Tro och kläder

I Danmark har man just infört förbud mot niqab och burka. Man kan få böta 1 000 kr om man går klädd så på allmän plats.

Jag tycker det är fel med förbud. Människor ska ha rätt att klä sig som dom vill privat och om andra inte får besvär eller åsamkas ”lidande” av det. Jag kan i och för sig känna mig lite besvärad av att sitta mitt emot en kvinna i niqab på t-banan: det känns obehagligt att inte se hennes ansikte, bara ögonen i den där smala springan. Men det obehaget ligger ju hos mig, om det blir vanligare med niqab kommer jag ju att vänja mig och inte tycka det är obehagligt längre.

Samtidigt hoppas jag ju inte alls att det ska bli vanligare. Jag vet ju att det finns kvinnor som hävdar att burka och niqab inte alls är tecken på förtryck. Det hjälps inte, jag tycker ändå det är svårt att inte se det som en form av kvinnoförtryck. Eller är det kanske en sorts religiös förvirring som sammanfaller med mäns sätt att förtrycka kvinnor?

Sen tycker jag att det måste vara så att kvinnor som jobbar på daghem, på äldreboenden, inom hemtjänsten, inom vården, på posten, på banken, kör buss eller taxi, sitter i kassan på ICA osv inte ska få dölja sina ansikten. Alltså den som i sitt jobb möter andra människor. Funkar inte det och om man absolut vill klä sig i burka eller niqab får man skaffa ett jobb där man inte har att göra med andra, kanske sitta på nåt arkiv nånstans… vad vet jag.

En artonårig kvinna intervjuas om förbudet i DN. För ett år sen bestämde hon sig för att ta på sig niqaben. Hon säger: ”Det var en spirituell och väldigt känslosam stund för mig, jag fick en kontakt med gud som jag inte känt förut. Det var ett sätt för mig att hänge mig till gud. Ja det var väldigt speciellt för mig.” För mig som inte är troende låter det där som nån sorts hokus pokus eller känslomässig förvirring eller vad jag nu ska kalla det. Eller handlar det om tillfredsställelsen över att känna sig som delaktig i en grupp? I vilket fall: att man ska få kontakt med gud genom kläderna tycker jag verkar märkligt. Det är jag det, brist på fantasi kanske. Men tror denna unga kvinna på det där och känner så får man ju respektera det.

Judar som bär kippa är ju liknande, dom vill ha en liten huvudbonad uppe på huvudet för att visa vördnad för gud. I Wikipedia står det om kippan: ”Ortodoxa judiska män bär den jämt, då det står i Talmud att ingen bör gå ens fyra steg utan att täcka sitt huvud.” Religiöst mumbo jumbo om du frågar mig (ok, förlåt förlåt! om jag sårar nån) men som sagt, är det viktigt för dom att bära kippa som en vördnad för gud så låt dom göra det då.

Artikel i DN ”Burka och niqab: Brott eller rättighet” här.
Uppdatering 7 augusti: ”Burkaförbud är kvinnofientligt”, artikel i ETC här.

Om Koranen

mohammed_receiving_revelation_from_the_angel_gabrielBilden: Muhammed får sin första uppenbarelse från ängeln Gabriel. Miniatyr på pergament från Jami’ al-Tawarikh av Rashid al-Din, utgiven i Tabriz, Persien, 1307.

I Wikipedia läser jag: ”Koranen består av 114 suror (kapitel) och sammanställdes efter Muhammeds död så att de längsta surorna kommer först och de kortaste sist, med undantag för den korta första suran (al-Fatiha) som är en central bön inom islam.”

I en artikel från förra året skriver Göran Greider korta anteckningar efter läsning av hela Koranen. Intressant. Greider ser ”de religiösa urkunderna som, i första hand, väldiga reservoarer av mänsklig erfarenhet och, ofta, storslagen poesi”. Det är en vacker beskrivning och lite nyfiken blir jag. 114 suror, hur många sidor kan det bli? Jag har ju inte direkt tänkt läsa Koranen (har inte läst Bibeln heller, bara snuttar ur den) men jag kan ju glutta lite nästa gång jag är i bokhandeln.

Och det där med avbildningar av profeten verkar ju inte alls förbjudet egentligen. Det beror väl på hur det görs. Ritar man honom som en rondellhund eller med en handgranat i turbanen kan man ju förstå att vissa blir upprörda. Muhammed har varit med i bloggen tidigare. Jag bloggade flera gånger om profeten och om de fejkade bilderna m.m. för flera år sen. Den som vill läsa tidigare inlägg kan söka på Muhammed i rutan upptill. En del kommentarer kom, vissa sura om jag minns rätt. Men det har jag ju fått när jag skrivit om påven också för den delen.

