Fundering på bussen

Bussen in mot stan far förbi den stora byggarbetsplatsen vid Albano. Här händer det verkligen grejer. Albano – nytt campus för vetenskap och vardagsliv” läser jag på banderoller uppsatta omkring arbetsplatsen. Och jag sitter på bussen och funderar på det där med ”vetenskap och vardagsliv”. Vad menar man? Vad betyder det? Vems vardagsliv? Eller var det bara allitterationen dom fastnade för?

Sen när jag kommer hem kollar jag på webben och läser att Ett helt nytt campus ska byggas mitt i Stockholm, där 15 000 universitetsstudenter och forskare ska röra sig varje dag.” Hm…är det alltså det som är vardagslivet? Och ”mitt i Stockholm”? Är det en riktig beskrivning? För mig låter det mer som Gamla Stan eller Hötorget eller nåt. Och det kommer mera: Samverkan är nyckelordet i ett projekt som ligger i framkant när det gäller digitala arbetssätt och hållbarhet.”

Hå hå ja ja, här har floskelgeneratorn verkligen kommit till användning. Jag förstår hur snacket gick. Typ: ”hållbarhet” är bra, det måste vi absolut ha med nånstans i texten, gärna på flera ställen. Att ”digitalt” ska finnas med behöver knappast sägas.  Och ”ligger i framkant” känns ju helt rätt.

Hm… det börjar klia nånstans när jag läser sånt där. Vill du läser fler floskler om Albanos campus mitt i Stockholm kan du titta här.

Tanken att se tillbaka på hur man i förväg beskrev Nya Karolinska och troligen levde ut ordentligt i floskler, flum och förhärligande föresvävar mig, nu när vi vet mer om hur det blev. Men jag struntar i det, det skulle väl bara börja klia ännu mer. Och visst, jag vet: att blogga om det här leder ingenstans, jag kan inte få bort sånt här med några småsura blogginlägg. Vi har det runt omkring oss överallt hela tiden, vi vadar i det, det sköljer över oss vart vi än vänder blicken. Jag behövde bara skriva av mig lite.

Hej då, gamla hoj!

Ja, nu har jag sålt min gamla cykel, en Crescent från 1936. Jag köpte den för många år sen från Inez, en äldre dam, som vi bodde granne med i Birkastan då. Nu har jag sålt cykeln på Blocket. Inez hade köpt den i en cykelaffär på Upplandsgatan 77: ”A.Blomberg, Velociped-, Sport- & Elektriska affär. Försäljare av Crescent Favorit samt Viklunds velocipeder”, i maj 1936 enligt dom originalhandlingar som följde  med i köpet. Där beskrivs cykeln som en ”turistracer”, och Inez berättade att den var treväxlad från början och att hon deltagit i cykeltävlingar med den.

Nu har jag inte använt den gamla cykeln på länge. Alla år jag jobbade på Kungsholmen cyklade jag från Birkastan till och från jobbet varje dag (om det inte var snö och is på gatan för då gick jag). Att på cykel ta sig levande över S:t Eriksbron (ingen cykelbana där då) gav en viss spänning i livet. För det mesta gick det bra, men några skrämskott fick jag.

En gång kom en skåpbil svängande från S:t Eriksplan ut mot bron när jag just kört ut från Rörstrandsgatan. Bilen krängde till i kurvan och kom så nära att sidan smällde i min armbåge. Killen som körde fattade att nåt hänt och stannade en bit längre fram. Han hade inte sett mig pga en bil som trasslade på hans andra sida. Men allt gick bra. Jag var öm i armbågen ett tag, inget mer. En annan gång öppnade nån en bildörr på mig ute på bron, dvs till vänster om mig där jag kom i god fart cyklande nära trottoaren. Nån skulle hoppa ur bilen lite halvt i farten. Jag for in i bildörren och föll omkull med cykeln vid trottoarkanten. Bilföraren stannade. Jag hade klarat mig fint bortsett från att jag var arg och så omtumlad att jag skakade och tårarna rann. Och cykelkorgen var sig inte lik efteråt.

Vid ett annat tillfälle körde en vanlig SL-buss så tätt intill mig hela vägen över bron att jag var tvungen att hålla styret stenhårt rakt fram och koncentrera mig till max för att inte vingla det allra minsta. Det var inte många cm mellan handtaget på styret och bussens sida. En bit efter bron hoppade jag av för att leda cykeln över ett övergångsställe och tittade argt på busschauffören när han fick stanna för rött ljus där. Då böjde han sig fram och kastade en slängkyss till mig. Grrrhhh… Jag tog bussens registreringsnummer och ringde till SL när jag kom upp på jobbet.

Du undrar kanske om jag hade hjälm på mig när jag cyklade över S:t Eriksbron. Nej, tyvärr, ingen hjälm. Jag tror inte jag ens ägde nån hjälm då. Köpte senare en vackert blå cykelhjälm som jag använt mycket sparsamt i stan. Den finns numera i stugan i Hälsingland, ett utmärkt skydd mot attackerande silvertärnor. Familjen Silvertärna har senaste åren fräckt lagt beslag på den betydligt snällare måsens vanliga plats på en sten en bit från bryggan. Pang pang säger det i hjälmen när tärnorna anfaller. Ett paraply eller en piassavakvast vänd med borsten uppåt funkar fint också mot tärnorna, men vill man ha händerna fria är cykelhjälmen oslagbar.

