Sista färden – snart?

Riddarfjärdslinjen, februari 2016
Den fina Djurgårdsfärjan som går mellan Södermalm och Kungsholmen – och under detta år även angör Riddarholmen – ska tydligen läggas ner vid årsskiftet. Synd det, tycker jag. Det är för få resenärer säger dom. Jag tror att det var feltänkt att lägga hållplatsen på Södermalmssidan mitt på Söder Mälarstrand på en plats där det inte finns några andra kommunikationer. Namninsamling och upprop pågår för att rädda linje 85 – på Facebook här.

Jag har åkt färjan många gånger, inte direkt för att jag behövt det utan mer för att jag tycker det är roligt att komma ut på Stockholms vatten. Är jag ute på promenad och kommer i närheten av nån av färjorna händer det att jag hoppar på – åker över Riddarfjärden eller till Djurgården, bara för nöjes skull. Så visst, med det här lilla inlägget slår jag gärna ett slag för att linje 85, som syns på bilden, ska få vara kvar.


Sista färden annars då? Vad ger det för associationer? Ja, förstås till John Boormans spännande och mycket otäcka film ”Den sista färden” från 1972. Nån som minns den? Jon Voigt, Burt Reynolds m.fl. Det är i den filmen det finns en välkänd ”banjoduell”. Originaltiteln var ”Deliverance”, men på den tiden gav man fortfarande svenska titlar till filmer som skulle visas här men gjorts på andra språk. Inte som i dag när en fantastisk polsk film, som går på biograferna nu, lanseras med titeln ”Cold war”. Robert Redfords sista film (troligen) får heta ”The old man and the gun” även på svenska biografer. Många fler exempel finns. Och det är väl i linje med ett alltmer amerikaniserat Sverige kan jag tro.

Färjan kan ge association till en annan film i en helt annan världsdel, som stannat i mitt minne: ”Fitzcarraldo”, Werner Herzogs film från 1982 med den intensive och märkliga skådespelaren Klaus Kinski. Claudia Cardinale hade också en roll. Filmen handlar om en operaälskare som vill bygga ett operahus mitt i den peruanska djungeln. Man släpar en stor ångbåt uppför ett berg. Ett vansinnigt företag förstås. Även själva filminspelningen blev vansklig. Enligt Wikipedia var Kinski så besvärlig att Herzog fick erbjudande från nån ur lokalbefolkningen om att vara behjälplig genom att mörda Kinski åt honom.  Wikipedia skriver om filmen här. Jag har förresten skrivit om ”Fitzcarraldo” i ett inlägg för ett par år sen. Där får man även tips på hur man kan tillaga en sko som man lovat äta upp. ”Om vitlök och film” har du här.

Artikeln ”Kritik mot att lägga ned Riddarfjärdslinjen” i tidningen Mitt Kungsholmen här.

På Strömmen 14 dec -18

100 år av Stockholmsbilder visar dom nu i en utställning på Fotografiska. Jag gillar det museet. Inte minst också för att man kan avsluta med att sitta ner och vila sina museiben och ta nåt att äta och en stor god öl (helst ale) och njuta av utsikten över Stockholms vatten och alla glimmande ljus. Vi var där igår, min syster och jag. Såg bl.a. en vacker svartvit bild på håvfiskare på Strömmen. Det inspirerade mig att gå dit i dag och fotografera från Strömparterren. Kallt var det. Svårt sköta kameran utan att ta av sig åtminstone på avtryckarhanden. Så här blev det.

Gamla Brogatan

Gamla Brogatan, julbelysning 2018

Gick en sväng i stan igår och tittade på julbelysningen. Gamla Brogatan hamnar nog på Jumbo-plats med sina spretiga mörka grangrenar, som pekar åt olika håll, och sina upp-och-nedvända granar, tänkte jag när jag gick där. Ser mest skräpigt ut. Men innan jag kom fram till Vasagatan tändes belysningen och det blev i alla fall en del bättre. Det är modernt med guldig belysning nu tydligen, inte så mycket färg.

Jag tänkte tillbaka på gatans vackert blåskimrande belysning för flera år sen och nu har jag letat fram en bild från det årets julbelysning. Här får du se båda varianterna. Jag ordnar ingen omröstning, och vilken jag själv tycker är vackrast framgår nog.

Gamla Brogatan, julbelysning 2011

En blomma till Anna

9 december, en alldeles särskild dag.
I min släkt är vi många som heter Anna och har namnsdag i dag. Inte för att vi i min familj firar namnsdagar särskilt mycket, det är mer frågan om att uppmärksamma dagen lite extra.
En anmoder är min morfars mor som hette Anna Härdelin innan hon gifte sig med Karl Hjelmström. Kanske är det hon som gett upphov till alla Annor i släkten.
Det finns en hel bok om denna anmoder: ”En flicka som heter Anna” (Arundo, 2017).
Min farfars mor hette också Anna och min mamma hette Anna. Min syster heter Anna, en systerdotter, kusiner och sysslingar, sysslingbarn, jag själv…m.fl. Många Annor blev det.

