Lämning från förr

Minns du dom här, dricksvattenfontänerna, som fanns här och var i stan? Som jag minns det fanns det fortfarande fungerande såna under sent 1970-tal och in på 1980-talet, t.ex. i Vasaparken dit jag ofta gick med mina små pojkar. Det fanns en på skolgården till Centralskolan i Söderhamn också där jag gick mina första fyra år i skolan, men då var det 1950-tal.

Nu står nån enstaka kvar som en lämning från gamla tider. Här utanför Serafen på Kungsholmen.
Och så 1944. Tänka sig: den där blonda lilla killen är en gammal man i dag, t.o.m. äldre än jag.

I Melbourne, där jag varit många gånger eftersom en av sönerna bor där, är dricksvatten åtkomligt lite överallt men i betydligt modernare utförande än dom på bilderna ovan. Jag letade bland mina egna foton från Melbourne men bild på nån dricksvattenfontän hittade jag inte. Lånar en som jag hittade hos Melbourne Drink Taps på Facebook. Roligt att det finns en grupp som ägnar sig åt att plåta såna här anordningar runt om i Melbourne. Länk till gruppen här.

Hjälp Ukraina och flyktingarna!

Ja, uppenbarligen är det dags att påminna om möjligheten att stödja Ukraina genom att bidra ekonomiskt till olika hjälporganisationer. Här kommer återigen en sammanställning av vilka hjälporganisationer man kan skicka stöd till: Flera organisationer på plats i Ukraina – Så kan du bidra.
Länk till sidan här.

Skurkstaten Rysslands förfärliga krig i Ukraina fick många att redan tidigt i kriget bidra till hjälporganisationerna, men sen har den hjälpen börjat sina alltmer. Amanda Sokolnicki frågar sig i en artikel i DN: Har vi redan glömt Ukraina? Rubriken på artikeln är ”Den svenska krigsdebatten är så pinsamt självupptagen” och länk till den har du här.

I en artikel på DN Debatt skriver frivilliga samordnare i två nätverk av värdfamiljer i Skåne om hur erbarmligt dåligt svenska myndigheter hanterar dom ukrainska flyktingarna och hur dom svenska familjer som öppnat sina hem för dom lämnas helt i sticket. Värdfamiljerna förväntar sig inte några medaljer eller ”ens ett tack från de regerings- och myndighetsföreträdare som uttryckligen bad om vår hjälp”. Men det dom förväntar sig av ansvarig minister Anders Ygeman (S) och Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik är ”en uttalad och snabbt genomförd plan för hur nationen Sverige ska överta det uppdrag som ett stort antal ideella värdfamiljer nu i många veckor genomfört.” Läs artikeln här.

En liten fånig fråga

Biobiljetter från anno dazumal.

… men som kan leda längre än man tror. Till Kina med mera. Filmstaden förbjuder eget snacks på sina biografer. Man får inte ha med sig godis och läsk till bion utan ska handla i biografens läsk- och godisdisk.

”Tondövt beslut” kommenterar någon och en DN-recensent kallar beslutet ”publikföraktande självskadebeteende”. Jag håller med. Dumt!

Kommer man att visitera biobesökarna för att kolla att dom inte har godis med sig? Nej, Filmstaden svarar att ”de allra flesta vill väl förstås följa den uppmaningen [inte ha eget godis med sig] men vi kommer inte att visitera någon.” Hm, vill dom allra flesta det förstås? Och här talar man om ‘uppmaning’, inte förbud.

Jag har alltid gått mycket på bio. Däremot aldrig haft vanan att äta godis under filmen. Halstabletter brukar jag ha med för att hindra rethosta mitt under filmen, mer sällan godis. En liten flaska kranvatten kan jag också ha med. Är halstabletter och kranvatten förbjudet?

Nu under pandemin har det förstås inte blivit så mycket gå-på-bio, enstaka gånger bara. Vi har sett filmer på tv:n istället.

I DN i dag läser jag Patrik Lundbergs artikel om den kinesiske företagaren Wang Jianlin, grundare av bolaget Wang Group, som via amerikanska AFC, äger Filmstadens Nordic Cinema Group (länk till artikeln nedan). Lundberg skriver:

”Wang Jianlin har nära band till Kinas kommunistparti, som bedriver tortyr och förföljelse av uigurer i Xinjiangprovinsen. Denna herre, som är en storhandlare i kulturbranschen, verkar inte heller ha några problem med den censur som staten ägnar sig åt. – – – Det är bottenlöst att ett kinesiskt konglomerat ska få göra deg på att biopubliken utöver biljetten numera måste betala 22 kronor för en cylinder med några gram mjölkchoklad och 104 kronor för en stor popcorn med en stor läsk.”

