Om att skriva för hand -2

I en understreckare från SvD skriven av Alexandra Borg, docent i litteraturvetenskap och kritiker, står det bl.a. så här:
”Hur du skriver påverkas av din hands anatomi, av senor, ligament och muskler. Vid en kraftig uppförstoring av ett handskrivet meddelande avtecknar sig hjärtslagen hos den som skriver i bokstavslinjerna; pulsen syns som mikroskopiska hack. Skriften är ett slags grafiskt EKG, eller en lögndetektor. Den visar hur vi mår, om vi är trötta eller stressade, utvilade eller lugna.” Artikeln har du här.

Och jag tänker på en handskriven anteckning som min farfars far Otto, barnbarn till Lars Rolander, lämnat efter sig. Familjen bor då i Gävle, och det är nyårsafton 1906. Tonårige sonen Rolf har gett sig iväg för att åka skridskor på yttre fjärden med kompisar. Han kommer aldrig tillbaka.

Fadern har för vana att varje nyårsafton göra en anteckning om hur året varit, hur det är med familjen m.m. Också denna nyårsafton skriver han. De första raderna är skrivna tidigare på dagen. Sedan fortsätter han på kvällen. Att han är upprörd nu är lätt att se. Handstilen är spretig och ojämn. (Klicka på bilden om du vill se den större). – Rolf hade tydligen inte träffat sina kompisar än men gett sig ut på isen och försvunnit. På kanten till vänster som inte kom med riktigt här står det: ”Skola vi väl i vår återfinna vår gosse?” Och det var så det blev: han hittades på våren efteråt. Hemskt för familjen alltihop.

På sistone har detta med handskriftens betydelse uppmärksammats alltmer, bl.a. har man rapporterat om att dagens skolbarn inte kan skriva för hand.

För egen del skriver jag sällan för hand numera. Men visst, jag vill öva upp det. Letat fram en skrivbok med många tomma sidor och köpt en ny penna som jag hoppas är behaglig att skriva med. Sen gäller det ju att göra det också. Det blir väl en del prokrastinering antar jag.

Ingen av mina tre böcker har jag skrivit för hand. Borde jag skriva bok nr 4 för hand, tro? Det sägs ju att den där förbindelsen hand-och-hjärna är värdefull att ta vara på.

Jag tycker om hur Alexandra Borg avslutar sin artikel: ”Den analoga texten, får vi komma ihåg, har ett trumfkort den digitala saknar: den behöver ingen programvara för att realiseras. Den står så att säga för sig själv, öppen och tillgänglig för var och en, ett kulturarv i egen rätt. Alldeles oavsett om du berättar om hunden Smulan eller en uppväxt i Neapel [AB har nämnt Ferrante tidigare i texten] lämnar du spår; spår som säger jag var här, jag tänker, jag finns.”

Ostindiefararen tillbaka i Göteborg

Ostindiefararen, som varit borta från Sverige i ungefär ett år, kom i dag tillbaka till Göteborg. Man sköt salut från fartyget som inledning på stadens 400-årsfirande. Det var meningen att Götheborg skulle segla till Kina under den här tiden det varit borta, men det blev inte av pga coronarestriktionerna i landet. Men nu är fartyget tillbaka lagom till jubileumsfirandet. Göteborg grundades av Gustav II Adolf och fick sina stadsprivilegier redan den 4 juni 1621, men firandet blir alltså nu under detta år.

Göteborgsposten hade en artikel och sände även tillfället då Götheborg långsamt kom in i hamnen, dock utan några segel uppe. GP här. Jag var inte med i Göteborg i dag men lägger istället in detaljbild från fartygets rigg när vi var ombord i juli 2005 vid ett besök i Göteborg.

