Byta åsikt

Har du läst Eric Linklaters bok ”Det blåser på månen”? Det händer mycket i den boken. Bl.a. försöker systrarna Dina och Dorinda få en domare att byta åsikt för att några som är inspärrade ska släppas fria. Flickorna hävdar att gamla åsikter luktar illa. Dom gömmer fiskar bakom en tavla i domarens rum. Nåt sånt gör dom, har inte boken här så jag kan inte kolla. I alla fall börjar det förstås lukta illa efter ett tag och det blir som dom vill: domaren byter åsikt och dom som spärrats in släpps fria. – Jag behövde inga fiskar bakom tavlan, jag har ändrat mig ändå. Jag har bytt åsikt om Alex Schulman. Hur kommer det sig?

När Nôtre Dame i Paris brann en kväll i april blev jag bestört. Tyckte det var riktigt sorgligt. Sen läste jag att Schulman nånstans (Instagram var det nog) skrivit ”Äntligen!” Jag förstod att det var nån sorts skämt, och nåt han sa för att provocera. Men jag tyckte det var riktigt dumt sagt, barnsligt och larvigt. Yttrandet stämde väl med den bild jag haft av Schulman som ung och gapig, ute efter att provocera.

Schulmans bok ”Bränn alla mina brev” läste jag för ett tag sen. En mycket välskriven bok men jag blev konfunderad över dels att författaren slirade så på sanningen – ändrade tidpunkt m.m. för några faktiska händelser – dels beskrev sin morfar som en så utstuderat ond man. Schulman försvarade sig mot kritiken med att boken var en roman. Jag bloggade om boken här.

Intressanta kommentarer till blogginlägget ledde till ytterligare fördjupning/nyansering av min bild av Schulman. Jag läste boken ”Glöm mig” som handlar om hans mamma. Jag blev riktigt tagen. Så bra skrivet! Blev väldigt berörd av bilden av mamman och av hur familjen hade det under Schulmans barndom och uppväxt. Delvis plågsam läsning var det t.ex. när författaren beskriver hur pappan som gammal blev i det närmaste hånad och förlöjligad av sin betydligt yngre hustru och sönerna bevittnade detta. Mycket känsligt beskrivet – även om mammans senare år och hur dom tre sönerna kämpade för att hon skulle bli frisk från sin alkoholism.

Programmet ”Min sanning” på SVT Play såg jag nyss. Anna Hedenmo talar med Alex Schulman, och min bild av honom nyanseras ytterligare. Jag börjar tro att han ändå bryr sig om sanning och lögn och att han är mer seriös än jag trott innan. Han pratade bl.a. om sitt förhållande till alkohol, och han kändes ärlig i sitt sätt att prata. Hm…jag tyckte nästan om honom (he he…). Jag förstår att det finns mer att inhämta om Schulman, hans krönikor i Expressen (inte läst) och podden Alex & Sigge (bara lyssnat på nåt enstaka). Men det får räcka så här nu i alla fall.
I ”Min sanning” berättar Schulman att nästa bok ska handla om honom och hans bröder. Den kommer jag nog också att läsa. Undrar vad han ska skriva sen när han skrivit klart om närmaste släktingarna.

Karl XII:s ek

I Karlbergsparken var jag mycket ofta förr om åren när vi bodde i Birkastan. Nu blir det mer sällan. Men i dag var vi där. Bilden ovan visar Karl XII:s ek som den såg ut en solig dag i augusti 2010. I dag var den en mer sorglig syn, tyvärr: Den gamla eken ser inte ut att orka mycket längre. Det gröna bladverket hör till träden bakom. Och jag kommer att tänka på andra träd som snart inte finns längre, särskilt det gamla Separation Tree i Melbournes botaniska trädgård. Där var det nån som förstört trädet med hjälp av en  yxa eller en machete. Jag bloggade om Separation Tree i januari 2015 i inlägget ”Träd och politik” här. Då fanns fortfarande några levande grenar. Två år senare var jag där igen och då fanns bara en del av stammen kvar.

Karl XII:s ek är det väl ingen som gett sig på för att skada som nån sorts protest eller av ren illvilja, gissar jag. Det är nog tidens tand som gjort sitt – tillsammans med miljöförstöring, luftföroreningar och annat sånt.  Bredvid eken finns en skylt. Klicka för större bild. 

