Stänga dörren

Kommer ut sent för en liten promenad den här grå grå dagen. I vintermörkret på väg över bron möter jag Stänga-dörren-tanten. Det är länge sen jag såg henne, och i minnet far jag nu nästan 35 år tillbaka i tiden.

Hon ordnade sagostund för småbarn, och vi gick dit. Mammor (det var mest dom man såg ute med barn på den tiden, bara nån enstaka pappa) kunde lämna sitt barn där en stund och passa på att göra nåt ärende eller så kunde man vänta i rummet utanför. Med stängd dörr.

”Inte stänga, inte stänga”, bad min lilla kille. Allra helst ville han ha mig med i rummet. Men det fick man inte. Jag skulle sitta utanför. Med stängd dörr. Jag försökte förhandla med tanten om att åtminstone få ha dörren på glänt så att han kunde se mig sitta där i rummet utanför. Vi gick aldrig dit mer. Vi läste sagor hemma istället.

Detta var flera år innan Anna Wahlgrens ”Barnaboken” kom ut (första gången var 1983), men …hm…jag tycker tänkandet – inställningen hos Stänga-dörren-tanten – liknar Wahlgrens, i varje fall som jag uppfattat den. Nu skulle jag förstås kunna ge mig in på en utläggning här om vad jag tycker om Wahlgrens åsikter och om hennes råd till föräldrar om hur man ska ”uppfostra” barn, få dom att sova i eget rum osv. Men lite grann känns det som att slå på nån som redan ligger (efter boken ”Felicia försvann”) så jag avstår från det. Fast i och för sig ser jag på Wahlgrens hemsida att hon får en hel del stöd och uppmuntran av föräldrar som anser sig ha haft nytta av ”Barnaboken”. Riktigt slagen till slant är hon väl inte, kanske.

I en kommentar hos necesse est har jag skrivit vad jag tycker om det här när ett vuxet barn skriver av sig ”sin sanning” om sin mamma eller pappa. Du hittar kommentaren här. Om jag ska läsa Felicia Feldts bok vet jag inte. Det finns ju så mycket annat jag vill läsa.

Och annars? Ja, mörkt som sagt, mörkt och grått och ganska motigt. Oxveckor kallas visst den här tiden.

Hitta nåt oväntat

Tänk dig att du läser en långtråkig bok eller tittar på en rätt tjatig film med mycket upprepning, brist på dramatik, känsloyttringar osv. Ja, tråkigt helt enkelt – enahanda. Du blir inte särskilt engagerad alls. Men du fortsätter ändå läsa boken eller titta på den där filmen. Det kanske handlar om nåt du egentligen inte alls är särskilt intresserad av. Kanske kan det vara så även om du är på ett föredrag om nåt som inte intresserar dig särskilt mycket och som kanske t.o.m. hålls av nån okarismatisk person. Men efter ett tag börjar du ändå få ut nåt ur den där tråkiga boken, filmen eller föredraget som du inte alls fick först. Du får en upplevelse som du inte alls väntat dig, en sorts mening som du inte alls såg och som överraskar dig. Har du varit med om nåt sånt där? Kanske kan det vara som om man tittar på en stor tavla som inte direkt säger en nånting och efter ett långt tag börjar det framträda delar som fångar ens intresse.

Och nu tänker jag på Andy Warhols film av en man som ligger och sover i 5 timmar och 20 minuter. Det mest spännande är tydligen när mannen vänder sig i sängen en gång. Är det här fenomenet – att hitta nåt värdefullt i det man först tycker är långtråkigt eller enahanda  – förklaringen till att människor fascinerats av Warhols film? Väl i alla fall några? Jag har inte sett filmen, vet inte. Ligger det nåt i att det just är långtråkigt, nåt som bara mal på? Kanske har vi nån sorts medfödd vilja att hitta nåt vi upplever som värdefullt även i det enahanda? Om jag nu skulle hårddra det: skulle jag få fram nåt nytt och oväntat om jag satte mig och läste telefonkatalogen (om den nu finns fortfarande) från början till slut? Visst låter det nördigt. Men jag lovar, jag tänker inte försöka.

