Det cronemanska vrålet

Ann Heberlein har i DN blivit upprörd över en krönika som Johan Croneman skrev för ett par dar sen. Krönikan handlade bl.a. om att flickor i Afghanistan som ville spela cricket måste göra det i en källare eller – om dom har tur – utomhus ”men då bakom en mur” – så att dom inte syns. Att bli sedd om man är flicka eller kvinna och spelar cricket anses ”opassande, oreligiöst, ett brott”.

Så inskränks kvinnors frihet genom religionen. Inskränkningar sker förstås i en del länder på en massa andra sätt också som att inte få gå i skolan, inte få lära sig simma, vara tvungen att gå klädd i burkha eller liknande, inte få köra bil m.m.

Den mening i Cronemans krönika som Heberlein far i taket av lyder: ”Hellre ett förbud mot samtliga nu existerande religioner, än ett enda litet förbud för flickor, någonstans på jorden, att få springa ut och kasta en boll till varandra.” Det är naturligtvis ett lite tillspetsat yttrande men inte kan man väl säga att Croneman vrålar på ett totalförbud mot religion? Heberlein skriver: ”Jag delar hans upprördhet över att flickors liv begränsas, men häpnar över slutsatsen att alla religioner borde förbjudas. Att något – ett fenomen, ett födoämne, en känsla – missbrukas av några är inte skäl nog för att vråla på förbud”. Hå hå ja ja –  i får man ta…

Heberlein skriver vidare att ”Vi ska inte förbjuda religion. Vi ska bekämpa misogyna och partiarkaliska tolkningar av religiösa urkunder och traditioner och ge utrymme för de tolkningar  som leder åt ett annat håll, bort från förtryck, mot rättvisa och mänskliga rättigheter”.  Visst håller med.

Samtidigt är det ju så att det är just det här med tolkningar som gör att man kan hålla på med gamla religioner i dagens samhälle – en sorts nyckelord som öppnar möjligheter. Och inte bara tolkningar, det gäller ju också att läsa urkunderna med urskillnad – se vissa saker i bibeln och blunda hårt för andra t.ex. Läste förresten häromdan en artikeln i SvD som handlade om äktenskapslöftet som man ger varandra när man gifter sig i kyrkan. En ung präst berättar i artikeln om sin vånda när hon ville skilja sig från sin man. Dom hade ju lovat varandra i kyrkan att älska varandra och vara varandra trogna ”tills döden skiljer oss åt”. Men sen har hon tänkt att man kan ju tolka det där ”döden” på ett annat sätt – ordet kan ”symbolisera döden i vår relation, eller att dödskrafterna tar över….” t.ex. Vad bra! Då var det fixat genom en annan tolkning helt enkelt. Och det är väl i och för sig helt ok om det leder till att hon inte har ångest över skilsmässan och löftet längre utan kan gå vidare med sitt liv.

För egen del vill jag inte alls förbjuda alla religioner men jag vill att ingen ska pådyvlas några religiösa läror: man ska få välja som vuxen om man vill tro på en eller flera gudar eller inte tro alls. Följden av detta är bl.a. att religiösa friskolor förstås inte borde finnas, att man borde försöka förändra attityder så att föräldrar låter bli att tuta i sina barn religion av nåt slag, ingen ska tvingas in i en religion – nånsin, någonstans.

Detta var dagens funderingar om religion.

Cronemans krönika i DN här.
Artikeln om löften i SvD här.

Om helighet och tänkande

Ja, nu kan jag ju inte låta bli även om jag ”får på skallen” av nån. Det står en hel del som rör religion i dagens tidningar. Lena Andersson har en alldeles utmärkt artikel i DN i dag med anledning av Salmon Rushdies memoarer och dom nu pågående dödliga protesterna mot en tydligen usel film om profeten Muhammed och teckningar i en fransk satirtidning. Som vanligt är Andersson klartänkt och benar upp resonemanget på ett bra sätt.

Om vad Rushdie utsatts för skriver hon: ”Varje rättrogen muslim i hela världen var anmodad av mullorna i Iran att döda författaren Salman Rushdie för att han i text smädat islam. Man bör nog ha denna abnormt groteska händelse i åtanke när man funderar över motiven till aktuell islamkritik, satir och fiktion.” Och vidare: ”Den hädiska fiktionens innehåll, sanningshalt och relevans uppfattas också som ointressanta frågor att diskutera, kanske på grund av vördnad inför vördnaden. Helighet uppmanar ju var och en till tystnad och underkastelse. De fiktiva alstren om profeten M fyller en samhällskritisk uppgift redan genom att utmana tanken att somligt ska vara undandraget prövning och belysning.” Länk till Lena Andersson artikel nedan.

