pojkarna för många år sen. I närheten av stranden där Mehmet hade sin båt ligger rester av en antik stad, Anamuryum. Överhuvudtaget såg vi gott om antika ruiner på denna resa när vi hyrde bil, körde runt på landsbygden och bodde över på små mycket enkla hotell. En gång fanns det bara rum för oss föräldrar. Då fick pojkarna sova över i en mattaffär inrullade i var sin matta. På morgonen kom en och annan höna in och spankulerade runt bland mattorna.

Ja, så här blir det när jag sitter och scannar gamla bilder. Får lust att visa en del av dom. Så det lär nog komma en och annan gammal scannad bild till.

Hugsvalelse

Hörde du Mikael Persbrandts uppläsning av Tennysons ”Nyårsklockan” vid tolvslaget på Skansen? Den välkända dikten som börjar ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten…” Jag tyckte han gjorde det mycket bra. Med känsla och engagemang och tydlig diktion. Att just Persbrandt valts för detta hedersuppdrag (för det får man väl kalla det) nu vid detta nyår har det ju varit en del diskussion om i förväg. Trams! tycker jag. Han är ju skådespelare och en mycket duktig sådan så varför skulle inte han passa här?

Anders de Wahl läste hela dikten i radio vid nyår och första gången var redan 1926. Sen hade han en till period i radio åren 1947 till 1955. Då några år in på 50-talet hörde jag honom när jag blivit stor nog att vara uppe lite längre på kvällen. Jag minns nån sån där nyårskväll och hur jag fick kämpa för att hålla mig vaken och lyssna på radion där i Stora rummet på Borgmästargården (i Söderhamn, vilket dom vet som också läser min andra blogg Arundo, länk i högermarginalen). Vardagsrummet kallades alltid så eftersom det verkligen var väldigt stort. Kanske halvsov vi barn på soffan i ett hörn och purrades när det var dags för tolvslaget. Och så minns jag ju hur man fick höra kyrkklockorna ringa runt om i Sverige, det var väl Sven Jerring som presenterade klockringning för klockringning, kyrka för kyrka.

Vid senare framföranden av ”Ring, klocka, ring…” på nyårsnatten har man ofta valt att korta ner dikten, tagit bort ett par strofer och även ändrat viss ordalydelse. Det enda jag saknade i Persbrandts tolkning av dikten var ordet hugsvalelse, ett vackert gammalt ord – från fornsvenskan hughsvala, egentligen ‘svalka sinnet’ enl Norstedts Våra ord. Så här lyder strofen (nr 3) i originalet, dvs i översättningen från Tennysons dikt:

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Persbrandt läste lindring i stället för hugsvalelse. Det är honom förlåtet för han lät i alla fall flera andra lite ålderdomliga formuleringar vara kvar. Jag hör till dom som tycker att man som barn (eller vuxen) faktiskt inte måste förstå precis allt i såna här gamla texter. Det finns en stämning i gamla ordval som kan gå lite förlorad när man byter till dagens svenska. Lindring är fint, men ordet hugsvalelse är vackrare! Tänker också t.ex. på Luciasången med strofen ”Natten går tunga fjät/runt gård och stuva./Kring jord som sol’n förlät,/skuggorna ruva.” Det är väl fint som det är.

Och från hugsvalelsen kommer förstås associationen till Povel Ramels ”Hugnesamt, mäkta hugnesamt”. Gammal låt från 1952. Du kan lyssna på den på Youtube här. Hug är sinne och håg och ordet hugna betyder att bereda glädje, enl ordboken.

Nåja, det här får bli dagens text den här 3 januari. Önskar er alla hugsvalelse och ett hugnesamt nytt år.

Åka skridskor

Gick förbi Vasaparken i dag.  Mycket folk på skridskobanan. Lite längre bort åker några i pulkabacken. Och det är klart att jag kommer att tänka på Pieter Brueghel. Både far och son Brueghel har gjort motiv där man ser människor åka skridsko. Pieter Brueghel d.ä. var den mest framstående konstnären av dom. Här kommer två verk av Pieter Brueghel d.ä. Den första kallas  Jägarna i snön och målades 1564. Den andra bilden är ett vinterlandskap med skridskoåkare och en fågelfälla och målades året efter. Sonen Pieter Brueghel d.y. och konstnärerna i hans verkstad ägnade sig sedan åt att kopiera faderns verk. Just det här verket med skridskoåkarna och fågelfällan blev väldigt populärt och finns i 127 kopior, där man tror att Pieter Brueghel d.y. gjort 45 av dom. Resten vet man inte säkert, enligt engelska Wikipedia här. Fågelfällan i målningen anses vara till för att döda kråkor. Läs mer om tekniken att fånga eller döda fåglar på engelska Wikipedia här.
Ja, hm… så där kan det bli när man har gått förbi Vasaparken på väg hem från ICA.

