Gammalt charmigt fridlyst

Vid Djurgårdsvarvet finns den här gamla slitna byggnaden. Kanske är det en gammal verkstad? Jag vet inte. Men varje gång jag kommer dit tänker jag att nu har dom nog rivit den. Och så blir jag glad när den står kvar! Det är nåt visst och ofta nåt lite charmigt med gamla nedgångna byggnader, tycker jag. Kanske är det dessa tecken på lång användning av människor som gör att jag ofta gillar sånt där rostigt, slitet, hoplappat, trasigt.

I bakgrunden skymtar en av åkattraktionerna på Gröna Lund. Sånt räcker bra att bara titta på, tycker jag. Åka behöver jag inte göra.Längre bort mot bron höll man på att riva ett hus. Det som legat där på Beckholmsvägen 3 kallades Dockskåpet och var ett bostadshus. För länge sen lär det också ha legat en krog i huset. Byggnaden var nu i mycket dåligt skick och nån renovering var inte att tänka på.

Foto: Holger Ellgaard.

Däremot ska ”Dockskåpet” nu byggas upp på nytt. Man har dokumenterat det gamla huset och  sparat diverse detaljer och om ett år eller så ska huset stå där på plats igen och se likadant ut som det gjorde innan det började förfalla (se bilden till vänster).

Beckholmen är ett av mina favoritställen i stan. ”På Beckholmen finns i dag byggnader och skeppsdockor av riksintresse, som minner om Beckholmens storhetstid som varv” skriver man i Wikipedia. Det är ju faktiskt en levande verksamhet i dockorna. Underhåll och reparationer av båtar av olika slag pågår. Förr kunde man röra sig alldeles intill dockorna men i dag går inte det. Av säkerhetsskäl antar jag. Folk skulle kunna snava och ramla ner tänkte man väl.

Tack och lov att det finns såna ställen som Beckholmen fortfarande. Måtte den ön få fortsätta vara som den är och måtte dom byggnader som finns där klara sig från rivning. Fridlys rubbet!

Bland draktänder och betongpianon

En dag för en tid sen gick en god vän och jag på upptäcktsfärd i Lill-Jansskogen. Vi startade vid Universitetet Södra och tog oss österut genom skogen bort mot Husarviken. Snabbt kom vi in bland tredubbla rader av mossbelupna s.k. draktänder bland vitsipporna. En sällsam vandring på sitt sätt. Nog fladdrade en del historiska vingslag omkring oss. Längre fram hittade vi stora betongklossar formade som stående pianolådor, vissa med en järnkrampa upptill.

Det här är gamla stridsvagnshinder som ingick i en försvarslinje från andra världskriget med syfte att hindra fientlig framryckning mot Stockholm. Om dessa draktänder och betongpianon skriver man från arméns fortifikationsförvaltning i mars 1944 ”Omfattande försök med forcering av stridsvagnar hava även utförts mot denna typ av hinder med mycket gott resultat. Arméns fortifikationsförvaltning vill därför som sin åsikt framföra, att denna typ av hinder utgör ett effektivt hinder mot stridsvagnar, som lämpligen bör komma till användning på sådana platser där annan form av hinder icke är möjlig…”

Foto: Holger Ellgaard. 2014.

I en broschyr (länk nedan) läser jag: ”Genom varje piano löper åtta horisontella dragjärn som hållit ihop hela konstruktionen under gjutningen. Det gäller ju att formen ska stå emot 17 ton flytande betong tills den härdat! På några pekar fortfarande en ingjuten armeringspinne uppåt, avslutad med en ögla. Här ska maskeringsnätet kunna draperas över betongen och tillsammans med grenar och annat dölja spärren.”

I december 1942 fattade man beslut om att bygga denna försvarslinje men sen drog det ut på tiden inte minst pga att tid och pengar gick åt till byggandet av andra försvarsanläggningar nära Stockholm, vid flygfält m.m. Inte förrän 1944 stod försvarslinjen på Norra Djurgården klar med sina många stridsvagnshinder, värn och avskjutningsplatser. Då var det ju inte så lång tid kvar av andra världskriget,  men det visste man förstås inte.

Broschyr om vandringen i Lill-Jansskogen här.

Mörka moln över Blasieholmen

Nobel Center på Blasieholmen verkar vara inne på slutvarvet nu. Nu på tisdag 22 maj ska Mark- och miljödomstolen (MMD) fatta det avgörande beslutet om det föreslagna bygget. ”Domstolens beslut om Nobelbygget kan innebära den värsta försämringen på över 100 år av bilden av Stockholm och stadens möte med vattnet” skriver Björn Tarras-Wahlberg, Ordf. Blasieholmens Vänner, i ett nyhetsbrev. Fredrik von Feilitzen skriver i SvD om turerna runt detta mycket omdiskuterade och hårt kritiserade projekt. Han skriver bl.a.:
”Riksantikvarieämbetet har på uppmaning av MMD lämnat ett entydigt yttrande: Nobel Center skulle orsaka påtaglig skada på riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården. Enligt miljöbalken skulle länsstyrelsen då ha upphävt planen, vilket man alltså inte gjorde, i sin sedvanliga medgörlighet gentemot kommunen.”