Jag hittar nåt som påminner om det här i Siri Hustvedts bok ”Vad jag älskade”. Hon skriver om en av huvudpersonerna i boken, en konstnär, som videofilmar barn i olika åldrar ute på stan som förberedelse för ett konstprojekt. Det är kanske inte direkt tråkigt men det är liksom mer av samma hela tiden. Bokens jag tittar på alla filmerna i oredigerat skick och blir märkligt berörd. Så här står det: ”sammantagna hade fragmenten bildat en syntax där man kunde ana sig till en möjlig avsikt.” Det var som om den som filmat ”hade tänkt sig att få de många liv som han hade dokumenterat att smälta samman till en enhet, som ville han visa det enskilda i det mångfaldiga och det mångfaldiga i det enskilda”.

Tänker också på hur en del människor kan inrikta sig på ett väldigt smalt område som dom fördjupar sig i alldeles väldigt, ägnar år av sitt liv till. Kanske är det inte riktigt samma eftersom dom väl rimligen inte tycker det är tråkigt. Men i alla fall…  Att inrikta sig på att ta reda på precis allt man kan få tag på om t.ex. clematis och sen skriva en väldigt tjock bok om det. Ägna stor del av sitt liv åt clematis. Jag har sett en sån bok om clematis. Den har stannat i minnet som en symbol för dom som väljer att gå in för nån liten detalj, nån liten del i det stora världsalltet. Hm, det är inte som jag det som hoppar omkring från det ena till det andra utan nån större fördjupning – i bloggen i alla fall.  Men vad vet du? Jag kanske annars använder det mesta av min vakna tid åt att forska om och beskriva nån annan växt: nyponrosen kanske? Håller på med ett manus på 1 000 sidor om nyponrosor? Eller maneter? Irukandji kanske, eller Den portugisiske örlogsmannen (bara för att det är ett sånt fint namn)?

Att hitta mening i det som först verkar enahanda och lite trist… Jag far efter ett minne av en egen upplevelse av nåt sånt där vad-det-nu-var som efter ett tags påverkan liksom ”åt sig på mig” och blev nåt annat som jag inte alls förväntade mig. Men det tråkiga är alltså att jag just nu inte minns vad det var för nåt! Fast, hm, det kanske kommer.

Siri Hustvedts bok förresten var mycket bra. Välskriven, engagerande, inte alls tråkig. Rekommenderas!

Skönhetens förlorade liv

Den som injicerat Botox mot rynkor får delvis förlamade muskler i ansiktet och dämpar därmed sin egen förmåga att visa känslor med ansiktsuttryck. Andra människor kan därför ha svårare att förstå och avläsa reaktioner hos en person med Botox-behandlat ansikte. Men det är tydligen värre än så.

För att förstå andra avläser vi inte enbart deras ansiktsuttryck utan härmar dom i viss mån själva – och det är en grund för förståelsen. Minsta baby härmar ansiktsuttrycken hos personer barnet har kontakt med och så fortsätter vi hela livet. Som det står i Ny Teknik: ”Processen ger en återkoppling till hjärnans spegelneuroner, och är en förutsättning för att tolka och förstå känslor hos andra. Nu visar amerikanska forskare att injektioner med Botox stör processen.” Man har testat med två olika grupper där den ena fick Botox insprutat och den andra gruppen behandlades med nåt annat som inte förlamade ansiktsmusklerna (s.k. dermal filler). Botoxgruppen hade signifikant svårare att uppfatta känslor hos andra.

Man vill bli rynkfri och vacker och på kuppen förstör man en del av sin sociala förmåga. Sen kan man knalla runt där med sitt släta vackra ansikte och bli missförstådd och missförstå andra. Lite hårddraget, visst, men i alla fall… På sätt och vis kan man se det som att man bygger som en mur runt sig själv och tappar nåt av det absolut viktigaste i livet: förutsättningarna att ha så bra kontakt med andra som möjligt.

Just den här kopplingen kropp-själ (eller muskler – tankar/känslor) tycker jag är väldigt intressant – hur sammantvinnat det är. Vi speglar den andres ansiktsuttryck med våra egna småmuskler och kan därmed bättre förstå den andres känslor. Fascinerande.

Artikeln i Ny Teknik heter ”Botox minskar din empati”. Jag hittar den inte på webben men ser att Psykologbloggen skrivit om forskningsprojektet här.  Och en artikel på engelska om forskningsprojektet finns här.

