Villa Frescati

Nu blir det en massa 1700-tal i bloggen.  – Här i det hus som också kallats Armfeltska villan skulle han bo om somrarna, Gustav III:s gunstling Gustaf Mauritz Armfelt. Byggnaden ligger i dag inklämd mellan järnvägen för Roslagsbanan och Kungl Vetenskapsakademien. Strax intill går en gångväg ner till Bergianska trädgården och från den gångvägen tog jag bilden. Området där byggnaden ligger kallas i dag Lilla Frescati, och det finns också ett koloniområde i närheten som heter så.

När jag varit på väg till Bergianska har jag ofta tittat på det fina gamla 1700-talshuset utan att veta nåt närmare om det. Men nu har jag tagit reda på en del. Villa Frescati byggdes för Gustaf Mauritz Armfelt 1791-92. Arkitekten kan ha varit Louis Jean Desprez, men man vet inte säkert, och ritningarna finns inte kvar.

Porträtt av Armfelt, målat av Josef Grassi

Armfelt flyttade aldrig in i huset. När villan stod klar hade Gustav III blivit mördad, och  Armfelt ”anklagades för politisk konspiration och landsförvisades”, står det i Wikipedia. Han gav sig i all hast av till Finland, hans hemland.

Gustaf Mauritz Armfelt gjorde en lysande karriär. Vid Gustav III:s hov var han främst teaterman, skrev och satte upp teaterpjäser, var med som skådespelare m.m. skriver man på Wikipedia. Men han var också militär och deltog bl.a. i Gustav III:s krig mot Ryssland där han blev svårt skadad i axeln. Under den senare delen av hans liv i Finland gick han i tjänst hos den ryske tsaren Alexander I.

På en sida hos Riksarkivet läser jag att Armfelts ”bana och personlighet äro intressefängslande. Oavsett den personliga tjuskraft, som var honom egen och som gjorde honom till gunstling hos en svensk konung och en rysk kejsare och överallt, där han visade sig, förskaffade honom triumfer i sällskapslivet, var han tydligen även i andligt avseende en rikt utrustad person. Han ägde en rik fantasi och en intelligens, som gjorde det möjligt för honom att med lätthet sätta sig in i växlande spörsmål och lägen, därtill en ovanlig förmåga att nedkasta sina tankar på papperet i brevets eller betänkandets form. A. var känd för sin kvickhet och esprit, besatt tidens hela något ytliga aristokratiska modebildning och briljerade med litterära intressen. Efter hand samlade han även en betydande erfarenhet på olika områden. Statsman i egentlig mening var han icke. Han var för livlig och oförsiktig, för ombytlig och sangvinisk, för överdriven i klander och i hopp för att kunna konsekvent fullfölja politiska syften.” Sidan finns här.

Intressant man, den där Armfelt. Jag tror jag hade gillat honom. Han såg ju bra ut också.
Armfelt hade tyvärr besvär med sitt hjärta och inte blev det bättre av hans krigsskador. Han dog i sitt hem utanför Sankt Petersburg bara 57 år gammal.

Hur Villa Frescati används i dag vet jag inte. Det var tydligen privatbostad för ett par år sen enligt vad jag läste i  ett blad från Haga-Brunnsvikens vänner, som jag hittade på webben. Är du intresserad av att veta mer om Armfelts sommarhus så kan du googla på Hagabladet 1-2/2012 så hittar du artikeln. Där finns även annat intressant att läsa, i alla fall om man som jag är intresserad av historia.

Kanske är huset fortfarande i privat ägo, vet inte. Nånstans läste jag att man använt byggnaden för inspelning av nåt underhållningsprogram med Babben Larsson på tv som jag inte sett. Hå hå ja ja, så kan det gå med ett gammalt fint 1700-talshus. Fast för all del, det kanske var ett roligt program? Och man håller väl byggnaden i gott skick då i alla fall.

Svar direkt

Flera gånger har jag haft en liten tävling i bloggen då jag lagt ut bilder från nån stad jag varit i. Du hittar nog gamla tävlingsbilder om du söker på t.ex. Vilken stad? eller Tävling i sökrutan upptill till höger.

