Lämning från förr

Minns du dom här, dricksvattenfontänerna, som fanns här och var i stan? Som jag minns det fanns det fortfarande fungerande såna under sent 1970-tal och in på 1980-talet, t.ex. i Vasaparken dit jag ofta gick med mina små pojkar. Det fanns en på skolgården till Centralskolan i Söderhamn också där jag gick mina första fyra år i skolan, men då var det 1950-tal.

Nu står nån enstaka kvar som en lämning från gamla tider. Här utanför Serafen på Kungsholmen.
Och så 1944. Tänka sig: den där blonda lilla killen är en gammal man i dag, t.o.m. äldre än jag.

I Melbourne, där jag varit många gånger eftersom en av sönerna bor där, är dricksvatten åtkomligt lite överallt men i betydligt modernare utförande än dom på bilderna ovan. Jag letade bland mina egna foton från Melbourne men bild på nån dricksvattenfontän hittade jag inte. Lånar en som jag hittade hos Melbourne Drink Taps på Facebook. Roligt att det finns en grupp som ägnar sig åt att plåta såna här anordningar runt om i Melbourne. Länk till gruppen här.

Magnolia-spaning 2022

Magnolia i massor blir det i årets magnoliaspaning. Först praktmagnolian utanför Skansenbutiken på Djurgården som jag brukar ta mig en titt på ungefär den här tiden.

Sen upptäckte jag att det finns en vacker magnolia på mycket närmare håll för mig, nämligen inne på Sabbatsbergsområdet i Sinnenas trädgård. Det är en s.k. terapeutisk park, i första hand avsedd för dom som bor på äldreboendet och boendet för demenssjuka i närheten. Men allmänheten har tillträde också. Så jag gick in och tog bilder.

Det lilla lusthuset i trädgården är från 1784 skriver man på Wikipedia och stod tidigare i Klarahusets park.

Klarahuset är en annan av dom gamla byggnader som finns kvar här inne på Sabbatsbergsområdet. Jag bloggade om huset i ett inlägg i februari 2021. Då var det snöskottning på gång uppe på taket, och jag traskade runt med min ganska nyköpta lilla Sony-kamera. Envisas ju med att vilja ta bilder med ”riktig” kamera i stället för med mobilen. Och jodå, jag vet att bilder tagna med moderna mobiler kan bli riktigt bra också.

Det vintriga inlägget med snöskottarna har du här. Ska man hålla på med sånt där måste man vara säker på foten och inte vara rädd för höjder. Inget för mig.

På hoj till Haga

Premiärturen gick till Hagaparken och en av mina favoritplatser: vid Gustav III:s paviljong. Jag sitter på några trappsteg i marmor på gaveln till paviljongen med utsikt ner över vattnet. I cykelväskan har jag med ett äpple och en bok av Simenon. Just nu ”Le Confessional” (Biktstolen), en av hans många ”romans durs”. Det var Simenons eget uttryck för dom romaner han skrev som inte handlade om hur kommissarie Maigret traskar omkring i Paris, tar sig en Calvados på en bar och löser olika kriminalfall. I en ”roman dur” kan det handla om vad som helst. Här är huvudpersonen en 16-årig pojke som bor med sina föräldrar i Cannes.

Le Confessional är utgiven 1966. Borgerligt så det förslår som i många av Simenons böcker när det handlar om en familj. Pappan är tandläkare, mamman hemmafru och André är enda barnet. Ändå har familjen en husa (une bonne) som passar upp på dom, lagar mat m.m. Andrés mamma ägnar sig åt sånt som att shoppa, låta sy upp klänningar åt sig och umgås med sina väninnor. Nåt förvärvsarbete har hon inte. Hm… konstigt kvinnoliv! Jag läser med lexikon i mobilen, funkar hur bra som helst.

Härligt att cykeln äntligen befriats från sin mörka tillvaro nere i källaren. Nu hoppas jag på fler härliga nöjesturer till Stora skuggan, ut på Djurgården, längs Karlbergs strand, till paviljongen i Haga igen med mera. Om paviljongen skrev jag i inlägget ”Gustav III och jag” i juni 2020 här.

Kraftfull konst

Herakles som bågskytt. Skulptur av Antoine Bourdelle, 1909

Den här skulpturen står utanför Waldemarsudde på Djurgården. Vilken kraft och energi den utstrålar! Det är Antoine Bourdelles mest kända skulptur. En god vän till konstnären stod modell för Herakles’ kropp. André Doyen-Parigot, militär och duktig idrottsman, hade muskler så det räckte. Men det är inget porträtt av Doyen-Parigot. Han ville inte bli igenkänd. Skulpturens ansikte är stiliserat, det liknar lite ansikten på skulpturer av Milles, tycker jag. – Doyen-Parigot stupade sen vid Verdun 1916, i Första världskrigets största och blodigaste slag.