Göran Greiders artikel i Dala-demokraten här.

Kvinnoförtryck och myter

Nu blev det en sån där arrrg förmiddag igen – med en av morgontidningarna i dag.
”Statssanktionerat förtryck” – artikel i SvD i dag. Såg du den? Har just läst den och dessutom nu i efterhand sett programmet i Kalla fakta. Bedrövligt är ”bara förnamnet”! Gräsligt upprörande är det.

Hur fasen kan läkare anställda i svensk sjukvård hålla på med oskuldskontroller? Inga riktlinjer finns tydligen, och Sverige bryter mot en rad internationella överenskommelser som gäller mänskliga rättigheter enl en företrädare för Human Rights Watch i Kalla faktas program om detta i TV4. Och bryter mot svensk lag också. Oskuldskontroller är olagligt i vårt land.

Stoppa det här på stuberten! Fixa riktlinjer, informera all personal på alla vårdinrättningar runt om i landet oavsett om dom drivs i privat regi eller ej. Sånt här ska vi inte hålla på med i Sverige. Basta!

Och myten om mödomshinnan – hur ska vi få stopp på den?
Det är vetenskapligt bevisat att det inte går att se om en kvinna haft samlag eller ej. Det finns ingen mödomshinna. Det är en myt. Och visst, som så många gånger tidigare är det religionen som spelar in. Om jungfru Maria inte varit oskuld när hon fick barn skulle Jesus varit en vanlig människa och inte kunnat vara Guds son… Suck!

Läs artikeln i SvD här. Och titta på programmet. Länk till programmet i Kalla fakta finns i artikeln.

Den inre människan

Boken handlar om en ung man, Tomas, i Stockholm på 1890-talet tror jag det är. Tomas går runt i stan, träffar flickor, går på krogen och tar ett glas med sina vänner, lånar pengar av folk, söker efter nåt bra sätt att försörja sig på osv. Han verkar rent allmänt vilse och lyckas ställa till det för sig på olika sätt. Jag läser ”Förvillelser” av Hjalmar Söderberg. Här ett par rader:

”Han var trött. Icke egentligen kroppsligt; men hans inre människa hade mattats under de ständiga sprången från den rödaste glädje till eftertankens gråa pauser. Det var ögonblick, då han trodde sig hålla själva den leende lyckan i sina armar, fångad för alltid, och i nästa sekund famlade hans händer i tomma luften”.

Uttrycket ”hans inre människa” fastnade jag för. Tänker på min egen inre människa och hur orolig, arg och ledsen min inre människa är i dessa dagar pga hur det ser ut i världen – hemska illdåd av IS mot helt oskyldiga, människor som dör i våldet i Gaza och Israel, Ukraina, Syrien… Det känns som om det finns hur mycket som helst att vara upprörd och olycklig över denna tid. Och det är banne mig inte lätt att envisas med att vara optimist om framtiden med allt detta våld och förtryck – inte minst med religiösa förtecken – som pågår.

Fast egentligen var det inte läget i världen jag skulle blogga om nu utan just om den inre människan. Jag ser ju nu när jag googlar lite att det är ett religiöst begrepp. Hm, som den ogudaktiga och – i alla fall på religionens område – väldigt obildade människa (inre?) jag är hade jag inte fattat det. Hittar t.ex. 2 Kor 4:16 där det står: ”Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag”. Och Kor är rimligen inte Koranen då antar jag utan Korintierbrevet, ur Bibeln.

”Har du tagit emot Jesus och matat ditt inre med Guds Ord?” läser jag på en webbsida under mitt googlande. Matat? Jag tänker att det sitter en liten människa därinne och äter. Och Nej är svaret på frågan när det gäller mig. Min inre människa lever inte på Guds ord utan på nåt annat – som samvaro med andra, närhet, kärlek, skratt – och att njuta av naturen, musiken, konsten, böckerna…Ja, det finns mycket min inre människa mår bra av.

Och allt det där andra då som jag skrev om nyss? Jag har bloggat en del om religion tidigare, fast det var ett tag sen nu. Men nog vore världen en bättre plats om alla religioner enbart var en ren privatsak för varje människa, nånting som var och en valde själv och aldrig nånsin försökte pådyvla eller tvinga nån annan att tro på samma sätt. En del människor blir ju lyckliga av att tro på nån gud av nåt slag och för det mesta gör det ju inte nån skada om det stannar där. Ett radikalt alternativ vore ju annars om man kunde ”deleta” alla religioner på en gång. Svisch bara! Så får vi en bättre värld.
Och har jag retat upp nån nu så hoppas jag hans eller hennes inre människa hämtar sig snart igen. Den förnyas ju  morgon igen i alla fall.