Men den här gången är det nog ingen idé att ordna tävling. Visst vet du redan var jag varit? Som vanligt: klicka för större och tydligare bilder.

Javisst, bilderna är tagna i och utanför Feskekörkan i Göteborg där jag var för ett par dar sen. Var på resande fot ett tag i förra veckan.

Feskekörkan ska stänga för renovering snart och kanske är det fortfarande oklart om man ska få fortsätta sälja fisk där när renoveringen väl är gjord. Vore ju rätt synd, säger jag som månar om gamla hus och verksamheter och är intresserad av historia. Här har man varit igång och sålt fisk och skaldjur sen 1874. Och jag tror nog många göteborgare vill behålla den verksamheten.

Det var en solig dag och vi strosade längs kanalen. Vid den andra gaveln av Feskekörkan finns en trevlig skulpturgrupp. Så det får bli en bild till:

Här pågår fiskförsäljning. Så här skriver man på Wikipedia: ”Skärgårdsfiskare är en grupp bronsskulpturer av Svenrobert Lundquist på Fisktorget i Göteborg mellan Feskekörka och Stena Fastigheters huvudkontor. Verket beställdes av Stena Fastigheter, det blev färdigt 2003, men invigningen på platsen skedde sommaren 2004.

På lådan som den fiskrensande mannen sitter på finns texten ”Fiskare från skärgården landade och sålde här sin fisk under slutet av 1800-talet”. Mannen till höger på bilden är en fiskare som bär iland sin fångst till uppköparen. Den lille gossen sägs föreställa Sten A Olssons far Gustav Olsson som liten. Konstnären själv skriver bara ”En mycket ung pojke iakttar och reflekterar. Vad skall han syssla med som vuxen? Bli fiskare eller redare?”

Ljug och båg och fiktion

Har just läst Alex Schulmans rätt nyligen utkomna bok ”Bränn alla mina brev”. Den handlar om hans morföräldrar Sven och Karin Stolpe. Välskriven, berörande. Skriven i tre plan:
– Nutid om hur Alex Schulman gör efterforskningar om morföräldrarna och här handlar det också om författaren själv och hans familj. Förf har en idé om ärvd vrede från morfadern till honom själv.
– 1932 om en kort och intensiv kärlekshistoria mellan Karin Stolpe och den unge Olof Lagercrantz.
– 1988 om Alex Schulman som ung pojke på besök hos morföräldrarna.

Berörande skrev jag. Jodå, berörd och emellanåt smått tagen av boken blev jag. Har aldrig läst nåt av Schulman tidigare, men det är uppenbart att han kan skriva. ”Han skriver klart, transparent, i god bemärkelse målmedvetet, med en väldig känsla för hur man med små medel skalar fram en text” skrev DN:s recensent.

Sen hör jag det glunkas om att Schulman fått kritik för att han slirat på sanningen, och jag funderar över boken igen. Vad är det jag har läst egentligen? Det känns som om där finns en viss dålig eftersmak. Anledningen är Schulmans sätt att hantera fakta om händelser. Ok, han skriver nånstans att ”detta är en roman”. Men är det då i sin ordning att ändra på fakta om händelser när författaren skriver om människor som faktiskt har levat? Exempel:

I boken:
Sven Stolpe kör arg och upprörd av vägen och Karin Stolpe är med i bilen. Det händer i början av juli 1932. Båda blir svårt skadade och måste vårdas på sjukhus. Karin blir bl.a. brännskadad så man måste transplantera hud från kroppen upp till hennes brända hals. I ett brev till sin mamma antyder Sven Stolpe att det kan ha varit ett medvetet val att köra av vägen.
I verkligheten:
Bilolyckan skedde i juni 1931. Sven Stolpe och Karin von Euler-Chelpin var förlovade då. Dom hamnade på sjukhus, men blev lindrigt skadade, och inte värre än att dom kunde fira sitt bröllop en månad senare som planerat. Karin Stolpes brännskada kom många år senare: en behållare med rödsprit exploderade hemma hos Stolpes 1942, elva år efter bilolyckan och giftermålet.