Betydligt mer luddigt tänkande (äsch, felformulerat! Det finns förstås inte nåt ludd alls i det Lena Andersson skriver) visas i en kolumn i SvD av Paulina Neuding. Hon skriver bl.a. om en studie – en doktorsavhandling i islamologi – som en god vän till henne gjort (varför är det viktigt att det är en god vän?). Där skriver doktoranden bl.a. om muslimska kvinnor och om hur de ”tar stöd i en djup religiositet när de tar steget ut ur hemmet. Deras gudstro inte bara består när de blir mer välutbildade och jämställda, utan hjälper dem i resan ut på okänd mark.”   Jaha, so what? tänker jag först. Det är väl klart att människor som är troende kan lyckas bra i livet. Tanke nr 2 är förstås: mer jämställda? Hur jämställda då? Kastar kvinnorna slöjan…

Kvinnor kan finna frihet genom frälsning säger Neuding och tar ett exempel från 1100-talet: den indiska helgonprofeten Akka Mahadevi. Hon ”kastade enligt legenden kläderna och gick naken längs vägarna medan hon sjöng om sin kärlek till Shiva. Jag följde honom/ och höll hans hand/ han som går att bryta begränsningar. Det är rader som indiska feminister fortfarande hämtar styrka ur.” Jadå, det är förstås bra om indiska feminister kan känna sig stärkta av det där.  Och  ”…att bryta begränsningar” låter ju också som nåt som kan vara en väg mot ökad jämställdhet. Hur är det för muslimska kvinnor av i dag? Att vara tvungen att vara klädd på ett visst sätt, är inte det en begränsning?

Intressant nog nämner både Lena Andersson och Paulina Neuding Irshad Manji, kanadensisk författare och journalist och muslimsk feminist. Lena Andersson tycker att Irshad Manji borde leda en självrannsakande, kritisk teologikonferens, Neuding nämner Manji som en kvinna som tar styrka ur sin tro på islam. Manji har skrivit en bok som heter ”The trouble with Islam”, läs mer här.

Lena Andersson, ”Heligheten är problemet”, DN här.
Erik Helmersson hade förresten en kolumn häromdan som var bra också. Han skrev bl.a. ”Att försvara Charlie Hebdo [den franska satirtidningen] och taffliga Muhammedfilmer är inte att angripa islam. Det är att angripa tanken att regeringar, grupper och individer ska få använda våld för att tysta obekväma åsikter. Artikeln ”Muhammedbilder – Fria ordet är också heligt”, DN här.
Paulina Neuding, ”Religionens död överdrivet rykte”, SvD här.

Nyfiken på mormoner

Såg programmet Skavlan igår där det hettade till mellan biologiprofessorn Richard Dawkins och sångaren Brandon Flowers i The Killers. Flowers är mormon och Dawkins ateist. Kanske var det lite väl tufft mot den här unga mormonen att gå på honom som Dawkins gjorde? Jag tänker att det var nog rätt dåligt skött – av Skavlan eller nån annan ansvarig i programmet – att inte Dawkins fick veta att den unge mormonen skulle dra iväg så snabbt. Lite dumt kändes det att Dawkins ”gav sig på honom”. Det kanske han inte skulle ha gjort om han fått veta att killen – Flowers – skulle gå så snabbt.

Å andra sidan: varför ska det alltid tassas så försiktigt om religion? Vad nån tror på ska man tydligen visa respekt för nästan oavsett vad det är dom tror på. Och respektera tydligen också i betydelsen inte ifrågasätta. För om man ifrågasätter vad nån tror kallas det att man hånar den personen.

