Engelbrektskyrkan

Den här kyrkan i Lärkstaden i Stockholm är resultatet av en arkitekturtävling, som utlystes 1905-06. Vinnare blev arkitekten Lars Israel Wahlman från Hedemora, då 36 år gammal. Kyrkan kom att bli Wahlmans främsta verk. Det är en häftig kyrka med mycket inslag av jugend och nationalromantik, och byggnaden liksom växer upp ur det gamla kvarnberg den står på.

Så här såg kyrkan på berget ut 1914, det år som kyrkan invigdes. Bilden är från Stockholmskällan. Foto: Okänd. Fotonummer Fa 5125 ; Fotonummer C 1797. Klicka på bilden för att se den större.

Lars Israel Wahlman och jag är avlägset släkt. Det är väl därför jag har lite särskilt varma känslor för honom. När jag sitter på bussen över Lidingöbron brukar jag vrida på huvudet och titta på ett annat av hans byggnadsverk: det Cedergrenska tornet. ”Hej, Lars Israel!” säger jag tyst för mig själv.

Släktskapet är så här: Lars Israel Wahlmans mamma hette Emma och var född Berg. Hon var moster till Anna Härdelin Hjelmström, min morfars mor, som jag skrivit en hel bok om. Lars Israel Wahlman och Anna Härdelin var alltså kusiner.

Det är moster Emma som råder Anna att bära bärnsten om halsen,  ett fåfängt försök att bota den tbc som drabbat systerdottern. ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” (ur brev till Helfrid, kusin och bästa vän, i okt 1893).  Mer om Anna och om boken om henne hittar du på Arundo här (startsidan) eller direkt till boken här.

Vill du se bilder från Engelbrektskyrkans interiör kan jag tipsa dig om ett inlägg från 2010 hos min gamla bloggkompis Mira i ”Miras mirakel” här.

Leonardo – In memoriam

Ja, i dag den 2 maj 2019 är det precis 500 år sen Leonardo da Vinci dog. Synd det, han hade gärna fått leva lite längre… Han blev inte ens 70 år, men han hann ju ändå med mycket under sitt liv.

Han var verkligen en mångsysslare och ett riktigt universalgeni. Bildkonstnär, arkitekt, ingenjör, uppfinnare. Dessutom djupt kunnig om hur människors och djurs kroppar fungerar. Han gjorde egna dissektioner på sjukhus i Italien eller ritade av när läkare eller medicinstuderande dissekerade. Han lärde sig om muskler, senor och blodomlopp och sånt långt innan den medicinska vetenskapen kommit så långt. Teckningen av ett litet barn i livmodern är välkänd. Han var oerhört vetgirig och ville veta mer om det mesta. Han simmade under vattnet för att kolla hur fiskarna rör sina fenor för att kunna jämföra med hur fåglar rör sina vingar när dom flyger. En känd anteckning i marginalen på en av hans många bevarade anteckningsböcker är en att-göra-lista som innehöll uppgiften: ”Undersök hur en hackspetts tunga fungerar.”

Det är lustigt hur påverkad jag blir av att läsa om Leonardo. Han var så besatt av att skaffa sig kunskaper. Han mätte bl.a. upp människors utseende, hur olika avstånd i kroppen förhåller sig till andra avstånd. Han fick mäta på dom unga män som var i hans tjänst, hans studenter eller älskare.  Och sen, efter att ha läst om hur Leonardo mätte upp avstånd i ansiktet hos dom unga männen, går jag ut på stan och märker att jag tittar extra mycket på andras ansikten, t.ex. hur olika näsor kan se ut, hur avståndet till hakan eller hårfästet förhåller sig till andra avstånd osv.  Men mest var det näsorna häromdan.
– Bilden ovan är en anteckningssida som visar den s.k. Vitruvianske mannen, tecknad av Leonardo. Mannens ansikte kan mycket väl vara ett självporträtt av honom, i åldern 38 år.

Efter Leonardo finns nu mer än 7 200 sidor av anteckningar kvar (skrivna med vänster hand i spegelskrift), och man tror att det utgör ungefär en fjärdedel av allt sånt han skrev. Resten har förkommit om man nu inte hittar några fler samlingar nånstans i nåt arkiv kanske… Vem vet.

Det här har jag från en utförlig bok om hans liv: ”Leonardo da Vinci. The Biography” av Walter Isaacson (utg. 2017). Isaacson har tidigare skrivit biografier om Steve Jobs, Albert Einstein och Benjamin Franklin. Dom har jag inte läst, men boken om Leonardo slukar jag. Känner ju till en hel del om honom sen tidigare eftersom jag läste  konstvetenskap för länge sen och dessutom är allmänt intresserad av konst och historia. Boken är tjock men lättläst om man är hygglig på engelska. Fast jag slår upp en del svåra ord på mobilen, ids inte hämta lexikon.