Är det ok att av dramatiska skäl ändra på när, vad och hur i fråga om faktiska händelser, sånt  som vem som helst kan kolla via nätet eller via andra källor, biografier m.m.? Bara man nånstans har med brasklappen ”detta är en roman”?

Om man vill ha dialoger med i sin bok måste man förstås hitta på dom om man skriver om personer som man inte haft möjlighet att lyssna på själv (eller spela in). Jag gjorde det i boken ”En flicka som heter Anna”. Anna och Karl samtalar, Anna talar med sina kusiner m.m. Dialogerna har jag hittat på, dom citat ur brev jag har med i boken är riktiga citat.
Schulmans bok innehåller också många citat ur brev och dagböcker. Och som läsare undrar jag förstås: vad är riktiga citat? Kan författaren ha hittat på en del av citaten? Vad är vad?

Schulman målar också ut sin morfar som en ond man som förstörde livet för sin hustru. Sadist? Hustruplågare? Boken mynnar ut i ett karaktärsmord, en nidbild så det osar om det, tycker jag. Men var Sven Stolpe ond? Enligt många andra stämmer den bilden inte alls. Själv vet jag inte. Har aldrig kunnat särskilt mycket om Sven Stolpe, och den enda bok jag läst av honom är ”I dödens väntrum”. Minns honom mest som en lite udda och mycket akademisk person, kanske lite av kuf och ”kulturman” fast så sa man inte på hans tid.

Det där med att vreden kan vandra från generation till generation tycker inte DN:s recensent är särskilt trovärdigt: ”Ändå låter han ramberättelsen stå och falla med just denna tanke, ända fram till den outhärdligt sentimentala slutscenen. Hur man kan skriva en hel och bitvis skimrande roman om sanningssträvan för att sedan sy ihop den så fånigt övergår mitt förstånd.”
Det ska tilläggas att Schulman fått en hel del beröm för sin bok på många håll. Den anses vara hans bästa bok. Hm…jag får se om jag ids läsa nåt mer av Schulman, det finns ju så mycket annat jag vill läsa.
DN:s recension här. Folket i Bild Kulturfront här.

Engelbrektskyrkan

Den här kyrkan i Lärkstaden i Stockholm är resultatet av en arkitekturtävling, som utlystes 1905-06. Vinnare blev arkitekten Lars Israel Wahlman från Hedemora, då 36 år gammal. Kyrkan kom att bli Wahlmans främsta verk. Det är en häftig kyrka med mycket inslag av jugend och nationalromantik, och byggnaden liksom växer upp ur det gamla kvarnberg den står på.

Så här såg kyrkan på berget ut 1914, det år som kyrkan invigdes. Bilden är från Stockholmskällan. Foto: Okänd. Fotonummer Fa 5125 ; Fotonummer C 1797. Klicka på bilden för att se den större.

Lars Israel Wahlman och jag är avlägset släkt. Det är väl därför jag har lite särskilt varma känslor för honom. När jag sitter på bussen över Lidingöbron brukar jag vrida på huvudet och titta på ett annat av hans byggnadsverk: det Cedergrenska tornet. ”Hej, Lars Israel!” säger jag tyst för mig själv.

Släktskapet är så här: Lars Israel Wahlmans mamma hette Emma och var född Berg. Hon var moster till Anna Härdelin Hjelmström, min morfars mor, som jag skrivit en hel bok om. Lars Israel Wahlman och Anna Härdelin var alltså kusiner.

Det är moster Emma som råder Anna att bära bärnsten om halsen,  ett fåfängt försök att bota den tbc som drabbat systerdottern. ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” (ur brev till Helfrid, kusin och bästa vän, i okt 1893).  Mer om Anna och om boken om henne hittar du på Arundo här (startsidan) eller direkt till boken här.

Vill du se bilder från Engelbrektskyrkans interiör kan jag tipsa dig om ett inlägg från 2010 hos min gamla bloggkompis Mira i ”Miras mirakel” här.

