Flytande öar o. fransk flagg

En häger har landat på en flytande ö

Klaga månde Mats Wickman… Wickman skrev i SvD i augusti om en total vandalisering av parkstråket längs vattnet vid Norr Mälarstrand. SvD här. Det handlade bl.a. om att man fällt träd och gjort andra markjobb mitt i den tid då fåglar bygger bo. Strandpilar höggs ner och fågellivet for illa.

Jag tog mig äntligen till Norr Mälarstrand igår för att se hur det ser ut. Gick från Rålambshov mot Stadshuset. Inte såg det så fasligt illa ut… Total förstörelse och vandalisering, skriver Wickman. Men jag tyckte det var fint där. En del träd längs vattnet har försvunnit men då får man ju istället en öppnare utblick mot Riddarfjärden.

Eftersom jag inte gått här särskilt ofta på senare år och nog inte är rätt person att bedöma en eventuell förödelse stoppade jag en kvinna som med raska steg var på väg ner mot stan. Jag frågade henne om hon brukar promenera på Norr Mälarstrand och vad hon tycker om förändringen. Jodå, hon gick ofta här – ”vackraste vägen ner mot stan”, sa hon. Träd har försvunnit och det märktes nog mest riktigt varma sommardagar när man fick mindre skugga under promenaden, sa hon. Men hon tyckte man gjort det fint med växtlighet längs strandkanten, bl.a. vallmo, och med små flytande öar. Så hon höll med mig, inte var det så förskräckligt som Wickman skrivit.

Längre bort på min väg mot Stadshuset blev jag glad när jag såg trikoloren fladdra i snålblåsten på minfartyget Croix du Sud. Har min gamla kärlek till Frankrike kvar fast det blivit glesare med resor dit på senare år.

Päron och pangat

Igår blev det promenad på Liljeholmen, en stadsdel som jag inte känner till särskilt bra alls. Inspirationen kom från uppgiften i en kommentar till mitt förra inlägg om en lekpark där med fruktskulpturer av konstnären Johan Ferner Ström. (Tack, Aleksandr Sergejevitj!) Några körsbär finns i parken också men kom inte med på bild den här gången. Det blev päron och lite annat istället.

Till stadsdelen Liljeholmen hör Marievik där man bygger högt och tätt med bostäder och kontorsfastigheter. Men i dom delar av Liljeholmen där jag gick såg jag inga nybyggen utan mest stora och uppenbarligen övergivna kontors-, verkstads- och industribyggnader. Pangade rutor fanns det lite överallt och graffiti. Hur länge har det sett ut så där? Och hur länge till ska det se ut så? Ska hela rasket rivas? Och ska man smälla upp bostäder istället? Gammalt, slitet, trasigt och rostigt tilltalar min fantasi. Det är väl dels för att det faktiskt kan finnas skönhet i det slitna, dels för att det är så tydliga spår av mänsklig verksamhet. På Liljeholmen har människor arbetat i långliga tider. Färgfabrik, kolsyrefabrik, betongfabrik, tryckeri, stearinfabrik m.m. ”Stockholms äldsta industriområde” skriver man i mitt slitna ex av Turistföreningens guidebok från 1929. Det får nog bli fler promenader på Liljeholmen. Mer finns att utforska.

Och vid Liljeholmskajen ligger båtar, en del lite risiga, andra välhållna. Morran ser fin ut. Riktigt så nära är det inte till det gamla fina Liljeholmsbadet (tyvärr stängt sen januari 2018) på andra sidan vattnet. Hade zoomen på när jag tog bilden.Bloggarkompisen på Söder – bloggen Björnbild – har skrivit om Liljeholmen och lagt ut många fina bilder. T.ex. om kolsyrefabriken här och här.

Stolpersteine

Häromdan såg jag för första gången en av dom s.k. snubbelstenar som lagts ut i Stockholm. Det var vid Kungsholmstorg 6.

Foto:Okänd. 1905-1920. Stockholms stadsmuseum Foto nummer F45285

Det är ett stort bastant hus byggt 1905-06 som bostadshus. Enl Stadsmuseets byggnadsinventering 1990 hade huset 1905 lägenheter på 7-8 rum och kök samt 5 rum och kök + 2 stora ateljérum. I bottenvåningen låg butiker. Sedan har ombyggnader skett, vindsinredning, kontorisering av bottenvåningen m.m.

