Adam älskar Eva

Som motvikt mot mitt irriterade inlägg igår lägger jag nu in en bild från Påskaftonspromenaden i flödande sol och isande kall vind. Den här gubben gick jag förbi då.

Tänkaren. Auguste Rodin.

Och jag började tänka på Tage Danielsson och att han skrivit nåt om att tänka. När jag kommit hem googlade jag förstås och hittade det här:
”Att tänka fritt är stort
Att tänka om är större
Att tänka först är störst
Att tänka smått är gott
….
Att tänka luftigt är förnuftigt
Att tänka sakta är inte att förakta”
Hela texten finns med på den här sidan.

”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större” var det 1700-talskillen Thomas Thorild som sa. Och så har vi förstås gamle Descartes – sisådär 50 år före Thorild chansar jag på – och hans ”Jag tänker, alltså finns jag” (Cogito, ergo sum – jag är inte latinare, men det där är ett av några få citat på latin som jag kan). Jag har min egen variant på Descartes som är så här: ”Jag undrar vad jag tänker, alltså finns jag”. Har inte jag nått lite djupare än Descartes då? Jag inte bara tänker, jag reflekterar också över vad jag tänker. Ja, så där blir det när man går förbi en gubbe som sitter och tänker.

I samband med googlandet efter citat av Tage Danielsson sen snubblade jag över två som jag inte kan låta bli att lägga med här: ”Om Gud hade funnits så hade han väl inte varit så dum att han skapat hedningar”. Bra i all sin enkelhet, eller hur? Och passar rätt bra för en icke troende som kan förundras över världen trots att hon inte tror att det finns nån gud som skapat den. Och så Tage Danielssons välkända ”Utan tvivel är man inte klok”.  Klok var han, Tage Danielsson. Jag saknar honom fortfarande.

För nån tid sen sände man Caprice med OD i repris på tv – Musik från Siljan från 1985 – i serien Minnenas television. Mycket körmusik förstås. Programmet sändes nu med anledning av Eric Ericsons bortgång. Ett program med mycket gott humör och lekfullhet som förstås passar i det man kallar Caprice. Alltihop slutar med att man sjunger ”Du gamla klang och jubeltid”. Såg du programmet? Det var Tage Danielssons  sista framträdande i tv. Texten i ”Du gamla klang” i programmets version slutar med ungefär dom här orden ”Så sluten, bröder systrar, fast vår krets till glädjens värn och ära. Trots allt vi äro väl tillfreds om världens undergång är nära. Så låt oss genast avbeställa den. De gamla gudar leva än, och Adam älskar Eva, och det är gott att leva. ” Programmet går att se ett tag till på Svt Play – till 29 april. Jag tyckte om det. Du kan prova här.

På taket

Nu blir det mer nostalgi. Det här är uppe på taket på  ett gammalt hus vid Piazza Navona i Rom. Det är väldigt många år sen. Vi har bröd och vin och lite annat gott. Linslusen till höger är jag. Jag pluggade konstvetenskap i Rom en höst och här sitter jag med mina kurskompisar och med en son till en av kompisarna. Så såg jag ut då, det gör jag inte längre. Och vilken fantastisk stad Rom är för den som är intresserad av konst, arkitektur och historia.  Jag har varit där ett par gånger sen den där hösten. En gång med mina systrar för ett par år sen. Också det ett oförglömligt minne.

När jag var liten

Stenarna där barn jag lekt… Nej, inte precis men i alla fall det hus där jag bodde när jag var liten. Det är Borgmästargården i Söderhamn. Vi hyrde en lägenhet i bottenplanet. Dom två fönstren till höger om dörren i vänstra flygeln hörde till vår lägenhet. Hela högra delen av bottenplanet var arkitektkontor. I våningen ovanför vår bodde borgmästaren (ja, det fanns såna på den tiden) med familj och så fanns det en liten lägenhet till där det bodde en tant som var bibliotekarie.  När det var jul satt vi i köket och sjöng ”Hej tomtegubbar slå i glasen” och så svarade borgmästarn med familj från sitt kök en trappa upp ”Hej tomtegubbar…”.

