Ensam kvar

Ja, så gick det alltså. En av ungarna är kvar, och här pågår morgontoalett (samma unge på båda bilderna).

Helt ensam är han eller hon inte förstås; mamma eller pappa är ofta där och vaktar, sittande på en tv-antenn eller en skorsten.

Jag har sett ungen flaxa med vingarna, så kanske överlever den nu om den ramlar ut över kanten ner mot gatan fem våningar längre ner.

Som tidigare konstaterats är det här en silltrut. På latin heter fågeln Larus fuscus. Wikipedia beskriver arten här.

Komma levande härifrån?

Truten på taket mitt emot har fått ungar. Svårt att se om det bara är en eller möjligen två.  Oftast lägger ju trutar och måsar fler ägg än så, men chansen att överleva efter kläckning kanske inte är så stor när man håller till på taket till ett hus från förra sekelskiftet i Stockholms innerstad. Nån eller några ungar kan ha ramlat ner på trottoaren fem våningar längre ner. Huvaligen…

Bloggade om det riskabla valet av byggplats i inlägget ”Hoppas det reder sig”. Jag tycker inte att det var nån riktigt god idé att bosätta sig just där.

Ofta sitter en av föräldrarna på skorstenen ovanför och vaktar eller ligger invid redet på takkanten. Dessa varma dagar ser jag henne eller honom ligga där och flämta med öppen näbb.

Komplettering samma dag:
Oj, precis nyss såg jag att det i alla fall är två ungar. Tog bort bilden på en ensam unge och la istället in den här:

Uppdatering 8 juli:
Bevakningen av silltrutfamiljen på taket av byggnaden tvärs över gatan har legat nere ett tag, men är nu åter igång. Tyvärr nödgas jag med sorg i hjärtat konstatera att nu enbart en av ungarna är synlig. Den andra ungen – troligen den som var minst av dom – har nog ”ceased to be. It’s expired and gone to meet its maker” för att citera Monty Pythons sketch om papegojan. Fast det är klart: ungarna kanske har blivit ovänner och den som saknas kanske trycker på takfallet mot gården, dvs en del av taket jag inte kan se. Spaningen fortsätter.

Underbart är kort

Ja, det gäller att passa på medan det pågår. ”Underbart är kort, alldeles för kort…” som Povel Ramel sjöng.

Dom här praktfulla buskarna finns på Djurgården och fotograferas flitigt av förbipasserande fotgängare (ha ha! där fick jag till fyra ord på f). Fast även en och annan cyklist stannar till, liksom dom som kommer farande på elsparkcykel, förstås,  detta i dag så populära färdmedel i Stockholm. Själv tog jag mig dit med buss och apostlahästar enkom för att fotografera prakten.

Det finns mer i samma område än buskagen jag förevigat ovan. Man kan riktigt vältra sig i rhododendron (fast nog helst inte bokstavligen), frossa i färger och former och gotta sig så mycket man bara kan tills man nästan får rhododendronsvimma och bara vill lägga sig ner på gräsmattan och blunda.

En annan plats för  den som vill frossa i rhododendron är rhododendrondalen i Bergianska trädgården. Passa på, gå ut och njut. Underbart är kort.

Fundering på bussen

Bussen in mot stan far förbi den stora byggarbetsplatsen vid Albano. Här händer det verkligen grejer. Albano – nytt campus för vetenskap och vardagsliv” läser jag på banderoller uppsatta omkring arbetsplatsen. Och jag sitter på bussen och funderar på det där med ”vetenskap och vardagsliv”. Vad menar man? Vad betyder det? Vems vardagsliv? Eller var det bara allitterationen dom fastnade för?

Sen när jag kommer hem kollar jag på webben och läser att Ett helt nytt campus ska byggas mitt i Stockholm, där 15 000 universitetsstudenter och forskare ska röra sig varje dag.” Hm…är det alltså det som är vardagslivet? Och ”mitt i Stockholm”? Är det en riktig beskrivning? För mig låter det mer som Gamla Stan eller Hötorget eller nåt. Och det kommer mera: Samverkan är nyckelordet i ett projekt som ligger i framkant när det gäller digitala arbetssätt och hållbarhet.”

Hå hå ja ja, här har floskelgeneratorn verkligen kommit till användning. Jag förstår hur snacket gick. Typ: ”hållbarhet” är bra, det måste vi absolut ha med nånstans i texten, gärna på flera ställen. Att ”digitalt” ska finnas med behöver knappast sägas.  Och ”ligger i framkant” känns ju helt rätt.

