Om munskydd/ansiktsmask

Vi använder ansiktsmask typ P3 när vi handlar mat eller går på apoteket, besöker vårdcentralen eller åker buss (t-bana har jag inte åkt på flera månader) och vid liknande situationer. Dom skydd vi använder är av typen P3, CE-märkta och har en liten ventil mitt fram. Skydden köpte vi inför vistelse i Melbourne i januari där ”bush fires” härjade utanför stan och utomhusluften tidvis var hälsovådlig. Vi fick användning av dom också. Stundtals var luften så dålig att vi måste använda skydd även inomhus. Ruggigt att vara med om, faktiskt. Det gick ju över så småningom, efter 10-12 dar eller så, och kändes som en väldig befrielse när det gick att andas utan skydd igen. Efter hemresan kom skydden till pass här hemma.

Folkhälsomyndigheten håller benhårt fast vid att inte rekommendera ansiktsmask o.d. annat än inom vården. Istället upprepar man att vi ska hålla oss socialt distanserade, stanna hemma om vi är det minsta sjuka och tvätta händerna. När kommer FHM att ändra sig och rekommendera människor att skydda sig själva och andra genom att bära ansiktsskydd – av typ P3 eller enkla tygmasker? Det handlar inte i första hand om bristande tillgång på effektiva masker eftersom undersökningar visat att även enklare tygmasker (med tre lager tyg) ger visst skydd. Häromdan köpte vi förresten en förpackning P3-masker i järnhandeln så även såna finns att tillgå.

Resultatet av en studie genomförd på uppdrag av WHO (en genomgång av 216 studier från 16 länder på sex kontinenter) kom 5 juni och visar: ”Ansiktsskydd minskar risken för smitta med 14,3 procent, fysisk distansering med 10,2 procent och ögonskydd med 10,6 procent. Munskydd var alltså minst lika effektivt som fysisk distansering! Ingen enskild åtgärd är tillräcklig och noggrann hygien kvarstår som den enskilt viktigaste faktorn. Samtidigt bedömer författarna att man kan ytterligare minska smittspridningen med dessa tre åtgärder.
WHO rekommenderar sedan denna dag allmänheten att använda munskydd. Det är fortsatt brist på medicinska ansiktsskydd och för att de skall räcka till i sjukvården rekommenderas i stället tygmasker bestående av minst tre lager av olika slags tyg.” (ur artikel av barnläkaren Kjell Tullus i SvD häromdan här. Hoppas länken funkar.

På Twitter hittade jag en utförlig genomgång av FHM:s argument mot munskydd och skribentens invändningar mot dessa. Gjord av Arvid Guterstam, forskare vid KI. Genomgången finns här.

Om polisbrutalitet o väktarvåld

Att ”sätta dit” poliser för att dom använt övervåld i samband med ett gripande verkar svårt i vårt land. Polisen går ju för det mesta fri. Också i fall då dom dödat nån genom att skjuta personen i ryggen eller som en gång för flera år sen vid nåt bråk nära Stureplan (tror jag) då flera skott från polisens vapen gick in i ett gym där det var ren tur att ingen blev träffad. Nu senast skulle polisen gripa en kille som gjorde motstånd, och under det tumult som uppstod blev killen så skadad av hur en av poliserna använde sin batong att killen måste sys. Och DN skrev: ”Åklagaren har lagt ner ärendet med hänvisning till ”olyckliga omständigheter” och ”försvarligt våld”.” Är batonger vassa undrar jag? Gissar att det finns en vass del som kan fällas ut och sticka bråkstakar med.

Och nu skriver tidningarna också en gräslig historia om troligt övervåld från ordningsvakter i t-banan. En kvinna lär – enligt egen utsago och enligt vittnen – ha brottats ner, skadats och utsatts för rasistiska tillmälen av ordningsvakter i t-banan. Kvinnan, som enl väktarna bitit en av dom, döms till fängelse.

Och visst, jag vet: det finns alltid olika åsikter om vad som hänt. Men ofta finns det verkligen anledning att fundera över vilket slags rättssamhälle vi har. Korrumperat? ”Det är nåt ruttet i staten Sverige”. Om rutten rättvisa har jag skrivit om flera gånger tidigare. Vill du läsa inläggen? Sök på rättvisa i sökrutan upptill till höger.

