Knausgård – en webbsida

Jag har läst flera av Karl-Ove Knausgårds böcker – även de sex delarna i ”Min kamp”. Dvs det mesta av de sex delarna läste jag, men här och var kroknade jag och tyckte det var tjatigt. Så då bläddrade jag på ett tag tills det blev intressant igen. En del anser nog att ”fy och usch, så får man inte göra”, men jag har inga problem med det. Jag bestämmer ju över min tid.

I den nya sviten böcker av Knausgård, som kommit nyligen, har jag läst ”Morgonstjärnan”, ”Vargarna från evighetens skog” och nu håller jag på med ”Det tredje riket”. Under läsningen av den kom jag att fundera över källor till det han skriver om. Och sist i ”Det tredje riket” hänvisar han till en webbsida för den typen av uppgifter.

Jag gick in på themorningstar.no och blev riktigt tagen, nästan lite skrämd. Rätt hemskt här och var. Titta själv och se vad du tycker. Att han valt bilder och annat material på det här anslående sättet påminner mig om boken ”Lyckad nedfrysning av herr Moro”. Den boken är sammansatt av texter ur världslitteraturen och med omsorgsfullt valda bilder som påverkar läsaren. Jag har bloggat om den tidigare, bl.a. inlägget ”3 maj 1808” här.

Webbsidan The morningstar innehåller bilder, texter, lista över böcker, spellistor för personerna som är med i böckerna m.m. Hm… ja, ett sätt att marknadsföra böckerna är det ju, men nästan också som ett verk i egen rätt.

Lekte med tanken på att göra nåt liknande för min bok om Lars Rolander, ”Från Österland med sjömanskistan full”. Men hur i all sin dar skulle det gå till? Det skulle ju vara konst, kultur, musik m.m. som på olika sätt speglar dels den tid då Rolander levde, dels väcker känslor och berör, och kanske ger en sorts inlevelse i hans levnadsöde. Hm… inte lätt. Nej, nåt sånt fixar jag inte.

Men som sagt, leka med tanken kan jag ju göra. Fantisera är ju alltid roligt. T.ex. vem skulle spela Lars Rolander i filmen som bygger på boken? Vet inte. Får fundera på det när frågan kommer…

Länk till Morningstarsidan har du här.

Om att skriva för hand -2

I en understreckare från SvD skriven av Alexandra Borg, docent i litteraturvetenskap och kritiker, står det bl.a. så här:
”Hur du skriver påverkas av din hands anatomi, av senor, ligament och muskler. Vid en kraftig uppförstoring av ett handskrivet meddelande avtecknar sig hjärtslagen hos den som skriver i bokstavslinjerna; pulsen syns som mikroskopiska hack. Skriften är ett slags grafiskt EKG, eller en lögndetektor. Den visar hur vi mår, om vi är trötta eller stressade, utvilade eller lugna.” Artikeln har du här.

Och jag tänker på en handskriven anteckning som min farfars far Otto, barnbarn till Lars Rolander, lämnat efter sig. Familjen bor då i Gävle, och det är nyårsafton 1906. Tonårige sonen Rolf har gett sig iväg för att åka skridskor på yttre fjärden med kompisar. Han kommer aldrig tillbaka.

Fadern har för vana att varje nyårsafton göra en anteckning om hur året varit, hur det är med familjen m.m. Också denna nyårsafton skriver han. De första raderna är skrivna tidigare på dagen. Sedan fortsätter han på kvällen. Att han är upprörd nu är lätt att se. Handstilen är spretig och ojämn. (Klicka på bilden om du vill se den större). – Rolf hade tydligen inte träffat sina kompisar än men gett sig ut på isen och försvunnit. På kanten till vänster som inte kom med riktigt här står det: ”Skola vi väl i vår återfinna vår gosse?” Och det var så det blev: han hittades på våren efteråt. Hemskt för familjen alltihop.

På sistone har detta med handskriftens betydelse uppmärksammats alltmer, bl.a. har man rapporterat om att dagens skolbarn inte kan skriva för hand.