Sista färden – snart?

Riddarfjärdslinjen, februari 2016
Den fina Djurgårdsfärjan som går mellan Södermalm och Kungsholmen – och under detta år även angör Riddarholmen – ska tydligen läggas ner vid årsskiftet. Synd det, tycker jag. Det är för få resenärer säger dom. Jag tror att det var feltänkt att lägga hållplatsen på Södermalmssidan mitt på Söder Mälarstrand på en plats där det inte finns några andra kommunikationer. Namninsamling och upprop pågår för att rädda linje 85 – på Facebook här.

Jag har åkt färjan många gånger, inte direkt för att jag behövt det utan mer för att jag tycker det är roligt att komma ut på Stockholms vatten. Är jag ute på promenad och kommer i närheten av nån av färjorna händer det att jag hoppar på – åker över Riddarfjärden eller till Djurgården, bara för nöjes skull. Så visst, med det här lilla inlägget slår jag gärna ett slag för att linje 85, som syns på bilden, ska få vara kvar.


Sista färden annars då? Vad ger det för associationer? Ja, förstås till John Boormans spännande och mycket otäcka film ”Den sista färden” från 1972. Nån som minns den? Jon Voigt, Burt Reynolds m.fl. Det är i den filmen det finns en välkänd ”banjoduell”. Originaltiteln var ”Deliverance”, men på den tiden gav man fortfarande svenska titlar till filmer som skulle visas här men gjorts på andra språk. Inte som i dag när en fantastisk polsk film, som går på biograferna nu, lanseras med titeln ”Cold war”. Robert Redfords sista film (troligen) får heta ”The old man and the gun” även på svenska biografer. Många fler exempel finns. Och det är väl i linje med ett alltmer amerikaniserat Sverige kan jag tro.

Färjan kan ge association till en annan film i en helt annan världsdel, som stannat i mitt minne: ”Fitzcarraldo”, Werner Herzogs film från 1982 med den intensive och märkliga skådespelaren Klaus Kinski. Claudia Cardinale hade också en roll. Filmen handlar om en operaälskare som vill bygga ett operahus mitt i den peruanska djungeln. Man släpar en stor ångbåt uppför ett berg. Ett vansinnigt företag förstås. Även själva filminspelningen blev vansklig. Enligt Wikipedia var Kinski så besvärlig att Herzog fick erbjudande från nån ur lokalbefolkningen om att vara behjälplig genom att mörda Kinski åt honom.  Wikipedia skriver om filmen här. Jag har förresten skrivit om ”Fitzcarraldo” i ett inlägg för ett par år sen. Där får man även tips på hur man kan tillaga en sko som man lovat äta upp. ”Om vitlök och film” har du här.

Artikeln ”Kritik mot att lägga ned Riddarfjärdslinjen” i tidningen Mitt Kungsholmen här.

På Strömmen 14 dec -18

100 år av Stockholmsbilder visar dom nu i en utställning på Fotografiska. Jag gillar det museet. Inte minst också för att man kan avsluta med att sitta ner och vila sina museiben och ta nåt att äta och en stor god öl (helst ale) och njuta av utsikten över Stockholms vatten och alla glimmande ljus. Vi var där igår, min syster och jag. Såg bl.a. en vacker svartvit bild på håvfiskare på Strömmen. Det inspirerade mig att gå dit i dag och fotografera från Strömparterren. Kallt var det. Svårt sköta kameran utan att ta av sig åtminstone på avtryckarhanden. Så här blev det.

En blomma till Anna

9 december, en alldeles särskild dag.
I min släkt är vi många som heter Anna och har namnsdag i dag. Inte för att vi i min familj firar namnsdagar särskilt mycket, det är mer frågan om att uppmärksamma dagen lite extra.
En anmoder är min morfars mor som hette Anna Härdelin innan hon gifte sig med Karl Hjelmström. Kanske är det hon som gett upphov till alla Annor i släkten.
Det finns en hel bok om denna anmoder: ”En flicka som heter Anna” (Arundo, 2017).
Min farfars mor hette också Anna och min mamma hette Anna. Min syster heter Anna, en systerdotter, kusiner och sysslingar, sysslingbarn, jag själv…m.fl. Många Annor blev det.

Drygt 300 000 svenska kvinnor heter Anna. Det är Sveriges vanligaste tilltalsnamn, läser jag i DN i dag här
Så Grattis alla som heter Anna – kända som okända – med denna ros från St Kilda Botanical Garden strax utanför Melbourne. Vill du se blomman riktigt maffigt stor kan du klicka på bilden. Arundos julklappstips kan du titta på här.