Ingen öring i dag

Fiske vid Strömparterren. Men ingen fiskelycka i dag.
Han frös inte. Det var varmt i vattnet. 8-9 grader sa han. Jag frågade om det var halkigt och svårt att gå ut så där, men han tyckte inte det. Däremot lite jobbigt pga högt vattenstånd. Han var förstås iförd ordentliga fiskarbraller – ett av mina favoritplagg. När jag är på Sandskär, förstås, i Stockholm brukar jag inte ha sånt.

Det får bli sista inlägget och sista bilden för oktober detta år.

Silver till fotbollstjejerna

Silver är inte fy skam. Men visst hade dom varit värda att ta guldet, det svenska damlandskapet i fotboll i OS i Tokyo. Vi såg matchen på eftermiddan i dag och grämde oss tillsammans med dom svenska fotbollstjejerna över den snöpliga förlusten genom misslyckade straffar. Det svenska laget kämpade dessförinnan på och tryckte på av bara sjuttsingen och var stora delar av matchen det mest aktiva laget på plan. Men vann gjorde Kanadas damer. Säkert kändes det bittert för ”di svenske”.

Kommer att tänka på ett besök i USA som vi gjorde 2003. När vi åkte hem var det svenska damlandslaget i fotboll med på planet. Dom hade just tagit silver i VM. När vi kom in över Sverige blev planet eskorterat av två JAS Gripen som hyllning till silvermedaljörerna. Trevligt minne.

Fotboll länge sen

Den världsberömde argentinske fotbollsspelaren Diego Maradona dog häromdan 60 år gammal. Jag har nog inte skrivit om fotboll tidigare i bloggen men nu får det bli ett minne som är lite förknippat med Maradona.

Vi var på Maldiverna en gång hela familjen för många många år sen. Kuredu heter ön och den ligger långt norrut i detta land som består av öar. Maldivierna jobbade som personal på dykbåtar, lagade mat eller serverade på restaurangen, städade, jobbade med byggnadsarbeten m.m. Dom var brunhyade, finlemmade och oftast inte särskilt långa. Språket man talar på Maldiverna heter divehi, ett indoariskt språk som tydligen liknar det som talas på Sri Lanka. Vi lärde oss några ord.

Vi bodde i en bungalow på stranden. Anläggningen var inte färdigbyggd än, fler bungalower skulle byggas längs stränderna. Mitt inne på ön bodde byggnadsarbetarna och annan personal. Där hade dom ordnat en plan och spelade volleyboll eller fotboll när dagens jobb var över. När det var fotboll deltog vår yngste, tolvåringen, med liv och lust några gånger. Han blev snabbt populär bland maldivierna. ”Kuda Maradona!” ropade dom. Lilla Maradona!

Jag borde ha tagit fler bilder, hittar bara dom här två. Sonen var alltså bara med på fotbollen. Hans storebror spelade volleyboll med killarna ibland, men det fick jag ingen bild på.

Vår vistelse på Maldiverna har jag bloggat om några gånger tidigare, bl.a. i inlägget Långt borta, länge sen.

Och Diego Armando Maradona, fotbollsgeni, legendar… en av världens allra största fotbollsspelare, hyllas nu efter sin död av ”en hel fotbollsvärld” som tidningarna skriver. Det är landssorg i Argentina och enligt DN skickar påven en hälsning och ber för Maradona.

Cykelfunderingar

Slutcyklat för i år, tyvärr. Häromdan fick jag hjälp att bära ner cykeln till vinterförvaringen i källaren. Men oj vad många fina cykelturer jag gjort denna säsong! Började i april nån gång och sista turen blev till Stora Skuggan och däromkring i torsdags (cykeln skymtar till vänster på bryggan vid Laduviken, bild tagen i sept).

Jag har alltid tyckt om att cykla, särskilt för rent nöjes skull. Det är lite som med paddling faktiskt. Jag ger mig iväg nånstans. Och sen på vägen får jag för mig att ta av åt nåt annat håll, välja en ny väg, göra en längre tur, runda en ”ny” ö eller hitta ett ”nytt” sund mellan öarna i skärgården.