Men här vill jag avsluta i ett annat och mindre argt tonläge. Hittade ett av mina alster, en barnteckning från 50-talet. Inget årtal angivet.

Kanske är det mitt alter ego som står till höger. Men hm… ville jag hellre vara rödhårig som Pippi än ha mörkbrunt hår? Och fräknar hade jag aldrig förresten. Jag hoppas att flickan alldeles strax ska ta upp händerna ur fickorna och rycka lite i polisen (inget våld!) för att få dom att släppa den där stackaren i mitten.

Vandring på kyrkogård

Nyligen läste jag ut Ingrid Carlbergs mycket läsvärda bok (tjock! drygt 600 s)”Nobel. Den gåtfulle Alfred Nobel, hans värld och hans pris”. Berörande att läsa om hans liv och intressant tidsskildring. Mycket bra bok, liksom hennes tidigare om Raoul Wallenberg (som jag läste för ett par år sen, skrev om den bl.a. här. )

Nu fick jag för mig att jag ville se Alfred Nobels grav, fast jag egentligen inte är så mycket för ”kändisspotting” på kyrkogårdar. Vi gick i alla fall till Norra kyrkogården med målet att se tre gravar när vi ändå var där: Alfred Nobels, August Strindbergs och Andrées/Fraenkels/Strindbergs, alltså medlemmarna i den olycksaliga polarexpeditionen i ballong 1897.
På gravstenen i ljus granit över Alfred Nobel står namnet Nobel i guld överst på framsidan. Alfreds namn kommer längre ner. Nån har lagt nåt slags små gåvor där intill två korslagda facklor i sten – några mynt, nån sorts chokladgodis i förpackning m.m.

På stenens sidor framgår att även Alfreds far Immanuel Nobel och hans mor Andrietta Nobel är begravda här samt hans bröder – förutom Robert som har egen grav på annan plats på Norra k-gården och Ludvig som dog och begravdes i St Petersburg. Här är Zorns porträtt av Andrietta. Vilken fantastiskt skicklig konstnär Anders Zorn var!

Andrietta Nobel, målad av Anders Zorn. 1886.

Och jodå, vi hittade så småningom till August Strindbergs grav med svart kors och text i guldfärg och inskriptionen ”Ave o crux spes unica”. Jag är inte latinare men läser att texten betyder ”Var hälsad kors, det enda hoppet”. Artikel med bild på graven här.

Gravmonumentet över dom tre deltagarna i polarexpeditionen 1897 är imponerande och suggestiv. ”Vår position är ej synnerligen god” skrev Andrée i sin dagbok omkring mitten av september 1897. Det var nog ett understatement. Dom hade då vandrat på isen i två månader och började nog inse att deras chanser att överleva var minimala.

Först 1930 hittade man resterna av expeditionen på Vitön. Det som fanns kvar av Salomon August Andrée, Knut Fraenkel och Nils Strindberg fördes till Stockholm. Det blev  kortege, jordfästning i Storkyrkan med tal av Nathan Söderblom. Sen blev människoresterna kremerade och begravdes här på Norra kyrkogården. Här är gravmonumentet:Nej usch, nu har jag skrivit tillräckligt om det här. Det är ju så mycket död och bedrövelse i tidningarna varenda dag nu så det får räcka så här. Men det var lite intressant att se Norra Kyrkogården ändå. Den är ju väldigt stor och delvis kuperad med skogklädda kullar. Så mycket blomning var inte igång än, men rododendron fanns här och var.

Sabbaths syrener maj -20

Härlig söndag. Jag promenerade till min  favoritplats på Sabbatsbergsområdet: Kvarteret Grötlunken med Sabbatsbergs kapell (tidigare Valentin Sabbaths värdshus) och den timrade rödmålade boden. Har skrivit om platsen och haft med bilder i bloggen flera gånger tidigare.

Jag satt och läste där. Lyssnade också på en lång intervju med Anders Tegnell. Den handlade inte alls enbart om Covid-19 utan en hel del om Tegnells bakgrund, ungdomstid och tidigare yrkesverksamhet på olika ställen i världen. Intressant men förstås mycket dystert när dom kom in på corona, om hur läget är i dag, det stora antalet döda i Covid-19, frågor om ansvar, kunde man kanske ha gjort nånting annorlunda osv.

