Trut på hett plåttak

Undrar hur det har gått för silltruten tvärs över gatan. Ett plåttak i den hetta som varit kan ju inte vara bästa boplatsen. Försmäktar ungarna? Blir dom stekta? Hemska tanke…
Kommer att tänka på Povel Ramels ”Jag vill ha stekt svan till middag…” i ”Sorglösa brunn”. Jag har inte kunnat kolla på trutfamiljen nu ett tag. Bilden ovan tog jag för två veckor sen. Ska återkomma med rapport om läget.
Uppdatering 2 juli: Pappa och mamma silltrut ligger bredvid varandra uppe på en skorsten på taket mitt emot. Några ungar syns inte till alls. Tyvärr.

Till Djurgården på cykel

På Djurgården ställer man nu ut skulpturer i vit aluminium skapade av konstnären Alice Aycock. Dom ser ut som stora virvelstormar, cykloner, snurror, naturfenomen… Ja, som vanligt: man får väl tolka in själv vad man tycker att det är. ”Det gemensamma för verken på Djurgården är rörelse och okontrollerbara krafter” står det nånstans.
I dag blev det en cykeltur för att titta på konsten. Trampade min lilla hoj bort över Gärdet till Folke Bernadottes bro och där i närheten finns konstverken. Ett verk står också i Örtagården vid Rosendals trädgårdar. Fin avskild liten del av trädgårdarna, jag har inte varit just där tidigare.
På hemvägen kollade jag in rododendronsnåren nära Djurgårdsbron. Det är Nordiska museet som skymtar i bakgrunden på vänstra bilden ovan.

Gustav III och jag

I dag blev det cykeltur till ännu en favoritplats: Gustav III:s paviljong i Haga. Kungen var inte där själv (av lätt insedda skäl) men kanske smög hans ande omkring därinne i dunklet under kristallkronorna och bland dom fina stolarna klädda i randigt. Han undrade kanske vad det var för en tossig människa med håret på ända som stod där utanför och glodde in.
Det är en fin paviljong och den ligger vackert med utsikt ner mot vattnet.
Om jag minns rätt lär vattenståndet i Brunnsviken ha varit en hel del högre på Gustav III:s tid än det är i dag.

Gustav III är nog den av våra kungar som jag vet mest om (trots att jag inte alls vurmar för kungar, utan tvärtom hellre vill ha republik). Kanske beror det helt enkelt på Giuseppe Verdi eftersom ”Maskeradbalen” var en opera som jag såg redan som barn och sen varit på flera gånger därefter.

Det är en konstig tid vi lever i verkligen. På trappan vid paviljongen satt jag och lyssnade via mobilen på presskonferensen med Anders Tegnell och dom andra vid klockan 14. Det är inte nåt man blir glad av direkt. Det fortsätter, och ser en del mörkare ut nu än häromdan, tycker jag. Det är en djupt sorglig tid nu. Men visst, sommaren är i antågande, och många verkar bry sig allt mindre om dom rekommenderade restriktionerna och försiktighetsåtgärderna. Kommer det att straffa sig, tro? Samtidigt tror man att viruset trivs sämre i sommarvärmen. Ska man trots rätt dystra tal och kurvor våga hoppas på att allt långsamt blir bättre?

Nej, jag nynnade inte på ”Maskeradbalen” när jag cyklade hemåt. Det blev istället ”She loves that free fresh wind in her hair…”. Länge sen jag klippte mig.

Nike från Samothrake

Här kommer hon, segergudinnan Nike. Hon går i triumf framåt framåt, och hennes klädedräkt fladdrar i vinden. Eller också kommer hon flygande och landar på stäven till ett skepp. Jag tror det såg så ut när man grävde fram henne på ön Samothrake (Grekland) 1863. Marmorskulpturen lär ha krönt ett monument över en sjöseger vid Samothrake troligen omkring 250 f.Kr. Skulpturen är daterad till den tiden eller kanske omkring 190 f.Kr. och finns nu i Louvren. Nike från Samothrake är ett av världens mest kända konstverk.

På Konstakademien i Stockholm finns en gipsavjutning av Nike direkt när man kommer in, om jag minns rätt.
Och på Waldemarsudde finns en bronsavgjutning som står utomhus.

För mig har skulpturen en särskild laddning eftersom jag vet att min mamma tyckte om den. Hon berättade att hon blev så glad när hon kom in på Louvren för första gången och möttes av denna vackra bevingade kvinnoskulptur. Jag känner likadant. Nike gör mig glad.

