Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Politik och samhälle – Sverige’ Category

Det har förstås varit mycket skriverier senaste dagarna pga det avskyvärda dådet mot en samlingslokal i Göteborg där judiska ungdomar hade fest. Och så händelsen där folk skanderade mordiska slagord mot judarna på ett torg i Malmö, också det häromdan. Många fler gräsliga exempel på judehat finns tyvärr i dagens Sverige.

Varför ”får” sånt hända i vårt land? Varför tar man inte krafttag mot antisemitismen, oavsett i vilken form den visar sig och oavsett vad den sägs vara ett uttryck för?
Att sprida mer information och utbilda om Förintelsen är ju inte det enda som behövs för att få slut på judehatet. Det sitter djupare än så. ”Tolka aldrig judehatet som ett slags politisk protest” lyder rubriken på en artikel av Svante Weyler där han kallar antisemitismen för ”ett slags intellektuell pest som instrumentaliseras av olika grupper med olika behov vid olika tillfällen.” En sorts förståndspest, tänker jag.

Niklas Orrenius skriver om människor som ”invandrat från länder där antisemitism är mainstream och där tv och tidningar publicerar nidbilder av judar. De politiska och religiösa ledarna angriper ofta judar – i propaganda som även når Sverige.” Och jag läste också en artikel i Expressen av Somar Al Naher från Syrien där antisemitismen är sanktionerad av staten: ”Så hjärntvättas vi syrier att hata judar”, här.

Ola Larsmo citerar Jean-Paul Sartre i en artikel i DN: ”Så länge en jude har att frukta för sitt liv, i Frankrike och i hela världen, kan ingen fransman befinna sig i säkerhet”. Larsmo skriver: ”Byt ut fransman mot svensk. Byt ut jude mot muslim. Tankefigurerna gäller oss alla. Rasismen hotar ditt eget medborgarskap. Därför kräver demokraten nolltolerans mot antisemitism. ” Han avslutar artikeln med (fetstilen är min):
Ska vi fundera på vilken sorts antisemitism som är värst? Eller ska vi enas om att den hotar dig och mig och alla svenska medborgare?” DN här.

Nåt positivt har ändå skett nyligen. Om det är det enda positiva exemplet vet jag inte, jag hoppas det finns fler. Jag tänker på Amanah, ett unikt judiskt-islamiskt dialogprojekt i Malmö. Skånska Dagbladet skriver att det är ”en nybildad ideell förening på initiativ av församlingsrabbin Moshe-David HaChohen, Judiska församlingen i Malmö, och imamen Salahuddin Barakat från islamakademin och Malmös muslimska nätverk.” Intressant verkligen. Hoppas det kan leda till ökad förståelse mellan grupperna och på sikt en attitydförändring. Helst på kort sikt! Och kanske kan det leda till fler såna dialogprojekt på andra håll i landet. Extra positivt är det väl att projektet startat just i Skåne med tanke på att Skåne ofta omtalas som särskilt rasistiskt, främlingsfientligt och SD-vänligt. Läs mer om dialogprojektet t.ex. i Skånska Dagbladet här och Judiska Församlingen i Malmö här.

Read Full Post »

På bussen är det tjockt med folk som ska ta sig hem i nattmörkret vid 5-6-tiden på eftermiddagen. En ung mamma sitter där vid sitt lilla barn i sittvagn. Svårt att bedöma åldern på barnet, ganska litet, kanske 8-10 månader eller så. Mamman har riggat upp sin mobiltelefon med stor skärm på handtaget till barnvagnen så att barnet kan titta. På skärmen pågår nån sorts färgglad film, jag ser en vit anka röra sig i ett grönt landskap, jag ser några röda saker (blommor? frukter?) falla från ett träd, bilderna växlar hela tiden. Barnets blick är fastsugen på skärmen.

Mamman sitter bredvid, tittar ut genom fönstret, tuggar på nåt och kopplar av ser det ut som. Hon behöver ju inte hålla på med det lilla barnet, inte prata och skoja med det, inte peka på vacker julbelysning eller vackra skyltfönster som bussen passerar, inte tillsammans titta på en liten hund i famnen på en av passagerarna osv. Nej hon kan ta det helt piano. Barnet är fullt sysselsatt med att följa det som sker på skärmen.

När mamman nån gång tvingas vrida ner handtaget på barnvagnen för släppa förbi folk i bussen blir det genast ljudliga klagomål. Dom färgglada rörliga bilderna försvinner ju och barnets lilla ansikte förvrids i missnöje. Ljudliga protester kommer direkt. Mamman vrider sen raskt upp handtaget igen och rättar till mobilen.