På grinden till Sinnenas trädgård satt en lapp där det stod att man inte ska gå in där, pga risken för smittspridning förstås. Trädgården är ju i första hand till för dom gamla som bor i äldreboendena i närheten. Jag smög bara lite intill och fotograferade en rododendron över staketet. Och i Vasaparken var det fullt med folk på gräsmattorna, på parkbänkarna, fotbollsplanen och lite lagom glest på uteserveringen. Jag blir glad av att se alla barn som leker eller sparkar boll i parken.

Åh, Italien! Och alla andra!

Foto: Peter Loewe, DN

”Klarar sig Italien utan turistströmmarna?” frågar man sig i en artikel i DN igår. Peter Loewe har skrivit artikeln och även tagit bilden på Fontana di Trevi i Rom, en plats som förstås lockar många turister.

Otrevliga nya uppgifter från Italien tyder på att det kan vara betydligt fler som dött i Covid-19 i landet än man räknat till hittills. Det är så djupt djupt sorgligt med alla dessa döda, både i Italien och andra länder. I Sverige har vi det stora misslyckandet med att skydda människor på äldreboenden. Det kan bero på brister hos organisation och ledning av äldreboendena säger man. Det förvånar mig inte. Har själv varit med om hur en nära anhörig smittades med vinterkräksjukan av personalen på ett äldreboende på Lidingö. Svåra minnen.

När det gäller Covid-19 undrar jag över vissa delar av hur Sverige hanterat smittspridningen. T.ex. det här med att först tillåta samlingar på 500 personer ett bra tag (innan vi så småningom gick ner till 50) medan andra länder även inledningsvis hade betydligt hårdare inskränkningar. Eller att man här inte alls har trott på nyttan av att använda andningsskydd/munskydd, medan man i många andra länder inte fått gå utanför dörren utan att ha nåt sånt skydd på sig. Jag förstår argumentet som FHM och andra kommer med att såna skydd dels kan leda till att man känner sig säker och inte håller avstånd,  dels att skyddet kan hanteras och användas fel och därmed inte vara effektivt. Men om man använder masken på rätt sätt och dessutom fortsätter att iaktta försiktighetsåtgärder som att tvätta händerna och hålla avstånd till andra, då borde det väl rent logiskt sätt vara bättre att använda mask än att inte göra det? Själv använder jag andningsskydd om jag måste gå in i en affär eller kliva på en buss. Och ”karantänar” mig i övrigt så gott jag kan.

Jag har inte skrivit så mycket om corona och Covid-19 tidigare i bloggen, trots att det förstås påverkar mitt liv i hög grad denna tid. Ja, suck! Ju mer jag läser och hör om Covid-19 desto hemskare och otäckare verkar sjukdomen vara. Oron för att nära och kära ska drabbas finns hos mig hela tiden. Inte vill jag åka på den själv heller.
– Och du som läser bloggen: Skydda dig så gott du kan, var försiktig. Bli inte sjuk!

Borgström och Birkagården

Mycket sorgligt att läsa att advokaten Claes Borgström är död (i Covid-19). Jag kände honom inte men träffade honom i några sammanhang. Han var en bra person. Vila i frid, Claes Borgström. Anne Ramberg skriver om honom: ”en förebild för försvarsadvokater. Han var en sällsynt engagerad, klok, omdömesgill kollega m stor integritet. Han hade dessutom stor humor och var en äkta humanist som slogs för jämställdhet.”
Hos mig vaknar gamla minnen.

Foto: Brita Olsson

Borgström förde barnens talan mot Stockholms kommun i Birkagårdsmålet för många år sen, en kamp mot buller och avgaser. Våra pojkar var inte med bland dom 14 barn som stämde kommunen, men självklart var vi involverade i kampen mot staden för en bättre miljö för barnen. Båda pojkarna gick på Birkagården den tiden, på dagis och fritids.

1982 föll domen, och barnen vann. Stockholms kommun skulle betala skadestånd till två av barnen och dessutom vidta åtgärder för att förbättra miljön vid Birkagården och skydda boende vid Norra Stationsgatan från buller och avgaser. Men 1987 backade man från kravet att åtgärda miljön. Regeringen beslutade att Stockholms kommun slapp undan med hänvisning till planerna på bygget av Norra Länken. Det kändes bittert. Var inte barnens hälsa värd mer än så? Nu fick man alltså blåsa på med full trafik på Norra Stationsgatan tills Norra Länken var byggd. ”Sträckan mellan Karlberg och Norrtull invigdes 1991 (då genomfartstrafiken upphörde på Norra Stationsgatan i Vasastan)…” skriver Wikipedia.

