Till bokens lov

Jag gillar ju att läsa. Har ofta två böcker på gång: en bok för soffan om jag läser på dagen (gärna nåt på franska med lexikon på Ipad nära till hands), en bok till kvällen så jag kan läsa ett antal sidor innan det är dags att sova.

Dom här ”tegelstenarna” har jag inte sett tidigare. Men Årstadal är ett ställe jag sällan kommer till. Igår tog jag mig dit för att gå på Stadsarkivet Liljeholmskajen. Fint arkiv, snyggt inrett. Det är rätt nytt, invigdes i juni 2019 och ligger i två av Vin & Sprits gamla bergrum. Här finns mycket som rör Stockholms bebyggelsehistoria, byggnadsritningar, tomtböcker och kartor. Andra arkiv som förvaras här är tekniska verksamheters arkiv, sjukhusarkiv och arkiv efter föreningar och organisationer. Det arkiv som jag var intresserad av var den s.k. Grosshandlarsocieteten. Jag letade uppgifter om grosshandlaren Lars Rolander, min gamle anfader, se inlägget ”Efterlysning”. Fast tyvärr, jag hittade honom inte, bara en son till honom. Kanske får jag ta mig dit igen.

När jag var klar gick jag ut och tog en hiss upp till Årstabron och promenerade i mörka kvällen mot Södermalm. Vacker utsikt över den stora mörka vattenspegeln och bort mot den upplysta bebyggelsen i Marievik. Det mesta (eller allt?) där är nog nybyggt. Inser att jag förstås passerade över Årsta Holmar, men jag såg dom inte i mörkret. Belysning fanns längs broräcket och i min ljusa vinterjacka var jag nog rätt väl synlig för dom cyklister som kom svischande förbi. Särskilt fridfullt var det inte att gå där eftersom det kom pendeltåg dundrande förbi lite då och då. Men ska jag till arkivet igen tar jag nog den vägen – över bron och ner med hissen.

Hasselbacken i november

Nej, jag har inga ungdomsminnen från Hasselbacken, och jag har aldrig varit på fest där. Min studentskiva skedde på Statt i Söderhamn. Och nån gubbhylla på Hasselbacken har jag heller aldrig varit på. Var den bara för gubbar?
(Som vanligt: för ljusare och bättre bild, klicka på den).

En gång på senare år har jag ätit lunch där tillsammans med min syster och ytterligare en gång tillsammans med henne och med Joana, en syssling från Brasilien. Hon jobbade i London då och var på snabbvisit i Stockholm. Det var första gången vi sågs. Vi åt tillsammans och pratade och pratade – på engelska, svenska kunde hon inte. Men efteråt följde Joana med mig hem och fick ett ex av min bok ”Sandskär i mitt hjärta” med dedikation. Roligt att hon ville ha den. Hon kan nog förstå en del i alla fall, läsa bildtexter kanske med hjälp av Google translate. Det är ju många bilder i boken. Kanske beror det på detta minne och på att min farfar var på Hasselbacken som ung som jag har en liten varm känsla för detta ställe.

Bilden ovan är troligen från nån gång kring 1910 eller så. Man nr 4 från vänster som småler så varmt mot den som håller kameran är min farfar – Hugo Roland. Längst till vänster sitter f.d. sjökaptenen Björklund (förnamnet vet jag inte) och bredvid honom Karl Julius Svensson, en äldre kusin till Hugo. Sen kommer Hugos gode vän Arthur Theodor Blix. Den äldre mannen längst till höger är också en äldre kusin till Hugo, i familjen kallad Onkel Lorentz eller ibland Lollegubben och var en något udda figur i släkten om jag förstått rätt. (Bilden har varit med en gång tidigare i inlägget Herrar i hatt).

Nu är det en del skriverier i tidningarna om Hasselbacken. Häromdan skrev Claes Britton en upprörd debattartikel om ”Abba-Björns brutala byggplaner på Djurgården”. Artikeln har du här. Jag har faktiskt också undrat över varför Björn Ulvaeus ägnar sig åt dessa bygg- och renoveringsplaner. Sen skrev Ulvaeus en replik på Brittons debattartikeln där han hävdar att det inte alls handlar om att bygga nåt Abba-land på Djurgården. Björn Ulvaeus artikel har du här.