Här bodde på 1930-talet en man som hette Holewa med sin familj. Han var jude och kom från Tyskland. 1938 kom hans bror Erich på besök. Då fick han bo hos sin bror och hans familj i huset vid Kungsholmstorg. I augusti 1938 ansökte Erich Holewa om uppehållstillstånd. Han fick avslag på ansökan och tvingades lämna Sverige i september samma år. I augusti 1942 deporterades han till Auschwitz där han mördades.

Snubbelstenarna är ett europeiskt konstprojekt som drivs av den tyske konstnären Gunter Demnig. Hittills har ca 70 000 sådana stenar lagts ner i länder runt om i Europa till minne av offer för Förintelsen.

Jag vet att det var mycket diskussion om det var rätt eller fel att vi i Sverige skulle ha den här typen av minnesmärken efter Förintelsen. Några som kritiserade idén ansåg att snubbelstenar i det neutrala Sverige skulle relativisera förekomsten av snubbelstenar i andra länder – förminska betydelsen av snubbelstenar i andra länder, länder som varit med i kriget.

Jag håller inte med. Om dessa tre stenar på ett par trottoarer i Stockholm leder till att människor stannar upp, tittar och funderar, tänker på den människa vars namn står på stenen och kanske förmedlar till ett barn eller en ung människa vid sin sida något om det som hände strax före och under andra världskriget och om Sveriges roll – så är det väl bra?! Sveriges roll – javisst, på många sätt inte alls nåt att yvas över utan kanske mer skämmas över, men samtidigt också med delar att vara lite stolt över. Inte bara svart eller vitt. Ett samtal om vår historia och om Förintelsen kan uppkomma vid dessa stenar och det är väl värdefullt bara det. Tycker jag.

Läs mer om Erich Holewa här och om snubbelstenarna i Stockholm här.

Vilja skrika

Bra krönika i SvD i dag av Catarina Kärkäinen: ”Behandla mig som en vuxen, vill jag skrika”. Vid ett besök på Nationalmuseum har hon blivit irriterad över dom uppfordrande beskrivningar som museet satt upp på skyltar vid konstverken. Det är mest tonen i texterna som hon reagerat mot.”Den är uppfostrande på ett oblygt sätt. Vilken vuxen människa, eller för den delen äldre ungdom, får en större och rikare upplevelse av dessa förmaningar?” skriver hon.

Jag håller med henne. Jag vill uppleva, titta och tycka själv, inte få skrivet på näsan vad jag ska tänka och tycka. Har bloggat om det här tidigare efter ett besök på Sjöhistoriska museet som min syster och jag gjorde häromåret. Undrar om vår nuvarande kulturminister har samma motto ang vad som ska visas på våra museer som Alice Bah Kuncke hade: ”Urvalet av kulturmiljöer bör ses över kontinuerligt och värderas utifrån sin samhällsrelevans”.

Kärkäinen drar barn-vuxen-resonemanget lite längre och skriver att även på andra områden än museer märks tendensen att tala till vuxna som om dom vore barn. T.ex. uppmaningen på en lunchrestaurang ”Ta bara så många servietter som du behöver” o.d. Och jag kommer att tänka på en handskriven skylt som låg bland tomaterna i en ICA-affär: ”Kläm inte på oss tomater!”.  Fjomp! Det börjar klia nånstans när jag ser sånt där. Eller andra typer av handskrivna skyltar som kan vara upptejpade vid kassan i mataffären. Typ ”Du är bra” eller kanske ”Du duger” och ”Ha en bra dag!” Fjomp en gång till!

Läs krönikan i SvD här.
Mitt blogginlägg från 2017 ”Pekpinnar och kulturpolitik” har du här.

Smart hjälpa kvinnor

Läser med intresse Sofia Nerbrands ledare i DN om Melinda Gates och hennes bok Kvinnor förändrar världen. Gates skriver om sitt feministiska uppvaknande och om hur hon insåg vikten av att lyfta fram och hjälpa kvinnorna i utvecklingsländerna världen över. Att jobba för familjeplanering, bättre hälsa och utbildning för flickor runt om i världen är helt enkelt nåt av det smartaste man kan göra för att förändra världen till det bättre.