I och för sig tycker jag ju att vill nån välja tro framför vetande så får dom väl göra det så länge dom inte skadar andra och så länge dom inte försöker pådyvla nån annan sin tro. När det gäller diskussionen i Skavlan så blev den ju så väldigt ojämlik – det lilla som nu blev. Richard Dawkins har förstås så ”mycket mer på fötterna” än en sån här ung kille som vuxit upp i en troende familj och antagligen bara fortsatt bekänna sig till Mormonkyrkan och Joseph Smiths läror – kanske utan att faktiskt tänka särskilt mycket själv? Nåja, vad vet jag, kanske är jag orättvis mot Flowers. Han kanske vet massor om naturvetenskap, känner väl till vetenskapens förklaringar till världen och livets uppkomst och anser ändå att det är troligare med ett övernaturligt väsen som förklaring till allting. Vem av dom här två herrarna och deras övertygelse – Dawkins och Flowers – jag själv känner mest tilltro till när det gäller livets och jordens uppkomst är klart: Dawkins alla gånger.

I alla fall ledde dessa funderingar till att jag måste ta reda på lite mer om mormonerna och vad det är dom tror på. Var Joseph Smith en charlatan, som Dawkins sa, eller var han det inte? Också bra att veta mer om detta med tanke på att den republikanske presidentkandidaten i USA är mormon och vill det sig illa i valet i november kan alltså en mormon hamna i Vita huset. Jag hittade några sidor att titta vidare på här:
Mormons bok i Wikipedia här.
Humanistbloggen här. Där finns också länk till programmet.
Mormonkyrkan, Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga här.

Jaha, det var det. Det var länge sen jag skrev nåt om religion i bloggen, men den som är intresserad av religionsfrågor kan söka på religion i sökrutan upptill till höger. Richard Dawkins bok ”Illusionen om Gud” bloggade jag om för några år sen: här.

Möte med gammal aussie

När vi var i Melbourne i höstas (deras vår) var vi på Farmen med lilla barnbarnet. Collingwood Children’s Farm är ett levande lantbruk med hästar, kor, får, getter, grisar och höns som är öppet för besökare och förstås särskilt populärt bland barnfamiljer. Barnen kan få prova att mjölka en ko (barnbarnet som var 3 år då vågade inte än) och så finns det marsvin och kaniner att klappa. På kaféet kan man äta lunch eller ta en fika.

När vi varit på Farmen ett par timmar den där dan och ska tillbaka hem kommer jag lite före dom andra. Utanför utgången stannar jag och väntar på dom. En gammal man kommer gående och stannar och hälsar.

Sen pratar vi en stund om det ena och det andra. Han är inte helt lätt att förstå dels pga hans utpräglat australiensiska engelska, dels för att han saknar en hel del tänder. Men vi pratar om Sverige och Australien, om republik och monarki och rätt vad det är är vi inne på religion och på livets gång. ”When it’s over it’s over” säger han och tittar på mig med sina pigga gammelmansögon. Han pekar mot  himlen och säger med ett tandlöst leende ”There’s no one up there, you know”. Nej visst, jag håller ju med om det. Ögonblicket stannar i minnet länge efteråt, riktigt varför vet jag inte. Kanske för den varma humor jag kände fanns hos denne gamle man och den känsla av samförstånd som uppstod mellan oss – trots skilda generationer, skilda världsdelar, skilda liv.

Sen kom dom andra och det blev ett lite rörande möte mellan den gamle mannen och den lilla pojken. Dom pratade en liten stund. Men inget mer om Gud eller om livets gång.

Kontaktförsök

I dag fick jag ett samtal från Montenegro. En artig mansröst frågade först om jag talade engelska. Sen framförde personen sitt ärende. Han ville beställa nån form av förpackning eller paket, som han trodde att jag tillverkade – eller i varje fall sålde. Han använde också ordet ”container” men jag tror inte han menade en sån där stor som man ställer på gatan och slänger skräp i utan att det handlade om förpackningsmaterial av nåt slag. Hur han fått för sig att jag håller på med sånt vet jag inte. Nån sorts rejäl språkförbistring antagligen.

Sen ringde en annan artig person – dock inte från Montenegro. Han talade med K och sa direkt att han inte ville sälja nåt – och inte beställa nåt heller tydligen. Han ringde från Jehovas Vittnen och ville diskutera bibeln. Det blev inget av med det heller. Det är första gången vi blivit kontaktade av Jehovas Vittnen på telefon. Jag minns med en lätt rysning ett par Jehovas Vittnen som ”antastade” mig i Hagaparken i somras. Mötet lämnade en rätt stark  ”usch-känsla” efter sig. Vill du läsa mer om det får du titta här.