För många år sen jobbade jag på Kungsholmen och cyklade dit från Birkastan där vi bodde. Inte nån särskilt lång cykeltur. Eftersom det var så kort bit hade jag för mig att jag skulle cykla så fort som möjligt för att få mer motion. Inte så förståndigt. Slutade med det efter ett par otrevliga incidenter i trafiken och började cykla försiktigt istället. Nån cykelbana fanns inte på Sankt Eriksbron på den tiden, och att ta sig levande över där innebar 100% koncentration på cykeln och på trafiken omkring.

Vintertid cyklade jag inte alls pga av snö och halka utan då gick jag i stället. Det var trevligt på ett annat sätt: jag fick mina tankar tillbaka. När jag promenerade till Kungsholmen kunde jag ju låta tankarna löpa lite som dom ville. Fast i sanningens namn gick jag nog på ditvägen mest och tänkte på vad jag hade framför mig under arbetsdagen och på hemvägen vad vi skulle ha till middag, om jag måste handla nåt osv.

En vinter när jag gick till jobbet fantiserade jag om en ganska stor båt som månad efter månad låg förtöjd nedanför Sankt Eriksbron. Vems båt var det? Varför låg den där? Var det nåt mystiskt med den? Hade nåt ändrat sig ombord sen jag gick förbi senast? Vad skulle hända kvinnan som jag tänkte bodde på båten? – Så en morgon var båten bara borta! Puts väck! Så gick det med den historien.

I våras var jag inne i en cykelaffär för att köpa ett extra kedjelås till cykeln. Innehavaren var ingen ungdom, gissar att han var 55-60. ”Vad roligt att du cyklar fortfarande!” sa han. Han menade säkert väl, kanske som en sorts uppmuntran. Men varför i all sin dar skulle jag inte cykla? Nä du, gubbe lilla, tänker jag nu, till våren är det dags igen. Då ska hojen upp ur källaren och jag ska ut och rulla. Vi ska bara övervintra några månader först.

Bloggat om cyklar och cykling några gånger tidigare. T.ex. i maj 2018 med en dagsedel av Stig Dagerman och en stämning riktad till en ung man som parkerat cykeln fel. Läs ”Var man ska ställa sin cykel” här.

Nån annanstans

En höstresa, och vi kom till en liten stad… Fast visstja, det heter ju inte stad längre utan tätort eller centralort. I vilket fall finns i denna före detta stad en mycket gammal kyrka, byggd redan på 1400-talet. På 1930-talet upptäckte man att det fanns gamla muralmålningar i kyrkan. Dom hade varit överkalkade i århundraden, men nu tog man fram dom.
Vad det är för ruggig scen ur bibeln som visas nedan vet jag inte. (Inte från bibeln. Se första kommentaren!).

Vi kikade in genom fönstren till ett museum över det som i dag och nu sen många år har gjort den här lilla orten känd.

Och så promenerade vi förbi kyrkan ner mot hamnen och kom till det område som en tid under sommaren – dvs en sommar utan Covid-19 – är i högsta grad livligt. Väldigt lugnt nu förstås. På vägen ner gick vi förbi en park där Birgit Nilsson står staty. Men nån bild på det blev det inte.
(Större bilder om du klickar på dom).

Det här var väl väldans lätt? Var har jag varit?

Action på Strömmen

Sånt här tycker jag är roligt att titta på. Så skickligt dom här tjejerna och killarna parerar och hanterar dom stora fräsande vågorna som möts och bryts under och intill Norrbro i Stockholm. Det får bli två bilder till:  Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.
Jag gillar ju själv att paddla och har en vanlig kajak (jättefin! tycker mycket om den) men forspaddling skulle jag nog inte våga mig på.
Innan jag kom till Norrbro och plåtade skickliga forspaddlare var jag en vända uppe vid Katarinahissen och tittade ut över den s.k. guldbron. Jag var inte ensam där, många andra hade kommit på samma idé denna soliga men kalla och blåsiga lördag. Så nu har jag sett den omtalade bron, och så värst gyllene var den ju inte. Ska dom måla den i guldfärg, tro? Forspaddlarna var roligare att titta på.
Vill du läsa mer om forspaddling kan du titta på Kanotklubben Strömstararna. Det var säkert dom som höll igång på Strömmen i dag. Hemsida här.

