Nike från Samothrake

Här kommer hon, segergudinnan Nike. Hon går i triumf framåt framåt, och hennes klädedräkt fladdrar i vinden. Eller också kommer hon flygande och landar på stäven till ett skepp. Jag tror det såg så ut när man grävde fram henne på ön Samothrake (Grekland) 1863. Marmorskulpturen lär ha krönt ett monument över en sjöseger vid Samothrake troligen omkring 250 f.Kr. Skulpturen är daterad till den tiden eller kanske omkring 190 f.Kr. och finns nu i Louvren. Nike från Samothrake är ett av världens mest kända konstverk.

På Konstakademien i Stockholm finns en gipsavjutning av Nike direkt när man kommer in, om jag minns rätt.
Och på Waldemarsudde finns en bronsavgjutning som står utomhus.

För mig har skulpturen en särskild laddning eftersom jag vet att min mamma tyckte om den. Hon berättade att hon blev så glad när hon kom in på Louvren för första gången och möttes av denna vackra bevingade kvinnoskulptur. Jag känner likadant. Nike gör mig glad.

Det blev alltså en tur till Waldemarsudde igen. Tulpanerna som var så vackra för en vecka sen börjar sloka en del, men syrenerna är i full gång överallt, stora täta snår av doftande syrener. Och här och var vackra snår av kaprifol. Koltrasten höll igång som vanligt. Men ingen näktergal denna dag.

Vandring på kyrkogård

Nyligen läste jag ut Ingrid Carlbergs mycket läsvärda bok (tjock! drygt 600 s)”Nobel. Den gåtfulle Alfred Nobel, hans värld och hans pris”. Berörande att läsa om hans liv och intressant tidsskildring. Mycket bra bok, liksom hennes tidigare om Raoul Wallenberg (som jag läste för ett par år sen, skrev om den bl.a. här. )

Nu fick jag för mig att jag ville se Alfred Nobels grav, fast jag egentligen inte är så mycket för ”kändisspotting” på kyrkogårdar. Vi gick i alla fall till Norra kyrkogården med målet att se tre gravar när vi ändå var där: Alfred Nobels, August Strindbergs och Andrées/Fraenkels/Strindbergs, alltså medlemmarna i den olycksaliga polarexpeditionen i ballong 1897.
På gravstenen i ljus granit över Alfred Nobel står namnet Nobel i guld överst på framsidan. Alfreds namn kommer längre ner. Nån har lagt nåt slags små gåvor där intill två korslagda facklor i sten – några mynt, nån sorts chokladgodis i förpackning m.m.

På stenens sidor framgår att även Alfreds far Immanuel Nobel och hans mor Andrietta Nobel är begravda här samt hans bröder – förutom Robert som har egen grav på annan plats på Norra k-gården och Ludvig som dog och begravdes i St Petersburg. Här är Zorns porträtt av Andrietta. Vilken fantastiskt skicklig konstnär Anders Zorn var!

Andrietta Nobel, målad av Anders Zorn. 1886.

Och jodå, vi hittade så småningom till August Strindbergs grav med svart kors och text i guldfärg och inskriptionen ”Ave o crux spes unica”. Jag är inte latinare men läser att texten betyder ”Var hälsad kors, det enda hoppet”. Artikel med bild på graven här.

Gravmonumentet över dom tre deltagarna i polarexpeditionen 1897 är imponerande och suggestiv. ”Vår position är ej synnerligen god” skrev Andrée i sin dagbok omkring mitten av september 1897. Det var nog ett understatement. Dom hade då vandrat på isen i två månader och började nog inse att deras chanser att överleva var minimala.

