En ficka i tiden

Dags för lite mer franskläsning. Nu är det Frankrike maj 1940.
Dom möts i en boskapsvagn på ett tåg där människor som bor nära belgiska gränsen i all hast flyr söderut, bortåt, iväg när tyskarna har gått in i Belgien. Tyska plan beskjuter tåget ett par gånger, nån dör, nån blir skadad. Ibland stannar tåget oförklarligt mitt ute på landsbygden, och människorna vet inte vad som ska hända. Den unga kvinnan är ensam och mannen förlorar kontakten med sin hustru och lilla dotter, när tågvagnar kopplas isär. Dom två tyr sig till varandra medan tåget dundrar vidare mot okänd destination.

Det är en märklig tid. Författaren George Simenon målar i sin bok ”Le train” (Tåget) upp en bild av av hur det var när Frankrike ockuperades av tyskarna. Hur det gick för ”vanliga människor”, som hals över huvud var tvungna att fly, hur lite dom visste om vad som hände, hur dom som flyktingar föstes ihop med andra och inte hade några möjligheter att påverka vad som hände. – Och visst, tankarna går till dom som flyr från Ukraina nu och även till dom ryssar som försöker fly från sitt land för att slippa slåss i Putins förfärliga krig.

Mannen (berättaren i boken) och den unga kvinnan lever som i en ficka i tiden. Det förflutna betyder ingenting, och inte framtiden heller. Dom lever i nuet. Ändå blir det en tid av märklig intensitet och lycka.

Jag läste boken på franska med lexikon på Ipad bredvid. Simenon är verkligen en skicklig berättare, och han skrev ju inte alls bara polisromaner. Jag har läst flera av hans s.k romans durs (där Maigret inte är med) nu, och ”Le train” tycker jag nog är den bästa hittills. Fina människoporträtt och beskrivningar av platser tåget passerar. Tidsbilder. En hel del vemod. Och så är hans böcker trevligt korta. Den här på 156 sidor.

Gamla segelfartyg igen

Ostindiefararen Finland i storm. Målning av Jacob Hägg, 1921. Sjöfartsmuseet Akvariet. SMG1655.

Finland byggdes 1761 och gjorde sju resor till Kina för det svenska Ostindiska Kompaniet. Målningen visar fartyget i den svåra storm man råkade ut för i januari 1770. Man kunde inte ha några segel uppe utan fartyget fick bara driva dit stormen förde det. Vågorna var så höga att dom inte bara slog in över däck utan också rasade ner till undre däck där en del av dom kreatur man hade med sig ombord drunknade.

I en skrift från 1700-talet berättar kaptenen om denna ostindiska resa, och där finns en illustration som fungerat som förlaga till oljemålningen ovan.

Hur det gick för besättningen har jag inte hittat nån uppgift om än. Men generellt vet man att ostindiefararnas resor till Kina och tillbaka skördade en hel del liv. Olyckor skedde förstås, men flertalet som dog gjorde det pga sjukdomar.

Götheborg på väg ut från Stockholm i september 2021

Här är Götheborg, och det är inte första gången den är med i bloggen. En replik av ostindiefararen Götheborg som gick på grund i Göteborgs hamninlopp 1745. För lite mer än ett år sen la det här nya fina fartyget ut från Skeppsbron, och jag stod på kajen med min lilla kamera och vinkade av. Detta världens största seglande träfartyg är nu ute på en stor Asien-segling. I dagarna är hon i Malaga. Det finns mycket att läsa på Götheborgs webbsidor här.

Varför skriver jag om fartyg nu igen då? Har tröttnat på att skriva om valet. Svenska folket har sagt sitt, och nu får vi hoppas att dom får ihop en så bra regering som möjligt. Och att SD inte hinner förstöra alltför mycket under dom närmaste fyra åren.

Dessa dagar är det min gamle anfader Lars Rolander som inte kan hålla sig lugn. När han var 19 år seglade han med en av ostindiefararna till Kanton under den s.k. 4:e oktrojen 1788-90. Och nu håller jag på och tar reda på mer om den där resan. Bl.a. stöter jag på ett vimmel av termer och begrepp som rör gamla segelfartyg, inte minst om segel, master och rår. Sånt som förstång, storbramstång, bramrån m.fl. Och så räknade man fartygens storlek i skeppsläster. Jag citerar från boken Mannen som försvann: ”Svåra läster eller skeppsläster: Ett mått på ett fartygs dräktighet, det vill säga dess förmåga att bära last. Svårlästen fastställdes 1726 som ett viktmått lika med 18 skeppspund, motsvarande cirka 2 448 kg.”