På Hasselbackens hemsida ser jag att Pop House Sweden, där Ulvaeus är en av ägarna, köpte Hasselbacken 2019 och man skriver att med ”övertagandet av Hasselbacken skapar Pop House förutsättningar att förverkliga sin vision att bli en nöjesdestination av rang”. Hittade en artikel till där Ulvaeus berättar hur man ska återge Hasselbacken dess forna glans från i mars 2021 här.
Hoppas dom här tidningslänkarna funkar.

Ja, vad ska man tro? Vi får väl se vad det blir. Eftersom jag inte är nån stammis på Hasselbacken vet jag inte om byggnaden är nedgången eller ej. Kanske finns ett stort renoveringsbehov? Och det är klart att det är roligt om det blir som det kanske var på ”den gamla goda tiden” när Hugo Roland svingade en och annan bägare där. Förresten har jag försökt skärskåda den gamla svartvita bilden för att se vad det var i flaskorna, men det går inte att få fram. Och inte kan jag fråga farfar heller.

Stilleben på Skeppsholmen

Det blev en liten vända ut på öarna igår – Skeppsholmen och Kastellholmen. Solig fin dag.

Jag tror inte jag varit där sen jag satt ute på Kastellholmen en julidag och läste i boken ”Mannen som försvann”. Då hade jag cyklat dit med boken i ryggsäcken. Bloggade om det i inlägget ”Mannen som försvann” här. Han som försvann hette Fredrik Hippolyte von Schantz och nu – långt efter att han försvann i havet – har han fått en blogg som du kan läsa här.

Såna här fendrar av tågvirke har varit med tidigare i bloggen. Titta här.

Odenplan 10 november

Så här såg det ut igår eftermiddag strax före 4. Var är alla människor? Borde väl vara ”rush hour” så dags… Dom trängs väl nere i t-banan och Citybanan kanske. Julgranen är på plats men inte tänd än.
Odenplan är inte vacker, har aldrig varit det och kommer väl aldrig att bli det. Men på den här bilden gillar jag sidenkänslan i stenbeläggningen, den varma färgen på Asplunds runda biblioteksbyggnad och den dramatiska himlen.

Ingen öring i dag

Fiske vid Strömparterren. Men ingen fiskelycka i dag.
Han frös inte. Det var varmt i vattnet. 8-9 grader sa han. Jag frågade om det var halkigt och svårt att gå ut så där, men han tyckte inte det. Däremot lite jobbigt pga högt vattenstånd. Han var förstås iförd ordentliga fiskarbraller – ett av mina favoritplagg. När jag är på Sandskär, förstås, i Stockholm brukar jag inte ha sånt.

Det får bli sista inlägget och sista bilden för oktober detta år.

Solägg

Det här är en bastu som är uppställd vid Waldemarsudde. Ingång med trappa är på andra sidan. Byta om gör man i ett stort tält – typ indiantält – i närheten.

En bastu kan uppenbarligen utformas på många olika sätt. En variant visade jag på Arundo-bloggen i augusti: Bastuflotten. Där kunde man doppa sig i Bottenhavets uppfriskande vatten efter bastubadet. Om man hoppar i här vid Waldemarsudde vet jag inte. Gissar att det är rätt sörjigt i vattnet, och kanske är det inte direkt nyttigt att bada där. Ser att man tillhandahåller hinkar med vatten att fräscha upp sig med.

Och ta med sig en starköl in i den vackert guldiga bastun, nä se det får man inte! Det gick däremot alldeles utmärkt på bastuflotten på Sandskär.

Läs mer om ”Solar Egg – Social skulptur och vedeldad bastu” här.

På bibblan

Ja, rotundan i Stockholms stadsbibliotek är sig inte riktigt lik i dessa dagar. Renovering pågår. Några av facksalarna var öppna men i själva rotundan såg man inte en enda bok. Till facksalarna gick man genom som en ”skog”- eller kanske en installation – av inklädningar i plywood och det doftade gott av trä.

Rotundan ska tydligen inte stå färdig förrän under våren 2022. Nåja, det blir nog fint.

Bibliotek tycker jag om. Kommer jag till en ny stad och traskar runt där går jag gärna in om jag hittar ett bibliotek. Jag går i och för sig gärna in i kyrkor också. Inte på grund av tro (för nån gudstro har jag inte) utan eftersom det kan vara så vackert och rofyllt i en kyrka och jag kan vila mina trötta fötter.

Söderhamns stadsbibliotek fyllde 90 år tidigare i år och jag uppmärksammade det med ett inlägg på min andra blogg, Arundo. ”Gå på bibblan!” kan du läsa här.

