Flytt av grav 1828

Nu kommer det lite gammalt släktgrejs igen. Nyss skrev jag om min gamla anfader Lars Rolander i inlägget Efterlysning. Nu ska det handla om en annan gammal anfader: kyrkoherden Peter Reinhold Svensson i Höreda, Småland. Han tillträdde sin tjänst där efter att ha blivit utnämnd av Karl XIV Johan. Jag har ett gammalt tidningsurklipp som berättar om hur det gick till.

Svensson markerade sin inställning redan i sin inträdespredikan då han förkunnade från predikstolen: ”Jag har utvalt Eder och I haven icke utvalt mig”. I artikeln står det att man redan nu började ana ”att det sannerligen inte var vem som helst, som blivit kyrkoherde i Höreda och att ett rätt så hårt andligt och världsligt regemente tagit sin början”.

När P.R. Svensson tillträdde var kyrkan i stort behov av renovering: spåntaket var ”illa medfaret. Murarna smutsiga och spruckna. Ohygieniska adelsgravar under kyrkgolvet.”

Svensson ville ha bort dom där gravarna under golvet. Det var förstås en känslig fråga. Här fanns en familjegrav för släkten Armfelt på Hunnerstad, nånstans i Höredatrakten. Efter långa och delvis hetsiga underhandlingar med familjen Armfelt kunde man så småningom fatta beslut om att flytta den armfeltska graven från platsen under kyrkgolvet till en plats på kyrkogården som ”den högvälborna änkefru Armfelt på Hunnerstad” fick välja ut. Församlingen lämnade enhälligt sitt bifall och lovade hjälpa friherrinnan att flytta graven.

Hunnerstad säteri. Bild från 2018. Mer information här.

Som brukligt var skulle sedan protokollet från beslutsmötet läsas upp från predikstolen. Den friherrliga familjen Armfelt var med i kyrkan och satt på sina reserverade platser. Kyrkoherden hade inte hunnit långt i protokollet förrän en av baronerna Armfelt reste sig, ”knöt näven mot kyrkoherde Svensson, öppnade demonstrativt bänkdörren och avlägsnade sig med klingande sporrar och bullrande steg för att till sist slå igen kyrkdörren med en ljudlig smäll. Någon påföljd blev det inte på baronens obehärskade uppträdande ty man hade stor och underdånig aktning för adelsfamiljerna på orten, men hade det varit en enkel odalman, som stört kyrkofriden, hade han nog både fått böta och sitta i stocken. Emellertid hade kyrkoherde Svensson skaffat sig en fiende, och det var inte den siste han fick, under de 37 år han sökte genomföra sitt kyrkliga och sociala välfärdsprogram.”

Jag funderade på det där att straffas genom att ”sitta i stocken”. Var det så fortfarande på 1820-talet? Ja, enligt Wikipedia avskaffades straffet definitivt först 1841 i Sverige.

Hittade en sida hos Projekt Runeberg där man skriver om ”Armfeltarna på Hunnerstad och deras närmaste” och om gravflytten här. Om artikeln jag citerat ur ovan: Nån har skrivit med blyerts (troligen min pappa) att klippet är från 26/11 1958. Ur vilken tidning syns inte, men skribenten hette Johannes Westenius, och han var då kyrkoherde i Höreda enl handskriven notering.

P.R. Svensson är inte glömd. Han steg så småningom i graderna från kyrkoherde till prost. I Höreda finns en väg som heter Prosten Svenssons väg. Och för att nu knyta ihop det hela ytterligare: Prosten Svensson gifte sig med Charlotta Rolander, dotter till gubben vars porträtt jag letar efter. I gamla släktpapper hittade vi en teckning som Charlotta gjort tillsammans med dottern Amala 1843. Teckningen visar Höreda prästgård och familjens barn som leker i snön. Trevlig teckning med delvis svårläst text. Titta här: Gammal teckning.

Till bokens lov

Jag gillar ju att läsa. Har ofta två böcker på gång: en bok för soffan om jag läser på dagen (gärna nåt på franska med lexikon på Ipad nära till hands), en bok till kvällen så jag kan läsa ett antal sidor innan det är dags att sova.

