Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kultur och historia’ Category

Kalla dagar i Stockholm nu. Det har snöat igen i dag. Men körsbärsträden blommar i Kungsträdgården och folk går runt och fotograferar varandra under träden. Jag försökte få till en bra bild som visar miljön med träden, restaurangen mot Hamngatan och PK-huset i bakgrunden. Men det går ju inte. Det är för fult alltihop. Jag försöker mig på en närbild istället. Det fick bli lite suddigt. Kallas konstnärligt.

Dom blommande träden hade sett betydligt vackrare ut med de Sagerska husen i fonden istället. Parisiska ljusa fasader och franska balkonger med vackra järnsmidesräcken. Istället står det rödaktiga PK-huset där med sina räta vinklar och sin rent allmänna fyrkantighet. Vilken otrolig blunder att riva bort dom gamla vackra husen och ersätta det med PK-huset! Jag bloggade om det en gång. Bilder finns i inlägget ”Vilket är finast?” här. Räck upp en hand alla som tycker att PK-huset är vackrare än Sagerska husen!

Men man ska ju inte gråta över spilld mjölk som det heter. Och jag får en låt av Bo Kasper i huvudet. ”För nu är det som det är, kanske blir det bättre sen…”sjunger han. Fast det handlade inte om hus då utan om en bröllopsresa. Vad gäller Kungsträdgården kan man ju undra över hur det ska bli. Apple tänker ju bygga en stor butik där restaurangen ligger i dag mot Hamngatan. Jag vet inte riktigt hur det ligger till nu med det planerade projektet. Det har varit tyst ett bra tag. Men nu ser jag att SvD skrev om Apple-butiken i en artikel i slutet av mars.

”Visst kan politikerna säga nej till en Apple-butik i Kungsan” lyder rubriken på Elisabeth Anderssons artikel från 28 mars i SvD. Läs den här! Hon nämner också utställningen i Kulturhuset förra året där Apple fick visa sitt förslag till butik och dra på med förföriska argument (betyder floskler). Min bullshit-detektor gick på högvarv när jag var där. Bloggade om det i inlägget ”Äppelmos” här.

Självklart går det att hitta ett annat och mer lämpligt läge för en Apple-butik i Stockholm och säkert även en annan verksamhet i den del av Kungsan som vetter mot Hamngatan.

Uppdatering 19 april: Letade lite på Stockholms stads sidor och hittade bl.a. det Skönhetsrådet skrivit om Apple-butiken (en pdf uppdaterad 2017-01-20). Så här står det:
”Rådet kommenterade att den befintliga restaurangen långt ifrån är någon prydnad för parken och att det kan vara en välgärning att riva den. Istället för att blockera Kungsträdgården med en ny byggnad borde istället tillfället tas i akt att ge platsen tillbaka till stockholmarna.”
Om den föreslagna stora Apple-butiken skriver man: ”I stället för ett välbehövligt, mer generöst möte mellan Kungsträdgården och Hamngatan skulle platsen slutas ytterligare.”
Oj, vad jag håller med! Ge platsen tillbaka till stockholmarna!

Read Full Post »

Här är några av dom böcker jag har om skrivande. Lätt att bli sittande med såna böcker istället för att ge sig i kast med skrivandet. På Arundo-bloggen (länk finns i högerspalten) skrev jag lite om sånt här och om mitt eget skrivande. Där lyfte jag fram en av mina favoritböcker i ämnet, Stephen Kings bok ”On writing. A Memoir of the Craft”, och den får som synes vara med här igen.

En annan bok som jag tjyvläst i bokhandeln och funderat på att skaffa är ”Bird by bird” av Anne Lamott. Den verkar bra och är trevligt skriven. Bakgrunden till valet av boktitel berättar hon om så här: ””Thirty years ago my older brother, who was ten years old at the time, was trying to get a report on birds written that he’d had three months to write. It was due the next day. We were out at our family cabin in Bolinas, and he was at the kitchen table close to tears, surrounded by binder paper and pencils and unopened books on birds, immobilized by the hugeness of the task ahead. Then my father sat down beside him, put his arm around my  brother’s shoulder, and said, ‘Bird by bird, buddy.  Just take it bird by bird.”