Anledningen till mitt besök på Stockholms stadsbibliotek i dag var att jag letade efter en bok som jag minns från min tonårstid. Det var en bok riktad till tonårsflickor med goda råd om det ena och det andra. Boken finns inte kvar i familjen. Det jag mindes av den var att jag tyckte om den och gärna läste i den, att den hade luftiga teckningar, ett omslag helt i rosa och att den var skriven av en kvinna.

Nu fick jag hjälp av en bibliotekarie och hon fick fram ”Boken till dig” av Kerstin Thorvall, utgiven första gången 1959. Hm… kan det ha varit den? Kanske kanske. Fast i mitt minne var formatet annorlunda samt omslaget helt i färg. Men teckningarna i Thorvalls bok väcker vaga minnen. Och jag har ju förstått att minnet inte är att lita på. Man kan känna sig säker men lätt bli överbevisad. ”Minnet är en skälm” sägs det ju.

Och så googlar jag och ser att den även förekom med mer rosa på omslaget. Så visst, troligen var det den boken vi hade.
Läser hos Bonniers:

”Boken till dig utkom första gången 1959 och blev genast en bibel för en hel generation flickor. Här fann man svar på en uppsjö frågor: allt från klädvård och bantning till kärlek och vuxenblivande. Boken var fylld av praktiska tips i stora som små ämnen, och läsaren hade lätt att känna igen sig i de frågeställningar som togs upp. En del av framgången låg i att den uppfattades vara från en femtonåring till en annan – Kerstin Thorvall (1925-2010) gav intryck av att ännu vara tonåring. Hon ville skriva en bok där något av det som man som tonåring undrade över diskuterades, den tonåriga flickan skulle få svar på frågor utan att behöva fråga, och det skulle även röra sig om sånt som man inte kunde tala med sina föräldrar om.”

Jag brydde mig inte om att låna boken nu. Behöver inga tonårsråd. Men det känns bra att ha hittat boken och därmed fått tag på ett minne jag gått och grunnat på.

Nån annan som minns ”Boken till dig”? Den kom tydligen i några olika utgåvor.

Astoria

I februari 2017 skrev jag om planerna på renovering av Astoriahuset (där biografen Astoria låg) på Nybrogatan, rivning av ett gårdshus och planerna på ett nytt hus mot gården, ett kontorshus mot det som tydligen heter Sofi Almquists plan. På en affisch upplyste man om att visionen för helheten var ”Astoria – våra drömmars stadskvarter”. Hm… vem ligger och drömmer om stadskvarter? Ja ja, mycket floskler var det. För att nu citera ur inlägget 2017:

”En plats där livets bästa delar möts” (vadå? vilka delar då?) och ”För oss är inte frågan om vi ska bevara eller modernisera. Vi vill skapa våra drömmars stadskvarter genom att kombinera det bästa från nu och då”. Hå hå ja ja.

I dag gick jag förbi platsen för första gången sen denna s.k. omvandling/ny utformning (=renovering+rivning+nybygge). Så här ser det nya gårdshuset ut, det där rödaktiga till vänster. Riktigt snyggt faktiskt tycker jag. Rolig arkitektur. Blev i alla fall bättre än jag hade väntat mig.

Hur det hus som låg där innan såg ut kan du se på bilden i inlägget från 2017 – ”Om drömmar och floskler” – som du har här.

Den gamla byggnaden var ett av dom få hus från 1870-talet som då fortfarande fanns kvar i stan. Nu ”gone and lost forever” – och för den som gillar gamla hus känns det lite synd förstås. Utseendemässigt var det absolut inget fel på det. Men det lönar sig väl bättre med ett nytt kontorshus utformat efter tidens krav. Och människor ska väl fortsätta att jobba på kontor, även om många kanske nu vant sig vid att jobba hemifrån.

Noveller av Jonas K

Läser med nöje Jonas Karlssons senast utgivna novellsamling ”Nya människor i fel ordning”. Kluriga, underfundiga berättelser om mänskligt beteende och om vad dom här nya människorna funderar över. Överraskningar och en hel del humor av lite stillsamt slag. I samband med utgivningen blev Jonas Karlsson intervjuad i DN. Intervjun skedde på Centralstationen. Därav bilden ovan.

Artikeln ”En gång i halvåret tänker jag att jag ska hoppa av allt” i DN här.