Ja, hörni, det var dagens epistel från det här hörnet av världen… i alla fall inspirerat av en av våra stora författare, Hjalmar Söderberg.

Viktiga böcker

Via bloggen Pressylta Redux (tack för det! länk nedan) hittar jag en artikelserie i The Guardian där olika författare/skribenter skriver om böcker som haft stor inverkan på dom, förändrat deras tänkesätt eller t.o.m. förändrat deras liv: serien ”A book that changed me”(länk nedan). Det sätter förstås igång min skalle.

Böcker jag minns, böcker som betytt mycket för mig – ja, det är klart, det finns det många exempel på. Men att hitta en bok som mer bokstavligt förändrat mig, påverkat mig så jag i alla fall delvis blivit en annan än den jag var innan jag läste boken – vad skulle det vara? Hm…tänka tänka tänka. Kan jag hitta nån sån skönlitterär bok? Måste nog fundera mer på det. Lättare är att komma på påverkan från böcker om relationer, om barn och barns uppväxtförhållanden genom tiderna, böcker om religion, naturvetenskap och psykologi.

Vad gäller barn kan du läsa en artikel som ligger på sidan Längre texter. Den bok artikeln handlar om (Robin Grille, ”Parenting for a peaceful world”) har fått mig att inse vilken enorm betydelse attitydförändringar hos föräldrar – och alla som har hand om barn – världen över skulle kunna ha på mänsklighetens och jordens framtid. Vilken jättestor potential till förbättringar som finns där: på lång sikt skulle det kunna leda till slut på krig och konflikter världen över och lyckligare människor. Det låter förstås som en utopi men ändå: vill vi så kan vi! Och jag skrev ”på lång sikt”. Robin Grilles bok var något av en ”eye-opener” för mig. Helt klart en viktig bok.

Religionen då? Ja, Richard Dawkins förstås, ”The God Illusion” och kanske också Christopher Hitchens ”God is not great”. Fast i och för sig, så värst religiös var jag ju inte innan jag läste dom böckerna heller – har väl under livets gång gått från tvivlare till inte troende. Tanken att världen skulle vara bättre om man kunde sudda bort alla religioner har jag nog haft länge. Nåja, jag ska inte ge mig in närmare på det. Den som vill kan söka på religion i bloggen (sökruta upptill till höger) så kommer det fram Bertrand Russells tekanna, lite om påven och en hel del annat tänkvärt (tycker jag förstås!).

Psykologi och relationer har jag läst en hel del om. Där har vi Harriet Goldhor Lerners kloka böcker och Tommy Hellsten m.fl. En annan färskare bok som handlar om psykologi och som jag lärde mig en hel del av är ”Tänka snabbt och långsamt” av Daniel Kahneman. Den var nog en ”eye-opener” också, faktiskt. En viktig bok.

Ingen av dom böcker som tas upp i The Guardians artikelserie har jag läst. Tänk om jag skulle göra det? Hur omvälvande skulle det vara, tro? Jag skulle väl ”bli en annan” flera gånger om…ha ha! –  Och förresten, vad tycker du som läser det här: har du några tips på nån ”livsavgörande läsning”, nåt som jag absolut inte borde missa?

Men vad har jag egentligen gett mig in på här? Det här inlägget kan nog bli väldigt mycket längre – boktips på boktips på boktips – om jag inte aktar mig. Kommer jag på nåt av typen roman som påverkat mig mycket återkommer jag en annan gång, men annars verkar det bäst att sluta ”här och nu” som dom säger på tv. Bara länkarna först:

Bloggen Pressylta Redux här.
The Guardian, serien A book that changed me, här.

Påven och jag

Den avgående påven gör tydligen sitt sista framträdande i dag. Även jag som inte är troende har minnen förknippade med påven, fast inte med den som avgår nu. Så här var det:

En sommar i slutet av 1960-talet var jag i Rom med mina föräldrar. Vi åkte tåg dit, en upplevelse bara det. Vi bodde på ett hotell inte långt från Stazione Termini och ägnade dagarna åt att bese staden förstås, mestadels till fots. En dag kom vi strosande upp mot Peterskyrkan och vi såg direkt att det var nåt på gång där. Stora folkmassor var på väg på Petersplatsen. Vi följde med och lyckades ta oss in i den jättelika kyrkan. Det var packat med folk. Efter en stund hände det nåt. Det kom kardinaler klädda i rött om jag minns rätt och med små hättor på skallen. Sen kom dom kånkande på påven i en bärstol. Han satt alltså upphöjd och på sin färd fram genom kyrkan välsignade han folk till höger och vänster med graciösa handrörelser. Folk ropade ”Papa! Papa!” och kamerorna blixtrade. Jag lyfte min lilla Minolta eller vad det nu var och plåtade också. Inte för att jag bryr mig om påven egentligen utan mest för att det kunde vara roligt ändå att fånga farbrorn på bild. Det var Paul VI på den tiden. Han hette egentligen Giovanni Battista Enrico Antonio Maria Montini ser jag på Wikipedia. Fint namn. Jag knäppte och knäppte den ena bilden efter den andra.

