Christchurch

Hade först tänkt skriva ”Glad fredag!” som rubrik, men dagen känns ju inte så glad. Dom hemska nyheterna från Christchurch på Nya Zeeland lägger som ett mörker över dagen. Och tankarna går till dom som drabbats, till deras anhöriga och till alla dom som nu blir ännu räddare än dom var innan.

Jag har aldrig varit på Nya Zeeland men känner ändå nån sorts samhörighet med landet, kanske också för att jag har släkt där. Vi var halvt på väg dit häromåret som en utflykt från Melbourne men blev tvungna att ändra planerna av olika skäl. Nån gång kanske det blir av.

Tänk att det alls finns ord som ”moskéskjutningar”! Det är hemska tider vi lever i. Helt förskräckligt med det här hatet mot muslimer. Och även förstås hatet mot judar. Som jag skrivit om tidigare: tänk så mycket bättre världen skulle vara om man liksom kunde sudda bort alla religioner (och ja, jag vet, det är förstås omöjligt). Eller om i varje fall religion aldrig någonsin var mer än var mans ensak – en privatsak – inget man bråkade om eller försökte påverka andra om. En nåd att stilla bedja om. Men visst, det är ju en utopi det också.

Skriv på för Nasrin Sotoudeh!

Nasrin Sotoudeh är en iransk människorättsaktivist som enligt uppgift dömts till 38 års fängelse och 148 piskslag. Det är 2019 och i Iran dömer man till piskrapp och långa fängelsestraff för den som överlever piskslagen.

Vad kan Sverige göra för att få en ändring på såna förfärliga domar i ett annat land? Och vad gör Sverige?

Vad kan du själv göra? Skriv under namnlistan hos Amnesty International och sprid budskapet om Nasrin Sotoudeh och namninsamlingen. Skriv på här!

Läs Ola Larsmos artikel i DN ”Låt inte den vettlösa domen mot Nasrin Sotoudeh bli en notis bland andra” här.

Att slarva med orden

Att välja fel ord kan få stor påverkan på små barn och deras barndom – och förstås även deras föräldrar – i en vårdnadstvist. Hörde på radio i dag om det omdiskuterade vårdnadsärendet i Varberg, där en pappa tilldömts ensam vårdnad om en liten son. Nu visar det sig att en tjänsteman vid socialtjänsten använt ett felaktigt ord i den familjerättsliga utredningen. Han eller hon har skrivit om kvarhållande när det man menar är att barnet stadigvarande bott hos ena föräldern (modern) i ett och ett halvt år.

Ordet kvarhållande är nåt domstolen reagerar starkt på. Tydligen ska fallet upp i tingsrätten i slutet av mars. Hoppas man rättar till det här nu. Jag ömmar för den här lilla pojken som kanske kommit i kläm helt i onödan.

Men är det inte märkligt att man i såna här fall inte har en checklista för hur man ska använda ord och begrepp så att det blir adekvat, rätt och riktigt? Så att det inte kan missförstås och därmed leda en domstol fel?

Sveriges Radio, ”Erkänner fel i vårdnadsärende” här.
Om att använda orden rätt skrev jag ett rätt långt inlägg för ett par år sen. Det blev en del om SD och fascism och sånt också och ett par uppdateringar och några kommentarer. Och en vacker bild på ett segelfartyg, här: ”Om orden

Den skapande människan

I dag fick jag via DN på nätet tips om en intressant programserie som ligger på Kunskapskanalen. Det var Johan Hilton, som skrev den lilla artikeln ”Ett civiliserat alternativ till mello”. Ja, sen blev jag ju sittande och tittade på två av programmen. Mycket välgjorda program från BBC.

Jag är ju faktiskt väldigt ointresserad av mello. Den enda fördelen med att mello väl pågår nu – i nåt för mig okänt skede – är att jag kan tjäna lite tid genom att hoppa över några sidor i morgontidningarna. Snobbigt? Inte menat så, dom som gillar mello får gärna för mig göra det, hålla på och läsa och lyssna och lägga tid på att ha åsikter om den eller den. Bara jag slipper är jag glad. Hellre ägnar jag mig då åt gammal konst och kultur från ”människans gryning” och vidare framåt, antagligen mot vår egen tid, gissar jag.

BBC-serien handlar om människan och konsten, om hur vi till skillnad från andra djur har velat berätta om oss själva i konsten. Det börjar förstås långt bakåt i tiden med grottmålningar och sånt. Mycket tidig konst utförd av människor har jag skrivit om nån gång förut, t.ex. om en vägg med avtryck av människohänder i en grotta i Argentina. Titta på inlägget ”Händerna på väggen” här.

Johan Hiltons artikel i DN har du här. Han nämner också en artikel i TV-dags (vad nu det är för nåt) där skribenten frågar ”Varför gömmer SVT undan ett BBC-mästerverk i tablån?” här.

Bilden ovan är en fresk föreställande en fiskare, eller kanske rör det sig om en offerhandling, målad nån gång 1 600-1 500 f.Kr. Den finns i Akrotiri, Santorini, Grekland. (Klicka för större bild).

Stockholms skyline – en bild

Stadens silhuett – eller som det väl heter i dag: skyline – på en bild tagen från Katarinahissens gångbro under min lilla Söder-promenad häromdan. Några nya byggnader har tillkommit under senare år.