Min hemstad Söderhamn grundades också av Gustav II Adolf, som ståtar med sin profil på en obelisk på rådhustorget. Söderhamn fick sina stadsprivilegier den 6 september 1620. Hur mycket firande det blev när stan fyllde 400 år vet jag inte. Kungaparet skulle komma dit men skrev ett brev istället, ser jag. Det var ju pandemi. Lite försenat firande skedde tydligen i augusti och september 2020.

I maj 2019 skrev jag om Söderhamns 400-årsjubileum och om en fin bok om stadens historia på min hälsingeblogg Arundo här.

Men tillbaka till ostindiefararen. Livet ombord på ett sådant fartyg under 1700-talet och början av 1800-talet var säkerligen rätt tufft – om man nu inte var kapten, styrman eller superkargör, förstås. Olyckor skedde då och då. Sjömän kunde spolas överbord i hårt väder. Många dog också i sjukdomar. Jag berättar om livet ombord i min senaste bok ”Från Österland med sjömanskistan full”, en historisk roman om en gammal anfaders levnadsöde. Du hittar flera blogginlägg från de senaste dagarna om boken och på sidan Mina böcker. Beställs hos GML Förlag och finns även hos Adlibris och Bokus.

”Från Österland” – min nya bok

Ja, nu är den klar, ”Från Österland med sjömanskistan full”, min nya bok. Den handlar om Lars Rolander, förmögen grosshandlare i Stockholm under första hälften av 1800-talet. Nitton år gammal var han med i besättningen på Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg på resa till Kina 1788-90. Han fyllde sin sjömanskista med kinesiska varor att sälja efter hemkomsten.

Lars Rolander, en ”selfmade man”, målmedvetet inriktad på att hjälpa sina många barn till så bra liv som möjligt. Framgångsrik blev han, men stora sorger och svårigheter drabbade honom. Och tiden han levde i var orolig. Sverige förlorade Finland, kolera utbröt, folkliga uppror skedde i Stockholm, mordet på Axel von Fersen med mera. De stora segelfartygens tid skulle snart vara slut. Ångdriften började ta över. Sverige var på väg in i industrialismen.

Rolander är en gammal anfader; mitt efternamn Roland har jag efter honom. Dessutom några saker från Kina-resan som en gammal linjal från Sumatra och nåt annat. Bild på linjalen och anfadern hittar du här. Har bloggat om Lars Rolander flera gånger tidigare. Använd sökrutan upptill till höger så hittar du inläggen.

Det var för den här boken som jag var på tryckeriet med de gamla Heidelbergpressarna för ett tag sen – inlägget ”Brigitte Bardot” här.

”Från Österland med sjömanskistan full” beställs från GML Förlag och finns även hos Bokus och Adlibris.

Experimentet

När jag för nu flera år sen gick in på en bank för att utföra ett bankärende fick jag veta att ”nä, här hanterar vi inte kontanter”. Förbluffad – jag trodde ju det var pengar bankerna höll på med. Minst lika förbluffad blev jag när jag vid besök i Melbourne nyligen fick klart för mig att mitt 14-åriga barnbarn inte har läroböcker att göra sina läxor med. Han ska arbeta med instuderingsfrågor han får via nätet. Skolan använder inte skolböcker!
Och likadant är det tydligen i Sverige. Befängt!

Lärare har tydligen i många år påpekat vikten av läroböcker och hur det påverkar barnen i helt fel riktning att inte ha sådana. Två av tre lärare anser att läroböcker är ”mycket viktiga” för elevernas kunskapsutveckling ser jag i en tidning. Och Skolverket verkar ju vara fel ute som just propagerat för användning av digitala läromedel: ”kvaliteten i undervisningen blir bättre med hjälp av digitala verktyg”.

”Vi har en läskris i svensk skola” säger skolministern Lotta Edholm. Orsaken är bl.a. att ”digitala läromedel tryckt undan fysiska böcker”. Hm… ”tryckt undan” som om digitala läromedel bara kommer av sig själva och gör saker. DN här.