Frågan om förbud mot eget godis leder samtidigt vidare till vetskapen om hur stora företagskonglomerat styr, eller i varje fall starkt påverkar, hur världen ser ut i dag. Företag världen över lierar sig med varandra och stora korporationer bildas. För dom handlar det ju om att maximera ekonomisk vinning. Att uppträda moraliskt kommer långt ner på listan.

Har just läst Jeremy Lents bok ”The web of meaning” där han lyfter fram förekomsten av stora korporationer och hur världen påverkas. Han kallar dom ”corporate predators”, alltså företagsrovdjur. 69 av dom 100 rikaste ekonomierna i världen är företagskorporationer, inte länder.

Lent skriver: ”Corporations are legally programmed with the ultimate goal of maximizing financial returns for their investors above all else. If they were real persons, they would be diagnosed as psychopaths, with their single-minded obsession for profit at the expense of anything else. Humanity now finds itself in the dire position of having ceded control of its destiny to a psychopatic force dedicated solely to turning human and nonhuman life into ever-increasing financial returns.”

Lent menar alltså att mänskligheten lämnat över kontrollen av vår framtid till dessa stora företagskorporationer. Hur ska vi klara vår tids största fråga – att få stopp på den rusande globala uppvärmningen – om vår framtid i hög grad styrs av företag som vill tjäna pengar?

Tänkte ju bara skriva om en liten fråga och så börjar jag halka in på omoraliska företag och jordens undergång. Nåja, Lents bok är intressant. Finns bara på engelska efter vad jag vet.

Artikeln i DN ”Här föll en av det hyggliga Sveriges sista bastioner”- här.
Om Jeremy Lents ”The Web of Meaning” t.ex. här.

Mörker och ondska

Jag var på väg att lägga ut ett inlägg här på bloggen om nåt jag läst i en bok, nåt vackert skönlitterärt, men lusten försvann med artiklarna och dom fasansfulla bilderna från Butja. Och när jag läser om Butja och andra städer i Ukraina där Putins soldater går fram som en fullkomligt hänsynslös mördarmaskin och terroriserar, dödar och våldtar civila kommer tanken på Kurtz’ ord i Joseph Conrads bok ”Heart of darkness” (”Mörkrets hjärta”). Kurtz ligger och dör och i sina sista andetag viskar han knappt hörbart orden ”The horror! The horror!” (i den svenska översättningen står det ”Ohyggligt! Ohyggligt!”)

Och jag tänker på ondskan. Det sägs om ryska soldater att dom är särskilt brutala och inte verkar ha nån moral alls, inga som helst spärrar mot att utföra dom allra gruvligaste och förfärligaste handlingar även mot civila. Under sin militära utbildning bryts dom ner genom pennalism av värsta slag, våld och trakasserier. Blir dom helt förhärdade och vill ge igen sen? Och så får dom ju säkerligen order uppifrån om att döda och våldta urskillningslöst för att terrorisera befolkningen så mycket som möjligt. Och dom som nu drabbas, civila oskyldiga som skjuts ner på gatorna i Ukrainas städer, är ändå människor som hör till det som tidigare kallats ett broderfolk. Ledare i DN häromdan om det ofattbara ryska våldet här.

”The horror! The horror!”

Det är tungt nu, tungt och svårt. Vad ska hända med det stora landet Ukraina? Och människorna? Vad kan vi i Sverige göra? Stötta hjälporganisationer och hjälpa dom flyktingar som kommer hit. Den här listan över organisationer på plats i Ukraina har varit med tidigare och du får den igen här.

Och visst, jag ska blogga igen om annat än kriget, dödandet och ondskan bara jag får lust att göra det igen.

эта преступная война должна быть остановлена

Ryska kan jag inte alls, men jag hittade frasen i DN igår. Enligt tidningen betyder orden: Stoppa detta brottsliga krig! – Se även första kommentaren.