För egen del skriver jag sällan för hand numera. Men visst, jag vill öva upp det. Letat fram en skrivbok med många tomma sidor och köpt en ny penna som jag hoppas är behaglig att skriva med. Sen gäller det ju att göra det också. Det blir väl en del prokrastinering antar jag.

Ingen av mina tre böcker har jag skrivit för hand. Borde jag skriva bok nr 4 för hand, tro? Det sägs ju att den där förbindelsen hand-och-hjärna är värdefull att ta vara på.

Jag tycker om hur Alexandra Borg avslutar sin artikel: ”Den analoga texten, får vi komma ihåg, har ett trumfkort den digitala saknar: den behöver ingen programvara för att realiseras. Den står så att säga för sig själv, öppen och tillgänglig för var och en, ett kulturarv i egen rätt. Alldeles oavsett om du berättar om hunden Smulan eller en uppväxt i Neapel [AB har nämnt Ferrante tidigare i texten] lämnar du spår; spår som säger jag var här, jag tänker, jag finns.”

Ostindiefararen tillbaka i Göteborg

Ostindiefararen, som varit borta från Sverige i ungefär ett år, kom i dag tillbaka till Göteborg. Man sköt salut från fartyget som inledning på stadens 400-årsfirande. Det var meningen att Götheborg skulle segla till Kina under den här tiden det varit borta, men det blev inte av pga coronarestriktionerna i landet. Men nu är fartyget tillbaka lagom till jubileumsfirandet. Göteborg grundades av Gustav II Adolf och fick sina stadsprivilegier redan den 4 juni 1621, men firandet blir alltså nu under detta år.

Göteborgsposten hade en artikel och sände även tillfället då Götheborg långsamt kom in i hamnen, dock utan några segel uppe. GP här. Jag var inte med i Göteborg i dag men lägger istället in detaljbild från fartygets rigg när vi var ombord i juli 2005 vid ett besök i Göteborg.

Min hemstad Söderhamn grundades också av Gustav II Adolf, som ståtar med sin profil på en obelisk på rådhustorget. Söderhamn fick sina stadsprivilegier den 6 september 1620. Hur mycket firande det blev när stan fyllde 400 år vet jag inte. Kungaparet skulle komma dit men skrev ett brev istället, ser jag. Det var ju pandemi. Lite försenat firande skedde tydligen i augusti och september 2020.

I maj 2019 skrev jag om Söderhamns 400-årsjubileum och om en fin bok om stadens historia på min hälsingeblogg Arundo här.

Men tillbaka till ostindiefararen. Livet ombord på ett sådant fartyg under 1700-talet och början av 1800-talet var säkerligen rätt tufft – om man nu inte var kapten, styrman eller superkargör, förstås. Olyckor skedde då och då. Sjömän kunde spolas överbord i hårt väder. Många dog också i sjukdomar. Jag berättar om livet ombord i min senaste bok ”Från Österland med sjömanskistan full”, en historisk roman om en gammal anfaders levnadsöde. Du hittar flera blogginlägg från de senaste dagarna om boken och på sidan Mina böcker. Beställs hos GML Förlag och finns även hos Adlibris och Bokus.

Sista kvällen i Kina

”Innan han går och lägger sig om kvällen står han vid relingen och blickar mot staden. Det är lite svalare nu när mörkret fallit. Helt tyst blir det aldrig, men det är som om ljuden ändå dämpats av mörkret. Kulörta lyktor lyser här och var mellan husen, och från dörröppningarna faller ett svagt ljus ut genom de tunna tygstycken man hängt upp mot moskiterna. Röster på kinesiska hörs, det låter som om några grälar, men han kan inte se dem.

En bit bort sjunger någon; det är en kvinnas röst. Det är vackert. Melodin känns sällsamt främmande.

En sampan med några män glider nästan ljudlöst förbi i vattnet. De har en lykta ombord, annars hade han nog inte kunnat se dem. Männen tittar upp mot honom och en av dem lyfter handen till hälsning. Lars Rolander hälsar tillbaka.”

Bild på kinesiska sampaner. Wikipedia.