Alex Schulman skrev om det i sin krönika häromdan: ”Jag saknar skolböckerna – barnens digitala inlärning är ett helvete” – här.

Bra att det här uppmärksammas mer nu, och kanske kan vi hoppas på en ändring. En fundering: Hur ser det ut på universitet och högskolor? Har man skippat böckerna där också? Ett svar på det kom i dagens SvD: ”Professor: Studenter skriver sämre” – här.

Ja, suck! Det är illa alltihop. Jag läser vidare i boken ”Handen i den digitala världen” av Göran Lundborg. Om sambandet mellan hjärnan och handens rörelser, om spegelnervceller med mera. Om man inte använder sina händer kan man tappa funktioner i hjärnan. En passiv hand kan snabbt få en minskad representation i hjärnan – enligt principen ”use it or lose it”, skriver Lundborg. Intressant bok.

Lägga sig platt

Bra ledare av Amanda Sokolnicki i dagens DN ”De anständiga partierna skulle förändra SD – det blev tvärtom” här. Och häromdan intervju i samma tidning med en självbelåten partiledare som segervisst ser sig som statsminister efter nästa val, här. En till häromdan ”Rasism i SD? Det var det jävligaste – det hade jag ingen aning om!” här.

USCH vad jag tycker illa om hur det ser ut i svensk politik i dag! Det är verkligen riktigt riktigt illa – på många sätt. Måtte svenskarna vakna och åtminstone till nästa val inse vad partiet står för och rösta bort det så mycket det bara går.

Ibland känns det som om jag skulle vilja sätta mig i ett hörn med en filt över skallen i väntan på att den tid som är ur led ska vridas rätt igen. Men det är ju ingen bra idé. Bättre då dels att inte hålla inne med vad jag tycker om svensk politik i dag (som jag ju gör i min blogg då och då), dels njuta av våren och tänka på annat som jag blir glad av. Sånt som på min cykel som ska upp ur källaren nu snart och på kajaken som ligger och väntar på mig på Sandskär… och en hel del annat.

Aleksej Navalnyj

Skurkstaten Ryssland följer den sovjetiska traditionen att bryta ned politiska fångar med meningslösa straff och även genom att långsamt förgifta dem. Anna-Lena Laurén skriver i DN om detta och om hur Aleksej Navalnyjs hälsa snabbt försämras i straffkoloni nr 6 Melechovo utanför Vladimr.

Aleksej Navalnyj på videolänk från fängelset i september 2022. Foto: Dmitry Serebryakov/AP

Tidigare i år skrev jag och frågade vad den då fortfarande ganska nya regeringen vidtar för åtgärder för fångar som Aleksej Navalnyj, Gui Minhai och Dawit Isaak.

Det tog lång tid men sen fick jag – inte oväntat – ett riktigt blaha-blaha-svar från två avdelningar på UD. Inga svar på mina frågor utan bara sånt som ”verka för en robust och principfast politik gentemot Ryssland”(Navalnyj),”arbetar målmedvetet och ser hela tiden över alla möjliga vägar framåt med syfte att nå resultat” (Dawit Isaak) och ”Arbetet för Gui Minhai fortsätter med oförminskad styrka” ”Regeringen kommer att agera oförtröttligt för att nå en lösning där Gui Minhai återges friheten”. Ja, som sagt nåt annat var väl inte att vänta, men jag ville prova i alla fall.

”När Navalnyj senast var sjuk fick han adekvat vård efter att 481 ryska läkare skrivit under ett öppet brev till fängelsemyndigheterna” skriver Laurén.

Jag önskar att en liknande aktion görs nu så snart som möjligt. Att de som har en plattform att stå på och uttala sig ifrån kan göra någonting konkret som ger effekt. Min lilla bloggpost lär ju Ryssland inte bry sig om. Gör nåt för Navalnyj! Nu!

Lauréns artikel i DN här.

Lägga i grus och aska

Gick förbi Tegelbacken igår på promenaden och stannade till vid den här synen. Här jobbades det för fullt på Annandagen.

