Favoritfilmer 2019 och några till

”Se film på rätt sätt: Gå på bio” var en slogan man körde för flera år sen. Om den alls fick fler att gå på bio istället för att se film hemma på tv:n vet jag inte. Men för egen del behöver jag ingen slogan. Jag har alltid varit intresserad av film och ser gärna film på bio. Turligt nog är min man också filmintresserad och följden är att vi ofta går på bio, betydligt oftare än på teater eller opera. På senare år har vi också börjat gå på Stockholms filmfestival.

Nu utmanade jag mig själv att plocka fram dom 10 bästa filmerna som jag sett under 2019, dvs dom som stannat mest i minnet. Det blev följande (ingen prioriteringsordning):

  • Vincent van Gogh – vid evighetens port. Regi: Julian Schnabel. Medv: Willem Dafoe, Mads Mikkelsen m.fl. Vacker film. Minnesvärd rolltolkning av Willem Dafoe.
  • Hasse & Tage – En kärlekshistoria. Jane Magnussons dokumentär.
  • Smärta och ära. Regi: Pedro Almodovar. Medv: Antonio Banderas, Penélope Cruz m.fl.
  • And then we danced. Georgisk film. Regi: Levan Akin.
Foto: Scanbox Entertainment. ”Sorry we missed you”.
  • Sorry we missed you. Regi: Ken Loach. Om dagens England. ”En smocka mot en empatistörd arbetsmarknad” skrev nån tidning. Bra prestationer av amatörskådespelare.
  • Marriage story. Regi: Noah Baumbach. Medv: Adam Driver, Scarlett Johansson, Laura Dern m.fl. Utomordentliga rolltolkningar av Adam Driver och Scarlett Johansson.
  • The lighthouse. Regi: Robert Eggers. Medv: Willem Dafoe, Robert Pattinson. Svart-vit rulle som handlar om två män isolerade på en fyrstation långt ute i havsbandet. 1800-tal nån gång. Häftiga bilder, en del gräsligheter.
  • Porträtt av en kvinna i brand. Regi: Céline Sciamma. Medv: Adèle Haenel, Noémie Merlant m.fl.  Franskt 1700-tal i Bretagne nånstans. Fantastiskt vacker film. Om kvinnor och med kvinnor. Gripande.
  • I guds namn. Regi: François Ozon. Nutid, pedofilskandal, katolska kyrkans obehagligt stora makt.
  • Parasit. Sydkoreansk film. Regi: Bong Joon-ho. Nutid, lätt absurd med totalt oförutsägbar handling. ”Galet underhållande” skrev nån tidning.

Några till som vi såg i november eller december 2018 och som alltså egentligen inte skulle få vara med här måste nämnas ändå, inser jag, och det fina är ju att det är jag som bestämmer här. 🙂

  • Den siste gentlemannen. Kanske Robert Redfords sista film, trevlig, charmig.
  • Cold war. Pawel Pawlikowskis svartvita film om en kärlekshistoria i efterkrigstidens Polen.
  • Styx. Tysk film. Nutid, mycket aktuellt tema. Såg den på filmfestivalen 2018.
  • Roma. Alfonso Cuaróns film om sin barndom och uppväxt i 70-talets Mexico City. ”Årets bästa film” sas det i nån tidning (alltså 2018).

Vissa av filmerna ovan är väl för all del lite mer lättviktiga – som ”Hasse & Tage”-filmen som kanske mest är med av nostalgiska skäl eller ”Den siste gentlemannen” för Robert Redfords skull, också en del nostalgi. Väcker ju många minnen från filmer som ”Butch Cassidy and Sundance Kid”, ”Blåsningen” m.fl. Andra går djupare – som ”Cold war”, ”Roma” och ”Porträtt av en kvinna i brand”. Synpunkter? Förslag på andra bra filmer? Några jag missat kanske?

Sen tänkte jag att ytterligare en utmaning nu när vi ska gå in i ett nytt decennium skulle vara att ta fram bästa film för varje år i det gångna decenniet, men nej, det får räcka så här.
Och vill du läsa mer om film i bloggen (det finns en hel del) så använd sökfunktionen upptill till höger (förstoringsglaset).
Glad nyårsafton tillönskas!

Odenplan – länge sen

Fin bild, eller hur? Hittade den på webben nån gång. Vem fotografen är vet jag inte. Enligt uppgift är bilden del av ett vykort, och fotot är taget i början av 1960-talet; i vilket fall före omläggningen till högertrafik. Sippans kiosk, den lilla parken som gett kiosken dess namn, och alla träden fanns kvar länge. Nu är allt det där borta förstås. Fast det är inte fullt så ödsligt som när jag la ut inlägget Ökenvandring i Vasastan i september 2015. I dag finns några små träd planterade + nu så här vid jul en stor julgran med kulörta lyktor och flera mindre träd i lådor, också med ljus i. Fint, tycker jag. Och dromedaren som var med då 2015 får hålla sig här hemma igen.