Lägga sig platt. Miljöbalken är en lag men den kan tydligen Länsstyrelsen välja att strunta i – eller omtolka på ett för sina syften fungerande sätt kanske? – så att man kan lägga sig platt för kommunen. Politikerna i Stadshuset har ju fått för sig att Nobel Center är en lysande bra idé och verkar helt förblindade i sin tilltro till arkitekten David Chipperfield. Det är märkligt att dom inte ser dom mycket större och betydligt bättre möjligheterna med andra placeringar av byggnaden än denna trånga och för Stockholms stad värdefulla och skeppshistoriskt intressanta gamla miljö.

I klass med almstriden 1971. Flera gånger tidigare har jag bloggat om Nobel Center och flera gånger har jag varit med vid demonstrationer mot projektet. Vid Stadshuset en minnesvärd gång då så många deltagare samlades att det jämfördes med uppslutningen vid almarna i Kungsan 1971. Andra tillfällen minns jag av andra skäl: utanför Stadshuset 10 december vidrigt kallt och snöigt där vi stod och huttrade tills dom sista bilarna med festklädda kungliga farit förbi och in på Stadshusets gård för den stora banketten.

Annars är det väl så att det i dag verkar svårare att få ihop ett riktigt stort motstånd när det gäller dåliga förslag på förändringar i stan än det var på 70-talet. Vad beror det på? Folk engagerar sig inte, har nog med sitt eget kanske. Och känner väl tilltro till politikerna i Stadshuset – Valeskog m.fl.

Men kampen mot projektet på Blasieholmen har fortsatt. Bra det! Och jag hejar på och håller tummar inför tisdagen. Vad månde bliva? Tänk om MMD nu faktiskt skulle stå upp för miljö och kultur, fatta rätt beslut och stoppa det här dumma förslaget! Nobel Center på Blasieholmen är ett riktigt korkat förslag.

Tänk om, tänk nytt! Hitta en bättre plats för Chipperfields lysande jättelåda. Renovera det gamla tullhuset på Blasieholmen (bilden ovan är från april 2016), ordna t.ex. ett litet museum i huset där platsens historia åskådliggörs (skeppsbyggeri, tullverksamhet m.m.) och anlägg en restaurang eller ett kafé i tullhuset. Rusta upp dom gamla hamnmagasinen och gör en fin liten park där bakom Nat mus. Det kan bli en älskad plats för stockholmarna och dom som kommer på besök i stan.

Bevara Blasieholmen – Flytta Nobelbygget på Facebook här.
”Nobel Center ett värre hot än alla akademibråk”, Fredrik Feilitzens artikel i SvD här.
Ett möte om MMD:s beslut ordnas av Stadsmiljöföreningen Blasieholmens Vänner: Onsdag 23 maj 17.00 på Strandvägen, Strandvägspontonen 17A, nära Nybroplan och snett mitt emot Hotell Diplomat.

Uppdatering  23 maj:
Igår fattade Mark- och miljödomstolen rätt beslut: domstolen sa Nej till detaljplanen för Nobel Center på Blasieholmen och upphävde den klubbade detaljplanen. I domen skriver man bl.a. ”Planen bedöms på ett oåterkalleligt sätt påverka den så kallade läsbarheten avseende Stockholms historiska utveckling som hamn-, sjöfarts- och handelsstad” och ”När det gäller allmänna intressen i övrigt har domstolen kommit fram till att detaljplanen för Nobel Center innebär påtaglig skada på riksintresset för kulturmiljövården på Blasieholmen.” Bra rutet! Bra så långt. Men det går förstås inte att ”ropa hej” än. Domen kommer att överklagas till Mark- och miljööverdomstolen. Såg du stadsbyggnadsborgarrådet Jan Valeskogs (s) trista och arroganta kommentar till Mark- och miljödomstolens dom? ”Vi har tyvärr vant oss vid att Mark- och miljödomstolen ibland gör märkliga bedömningar som sedan korrigeras i Mark- miljööverdomstolen.” Arrogant, tycker jag. Han går vidare med att säga att dom förstås ska överklaga och att han är säker på att dom ska få igenom projektet i överdomstolen. DN här.

I en annan artikel försöker man argumentera för Nobel Center genom att säga att projektet stöddes av Hans Rosling. Man slår på trumman för att man varje år ska arrangera en dag till Hans Roslings minne. Osar inte det där lite illa? Rosling kan ju generellt ha varit för tanken på ett nytt Nobel Center – det är jag också. Jag tycker det är en bra idé med ett nytt Nobel Center, det är ju platsen som är fel. Och om Rosling ville bygga en jättelåda just på denna känsliga och trånga plats Blasieholmen, vad vet man om det? DN här.
Bygg Nobel Center på annan plats och ordna mycket gärna en dag till Hans Roslings minne varje år, tycker jag.