Det är det s.k. KPMG-huset alldeles till höger om Sheraton som rivs. Halva är redan borta, den del som låg intill Sheraton. Ett åtta-nio våningar högt kontorshus försvinner. Byggnaden stod klar 1972. Nu är den nedgången enligt en artikel jag såg och takhöjden är för låg.

Här ska byggas nytt förstås. Ett kontorshus på 11 våningar ska det bli. En bra grej är att man tar vara på de omkring tusen fönstren i den gamla byggnaden. De smälts ner i Tyskland och blir till nya fönster i nybygget. Det är tydligen första gången det sker i Sverige. Allt enligt en artikel i Mitti här.

Hittar även en artikel från 2013 från Bevara Stockholm här.

Tidigt 70-tal låter ju inte alls gammalt för mig. Kanske beror på att jag är så gammal själv…
Men tanken på resursslöseri kommer förstås. ”Rivningsskam” skriver man i Mitti:s artikel. Sammalunda med Läkarhuset på Odenplan, byggt nån gång på 60-talet. Det ska också rivas för att det är omodernt. Läkarhuset är inte vackert. Men säkert skulle man kunna renovera fasaden och göra byggnaden snyggare. Men det handlar väl inte alls om det utan om ”follow the money”. Man måste ha fler och större och modernare kontorsytor som är attraktiva att hyra ut och som man tjänar mycket kosing på.

ChatGPT

Ja, mycket om detta i tidningarna dessa dagar. Klart jag provat det, nyfiken som jag är.

Testade ChatGPT engelsk version och bad den skriva en kort text utifrån några punkter jag ville ha med samt instruerade den om vilket slags text jag ville ha. Svaret kom snabbt men texten gick inte alls att använda som den var. Däremot gav den mig visst uppslag till hur jag kunde förbättra det utkast jag hade gjort själv.

Har verkligen blandade känslor om ChatGPT. Inte vill jag att den ska skriva blogginlägg åt mig, och vill inte heller att de som läser min blogg ska tänka att ”det här har hon inte skrivit själv, det har hon gjort med AI”.
Lovar och svär att det är jag själv som skriver inläggen i mina två bloggar – inte nån AI-robot!

Läste någonstans också att folk tar bilder av månen med mobilen och bilderna blir förvånansvärt bra och tydliga. Mobilbilden visar månens yta med kratrar m.m. väldigt tydligt. Men… det har inte mobilen alls klarat av själv utan bilderna har förbättrats med AI – utan att man bett om det om jag fattat rätt. Det finns ju så många proffsbilder av månen tagna med avancerad utrustning som AI kan hitta på webben. Det där gillar jag inte alls! Att AI ska komma in och mixtra med bilder jag tagit med mobilen – nej tack! Hur vet man om AI är där och nosar eller ej? Och kan man stoppa den? Eller är det så att om en förbättring av bilden på månen skett så har man bett om det?

”Du sköna nya värld”? Utveckling av robotar som ChatGPT – hur bra eller dåligt eller osäkert blir det?

Wolodarski skriver om ChatGPT i DN i dag här.

Om mänskliga rättigheter

”Före valet bad Amnesty alla partier att åter skriva under att Deklarationen var grunden för deras politik. Tre partier avstod demonstrativt: SD, KD och M. Nu kommer signaler från S att de inte heller anser att det där är särskilt viktigt”, skriver Ola Larsmo i en artikel DN i dag (länk nedan). Det handlar alltså som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948.

Hm… inte särskilt viktigt?
Yuval Noah Harari ser på FN:deklarationen som en av många uppdiktade myter människorna själva hittat på. De flesta människorättsaktivister tror uppriktigt att det finns mänskliga rättigheter, skriver Harari i den mycket intressanta boken Sapiens. Han menar att de mänskliga rättigheterna ju inte finns i verkligheten utan hör till vår föreställningsvärld. Vi har hittat på dem och kommit överens om dem och sen tror vi på dem. Det är ungefär som att vi tror på pengar och pengars värde, religioner, stater m.m.