Mystisk runskrift

Hör runor ihop med nyandlighet – s.k. New Age? För mig verkar det som går under begreppet New Age vara hokus pokus men många tror ju på sånt. Stenar och kristaller med märkliga inneboende krafter, tomtar som man ska ställa ut lite mat till, själavandring, chakra, astrologi också för den delen. Men nu ska det handla om runor. Jag har haft anledning att leta efter runor på nätet eftersom en gammal – och sedan länge avliden – släkting gjort noteringar med runliknande skrift i några almanackor. Jag är förstås nyfiken på vad det står där. Än så länge har jag inte kunnat tyda tecknen.

När jag letar efter runor på nätet hittar jag – förutom uppgifter om olika sätt att skriva runor, olika runalfabet – också sidor som talar om runmagi, spådomar med runor, schamanism och liknande. Jag trodde runor var den tidens bokstäver, men så enkelt är det tydligen inte. På diverse webbsidor får enskilda runtecken stå för sånt som ”ära, rättvisa, ledarskap” eller ”utmaning, frustration” eller ”uppvaknande, medvetenhet”. Märkligt. För mig var det nytt att det här finns. New-age-folket verkar alltså ha knorpat åt sig våra förfäders runskrift och använder den på sitt sätt. Tänk vad människor håller på med!

Nu retar jag kanske nån? Men ok för all del, människor får förstås gärna ha en religiös tro, tro på Bertrand Russells tekanna eller kristaller, runor m.m. så länge man inte skadar nån annan och håller det för sig själv. Vad gäller religiös förvillelse så kan den ju bli fullkomligt livsfarlig. New age-andet är förhoppningsvis mindre livsfarligt.

Den gamle släktingens runskrift är fortfarande inte uttydd. Har nån nåt gott råd att ge? Jag har skickat frågan till Riksantikvarieämbetet – två gånger t.o.m. – men inte fått nåt svar än. Tänkte att där borde väl finnas nån som kan sånt där.  Kanske ska prova med nån på universitetet också. Vart kan man annars vända sig? Eller ska jag avstå från  att försöka dechiffrera tecknen? Den gamla släktingen ska kanske få ha sina hemligheter för sig själv.

Och…om du undrar: ja, det är samme gamle man som använt runskrift i almanackor som gjort dom nyårsanteckningar jag skrev om i Gamla papper för nån tid sedan.

Vad var nu det där med Bertrand Russells tekanna? Du kan läsa mitt inlägg om det här: Tekannan.

Religiös ondska i Iran

Sakineh Mohammadie Ashtiani riskerar att när som helst stenas till döds i Iran efter att ha blivit dömd till döden för otrohet. Man kan skriva under petitioner mot dödsdomen t.ex. här och här.

Amnestys utredning om dödsstraffet i världen 2009 visar att antalet dödsstraff faktiskt går ner. DN skrev i mars: ”Sammanlagt fem länder står för merparten av alla avrättningar. Förutom de tusentals som sannolikt har avrättats i Kina, avrättade Iran minst 388, Irak minst 120, Saudiarabien minst 69 och USA 52”.  Hm, tänk att USA fortfarande vill vara med i det sällskapet!

Om Sakineh Mohammadie Ashtiani i DN här och i SvD här.
DN om Amnestyrapporten här.

Uppdatering 10 juli:
Sakineh Mohammadie Ashtiani slipper nu i varje fall att avrättas genom stening. Den internationella opinionen har varit så stark att dom iranska myndigheterna backat. Det är oklart vad som kommer att hända med henne nu. Kommer hon att avrättas på annat sätt eller kan dödsdomen upphävas? Hon är inte den enda som dömts till döden genom stening. DN skriver: ”…fortfarande väntar minst femton personer i Iran, tolv kvinnor och tre män, på att avrättas genom stening, skriver Guardian. Alla de tolv kvinnorna och en av männen är dömda för äktenskapsbrott”. Att älska kan tydligen vara livsfarligt i Iran.

Här ovan hade jag med länkar till två ställen där man kan skriva under petitioner mot steningen. Nu har jag en till sida här. I skrivande stund har närmare 87 000 människor runt om i världen skrivit under där och det ökar hela tiden. Det handlar både om avrättning genom stening generellt och om fallet Sakineh Mohammadie Ashtiani.

DN, SvD och The Guardian.

Andra bloggar om: , , ,