Fönstret mot språket

Det sägs att perioden när en baby jollrar är oerhört viktig för att barnet alls ska lära sig tala. Det lär finnas ett fönster mot språket som bara är öppet en viss tid. Ett barn som inte hör mänskligt tal jollrar inte. Barn som vuxit upp bland djur lär sig inte tala. Jag skrev om det där i inlägget Vildar, naglar och avokado (ser att länken där till sidan om s.k. feral children inte funkar längre, men du hittar mycket om du googlar själv på begreppet). Om vetenskapen fortfarande anser att det finns ett sånt där fönster som bara är öppet ett par år får vi kanske höra om på tv ikväll i programmet Vetenskapens värld, tv2 kl 20. Det ska jag titta på.

Har också hört att den som inte lärt sig säga t.ex. bokstaven r i tidig ålder (flera asiatiska folk tror jag) aldrig lär sig det. Vet inte om det är rätt. Kommer du förresten ihåg den där larviga historien om en kille som inte kunde säga r och som var ute och seglade med en tjej som hette Rut. Det blev hårt väder och han skrek: ”Lut, Lut, jag kan inte leva utan dej!” Sen gifte dom sig. Ja ja, jag sa ju att den var larvig…

Men som sagt, barns upptäckande av språket och hur språkförmågan utvecklas hos dom tycker jag är väldigt intressant. Jag har ju dessutom ett litet barnbarn som håller på att utveckla två språk samtidigt. Han bor i Australien och är snart 2½. Han ropar Hej! glatt när vi ses på Skype.

Krig, kvinnor och karlar

Vi följer en amerikansk tv-serie i 10 delar som heter ”Pacific”. Andra världskriget – mot japanerna – långt borta på tropiska öar. Välgjord. Verkar realistisk. Jag vet ju inte men kan tänka mig att det var så där hemskt och väldigt rörigt vid anfall uppför en strand eller skottlossning i en skog på nån tropisk ö.

Vad är det som får soldater att våga livet på det där sättet? Tumla ner i vattnet från en landstigningsfarkost och ta sig upp på en strand i vetskap om att fienden, japanerna, finns där i skogsbrynet och kommer att göra allt dom kan för att döda så många som möjligt. Det är ju rena lotteriet om dom amerikanska soldaterna överlever eller ej. Varför gör man det? Är det nåt mer än att man som soldat är itutad att man ska lyda order – och kämpa för sitt land osv? Är det mäns sätt (inneboende behov?) att ”tävla med varandra” – man drivs på upp för den där stranden för att man har sina kamrater omkring sig? Jag vet inte. Men det vi får se är förstås alldeles gräsligt. Den ena efter den andra blir skjuten, dödad eller lemlästad på olika förfärliga sätt. Jag får hålla för ögonen ibland…

Och så råkar jag i ett helt annat sammanhang på det här citatet:

Den dag då kvinnan intar sin plats bredvid mannen i förvaltningen och ordnandet av sitt släktes yttre angelägenheter, kommer att bli den dag som bebådar död åt kriget som medel att ordna mänskliga tvistefrågor. Ingen regementsmusik och inga fanor skola kunna förleda kvinnorna till den galenskapen att hänsynslöst förgöra liv, ej heller förgylla upp det uppsåtliga dödandet med något annat namn än mord – antingen det gäller en slaktning mellan miljoner eller en tvekamp.

Hon som sa detta hette Olive Schreiner och var sydafrikansk författarinna, föddes i Basutoland 1855. Skrev ett par böcker och ”framförde feministiska idéer”  som det står i Wikipedia. Hon dog i Kapstaden 1920. Så här såg hon ut:

Citatet hittade jag i ”Rösträtt för kvinnor. Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt”, Stockholm 15 december 1914.

För nån tid sen sände tv ett program om och med Hanne-Vibeke Holst, den danska författarinnan bakom serien ”Drottningoffret” som nyligen sänts på svensk tv med Suzanne Reuter m.fl. Tidigare har tv ju sänt andra serier baserade på manus av Hanne-Vibeke Holst.

”Drottningoffret” var väl rätt bra, tycker jag. Framför allt Reuters tolkning av politikern som ju var i en mycket svår situation som sossarnas partiledare pga det som drabbade henne mitt i en valrörelse. Själva slutet på serien var lite ”schablonigt” och förutsägbart, tycker jag, men annars som sagt bra. Nåja, det var inte det jag skulle skriva om utan om Hanne-Vibeke Holst.