Stockholm Waterfront, som du ser där bakom Riddarholmskyrkans torn och spira till vänster, får klart underkänt. Fult, klunsigt och alldeles för stort lådbygge som dessutom ligger för nära Stadshuset (en bit till vänster utanför bild här). Framför Stockholm Waterfront ligger den kongressbyggnad som hör till (inte i bild den heller), ett märkligt bygge där man hällt ut en massa grå armeringsjärn lätt lutande över fasaden. Det ligger kloss intill Stadshuset och är lika underkänt som dom andra byggnaderna i Stockholm Waterfront, eller ännu värre eftersom det ligger där och är fult nära Stadshuset.

Tors torn, långt därborta i diset i fjärran, ligger vid Torsplan. Ett tvillingtorn ska dyka upp till vänster. Vackert är det inte, klunsigt och trist och det kunde gott ha räckt med ett sånt där brunt klunsetorn. Scandic Continental, det där svartvitrutiga huset vid Vasagatan en bit till höger i bild, fördrar jag lite bättre i alla fall. Inte vackert men får i alla fall inte helt underkänt.

Ja, där hör du mitt hjärtas och mitt skönhetssinnes mening om några av nykomlingarna i stans skyline. Dom som säger emot såna här åsikter om nybyggen i stan brukar komma med ett riktigt idiotargument som lyder så här (sägs med upprörd röst, närmast förorättat): Ska Stockholm bli ett museum?! Jag vet inte hur många gånger jag hört/läst det. Korkat, tycker jag. Som allt annat är det inte bara antingen svart eller vitt, det finns mellanvägar att gå. Skickliga arkitekter med god känsla för Stockholms övriga bebyggelse (äldre och nyare), för den miljö där en ny byggnad ska ligga, för stadens geografi m.m., dom vet det och klarar det.

Gröna fingrar?

I dag gav jag mig på bokhyllan i köket där en massa kokböcker och en del andra böcker trängts i många år. Nu skulle det bli andra bullar. Stadsmissionen får ett besök endera dan och en kasse böcker. Har som vanligt svårt att slänga böcker, även kokböcker.

Fastnar för en gammal goding som dock inte handlar om mat, utan om växter. Blomsterboken kom ut 1953, och sisådär tjugo år senare fick jag den av min mamma. Men nån fena på krukväxter blev jag aldrig, och den här boken har nog mest stått och samlat damm. Men jag tycker den ser så härligt 50-talsaktig ut.

Se på den här hemmafrun (gissar jag) med sitt välondulerade blonda hår, sina rödlackerade naglar och sin välstrukna blekblå broderade blus, knäppt ända upp. Se hur ömt hon vårdar sig om en vackert röd cyklamen och om andra för mig okända växter i den praktiska blomlådan! Och hur vänt hon ler…  Nedan en av bilderna i boken.

”Odling av rumsväxter har tidigare för många varit en hobby men nu blivit en nödvändighet. Nutidens rumsinteriörer och inredningar fordrar grönska och liv, vilket endast de levande växterna kan ge”, slås fast i bokens inledning.

Jajamen, så var det tydligen på 50-talet. Här hemma i nådens år 2019 finns ett par krukor risiga pelargonier, som jag hoppas lever upp framåt våren, och en porslinsblomma som jag ärvt efter min pappa. Porslinsblomman är nog en tålig sort för den ser ut att må bra fast så värst omvårdad blir den inte. Men ett fång vackra tulpaner har jag, och dom vårdar jag så gott jag kan.
(Klicka för större bilder).

Fegt, Sverige!

”Vad är det som är så svårt för Stefan Löfven, men lätt för Emmanuel Macron? Varför kan Frankrike inrätta en nationell minnesdag för folkmordet 1915, men den svenska regeringen inte ens erkänna att det har ägt rum?”

Det frågar Anders O. Björkman i en artikel i SvD som handlar om folkmordet på armenier 1915 och Sveriges oförmåga och ovilja att gå emot Turkiet som förstås inte vill kalla det folkmord. För åtta år sen erkände Sveriges riksdag folkmordet, och 2014 sa Löfven att man efter beslutet i riksdagen naturligtvis skulle fullfölja det. Men i våras fegar han ur och säger: ””Jag har gjort det jag sa, jag tog det till en utredning, den rapporten visade att det här är en oerhört komplex fråga.” Vad är det för blaha-blaha-svar? Fegt, Sverige!

Ett annat område där Sverige kanske fegar ur igen är det Daniel Ellsberg ägnar all sin kraft åt nu: att försöka få stopp för kärnvapenkrig och få fler att skriva under FN:s kärnvapenförbud. USA har ju just dragit sig ur det historiska kärnvapenavtalet med Ryssland. Hur 17 ska det sluta?

Frågan om att stoppa kärnvapenkrig är ju inte direkt oviktig! Ska den också vara för komplex för den svenska regeringen? Och är skälet att vi skulle förlora ekonomiskt på att skriva under? Ska Sverige fega ur igen?

Visa civilkurage! Daniel Ellsberg tycker att det är dags för Sverige att visa civilkurage i frågan om kärnvapen. ”Sverige har nu en möjlighet att säga ifrån genom att underteckna FN:s konvention om att förbjuda kärnvapen”, säger Daniel Ellsberg.
Gör det, Sverige!

Läs artikeln om det armeniska folkmordet i SvD här.
Läs artikeln i DN om Daniel Ellsberg och FN:s avtal om kärnvapenförbud här.