Först 1930 hittade man resterna av expeditionen på Vitön. Det som fanns kvar av Salomon August Andrée, Knut Fraenkel och Nils Strindberg fördes till Stockholm. Det blev  kortege, jordfästning i Storkyrkan med tal av Nathan Söderblom. Sen blev människoresterna kremerade och begravdes här på Norra kyrkogården. Här är gravmonumentet:Nej usch, nu har jag skrivit tillräckligt om det här. Det är ju så mycket död och bedrövelse i tidningarna varenda dag nu så det får räcka så här. Men det var lite intressant att se Norra Kyrkogården ändå. Den är ju väldigt stor och delvis kuperad med skogklädda kullar. Så mycket blomning var inte igång än, men rododendron fanns här och var.

Mot gården

Snyggt hus. Visst är det? Och det här är ändå bara fasaden mot gården. Det enda som är fult är förbudsskyltarna på dom där dörrarna. Man kan ju för all del sudda bort sånt i Photoshop men dom fick vara kvar här.

Mot gatan ser huset ut som på den här bilden, en råkall dag i april. Gatan är Norrtullsgatan och huset är Disponentvillan vid Hamburgerbryggeriet. I dag är huset förstås inte bostad för nån disponent längre utan här finns kontor och förenings- och fritidslokaler, tror jag.
Ser i den inventering som Stadsmuséet gjorde för nu många år sen att här ska finnas vackra inredningsdetaljer, stuckatur, vackra tak, ”praktkakelugnar från byggnadstiden av flera olika typer, t.ex. reliefmönstrade i mörka majolikaglasyrer och vita med flerfärgad dekor. Öppen spis i marmor med dekorativt mässingsgaller” skriver Stadsmuseet. Allt det där har dom väl inte rivit ut, hoppas jag. Kanske kan ta mig in och glutta lite när man öppnar upp efter corona, när det nu kan bli.

Disponentvillan byggdes 1887-89 och byggherre var Frans Heiss från Bayern, bryggare och industriman och kompis med Anders Zorn som målade hans porträtt. Fina ”muschingar”, eller hur?

Anders Zorn ”var son till en tysk invandrad bryggare och en svensk buteljsköljerska. I början av Zorns konstnärskap hade Heiss agerat mecenat och sedermera hade Zorn som tack målat flera interiörer från Hamburgerbryggeriet” skriver Wikipedia.
Mer om öl och bryggerier på Norrmalm här.

Bilar bilar bilar

För några år sen gjorde jag ett inlägg om balkonger (länk längst ner). Och nu handlar det om bilar. Jag har aldrig haft nån egen bil, bara en ”tillsammansbil”. Cyklar däremot har jag haft ett par stycken. Och kajaker, förstås. Kanske läge för ett bildinlägg om cyklar och ett om kajaker så småningom. Jag får se om andan faller på. I coronatid är det ju lätt att dröja sig kvar vid datorn och gräva bland gamla filer och bilder. Nu som sagt blir det bilar på lite olika sätt. Bil på bil på Upplandsgatan i Vasastan, Stockholm. Gillar bilden för solblänket och för diagonalen, inte bara i raden av bilar och gatans sträckning utan även fasaderna.
Och i stället för många bilar kan man ju ha en riktigt lååååång. Här i Chicago.En regntung dag på Hawai för många år sen. Vi kunde förstås inte låta bli att stanna och ta en bild: Här är den gamla lastbilen i Vasaparken. Den har funnits där länge och har målats om flera gånger. Sen mina pojkar var små och lekte där har bilen försetts med skyddande räcken och en trappa. Vi lever ju i det David Eberhard kallat ”trygghetsnarkomanernas land”. Nåja, det är förstås bra att dom små inte ramlar av flaket och slår sig.
Nästa bild visar ett flyttlass. Gissningsvis omkring mitten av 1920-talet. Det ser ut som om möblerna lastats av ett fartyg av nåt slag, antagligen en ångbåt. Den skymtar lite till vänster. Barnen i bilen är flickan som skulle bli min mamma och så hennes två bröder.
Dom två sista bilderna: en läcker bil i Vasastan och en rätt annorlunda i Santa Barbara, Kalifornien. Uppenbarligen en mycket troende person som har skåpbilen. Utsmyckningen har det som i konstvärlden brukar kallas ”horror vacui”, rädsla för tomma ytor. ”Balkongblogg” från 2009 har du här.