Var man ska ställa sin cykel

Staden är sprängd i atomer.
Likvinden blåser het.
Var man ska ställa sin cykel
är ingen jävul som vet.
Ur en av Stig Dagermans dagsedlar, publicerad 15 augusti 1945. Den inleds med texten ”I en enkät i en veckotidning om den viktigaste efterkrigsreformen nämner en polis ordnandet av cykelparkeringen.”

En släkting till mig hade tydligen svårt att hitta var han skulle ställa sin cykel i augusti året innan. Och ”det blev fel”. Aja baja. Då kommer polisen!
Hur det hela slutade vet jag inte. Men lite intressant att läsa hur man formulerade sig på den tiden. ”Förfallolös utevaro” kunde t.ex. straffa sig. Fast i och för sig, stämningar utfärdade av polisen i dag kanske formuleras på nåt liknande sätt?

Magnolia 2018

Javisst, lite magnoliaspaning ska jag förstås ha den här våren också. Några dagar med riktig sommarvärme har plötsligt fått fart på den stora magnolian bakom Skansen-butiken. Det verkar vara samma typ av magnolia som man kunde se på tv-utsändningen från ett kylslaget och regnigt Lundagård den 1 maj när studentsångarna hälsade våren. Är det praktmagnolia det här, tro? Antar det.

På Wikipedia står det att magnoliorna är ett mycket gammalt släkte som fanns redan innan det fanns bin. ”Blommorna utvecklades därför för att pollineras av skalbaggar. Man har funnit fossila lämningar av Magnolia acuminata som är 20 miljoner år gamla” skriver man i Wikipedia. Och så att släktet uppkallats efter Pierre Magnol, botaniker i Montpellier i Frankrike som levde 1638-1715.

”Magnolia” var också titeln på en mycket bra film som gick för vid det här laget rätt många år sen. Den kom i USA 1999 ser jag. Manus och regi Paul Thomas Anderson. I filmen gjorde Tom Cruise en minnesvärd rolltolkning. ”Kruse” är inte nån av mina favoriter. Tilltror honom inte om så där väldigt mycket skådespelarbegåvning. Eller beror det mest på att han spelar i såna där alltmer ”schabloniga” filmer som ”Mission impossible – 4, 5, 6”??? Nåja, i ”Magnolia” var han i alla fall bra. Och så var det flera andra bra skådespelare med som Julianne Moore och Philip Seymour Hoffman.

Vasaparken

I Vasaparken fanns förr en plaskdamm som var väldigt populär bland alla mindre barn. Den låg på den plats som bilden visar – lite nedanför den kulle där parklekens hus ligger, där gungorna finns, lastbilen och det stora ”gummiberget” m.m. Plaskdammen togs bort i samband med renovering av parken 2004-2006. Jag såg i nån lokaltidning att man nu funderar på att skapa en plaskdamm igen.

Lastbilen fanns även när mina barn var små. Men den stod på en annan plats i parken och den såg inte ut som i dag. Den hade inte nån sån där bred trädtrappa upp och inte staket på flaket. Säkerhetskraven har förstås ökat på dom här åren. Kanske handlar det också om ”vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror” som David Eberhard skrev om i sin bok ”I trygghetsnarkomanernas förlovade land”. Nåja, jag är förstås inte emot att man försöker förhindra att barn skadar sig.

En gång var jag dagmamma till en liten pojke i samma ålder som min första pojke. Hade funderat på det ett tag för att få en lekkamrat till pojken. I Vasaparken, dit vi ofta gick för att han skulle få vara med andra barn, fanns två mammor/dagmammor som jag för mig själv kallade för supermorsorna. Kände dom inte närmare men vi pratade ibland. Jag minns att jag berättade för den ena av dom att jag funderade på att ta ett dagbarn. ”Ett lönar sig inte!” sa hon direkt. Själv hade hon två egna barn och fem dagbarn. Nähä…inte det. Nåja, det var ju inte tjäna pengar jag var ute efter. Och jag nöjde mig med ett dagbarn.

Såg nyss bland gamla papper vad jag sen tjänade som kommunal dagmamma på halvtid: Lönen var 4,10 kr/timme före skatt + 10,35 kr/dag om det blev mer än 4 timmar. Dessa 10,35 var skattefritt. Ovanpå detta 2 x 50 kr/år för lekutrustning. Låter som väldigt länge sen, och det börjar det ju bli också. Året var 1975.
Min pojke fick en lekkamrat och dom är fortfarande kompisar.

I mitt förra inlägg hade jag en bild på holkar. Hittade en lite ovanlig sån på Parklekens hus i Vasaparken i dag.