Ett utdrag ur den historiska romanen ”Från Österland med sjömanskistan full”. Lars Rolander är 20 år och betjänt till skeppspredikanten ombord på ostindiefararen Götheborg. Stycket handlar om sista kvällen i Whampoa, strax utanför Kanton. Dagen efter ger man sig iväg på den långa seglingen hem till Göteborg. Väl hemma ska Rolander sälja de föremål han köpt i Kina och starta sin verksamhet som handelsman, först i Göteborg och sedan i Stockholm.

Lars Rolanders livsöde berättar jag i boken. Fast väldigt mycket är rent ”hitte-på”: Rolander lämnade inte några papper efter sig när han dog 1848.

”Från Österland med sjömanskistan full” – 137 s, 3 svartvita bilder. Bilden på sampanerna är inte med i boken.

Beställ boken från GML Förlag.

”Från Österland” – min nya bok

Ja, nu är den klar, ”Från Österland med sjömanskistan full”, min nya bok. Den handlar om Lars Rolander, förmögen grosshandlare i Stockholm under första hälften av 1800-talet. Nitton år gammal var han med i besättningen på Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg på resa till Kina 1788-90. Han fyllde sin sjömanskista med kinesiska varor att sälja efter hemkomsten.

Lars Rolander, en ”selfmade man”, målmedvetet inriktad på att hjälpa sina många barn till så bra liv som möjligt. Framgångsrik blev han, men stora sorger och svårigheter drabbade honom. Och tiden han levde i var orolig. Sverige förlorade Finland, kolera utbröt, folkliga uppror skedde i Stockholm, mordet på Axel von Fersen med mera. De stora segelfartygens tid skulle snart vara slut. Ångdriften började ta över. Sverige var på väg in i industrialismen.

Rolander är en gammal anfader; mitt efternamn Roland har jag efter honom. Dessutom några saker från Kina-resan som en gammal linjal från Sumatra och nåt annat. Bild på linjalen och anfadern hittar du här. Har bloggat om Lars Rolander flera gånger tidigare. Använd sökrutan upptill till höger så hittar du inläggen.

Det var för den här boken som jag var på tryckeriet med de gamla Heidelbergpressarna för ett tag sen – inlägget ”Brigitte Bardot” här.

”Från Österland med sjömanskistan full” beställs från GML Förlag och finns även hos Bokus och Adlibris.

Brigitte Bardot

Där är hon den franska skådespelerskan Brigitte Bardot – tidigare filmstjärna och sexsymbol, numera djurrättsaktivist. En känd bild tagen av modefotografen Terry O’Neill. BB med vindsvept hår och en cigarett i munnen på ett av Stockholms äldsta tryckerier. Läste att en tv-serie om hennes liv och filmkarriär lär vara på gång.

Jag tycker om den här typen av miljöer. Roligt också att se att de fortfarande använder gamla tryckpressar, inte bara moderna sådana. Senast jag hade nåt sånt här med på bloggen var det hos en ramverkare på Döbelnsgatan. ”I ramverkstaden” hittar du här.
Varför vi var på ett tryckeri ska jag berätta på bloggen snart. Det här är bara en ”teaser” eller aptitretare som det väl borde heta på svenska.

Om att cykla

Det är sommaren 1942 och mina föräldrar Anna och Nils Otto har varit på besök hos Kalle och Tilan, som ett år senare skulle bli morföräldrar (inte till mig, utan till min storasyster). Här gör de i ordning sina cyklar för att cykla från Djursvik strax söder om Kalmar hela vägen hem till Stockholm. De gjorde sånt den tiden. Antar att de sov över på vandrarhem efter vägen.

Min mamma berättade att hon nån gång som tonåring, tillsammans med de två bröderna och föräldrarna, cyklade från Stockholm till Djursvik och sov över där de kunde. En gång när de skulle passera Mariefred fick de sova i en stor röd lada alldeles i närheten av Gripsholms slott. Familjen var musikalisk, och i ladan sjöng de tillsammans flera sånger innan de gick och la sig. När de sjungit klart hördes applåder och de tittade ut. Där stod människor och lyssnade.

