Om helighet och tänkande

Ja, nu kan jag ju inte låta bli även om jag ”får på skallen” av nån. Det står en hel del som rör religion i dagens tidningar. Lena Andersson har en alldeles utmärkt artikel i DN i dag med anledning av Salmon Rushdies memoarer och dom nu pågående dödliga protesterna mot en tydligen usel film om profeten Muhammed och teckningar i en fransk satirtidning. Som vanligt är Andersson klartänkt och benar upp resonemanget på ett bra sätt.

Om vad Rushdie utsatts för skriver hon: ”Varje rättrogen muslim i hela världen var anmodad av mullorna i Iran att döda författaren Salman Rushdie för att han i text smädat islam. Man bör nog ha denna abnormt groteska händelse i åtanke när man funderar över motiven till aktuell islamkritik, satir och fiktion.” Och vidare: ”Den hädiska fiktionens innehåll, sanningshalt och relevans uppfattas också som ointressanta frågor att diskutera, kanske på grund av vördnad inför vördnaden. Helighet uppmanar ju var och en till tystnad och underkastelse. De fiktiva alstren om profeten M fyller en samhällskritisk uppgift redan genom att utmana tanken att somligt ska vara undandraget prövning och belysning.” Länk till Lena Andersson artikel nedan.

Betydligt mer luddigt tänkande (äsch, felformulerat! Det finns förstås inte nåt ludd alls i det Lena Andersson skriver) visas i en kolumn i SvD av Paulina Neuding. Hon skriver bl.a. om en studie – en doktorsavhandling i islamologi – som en god vän till henne gjort (varför är det viktigt att det är en god vän?). Där skriver doktoranden bl.a. om muslimska kvinnor och om hur de ”tar stöd i en djup religiositet när de tar steget ut ur hemmet. Deras gudstro inte bara består när de blir mer välutbildade och jämställda, utan hjälper dem i resan ut på okänd mark.”   Jaha, so what? tänker jag först. Det är väl klart att människor som är troende kan lyckas bra i livet. Tanke nr 2 är förstås: mer jämställda? Hur jämställda då? Kastar kvinnorna slöjan…

Kvinnor kan finna frihet genom frälsning säger Neuding och tar ett exempel från 1100-talet: den indiska helgonprofeten Akka Mahadevi. Hon ”kastade enligt legenden kläderna och gick naken längs vägarna medan hon sjöng om sin kärlek till Shiva. Jag följde honom/ och höll hans hand/ han som går att bryta begränsningar. Det är rader som indiska feminister fortfarande hämtar styrka ur.” Jadå, det är förstås bra om indiska feminister kan känna sig stärkta av det där.  Och  ”…att bryta begränsningar” låter ju också som nåt som kan vara en väg mot ökad jämställdhet. Hur är det för muslimska kvinnor av i dag? Att vara tvungen att vara klädd på ett visst sätt, är inte det en begränsning?

Intressant nog nämner både Lena Andersson och Paulina Neuding Irshad Manji, kanadensisk författare och journalist och muslimsk feminist. Lena Andersson tycker att Irshad Manji borde leda en självrannsakande, kritisk teologikonferens, Neuding nämner Manji som en kvinna som tar styrka ur sin tro på islam. Manji har skrivit en bok som heter ”The trouble with Islam”, läs mer här.

Lena Andersson, ”Heligheten är problemet”, DN här.
Erik Helmersson hade förresten en kolumn häromdan som var bra också. Han skrev bl.a. ”Att försvara Charlie Hebdo [den franska satirtidningen] och taffliga Muhammedfilmer är inte att angripa islam. Det är att angripa tanken att regeringar, grupper och individer ska få använda våld för att tysta obekväma åsikter. Artikeln ”Muhammedbilder – Fria ordet är också heligt”, DN här.
Paulina Neuding, ”Religionens död överdrivet rykte”, SvD här.

Nyfiken på mormoner

Såg programmet Skavlan igår där det hettade till mellan biologiprofessorn Richard Dawkins och sångaren Brandon Flowers i The Killers. Flowers är mormon och Dawkins ateist. Kanske var det lite väl tufft mot den här unga mormonen att gå på honom som Dawkins gjorde? Jag tänker att det var nog rätt dåligt skött – av Skavlan eller nån annan ansvarig i programmet – att inte Dawkins fick veta att den unge mormonen skulle dra iväg så snabbt. Lite dumt kändes det att Dawkins ”gav sig på honom”. Det kanske han inte skulle ha gjort om han fått veta att killen – Flowers – skulle gå så snabbt.