Dom här ”tegelstenarna” har jag inte sett tidigare. Men Årstadal är ett ställe jag sällan kommer till. Igår tog jag mig dit för att gå på Stadsarkivet Liljeholmskajen. Fint arkiv, snyggt inrett. Det är rätt nytt, invigdes i juni 2019 och ligger i två av Vin & Sprits gamla bergrum. Här finns mycket som rör Stockholms bebyggelsehistoria, byggnadsritningar, tomtböcker och kartor. Andra arkiv som förvaras här är tekniska verksamheters arkiv, sjukhusarkiv och arkiv efter föreningar och organisationer. Det arkiv som jag var intresserad av var den s.k. Grosshandlarsocieteten. Jag letade uppgifter om grosshandlaren Lars Rolander, min gamle anfader, se inlägget ”Efterlysning”. Fast tyvärr, jag hittade honom inte, bara en son till honom. Kanske får jag ta mig dit igen.

När jag var klar gick jag ut och tog en hiss upp till Årstabron och promenerade i mörka kvällen mot Södermalm. Vacker utsikt över den stora mörka vattenspegeln och bort mot den upplysta bebyggelsen i Marievik. Det mesta (eller allt?) där är nog nybyggt. Inser att jag förstås passerade över Årsta Holmar, men jag såg dom inte i mörkret. Belysning fanns längs broräcket och i min ljusa vinterjacka var jag nog rätt väl synlig för dom cyklister som kom svischande förbi. Särskilt fridfullt var det inte att gå där eftersom det kom pendeltåg dundrande förbi lite då och då. Men ska jag till arkivet igen tar jag nog den vägen – över bron och ner med hissen.

Efterlysning

Har någon sett denne man?
Det är Lars Rolander, framgångsrik grosshandlare i Stockholm under 1800-talets första hälft. Vad han handlade med vet jag inte. Gissar att det går att ta reda på nånstans, men jag har inte gjort det. När Lars Rolander var gammal och sjuk tog han löfte av sonen Martin Leonard att han skulle bränna alla papper som fanns kvar efter honom. Det tycker jag var dumt. Hade gärna tittat i dom där papperen. Lars Rolander verkar ha haft ett intressant liv. Många år äger han det hus på Peter Myndes backe på Söder nära Slussen där han bor. En tid äger han också Westra Ekedahl, en fin gammal gård på Värmdö och senare Kummelnäs gård, också den på Värmdö. Det var väl sommarställen antar jag. Detta var i Karl XIV Johans Sverige. Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Johan Olof Wallin lever och verkar.

Västra Ekedahl på Värmdö. Bild från 2005.

Som ung följer Lars Rolander med ett av Ostindiska Kompaniets skepp till Kanton i Kina. Det är på den s.k. 4:e oktrojen och skeppet var antingen ”Götheborg” eller ”Prins Gustaf”. Kopian av ”Götheborg” skrev jag om i augusti när skeppet var på besök i Stockholm här.

Lars Rolanders resa till Kanton sker 1788-1790. Han är inte tjugo år fyllda när man sätter segel och lättar ankar från Göteborg. Han är inte superkargör (den ämbetsman som bar ansvar för lasten ombord) som det felaktigt står i nåt papper utan troligen betjänt till kaptenen, styrmannen, superkargören eller nån annan uppsatt person i besättningen. Men resan till Kina lade troligen grunden till Lars Rolanders förmögenhet.

Han gifter sig 1794 med Anna Maria Pettersson och tillsammans får de 11 barn, varav 6 dog i tidig ålder. 1815 blir det skilsmässa. Jag har tänkt försöka luska ut varför dom skiljer sig, gissar att skäl till skilsmässan kan finnas noterat nånstans. Men jag har inte undersökt det där närmare än. Men det jag undrar nu är: Var finns porträttet?