Väl framme i koret vidtog diverse riter. Om jag minns rätt höll påven på och utnämnde kardinaler eller kanske var det folk som skulle skickas ut som nån sorts ambassadörer för katolska kyrkan i utvecklingsländer. Jag minns inte riktigt men har för mig att det hade med andra länder att göra. Det höll på en bra stund. Hemma på hotellet skulle jag nästa morgon ta ur filmen för att sätta i en ny. Det var så man gjorde på den tiden. Påven hade väl inte välsignat mig och min kamera för nu trasslade det ordentligt. ”Det blev fel” som det brukar heta numera – eller snarare jag klantade till det –  nåt kom snett och just påvebilderna blev förstörda. Jag blev arg och grämde mig av bara 17. Nu skulle jag knappt ha brytt mig alls tror jag, men jag blev fortare arg på den tiden – alltså även för en missad påve.

Religion har jag skrivit en hel del om i bloggen emellanåt och t.o.m. påven har förekommit ett par gånger. Det har nog mest varit i religionskritiska inlägg men även i det lite mer lättsamma Välta kor och påvar.

DN och SvD om den avgående påvens sista framträdande.

Vintermorgonsljud

Klockan är knappt 8 på juldagens morgon och jag har just vaknat. Ligger stilla och lyssnar på tystnaden. Fönstret står på glänt och nu hörs nerifrån gården det karakteristiska ljudet av hur någon skyfflar snö. Ett lugnt metodiskt skrapande – inte alls störande utan bara mycket välbekant. Jag är tillbaka i småstaden i Hälsingland och tonåren när vi bodde i ett gammalt trähus inne i stan. Med ljudet av snöskoveln kommer också minnet av doften – doften av snö och kyla och så det där alldeles speciella blå ljuset en vintermorgon utan sol. Och jag tänker på den glädje som steg inom mig när första snön kommit (är man norrlänning så…) . Nu hemma i Vasastan blir jag helt enkelt tvungen att insvept i morgonrocken tassa ut på balkongen och titta på snöskottaren långt därnere. Gården är inte stor och snart är säkert dom gångar som behövs till gårdsdörrarna färdiga.

Det var ju också den tiden nåt speciellt med juldagens morgon. Särskilt som vi aldrig gick i julottan, nån kyrklig familj var vi inte. På juldagens morgon brukade vi äta frukost i morgonrock vid elden i öppna spisen i vardagsrummet. Alltid te och mammas hembakade bröd eller kanske nygräddade varma scones med hemkokt lagom besk pomeransmarmelad. Stillsamt prat framför brasan. Klassisk musik på skivspelaren. Känslan av att titta på julklapparna dagen efter var nåt särskilt också – en lugn glädje och ibland till och med ett uns av ny överraskning fast jag fått klappen kvällen innan.

Julottan har jag bara varit i en enda gång i livet, nån gång i tonåren. Jag blev gruvligt besviken. Hade väntat mig nåt vackert och stämningsfullt med levande ljus och psalmsång. Ok, levande ljus fanns det och psalmer sjöngs förstås, men som jag minns det var kyrkan mycket upplyst i övrigt också – inte särskilt stämningsskapande och alldeles för ljust så där tidigt på morgonen. Och där framme stod en präst klädd i svart och mässade om hur gruvligt syndiga vi var allihop. Verkade som om han ville passa på att läsa lusen av oss när han för en gångs skull hade fullt i kyrkan. Sånt där ville ju inte jag höra… Och inte var jag väl särskilt syndig heller för den delen.

Ja, så där kan tankarna gå när man vaknar till ljudet av snöskottning. Hoppas du haft en trevlig julafton. Nu ska vi jula vidare ända fram till påska.
God fortsättning! – som det brukar heta. Jag tycker uttrycket är lite styltigt på nåt sätt. Undrar hur man säger på andra språk. Letar lite på webben. Weiterhin Alles Gute verkar det heta på tyska. Men engelska och franska då? Merry continuation… Joyeuse continuation…. ? Tala om styltigt! Språkrådet skriver om den svenska användningen av uttrycket God fortsättning här.