Men som sagt, Anne Lamotts bok har jag inte (än). Vi får se om jag faller till föga (är inte det ett lustigt uttryck?) och köper den också istället för att tjyvläsa. Men min ambition är egentligen att försöka hålla fingrarna borta från böcker om skrivande och igång på tangentbordet istället. Fast i dag var det nära faktiskt. På min vintriga promenad (det snöar i Stockholm denna påskdag) passade jag på att gå och glutta lite i bokhandeln. Hittade en möjlig till bok om skrivande men lyckades motstå frestelsen. Boken heter ”How fiction works” och är skriven av James Wood, tidigare kritiker på The Guardian och nu ”professor of the practice of literary criticism at Harvard”. Såg intressant ut. Han skriver bl.a. om Flaubert och jag har ju just läst Madame Bovary… Kanske skäl nog att frångå mina principer och köpa boken.

Där mitt nuvarande bokprojekt nu befinner sig, dvs på väg att tryckas, behöver jag ju andra typer av råd och tips egentligen. Mycket matnyttigt om marknadsföring, prissättning, distribution m.m. har jag hittat i boken ”Förverkliga din bokdröm” som finns med på bilden. Förra veckan var vi på tryckeriet och diskuterade omslag, papperskvalitet och sånt. Inlagan, som jag skickat in som pdf, såg bra ut sa dom. Grafikern har fått underlag till omslaget. Under veckan efter påsk hoppas jag att jag får se ett förslag på utformning. Spännande. Jag kommer att berätta om hur det går. Främst i bloggen Arundo, men jag skriver nog om det här också gissar jag.

Read Full Post »

Läste Peter Englunds artikel i DN vid frukosten i dag. ”Dör som en stormvind i öknen bort” var rubriken i papperstidningen (annan rubrik digitalt, länk nedan). Peter Englund gör en tillbakablick på terrorhandlingar före första världskriget och senare under 1900-talet – 70-tal, 80-tal – och skriver om hur attentaten förändrats. Terrordåden är färre nu men tenderar att skörda långt fler offer per tillfälle. Samtidigt finns indikation på att ”de jihadistiska nätverken i Västeuropa blivit allt svagare.- – – Nu är det av mycket att döma den sista reserven som agerar: ensamvargarna och kluddarna, bottenskrapet. Inslaget av förlorare, knäppgökar, småkriminella och – ej oviktigt tror jag – kvinnohatare är slående.”

Det låter onekligen lite uppmuntrande ändå. Jag hoppas han har rätt. Och att den svenska släpphänta attityden till återvändande IS-krigare eller personer som engagerat sig i IS stramas åt med det snaraste. Det dom klarar i Norge borde vi väl klara också.

Peter Englunds artikel i DN här.

”Dör som en stormvind i öknen bort” är från Esaias Tegnérs dikt ”Det eviga”. Tegnér är förstås alldeles gräsligt omodern. Bara det gör att jag får lust att ha honom med i bloggen. ”Det eviga” publicerades första gången 1810 och lär handla om Napoleon. Det var ju den tiden. ”Det eviga” börjar så här:

”Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.”

Jag hoppas han också har rätt, den gamle Tegnér. Han har ju förresten varit med tidigare i bloggen (därav 2:an i rubriken). Den gången handlade det om svartalfer, novemberdepp och sånt. Här.

Read Full Post »

Min andra blogg, Arundo, startade jag i samband med att min bok ”Sandskär i mitt hjärta” kom ut 2013. Nu är jag igång med min bok nr 2.

Skriver lite om det nya bokprojektet och om skrivandets vedermödor på Arundo här.