Hm… det börjar klia nånstans när jag läser sånt där. Vill du läser fler floskler om Albanos campus mitt i Stockholm kan du titta här.

Tanken att se tillbaka på hur man i förväg beskrev Nya Karolinska och troligen levde ut ordentligt i floskler, flum och förhärligande föresvävar mig, nu när vi vet mer om hur det blev. Men jag struntar i det, det skulle väl bara börja klia ännu mer. Och visst, jag vet: att blogga om det här leder ingenstans, jag kan inte få bort sånt här med några småsura blogginlägg. Vi har det runt omkring oss överallt hela tiden, vi vadar i det, det sköljer över oss vart vi än vänder blicken. Jag behövde bara skriva av mig lite.

Hej då, gamla hoj!

Ja, nu har jag sålt min gamla cykel, en Crescent från 1936. Jag köpte den för många år sen från Inez, en äldre dam, som vi bodde granne med i Birkastan då. Nu har jag sålt cykeln på Blocket. Inez hade köpt den i en cykelaffär på Upplandsgatan 77: ”A.Blomberg, Velociped-, Sport- & Elektriska affär. Försäljare av Crescent Favorit samt Viklunds velocipeder”, i maj 1936 enligt dom originalhandlingar som följde  med i köpet. Där beskrivs cykeln som en ”turistracer”, och Inez berättade att den var treväxlad från början och att hon deltagit i cykeltävlingar med den.

Nu har jag inte använt den gamla cykeln på länge. Alla år jag jobbade på Kungsholmen cyklade jag från Birkastan till och från jobbet varje dag (om det inte var snö och is på gatan för då gick jag). Att på cykel ta sig levande över S:t Eriksbron (ingen cykelbana där då) gav en viss spänning i livet. För det mesta gick det bra, men några skrämskott fick jag.

En gång kom en skåpbil svängande från S:t Eriksplan ut mot bron när jag just kört ut från Rörstrandsgatan. Bilen krängde till i kurvan och kom så nära att sidan smällde i min armbåge. Killen som körde fattade att nåt hänt och stannade en bit längre fram. Han hade inte sett mig pga en bil som trasslade på hans andra sida. Men allt gick bra. Jag var öm i armbågen ett tag, inget mer. En annan gång öppnade nån en bildörr på mig ute på bron, dvs till vänster om mig där jag kom i god fart cyklande nära trottoaren. Nån skulle hoppa ur bilen lite halvt i farten. Jag for in i bildörren och föll omkull med cykeln vid trottoarkanten. Bilföraren stannade. Jag hade klarat mig fint bortsett från att jag var arg och så omtumlad att jag skakade och tårarna rann. Och cykelkorgen var sig inte lik efteråt.

Vid ett annat tillfälle körde en vanlig SL-buss så tätt intill mig hela vägen över bron att jag var tvungen att hålla styret stenhårt rakt fram och koncentrera mig till max för att inte vingla det allra minsta. Det var inte många cm mellan handtaget på styret och bussens sida. En bit efter bron hoppade jag av för att leda cykeln över ett övergångsställe och tittade argt på busschauffören när han fick stanna för rött ljus där. Då böjde han sig fram och kastade en slängkyss till mig. Grrrhhh… Jag tog bussens registreringsnummer och ringde till SL när jag kom upp på jobbet.

Du undrar kanske om jag hade hjälm på mig när jag cyklade över S:t Eriksbron. Nej, tyvärr, ingen hjälm. Jag tror inte jag ens ägde nån hjälm då. Köpte senare en vackert blå cykelhjälm som jag använt mycket sparsamt i stan. Den finns numera i stugan i Hälsingland, ett utmärkt skydd mot attackerande silvertärnor. Familjen Silvertärna har senaste åren fräckt lagt beslag på den betydligt snällare måsens vanliga plats på en sten en bit från bryggan. Pang pang säger det i hjälmen när tärnorna anfaller. Ett paraply eller en piassavakvast vänd med borsten uppåt funkar fint också mot tärnorna, men vill man ha händerna fria är cykelhjälmen oslagbar.