Nu har jag en modernare cykel med växlar och framför allt väldigt mycket lättare att kånka upp från källaren än min gamla Crescent. Numera behöver jag inte heller cykla till nåt jobb. När jag är ute och nöjescyklar rör jag mig mycket sällan bland bilar, så jag tycker hjälmen gör mera nytta på ön än i Stockholm. Stan har dessutom blivit en del cykelvänligare under dom år som gått. Fler cykelbanor har ordnats m.m.

Min gamla Crescent var en härlig cykel, hade man väl fått upp farten på dom stora hjulen gick det undan av bara den. Jag hade stor glädje av den under många år och gav mig ut på cykelturer i Stockholms omgivningar. Skjutsade en liten pojke på den gjorde jag också, och när det var slut med det kunde man lasta på en hel del matkassar. Nu är jag glad att cykeln kommer till nån som förstår att uppskatta den och jag hoppas att den snart ska vara ute och rulla igen. Ingen idé att spana efter den för den ska till en annan stad.
Tack då, gamla hoj, och lycka till framöver!

Hoppas det reder sig

Ja, jisses, man får laga efter läge. Bor man i stan så gör man.

I brist på sällskap av mina vanliga måsar och vackra men argsinta tärnor på ön i Hälsingland kan jag nu spana på den här ruvande pappan eller mamman tvärs över gatan i Stockholms innerstad.

Hoppas det reder sig i EU-valet också. Ska strax gå och rösta.
Måtte det äntligen gå sämre för dom högerpopulistiska partierna i Sverige och resten av EU och framåt för liberala partier. En nåd att stilla bedja om. – Glad valdag tillönskas!

Uppdatering 1 juni: Jodå, fågeln ligger fortfarande där och ruvar. Jag tror inte att det här kommer att sluta väl alls. Fem våningar längre ner finns bara en hård gata och en lika hård trottoar, inget vatten att landa i för små ungar som ska lämna boet. Det är helt enkelt inte ett bra ställe att bygga bo och lägga ägg på. Dessutom ska tilläggas att fågeln förstås är en måsfågel, dock inte en mås utan en trut. Om det är en silltrut eller en havstrut vet jag inte.  Gissar på silltrut.

Dags att fatta nu då?

I kärnkraftsomröstningen för många år sen röstade jag på Linje 3 och jag är fortfarande motståndare till användningen av kärnkraft. Jag vet att det finns forskning och utveckling på området som av vissa anses lovande, men jag tror fortfarande att nackdelarna överväger stort.

Allt kostar och kärnkraftsutbyggnad och drift o.d. kostar mycket!
Dom som lyfter fram fördelarna med kärnkraften brukar hålla tyst om kostnaderna och den bristande lönsamheten. Problem med förvaring av avfallet brukar man också sopa under mattan. Varför i all sin dar inte satsa mer på förnybara energikällor istället för kärnkraften? Dags att begripa det nu?

Thomas Kåberger, professor i fysisk resursteori i Göteborg, ledamot i Klimatpolitiska rådet och tidigare GD för Energimyndigheten, har en artikel i DN, papperstidningens rubrik är Kärnkraften inte nödvändig för att klara klimatkrisen. I webbupplagan är rubriken Expert: Kärnkraften lönar sig inte. Läs och begrunda här.

Svar direkt

Flera gånger har jag haft en liten tävling i bloggen då jag lagt ut bilder från nån stad jag varit i. Du hittar nog gamla tävlingsbilder om du söker på t.ex. Vilken stad? eller Tävling i sökrutan upptill till höger.

Men den här gången är det nog ingen idé att ordna tävling. Visst vet du redan var jag varit? Som vanligt: klicka för större och tydligare bilder.

Javisst, bilderna är tagna i och utanför Feskekörkan i Göteborg där jag var för ett par dar sen. Var på resande fot ett tag i förra veckan.

Feskekörkan ska stänga för renovering snart och kanske är det fortfarande oklart om man ska få fortsätta sälja fisk där när renoveringen väl är gjord. Vore ju rätt synd, säger jag som månar om gamla hus och verksamheter och är intresserad av historia. Här har man varit igång och sålt fisk och skaldjur sen 1874. Och jag tror nog många göteborgare vill behålla den verksamheten.

Det var en solig dag och vi strosade längs kanalen. Vid den andra gaveln av Feskekörkan finns en trevlig skulpturgrupp. Så det får bli en bild till:

Här pågår fiskförsäljning. Så här skriver man på Wikipedia: ”Skärgårdsfiskare är en grupp bronsskulpturer av Svenrobert Lundquist på Fisktorget i Göteborg mellan Feskekörka och Stena Fastigheters huvudkontor. Verket beställdes av Stena Fastigheter, det blev färdigt 2003, men invigningen på platsen skedde sommaren 2004.