Australian Open

Den här tiden pågår grandslamturneringen i tennis Australian Open (AO) i Melbourne. Så visst har vi fått se en hel del tennis både på plats inne i Rod Laver-arena (Rod Laver själv brukar vara med och sitta på hedersplats på ena kortsidan) och på storskärm utomhus (en del hemma på tv också, förstås). Jag spelar inte tennis själv, har bara skojspelat lite som barn och i tonåren. Men tennis har liksom funnits med hela tiden. Mina morföräldrar spelade, min mamma och hennes bröder, min man och våra söner.

Bilden är från en eftermiddagsmatch i tisdags mellan Roger Federer och amerikanen Tennys Sandgren (klicka för större bild). En riktig rysare, delvis plågsam att se för oss som hejar på Federer. Men roligt nog gick det ju vägen till slut.

Det var 24-25 grader och vi satt i solen och täckte över oss så gott det gick med hatt, långärmat och en sjal som vi delade på. Insmorda med solskydd 50+ var vi förstås också. Solen är stark här.

Det är roligt att gå på AO. Stämningen är så glad och vänlig bland dom som tittar på och som rör sig omkring på området. Att sitta ute bland alla som rör sig hit och dit och köper öl, läsk och glass och mat och pratar och skrattar och applåderar och hojtar är roligt. Inne på Rod Laver-arena är stämningen också hög. Mellan game och set kan dom ropa ”Come on Rafa” och sånt, och sen när spelaren ska serva blir det knäpptyst i publiken. Publikkapaciteten är 14 820 så det är ju en del folk!

Igår kväll såg vi matchen Rafael Nadal mot Dominic Thiem inne på arenan. Runt om oss satt glada österrikare och tyskar och hojtade glatt på tyska till Thiem, sånt som ”Pusch Dich, Junge!” och ”Weiter, weiter!” Många andra hejade förstås på Rafa. Matchen höll på sent (Thiem vann), pendeln slutade gå och vi fick ta oss hemåt efter midnatt med två spårvagnar till St Kilda och sen en promenad i natten.

Sluthoppat?

Dagens promenad gick bl.a. till ”världens minsta skidort”, Fiskartorpet på Kungl.Djurgården.

När jag var där senast (för flera år sen) såg byggnaden med hopptornet rätt risig ut men det gör den inte alls i dag. Byggnaden är snyggt renoverad och här kan man numera förlägga konferenser, ordna möten, äta på restaurang m.m.

Själva hoppbacken ser dock inte ut att vara i nåt gott skick direkt. Inget ”de e bar å åk” eller ”bar å hoppa” här inte. Slut med sånt nu antar jag. Eller har man tänkt renovera igen och ställa i ordning? (Klicka för större bild).

På Fiskartorpet lärde jag mig åka slalom för många år sen. Skidor hade jag förstås åkt sen barnsben som det brukar heta, men slalom började jag inte med förrän jag var nånstans i åldern 35+
Här vid Fiskartorpet gick vi i slalomskola i världens pluttigaste lilla slalombacke. Men det gick alldeles utmärkt att lära sig där påhejade av en ung entusiastisk slalomlärare som visade oss tekniken och knep som kan behövas när man är högt uppe på ett isigt fjäll nånstans. Lite senare samma säsong blev det slalom i Vemdalsskalet i stället.  Vi gick på kurs där också, pojkarna i en barngrupp och vi i var sin vuxengrupp. Många trevliga minnen därifrån. Koka choklad på morgonen hemma i stugan och göra i ordning mackorna till lunchen och sen dra till backen så fort vi kunde för att få tag på en p-plats. Och sen var det kurs och så åka hela dan. Roligt.

Och här är en bild jag hittade på nätet. Backhoppartävling i Fiskartorpet 1934.

Uppdatering 27 maj:
Häromdan var jag i Stora Skuggan igen. Gick utefter Laduviken mitt emot hoppbacken, och när jag såg tornet och backen tvärs över vattnet kunde jag till min glädje konstatera att man nu städat bort all den där bråten av gammal plank och bräder som syns i hoppbacken på den lilla färgbilden ovan. Nu såg backen fin och städad ut.