Inne på Waldemarsudde visar man en fin utställning med verk av den norske konstnären Nikolai Astrup (1880-1928), välkänd och älskad i Norge men närmast okänd i Sverige. Hans hustru hette Engel (hon var bara 15 när dom gifte sig) och tillsammans fick dom åtta barn. Familjen bodde på en gammal bondgård i Jølster på Vestlandet, mellan Bergen och Ålesund. Det är naturen härifrån som inspirerat konstnären till målningar och träsnitt. Han jobbade mycket med träsnitt, både i svartvitt och i färg. Ett exempel har du här: ett vattenfall forsar nerför bergssidan ner mot dalen där husen ligger. Astrup var skicklig på att få fram ett fantastiskt ljus i sina verk tycker jag.
DN hade en artikel om Astrup och utställningen för ett tag sen – här.

Midsommarbål, oljemålning av Nikolai Astrup, efter 1917.
Foto: Dag Fosse/Kode

Af Chapman

Vi hade suttit och läst på en brygga vid Nya Djurgårdsvarvet ett par timmar. Det blev seneftermiddag, och solen var på väg neråt. Nu kändes det att det inte är riktig vår än. Kalla vindar drog över vattnen. Tog på mig mössan igen och knäppte igen kappan. Men innan vi tog oss hemåt måste jag ta en sväng ut på Beckholmen för att titta ner på den här skönheten. Enligt en sida på webben ska renoveringen av fullriggaren vara klar i vår – kanske i början av maj. Då ska fartyget bogseras tillbaka till sin vanliga plats vid Skeppsholmen.

Gamla segelfartyg är fascinerande. Och vackra. Har haft såna fartyg med i bloggen flera gånger. Tänker på min gamle anfader Lars Rolander som 19 år gammal fick följa med på ett av Ostindiska kompaniets fartyg till Kanton 1788-90. Kanske såg det fartyget ut ungefär som Ostindiefararen Götheborg som gästade Stockholm i augusti förra året. Några bilder här. Senare i livet var Rolander delägare i ett fartyg och bedrev handel med England bl.a. Fartyget Triton gick under utanför Bornholm 1838 – se inlägg här. Och så tänker jag på Fredrik Hippolyte von Schantz vars livsöde beskrivs i den fantastiska boken ”Mannen som försvann”. Sin sista resa gjorde han på fullriggaren L.A. Bång. Han försvann i havet nånstans strax utanför Godahoppsudden 1864. Skrev om boken här. Om von Schantz finns även en blogg här.

Och så ett senare tiders skolskepp: C.B. Pedersen. En kusin till min mamma var elev på fartyget på 30-talet. Han rymde (”jumped ship”) en natt när man ankrat i Torres Strait, en historia som är välkänd i släkten på min mammas sida. Skrev om fartyget på min andra blogg här.

C.B. Pedersen, fyrmastad järnbark byggd 1891.

Bild på ett vackert segelfartyg finns också med i inlägget ”Om orden” som handlade om vikten av att använda rätt ord – ”call a spade a spade”. Sammanhanget då var SD som fascistiskt parti. Inlägget har du här. Orden styr tanken. I dag förstås med ett tydligt exempel från Ryssland där man försöker styra ryssarnas bild av det som pågår i Ukraina. Talar man klarspråk om kriget kan man få 15 års fängelse. Usch, vilket land! Förstår att många vill ge sig iväg därifrån.

Ja ja, det blev många länkar. Men nu har jag seglat klart för i dag.

Hjälp Ukraina!

Ja, det får bli en bild på flaggor igen. Denna gång vid Gustav Vasa kyrka. Tog bilden igår, en kylig blåsig dag.

Kriget är inne på sin tredje vecka nu. Nyheterna därifrån blir allt hemskare och hemskare. Jag följer med i radio och dagstidningar. Bra att tidningar i Norden samarbetar och förmedlar nyheter på ryska nu för att förhoppningsvis få ryssarna att förstå vad Putin håller på med. Ett fullskaligt dödligt krig – inte bara en militär aktion eller vad han nu kallade det. DN här.

Och om livet i Ryssland nu blir allt svårare genom sanktionerna och allt fler ryska soldater kommer hem i kistor kanske ryska befolkningen äntligen vänder sig mot diktatorn och dom andra skurkarna i ledningen. Men vem vet om det hjälper… Jag undrar hur det kan gå. Om Putin inser att kriget är ett misslyckande kanske han bara blir ännu mer inriktad på död och förödelse. Hur ska han annars kunna backa ut ur det här? ”Med hedern i behåll” höll jag på att skriva men det gäller ju inte Putin; han har nog aldrig haft nån. Samtidigt, om han krossar Ukraina fullständigt, kan han ju ändå inte vinna. Har svårt att tro att befolkningen i Ukraina skulle bli lydiga snälla undersåtar till Putins Ryssland. Usch vilken tid vi lever i.

Lista över organisationer på plats i Ukraina som man kan lämna stöd till finns här. Klicka på namnet på organisationen så ser du hur man kan skicka pengar.

Om bilden:
Gustav Vasa kyrka är sig inte riktigt lik eftersom dom två stora almar som stått framför kyrkan på ömse sidor av ingången tagits ned. Det ser lite tomt ut utan dom. Båda var tydligen angripna av almsjukan.