Leonardo – In memoriam

Ja, i dag den 2 maj 2019 är det precis 500 år sen Leonardo da Vinci dog. Synd det, han hade gärna fått leva lite längre… Han blev inte ens 70 år, men han hann ju ändå med mycket under sitt liv.

Han var verkligen en mångsysslare och ett riktigt universalgeni. Bildkonstnär, arkitekt, ingenjör, uppfinnare. Dessutom djupt kunnig om hur människors och djurs kroppar fungerar. Han gjorde egna dissektioner på sjukhus i Italien eller ritade av när läkare eller medicinstuderande dissekerade. Han lärde sig om muskler, senor och blodomlopp och sånt långt innan den medicinska vetenskapen kommit så långt. Teckningen av ett litet barn i livmodern är välkänd. Han var oerhört vetgirig och ville veta mer om det mesta. Han simmade under vattnet för att kolla hur fiskarna rör sina fenor för att kunna jämföra med hur fåglar rör sina vingar när dom flyger. En känd anteckning i marginalen på en av hans många bevarade anteckningsböcker är en att-göra-lista som innehöll uppgiften: ”Undersök hur en hackspetts tunga fungerar.”

Det är lustigt hur påverkad jag blir av att läsa om Leonardo. Han var så besatt av att skaffa sig kunskaper. Han mätte bl.a. upp människors utseende, hur olika avstånd i kroppen förhåller sig till andra avstånd. Han fick mäta på dom unga män som var i hans tjänst, hans studenter eller älskare.  Och sen, efter att ha läst om hur Leonardo mätte upp avstånd i ansiktet hos dom unga männen, går jag ut på stan och märker att jag tittar extra mycket på andras ansikten, t.ex. hur olika näsor kan se ut, hur avståndet till hakan eller hårfästet förhåller sig till andra avstånd osv.  Men mest var det näsorna häromdan.
– Bilden ovan är en anteckningssida som visar den s.k. Vitruvianske mannen, tecknad av Leonardo. Mannens ansikte kan mycket väl vara ett självporträtt av honom, i åldern 38 år.

Efter Leonardo finns nu mer än 7 200 sidor av anteckningar kvar (skrivna med vänster hand i spegelskrift), och man tror att det utgör ungefär en fjärdedel av allt sånt han skrev. Resten har förkommit om man nu inte hittar några fler samlingar nånstans i nåt arkiv kanske… Vem vet.

Det här har jag från en utförlig bok om hans liv: ”Leonardo da Vinci. The Biography” av Walter Isaacson (utg. 2017). Isaacson har tidigare skrivit biografier om Steve Jobs, Albert Einstein och Benjamin Franklin. Dom har jag inte läst, men boken om Leonardo slukar jag. Känner ju till en hel del om honom sen tidigare eftersom jag läste  konstvetenskap för länge sen och dessutom är allmänt intresserad av konst och historia. Boken är tjock men lättläst om man är hygglig på engelska. Fast jag slår upp en del svåra ord på mobilen, ids inte hämta lexikon.

Isaacson har gjort gedigen research och citerar också många andra som skrivit om Leonardo. Kenneth Clark, känd konsthistoriker verksam under 1900-talet, beklagade bl.a. att Leonardo så ofta lämnade påbörjade målningar oavslutade och istället ägnade en massa tid åt annat som sen inte finns kvar till eftervärlden. Han ordnade festspel och tillfälliga förnöjelser för furstar, franske kungen m.fl. Sånt tog förstås tid från målandet och därmed har alla vi som kommit senare gått miste om en massa fantastisk konst, menar Clark. Isaacson skriver att det kan Clark ha rätt i, men samtidigt fick Leonardo på så sätt ett rikare liv genom att hoppa på sånt han tyckte var roligt istället för att kämpa vidare med muralmålningar och annat som han inte blev riktigt nöjd med. Sympatiskt sätt att se det, tycker jag.