Read Full Post »

Vi går genom stan på väg neråt Nybroplan. Strödda grupper av killar i svarta jackor rör sig på Stureplan. Vi ser flera poliser. På ett ställe står en liten grupp människor med gay-flaggor. Vi är väl lite trögfattade och förstår inte först vad det är frågan om. Jag får en lapp i handen av en av killarna. En rask blick räcker. Jag vänder om, går ikapp honom, lämnar tillbaka lappen och säger ”Sånt här vill jag inte ha nåt att göra med”. Han gör en sur grimas. En ung tjej stannar till och frågar två av poliserna vad som pågår och om dom har rätt att dela ut rasistisk/nazistisk propaganda. Tydligen har dom inte tillstånd. Polisen säger att hon kan anmäla dom, så hon ringer och gör polisanmälan.

På väg därifrån möter vi folk som stannar och tittar. ”Det är nazister i stan” säger vi och går vidare. En kort stund efteråt hör vi trampet av kängor och grova röster som skanderar nåt om ”…utan pardon”. Där kommer dom i rask takt, dom svartklädda. Dom med gay-flaggorna hänger med, liksom poliserna. Alla viker av ner till t-banan Östermalmstorg, uppgång Birger Jarlsgatan. Arga högljudda röster hörs, rop och slagord ekar mellan dom kaklade väggarna. ”…utan pardon” och så andra som ropar ”Inga rasister på våra gator”. Kanske hade den unga tjejens anmälan tagit snabb skruv och poliserna på Stureplan fått order att få bort bort dom svartjackade typerna från torget.

På kvällen ser vi dokumentärfilmen ”I am not your negro”, och det är som om filmen och upplevelsen på Stureplan tidigare på dan förstärker varandra. Funderar en hel del på det här efteråt och på situationen för dagens svarta i USA, landet som Trump ska göra ”great again”.

”I am not your negro” bygger på ett ofärdigt manus till en bok om Medgar Evers (mördad 1963), Malcolm X (1965) och Martin Luther King Jr (1968), som författaren James Baldwin lämnade efter sig vid sin död 1986.

Det är en omskakande film. Mycket känner vi förstås igen, vi som vi som varit med i alla fall en del av dom där åren av kamp mot förtrycket av svarta i USA, även om vi bott här i Norden. Läst om, sett på tv. Civil Rights Movement i USA.

Filmen handlar mycket om vrede och bitterhet men också om stolthet, om att inse sin rätt – att svarta amerikaner har samma rättigheter som vita, samma rätt att kalla USA sitt land. Kort tid innan han blev mördad 1968 sa Robert Kennedy i ett tal att inom 40 år kanske USA kan få en svart president. Uttalandet blev mycket uppmärksammat. Baldwin berättar i filmen om hur man reagerade på uttalandet i Harlem. Vad Robert Kennedy sa ”sounded like a very emancipated statement to white people. They were not in Harlem when this statement was first heard. They did not hear the laughter and bitterness and scorn with which this statement was greeted. From the point of view of the man in the Harlem barber shop, Bobby Kennedy only got here yesterday and now he is already on his way to the Presidency. We were here for 400 years and now he tells us that maybe in 40 years, if you are good, we may let you become President.”

Baldwin kallar USA ”detta kollektiva monster av självbedrägeri avlat genom en vittgående fördumningskultur, med en idealism som inte finns; en falsk humanism som döljer landets avgrundsdjupa ignorans och verklighetsflykt.” I filmen visar man exempel bl.a. genom klipp ur filmer med Doris Day, John Wayne, Gary Cooper m.fl.

Filmen får mig att leta mer uppgifter om James Baldwin. Jag har aldrig läst nåt av honom men blir lite sugen på att göra det. Han är orädd, provocerande och dessutom väldigt bra på att uttrycka sig. Hittar många läsvärda citat av Baldwin på nätet.

Det börjar ju bli väldigt långt det här, men jag kan inte låta bli att lägga in ett citat från Baldwin om att vara människa. Ur The Fire Next Time:
”One must say Yes to life, and embrace it wherever it is found – and it is found in terrible places. … For nothing is fixed, forever and forever, it is not fixed; the earth is always shifting, the light is always changing, the sea does not cease to grind down rock. Generations do not cease to be born, and we are responsible to them because we are the only witnesses they have. The sea rises, the light fails, lovers cling to each other and children cling to us. The moment we cease to hold each other, the moment we break faith with one another, the sea engulfs us and the light goes out.”
Vackert skrivet, tycker jag.