På målningen är Lars Rolander 65 år gammal. Porträttet fanns troligen i hans ägo medan han levde, och kanske ärvde sedan sonen Martin Leonard tavlan. Vad som hände med den senare vet jag inte mycket om. Från Svenskt Porträttarkiv fick jag fram ett svartvitt foto av oljemålningen. Dessutom fick jag uppgiften att porträttet målats av C.P. Lehmann 1834 i Ronneby. Målningen är olja på duk. Höjd 63 cm, bredd 52 cm.

Det är troligen en rikt utsirad ram på porträttet för jag har en dålig och hålslagen papperskopia där ramen finns med. Dessutom har jag uppgiften att porträttet sålts på Kvalitetsauktion vid Auktionsverket i Stockholm i november 1958 som nr 855. Så det där ska jag gräva lite vidare i och se om det kan ge nåt.


Lars Rolander var min farfars farmors far. Jag har några saker som min gamle anfader hade med sig från resan till Kina: en linjal i vackert träslag och i ena änden (se bild) märkt med en liten silverplatta och texten: ”Hemtad från Sumatra 1789 af Lars Rolander”, ett rökelsefat i koppar, en snusdosa (tror jag det är) och ytterligare en mindre linjal med utsirade kinesiska bilder. Jag har den stora linjalen hängande på en krok på väggen så det röda sidenbandet är inte från 1789.

Är det nån som sett porträttet på min gamle anfader? Hör av dig i så fall! Det vore så roligt att få se det i original, i färg.

Hasselbacken i november

Nej, jag har inga ungdomsminnen från Hasselbacken, och jag har aldrig varit på fest där. Min studentskiva skedde på Statt i Söderhamn. Och nån gubbhylla på Hasselbacken har jag heller aldrig varit på. Var den bara för gubbar?
(Som vanligt: för ljusare och bättre bild, klicka på den).

En gång på senare år har jag ätit lunch där tillsammans med min syster och ytterligare en gång tillsammans med henne och med Joana, en syssling från Brasilien. Hon jobbade i London då och var på snabbvisit i Stockholm. Det var första gången vi sågs. Vi åt tillsammans och pratade och pratade – på engelska, svenska kunde hon inte. Men efteråt följde Joana med mig hem och fick ett ex av min bok ”Sandskär i mitt hjärta” med dedikation. Roligt att hon ville ha den. Hon kan nog förstå en del i alla fall, läsa bildtexter kanske med hjälp av Google translate. Det är ju många bilder i boken. Kanske beror det på detta minne och på att min farfar var på Hasselbacken som ung som jag har en liten varm känsla för detta ställe.

Bilden ovan är troligen från nån gång kring 1910 eller så. Man nr 4 från vänster som småler så varmt mot den som håller kameran är min farfar – Hugo Roland. Längst till vänster sitter f.d. sjökaptenen Björklund (förnamnet vet jag inte) och bredvid honom Karl Julius Svensson, en äldre kusin till Hugo. Sen kommer Hugos gode vän Arthur Theodor Blix. Den äldre mannen längst till höger är också en äldre kusin till Hugo, i familjen kallad Onkel Lorentz eller ibland Lollegubben och var en något udda figur i släkten om jag förstått rätt. (Bilden har varit med en gång tidigare i inlägget Herrar i hatt).

Nu är det en del skriverier i tidningarna om Hasselbacken. Häromdan skrev Claes Britton en upprörd debattartikel om ”Abba-Björns brutala byggplaner på Djurgården”. Artikeln har du här. Jag har faktiskt också undrat över varför Björn Ulvaeus ägnar sig åt dessa bygg- och renoveringsplaner. Sen skrev Ulvaeus en replik på Brittons debattartikeln där han hävdar att det inte alls handlar om att bygga nåt Abba-land på Djurgården. Björn Ulvaeus artikel har du här.

På Hasselbackens hemsida ser jag att Pop House Sweden, där Ulvaeus är en av ägarna, köpte Hasselbacken 2019 och man skriver att med ”övertagandet av Hasselbacken skapar Pop House förutsättningar att förverkliga sin vision att bli en nöjesdestination av rang”. Hittade en artikel till där Ulvaeus berättar hur man ska återge Hasselbacken dess forna glans från i mars 2021 här.
Hoppas dom här tidningslänkarna funkar.