Fotot ovan finns på omslaget till boken ”Buller och avgaser. Slutplädering i Birkagårdsmålet” av Claes Borgström, Kåre Grebäck, Hasse Hansson. Utg av Rabén&Sjögren 1987. På baksidan finns en barnteckning som vår äldste son gjort. Den får vara med här också. Klicka på bilden för att se den större.

Att vara med i kampen för en bättre miljö och t.o.m. utmana Stockholms kommun satte säkerligen spår i många av barnen. Typ: Säg din mening! Tala om vad du tycker! Låt dom inte sätta sig på dig! Det är rätt att göra uppror …

Bilar bilar bilar

För några år sen gjorde jag ett inlägg om balkonger (länk längst ner). Och nu handlar det om bilar. Jag har aldrig haft nån egen bil, bara en ”tillsammansbil”. Cyklar däremot har jag haft ett par stycken. Och kajaker, förstås. Kanske läge för ett bildinlägg om cyklar och ett om kajaker så småningom. Jag får se om andan faller på. I coronatid är det ju lätt att dröja sig kvar vid datorn och gräva bland gamla filer och bilder. Nu som sagt blir det bilar på lite olika sätt. Bil på bil på Upplandsgatan i Vasastan, Stockholm. Gillar bilden för solblänket och för diagonalen, inte bara i raden av bilar och gatans sträckning utan även fasaderna.
Och i stället för många bilar kan man ju ha en riktigt lååååång. Här i Chicago.En regntung dag på Hawai för många år sen. Vi kunde förstås inte låta bli att stanna och ta en bild: Här är den gamla lastbilen i Vasaparken. Den har funnits där länge och har målats om flera gånger. Sen mina pojkar var små och lekte där har bilen försetts med skyddande räcken och en trappa. Vi lever ju i det David Eberhard kallat ”trygghetsnarkomanernas land”. Nåja, det är förstås bra att dom små inte ramlar av flaket och slår sig.
Nästa bild visar ett flyttlass. Gissningsvis omkring mitten av 1920-talet. Det ser ut som om möblerna lastats av ett fartyg av nåt slag, antagligen en ångbåt. Den skymtar lite till vänster. Barnen i bilen är flickan som skulle bli min mamma och så hennes två bröder.
Dom två sista bilderna: en läcker bil i Vasastan och en rätt annorlunda i Santa Barbara, Kalifornien. Uppenbarligen en mycket troende person som har skåpbilen. Utsmyckningen har det som i konstvärlden brukar kallas ”horror vacui”, rädsla för tomma ytor. ”Balkongblogg” från 2009 har du här.

”Vårt” gamla hus Kadetten 25

I ett inlägg häromdan nämnde jag ombyggnaden av den gamla fastighet i Birkastan där vi bodde tidigare, Kadetten 25 (länk finns lite längre ner). Två arkitekter jobbade med ombyggnaden: Inga-Britt Werner och Örjan Svane. Här är det Örjan som avhandlar nåt på telefon sittande i den lokal i huset som arkitekterna hade som kontor. Lista över boende i huset sitter uppnålad till vänster, och ett foto av kvarteret där huset ligger syns upptill till höger.
Jag tycker det är en snygg bild, nog är det nåt visst med svartvitt.

Nästa foto håller tyvärr inte så god kvalitet så det får bli litet format. Klicka om du vill se bilden större. Det som sker här är den högtidliga starten av ombyggnaden – 30 maj 1978. Den lilla deltagaren i pyjamas är vår äldste son. I inlägget ”Valborgsmässoafton” från häromdan är pojken också med, då i barnvagn här.

Det får bli en färgbild också. Vi som bodde kvar i huset under ombyggnaden gjorde en del av dom enklare jobben, förberedde för byggnadsarbetarna m.m.
Här gräver vi ur en kolbod. Smutsigt jobb. Birgitta, Agneta och jag. Hösten 1979. Det blev mörkrum där sen, och jag höll på en hel del därinne, framkallade och kopierade bilder, bl.a. den stora bilden ovan. Roligt jobb.
Ombyggnaden av Kadetten 25 började 1978 och slutbesiktningen skedde sen strax före sommaren 1980 om jag minns rätt.