Vinter och Descartes

Nyligen hörde jag ett begrepp jag inte hört tidigare: Halvsnödagen. En meteorolog på SMHI hade använt uttrycket berättade Helen, som jag satt och pratade med i solen strax utanför Stadshuset för ett tag sen. Vi har inte träffats tidigare men hamnade i ett trevligt samtal om det ena och det andra en bra stund. Det fanns kuddar att sitta på och filtar att ha över benen så det gick att sitta där ett tag.

Halvsnödagen betecknade i det gamla bondesamhället den dag då hälften av den snö som skulle falla den vintern hade fallit. Har förstås googlat på det sen. ”I det gamla bondesamhället fanns det många dagar som hade liknande betydelser. Både Paulusdagen och Henriksdagen påminner om Halvsnödagen och delar till stor del innebörd. Förr i tiden skiljde ibland namnen beroende på var i landet man bodde, men hade egentligen samma betydelse.— Utöver detta påminde dagen även bönderna om att hälften av allt djurfoder måste finnas kvar för att det skulle räcka hela säsongen.” Läs mer här. I dag har förstås såna där kom-ihåg-dagar nog i stor utsträckning släppt sin innebörd med tanke på klimatförändringarna och att vi inte lever i bondesamhället längre.

Rejäla vintrar med mycket snö är jag uppvuxen med i Hälsingland. Vid besök i Söderhamn vintertid för ett par år sen blev jag riktigt nostalgisk när jag såg dom enorma snöhögarna i stan. Bloggade om det här.
Har många härliga vinterminnen från Söderhamn. Även från besök i Härjedalsfjällen. Där upplevde jag en gång den lägsta utetemperatur jag varit med om: -38 grader. Fast till bilden hör att det var på natten. Barnen låg och sov och vi satt i stugvärmen, spelade kort och drack rödvin och såg hur utetemperaturen föll. Sen måste vi förstås ut och känna på kylan.

Kanske spökar han härinne.”Vem har tagit min skalle? Vem har tagit min skalle?”

Nu ett snabbt kast till filosofen och matematikern René Descartes. Han blev i september 1649 inbjuden av drottning Christina att bli hennes lärare. Hon lär ha fått Descartes att infinna sig på slottet klockan 5 om morgnarna för filosofiska samtal. Det var säkerligen inte särskilt varmt och ombonat där vintertid. Det slutade illa. Descartes blev sjuk. I februari 1650 dog han. Rykten om förgiftning förekom.

”I början av Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm ligger en röd fyra­våningsbyggnad i barockstil, som kallas von der Lindeska huset, uppkallat efter köpmannen Erik von der Linde som lät bygga det år 1630. Man lägger märke till huset, därför att det sticker upp två kanonrör från gatan på bägge sidorna om porten. Men betydligt märkvärdigare med detta hus är det som utspelade sig högst upp en vinternatt år 1650. En man, 54 år fyllda, låg döende i lunginflammation. Till hans bädd kom en holländsk läkare vid namn Wullens för att göra åderlåtning. Men patienten vägrade. Han betraktade doktorn som en bedragare. Patienten var René Descartes, som inbjudits av drottning Kristina att undervisa henne i filosofi klockan fem varje morgon på Stockholm slott.” Läkartidningen här.

Descartes begravdes i Stockholm men på 1660-talet flyttade man hans kvarlevor till en kyrka i Paris. Hans kranium hade kommit på avvägar och återförenades inte med resten av honom förrän på 1820-talet, berättar man i Läkartidningen.

Varför bloggar jag om gamla Descartes nu då? Jag tänkte på hur kallt man hade inomhus förr i tiden i detta kalla land och så kom Descartes och hans olyckliga öde upp. Har också nyligen läst om honom i boken ”The Patterning Instict” av Jeremy Lent.

Descartes ville utforska verkligheten, söka sanningen om livet och existensen och han ville börja ”from scratch”, helt fri och opåverkad av alla andra tidigare tänkare, filosofer, bibeln m.m. – säkert innan han kom hit upp till Norden. Han skriver nåt sånt här: ”Nu ska jag sluta ögonen och stänga öronen, vända mig bort från alla mina sinnen, sudda ut alla tankar på något kroppsligt eller i varje fall betrakta allt kroppsligt som något falskt. På så sätt ska jag kommunicera bara med mig själv och undersöka mitt inre jag. Lite i taget kommer jag att förstå mig själv bättre. —- Sen reflekterade jag över vad jag var. Jag kunde låtsas att jag inte hade nån kropp, att världen inte fanns och att det inte fanns nån plats för mig i den, men jag kunde inte låtsas att jag inte fanns.”

Det var så han kom fram till sitt ”Je pense, donc je suis” (Cogito, ergo sum). Jag tänker, alltså finns jag. Jeremy Lent kommenterar i boken att ironiskt nog kom Descartes ändå fram till liknande tankar som tidigare tänkare och filosofer (Platon m.fl.) hade gjort, nämligen en tydlig dualism mellan kropp och själ, mellan känslor och intellekt. Descartes satt som alla andra fast i tänket om förnuftet å ena sidan, kroppen å den andra.
”The Patterning Instinct” bloggade jag om tidigare här.