Det blev alltså en tur till Waldemarsudde igen. Tulpanerna som var så vackra för en vecka sen börjar sloka en del, men syrenerna är i full gång överallt, stora täta snår av doftande syrener. Och här och var vackra snår av kaprifol. Koltrasten höll igång som vanligt. Men ingen näktergal denna dag.

Sabbaths syrener maj -20

Härlig söndag. Jag promenerade till min  favoritplats på Sabbatsbergsområdet: Kvarteret Grötlunken med Sabbatsbergs kapell (tidigare Valentin Sabbaths värdshus) och den timrade rödmålade boden. Har skrivit om platsen och haft med bilder i bloggen flera gånger tidigare.

Jag satt och läste där. Lyssnade också på en lång intervju med Anders Tegnell. Den handlade inte alls enbart om Covid-19 utan en hel del om Tegnells bakgrund, ungdomstid och tidigare yrkesverksamhet på olika ställen i världen. Intressant men förstås mycket dystert när dom kom in på corona, om hur läget är i dag, det stora antalet döda i Covid-19, frågor om ansvar, kunde man kanske ha gjort nånting annorlunda osv.

På grinden till Sinnenas trädgård satt en lapp där det stod att man inte ska gå in där, pga risken för smittspridning förstås. Trädgården är ju i första hand till för dom gamla som bor i äldreboendena i närheten. Jag smög bara lite intill och fotograferade en rododendron över staketet. Och i Vasaparken var det fullt med folk på gräsmattorna, på parkbänkarna, fotbollsplanen och lite lagom glest på uteserveringen. Jag blir glad av att se alla barn som leker eller sparkar boll i parken.

Borgström och Birkagården

Mycket sorgligt att läsa att advokaten Claes Borgström är död (i Covid-19). Jag kände honom inte men träffade honom i några sammanhang. Han var en bra person. Vila i frid, Claes Borgström. Anne Ramberg skriver om honom: ”en förebild för försvarsadvokater. Han var en sällsynt engagerad, klok, omdömesgill kollega m stor integritet. Han hade dessutom stor humor och var en äkta humanist som slogs för jämställdhet.”
Hos mig vaknar gamla minnen.

Foto: Brita Olsson

Borgström förde barnens talan mot Stockholms kommun i Birkagårdsmålet för många år sen, en kamp mot buller och avgaser. Våra pojkar var inte med bland dom 14 barn som stämde kommunen, men självklart var vi involverade i kampen mot staden för en bättre miljö för barnen. Båda pojkarna gick på Birkagården den tiden, på dagis och fritids.

1982 föll domen, och barnen vann. Stockholms kommun skulle betala skadestånd till två av barnen och dessutom vidta åtgärder för att förbättra miljön vid Birkagården och skydda boende vid Norra Stationsgatan från buller och avgaser. Men 1987 backade man från kravet att åtgärda miljön. Regeringen beslutade att Stockholms kommun slapp undan med hänvisning till planerna på bygget av Norra Länken. Det kändes bittert. Var inte barnens hälsa värd mer än så? Nu fick man alltså blåsa på med full trafik på Norra Stationsgatan tills Norra Länken var byggd. ”Sträckan mellan Karlberg och Norrtull invigdes 1991 (då genomfartstrafiken upphörde på Norra Stationsgatan i Vasastan)…” skriver Wikipedia.

Fotot ovan finns på omslaget till boken ”Buller och avgaser. Slutplädering i Birkagårdsmålet” av Claes Borgström, Kåre Grebäck, Hasse Hansson. Utg av Rabén&Sjögren 1987. På baksidan finns en barnteckning som vår äldste son gjort. Den får vara med här också. Klicka på bilden för att se den större.

Att vara med i kampen för en bättre miljö och t.o.m. utmana Stockholms kommun satte säkerligen spår i många av barnen. Typ: Säg din mening! Tala om vad du tycker! Låt dom inte sätta sig på dig! Det är rätt att göra uppror …

Mot gården

Snyggt hus. Visst är det? Och det här är ändå bara fasaden mot gården. Det enda som är fult är förbudsskyltarna på dom där dörrarna. Man kan ju för all del sudda bort sånt i Photoshop men dom fick vara kvar här.