Det vanliga var att två fartyg seglade iväg i konvoj och följdes åt hela resan. Rolander seglade med antingen Götheborg på 530 läster och med 20 kanoner eller på Cron Prins Gustaf på 488 läster och med 18 kanoner. Kanonerna hade man för att kunna försvara sig mot sjörövare, men dom användes nog oftast för att skjuta salut med. Nåja, som sagt: mycket material om Ostindiska kompaniet att ta in och gräva i.
Tyvärr inga framgångar när det gäller det försvunna porträttet på Lars Rolander, som jag efterlyste här.

Och nu får det vara nog om gamla segelskutor ett tag. Tills andan faller på igen…

Till sjöss länge sen

Fyrmastbarken C B Pedersen fotograferad från medtävlaren Herzogin Cecilie under en vetekappsegling. © Sjöhistoriska museet/kolorering: Per Idborg

Dessa dagar håller jag på en del med gamla segelfartyg. Anledningen är min gamle anfader Lars Rolander som 1788 seglade med Ostindiska kompaniet till Kanton, Kina. Som vanligt var det två fartyg som seglade i konvoj: Götheborg och Cron Prins Gustaf. Jag har inte ens lyckats få reda på vilket av dessa skepp han var ombord. Han finns inte listad bland matroser och jungmän. Han var 19 år gammal när man seglade ut från Göteborg. Var han skeppsgosse eller var han för gammal för det? Var han biträde till nån ombord som skeppspredikanten eller en superkargör? Vet inte. Måste kanske sitta på plats i Göteborg och leta i arkiven där.

Men det ena ger det andra och det tredje osv… Jag har tidigare skrivit om ett av dom allra sista stora segelfartygen C.B. Pedersen på min andra blogg Arundo. Det var från det skeppet som en kusin till min mamma ”jumped ship” en mörk natt strax norr om Australien 1931. Läs mer om Bertil i baljan här. Och titta också på kommentarerna som kommit in, dels från några släktingar, dels från andra intresserade.

Nu när jag vevar runt om gamle Rolander hittade jag mer om just fartyget C.B. Pedersen i Populär Historia och bilden har jag lånat därifrån. Intressant artikel. Det finns en interiörbild med också, som visar några sjömän vid sina kojer 1924. Dom sov på riktiga britsar på den tiden. På Rolanders resa hade besättningen tydligen kojplats på däck i nån sorts hängkoj (hängmatta?) utom personer på framträdande poster som kaptenen, superkargörerna, styrmännen m.fl. Skeppspredikant och fältskär också gissar jag.

”Det sista stora svenska lastfartyget under segel blev C.B. Pedersen av Göteborg” står det i artikeln samt att ”C B Pedersen var en italiensk skönhet, byggd 1891 på det klassiska varvet Pertusola, där man lade större vikt vid den estetiska utformningen än skutans robusthet.”

Artikeln i Populär Historia med flera fina bilder har du här.
Och vet du nåt om vad den unge Lars Rolander hade för uppgift ombord på den där ostindienfararen 1788-90 – och vilket fartyg det var – så hör av dig!
När Lars Rolander var 65 år lät han en konstnär porträttera av honom i olja. Jag har bara sett ett foto av målningen, som kanske finns kvar nånstans. Vem vet? Skrev om det i inlägget Efterlysning.

Resa på V

Ja, det blev en utflykt ett par dar till: Vegeholm, Varberg och Vättern. Här några bilder.

Vegeholm lite från sidan.

Vegeholm strax utanför Ängelholm har varit med flera gånger tidigare i bloggen. En bild på slottet från i januari har du här. Där ser du mer av själva slottet/borgen. Efter Vegeholm blev det Varberg.

Kallbadhuset i Varberg.

Vi promenerade runt i stan, var uppe vid fästningen och gick på vallarna. Sen fick vi en biltur med guide runt om stan (stort tack, Christina!). Turen tog oss bl.a. förbi den här förbudsskylten.
Håll dig borta, Putin! Här har du inget att göra! Och inte i Ukraina heller. Ge dig iväg med alla dina trupper, vapen och stridsvagnar hem till ditt skurkland och kryp in under en sten nånstans.