Ja, vad ska man tro? Vi får väl se vad det blir. Eftersom jag inte är nån stammis på Hasselbacken vet jag inte om byggnaden är nedgången eller ej. Kanske finns ett stort renoveringsbehov? Och det är klart att det är roligt om det blir som det kanske var på ”den gamla goda tiden” när Hugo Roland svingade en och annan bägare där. Förresten har jag försökt skärskåda den gamla svartvita bilden för att se vad det var i flaskorna, men det går inte att få fram. Och inte kan jag fråga farfar heller.

Ingen öring i dag

Fiske vid Strömparterren. Men ingen fiskelycka i dag.
Han frös inte. Det var varmt i vattnet. 8-9 grader sa han. Jag frågade om det var halkigt och svårt att gå ut så där, men han tyckte inte det. Däremot lite jobbigt pga högt vattenstånd. Han var förstås iförd ordentliga fiskarbraller – ett av mina favoritplagg. När jag är på Sandskär, förstås, i Stockholm brukar jag inte ha sånt.

Det får bli sista inlägget och sista bilden för oktober detta år.

Solägg

Det här är en bastu som är uppställd vid Waldemarsudde. Ingång med trappa är på andra sidan. Byta om gör man i ett stort tält – typ indiantält – i närheten.

En bastu kan uppenbarligen utformas på många olika sätt. En variant visade jag på Arundo-bloggen i augusti: Bastuflotten. Där kunde man doppa sig i Bottenhavets uppfriskande vatten efter bastubadet. Om man hoppar i här vid Waldemarsudde vet jag inte. Gissar att det är rätt sörjigt i vattnet, och kanske är det inte direkt nyttigt att bada där. Ser att man tillhandahåller hinkar med vatten att fräscha upp sig med.

Och ta med sig en starköl in i den vackert guldiga bastun, nä se det får man inte! Det gick däremot alldeles utmärkt på bastuflotten på Sandskär.

Läs mer om ”Solar Egg – Social skulptur och vedeldad bastu” här.

Sorgesam läsning

Mycket i dagens tidningar handlar om rapporten från Coronakommissionen. Det är bittert sorglig läsning. Pinsamt för Sverige att ”vi” klarat det här så urbota dåligt.

”Att Sverige var så illa förberett nämner Coronakommissionens ordförande Mats Melin först som de allvarligaste saker rapporten slår fast.
– Att de åtgärder som sattes in i början i mars 2020 var både otillräckliga, sena och inte förmådde att kraftigt begränsa smittspridningen.”

Senare i artikeln står det:
”Först den 16 mars 2020 fick Socialstyrelsen uppdraget från regeringen att säkra tillgången.
– Socialstyrelsen hade inga kanaler för att ta reda på hur det stod till i kommunerna, i deras äldreomsorg. Först i april fick länsstyrelserna i uppdrag att sammanställa kommunernas behov, säger Mats Melin.”

Vad betyder det? Inga kanaler? Har dom inte telefoner på Socialstyrelsen och datorer så dom kan skicka e-post?

En lista över vilka i regionerna/kommunerna som sköter äldreomsorgen måste väl ändå finnas att tillgå? Och varför skulle det ta så lång tid innan Soc styr fick i uppdrag att kolla hur det låg till med skyddsutrustning i kommunerna och dröja ända in i april innan länsstyrelsen började sammanställa kommunernas behov?

Arg bloggare

Och så det här med munskydden… Varför tog det så förbaskat lång tid innan polletten trillade ner hos FHM och andra som tidigare uttalat sig om hur onödigt det var med munskydd? Inte bara onödigt förresten, riskabelt också pga att man ansåg att vi dels skulle använda munskydden fel, dels skulle utsätta oss för extra stora risker genom att invaggas i falsk säkerhet.