På lådan som den fiskrensande mannen sitter på finns texten ”Fiskare från skärgården landade och sålde här sin fisk under slutet av 1800-talet”. Mannen till höger på bilden är en fiskare som bär iland sin fångst till uppköparen. Den lille gossen sägs föreställa Sten A Olssons far Gustav Olsson som liten. Konstnären själv skriver bara ”En mycket ung pojke iakttar och reflekterar. Vad skall han syssla med som vuxen? Bli fiskare eller redare?”

Ljug och båg och fiktion

Har just läst Alex Schulmans rätt nyligen utkomna bok ”Bränn alla mina brev”. Den handlar om hans morföräldrar Sven och Karin Stolpe. Välskriven, berörande. Skriven i tre plan:
– Nutid om hur Alex Schulman gör efterforskningar om morföräldrarna och här handlar det också om författaren själv och hans familj. Förf har en idé om ärvd vrede från morfadern till honom själv.
– 1932 om en kort och intensiv kärlekshistoria mellan Karin Stolpe och den unge Olof Lagercrantz.
– 1988 om Alex Schulman som ung pojke på besök hos morföräldrarna.

Berörande skrev jag. Jodå, berörd och emellanåt smått tagen av boken blev jag. Har aldrig läst nåt av Schulman tidigare, men det är uppenbart att han kan skriva. ”Han skriver klart, transparent, i god bemärkelse målmedvetet, med en väldig känsla för hur man med små medel skalar fram en text” skrev DN:s recensent.

Sen hör jag det glunkas om att Schulman fått kritik för att han slirat på sanningen, och jag funderar över boken igen. Vad är det jag har läst egentligen? Det känns som om där finns en viss dålig eftersmak. Anledningen är Schulmans sätt att hantera fakta om händelser. Ok, han skriver nånstans att ”detta är en roman”. Men är det då i sin ordning att ändra på fakta om händelser när författaren skriver om människor som faktiskt har levat? Exempel:

I boken:
Sven Stolpe kör arg och upprörd av vägen och Karin Stolpe är med i bilen. Det händer i början av juli 1932. Båda blir svårt skadade och måste vårdas på sjukhus. Karin blir bl.a. brännskadad så man måste transplantera hud från kroppen upp till hennes brända hals. I ett brev till sin mamma antyder Sven Stolpe att det kan ha varit ett medvetet val att köra av vägen.
I verkligheten:
Bilolyckan skedde i juni 1931. Sven Stolpe och Karin von Euler-Chelpin var förlovade då. Dom hamnade på sjukhus, men blev lindrigt skadade, och inte värre än att dom kunde fira sitt bröllop en månad senare som planerat. Karin Stolpes brännskada kom många år senare: en behållare med rödsprit exploderade hemma hos Stolpes 1942, elva år efter bilolyckan och giftermålet.

Är det ok att av dramatiska skäl ändra på när, vad och hur i fråga om faktiska händelser, sånt  som vem som helst kan kolla via nätet eller via andra källor, biografier m.m.? Bara man nånstans har med brasklappen ”detta är en roman”?

Om man vill ha dialoger med i sin bok måste man förstås hitta på dom om man skriver om personer som man inte haft möjlighet att lyssna på själv (eller spela in). Jag gjorde det i boken ”En flicka som heter Anna”. Anna och Karl samtalar, Anna talar med sina kusiner m.m. Dialogerna har jag hittat på, dom citat ur brev jag har med i boken är riktiga citat.
Schulmans bok innehåller också många citat ur brev och dagböcker. Och som läsare undrar jag förstås: vad är riktiga citat? Kan författaren ha hittat på en del av citaten? Vad är vad?

Schulman målar också ut sin morfar som en ond man som förstörde livet för sin hustru. Sadist? Hustruplågare? Boken mynnar ut i ett karaktärsmord, en nidbild så det osar om det, tycker jag. Men var Sven Stolpe ond? Enligt många andra stämmer den bilden inte alls. Själv vet jag inte. Har aldrig kunnat särskilt mycket om Sven Stolpe, och den enda bok jag läst av honom är ”I dödens väntrum”. Minns honom mest som en lite udda och mycket akademisk person, kanske lite av kuf och ”kulturman” fast så sa man inte på hans tid.

Det där med att vreden kan vandra från generation till generation tycker inte DN:s recensent är särskilt trovärdigt: ”Ändå låter han ramberättelsen stå och falla med just denna tanke, ända fram till den outhärdligt sentimentala slutscenen. Hur man kan skriva en hel och bitvis skimrande roman om sanningssträvan för att sedan sy ihop den så fånigt övergår mitt förstånd.”
Det ska tilläggas att Schulman fått en hel del beröm för sin bok på många håll. Den anses vara hans bästa bok. Hm…jag får se om jag ids läsa nåt mer av Schulman, det finns ju så mycket annat jag vill läsa.
DN:s recension här. Folket i Bild Kulturfront här.