Nu har jag en modernare cykel med växlar och framför allt väldigt mycket lättare att kånka upp från källaren än min gamla Crescent. Numera behöver jag inte heller cykla till nåt jobb. När jag är ute och nöjescyklar rör jag mig mycket sällan bland bilar, så jag tycker hjälmen gör mera nytta på ön än i Stockholm. Stan har dessutom blivit en del cykelvänligare under dom år som gått. Fler cykelbanor har ordnats m.m.

Min gamla Crescent var en härlig cykel, hade man väl fått upp farten på dom stora hjulen gick det undan av bara den. Jag hade stor glädje av den under många år och gav mig ut på cykelturer i Stockholms omgivningar. Skjutsade en liten pojke på den gjorde jag också, och när det var slut med det kunde man lasta på en hel del matkassar. Nu är jag glad att cykeln kommer till nån som förstår att uppskatta den och jag hoppas att den snart ska vara ute och rulla igen. Ingen idé att spana efter den för den ska till en annan stad.
Tack då, gamla hoj, och lycka till framöver!

Engelbrektskyrkan

Den här kyrkan i Lärkstaden i Stockholm är resultatet av en arkitekturtävling, som utlystes 1905-06. Vinnare blev arkitekten Lars Israel Wahlman från Hedemora, då 36 år gammal. Kyrkan kom att bli Wahlmans främsta verk. Det är en häftig kyrka med mycket inslag av jugend och nationalromantik, och byggnaden liksom växer upp ur det gamla kvarnberg den står på.

Så här såg kyrkan på berget ut 1914, det år som kyrkan invigdes. Bilden är från Stockholmskällan. Foto: Okänd. Fotonummer Fa 5125 ; Fotonummer C 1797. Klicka på bilden för att se den större.

Lars Israel Wahlman och jag är avlägset släkt. Det är väl därför jag har lite särskilt varma känslor för honom. När jag sitter på bussen över Lidingöbron brukar jag vrida på huvudet och titta på ett annat av hans byggnadsverk: det Cedergrenska tornet. ”Hej, Lars Israel!” säger jag tyst för mig själv.

Släktskapet är så här: Lars Israel Wahlmans mamma hette Emma och var född Berg. Hon var moster till Anna Härdelin Hjelmström, min morfars mor, som jag skrivit en hel bok om. Lars Israel Wahlman och Anna Härdelin var alltså kusiner.

Det är moster Emma som råder Anna att bära bärnsten om halsen,  ett fåfängt försök att bota den tbc som drabbat systerdottern. ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” (ur brev till Helfrid, kusin och bästa vän, i okt 1893).  Mer om Anna och om boken om henne hittar du på Arundo här (startsidan) eller direkt till boken här.

Vill du se bilder från Engelbrektskyrkans interiör kan jag tipsa dig om ett inlägg från 2010 hos min gamla bloggkompis Mira i ”Miras mirakel” här.

Leonardo – In memoriam

Ja, i dag den 2 maj 2019 är det precis 500 år sen Leonardo da Vinci dog. Synd det, han hade gärna fått leva lite längre… Han blev inte ens 70 år, men han hann ju ändå med mycket under sitt liv.

Han var verkligen en mångsysslare och ett riktigt universalgeni. Bildkonstnär, arkitekt, ingenjör, uppfinnare. Dessutom djupt kunnig om hur människors och djurs kroppar fungerar. Han gjorde egna dissektioner på sjukhus i Italien eller ritade av när läkare eller medicinstuderande dissekerade. Han lärde sig om muskler, senor och blodomlopp och sånt långt innan den medicinska vetenskapen kommit så långt. Teckningen av ett litet barn i livmodern är välkänd. Han var oerhört vetgirig och ville veta mer om det mesta. Han simmade under vattnet för att kolla hur fiskarna rör sina fenor för att kunna jämföra med hur fåglar rör sina vingar när dom flyger. En känd anteckning i marginalen på en av hans många bevarade anteckningsböcker är en att-göra-lista som innehöll uppgiften: ”Undersök hur en hackspetts tunga fungerar.”

Det är lustigt hur påverkad jag blir av att läsa om Leonardo. Han var så besatt av att skaffa sig kunskaper. Han mätte bl.a. upp människors utseende, hur olika avstånd i kroppen förhåller sig till andra avstånd. Han fick mäta på dom unga män som var i hans tjänst, hans studenter eller älskare.  Och sen, efter att ha läst om hur Leonardo mätte upp avstånd i ansiktet hos dom unga männen, går jag ut på stan och märker att jag tittar extra mycket på andras ansikten, t.ex. hur olika näsor kan se ut, hur avståndet till hakan eller hårfästet förhåller sig till andra avstånd osv.  Men mest var det näsorna häromdan.
– Bilden ovan är en anteckningssida som visar den s.k. Vitruvianske mannen, tecknad av Leonardo. Mannens ansikte kan mycket väl vara ett självporträtt av honom, i åldern 38 år.