Å andra sidan: varför ska det alltid tassas så försiktigt om religion? Vad nån tror på ska man tydligen visa respekt för nästan oavsett vad det är dom tror på. Och respektera tydligen också i betydelsen inte ifrågasätta. För om man ifrågasätter vad nån tror kallas det att man hånar den personen.

I och för sig tycker jag ju att vill nån välja tro framför vetande så får dom väl göra det så länge dom inte skadar andra och så länge dom inte försöker pådyvla nån annan sin tro. När det gäller diskussionen i Skavlan så blev den ju så väldigt ojämlik – det lilla som nu blev. Richard Dawkins har förstås så ”mycket mer på fötterna” än en sån här ung kille som vuxit upp i en troende familj och antagligen bara fortsatt bekänna sig till Mormonkyrkan och Joseph Smiths läror – kanske utan att faktiskt tänka särskilt mycket själv? Nåja, vad vet jag, kanske är jag orättvis mot Flowers. Han kanske vet massor om naturvetenskap, känner väl till vetenskapens förklaringar till världen och livets uppkomst och anser ändå att det är troligare med ett övernaturligt väsen som förklaring till allting. Vem av dom här två herrarna och deras övertygelse – Dawkins och Flowers – jag själv känner mest tilltro till när det gäller livets och jordens uppkomst är klart: Dawkins alla gånger.

I alla fall ledde dessa funderingar till att jag måste ta reda på lite mer om mormonerna och vad det är dom tror på. Var Joseph Smith en charlatan, som Dawkins sa, eller var han det inte? Också bra att veta mer om detta med tanke på att den republikanske presidentkandidaten i USA är mormon och vill det sig illa i valet i november kan alltså en mormon hamna i Vita huset. Jag hittade några sidor att titta vidare på här:
Mormons bok i Wikipedia här.
Humanistbloggen här. Där finns också länk till programmet.
Mormonkyrkan, Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga här.

Jaha, det var det. Det var länge sen jag skrev nåt om religion i bloggen, men den som är intresserad av religionsfrågor kan söka på religion i sökrutan upptill till höger. Richard Dawkins bok ”Illusionen om Gud” bloggade jag om för några år sen: här.

Möte med gammal aussie

När vi var i Melbourne i höstas (deras vår) var vi på Farmen med lilla barnbarnet. Collingwood Children’s Farm är ett levande lantbruk med hästar, kor, får, getter, grisar och höns som är öppet för besökare och förstås särskilt populärt bland barnfamiljer. Barnen kan få prova att mjölka en ko (barnbarnet som var 3 år då vågade inte än) och så finns det marsvin och kaniner att klappa. På kaféet kan man äta lunch eller ta en fika.

När vi varit på Farmen ett par timmar den där dan och ska tillbaka hem kommer jag lite före dom andra. Utanför utgången stannar jag och väntar på dom. En gammal man kommer gående och stannar och hälsar.

Sen pratar vi en stund om det ena och det andra. Han är inte helt lätt att förstå dels pga hans utpräglat australiensiska engelska, dels för att han saknar en hel del tänder. Men vi pratar om Sverige och Australien, om republik och monarki och rätt vad det är är vi inne på religion och på livets gång. ”When it’s over it’s over” säger han och tittar på mig med sina pigga gammelmansögon. Han pekar mot  himlen och säger med ett tandlöst leende ”There’s no one up there, you know”. Nej visst, jag håller ju med om det. Ögonblicket stannar i minnet länge efteråt, riktigt varför vet jag inte. Kanske för den varma humor jag kände fanns hos denne gamle man och den känsla av samförstånd som uppstod mellan oss – trots skilda generationer, skilda världsdelar, skilda liv.

Sen kom dom andra och det blev ett lite rörande möte mellan den gamle mannen och den lilla pojken. Dom pratade en liten stund. Men inget mer om Gud eller om livets gång.

Kontaktförsök

I dag fick jag ett samtal från Montenegro. En artig mansröst frågade först om jag talade engelska. Sen framförde personen sitt ärende. Han ville beställa nån form av förpackning eller paket, som han trodde att jag tillverkade – eller i varje fall sålde. Han använde också ordet ”container” men jag tror inte han menade en sån där stor som man ställer på gatan och slänger skräp i utan att det handlade om förpackningsmaterial av nåt slag. Hur han fått för sig att jag håller på med sånt vet jag inte. Nån sorts rejäl språkförbistring antagligen.