Hm, känner mig smått illa berörd av det där. Tala om att skapa ett beroende…  Samtidigt inser jag att min reaktion – och att jag skriver detta blogginlägg – kan uppfattas som att jag slår mig för bröstet som en mycket ”bättre mamma” än den unga kvinnan på bussen. Funderar över det och tycker inte det känns så bra, faktiskt. Jag kan ju inte hävda att det är så. Mina egna erfarenheter ligger ju flera decennier bakåt i tiden. Vad vet jag om att vara mamma till små barn i dag? Hon kanske är en jättebra mamma på en massa olika sätt som jag inte vet ett dyft om. Och åsikterna om små barns skärmtittande går ju isär. Men i alla fall, känslan av lätt obehag sitter kvar ett tag.

Tidigare på dan åkte jag också buss. Där satt en mamma med sitt lilla barn i sittvagn. Barnet tittade nyfiket på allting omkring sig. Mamman talade i sin mobil under hela resan. När hon gick av såg jag henne gå vidare med mobilen fastklämd under örat. Ja ja… The Times They Are A-Changin’. Med Tracy Chapman på Youtube här.

Read Full Post »

Den här målningen plåtade jag med mobilen i dag. Den finns i en korridor utanför en mottagning på Serafen på Kungsholmen. Tavlan är signerad Lennart Olausson 82-83. Tyvärr har man ställt en soffa framför, och det är ryggstödet på den som täcker nedre delen av tavlan.

Motivet måste vara från Kungsholmen. Kanske från den anlagda holme som fanns tidigare långt österut på Kungsholmen och som kallades Glasbruksholmen. En glasblåsare står där till vänster och en bit längre bort sitter en spinnerska. En murare håller på och murar nånting uppe på taket till vänster. Lite oklart vad det är han håller på med. En skorsten, nån sorts stödmurar eller väggar på ett nytt hus som ska klämmas in där?

Långt till höger och en bit längre in i bild syns en man som jag gissar är garvare. Det är nog ett skinn han har spänt upp där och ett skinn han håller i handen. Hittade följande på en sida som heter Stockholm Stories: En av de första yrkesgrupper som flyttade sina verksamheter till Kungsholmen när stadsdelen började bebyggas på 1640-talet var garvare. Redan 1669 hade Garvargatan fått sitt namn. Under 1800-talet hade två stora garvardynastier – Westin och Lundin – etablerat sig på Kungsholmen som båda har fått gator uppkallade efter sig – Jakob Westinsgatan och Garvar Lundins gränd.

I bakgrunden skymtar Kungsholms kyrka och en väderkvarn. Jag googlade lite och ser att det fanns en väderkvarn som hette Lilla Munkan och som låg på Kungsklippan. Kvarnen byggdes på 1640-talet och fanns kvar till mitten av 1800-talet.

Riktig var platsen som avbildas tänks ligga vet jag inte riktigt. Kanske är det längst ut på Kungsholmens östra del, kanske på den s.k. Glasbruksholmen. Uppenbarligen är det alldeles vid Riddarfjärden eftersom man ser delar av ett segelfartyg bakom husgaveln. Dom ljusa byggnaderna som skymtar långt borta på andra sidan vattnet är nog Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand.  Fin tavla tycker jag!

Mer om Lennart Olaussons konst kan du se här.
Om garvarkungarna på Kungsholmen kan du läsa på Stockholm Stories här.

Read Full Post »

I dag gick jag förbi huset där Raoul Wallenberg bodde några år på 1940-talet på Bragevägen 12. Innanför altanen på bilden låg hans tvårummare. Jag tänker mig hur han bjöd hem sina vänner till sin lilla ungkarlslägenhet och hur dom efter middagen stod ute på altanen med sina vinglas i handen, eller cognacsglas kanske, och samtalade och tittade på trafiken som flöt förbi på Odengatan. Det här var Wallenbergs sista hem i Sverige. I början av 1944 åkte han till Budapest. Resten vet vi en hel del om, men fortfarande vet vi inte allt.

Jag läste Ingrid Carlbergs bok ”Det står ett rum här och väntar på dig…” för ett par år sen. Det var sommar. Jag satt i solen utanför sjöboden på Sandskär och läste och läste och läste (tjock bok!). Tårarna rann ibland, för att jag blev så gripen och andra gånger för att jag blev så arg. Historien om vad som hände Wallenberg sen ryssarna tagit honom och fört honom med sig från Budapest är så förfärligt upprörande. Både det ständiga ljugandet, manipulerandet och sopandet under mattan som skedde från sovjetiskt håll och den erbarmligt klantiga hanteringen från svensk sida, av svenska regeringen och svenska diplomater. Jag får låta bli att tänka på det för att inte bli arg igen.