Blir riktigt sugen på att läsa boken och ser att den finns som e-bok.  Lockande lätt att fylla på med nya böcker i läsplattan. Och varför inte, jag tycker ju om att läsa. Inte tar dom plats i bokhyllan heller.

DN:s ledare Melinda Gates kvinnokamp borde inspirera fler miljardärer här.

”Styx”

På Stockholms filmfestival hösten 2018 såg vi bl.a. den tysk-österrikiska filmen ”Styx”. Den handlar om en ensamseglare som i sin välutrustade fina båt på väg över havet hamnar i ett moraliskt dilemma av högsta aktualitet. En utomordentligt välgjord och spännande film. Med tanke på det och på att den skildrar ett mycket angeläget ämne förstår jag inte varför man inte tar in den för visning på biografer runt om i landet. Det är den verkligen värd. Är det för att det är en film från tyskspråkiga länder? Om jag minns rätt talas det både tyska och engelska i filmen.

Captain Pia Klemp on the bridge of Sea-Watch 3. April 7, 2018. Ruben Neugebauer / Sea-Watch.org

Kommer att tänka på filmen när jag läser om Pia Klemp, människorättsaktivist och fartygskapten som hjälpt båtflyktingar. Nu riskerar hon många års fängelse i Italien, så mycket som 20 år läser jag i media. Hon är anklagad för att ha medverkat till illegal invandring genom att räddat livet på hundratals migranter på Medelhavet. Dom skepp som Pia Klemp varit kapten för sägs ha räddat livet på tusentals människor.
Gamla Hamlet dyker upp i min skalle – ”Ur led är tiden… ”

Paris borgmästare ville nu uppmärksamma Pia Klemp och en annan kapten, Carola Rackete, för deras insatser genom att ge dom Grand Vermeil Medal, staden Paris högsta hedersmedalj. Pia Klemp tackar nej med anledning av hur man behandlar migranter i staden Paris.

Bilden visar färden över Styx, etsning av Gustave Doré, illustration ur bibeln. Färjkarlen på båten är Charon och båten för de döda från de levandes rike till underjordens och dödens rike, Hades. Grekisk mytologi.

Vill du läsa om filmen ”Styx” kan du titta på Imdb här. Artikel om Pia Klemp i SvD här.

Liten vågar

En mycket liten hund kan minsann var riktigt ettrig och aggressiv. Man får passa sig så man inte blir påhoppad och biten. En typ av Napoleon-komplex kanske.  Är det därför man i vårt grannland Danmark sticker ut hakan och vågar sig på fräckare satirteckningar av politiker, beslutsfattare och alla möjliga andra än man gör i Sverige? Där har man tydligen en tradition av större djärvhet när det gäller satirteckningar än vi har i vårt land. ”Ofta vänder sig satiren i Danmark mot ”politisk korrekthet” på ett sätt som vi sällan ser i Sverige” skriver man bl.a. i en artikel i DN. Varför är vi försiktigare i Sverige?

I artikeln skriver man om hur danska tecknare avbildat Trump efter den här historien om köp av Grönland. Du har nog sett teckningen där presidenten visar en enorm bakdel mot drottning Margrethe och statsminister Mette Frederiksen (länk nedan). Rätt gräslig bild men skickligt hopkommen. Tänk att kunna rita så där! Att bara med några streck och kanske lite färg avbilda en person som alla känner igen direkt. En förutsättning för att det ska funka är förstås att personen som avbildas är tillräckligt känd. Och sen ska tecknaren hitta på en situation som passar satiren och som man också direkt förstår.

Att den här danska djärvheten kan leda till farligheter visar det som hände för flera år sen när Jyllands-Posten publicerat teckningar föreställande profeten Muhammed. Med hjälp av fejkade och ännu mer tillspetsat satiriska Muhammedteckningar ville danska imamer sen piska upp stämningarna i muslimska länder. Det ledde till våld, terrorhot och död. Jag bloggade om det där i mars 2007. Protesterna fortsatte sen ytterligare några år skriver man i Wikipedia. Blogginlägget Fejkade Muhammedbilder har du här.

Artikeln i DN Så gör danska tecknare narr av Trump har du här.