Huset med åtta sidor

Ja, vad sägs om den här sommarbostaden? Visst är det ett vackert hus. Det finns i Stora Skuggan. Den som lät bygga det och kanske även ritade huset var Abraham Niclas Edelcrantz och året var 1796. Det var hans sommarbostad. Högst upp hade han sin privatbostad – sal, förmak och sovrum. På taket fanns en utsiktsterrass och en optisk telegraf. I våningen under bostaden var ett orangeri där känsliga sydländska växter förvarades under vintern.

Visst är det ett fint hus! Jag har aldrig varit inne i det och vet inte vem som äger det eller hur det används. Undrar hur man påverkas av att bo i ett sånt vackert åttkantigt hus i denna vackra omgivning med böljande grässluttningar, stora ekar och med Laduviken strax nedanför.

Innan Edelcrantz lät bygga detta hus hade han sommarbostad på andra sidan om den väg som löper här intill. Huset kallades Engelska villan och byggdes 1792 med ljusa fasader, runda och halvcirkelformade fönster och kolonner i klassicistisk stil. Påkostad inredning med sal och sovrum på varje plan. Allt enligt den informationsskylt som är uppsatt i närheten. I dag pågår renovering av Engelska villan med byggnadsställningar och blå skynken runt om som döljer huset.

Abraham Niclas Edelcrantz är ännu en av dom där intressanta och mångsidigt begåvade personerna som levde på 1700-talet (jag skrev ju tidigare om Gustav Mauritz Armfelt i inlägget Villa Frescati här.) Namnet Edelcrantz fick han när han adlades 1789, innan dess hette han Clewberg. Född i Åbo 1754. Blev nära vän med Johan Henrik Kellgren och tillsammans med honom var han med och grundade Auroraförbundet och det organ – Åbo Tidningar – som förbundet gav ut.

På en sida hos Riksarkivet står att läsa bl.a.: ”E:s insatser tillhöra de mest skilda verksamhetsfält. Redan hans utnämning till docent i Åbo 1773 i naturkunnighet och litteraturhistoria bär ett betecknande vittnesbörd om mångsidigheten i hans begåvning. Hans intellekt skolades i den anda av modern upplysning och nyvaknad iver för vitterhet, som präglade Åbo akademi under denna dess glanstid….osv.”

Edelcrantz skrev skaldestycken som publicerades i Åbo Tidningar, han intresserade sig för teater, han blev en av dom ledande kulturpersonligheterna under den gustavianska tiden. Han var Gustav III:s handsekreterare, bibliotekarie, arkivarie och hovkansler. Dessutom var han uppfinnare och konstruktör. Han uppfann han den optiska telegrafen, drev Eldkvarn på Kungsholmen (låg där Stadshuset nu ligger), var ledamot av Svenska Akademien, Vitterhetsakademien och Vetenskapsakademien och dessutom med i flera internationella sammanslutningar. Hur 17 hann han med allt det här?

En utförlig beskrivning av Edelcrantz liv och gärning finns i Populär historia här.
Riksarkivets beskrivning av Edelcrantz finns här.
Och så ser jag att bloggkompisen Mira hade ett inlägg om det åttkantiga huset för flera år sen. Roligt! Där finns också bilder. Miras inlägg har du här.

Edelcrantz gifte sig aldrig. Han dog 1821.  Jag undrar vad han kallade sig. Abraham eller Niclas?
Kanske får gå på bibblan och kolla böcker som finns om Edelcrantz – Karl Ragnar Gierow, Malte Persson ev m.fl. – för att få reda på det.

Salutskröna

När man passerar den här ståtliga byggnaden vid Stockholms inlopp brukar man fnissa lite åt att ett ryskt fartyg på statsbesök sköt salut vid Danvikens dårhus i tron att det var Kungliga slottet. Så korkat av dom! Roligt när nån annan gör bort sig – kanske särskilt ryssar?

Bra historia men troligen fel på några punkter. Byggnaden är inte Danvikens dårhus utan äldreboendet Danvikshem. Händelsen ska ha ägt rum i början av 1920-talet. Enligt vissa ska det inte ha varit ryssar utan italienare som gjorde bort sig genom att avlossa kanonerna när man kom förbi. Enligt en annan variant ska saluten ha gällt den etiopiske kejsaren Haile Selassie på statsbesök, men han kom med tåg så det stämmer inte heller.