Drygt 300 000 svenska kvinnor heter Anna. Det är Sveriges vanligaste tilltalsnamn, läser jag i DN i dag här
Så Grattis alla som heter Anna – kända som okända – med denna ros från St Kilda Botanical Garden strax utanför Melbourne. Vill du se blomman riktigt maffigt stor kan du klicka på bilden. Arundos julklappstips kan du titta på här.

Meddelanden (9)

 Ta mig till kärlek ta mig till dans

Ge mig nåt som tar mig någonstans
För jag vill veta om kärlek finns

Några rader ur ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” med Håkan Hellström.

Ursprunget till raderna på väggen hittade jag genom att googla. Själv är jag dåligt bevandrad i Håkan Hellströms musikaliska produktion. Jag är bättre på Charles Aznavour, Beatles, Pavarotti m.fl.

Stod förresten i kö till bussen häromdan och bredvid mig stod en ung man som i profil hade vissa likheter med Aznavour: liten mun med utskjutande underläpp, näsan, kindernas form osv. Direkt kom en Aznavour-låt i min skalle, en av dom dystrare: ”Hier encore”. En man, som inte är 20 år längre, ser tillbaka på sitt liv och alla missade chanser. Rader som ”mina kärlekar dog innan dom ens existerade”, ”mina vänner har gett sig av, dom kommer inte tillbaka”. Dystert i kubik. Även själva melodin faller, faller och faller. Vill du ändå, efter denna inte särskilt inspirerande introduktion, lyssna på hur ”Hier encore” låter kan du göra det på Youtube här.

Och vill du lyssna på Håkan Hellström kan du göra det här.

Ögontjänare i farten

Att vara ögontjänare är förstås inget lovvärt beteende men väl rätt mänskligt. Hittade nyss bland mina högar ett ovedersägligt bevis på tidigare utpräglat ögontjäneri som vi hållit på med. Det gällde fartkamerorna som stod efter dåvarande sträckningen av E4 mellan Stockholm och vår båtklubb i Hälsingland.

Vi noterade var kamerorna stod – inte med hjälp av GPS utan med bilens trippmätare. Vid varje resa norrut eller söderut hade vi listan framme. Totalt var det 9 fartkameror. Bilden visar ett utsnitt av listan. (Klicka för tydligare bild.)


Vänster kolumn visade avståndet till kamerorna från vår bostad i Stockholm och norrut efter E4, höger kolumn avståndet från båtklubben när man är på väg söderut. Höger kolumn ska läsas underifrån. ”Farliga” kameror, dom som var aktiva vid färd norrut eller söderut, var markerade med fetstil. Sv betyder södervänd kamera, Nv norrvänd.

Usch, tänk att vi höll på med sånt! Aja, baja. Men det är några år sen som synes: E4 går inte längre genom Lövstalöt, Högsta, Björklinge eller Månkarbo. Och ”killen med hjultallrikarna mitt emot stor röd lada” passerar man inte längre.

Listan är förstås ett tecken på hur en person som vill ha full koll kan bete sig. Jag, ett kontrollfreak! Listor, lappar, påminnelser i mobilen osv. Men om det underlättar livet är det väl inte så illa. Det jag kan fundera över är förstås hur livet skulle vara om alla lappar, listor och påminnelser bara plötsligt försvann. Skulle jag tappa fotfästet i tillvaron? Nej, så livsviktigt är det inte. Jag skulle nog vackla till lite men sen ”laga efter läge” som det brukar heta. Hoppas jag!

Meddelanden (8)

Kanske kan man se meddelandet ovan som lite uppmuntran i dessa tider med det alltmer överskuggande klimathotet hängande över oss. Världens viktigaste fråga, ja det är det förstås. Tiden håller på att rinna ut för att få stopp på utförsbacken och åstadkomma hållbara villkor för livet på jorden. Insikten om detta börjar väl långsamt sjunka in hos många – hos andra inte alls.

Hur ska man själv hantera det? Dra ner på flygresandet, äta mer vegetariskt, åka kollektivt istället för att ta bilen, sopsortera, lämna så mycket som möjligt till återvinning i stället för att slänga, rösta på rätt parti, dra ner på konsumtionen osv… Suck. Inte är det så alldeles lätt att hålla hoppet och modet uppe. Och samtidigt översköljs vi ju av uppmaningar om att handla mer, köpa, köpa, köpa. Black Friday blev Black weekend och kanske t.o.m. Black week. Usch för såna amerikanska påfund! Varför ska Sverige alltid apa efter USA? Rätt vad det är ska vi väl börja fira Thanksgiving och äta kalkon med släkten en torsdag i november.
– Hm…börjar känna mig som en riktig gnällkäring nu. Vi får ta ett meddelande till istället:

Dom här två meddelandena sitter på ett staket mitt emot Östermalms IP. Meddelanden har jag haft med många gånger tidigare i bloggen, därav numret i rubriken. En av mina favoriter – som dock inte fick ordet Meddelande i rubriken – är ett verk av Michael Richter. Inlägget ”I skogsbrynet” har du här.