Huset byggdes 1875 och överlevde den stora stadsbranden i Söderhamn 1876. Från början var det timrat och rödmålat. Men sen i samband med att stans borgmästare flyttade in kom det rappning på fasaden och huset målades gult. Borgmästargården hör till Söderhamns kulturhus. Dom fönster du ser på flyglarna till vänster och höger (vända framåt i bild) är blindfönster, inga riktiga fönster. Dörren till vänster ledde in till kökstrappan och till vår köksdörr. Det var där vi för det mesta gick in. Det fanns en liten stentrappa utanför som är borta nu. På den kvadratiska lilla platsen mellan dom båda flyglarna lärde jag mig åka skidor. Lutningen är verkligen minimal, men den finns där – mycket svagt mot trottoaren utanför. Bra ställe att lära sig stå på skidorna på för en 3-4-åring innan det var dags att ge sig på en riktig backe. Såna fanns på tomten som ligger i en ganska kraftig backe. Vi byggde ”knippa” som vi kallade det och körde skidhopp där. Long time…

Bostäder har det inte funnits i Borgmästargården nu på många många år. I över 30 år höll den kommunala Musikskolan till i huset. På senare år har man haft inskolning av nyanlända barn från andra länder där. Men sen flyttade den verksamheten till nån skola i stan. Sedan hösten 2010 har Borgmästargården stått tomt. Nu har kommunen sålt till en person som ska bygga om till lägenheter igen.

Jag hittade ett gammalt vykort på webben där Borgmästargården syns till höger. Backen är brantare än den ser ut på bilden, och man fick god fart på kälken där kan jag försäkra. Jag har åkt där många vinterkvällar men är inte med i bild eftersom vykortet är poststämplat 1903.  Backen slutar mot en på min tid ganska livligt trafikerad gata, Kungsgatan, så det gällde att svänga in i en snödriva därnere innan man for ut i trafiken. 1903 var det gissningsvis lugnare.

Varm humanism

Igår såg jag en intervju på tv med Hasse Alfredson. Han har blivit en gammal man, fyller 80 senare i år. Berörande att se honom nu. Visst har han en glimt i ögat fortfarande men det verkar också finnas en hel del sorgsenhet och trötthet hos honom. Vemodigt.

Tänk så mycket glädje han – tillsammans med Tage, men även ensam – gett oss under många år. Och inte bara han och Tage, dom var ju flera som höll igång och roade oss som var med på 60-, 70-, 80-talen…som Gösta Ekman talade om i programmet, det var ju både länge dom höll på och mycket dom skapade. Hasse Alfredson, Tage Danielsson, Gösta Ekman och även andra som Birgitta Andersson, Monica Zetterlund, Margareta Krook…  Vi har ju Povel Ramel också för den delen och hela det gäng som han hade omkring sig. Men för att nu gå tillbaka till Hasse Alfredson så var det ju inte alls bara frågan om att roa, att skapa glädje: ”Den enfaldige mördaren” t.ex. är ju ingen rolig film direkt – men bra!

Några olika personer uttalar sig om Hasse Alfredson i programmet och om vad som kännetecknar honom. Jag tror det var Stellan Skarsgård som använde orden ”varm humanism”. Och jag håller med. Kan känna att jag verkligen saknar Hasse och Tage, deras stil, det dom gjorde, det dom stod för. Börjar förstås fundera över vilka underhållare, komiker, skådespelare, estradörer eller vad man nu ska kalla dom som har nåt av det där i dag – varm humanism – allvar, humor och värme utan att vara hård och elak. Finns det nån? Robert Gustafsson är alldeles utmärkt bra som komiker – men värme? Henrik Schyffert? Nä! Kristian Luuk – nä, inte han heller. Jonas Gardell – hm, nä… eller jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom. Bland kvinnorna då? Petra Mede – nej, nej verkligen inte! Sissela Kyle däremot tror jag nog kan platsa, hon har den här värmen jag är efter. Annars vet jag inte, men jag kan ju inte påstå att jag har så mycket koll på det där och på vilka som är aktiva nu heller för den delen. Vet du? Vad tycker du?

Apropå Luuk förresten så tog det flera år innan vi började titta på tv-programmet ”På spåret”. Kanske var det mitt gamla vanliga motstånd mot att hänga med på sånt som alla andra snackar om… Men sen såg vi programmet flera gånger med dom gamla parhästarna Oldsberg och Hellberg heter han väl, han som var domare. Nu tycker jag dom här två nya programledarna – Kristian Luuk och Fredrik Lindström – gör programmet väldigt trevligt och mycket bättre än dom andra två som var så populära. Fredrik Lindström har förresten också en del av det Skarsgård kallar varm humanism även om han inte alls håller på med sånt som Hasse Alfredson gjort.

Jaha, det var lite funderingar utifrån ett par tv-program. Slut i rutan!