Vi var i Sankt Petersburg en gång för många år sen, bara ett par dar. Min man skulle dit på konferens och jag följde med. Hittade några bilder från resan, och bilden nedan är en sån. Nån ryska kunde vi inte men vi försökte i alla fall förstå skyltar med hjälp av ryska bokstäver uppskrivna på en liten lapp. Efteråt hade vi för oss att vi skulle plugga lite ryska nånstans, men det blev inte av – som så mycket annat.

Det stora landet Ryssland är ju omöjligt att förkasta totalt och för evigt eftersom Ryssland står för så väldigt mycket fantastisk konst och kultur genom århundradena. Författare, konstnärer, tonsättare, dansare… konst av olika slag, vacker arkitektur m.m. Dessutom har landet en fascinerande historia, som förstås i vissa delar har många beröringspunkter med vår. Säkert finns mycket vacker natur också, fast det vet jag inte så mycket om.

Peter Paul-katedralen i Peterhof, Sankt Petersburg. Ryskortodox kyrka från 1880-talet.

Men Stalins Ryssland och Putins Ryssland i dag är förstås en av världens allra värsta skurkstater.

Kriget i Ukraina fortsätter. En hel månad har gått. Det går inte att vänja sig vid kriget, att dödandet och förödelsen pågår hela tiden därborta, inte så väldigt långt från vårt eget land. Oro, sorg och vrede ligger som en underton hela tiden med tanke på människorna i Ukraina, dom som flyr och dom som är kvar.

Häromdan flög tre stridsflygplan över Vasastan i Stockholm där jag bor. Och visst, man tittar till och funderar. Varför detta? Tankar på vad kriget kan innebära för oss finns ju också hela tiden. Måtte detta förbaskade hemska krig ta slut snart! Leve det fria Ukraina!

Måste också ha med en fin målning av en ukrainsk konstnär som jag inte känt till tidigare. En god vän hade ”delat” (som det heter numera) tavlan på Facebook. Här är den:

Mötet. Marie Bashjkirtseff. 1884

Marie Bashjkirtseff heter hon som målat dessa fattiga pojkar i Paris 1884. Målningen finns på Musée d’Orsay i Paris.

Marie Bashjkirtseff föddes i Ukraina 1858. Under uppväxten flyttade hon och modern runt en hel del i Europa. I Paris gick hon på konstskola. Den här målningen är en av hennes mest kända. I dag är hon tydligen mest känd för sina dagboksanteckningar. Hon började föra dagbok när hon var omkring 13 år. Hon dog i tbc innan hon fyllt 26 år. Några år efter hennes död publicerades dagboken.

Storlögnaren Putin

Lögn har jag skrivit en del om i bloggen då och då i olika sammanhang. Jag är sen barnsben itutad att det är fult att ljuga, och det tycker jag fortfarande. Jag tänker också att den som ljuger mycket måste få problem med att lita på andra människor, man tappar tilliten till andra. Och hur mår man då – om man tror att andra ljuger lika mycket som man själv gör? Man måste känna sig rätt ensam till slut.

Nåja, det där är säkert inget problem för storlögnaren Putin eller hans utrikesminister Lavrov. ”Putin kommunicerar att hans maktställning möjliggör för honom att säga vad han vill, när han vill, oavsett de faktiska omständigheterna. Han inser att vi inte tror på honom, och bryr sig inte.” Citat från artikeln ”Blåsta av bluffaren i Kreml – diplomatin rår inte på Putins maktlögner” i DN i dag. Artikeln har du här.

En annan artikel häromdan handlade om ”den nya rövarkapitalismen”. Boken ”Putin och hans krets” beskriver hur dom ryska makthavarna placerar kapital, flyttar pengar, skaffar aktieposter, går in i styrelser eller ur. ”De använder kort sagt samma metoder som kapitalisterna i väst – och som maffian. Köper, mutar, hotar, bygger allianser” skriver man i DN. Boken är skriven av Catherine Belton, tidigare Moskvakorrespondent för Financial Times. Läs om boken ”Putin och hans krets” här.

Modigt

Ungefär 5 sekunder hann hon vara i bild med sitt plakat med protest mot kriget och med varning för dom falska påståenden som sprids via den här ryska tv-kanalen. Marina Ovsiannikova heter denna modiga kvinna. Självklart en mycket djärv handling. En enda människa, ett kort ögonblick och säkerligen nådde hon många med sitt budskap. DN har en artikel om händelsen och om henne här.