Men om stater/länder i politik, lagar m.m. ”lever efter” denna myt, kollektiva föreställning eller överenskommelse när det gäller de egna medborgarna och försöker påverka andra länder att också uppfylla deklarationen så borde det kunna leda till att människor kan få det bättre. Det är väl tanken ändå. Men nähä då… SD, KD och M skriver inte under på det, och S tycker inte det är särskilt viktigt.

På Regeringens egen sida under rubriken Fakta om mänskliga rättigheter står det: ”Regeringen är ytterst ansvarig för att de mänskliga rättigheterna tillgodoses i Sverige.” Ändå skriver inte regeringspartierna KD och M under på det, och det gör inte regeringens ”partner” SD heller. Kommer man att ändra texten på den där sidan?

Vad är det för regering vi har? Man – jag – upphör inte att förvånas och förskräckas. Regeringen struntar i de mänskliga rättigheterna, den struntar i att vidta kraftfulla åtgärder mot det stora hotet mot vår jord – den globala uppvärmningen – osv, osv. Mycket när det gäller klimatet ser ju ut att gå åt helt fel håll! Detta trots de mantra om att nå uppställda mål som klimat- och miljöministern Pourmokhtari kommer med.
Kan vi inte kicka ut dem allihop och få till en ny bättre regering? – Usch för alltihop!

Läs Ola Larsmos artikel ”Nedmonteringen av demokratins självförsvar har skett gradvis” här.

De, dem, dom – igen

Nu har jag funderat mer på detta efter att ha läst Alex Schulmans krönika i DN i dag (länk nedan). Schulman skriver: ”I grund och botten är väl frågan helt ointressant, vissa använder de/dem och andra använder dom, det uppstår ingen förvirring oavsett, båda funkar, de två sidorna skulle kunna leva sida vid sida på den här jorden, i fred och samförstånd.”

Ja, ja, så kan man tänka, men han glömmer bort en sak: Det finns de som tror att det är fult att skriva dom och att man därför när man vill skriva korrekt skriftspråk ska skriva dem. Det är nog ofta yngre människor, som gått i ”den nya skolan” och som inte kan det här eller är osäkra på det. De kan därmed skriva meningar som ”Dem kommer på middag ikväll”. För oss som lärt oss skilja mellan de och dem låter det där riktigt illa, obildat och töntigt.

Nu ska jag själv dra mitt lilla strå till stacken och börja vårda mitt språk bättre i bloggen: Ut med dom och in med de och dem. Ska prova med det ett tag i alla fall. Började med att justera på ett par ställen i förra inlägget om den ruskiga flygolyckan 1949.

Dom kommer jag bara att skriva när det handlar om en dom i domstol, fälla en dom över någon, ett omdöme om nånting eller en dom i betydelsen domkyrka eller katedral. Capisce?

Schulmans vånda över fel han råkat göra i någon av sina böcker skriver han också om. Och det där känner jag ju igen.

På den här murriga bilden från 2013 står jag på bokbinderiet och framför mig ligger första högen tryckta och bundna ex av ”Sandskär i mitt hjärta”, min första bok. Oj, vilken trevlig känsla det var att hålla det första exemplaret i handen!

Inte tänkte jag just då på att jag kunde ha gjort nåt fel eller nån blunder i boken. Och för all del, visst hade jag gjort några såna, men väl inte så allvarliga ändå. Pinsammast var att jag i ett fall tog fel på generationer och kallade någon dotter till där det skulle vara barnbarn till. Jag gjorde sidan Korr i bloggen Arundo där jag kunde lägga in rättelser och kompletteringar.

Här kommer länken till ”Inget tycks göra svenskar så arga som språkfrågor”, Schulmans krönika i DN: här.