Skylten sitter på en gårdsdörr vid kubanska Hotell Havanna i Varberg. Vi bodde inte över där, det gick inte att få hotellrum i Varberg. Fullbokat överallt. Men vi var inne på Havanna och tittade på Cubainspirerad inredning och massor av fina svartvita foton av Hemingway uppe i Hemingways bar. Roligt ställe.

Sen drog vi norrut igen och hamnade i lilla staden Gränna vid Vättern.
Bilderna nedan: utblick mot Vättern och Visingsö och sen fina hus på huvudgatan genom stan. (För större bilder: klicka på dom!)

Om Beckholmen

Tjärmästarbostället, bild från september 2013

Denna mycket speciella ö är en favorit. Cyklar gärna dit eller tar bussen eller spårvagnen. Vid Nya Djurgårdsvarvet brukar jag sitta på en brygga och läsa. Och så innan jag drar hemåt igen tar jag en vända på Beckholmen. Nu är jag sugen på att ta mig dit nån dag igen och titta lite extra på byggnaderna på ön efter att ha läst mer om dom, när dom byggdes, vad dom användes till m.m.

I material som skrivits om byggnaderna på Beckholmen, deras historia m.m., finns tydligen en hel del felaktigheter. Det har Gerhard Schönbeck – han som skrev boken ”Mannen som försvann” – upptäckt. Läs mer på Hippolytes blogg här. ”Mannen som försvann” skrev jag om här.

Nätternas gräs

Det har gått många år sen den där tiden. Han är ung då, bor i Paris och vill skriva om historiska personer som bott i staden. Såna som Jeanne Duval, Baudelaires ”flamma”, och Madame du Barry, som blev giljotinerad under revolutionen, och andra såna människor.

I fickan har han alltid en liten svart anteckningsbok där han skriver upp sånt han ser i stan. Gator, affärer, skyltar, människor. Han lär känna Dannie, ung studentska (om hon nu är det) och några andra som brukar träffas på l’Unic Hôtel i stan. Dannie och han går omkring i Paris, pratar, tar en Cointreau på en bar, äter på små trevliga restauranger. Han vet inte mycket om henne. Då och då följer han med henne till posten där hon hämtar ut Poste Restante. Brev från min bror, säger hon. Någon gång åker det till ett hus på landet som hon har nyckel till. Men dom måste vara försiktiga och inte dra uppmärksamhet till sig. När dom åker därifrån glömmer han det manus han höll på med i huset. En annan gång går dom till en lägenhet där hon hyrde rum tidigare och där hon behållit nyckeln. Dom smyger förbi portvakten.

Människorna som Dannie umgås med verkar inblandade i någonting. En utredning av något slag pågår. Kanske är också Dannie insyltad? Och Jean, som den unge mannen heter, blir varnad.

Nu har mer än tjugo år gått. Jean går i nutid omkring på gamla välkända gator och tänker på det som hände och människorna han kände då för länge sen. Ibland fantiserar han om att dom finns där nu också, att Dannie går bredvid honom igen. Dåtid och nutid flyter ihop.

Det är drömskt oklart och stämningsfullt, och det är väldigt mycket Paris. Boken jag läst heter ”L’herbe des nuits” (Nätternas gräs), min bok nr 2 av Patrick Modiano, och jag tycker mycket om den. Och det är roligt att jag varit så pass ofta i Paris att jag känner igen i alla fall en del av dom gator och torg han skriver om.

Min nr 1 av Modiano var ”Rue des Boutiques Obscures” (De dunkla butikernas gata). Också den var lite mystiskt trevande. Den handlar om en man som tappat minnet och försöker ta reda på vem han är. Han provar med olika människor han möter, adresser som verkar vagt bekanta, läser gamla telefonkataloger. Alla är hjälpsamma och flera visar honom bilder på människor för länge sen. Och han tänker: ”Kanske är det där jag, den där mannen längst till vänster på bilden? Är han inte lite lik mig?”

Kanske är det här Modianos sätt att skriva, att vara lite oklar, drömsk, göra antydningar, inte skriva saker rent ut och gärna syssla just med tiden och med människors minnen. Och Paris, förstås. När jag får tillfälle ska jag läsa en Modiano till och kolla om det är så. Franskan går allt bättre och bättre, men jag använder alltid lexikon på Ipad när jag läser.