Hur hon straffas är nog inte klart än. Bötesstraff har nämnts. Låter förvånansvärt milt med tanke på hur polisen nu haffar ryssar som bara håller upp ett tomt ark, eller någon som höll upp ett ark med texten ”två ord” (på ryska förstås) på. Eller hur ryssar som talar klarspråk om kriget döms till långa fängelsestraff. Ordet krig får tydligen inte yttras alls i samband invasionen i Ukraina. Läs Helmersons artikel i DN här.

Hoppas Ovsiannikova klarar sig undan nåt längre fängelsestraff, men skurkstaten Ryssland kan ju hitta på precis vad som helst. Såg förresten att Aleksej Navalnyj riskerar att få ett betydligt längre straff än dom 3½ år han dömdes till förra året.

Och så läste jag att en enhällig amerikansk senat röstat för att väcka åtal mot Putin vid den internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Jajamen, gör det! Sätt dit honom riktigt ordentligt!

Uppdatering samma dag:
Artikel i DN i dag om Marina Ovsiannikova här.

Kriget

En vecka har gått sedan den hemska morgonen 24 februari. Jag lyssnade på radio och när jag hörde vad som hänt minns jag att jag ropade till min man ”Nu har dom gått in!” En våg av överraskning (”Händer det här verkligen?!”), upprördhet, ilska, sorg och oro. Den lägger sig ju efter ett tag och på nåt sätt sjunker det in att tiden, vår omvärld och livet som det var alldeles nyss nu är förändrat. Efter dom första dramatiska händelserna finns hos mig som en underström av oro som är där hela tiden. Då och då under dagens lopp går jag in och kollar nyheterna via webben eller radio.

Kuponger från beredskapstiden.

Och jag tänker på hur det var 1939 när Andra världskriget bröt ut. Jag var inte med då, men mina föräldrar var det ju. Dom hade ganska nyligen lärt känna varandra och blivit ett par. Det var verkligen en helt annan tid än den vi lever i. Radio och tidningar fanns ju men inte alls den här möjligheten att omedelbart få reda på senaste nytt via datorn eller mobilen. För dom blev kriget och beredskapen något som under många år präglade deras liv. ”Med undantag för februari och halva mars 1940 var jag ‘någonstans i Sverige’ från den 7 december 1939 till den 30 mars 1941”, skriver min pappa i en berättelse. Och beredskapen satte påtagliga spår för honom för resten av livet: han förlorade ena underbenet i en minolycka uppe vid norska gränsen. Jag skrev om det i inlägget ”Länstolen” här. Där finns han själv med på bild också.

På gamla fotografier från Stockholm under krigets senare år ser jag mina föräldrar gå på promenad med barnvagn (min syster) förbi stora upplag av ved intill husväggarna. När jag var barn i Söderhamn på 50-talet fanns fortfarande ett stort vedupplag staplat intill Söderhamns gamla teater som vi bodde granne med då.

Så vad ska hända här i Sverige nu och hur ska vi bete oss? Vi i det lilla landet som nästan är granne med krigsherren, den stora skurkstaten Ryssland. Ska vi bunkra vatten och bensin, skaffa oss ett lager kontanter, kolla om det lilla campingköket fortfarande funkar… Ska plastdunkar o.d. ta slut i affärerna som toalettpapperet och handspriten i början av pandemin?

Hur få slut på kriget? Sverige som land kan göra en hel del och gör det också tillsammans med andra länder – vapen, ekonomiskt stöd, sanktioner mot Ryssland, Putin, oligarkerna m.m. Tyvärr är nog ändå risken stor att Putin kör på med kriget och fortsätter att sprida död och alltmer förödelse i Ukraina, det tidigare ”broderlandet”.

Vad kan vi ”vanliga svenskar” göra? Visa solidaritet – fredliga demonstrationer, hjälpa flyktingar som kommer – och stödja hjälporganisationer som UNHCR, Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser m.fl. Jag känner ingen i Ryssland. Dom som gör det kan skicka information till sina bekanta om vad Putins krigsmaskin håller på med som motkraft till Putins hopkok av lögnaktig propaganda om kriget.

Och här hemma fortsätter ändå vardagslivet. Kalla men soliga marsdagar tar jag vara på så mycket jag kan. Här kommer bloggens första vårtecken.