Jag är inte förvånad. Slappheten, otydligheten från regering och myndigheter under dom här pandemiåren har ju märkts väl. Men att läsa om det samlat så här efter Coronakommissionens rapport gör mig arg faktiskt. Varför är vi så tafatta i Sverige? Senfärdiga och tafatta – har klarat det här sämre än dom andra nordiska länderna. Nästa gång det händer kommer myndigheterna då att välja en annan väg? Det finns gott om exempel på metoder i andra länder som ser ut att ha fungerat väl. Typ stänga ner och dra på med full fart med provtagning, smittspårning och vaccinationer.

Vad ska hända nu då? I februari nästa år kommer en avslutande rapport från kommissionen där man ska peka ut ansvariga för missarna. Kommer nån/några att ställas till svars för dom mycket allvarliga brister på handlingskraft och andra missar som gjorts? FHM får ny GD, Löfven avgår som partiordförande och statsminister. Säkert blir det skiften på andra poster. Vad kommer vi att få se? Sopa under mattan? Skylla på varandra?

En av DN-artiklarna har du här.

Pinsamt på 1700-talet

Carl Gustav Pilo: Drottning Sofia Magdalena. NM 4888

Urim och Tummim, vet du vad det är för några? Helt obekanta för mig tills jag stötte på dom när jag var inne på dom avslutande delarna av Klas Östergrens ”Två pistoler”.

En i stora delar fantastisk bok. Min beundran för Östergrens förmåga, stil- och språkkänsla – ren virtuositet med språket – går upp många grader här. Han kan verkligen variera sitt sätt att skriva på! Han målar fram personerna – kungen, drottningen, änkedrottningen, hovdamerna och Munck själv förstås – på ett fantastiskt språk, lite stramt, omständligt och gammaldags, som ger en doft av 1700-tal utan att alls vara 1700-talssvenska. Fast ibland är det lite snårigt och inte helt lättläst. Författaren markerar t.ex. inte dialoger med s.k. pratminus eller citationstecken. Varför han valt att göra så vet jag inte. Nåt stilgrepp är det väl.

Det är hovstallmästare Munck som berättar. Efter mordet på Gustav III blev Munck landsförvisad av hertig Karl, Gustav III:s bror och då t.f. kung. Nu vistas Munck som gammal och alltmer orkeslös i Toscana. Till sin hjälp har han en svensk allt-i-allo som tar hand om honom och gärna lyssnar på honom när han berättar sina minnen.

Här finns berättelsen om hur äktenskapet mellan Gustav III och drottning Sofia Magdalena äntligen skulle fullbordas efter många år av totalt främlingskap. Kungen ville ju ha en tronföljare. Att läsa om hur det gick till känns närmast pinsamt. Men här finns också humor. När kungen äntligen hamnar i säng med drottningen är han minst sagt tafatt. Efter ett misslyckat försök säger han till Munck: ”Jag hittar lättare i Neapel”. Munck måste handgripligen hjälpa honom och drottningen. Och det blir ett barn. Men det blir också många otrevliga följder som illasinnade rykten, en massa fake news och djup osämja mellan kungen och hans mamma änkedrottningen.

Jag minns att jag läst om den här historien tidigare. För många år sen när man gav Verdis ”Maskeradbalen” i Göran Genteles fantastiska uppsättning på Stockholmsoperan såg vi den flera gånger. Vi satt alltid på dom billigaste platserna, studentpris på 3:e raden. Ett särskilt intresse för Gustav III vaknade. Och nån gång den där tiden läste jag en bok om Gustav III som jag tror var skriven av Beth Hennings, historiker. Där fanns historien om Munck med. Jag tyckte det var lika pinsamt då som nu i Östergrens bok.

Mot slutet skriver Östergren om det här att alls ge sig på och försöka skriva om en person som levde för 200 år sen. Han skriver att ”det är ingen större skillnad, i anständighet, mellan charlatanen som stod på en kyrkogård vid midnatt med en benknota i ena handen och sade sig kapabel att frammana ett andeväsen, och den författare som sitter hemma på kammaren mitt på dagen och beskriver själslivet hos en person som varit död i tvåhundra år”. Och Östergren fortsätter: ”Eller de andebesvärjare som satt vid levande ljus och under Urims och Tummims inflytande önskade se vad bröderna giöra på jorden, om de fördriva tiden i svalg och fråsseri, driva otuckt, spela….” osv. Är det en författares ursäkt om att han kanske tagit sig för stora friheter och lagt in tolkningar i kungens själsliv som det egentligen inte fanns fog för?