Mot gatan ser huset ut som på den här bilden, en råkall dag i april. Gatan är Norrtullsgatan och huset är Disponentvillan vid Hamburgerbryggeriet. I dag är huset förstås inte bostad för nån disponent längre utan här finns kontor och förenings- och fritidslokaler, tror jag.
Ser i den inventering som Stadsmuséet gjorde för nu många år sen att här ska finnas vackra inredningsdetaljer, stuckatur, vackra tak, ”praktkakelugnar från byggnadstiden av flera olika typer, t.ex. reliefmönstrade i mörka majolikaglasyrer och vita med flerfärgad dekor. Öppen spis i marmor med dekorativt mässingsgaller” skriver Stadsmuseet. Allt det där har dom väl inte rivit ut, hoppas jag. Kanske kan ta mig in och glutta lite när man öppnar upp efter corona, när det nu kan bli.

Disponentvillan byggdes 1887-89 och byggherre var Frans Heiss från Bayern, bryggare och industriman och kompis med Anders Zorn som målade hans porträtt. Fina ”muschingar”, eller hur?

Anders Zorn ”var son till en tysk invandrad bryggare och en svensk buteljsköljerska. I början av Zorns konstnärskap hade Heiss agerat mecenat och sedermera hade Zorn som tack målat flera interiörer från Hamburgerbryggeriet” skriver Wikipedia.
Mer om öl och bryggerier på Norrmalm här.

Magnoliaspaning 11 maj -20

Gav mig iväg på cykel i snålblåsten (rätt kallt, borde ha tagit mössa och handskar på) till Bergianska Trädgården för lite magnoliaspaning. Jodå, den här vackra magnolian finns i närheten av Edvard Andersons växthus. Som vanligt: klicka om du vill se bilden större.
Strax intill växer ytterligare en magnolia med lite mörkare blommor. Det fick bli en motljusbild:

Häromdan var jag i andra trakter och hittade en magnolia där också – fotot nedan. Tog bilden vid Harpaviljongen som ligger på Fiskartorpsvägen. Paviljongen uppfördes till OS 1912, och är den minsta av de byggnader som i dag finns kvar från olympiaden. Här kunde vissa OS-deltagare  umgås, laga sin mat m.m. och maratonlöpare kunde stanna här och dricka vatten. Paviljongen har sen varit servering som drivits av olika ägare i olika omgångar. I dag är där restaurang och kafé. Paviljongen har restaurerats och trädgården gjorts i ordning. Läs mer här.

Bilar bilar bilar

För några år sen gjorde jag ett inlägg om balkonger (länk längst ner). Och nu handlar det om bilar. Jag har aldrig haft nån egen bil, bara en ”tillsammansbil”. Cyklar däremot har jag haft ett par stycken. Och kajaker, förstås. Kanske läge för ett bildinlägg om cyklar och ett om kajaker så småningom. Jag får se om andan faller på. I coronatid är det ju lätt att dröja sig kvar vid datorn och gräva bland gamla filer och bilder. Nu som sagt blir det bilar på lite olika sätt. Bil på bil på Upplandsgatan i Vasastan, Stockholm. Gillar bilden för solblänket och för diagonalen, inte bara i raden av bilar och gatans sträckning utan även fasaderna.
Och i stället för många bilar kan man ju ha en riktigt lååååång. Här i Chicago.En regntung dag på Hawai för många år sen. Vi kunde förstås inte låta bli att stanna och ta en bild: Här är den gamla lastbilen i Vasaparken. Den har funnits där länge och har målats om flera gånger. Sen mina pojkar var små och lekte där har bilen försetts med skyddande räcken och en trappa. Vi lever ju i det David Eberhard kallat ”trygghetsnarkomanernas land”. Nåja, det är förstås bra att dom små inte ramlar av flaket och slår sig.
Nästa bild visar ett flyttlass. Gissningsvis omkring mitten av 1920-talet. Det ser ut som om möblerna lastats av ett fartyg av nåt slag, antagligen en ångbåt. Den skymtar lite till vänster. Barnen i bilen är flickan som skulle bli min mamma och så hennes två bröder.
Dom två sista bilderna: en läcker bil i Vasastan och en rätt annorlunda i Santa Barbara, Kalifornien. Uppenbarligen en mycket troende person som har skåpbilen. Utsmyckningen har det som i konstvärlden brukar kallas ”horror vacui”, rädsla för tomma ytor. ”Balkongblogg” från 2009 har du här.