Vinter och Descartes

Nyligen hörde jag ett begrepp jag inte hört tidigare: Halvsnödagen. En meteorolog på SMHI hade använt uttrycket berättade Helen, som jag satt och pratade med i solen strax utanför Stadshuset för ett tag sen. Vi har inte träffats tidigare men hamnade i ett trevligt samtal om det ena och det andra en bra stund. Det fanns kuddar att sitta på och filtar att ha över benen så det gick att sitta där ett tag.

Halvsnödagen betecknade i det gamla bondesamhället den dag då hälften av den snö som skulle falla den vintern hade fallit. Har förstås googlat på det sen. ”I det gamla bondesamhället fanns det många dagar som hade liknande betydelser. Både Paulusdagen och Henriksdagen påminner om Halvsnödagen och delar till stor del innebörd. Förr i tiden skiljde ibland namnen beroende på var i landet man bodde, men hade egentligen samma betydelse.— Utöver detta påminde dagen även bönderna om att hälften av allt djurfoder måste finnas kvar för att det skulle räcka hela säsongen.” Läs mer här. I dag har förstås såna där kom-ihåg-dagar nog i stor utsträckning släppt sin innebörd med tanke på klimatförändringarna och att vi inte lever i bondesamhället längre.

Rejäla vintrar med mycket snö är jag uppvuxen med i Hälsingland. Vid besök i Söderhamn vintertid för ett par år sen blev jag riktigt nostalgisk när jag såg dom enorma snöhögarna i stan. Bloggade om det här.
Har många härliga vinterminnen från Söderhamn. Även från besök i Härjedalsfjällen. Där upplevde jag en gång den lägsta utetemperatur jag varit med om: -38 grader. Fast till bilden hör att det var på natten. Barnen låg och sov och vi satt i stugvärmen, spelade kort och drack rödvin och såg hur utetemperaturen föll. Sen måste vi förstås ut och känna på kylan.

Kanske spökar han härinne.”Vem har tagit min skalle? Vem har tagit min skalle?”

Nu ett snabbt kast till filosofen och matematikern René Descartes. Han blev i september 1649 inbjuden av drottning Christina att bli hennes lärare. Hon lär ha fått Descartes att infinna sig på slottet klockan 5 om morgnarna för filosofiska samtal. Det var säkerligen inte särskilt varmt och ombonat där vintertid. Det slutade illa. Descartes blev sjuk. I februari 1650 dog han. Rykten om förgiftning förekom.

”I början av Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm ligger en röd fyra­våningsbyggnad i barockstil, som kallas von der Lindeska huset, uppkallat efter köpmannen Erik von der Linde som lät bygga det år 1630. Man lägger märke till huset, därför att det sticker upp två kanonrör från gatan på bägge sidorna om porten. Men betydligt märkvärdigare med detta hus är det som utspelade sig högst upp en vinternatt år 1650. En man, 54 år fyllda, låg döende i lunginflammation. Till hans bädd kom en holländsk läkare vid namn Wullens för att göra åderlåtning. Men patienten vägrade. Han betraktade doktorn som en bedragare. Patienten var René Descartes, som inbjudits av drottning Kristina att undervisa henne i filosofi klockan fem varje morgon på Stockholm slott.” Läkartidningen här.

Descartes begravdes i Stockholm men på 1660-talet flyttade man hans kvarlevor till en kyrka i Paris. Hans kranium hade kommit på avvägar och återförenades inte med resten av honom förrän på 1820-talet, berättar man i Läkartidningen.

Varför bloggar jag om gamla Descartes nu då? Jag tänkte på hur kallt man hade inomhus förr i tiden i detta kalla land och så kom Descartes och hans olyckliga öde upp. Har också nyligen läst om honom i boken ”The Patterning Instict” av Jeremy Lent.

Descartes ville utforska verkligheten, söka sanningen om livet och existensen och han ville börja ”from scratch”, helt fri och opåverkad av alla andra tidigare tänkare, filosofer, bibeln m.m. – säkert innan han kom hit upp till Norden. Han skriver nåt sånt här: ”Nu ska jag sluta ögonen och stänga öronen, vända mig bort från alla mina sinnen, sudda ut alla tankar på något kroppsligt eller i varje fall betrakta allt kroppsligt som något falskt. På så sätt ska jag kommunicera bara med mig själv och undersöka mitt inre jag. Lite i taget kommer jag att förstå mig själv bättre. —- Sen reflekterade jag över vad jag var. Jag kunde låtsas att jag inte hade nån kropp, att världen inte fanns och att det inte fanns nån plats för mig i den, men jag kunde inte låtsas att jag inte fanns.”