Om Flauberts papegoja

Julian Barnes är en engelsk författare (f. 1946) med en rad böcker bakom sig. För mig är han faktiskt så gott som ny: har bara hört hans namn tidigare men inte haft klart för mig att jag skulle läsa nåt av honom. Men nu har jag just läst boken ”Flauberts papegoja”. Den kom på engelska redan 1984 och är den bok som Barnes fick sitt genombrott med. Jag hade inte hört talas om boken förrän jag råkade hamna på en sida på nätet där man skrev om den bok av Barnes som kom 2018: ”Den enda historien”. Jag ska läsa den också men sticker emellan med en annan bok just nu.

”Flauberts papegoja” är en fantastisk bok. ”Tänk att man får skriva så där!” mumlar jag förtjust under läsningen. Och det är klart att man får. Som författare får man ju göra precis som man vill. Och det gör Barnes.
Sydsvenskans Torbjörn Flygt beskriver boken så här: ”…en infallsrik, fantasifull och djärvt roligt skriven biografi över Madame Bovarys upphovsman, Gustave Flaubert, förklädd till roman. Eller om det är tvärtom. Eller om det är en lång underhållande essä i gränslandet till fiktion.”

Ja, som läsare blir man ofta överraskad. Berättaren, den pensionerade läkaren och änklingen Braithwaite, är besatt av Flaubert och vill veta vilken av två uppstoppade papegojor som en gång satt på Flauberts skrivbord. Så han bilar runt i trakterna av Rouen och letar och han läser gamla brev mellan Flaubert och hans älskarinna eller brev med mera från goda vänner till Flaubert. Ett tag befinner man sig som läsare också inne i huvudet på Louise Colet, Flauberts älskarinna under några perioder av deras liv.

”Madame Bovary” är det enda jag läst av Gustave Flaubert. Wikipedia skriver om boken ”…anses nu vara ett betydelsefullt verk inom realismens litteratur, samt en av de mest inflytelserika romaner som någonsin har skrivits. Den har bland annat kallats ”den mest perfekta boken.”

I den svenska pocketupplagan från 2012 har Sara Danius skrivit förordet. Hon avslutar så här: ”Man måste inte älska Flaubert. Men det är dumt att inte göra det. Oavsett vilket måste man böja sig i beundran. Form och innehåll har glidit isär, och formen har blivit till ett litterärt objekt i egen rätt. En ny epok har börjat.”

I boken ”Den blå tvålen” (utg. 2013) har Sara Danius skrivit om hur romankonsten förändrades under 1800-talet med Stendhal, Balzac och Flaubert, den franska realismen. Oj oj måste kanske läsa ”Den blå tvålen” också. Läslistan blir längre och längre. Skönt om böckerna finns som e-bok så jag kan ladda ner dom på min läsplatta, det är det där svarta som skymtar bakom den rödmönstrade boken på bilden. Jag läste papegojboken på plattan, inte den vackra engelska upplagan ovan.

Körsbärsblom och gammal släkt

Blåsigt och lite kyligt i dag igen. Hade ingen lust att sitta och läsa i solen nånstans, så det blev bara en kort promenad i environgerna. Körsbärsträden i Kungsan har jag missat denna vår, har inte varit nere på stan på länge. Men blommande träd finns på närmare håll. Dom här växer på Observatoriekullens sluttning ner mot Sveavägen.