Länk till intervjun med Hasse Alfredson på svtplay får du här.

Somrigt stilleben

Andra bloggar om: snickarglädje, renovering, lagning, sommarminne

Rostigt

En blogg som jag tycker om och brukat kolla emellanåt är Rostsverige. I januari i år slutade dom blogga, men alla inläggen ligger kvar så man kan gå in och titta på dom fortfarande – här. Det här med gamla slitna miljöer, miljöer som visar spår av människors verksamhet är fascinerande och sånt hittar man gott om hos Rostsverige. Tack för det!

Nu ska det bli rost av här också. Gamla rostiga grejer blir det. Kan det vara kul att titta på? Inte vet jag. Men en rolig grej med att blogga är ju att jag gör som jag vill här! Två av bilderna ligger i full bredd men dom andra kan du klicka på om du vill njuta av rosten i lite större format.

Det här stora ankaret finns på Djurgården i Stockholm. Och sen kommer några strandfynd av lite olika slag och några motiv ute i vattnet, denna gång i södra Norrlands kustland som dom säger på SMHI.

Hm, kan man se nån djupare mening i det här? Handlar det om att känna sig förankrad i tillvaron? Att ha en boj att hålla sig till även om man börjat bli lite rostig kanske? Eller är det bara en gamla-grejer-nostalgi? Inte vet jag. Ta det som du vill!

Andra bloggar om: rost, gamla grejer, ankare, förtöjning

Lyskväll 2010

När mörkret faller tänds allt fler ljus längs stränderna. Det är lyskväll på kusten – sista lördagen i augusti. Vi tänder marschaller på stranden och på bryggan och på en sten ute i vattnet. Det glimmar på öarna runt om. Ute på det mörka vattnet lyser lanternor från båtar. Folk åker runt lite stilla för att titta på ljusen.

Mycket vackert att titta på. Lite vemodigt också – ett farväl till sommaren. Samtidigt värmer det i hjärtat med alla dessa glimmande ljus: vi gör det här tillsammans. Hm, det finns många sätt att kommunicera på…

I år hade vi tur. Det var inte särskilt varmt men kvällen var fin och det blåste inte för mycket för marschallerna. Många av dom brann hela natten.

Som vanligt: lite större bild om du klickar. Läs om traditionen med lyskväll hos Wikipedia här.

Andra bloggar om: lyskväll, sensommar, augusti, höst

Slut på festen

Här har folk köat fulla av förväntan på den underhållning som skulle bjudas och på dans och flirt i sommarkvällen. Tjejerna i vida kjolar. Pluntan i bakfickan på killarna. Gick det att köpa öl därinne, tro? (Klickbar bild som vanligt)

Tänk att få hålla om nån i en riktig tryckare på dansgolvet – och hoppas på en fortsättning vid kvällens slut? Bland buskarna runt festplatsen kanske eller nån annanstans. Och man spelade nåt smörigt med Pat Boone – ”Love letters in the sand” – och ”Twilight Time” med The Platters. Eller var det levande musik? Jag har själv dansat därinne en gång i tidiga tonår, men minns inte mycket av det. Och det beror inte på intag av öl eller starkare kan jag försäkra. Det är bara att det är så väldigt länge sen.

Säkert har här dansats mycket och spelats helt annan musik sen jag var där. Jag bor inte i närheten så när man la ner det här vet jag inte. Nu står i alla fall festplatsen öde och ser smått sorglig ut.

Andra bloggar om festplats, övergivna platser, nedlagt, nostalgi, 1950-tal, 1960-tal

Sol och 00-tal

Stockholm i dag: 14 minusgrader, hård vind, snöyra. Läge för lite sommarnostalgi med sol. En sommardag för några år sen halvligger jag på golvet på en veranda och målar en gammal bokhylla.

Det är samma röriga veranda som i inlägget Sol och 50-tal. Det har gått cirka ett halvt sekel sen den förra bilden, röran är i färg och några hundar finns inte med.

Andra bloggar om: vinter, sommar, nostalgi, bilder

Sol och 50-tal

Alla hjärtans dag blev ännu en sån där gråmulen vinterdag utan en gnutta sol. Och inte ett enda geléhallon har jag ätit… Istället letar jag runt i lite gamla bilder och hittar den här (klicka för lite större bild):

Det är 1950-tal. Min pappa tar igen sig i en solstol på en väldigt rörig veranda. Han är inte ensam i stolen.

Andra bloggar om: 1950-talet, sommar, minnen, gamla bilder