På den tiden kunde man ta cykeln med sig på tåget om man inte hade tid med långcyklingen. Man polletterade cykeln. Det gick fortfarande att göra så sent som 1996 ser jag på Wikipedia.

Jag har kvar ett gammalt kvitto från när mina morföräldrar en gång på 1950-talet polletterat 4 fåtöljer från Stockholm till Söderhamn. Min pappa använder kvittot för att skriva ett tack till sina svärföräldrar när han skulle betala för transporten. Som vanligt var han road av att formulera sig. Så här står det bl.a.: ””Pris ske Eder båda som så ömt varkunnen Eder över denne svärson, mannen som älskade sköna stolar och väl förstod att sitta i dem.” Kostnaden framgår också: 90 kronor och 25 öre.

De, dem, dom – igen

Nu har jag funderat mer på detta efter att ha läst Alex Schulmans krönika i DN i dag (länk nedan). Schulman skriver: ”I grund och botten är väl frågan helt ointressant, vissa använder de/dem och andra använder dom, det uppstår ingen förvirring oavsett, båda funkar, de två sidorna skulle kunna leva sida vid sida på den här jorden, i fred och samförstånd.”

Ja, ja, så kan man tänka, men han glömmer bort en sak: Det finns de som tror att det är fult att skriva dom och att man därför när man vill skriva korrekt skriftspråk ska skriva dem. Det är nog ofta yngre människor, som gått i ”den nya skolan” och som inte kan det här eller är osäkra på det. De kan därmed skriva meningar som ”Dem kommer på middag ikväll”. För oss som lärt oss skilja mellan de och dem låter det där riktigt illa, obildat och töntigt.

Nu ska jag själv dra mitt lilla strå till stacken och börja vårda mitt språk bättre i bloggen: Ut med dom och in med de och dem. Ska prova med det ett tag i alla fall. Började med att justera på ett par ställen i förra inlägget om den ruskiga flygolyckan 1949.

Dom kommer jag bara att skriva när det handlar om en dom i domstol, fälla en dom över någon, ett omdöme om nånting eller en dom i betydelsen domkyrka eller katedral. Capisce?

Schulmans vånda över fel han råkat göra i någon av sina böcker skriver han också om. Och det där känner jag ju igen.

På den här murriga bilden från 2013 står jag på bokbinderiet och framför mig ligger första högen tryckta och bundna ex av ”Sandskär i mitt hjärta”, min första bok. Oj, vilken trevlig känsla det var att hålla det första exemplaret i handen!

Inte tänkte jag just då på att jag kunde ha gjort nåt fel eller nån blunder i boken. Och för all del, visst hade jag gjort några såna, men väl inte så allvarliga ändå. Pinsammast var att jag i ett fall tog fel på generationer och kallade någon dotter till där det skulle vara barnbarn till. Jag gjorde sidan Korr i bloggen Arundo där jag kunde lägga in rättelser och kompletteringar.

Här kommer länken till ”Inget tycks göra svenskar så arga som språkfrågor”, Schulmans krönika i DN: här.

”I have the field in sight!”

Nyligen flög vi hem från Melbourne. Flygtiden var 14 tim 10 min till Dubai och sedan 7 tim 20 min därifrån till Stockholm. Många timmar i luften, men de lättades upp betydligt av att vi tittade på naturfilmer från BBC presenterade av David Attenborough. Nu har jag nyligen läst om en annan flygning för länge sen som slutade illa. Adrien Bosc, fransk författare, har skrivit en bok om den. Boken heter Constellation vilket var namnet på denna flygmodell, ett silverglänsande flygplan med fyra propellrar.

Den 27 oktober 1949 stiger 37 passagerare ombord på en Air France Lockheed Constellation för en flygning från Orly i Paris till New York. Planet hade en besättning på 11 personer. Man ska göra en mellanlandning på Santa Maria på Azorerna. Allt ser bra ut vad gäller väderförhållandena. Det sista som hörs från piloten är ”I have the field in sight!”. Sedan tystnad. Planet försvinner.