Efter Leonardo finns nu mer än 7 200 sidor av anteckningar kvar (skrivna med vänster hand i spegelskrift), och man tror att det utgör ungefär en fjärdedel av allt sånt han skrev. Resten har förkommit om man nu inte hittar några fler samlingar nånstans i nåt arkiv kanske… Vem vet.

Det här har jag från en utförlig bok om hans liv: ”Leonardo da Vinci. The Biography” av Walter Isaacson (utg. 2017). Isaacson har tidigare skrivit biografier om Steve Jobs, Albert Einstein och Benjamin Franklin. Dom har jag inte läst, men boken om Leonardo slukar jag. Känner ju till en hel del om honom sen tidigare eftersom jag läste  konstvetenskap för länge sen och dessutom är allmänt intresserad av konst och historia. Boken är tjock men lättläst om man är hygglig på engelska. Fast jag slår upp en del svåra ord på mobilen, ids inte hämta lexikon.

Isaacson har gjort gedigen research och citerar också många andra som skrivit om Leonardo. Kenneth Clark, känd konsthistoriker verksam under 1900-talet, beklagade bl.a. att Leonardo så ofta lämnade påbörjade målningar oavslutade och istället ägnade en massa tid åt annat som sen inte finns kvar till eftervärlden. Han ordnade festspel och tillfälliga förnöjelser för furstar, franske kungen m.fl. Sånt tog förstås tid från målandet och därmed har alla vi som kommit senare gått miste om en massa fantastisk konst, menar Clark. Isaacson skriver att det kan Clark ha rätt i, men samtidigt fick Leonardo på så sätt ett rikare liv genom att hoppa på sånt han tyckte var roligt istället för att kämpa vidare med muralmålningar och annat som han inte blev riktigt nöjd med. Sympatiskt sätt att se det, tycker jag.

En gång var jag i slottet Amboise i Loiredalen i Frankrike – många år sen. Plötsligt står jag framför en minnesplatta över Leonardo da Vinci; inte en grav som jag minns det utan namnet och uppgifter om levnadstid på en vägg. Jag blev alldeles varm om hjärtat. Visste inte att det var i Amboise han dog. Han slutade sina dagar där under franske kungens beskydd den 2 maj 1519, lite drygt 67 år gammal. Han var sjuk. På den sida man tror är den allra sista bland hans anteckningar har han ritat trianglar och undersökt hur storleken ändrar sig med vinklar och sidornas längder. Det slutar med ett ”et cetera” och sen ”Perché la minestra si fredda” – ”Eftersom soppan börjar bli kall.”

Utanför KTH Arkitekturskolan i Stockholm (kaféet på bilden har adressen Rådmansgatan 12) finns en rätt märklig version av Leonardos den Vitruvianske mannen. Har den alltid sett ut så där liksom i flera upplagor och rödmålad? Eller fanns den i svart och i ett inte lika tillkrånglat utförande tidigare på den här platsen? Nån som minns?

Ja, detta långa inlägg får bli min hyllning till Leonardo da Vinci. Jag hade kunnat skriva mycket längre kan jag försäkra. T.ex. om hans målade verk och om hur han revolutionerade målarkonsten med verk som ”Nattvarden”, ”Anna själv tredje”, ”Mona Lisa” m.fl. Just den sidan av honom, alltså som målande konstnär, är nog den många mest förknippar honom med i dag, tror jag. Men han var så väldigt mycket mer, en riktig renässansmänniska och en oerhört fascinerande person.

DN skrev häromdan att man ska undersöka en hårlock som anses komma från Leonardo och därmed få bekräftat att det är benresterna av honom som ligger i en grav i Saint-Hubert-kapellet i Amboise. Eftersom det finns många släktingar kvar till honom (dock inte genom egna barn) hoppas man även kunna få fram mer kunskaper om honom. DN här. Och en artikel till i dagens DN här.

PS Boken av Isaacson finns på svenska också, ser jag nu. Hade ju varit lite lättare ändå.
Nåja, nu har jag läst ut boken och känner viss ”leonardoabstinens”.