Killarna i svarta jackor skulle nog aldrig läsa James Baldwin och förstås inte gå och se filmen ”I am not your negro”. Men nog skulle dom behöva det. Liksom dom naturligtvis borde se – och begrunda – en helt annan film som finns på repertoaren nu: den svenska filmen ”Sameblod”.

Men som sagt, det börjar bli väl långt det här. Dags för en promenad istället.

Read Full Post »

Här ligger dom beredda för det som komma skall. Tog bilden vid Hundudden på Djurgården igår. Motivet är lite av favorit i repris: i mars 2014 tog jag en liknande bild. Fast det var fridfullare då med lugnare vatten som gav lite speglingar också. Igår blåste en ihärdig och kall vind och det guppade på en del. Inlägget från 2014 har du här.

Hundudden har inget med fyrbenta djur att göra ser jag. På Wikipedia står det: ”Enligt Martin Stugart härrör namnet Hundudden från 1300-talet eller ännu längre tillbaka. Ordet ”hund” var medeltidssvenska för ”etthundra man”. Så många var varje hundare (eller härad) skyldiga att ställa upp i händelse av krig. Hundudden kan ha varit utskeppningsplatsen för traktens etthundra män.”

Dick Harrison skriver i en artikel i SvD om begreppet härad, som det kallades i Götaland, och hundare som var motsvarigheten i Svealand. Gammal juridisk indelning av landet. Men tänk att häradshövding fanns fortfarande när jag växte upp i Söderhamn: både borgmästare och häradshövding hade vi. Lite vingslag av ”Markurells i Wadköping”. 1971 avskaffade man häradsrätterna och rådhusrätterna och slog  samman till tingsrätter där en lagman sitter domare istället för häradshövdingen resp borgmästaren. Den som vill fördjupa sig i gamla juridiska indelningar som härad, hälfter, tredingar m.m. kan läsa Harrisons artikel här.
Ja, som jag sagt tidigare: nog kan det vara lärorikt att blogga – från en vårpromenad på Hundudden ner i äldre medeltid.

Read Full Post »

Hörde på radions P1 i morse att kommunstyrelsen i Uppsala tagit upp frågan om man ska byta ut ordet ‘tjänsteman’ mot ‘tjänsteperson’. Man vill ha ett könsneutralt ord. Motionen lades fram av FI.

Hm…hur viktigt är sånt där? Jag förstår ju att det handlar om att man vill främja jämställdheten och göra kvinnor mer synliga. Men till det kommer ju sen att man vill att beteckningen inte ska låsa fast något kön, varken kvinnligt eller manligt.

Själv måste jag säga att jag – trots att jag är kvinna – inte störs av, eller känner mig utanför, för att vi har ord som tjänsteman, brandman, ombudsman, rådman, talman, styrman osv, men det är jag det… Att börja säga tjänsteperson, brandperson, ombudsperson, rådperson, talperson, styrperson istället känns krystat. Och i vilken utsträckning skulle man i så fall, i sin strävan efter könsneutralitet, ta bort ord som yrkesman/yrkeskvinna, skådespelare/skådespelerska, sångare/sångerska m.fl.

Trams och fjomp tänker jag. Och ser att jag för ett par år sen gjorde ett långt inlägg om såna här frågor. Det var apropå påfundet att börja använda ‘hen’ istället för att skriva ‘hon eller han’. Rysligt. Och det gör dom tyvärr i min favoritmorgontidning DN. Usch! Jag har inte vant mig fast det gått några år. Det kom flera intressanta kommentarer på inlägget som hade rubriken ”Hon/han/hen och man/en”. Det finns här.

FI:s motion gick inte igenom. Om förslaget i Uppsala kommun kan du läsa här och här.

Read Full Post »

Older Posts »