Sommarläsning

För en tid sen upptäckte jag en för mig ny författare: J.M. Coetzee. Jag läste ”Onåd”. Originaltiteln är ”Disgrace” och boken kom ut 1999. Jag borde väl ha känt till Coetzee kan man tycka: han fick Nobelpriset i litteratur 2003. Men jag har aldrig haft vanan att alltid läsa något av årets Nobelpristagare så jag har missat honom.

”Onåd” handlar om David, en vit medelålders universitetslärare i Kapstaden. Han har en affär med en av sina unga kvinnliga studenter och efter en dispyt med universitetsledningen väljer han att sluta som lärare. Sen besöker han sin dotter som bor på en gård på landsorten. Där gården ligger bor nästan enbart svarta. Det finns starka spänningar och maktbalansen mellan svarta och vita vacklar. En hel del riktigt otrevliga saker sker och David försöker hantera det. Jag förstår verkligen den ångest han känner när han inte riktigt kan skydda sin dotter från det som händer.

”Onåd” gav mersmak. Mycket bra bok! Välskriven och engagerande. Intressant och för mig helt ny miljö och tidigare okända förhållanden. Kanske blir det som med Julian Barnes där jag kom i en Barnesperiod och läste bok på bok. Jag tar nog en till Coetzee endera dagen. Men först ska jag läsa ut en bok av Ishiguro, Nobelpristagare 2017: ”Den otröstade” (lite långsam och konstig, som en dröm men ändå märkligt fängslande). Och så har jag ju en bok på franska på gång: Patrick Modianos ”Rue des boutiques obscures” om en man som förlorat minnet och försöker ta reda på vem han är. Modiano är också Nobelpristagare, fick det 2014.

Den gula tapeten

Har du läst den? En novell av Charlotte Perkins Gilman från 1892. Den handlar om en kvinna som ligger sjuk och vistas i ett rum på vinden i ett hus, i en tidigare barnkammare. Det finns en trasig gul tapet i rummet.

Hon, hennes man, deras lilla barn och mannens syster bor tillfälligt här medan man renoverar deras eget hus. Det lilla barnet nämns knappt. Berättelsen är skriven i jagform som en dagbok som löper på utan att hon anger dag eller datum.

Kvinnan är svag och kanske har hon nån sorts förlossningspsykos. Hon ligger där och betraktar tapeten i rummet och tycker sig se märkliga mönster och även rörelser. Det är någon där, någon som vill ut, som skakar ett galler, någon som kryper.

”Novellen anses vara ett viktigt tidigt verk inom amerikansk feministisk litteratur då den beskriver attityder under 1800-talet om kvinnors fysiska och mentala hälsa” skriver man på Wikipedia.

En mycket speciell text. 18 sidor tilltagande vansinne. En berättelse i nuet om ett pågående sammanbrott. Hos mig stannar novellen i minnet länge efteråt.

Har du Melle Burk?

Det gamla kortspelet ”Löjliga familjerna”. Här ett urval familjemedlemmar inom glas och ram, därav speglingen. Hur gammal kortleken med dessa bilder är vet jag inte. Wikipedia skriver om s.k. kvartettspel: ”Denna typ av kortlekar, vilken löjliga familjerna historiskt sett utgör en version av, uppkom under 1800-talets senare hälft och hade i början ofta ett pedagogiskt syfte.” Vi använde kortleken på 1950-talet. Klicka på bilden om du vill se den större.

Lämning från förr

Minns du dom här, dricksvattenfontänerna, som fanns här och var i stan? Som jag minns det fanns det fortfarande fungerande såna under sent 1970-tal och in på 1980-talet, t.ex. i Vasaparken dit jag ofta gick med mina små pojkar. Det fanns en på skolgården till Centralskolan i Söderhamn också där jag gick mina första fyra år i skolan, men då var det 1950-tal.

Nu står nån enstaka kvar som en lämning från gamla tider. Här utanför Serafen på Kungsholmen.
Och så 1944. Tänka sig: den där blonda lilla killen är en gammal man i dag, t.o.m. äldre än jag.

I Melbourne, där jag varit många gånger eftersom en av sönerna bor där, är dricksvatten åtkomligt lite överallt men i betydligt modernare utförande än dom på bilderna ovan. Jag letade bland mina egna foton från Melbourne men bild på nån dricksvattenfontän hittade jag inte. Lånar en som jag hittade hos Melbourne Drink Taps på Facebook. Roligt att det finns en grupp som ägnar sig åt att plåta såna här anordningar runt om i Melbourne. Länk till gruppen här.