Sen ringde en annan artig person – dock inte från Montenegro. Han talade med K och sa direkt att han inte ville sälja nåt – och inte beställa nåt heller tydligen. Han ringde från Jehovas Vittnen och ville diskutera bibeln. Det blev inget av med det heller. Det är första gången vi blivit kontaktade av Jehovas Vittnen på telefon. Jag minns med en lätt rysning ett par Jehovas Vittnen som ”antastade” mig i Hagaparken i somras. Mötet lämnade en rätt stark  ”usch-känsla” efter sig. Vill du läsa mer om det får du titta här.

Mystisk runskrift

Hör runor ihop med nyandlighet – s.k. New Age? För mig verkar det som går under begreppet New Age vara hokus pokus men många tror ju på sånt. Stenar och kristaller med märkliga inneboende krafter, tomtar som man ska ställa ut lite mat till, själavandring, chakra, astrologi också för den delen. Men nu ska det handla om runor. Jag har haft anledning att leta efter runor på nätet eftersom en gammal – och sedan länge avliden – släkting gjort noteringar med runliknande skrift i några almanackor. Jag är förstås nyfiken på vad det står där. Än så länge har jag inte kunnat tyda tecknen.

När jag letar efter runor på nätet hittar jag – förutom uppgifter om olika sätt att skriva runor, olika runalfabet – också sidor som talar om runmagi, spådomar med runor, schamanism och liknande. Jag trodde runor var den tidens bokstäver, men så enkelt är det tydligen inte. På diverse webbsidor får enskilda runtecken stå för sånt som ”ära, rättvisa, ledarskap” eller ”utmaning, frustration” eller ”uppvaknande, medvetenhet”. Märkligt. För mig var det nytt att det här finns. New-age-folket verkar alltså ha knorpat åt sig våra förfäders runskrift och använder den på sitt sätt. Tänk vad människor håller på med!

Nu retar jag kanske nån? Men ok för all del, människor får förstås gärna ha en religiös tro, tro på Bertrand Russells tekanna eller kristaller, runor m.m. så länge man inte skadar nån annan och håller det för sig själv. Vad gäller religiös förvillelse så kan den ju bli fullkomligt livsfarlig. New age-andet är förhoppningsvis mindre livsfarligt.

Den gamle släktingens runskrift är fortfarande inte uttydd. Har nån nåt gott råd att ge? Jag har skickat frågan till Riksantikvarieämbetet – två gånger t.o.m. – men inte fått nåt svar än. Tänkte att där borde väl finnas nån som kan sånt där.  Kanske ska prova med nån på universitetet också. Vart kan man annars vända sig? Eller ska jag avstå från  att försöka dechiffrera tecknen? Den gamla släktingen ska kanske få ha sina hemligheter för sig själv.

Och…om du undrar: ja, det är samme gamle man som använt runskrift i almanackor som gjort dom nyårsanteckningar jag skrev om i Gamla papper för nån tid sedan.

Vad var nu det där med Bertrand Russells tekanna? Du kan läsa mitt inlägg om det här: Tekannan.

Religiös ondska i Iran

Sakineh Mohammadie Ashtiani riskerar att när som helst stenas till döds i Iran efter att ha blivit dömd till döden för otrohet. Man kan skriva under petitioner mot dödsdomen t.ex. här och här.

Amnestys utredning om dödsstraffet i världen 2009 visar att antalet dödsstraff faktiskt går ner. DN skrev i mars: ”Sammanlagt fem länder står för merparten av alla avrättningar. Förutom de tusentals som sannolikt har avrättats i Kina, avrättade Iran minst 388, Irak minst 120, Saudiarabien minst 69 och USA 52”.  Hm, tänk att USA fortfarande vill vara med i det sällskapet!

Om Sakineh Mohammadie Ashtiani i DN här och i SvD här.
DN om Amnestyrapporten här.

Uppdatering 10 juli:
Sakineh Mohammadie Ashtiani slipper nu i varje fall att avrättas genom stening. Den internationella opinionen har varit så stark att dom iranska myndigheterna backat. Det är oklart vad som kommer att hända med henne nu. Kommer hon att avrättas på annat sätt eller kan dödsdomen upphävas? Hon är inte den enda som dömts till döden genom stening. DN skriver: ”…fortfarande väntar minst femton personer i Iran, tolv kvinnor och tre män, på att avrättas genom stening, skriver Guardian. Alla de tolv kvinnorna och en av männen är dömda för äktenskapsbrott”. Att älska kan tydligen vara livsfarligt i Iran.