Gotta love tennis

Den som brukar läsa min blogg har nog sett att det varit en del från Melbourne på sistone. Vi var där ett bra tag och hälsade på ”aussiesonen” och hans lilla pojke. Dessutom passade vi på att gå på en del matcher i Australian Open, AO.

Det blev en minnesvärd turnering, flera roliga spännande matcher med väldigt bra tennis. Som kronan på verket fick vi tag på biljetter till herrfinalen mellan Roger Federer och Marin Cilic. Det blev en magisk kväll. Det hade varit en mycket varm dag med temperaturer på nånstans 35-38, och vi undrade hur det skulle gå att spela finalen på kvällen i den värmen. Australian Open är ju en utomhusturnering, det tak som finns till Rod Laver Arena stänger man normalt bara till om det blir regn, annars står arenan öppen mot kvällshimlen. Men den här gången höll man taket stängt pga värmen och hade luftkonditionering igång därinne. Det blev säkert betydligt behagligare både för spelarna nere på banan och för oss i publiken. Men en speciell stämning och en skönhetsupplevelse gick vi miste om på det viset. Vid andra kvällsmatcher med öppet tak ser man den långsamt mörknande kvällshimlen däruppe ovanför,  ibland med en liten månskära som ligger som en liten båt på himlen. Och så stora skaror av måsar som drar fram högt däruppe för att fånga nattfjärilarna som dras till det starka strålkastarljuset.

Federer fick kämpa en hel del i finalen men till slut fixade han det. Publiken var i extas. Han är ju mycket populär och det med rätta. Det var Federers 20:e s.k. Grand Slam-titel och han fick stående applåder förstås. Rod Laver Arena är huvudbanan i AO och är förstås uppkallad efter den legendariske australiensiske spelaren Rod Laver, aktiv på 1960-talet och en del av 1970-talet. Han är själv ofta där och sitter på hedersplats, en liten tunn rödhårig farbror som ser ut att bli mindre och mindre för varje år.

AO är en folkfest, det är verkligen fullkomligt smockat med folk men alla är glada och vänliga. Det verkar som om människor går dit både för att se på tennis och för att träffas och ha roligt ihop. Och dricka öl och vin. I dom korta pauserna i spelet travar många ut för att köpa mer öl, gå på toaletten osv och in igen. Hinner man inte tillbaka till sin plats innan spelet fortsätter får man stå och vänta i trappan där det i alla fall finns en skärm där man kan följa matchen.

Jag har förstått att det finns människor som inte tycker det är roligt att titta på tennis. Konstigt, va?! Men smaken är ju olika. För egen del är jag djupt imponerad av dessa unga män och kvinnor som inför tusentals åskådare ska försöka vinna sin match. Vilken press dom har på sig! Det kan bli rätt mycket folk: Rod Laver Arena rymmer 14 820 åskådare. På området finns fler arenor och dessutom många utomhusbanor. Och tennis är ju både teknik, styrka och i alla högsta grad ett psykologiskt spel. Spelaren ska hålla sig helt inriktad på uppgiften – det är vinna som gäller – inte tappa koncentrationen, jaga varenda boll och försöka placera sina egna bollar så varierande och smart och oförutsägbart att motståndaren får svårt att ta dom. Det kan vara väldigt underhållande att titta på – för den som är intresserad av sporten, förstås.

När vi kom ut från arenan nån gång framåt ½ 12 var det fortfarande lite över 30 grader varmt. Vi tog oss glada och lyckliga hemåt i den varma natten tillsammans med andra glada tennisälskare på sista spårvagnen till Federation Square.

Morgan

Det finns en tävling som heter Baltic Classic och som körs med veteranbilar av olika slag.

Årets tävling startade i Köpenhamn 28 maj. Den går sen genom Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen och avslutas i Berlin 10 juni. Det där visste jag ingenting om före dagens promenad. Men på ”min” gata stod den här riktigt läckra bilen, som enligt skyltarna på bilen deltar i Baltic Classic. Det är en Morgan.

På motorhuven ligger en liten figur på magen.
Man kan läsa mer om tävlingen här.