Tegnérlunden

Tegnérlunden från väster 1885-89. Foto:Isoz (Salin saml.) Stockholms stadsmuseum. Foto nr E13110.

Bilden ovan är alltså Tegnérlunden, som den såg ut nån gång 1885-89. Tegnér har egentligen ingen anknytning alls till platsen, och den författare som sitter som skulptur i dagens Tegnérlund är August Strindberg. Han bodde ju inte långt härifrån, högt upp i Drottninggatsbacken i det hus som kallas ”Blå tornet” och där man kan besöka hans bostad. Han dog där 14 maj 1912.
Tittar tillbaka i bloggen och ser att jag skrev ”Sopan August”, ett långt blogginlägg i januari 2012 apropå Carl Eldhs skulptur i Tegnérlunden och apropå en artikel om Strindberg som Nathan Shachar hade skrivit då i början av 2012. Det var ju Strindbergsår då. Blogginlägget fick flera kommentarer. Vill du läsa det kan du titta här.

Väderkvarnarna på bilden ovan kallades gamla och nya Barnhusväderkvarnarna, den äldre byggd 1693 som malde säd, den yngre för hampa byggd 1724, enligt Wikipedia. I bakgrunden ser man Johannes kyrka under uppförande. Kyrkan invigdes i maj 1890. Nån gång omkring det året rev man all den gamla bebyggelsen i Tegnérlunden.

Wikipedia skriver om parken: ”I början av 1940-talet omdanades Tegnérlunden genomgripande genom stadsträdgårdsmästare Holger Bloms förslag tillsammans med Erik Glemme. Då byggdes bland annat brunnspaviljongen på kullens topp. En konstgjord bäck rinner utför sluttningen, stannar upp vid små vattenspeglar och en liten stenvalvsbro och mynnar slutligen i en oregelbundet formad plaskdamm.”
Jag gick förbi där i dag och såg att man tänt marschaller runt om i den lilla parken.  Lucia till ära, antar jag. Andra årstider är här mycket liv och rörelse.  Mängder av barn och full rulle och hålligång i gungorna, i plaskdammen och på lekplatsen som ligger till höger här, utanför bild.

Klimatnödläge! Vakna!

Ja, vad ska man tro om vår framtid?
Europaparlamentet utlyser klimatnödläge. DN i dag här. Och i nästa vecka är FN:s stora klimatmöte i Madrid.

Radikala åtgärder måste till om inte jordens klimat ska börja rusa av sig självt åt fel håll. Man talar om s.k. ”tippings points”, tröskeleffekter som innebär att ”biofysiska system ofrånkomligt tippar över och kickar igång en självförstärkande global uppvärmning med extrema konsekvenser” (citat från Johan Rockströms artikel i SvD här). Man har tidigare, för flera år sen, identifierat 15 såna system och nu ser man att 9 av dessa 15 system har börjat röra sig och närma sig trösklar där dom kan tippa över och förstärka effekterna av den globala uppvärmningen.

Det är verkligen alarmerande. Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, skriver bl.a. i artikeln ”Ett avgörande bevis för detta lades fram i den senaste rapporten från IPCC, FN:s vetenskapliga klimatpanel. Där dras slutsatsen att delar av Västantarktis redan nu, vid en grads uppvärmning mot förindustriell tid, kan ha knuffats över en irreversibel tröskel. I så fall kommer all is att smälta, oavsett om vi klarar Parisavtalets mål eller ej, och orsaka ytterligare två meters global havsyteökning.”

Det blir allt svårare att känna sig hoppfull om utvecklingen. Hoppas EU kan trycka på nu så man kan fatta beslut i Madrid om kraftfulla åtgärder och se till att dom fullföljs också då det inte bara blir vackra ord. Usch ja, hur ska det gå att få med stora länder som USA och Kina på att verkligen göra nåt radikalt åt klimathotet?

Greta Thunberg ska ju vara med vid mötet i Madrid. Självklart kan inte hon komma med lösningar. Men hon har gjort en enorm insats genom att slå larm och skapa medvetenhet om hotet som hänger över oss och om att nåt måste göras. Det gensvar som hennes skolstrejk lett till runt om i världen är ju fantastiskt, och hon imponerar också själv med sitt sätt att tala och agera. Att hon kritiseras för sin skolstrejk och dessutom får utstå hån och hat från en del håll är obegripligt för mig.