Isaacson har gjort gedigen research och citerar också många andra som skrivit om Leonardo. Kenneth Clark, känd konsthistoriker verksam under 1900-talet, beklagade bl.a. att Leonardo så ofta lämnade påbörjade målningar oavslutade och istället ägnade en massa tid åt annat som sen inte finns kvar till eftervärlden. Han ordnade festspel och tillfälliga förnöjelser för furstar, franske kungen m.fl. Sånt tog förstås tid från målandet och därmed har alla vi som kommit senare gått miste om en massa fantastisk konst, menar Clark. Isaacson skriver att det kan Clark ha rätt i, men samtidigt fick Leonardo på så sätt ett rikare liv genom att hoppa på sånt han tyckte var roligt istället för att kämpa vidare med muralmålningar och annat som han inte blev riktigt nöjd med. Sympatiskt sätt att se det, tycker jag.

En gång var jag i slottet Amboise i Loiredalen i Frankrike – många år sen. Plötsligt står jag framför en minnesplatta över Leonardo da Vinci; inte en grav som jag minns det utan namnet och uppgifter om levnadstid på en vägg. Jag blev alldeles varm om hjärtat. Visste inte att det var i Amboise han dog. Han slutade sina dagar där under franske kungens beskydd den 2 maj 1519, lite drygt 67 år gammal. Han var sjuk. På den sida man tror är den allra sista bland hans anteckningar har han ritat trianglar och undersökt hur storleken ändrar sig med vinklar och sidornas längder. Det slutar med ett ”et cetera” och sen ”Perché la minestra si fredda” – ”Eftersom soppan börjar bli kall.”

Utanför KTH Arkitekturskolan i Stockholm (kaféet på bilden har adressen Rådmansgatan 12) finns en rätt märklig version av Leonardos den Vitruvianske mannen. Har den alltid sett ut så där liksom i flera upplagor och rödmålad? Eller fanns den i svart och i ett inte lika tillkrånglat utförande tidigare på den här platsen? Nån som minns?

Ja, detta långa inlägg får bli min hyllning till Leonardo da Vinci. Jag hade kunnat skriva mycket längre kan jag försäkra. T.ex. om hans målade verk och om hur han revolutionerade målarkonsten med verk som ”Nattvarden”, ”Anna själv tredje”, ”Mona Lisa” m.fl. Just den sidan av honom, alltså som målande konstnär, är nog den många mest förknippar honom med i dag, tror jag. Men han var så väldigt mycket mer, en riktig renässansmänniska och en oerhört fascinerande person.

DN skrev häromdan att man ska undersöka en hårlock som anses komma från Leonardo och därmed få bekräftat att det är benresterna av honom som ligger i en grav i Saint-Hubert-kapellet i Amboise. Eftersom det finns många släktingar kvar till honom (dock inte genom egna barn) hoppas man även kunna få fram mer kunskaper om honom. DN här. Och en artikel till i dagens DN här.

PS Boken av Isaacson finns på svenska också, ser jag nu. Hade ju varit lite lättare ändå.
Nåja, nu har jag läst ut boken och känner viss ”leonardoabstinens”.

Magnolia 2019

Traditionsenlig magnoliaspaning våren 2019. Bilderna kommer från det praktfulla trädet bakom Skansenbutiken, en gammal favorit. Kanske kommer det ytterligare nån magnolia nån annanstans ifrån senare. Vi får se.
Scilla-spaningen har jag missat den här våren. Observatoriekullens blå sluttning, som brukar få vara med, blev diskad i år: för många skador i gräset.

Odenplan – nu och då

Odenplan är knappast nån vacker plats. Har den nånsin varit det?
Övre bilden tog jag sent på eftermiddagen en av dom sista dagarna i mars. Den nedre bilden är från början av mars 2011 när bygget av Citybanan var i full gång. Medan det pågick kunde man inte alls gå över Odenplan; det var runt torget och utanför alla trista plank som gällde i långliga tider.

Sveriges näst största tågstation vad avser antalet resande ligger alltså nu vid Odenplan. Det var inte min favoritlösning, men nu är det som det är. Med visst vemod kan jag tänka tillbaka på Odenplan före Citybanan och framför allt på dom stora träden som fanns då vid torgets västra del mot Upplandsgatan och Gustav Vasa kyrka, på den plats som förr kallades Sippan.

Grönska och träd behövs även i innerstan. SvD hade en artikel om betydelsen av träd för ett par år sen och där kom mina tankar om Odenplans försvunna träd med. Fullt så illa som jag skriver där blev det dock inte sen: dvs båda dom stora almarna som flankerar portalen till Gustav Vasa kyrka står kvar i dag. Bygget av tunnelbanans nya linje från Odenplan till Arenastaden i Solna (den s.k. Gula linjen) hotade den ena av almarna, men nu ska linjen byggas med annan teknik ”underifrån”. Därigenom räddas det stora trädet som man tidigare sagt måste sågas ner. Hoppas det håller också. Artikeln i SvD har du här.