Här ovan hade jag med länkar till två ställen där man kan skriva under petitioner mot steningen. Nu har jag en till sida här. I skrivande stund har närmare 87 000 människor runt om i världen skrivit under där och det ökar hela tiden. Det handlar både om avrättning genom stening generellt och om fallet Sakineh Mohammadie Ashtiani.

DN, SvD och The Guardian.

Andra bloggar om: , , ,

I Hagaparken

Jag går i Hagaparken. Alldeles vid Gustav III:s paviljong är det två kvinnor som lite tvekande närmar sig mig. Den ena håller nåt i handen – en karta, en broschyr? Först tror jag dom är turister och vill fråga mig om nåt så jag stannar till. Kvinnan ler och säger nåt om att jag är på promenad. Jovisst, det får jag ju hålla med om. Den andra kvinnan håller sig lite i bakgrunden och granskar mig tyst. Jag börjar redan ana oråd. Det är nåt jamsigt inställsamt med den andra hela tiden leende kvinnan som får mig att ana ugglor i mossen.

Vi byter några ord om Victoria och Daniel och det nya staketet och jag säger nåt om hur trist det har blivit i den här delen av parken. Kvinnan ler mjukt, lägger huvudet på sned och säger: ”men dom får det ju fint här!”. Sen kan hon inte hålla sig längre utan kommer fram till sitt ärende. Hon frågar om jag läser bibeln och om jag vet vad den har att säga oss om vår framtid. Hon visar mig en färgglad liten bild över vackra människor bland blommor och grönt, nåt sorts paradis antar jag. Nej, nej, det där är inte för mig, jag tror inte på bibeln, säger jag. Ingen idé att hymla om det. Tror du inte på framtiden? säger den andra kvinnan och tar ett steg framåt. Jag tror mer på naturvetenskapen än på bibeln säger jag. Och vad kan den göra då? säger den andra kvinnan. Hon säger att gud ska ordna allting så världen inte går under. Så vi diskuterar en stund – den ena kvinnan hela tiden leende, den andra mer åt det aggressiva hållet. Jag säger att jag har en hel del klagomål på gud och tycker inte att han/hon sköter den här världen nåt vidare bra – alla krig, sjukdomar, orättvisor m.m. – varför tillåter en allsmäktig gud sånt? Dom har inget svar på det men hävdar bestämt att det står i bibeln att gud ska ordna upp allting, hela världen ska liksom få börja om på nytt och allt ska bli bra. När då då? frågar jag men det har dom inget svar på.

Jehovas vittnen…ja visst, det var det dom var. Egentligen inte mycket vits att alls tala med dom. Det blev ett smått bisarrt avbrott i min promenad. Och jag tänker att det är i alla fall väldigt sällan jag blivit utsatt för såna där människor och deras förvirrade frälsningsförsök eller vad det nu är.

Jag går vidare och kollar in staketet och den nyplanterade växtligheten som ska avskärma ytterligare. Just vid Ekotemplet är det faktiskt rätt beklämmande med avspärrningen, staketet går ganska nära. Synd! Var det verkligen nödvändigt att låta kronprinsessans och den nya prinsens tomt gå ut så långt åt det här hållet? Läste förresten att Daniel nu ska kallas Hans Kunglig Höghet Prins Daniel. Hm, är det inte rätt fantastiskt alltihop!? Det är som nåt sorts skoj, som nån jätteteater eller låtsasvärld som dom (vi) håller på med i det här landet. Det börjar kännas alltmer viktigt att vi slutar med monarkin så snart det bara går.

I maj 2008 såg en utblick från Ekotemplet ut så här:

I juni 2010 är utblicken delvis en annan:

Precis i början av april var jag här förra gången,  och då gick det fortfarande att gå in på andra sidan av staketet. Se Förbjudet område.

På staketet har man nu satt upp dels kameror, dels förbudsskyltar. Så här ser skyltarna ut.

Bilden hittade jag hos Wikimedia. Kamerorna såg så hotfulla ut så inte vågade jag plåta skylten själv…

Andra bloggar om: , , , , ,