Urim och Tummim är från Gamla Testamentet och handlar tydligen om små föremål, ett par stenar eller stavar, som användes för att avgöra en fråga och visa på guds vilja. Föremålen kan ha legat nånstans i översteprästens skrud. Svenska Wikipedia förklarar kortfattat här, engelska Wikipedia betydligt längre här.

Astoria

I februari 2017 skrev jag om planerna på renovering av Astoriahuset (där biografen Astoria låg) på Nybrogatan, rivning av ett gårdshus och planerna på ett nytt hus mot gården, ett kontorshus mot det som tydligen heter Sofi Almquists plan. På en affisch upplyste man om att visionen för helheten var ”Astoria – våra drömmars stadskvarter”. Hm… vem ligger och drömmer om stadskvarter? Ja ja, mycket floskler var det. För att nu citera ur inlägget 2017:

”En plats där livets bästa delar möts” (vadå? vilka delar då?) och ”För oss är inte frågan om vi ska bevara eller modernisera. Vi vill skapa våra drömmars stadskvarter genom att kombinera det bästa från nu och då”. Hå hå ja ja.

I dag gick jag förbi platsen för första gången sen denna s.k. omvandling/ny utformning (=renovering+rivning+nybygge). Så här ser det nya gårdshuset ut, det där rödaktiga till vänster. Riktigt snyggt faktiskt tycker jag. Rolig arkitektur. Blev i alla fall bättre än jag hade väntat mig.

Hur det hus som låg där innan såg ut kan du se på bilden i inlägget från 2017 – ”Om drömmar och floskler” – som du har här.

Den gamla byggnaden var ett av dom få hus från 1870-talet som då fortfarande fanns kvar i stan. Nu ”gone and lost forever” – och för den som gillar gamla hus känns det lite synd förstås. Utseendemässigt var det absolut inget fel på det. Men det lönar sig väl bättre med ett nytt kontorshus utformat efter tidens krav. Och människor ska väl fortsätta att jobba på kontor, även om många kanske nu vant sig vid att jobba hemifrån.

Den mörka kontinenten

Nyligen har jag läst Karin Johannissons bok ”Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-siècle” (utg. första gången 1994). Boken handlar om synen på kvinnor inom medicin och biologi under det sena 1800-talet och kring sekelskiftet.

Det var tydligen Freud som kallade kvinnan en mörk kontinent, en gåta. Johannisson skriver: ”När tidens manliga författare beskrev de koloniala upptäcktsfärderna in i mörkrets hjärta som framträngandet i en mörk kvinnokropp, beskrev manliga läkare det vetenskapliga inträngandet i kvinnokroppen som expeditioner in i en mörk kontinent”.

”Medicinen blev ett instrument för att definiera kvinnokroppen i de termer samhället krävde. Man valde antingen en modell där kvinnan framställdes som en outvecklad man, eller en ”tvåkroppsmodell” enligt vilken män och kvinnor blev – drivet till sin spets – två skilda arter som nästan inte delade några egenskaper alls.” När matematikern Sonja Kovalesky (Sveriges första kvinnliga professor) dog i Sverige 1891 obducerades hon, och det väckte stor uppståndelse när hennes hjärna ”befanns vara lika ”logiskt” strukturerad som den manliga genomsnittshjärnan”.

Johannisson skriver ”I sekelskifteskulturen var mörker en återkommande metafor för degeneration, kaos, drift, vilde och feminitet (i kontrast till ljus, framsteg, ordning, förnuft, civilisation, maskulinitet).” Och detta i en tid då kvinnorna började höras mer, allt fler ville ut i yrkeslivet, kvinnor kämpade för rösträtt m.m.

Mycket intressant bok och i stora stycken rätt omskakande läsning. Stackars kvinnor. Skönt att den där tiden och sättet att se och behandla kvinnor är länge sen förbi. I alla fall i vår del av världen.