Det var inspirerande att se och höra henne. Hon verkar vara en engagerad människa som verkligen brinner för det hon tror på – nämligen att förbättra för kvinnor i världen. Oj oj, vilken uppgift… Det finns ju en del kvar att göra. Hanne-Vibeke Holst tyckte att många kvinnor är för lata, för oföretagsamma. Fler borde ge sig in i kampen.

Hm, ja vad ska jag göra för kvinnorna då? Blogga lite mer feministiskt kanske. I alla fall har jag just valt Hanne-Vibekes självbiografi ”Min mosters migrän eller Hur jag blev kvinna” som buss- och t-banebok. Har läst den en gång tidigare men känner för att läsa om.

Programmet jag såg var K-special ”Drottningen bakom Drottningoffret – Hanne-Vibeke Holst” och det sändes 17 januari. På svt.play här.

Det är bra att vara snäll

Nu ska det handla om barn igen. Vilken väg eller vilken metod ska man välja som förälder? Vilket är viktigast: att barnet får stöd och hjälp att utvecklas emotionellt och socialt till en människa med god självkänsla och med empati för andra eller att barnet får så goda förutsättningar som möjligt att bli framgångsrikt i betydelsen tjäna mycket pengar och få makt? Alltså ”att fostra barnet till vinnare”.

När jag läser PO Tidholms artikel i DN igår blir jag förskräckt. Är trenden nu i USA – och i Sverige också förstås – att barnen ska tränas, formas eller curlas till framgång? Och är metoderna att få dom att göra som föräldrarna vill (inte som dom själva vill): skambeläggande genom skamvrån eller s.k. time out som det också kallas och manipulation genom olika belönings- och bestraffningssystem?

Några boktips för den som vill läsa om andra sätt att ta hand om sina barn finns i mitt förra inlägg om det här:  Skam, skamligt – Fy skäms!

Barn på landet har det bättre skriver PO Tidholm. Intressant.  Det kan finnas nackdelar med att bo i en by på landet men som Tidholm skriver avslutningsvis: ”… om gemenskapen är inkluderande och faktiskt innehåller en positiv uppsättning värderingar kan dess villkor lära barnen något som ett helt land gör allt för att försöka glömma: Att vi trots allt är beroende av varandra och att det är bra att vara snäll. För då får man vara med och leka.” Du hittar artikeln i DN här

Har förresten läst ut den bok jag nämner i det där tidigare inlägget om skam: ”Parenting for a peaceful world” av den australiensiske psykologen och terapeuten Robin Grille. Han beskriver hur föräldrars inställning till och behandling av sina egna barn förändrats under historiens gång och visar på det starka sambandet mellan bättre behandling av barnen och samhällets utveckling mot större demokrati, mer respekt för mänskliga rättigheter m.m. Mycket intressant läsning. Finns bara på engelska än så länge tyvärr.

Bloggaranalys

Vem är jag? Eller kanske, vad säger bloggen om mig som person? Ögonblick i norr uppmanade mig och andra bloggare att ta ett test. Såna där test kan vara lite frestande att göra fast jag ju vet att det är mest trams och skoj. Man får ta det lite som en sällskapslek. Ungefär som astrologi och stetoskop tänkte jag säga – innan jag kom på att ordet jag far efter är horoskop. Sånt tror jag inte heller på. Stetoskop däremot kan nog vara bra om det används av nån som kan. Nä, nu verkar jag komma från ämnet. Åter till testet:

Det visade sig att jag är en ”doer” som sorteras in under bokstavskombinationen ESTP. Så här beskrivs jag. Eller snarare: den som gjort testet får fram denna bild av hur jag är utifrån vad och hur jag skrivit i bloggen:

”The active and playful type. They are especially attuned to people and things around them and often full of energy, talking, joking and engaging in physical out-door activities.

The Doers are happiest with action-filled work which craves their full attention and focus. They might be very impulsive and more keen on starting something new than following it through. They might have a problem with sitting still or remaining inactive for any period of time.”

Hm, vad ska jag säga om det där då? Full av energi låter ju trevligt. Utomhusaktiviteter stämmer bra även om dessa aktiviteter denna årstid mest handlar om promenader (partiella eller ej). Svårt att sitta still och vara sysslolös stämmer bra också. Har lätt för att sätta igång med nåt men inte lika intresserad av att göra klart det. Aha, exempel: min partiella dammsugning häromdan. Iddes inte ta mer än det värsta.