I dag blev jag annars mest smått irriterad över att det satt en banderoll med ett företagsnamn på räcket till altanen och även vid ett fönster högre upp på huset. Huset har nyligen renoverats, och det ser väldigt snyggt ut. Och nåja, kanske är namnet på banderollen helt enkelt byggföretagets namn, och det kanske tas bort så småningom.

Har haft huset med på bild tidigare i inlägget ”En altan i Lärkstan” här. Och i samband med det fick jag i en kommentar tips om att Hermann Göring bott med sin fru Karin på Odengatan nåt kvarter ifrån Wallenbergs bostad. Men det var en del år tidigare: från våren 1925 och ett par år framåt. När herr och fru Göring bodde där var adressen Odengatan 23, i dag är det tydligen nummer 27 (enl Wikipedia).

Om böckerna om Wallenberg kan du läsa i inlägget ”Sommarläsning” här.

Read Full Post »

Filmen ”120 slag i minuten” såg vi häromdan. En väldigt stark upplevelse. Filmen handlar om unga hivsmittade och aidssjuka i Paris och handlingen utspelar sig mot slutet av 1980-talet. Dom samarbetar i aktioner för att få myndigheter, läkemedelsföretag, försäkringsbolag m.m. att vidta åtgärder för att skynda på utvecklingen av mediciner mot sjukdomen. Ämnet är förstås dystert nattsvart, döden ligger hela tiden nära, men filmen har också mycket av livsglädje, lust, kärlek och vänskap mellan dessa unga. Sexscener finns i filmen som kanske en del kan uppleva som stötande eller jobbiga att se, men jag tyckte inte det.

Aktionerna som gruppen planerar vid stormöten varje vecka och sen genomför är minst sagt kraftfulla och man förstår vilken desperation som ligger bakom. Demonstrationer där dom kallar Mitterand för mördare och skanderar att han har blod på sina händer. Dom går i demonstrationståg genom Paris med plakat som visar kors, likkistor och bilder på dom unga som dött. Vid demonstrationerna använder dom sig också av låtsasblod som dom fyller i plastpåsar eller ballonger och kastar vid besök på läkemedelsföretag och liknande. ”Blodet” tillverkar dom i ett badkar där dom blandar vatten med karamellfärg. Mot slutet finns scener där man ser floden Seine färgad röd. Om detta hände i verkligheten vet jag inte.

Jag minns den där tiden på tidigt 1980-tal när dom svenska tidningarna började skriva om en mystisk sjukdom bland homosexuella i USA. Kollade på SvD:s arkiv nu och hittade artikeln ”Larmrapport från USA: Homosexuella dör i infektioner”den 3 februari 1982. DN har en artikel den 18 februari 1982: ”Mystisk ny cancer. Drabbar bara homosexuella”. Där står det att sjukdomen kallas Karposis sarkom och att den i USA sedan sommaren 1981 drabbat främst homosexuella män. Dödligheten var på 20%.

Världsaidsdagen, WAD (World Aids Day) är den 1 december och har alltså just varit. Jag visste inte att WAD var i faggorna och jag märkte inget av några manifestationer. Nu i efterhand ser jag att man ordnade en minnesstund i Maria Magdalena kyrka på Söder.

Tack och lov är inte situationen för hivsmittade alls så hemsk som den var på 1980-talet. Mycket har hänt sedan dess. ”Att leva med hiv innebär något helt annat idag än det gjorde igår, tack vare stora medicinska framsteg. Ett besked om att man har hiv betyder inte längre att man automatiskt kommer att utveckla aids. Behandlingen botar inte hivinfektionen men förhindrar effektivt sjukdomsutvecklingen, om den sätts in i tid” står det på sidan HIV idag här.

Artikel om Robin Campillo, regissör till filmen ”120 slag i minuten”, i DN här.

Read Full Post »

Ja, nu har man gjort en kompromiss igen, en luddig överenskommelse mellan S och MP som rör dom unga som kom hit hösten 2015 och har fått vänta orimligt länge på beslut från Migrationsverket. Överenskommelsen innebär förstås inte att det hela är klart än. Riksdagen ska behandla frågan och det återstår antagligen en hel del diskussioner. Dom som berörs får vänta på att det man kommit överens om träder i kraft nån gång 2018, före sommaren säger S. Det får märkliga konsekvenser. Personer som sommaren 2018 helt klart ska omfattas av beslutet om möjlighet att stanna kvar och gå ut gymnasiet kan fram till ikraftträdandet alltså visas ut till Afghanistan. Och det verkar som om dessa utvisningar ska ske, efter vad tidningarna skriver i dag. Hur snurriga är dom? Eller det är förstås inte alls snurrighet utan istället ett listigt förfarande.