En gång var jag i slottet Amboise i Loiredalen i Frankrike – många år sen. Plötsligt står jag framför en minnesplatta över Leonardo da Vinci; inte en grav som jag minns det utan namnet och uppgifter om levnadstid på en vägg. Jag blev alldeles varm om hjärtat. Visste inte att det var i Amboise han dog. Han slutade sina dagar där under franske kungens beskydd den 2 maj 1519, lite drygt 67 år gammal. Han var sjuk. På den sida man tror är den allra sista bland hans anteckningar har han ritat trianglar och undersökt hur storleken ändrar sig med vinklar och sidornas längder. Det slutar med ett ”et cetera” och sen ”Perché la minestra si fredda” – ”Eftersom soppan börjar bli kall.”

Utanför KTH Arkitekturskolan i Stockholm (kaféet på bilden har adressen Rådmansgatan 12) finns en rätt märklig version av Leonardos den Vitruvianske mannen. Har den alltid sett ut så där liksom i flera upplagor och rödmålad? Eller fanns den i svart och i ett inte lika tillkrånglat utförande tidigare på den här platsen? Nån som minns?

Ja, detta långa inlägg får bli min hyllning till Leonardo da Vinci. Jag hade kunnat skriva mycket längre kan jag försäkra. T.ex. om hans målade verk och om hur han revolutionerade målarkonsten med verk som ”Nattvarden”, ”Anna själv tredje”, ”Mona Lisa” m.fl. Just den sidan av honom, alltså som målande konstnär, är nog den många mest förknippar honom med i dag, tror jag. Men han var så väldigt mycket mer, en riktig renässansmänniska och en oerhört fascinerande person.

DN skrev häromdan att man ska undersöka en hårlock som anses komma från Leonardo och därmed få bekräftat att det är benresterna av honom som ligger i en grav i Saint-Hubert-kapellet i Amboise. Eftersom det finns många släktingar kvar till honom (dock inte genom egna barn) hoppas man även kunna få fram mer kunskaper om honom. DN här. Och en artikel till i dagens DN här.

PS Boken av Isaacson finns på svenska också, ser jag nu. Hade ju varit lite lättare ändå.
Nåja, nu har jag läst ut boken och känner viss ”leonardoabstinens”.

Pölsa på påsken

Nej, det hör väl knappast till mattraditionerna i påsktid. Men jag har ägnat mig åt pölsa på annat sätt. Här en smakbit:

”Ja, fortsatte hon, det fanns otaliga pölsor utöver avabäckspölsan, och de var alla märkvärdigare och mera sammansatta.”
Och så beskriver kvinnan olika pölsor från byarna runtomkring i Västerbotten – lillåbergspölsan, raggsjöpölsan, pölsan i Åmträsk… Hon avslutar med:
”Men över alla andra pölsor stod pölsan i Lillsjöliden, Ellens pölsa i Lillsjöliden. Det var inte bara en byapölsa utan en ensam människas pölsa. Den var ojämförlig. Hade man en gång smakat den, då var allting annat endast och allenast ersättningspölsor och nödfallspölsor.”

Dom frågar efter receptet. ”Ett sådant recept vore inte möjligt  – – – det finns en gräns för vad bokstäver kan säga. Men, tillfogade hon, jag vill inte var den som klagar. Vi får alla vara nöjda och tillfreds med den pölsa som bliver oss given.”

Vilket härligt stycke litteratur det här är! Stycket jag fastnat för är en bit längre förstås, det här var bara en smakbit. Säkert vet många av er vilken bok jag citerar ur. Den blev omtalad när den kom 2002. I min bokhylla har den stått länge, men jag har inte läst den förrän nu under påsken: ”Pölsan” av Torgny Lindgren.

Det är ett underbart fabulerande i boken och den är skriven på ett vackert rikt språk. Här finns intressanta personteckningar och så alla dessa stämningsfulla västerbottniska ortsnamn. En del mer eller mindre äckliga ingredienser i pölsorna får man sig också till livs. Att alltihop är norrländskt så det förslår gör inte det hela sämre, tycker denna norrlänning. Och så handlar boken om skrivande, om vad som är sanning och dikt. En riktigt härlig bok.