Bilderna ovan är förstås bara en illustration av två olika sätt att förhålla sig. Den vänstra bilden tog jag för ett par år sen vid ett staket utanför Gasverksområdet (graffitin försvann sen, bilden fanns med i inlägget Gasverket här) och den högra på Drottninggatan igår. Den lätt förgråtna texten lyder ”Jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än…”- ur en Håkan Hellström-låt.

Odenplan 19 nov -19

Plötsligt en dag med lite sol och blå himmel här och var. Odenplan är aningen mindre ödsligt denna tid. Julgranen har kommit på plats och dessutom några träd i stora lådor, antagligen en tillfällig utställning. Dom skymtar därborta intill julgranen.

På bilden syns Läkarhuset i fonden. Man funderar tydligen på att riva det eftersom man säger att det är i stort behov av renovering. Samtidigt har jag nånstans läst om nån som försvarar byggnaden och hävdar att kvaliteten inne i huset är av mycket god klass. Och nog tycker jag det är rätt märkligt att man i dessa tider av oro för miljön, klimatförändringar m.m. ska riva ett sånt hus (färdigställt 1964). Det känns slösaktigt. Är det inte resursslöseri av stora mått? Är nytt alltid bättre? Återanvändning och försiktig renovering röstar jag för, men gärna nån sorts försköning av exteriören.

Foto: Okänd. 1907.
Stockholms stadsmuseum Foto D228

Läkarhuset är inte vackert. Fasaden är säkerligen dålig: hela byggnaden är för säkerhets skull insvept i nät för att vi inte ska få fasadmaterialet i huvet när vi går förbi. Man borde väl kunna renovera fasaden och göra nåt åt den så det blir en mer levande yta och huset inte ser så förbaskat fult och tråkigt ut. Duktiga arkitekter kan säkerligen hitta på nåt bra.

Så här såg det ut för länge sen. Bilden tagen från Odenplan och mot Norrtullsgatan söderut. Klicka för större bild.

Uppdatering 6 dec: Odenplan har ju genomgått en stor förändring i och med bygget av Citybanan, nedsågningen av alla träd m.m. På Instagramkontot Odenplansgruppen kan du se bilder från tiden 2007-2016. Titta här!

Djurliv på stan

Nu börjar stan lysas upp här och var, vilket verkligen behövs denna mörka  november. Hjortar, älgar och så granar förstås.
Lite som med vårtecknen i april/maj: bilderna blir ju ungefär likadana år från år; jag skulle ju kunna återanvända dom… men det gör jag inte. Drog runt lite på stan i dag, denna milda och mörka måndag, och plåtade med mobilen.

Stackars Stigbergsparken

Träd – äsch! Vad gör väl det om man fäller ett antal träd i den rätt bortglömda och länge försummade Stigbergsparken på Söder? Här ska ju bli tunnelbanestationen Sofia. Fram med motorsågen, bara!

Mats Wickman på SvD som bevakar den pågående förstörelsen av Stockholms parker har nu kommit fram till Stigbergsparken som ligger nedanför Stigberget utmed Folkungagatan. Här ska alltså byggas en tunnelbanestation. Väcker det minnen? Hos några i alla fall som var med vid almstriden i Kungsan 1971. Mats Wickman skriver om planerna för Stigbergsparken i dag: ”T-baneuppgången är mörkbrun, elva meter hög, och Skönhetsrådet avfärdade den när den presenterades 2017. Den 800 meter stora byggnaden ska placeras mitt i parken, som därmed kommer att förstöras fullständigt.” Jag tog mig dit i dag och tog ett par bilder.

Visst är det märkligt med Stockholms stads politikers och planerares bristande förståelse för vikten av träd i stadsmiljön. Det är som nån sorts tondövhet. Dom fattar inte. Och det händer igen och igen och igen. En sorglig och ständigt återkommande refräng, från Odenplans 18-19 träd som man fällde lätt som en plätt (trots att man först skulle försöka spara den mer än 100 år gamla kastanjen) till den s.k. radioeken borta på Östermalm en bit från Gärdet m.fl. träd.
Fattar dom inte? Förstår dom inte?

Finns det verkligen inga andra lösningar än att nu fälla träden i Stigbergsparken på Söder och förstöra parken?

”Stigbergsparken anlades vid sekelskiftet 1900. Flera gamla trähus revs. Ett hundratal träd planterades. Flera av dem finns kvar i dag. Murar, trappor och lekplatsen tillkom på 1930-talet” står det på en informationstavla i parken.