Förutom denna beskrivning kom också en bild av hjärnan med de områden markerade som jag använder särskilt flitigt när jag bloggar. Men som jag sa är jag ju rätt skeptisk till sånt här överhuvudtaget så jag bryr mig inte om att lägga in bilden. I alla fall visade den att vissa delar av hjärnan varit igång och det låter ju bra.

Hm, jag undrar om alla resultat blir övervägande positiva. Det kanske är en snäll person som gjort testet.
Testet hittar du här.

Skam, skamligt – Fy skäms!

Att bita huvet av skammen. Vara skamlös. Komma med ett skamligt förslag. Eller med ett skambud kanske? Nu går skam på torra land. Skam den som ger sig. Stå i skamvrån. Man kan skambelägga nån. Man kan säga: Fy skäms! Skäms du inte?! eller Shame on you (om man vill vara lite internationell)! Och nej, just nu kommer jag inte på nåt mera. Har bloggat om skam nån gång tidigare och nu känns det som det är dags igen. Skam är ett intressant fenomen. Dom som utrett begreppen skam och skuld brukar definiera det som att skam är nåt man känner för den man är medan skuld är nåt man känner för nåt man gör eller gjort. Ja, så är det nog.

Att jag funderar över skam har att göra med att jag sen lite drygt två år tillbaka har ett barnbarn (som bor i Australien, tyvärr – suck!). Det har fått mig att fundera över under vilka förhållanden barn i olika länder växer upp i dag, hur dom behandlas av sina föräldrar och av omvärlden. Mina egna barn är ju vuxna sen länge men nu har jag alltså börjat intressera mig igen för barn och läser gärna böcker om barns utveckling, om olika sätt att se på barn och samspelet mellan barn och föräldrar. Jag är ju farmor för 17 gubbar och farmödrar ska väl också läsa på om sånt där?

Man talar om barnuppfostran men jag gillar inte ordet uppfostran egentligen. Skulle vilja ha nåt annat ord för det. Jag tycker inte att föräldrar ska uppfostra sina barn. Föräldrarnas roll är att finnas där för sina barn, vara goda föredömen genom sina handlingar och skapa en så bra miljö som möjligt för barnen att växa upp där barnen kan utvecklas på bästa sätt – emotionellt och på annat sätt – och helst i sin egen takt. Man ska inte tubba barn att bete sig på ett visst sätt bara för att man tycker det är bekvämare att ta hand om dom då eller för att man vill visa upp för andra hur duktiga barn man har.

När jag var i Australien nyligen såg jag en australiensisk bok riktad till föräldrar som hette ”Taming the toddler”. Rubriken visar rätt väl hur många australiensiska föräldrar antagligen tänker om barn – Usch, säger jag! I den boken tyckte författaren t.o.m. att det var helt ok med en liten dask ibland. I Australien är det förbjudet att aga barn i skolan men inte hemma. Tack och lov är det förbjudet här. Sverige var ju första land i världen med att förbjuda
barnaga, och även om barn tyvärr säkert fortfarande får smörj i en del svenska hem har förbudet troligen ändå lett till en attitydförändring. Dom flesta tycker nog inte att det är ok att slå barn. Men fråga ”mannen på gatan” i England om det! Eller i Australien…. Dom verkar inte tro att det alls går att uppfostra barn utan att bestraffa dom fysiskt ibland.

Man ska visa respekt för barn precis som man ska visa respekt för vuxna. Barn ska inte ses som ”ofärdiga” vuxna som ska fixas till så dom sköter sig och föräldrarna slipper skämmas för dom.

Jag tycker det är hemskt att en del föräldrar – tyvärr även i Sverige – använder s.k.  supernanny-metoder med skamvrå och olika andra metoder för att manipulera barn genom bestraffningar och belöningssystem. Skamvrån – ibland kallad timeout istället – har ju kommit tillbaka,  ibland i form av en särskild pall att sitta och skämmas på eller en matta kanske med texten ”Naughty spot” (ja, såna lär man kunna köpa i USA t.ex.). Jag googlade lite på supernanny och kom direkt in på en supernanny-sida där första rubriken efter ordet Welcome är ”Still not the boss of your kids?” och så följer olika råd om hur man ska hantera sina barn, få dom att prestera på rätt sätt och om hur man ska ”chefa över” dom. Hm… Dom här supernanny-metoderna verkar ha fått störst genomslag i engelsktalande länder – i England, USA och Australien.  Men dom finns ju också i Sverige som ju alltid ska ta efter USA i olika sammanhang. Jag tror att barn kan skadas av såna här sätt att behandla dom.