Det var så han kom fram till sitt ”Je pense, donc je suis” (Cogito, ergo sum). Jag tänker, alltså finns jag. Jeremy Lent kommenterar i boken att ironiskt nog kom Descartes ändå fram till liknande tankar som tidigare tänkare och filosofer (Platon m.fl.) hade gjort, nämligen en tydlig dualism mellan kropp och själ, mellan känslor och intellekt. Descartes satt som alla andra fast i tänket om förnuftet å ena sidan, kroppen å den andra.
”The Patterning Instinct” bloggade jag om tidigare här.

Då och nu

Karlbergsvägen 24 – Västmannagatan 65, maj 1965. Foto: Jan Rune.
Ur boken ”Stockholm – staden som försvann” 2, Natur och Kultur 2002.

Den här bilden har varit med tidigare i bloggen i inlägget ”Nu och då och framöver” här. Men här fläskar jag på med större format så man bättre ser björken som trängde sig upp vid husväggen i hörnhuset med ”Elhörnan”, Karlbergsvägen 24. Björken skymtar bakom trafikskylten/gatlyktan vid övergångsstället. Inför att huset skulle rivas (1969) pågick en folkrörelse som kämpade för att bevara björken. Men huset, som var från år 1900, skulle rivas och på platsen skulle både ett nytt hus och en nedgång till t-banan byggas. (Har scannat bilden ur den ganska stora boken, därav spår av vikningen till höger. Klicka för större bild).

1965, samma år som fotografiet togs, sitter en 14-årig flicka och målar av utsikten från sitt rum. Familjen hyr då en lägenhet på Karlbergsvägen 22 i Stockholm. På andra sidan av Västmannagatan finns fastigheten med ”Elhörnan”. Björken växte en bit bortom hörnet på Karlbergsvägen och är inte med på målningen. På andra sidan Karlbergsvägen ser man Vasa Reals mörka skolbyggnad och några fastigheter på andra sidan om Dalagatan.

Lägenheten där flickan bodde var omodern. I ett mail berättar hon i dag om Warmvindar, fotogendunkar, kakelugnar, inget badrum, en toalett med handfat och kallt vatten, ett tvättrum med handfat och kallt vatten, kallt inomhus vintertid eftersom familjen bodde längst ned ovanpå en ouppvärmd källare. En standard jag känner mycket väl igen från mina första år med egen familj, då vi bodde i ett omodernt hus i Birkastan med våra två små pojkar. Vårt hus byggdes om till modern standard vid slutet av 70-talet. Jag berättar om det och har med en del bilder i inlägget ”Ombyggnadsnostalgi” här.

Tack, Marita L, för att du hörde av dig och berättade och för att jag får visa din målning på bloggen!

Här tänkte jag plåta ungefär den utsikt som Marita målade, men nu ser jag ju att jag borde ha gått in en bit till på Västmannagatan. Nåja, det får duga så här. Där Hemköp nu har sina fönster låg tidigare ”Elhörnan” med ingång från hörnet i det gamla huset.

Det som syns på trottoaren vid Karlbergsvägen här är dels hissen ner till t-banan, dels nedgången till t-banan lite längre bort. Och så en del allmänt stök som samlats där, såna där orangefärgade plastkoner m.m. Av björken finns förstås inga spår.

Hotell Oden-byggnaden hade tidigare fasad i gult tegel. Fult som attan, tycker jag. Bild på det finns i inlägget ”Nu och då och framöver” som jag länkade till ovan. Nu har man putsat fasaden istället, och det är mycket snyggare.

Bilden nedan tog jag stående på en refug på Karlbergsvägen. Gatan som försvinner bortåt i bild till höger är Västmannagatan. I fastigheten till höger i bilden bodde Marita L när hon som 14-åring målade av utsikten från sitt rum. Sen familjen bodde där har man förstås både renoverat och moderniserat byggnaden samt gjort om till bostadsrätter.

Slut på dagens konstutflykt och djupdykning ner i gamla 60-talet.