Odenplan för riktigt länge sen har du här. Bilden är från 1902 och tagen österut. Inte mycket träd här heller. Här är Stadsbiblioteket inte byggt än och högst upp på Observatoriekullen ligger en gammal gård kvar. Men hörnhuset med kupolen längst till vänster i bilden finns med även på bilderna ovan. Stockholmskällan. Foto: Larssons Ateljé, 1902. Fotonummer POSC 448 ; Fotonummer C 36 ; Fotonummer Fa 48337

Fniss och svärta

Ett besök på Fotografiska museet igår fick mig att sen plocka fram två gamla nummer av Blandaren som jag har kvar efter mina föräldrar: Gåsblandaren och Vårblandaren, båda med utgivningsår 1946.

Jesper Waldersten på Fotografiska:
Det var den stora utställningen med verk av Jesper Waldersten som fick mig att associera till Blandaren. Men Waldersten är förstås helt egen och så väldigt likt teckningarna i mina gamla nummer av Blandaren var det ju inte alls; jag mindes fel, helt enkelt.
Vi går runt där på utställningen på Fotografiska och ser mycket som känns som rätt svarta tankar. Fast samtidigt finns både humor och värme i många av Walderstens verk. Intressant konstnär. Gå och se utställningen om du har möjlighet!

Men eftersom jag nu plockat fram mina gamla nummer av Blandaren visar jag två bilder ur dom här. Nedan från en genomgång av inälvorna i kroppen. Dit räknas bl.a. huvudet. Klicka för tydligare och mer lättläst bild.
Alison Jackson på Fotografiska:
Både fnissa och fundera över sin egen reaktion gör man också när man går runt på Fotografiskas utställning med verk av Alison Jackson, engelsk konstnär och fotograf. Utställningen heter ”Truth is dead”. Oj oj oj! Här får man se drottningen Elisabeth sitta och läsa en tidning på toaletten eller vara ute och rasta sina corgis, president Trump sikta på måltavlor med ansikten av Michele och Barack Obama, Hilary Clinton m.fl.

SvD om Jesper Walderstens utställning på Fotografiska, artikel med bilder här.
SvD om Alison Jacksons utställning på Fotografiska, artikel med bilder här.
Blandaren har varit med i bloggen tidigare. Två inlägg till finns med här.

Stockholms skyline – en bild

Stadens silhuett – eller som det väl heter i dag: skyline – på en bild tagen från Katarinahissens gångbro under min lilla Söder-promenad häromdan. Några nya byggnader har tillkommit under senare år.

Stockholm Waterfront, som du ser där bakom Riddarholmskyrkans torn och spira till vänster, får klart underkänt. Fult, klunsigt och alldeles för stort lådbygge som dessutom ligger för nära Stadshuset (en bit till vänster utanför bild här). Framför Stockholm Waterfront ligger den kongressbyggnad som hör till (inte i bild den heller), ett märkligt bygge där man hällt ut en massa grå armeringsjärn lätt lutande över fasaden. Det ligger kloss intill Stadshuset och är lika underkänt som dom andra byggnaderna i Stockholm Waterfront, eller ännu värre eftersom det ligger där och är fult nära Stadshuset.

Tors torn, långt därborta i diset i fjärran, ligger vid Torsplan. Ett tvillingtorn ska dyka upp till vänster. Vackert är det inte, klunsigt och trist och det kunde gott ha räckt med ett sånt där brunt klunsetorn. Scandic Continental, det där svartvitrutiga huset vid Vasagatan en bit till höger i bild, fördrar jag lite bättre i alla fall. Inte vackert men får i alla fall inte helt underkänt.

Ja, där hör du mitt hjärtas och mitt skönhetssinnes mening om några av nykomlingarna i stans skyline. Dom som säger emot såna här åsikter om nybyggen i stan brukar komma med ett riktigt idiotargument som lyder så här (sägs med upprörd röst, närmast förorättat): Ska Stockholm bli ett museum?! Jag vet inte hur många gånger jag hört/läst det. Korkat, tycker jag. Som allt annat är det inte bara antingen svart eller vitt, det finns mellanvägar att gå. Skickliga arkitekter med god känsla för Stockholms övriga bebyggelse (äldre och nyare), för den miljö där en ny byggnad ska ligga, för stadens geografi m.m., dom vet det och klarar det.

Muralmålning

En liten vända på Söder blev det igår. Den här stora målningen har jag inte sett tidigare. Målad 2017 av Os Gêmeos – tvillingarna Otávio och Gustavo Pandolfo från Brasilien. Skickligt måleri i märklig stil, märkligt motiv. Sen om man tycker det är vackert eller inte är väl en annan fråga. ”Beauty is in the eye of the beholder” sägs det ju. För egen del skulle jag nog inte vilja ha den som ständig utsikt från mitt fönster. Eller kanske skulle man vänja sig och knappt se den efter ett tag.

Och hur har konstnärerna tänkt? Gillar dom inte tunnelbanan? Se nedtill till höger och dom där fötterna som trampar på en t-banevagn. – Läs mer om några detaljer i målningen i DN här.