Innan jag åkte till Australien för att hälsa på sonen och lilla barnbarnet läste jag en härlig bok av Lars H Gustafsson: ”Växa, inte lyda” . Läs den, alla unga föräldrar! Och gamla också för den delen – och andra som intresserar sig för barn och barns utveckling. Jag tror väldigt mycket mer på dom mycket kloka tankar som Lars H Gustafsson förmedlar än t.ex.  föräldrarådgivare som Anna Wahlgren med den där omdiskuterade lära-sig-sova-metoden m.m. Sonen fick boken ”Växa, inte lyda” i present av mig. Tankarna i boken överensstämmer väl med hur han själv ser på sin föräldraroll och han blev glad över att få sitt synsätt bekräftat genom Lars H Gustafsson.

Föräldrar som säger åt barn på ett sätt som får barnet att skämmas gör det ju säkert för att lära barnet nåt och få barnet att bete sig på ett sätt som föräldern tycker är bra. Och det kanske funkar så också. Barnet kanske gör som föräldern säger. Men hur känner sig barnet inuti när man hutar åt det så det skäms? Lars H Gustafsson skriver om hur skamkänslan kan inympas i barnet utifrån: ”Barn står här vidöppna inför vuxen påverkan. När de blir utsatta för kritik, ignorans eller hån och inte förstår sammanhangen känner de sig ofta ‘fel’ och ‘dåliga’ och ‘ingenting värda”.  – Och jag undrar: kan nån egentligen tycka att det är bra att barnet får negativa känslor och tankar om sig själv? Om man tänker efter lite menar jag.

Ja, oj, nu börjar det bli långt det här. Har du orkat ända hit? Fast jag kör väl på lite till nu när jag har fått upp farten.

Många (dom flesta?) som är vuxna nu har nog blivit uppfostrade med metoder som innehåller skam- och skuldbeläggande, bestraffning av olika slag och belöningssystem – allt med syfte att barnet ska bete sig som föräldern vill. Och så fortsätter vi att uppfostra våra egna barn på samma sätt. Men i dag kommer ny kunskap om vad som kan hända med barn som behandlats på detta sätt.  Många psykologer, psykoterapeuter och forskare som ägnar sig åt dom här frågorna hävdar i dag att barn kan få emotionella skador av olika slag av den här sortens barnuppfostran – skador som stannar kvar länge, kanske hela livet. Jag hoppas att unga nyblivna föräldrar tar till sig av dom nya rön som kommer fram. Man är ju inte automatiskt en bra förälder bara genom sunt förnuft eller genom att göra likadant som ens egna föräldrar gjort.  Man behöver kunskap och man måste vara öppen för ny kunskap. Oj, vad jag håller på och predikar nu! Ska sluta med det.

Fast jag måste lägga till att det faktiskt är intressant att läsa såna här böcker även för den som inte lever med barn. Vi har ju varit barn allihop en gång och kloka böcker av det slag jag pratar om här kan få en att förstå mer om sin egen barndom, om hur man blev behandlad som liten och om vad det kan ha betytt för ens egen utveckling senare i livet.

Jag bloggar nog lite mer om det här framöver när jag läst lite mer av dom här böckerna jag ska tipsa dig om nu.
Lars H Gustafsson, ”Växa, inte lyda” (har läst – rekommenderas, mycket bra!)
Daniel N. Stern, ”Ett litet barns dagbok” (tror den är bra men har inte läst än)
Robin Grille, ”Parenting for a peaceful world” (håller på och läser den. Mycket intressant bok! Återkommer nog till den framöver) och ”Heart to heart parenting” (inte läst än). Grilles böcker finns inte på svenska efter vad jag vet.

Lars H Gustafssons blogg hittar du här. Citatet ovan är hämtat ur en artikel som han skrivit. Den finns här.
Mer om Robin Grille och hans böcker kan du läsa här.