Kanske är alltihop en skröna? Eller också måste man börja skjuta i höjd med Danvikshem för att hinna med rätt antal skott osv. Inte vet jag, tycker det låter lite oklart det hela. Hittade några artiklar i DN från 2003 om saken. Läs här (sept 2003) och här (nov 2003).

Fast det är ju roligare med korkade ryssar som skjuter salut för dårhuset…

Fjäderholmarna

Fjäderholmarnas värdshus. Målning av Henrik Reuterdahl 1889. Stockholmskällan.

För många år sen jobbade jag på ett forskningsråd i Stockholm. En gång varje år var hela personalen på utflykt för att titta på det ena och andra som på nåt sätt rörde dom forskningsområden som vi arbetade med: byggande, förvaltning, miljö m.m. En gång var vi på Fjäderholmarna. Det var nog i början av 1980-talet, efter att marinen lämnat holmarna 1976 men innan Fjäderholmarna öppnades för allmänheten 1985. Som jag minns det fanns det en del byggnader för marinen där när vi var där och annars var det en ganska typisk skärgårdsmiljö med skog och klippor och lite bergigt här och var.

Nu är alltihop väldigt iordningställt, fint och prydligt och med restauranger, rökeri, kaféer, hantverksby, badplats m.m. Gångvägar och tydliga skyltar lite här och var och mycket folk trots att det var en vardag.

Alltihop är nästan lite för prydligt och anpassat för mig som ofta ser mer charm hos sånt som är gammalt och lite lagom slitet. Fast samtidigt är det ju ett lättillgängligt utflyktsmål (ca ½ timmes färjeresa från Slussen eller Nybroviken) och är man (jag) bara beredd på graden av prydlighet kan det ju ändå vara trevligt. En del gamla hus finns faktiskt också kvar.
Läs mer om Fjäderholmarna hos Wikipedia här.

Pengar, pengar…

Botkyrka kyrka. Foto: Holger Elgaard, 2012.

Nu finns långtgående planer på att exploatera området runt Botkyrka kyrka, och en av dom som driver på är Svenska Kyrkan. Maja Hagerman skriver om helgonet Botvid, kyrkan och om byggplanerna i DN i dag. Hon skriver: ”…på ena sidan av helgonets kyrka ska bli tomtmark för handel och industri. På kyrkans andra sida ska grå klossar till bostadshus byggas, upp till fem våningar höga. Som kronan på verket planerar Trafikverket en ny avfart med motorvägsrondell just här.”

Och visst jag vet: fler bostäder behövs i Stockholm, men måste man använda just detta vackra gamla område vid kyrkan? Vad ligger bakom Svenska Kyrkans agerande? ”Follow the money”? Vi har varit vid kyrkan många gånger – gammal fin miljö, inte långt från den brusande trafiken på E4. Om vi ska söderut via Södertälje väljer vi oftast att, i stället för E4, köra Gamla Södertäljevägen, som går förbi kyrkan i mjuka slingor genom det vackra landskapet.

Exploatering leder tyvärr ofta till förfulning. Och historiska vingslag med ett gammalt helgon bryr man sig inte om, inte ens Svenska Kyrkan. Det gör ju inte jag heller. Månar mer om historiskt och kulturellt intressanta gamla områden och byggnader än helgon.
Läs Hagermans artikel här.

Guldbröllopshemmet

Ringvägen är Södermalms längsta gata med sina 3 km. Vid nr 65-67 ligger den här pampiga byggnaden. Jag har lagt märke till den tidigare men inte vetat vad det är. Det kanske många stockholmare vet redan, men jag är ju inte från stan så jag må vara ursäktad. Häromdan gick jag dit och tittade runt lite, fast bara utomhus.

Över en portal står texten ”Oscars och Sofias guldbröllopshem för åldriga makar”. Byggnaden ”uppfördes 1913 för gifta åldringar som en del i dåvarande Rosenlunds Ålderdomshem, senare Rosenlunds sjukhus. Byggnaden tillkom i samband med Oscar II:s och drottning Sofias guldbröllop 1907”, skriver man i Wikipedia. Huset kallas Guldbröllopshemmet.

Jag undrar vad som finns inne i dom där stora runda tornhuvarna på Guldbröllopshemmet. Torkvindar? Hur används vinden, tro? Ett litet fönster står öppet däruppe ser jag. Att nosa runt på gamla vindar har sin alldeles särskilda charm…