I bakgrunden bryts stadens silhuett av Engelbrektskyrkan till vänster och långt bort till höger av Kaknästornet. Tornet har jag inga starka känslor för varken åt ena eller andra hållet, men Engelbrektskyrkan tycker jag om. Det är en stilig kyrka och den ligger vackert där den liksom växer upp ur en ordentlig bergknagge. Arkitekten Lars Israel Wahlman som ritade kyrkan var kusin med min morfars mor Anna Härdelin, gift Hjelmström. Det var Lars Israels mamma Emma, moster till Anna, som skickade henne ett bärnstenshalsband med förhoppningen att det skulle hjälpa mot tuberkulosen som hon drabbats av. Det gjorde det inte, men det var snällt tänkt… Det är ju tanken som räknas heter det.

Snow Hill

Snow Hill. Foto: Dag Avango

Nyhetssändningar på radio och i tv och artiklar i tidningarna präglas ju denna tid av den hemska verklighet vi lever i med utbrottet av Corona-viruset. Livet har blivit annorlunda än tidigare, och inte är det åt det roligare hållet…  Håll ut, lyd experternas råd, skydda andra och dig själv från smitta denna olyckliga vår, kära medmänniskor – eller höst om du är på andra sidan klotet!

Kanske kan det vara aningens trösterikt eller i alla fall en distraktion att tänka på annat som människor faktiskt ägnar sig åt nu och som inte har ett dyft med Corona att göra. Vi drar en vända till Antarktis och en ö i norra delen av kontinenten.

Den första svenska expeditionen till Antarktis skedde 1901-03 under ledning av Otto Nordenskjöld. Man byggde ett hus på den ö som nu fått namnet Snow Hillön och där  övervintrade Otto Nordenskjöld med fem män sen. Det är det huset du ser på den fina bilden ovan (som vanligt, klicka för större bild).

Svenska och argentinska forskare har nyligen varit på platsen för att undersöka hur dom historiska lämningar som finns där ska kunna bevaras som kulturminnen. Klimatförändringarna påverkar. Permafrosten smälter, smältvatten och erosion hotar att förstöra byggnader och andra lämningar. Ledare för det svenska teamet var Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet. Färgbilden ovan har jag lånat och hoppas det är ok!Här ser man medlemmar i Första svenska Antarktisexpeditionen ombord på Antarctic i oktober 1901. Otto Nordenskjöld är nr 2 från vänster. Som synes hade dom med sig en hel del virke för att kunna bygga den lägerstuga, som syns på översta bilden.

Nordenskjölds expedition 1901-03 anses vara lyckad. På Wikipedia skriver man att den ”kan betraktas som en av de största framgångarna inom svensk polarforskning. De geologiska studierna lade grunden för kontinentaldriftsteorin.”

Det är spännande att läsa om dom djärva polarforskare, vetenskapsmän och rena upptäcktsresande som gav sig iväg med den tidens fartyg och den utrustning som fanns då, den där tiden från omkring mitten av 1800-talet och en bit in på 1910-talet. Det gick ju inte bra alla gånger. Tänk på den olycksaliga André-expeditionen 1896-97. Men min idol bland dom där polarforskarna är förstås Ernest Shackleton som jag skrivit om ett par gånger tidigare. Du minns kanske den där annonsen med vilken Shackleton – enligt vad som berättats – ska ha annonserat efter män till sin besättning i en expedition till Sydpolen.
”Men wanted for hazardous journey.
Low wages, bitter cold, long hours of complete darkness.
Safe return doubtful. Honour and recognition in event of success.”

I vilken tidning den där annonsen ska ha varit införd vet man inte, och det troligaste är att det är en skröna. I inlägget Antarktis, längesen skriver jag om Shackleton och där finns också fina bilder. I en kommentar fick jag tips om att man då – 2019 – sökte efter Endurance, Shackletons fartyg. Kort därefter kom uppgiften att man avbrutit sökandet.  Vädret förvärrades och isförhållanden gjorde det omöjligt att fortsätta. Läs artikel från BBC News här.

Läs om den svensk-argentinska expeditionen hos Sveriges Radio här.