Dom unga människor som fått vänta pga den hantering som måste ske enligt svensk lag  och som tagit för lång tid (det var många som kom, stort tryck på Migrationsverket, man anställde nya handläggare som inte var kompetenta nog osv) får vänta nu igen på att hanteringen av överenskommelsen ska gå sin gilla gång enligt svensk lag. Och många av dom måste kanske gömma sig för att inte utvisas under mellantiden. Hade det inte varit renare, rakare, ärligare – och dessutom mer människovänligt och moraliskt rätt – att besluta om amnesti?

Läs Per Gudmundson i SvD i dag om den skicklige Stefan Löfven, ”Löfven spelar skjortan av Alliansen” – länk här. Tänkvärt.

Vad var det han sa tidigare den där hösten, Stefan Löfven? ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig. Mitt Europa bygger inte murar. Om vi bär denna uppgift tillsammans då kan vi göra skillnad för människor, alla EU-länder måste hjälpa till.” Det var nån av dom första dagarna i september 2015.

Read Full Post »

Hösten efter studenten pluggade jag franska i Tours vid Institut de Touraine. Varje morgon under den hösten åt jag frukost hemma hos Mme Gilet, en kvinna nånstans i åldern 60+ tror jag, som bodde nåt kvarter från mitt hyresrum.

Första gången jag kom dit för att äta frukost frågade hon mig nånting på franska. Jag var inte så bra på språket då än, förstod inte vad hon sa och visste inte hur jag skulle svara. Jag svarade helt enkelt ”Ja tack” på franska.

Varje morgon hällde sedan Mme Gilet upp kaffe åt mig i den skål jag fick att dricka ur. Sedan hällde hon i den heta mjölken och så tog hon en sked och föste ner skinnet i min kaffeskål. Det var det hon hade frågat; hon trodde ju att jag gillade skinnet särskilt. Jag var för ung och blyg och osäker för att längre fram, när jag var bättre på språket, tala om för henne att det egentligen inte var så. Så jag fortsatte att ta emot det där skinnet på mjölken i mitt kaffe varenda morgon. Det var nog även i nån sorts känsla av att straffa mig själv eftersom jag varit dum nog att tacka ja den där första gången. Men jag vande mig ju; så fasligt illa var det ju inte. Vad heter det då? ”La peau sur le lait”, vilket ordagrant betyder huden på mjölken. Dvs i princip samma uttryck som vi har på svenska.

När jag blivit bättre på att tala och förstå franska frågade jag nån gång Mme Gilet om hur det varit i Tours under kriget. Jag minns inte mycket av vad hon berättade utom en sak, och att jag minns det beror på att jag tyckte att det var så märkligt, för att inte säga lite knäppt. Hon berättade hur vackert det var när plan träffade av luftvärnseld eller beskjutna av fiendeflyg singlade ner mot marken och solen speglade sina strålar i det störtande planet. Hon berättade livligt och visade med händerna hur planen singlade neråt. Jag tyckte nog alltid efteråt att Mme Gilet var lite knäpp. Men tänk om det var så att hon valde detta synminne istället för att berätta hemskare krigsminnen för den unga flickan från Söderhamn.  – Sen kan jag nu efteråt tänka att det där med att straffa mig själv var ju rätt knäppt det med.

Hemma har jag ingen typisk fransk morgonkaffe-skål. Så det fick bli dom här cappuccino- och espressokopparna istället. Och den första bilden med cappuccino i koppen tog jag för några år sen på 95:an på Acland street i St Kilda, ett av dom bästa kaffeställena i Melbournetrakten.

Read Full Post »

Older Posts »

MOLLES BILDER

Välkommna skriv gärna en kommentar

norbergianblue

Tankar,åsikter,nojor,livet

Gabrielles blogg

Om filmer jag ser, böcker jag läser och saker som händer med mera!

inte fan gör det det

Alla säger:det ordnar sig....inte fan gör det det..

Alirfakta

Fakta om Söderhamns kommun

Författartipsbloggen

om skrivande i alla dess former

Gabis Annex

Om filmer jag ser, böcker jag läser och saker som händer med mera!

VideoPress Plugin for WordPress

Easily upload and share videos on your WordPress blog or any site, even in full HD.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.