Flygplan och fartyg skickades ut för att söka efter planet och eventuella överlevande. Det visade sig att planet, trots tidigare goda väderförhållanden med bra sikt, hade kommit ur kurs och hade störtat rakt in i en bergssida på ön São Miguel. Inga överlevande.

Adrien Bosc har skrivit en bok om olyckan och om dem som förlorade sina liv i den. Några hörde till den tidens kändisar som boxaren Marcel Cerdan – Edith Piafs stora kärlek – och den unga lovande violinisten Ginette Neveu och några till. Marcel Cerdan var på väg till USA för en returmatch mot Jake LaMotta, ”Tjuren från Bronx”. Ginette Neveu skulle på turné i USA.

Men Bosc skriver om dem allihop med namn och så mycket om dem som han lyckats ta reda på. Samtidigt är boken är en roman, och han använder sin fantasi när han inte vet. Boken kom 2014, det är hans debutbok och han belönades med Grand prix du roman de l’Académie française för den. Jag har läst den nu på franska och det är berörande läsning. Sorgligt förstås. Man kommer nära människorna i planet. Samtidigt inte helt lättläst eftersom den är ganska poetiskt skriven. En del staplande av vackra ord på varandra.

Den andra boken du ser här, ”La Place” av Annie Ernaux, var lättare rent språkligt. Den är lugn och saklig och handlar om hennes far och hennes relation till honom och till andra omkring honom. Frågor om klasskamp/klassresa ligger i bakgrunden. Och att långt efteråt skriva om sin far och försöka förstå honom på djupet handlar ju också om att på nåt sätt gå tillbaka till den man själv var som barn och ung, och det kan ju vara ganska annorlunda mot den människa man är i dag. Jag tyckte om boken. Har tidigare läst hennes bok ”Åren” (Les années) men fångades inte riktigt av den. Kanske borde prova igen- på franska.

Men nu har jag en ny fransk bok på ingång skriven av Guillaume Musso, ”i dag den mest lästa och sålda samtida franska författaren” enligt en sida på webben. Tack för tipset om Musso, Marie! Ser fram emot att börja med den.

Om Marcel Cerdan och Edith Piaf bloggade jag i inlägget ”Sång till kärleken” häromåret. Där står att Piaf skrev sången efter Cerdans död i oktober, men den kom tydligen tidigare det året 1949. Men hon lär ha sjungit sången vid varje framträdande efter olyckan och tillägnat den sin älskade. Mitt inlägg, där bild finns på Cerdan och Piaf och länk till Hymne à l’Amour, finns här. Vill du läsa mer om den hemska olyckan i oktober 1949 kan du titta här.

Frukostdags

Målning av Hanna Pauli från 1887. Måste lägga in den här för att slippa se inlägget om Busch när jag går in på bloggen. Dessutom är det i dag en gråvit dag med lite snö på taken och inte några direkta tecken på en vår och sommar i antågande. Nåja, vi är ju luttrade när det gäller vädret i det här landet.

Vacker målning är det i alla fall. Säkert är det jungfrun som kommer där med en bricka; tjänstefolk hade ju bättre bemedlade familjer förr.

Här en bild från en annan tid där det också kommer en jungfru och passar upp. Det är på ön Sandskär i Söderhamns skärgård och det är sommaren 1921. Familjen Österlund (dom flesta var döttrar och på bilden finns en ingift man med också) har promenerat över ön till den stora stranden på norra sidan. En strand som numera är borta. Jag har en akvarell av stranden innan den försvann. Bild har du på Arundobloggen här.

Det var August Österlund, mörkblå tidningsman i Söderhamn och far till sju döttrar och en son, som lät bygga den gamla stuga vi har på Sandskär. Det var nån gång på 1860-talet. Det finns en hel bok om stugan och skärgården för den som vill veta mer. Läs på Arundobloggen här. Eller titta på sidan om mina båda böcker här.
Vill du ha ett ex av nån av mina böcker eller båda? Lätt fixat. Kolla på Arundo hur man gör.