Att lämna spår

När jag var barn kommer jag ihåg att jag under nån period funderade över varför jag levde, vad det var för speciellt med mig? Jag tyckte att det måste finnas nån särskild innebörd med att just jag levde just nu. Nån mening måste finnas. Jag tror inte det är ovanligt att barn tänker så nån gång. Lite senare släppte jag tanken på att det måste vara nåt särskilt med mig och funderade istället över det här med att lämna spår, kanske var jag i yngre tonåren då, minns inte riktigt. Men det kändes viktigt att liksom ”rispa på jordytan” och lämna tydliga spår. Någon mening med att jag levat måste finnas. Mening för vem kan jag undra? För anhöriga, släkt och vänner, efterlevande? Eller för mänskligheten – oj oj oj?! Då måste jag väl vara en Einstein eller nåt och det är jag ju inte.

Läser en artikel i SvD om den danske författaren Benny Andersen. Har inte känt till honom tidigare (borde jag det?) men han verkar värd att kolla in lite mer. I artikeln citeras dikten Råd till mina barnbarn:

Sätt upp stora mål.
Lämna tydliga spår.
Det skall synas att ni har varit här.

Så där tänker och känner jag nog en del  fortfarande. Samtidigt tycker jag ju också att den som vill leva sitt liv på en öde ö – kanske ägna sig åt att läsa böcker eller titta på havet – och inte lämna andra spår än fotspår på stranden ska få göra det. Var och en får väl bli lycklig på sin fason.

Vilka spår har jag själv satt hittills då, kan jag undra? Och vilka möjligheter framöver har jag att sätta spår? Det hastar. Tiden rusar på. Mina barn är förstås en sorts spår. Men annars då? Är den här bloggen ett spår? Eller ska jag få ur mig en roman innan det är dags att lämna in?
Kanske ska jag bara känna mig lite ”stärkt i anden” av Benny Andersens lilla dikt och fortsätta fundera över hur jag ska lämna dom där spåren. Försöka sätta upp några stora mål kanske…

”Skäms för att vara dansk” artikel i SvD här.

Anthony Hopkins på mc

Jodå, jag finns kvar här även om det blir långt mellan inläggen för närvarande. Nu ska det handla om motorcykelfilm.

Häromdan såg jag en film på dvd som gick på bio för ett par år sen: ”The world´s fastest Indian”. Filmen handlar om Burt Munro, Nya Zeeland, vars stora intresse var motorcyklar och särskilt en av märket Indian. Den var från 1920-talet. Han renoverade och byggde om den – på sitt alldeles egna sätt – för att få den att gå snabbare. Munros stora dröm var att få tävla med andra mc-fantaster i Utahs saltöken på nån för  mc-folk välkänd bana. Och han lyckades – inte bara en gång utan flera. 1962 deltog han för första gången i en tävling i Bonneville Salt Flats i Utah. Då var han 63 år. Han återvände dit och tävlade flera gånger. Den 26 augusti 1967 slog han världsrekord för mc under 1000-cc på Bonneville-banan. Det rekordet innehar han fortfarande. Då var Burt Munro 68 år och körde en 47 år gammal mc – en Indian.

Filmen om Munro är mycket sevärd även för den (som jag) som inte är ett dyft intresserad av motorcyklar. Burt Munro spelas av Antony Hopkins. Att han är en skicklig skådespelare vet jag ju sen tidigare. Då tänker jag inte i första hand på Hannibal Lecter utan mer på t.ex. ”Återstoden av dagen” där han spelar en butler – instängd i sig själv. I ”Indian”-filmen gör han en helt annan karaktär – en man med en härlig inställning till livet och en väldig charm i mötet med sina medmänniskor.  Hopkins är enormt bra i rollen. Man tror verkligen på denna ”gubbe” – och charmas av honom!

På dvd:n fanns också som extramaterial en lång intervju med den verklige Burt Munro, gjord flera år före filmen förstås eftersom Munro dog 1978. Det är lustigt att se och höra Munro, och det är tydligt att Hopkins inför filmen verkligen levt sig in i människan Burt Munro, hans sätt att vara och att tala och närheten till skrattet.

Ja, jag blev verkligen fångad av den där filmen trots att jag som sagt är helt ointresserad av motorcyklar och mc-tävlingar. Det handlar nog dels om att jag tycker det är fascinerande att se en människa som är så helt inställd på att genomföra nånting han drömt om och som jobbar i många år för att uppnå det – och som lyckas! – dels Hopkins fantastiska tolkning av den här personen. I intervjun med Munro säger han med ett leende nåt sånt här: ”Effort and concentration is what makes life worth living”.

Här några länkar:
Burt MunroBonnevilleAnthony Hopkins