Då och nu

Karlbergsvägen 24 – Västmannagatan 65, maj 1965. Foto: Jan Rune.
Ur boken ”Stockholm – staden som försvann” 2, Natur och Kultur 2002.

Den här bilden har varit med tidigare i bloggen i inlägget ”Nu och då och framöver” här. Men här fläskar jag på med större format så man bättre ser björken som trängde sig upp vid husväggen i hörnhuset med ”Elhörnan”, Karlbergsvägen 24. Björken skymtar bakom trafikskylten/gatlyktan vid övergångsstället. Inför att huset skulle rivas (1969) pågick en folkrörelse som kämpade för att bevara björken. Men huset, som var från år 1900, skulle rivas och på platsen skulle både ett nytt hus och en nedgång till t-banan byggas. (Har scannat bilden ur den ganska stora boken, därav spår av vikningen till höger. Klicka för större bild).

1965, samma år som fotografiet togs, sitter en 14-årig flicka och målar av utsikten från sitt rum. Familjen hyr då en lägenhet på Karlbergsvägen 22 i Stockholm. På andra sidan av Västmannagatan finns fastigheten med ”Elhörnan”. Björken växte en bit bortom hörnet på Karlbergsvägen och är inte med på målningen. På andra sidan Karlbergsvägen ser man Vasa Reals mörka skolbyggnad och några fastigheter på andra sidan om Dalagatan.

Lägenheten där flickan bodde var omodern. I ett mail berättar hon i dag om Warmvindar, fotogendunkar, kakelugnar, inget badrum, en toalett med handfat och kallt vatten, ett tvättrum med handfat och kallt vatten, kallt inomhus vintertid eftersom familjen bodde längst ned ovanpå en ouppvärmd källare. En standard jag känner mycket väl igen från mina första år med egen familj, då vi bodde i ett omodernt hus i Birkastan med våra två små pojkar. Vårt hus byggdes om till modern standard vid slutet av 70-talet. Jag berättar om det och har med en del bilder i inlägget ”Ombyggnadsnostalgi” här.

Tack, Marita L, för att du hörde av dig och berättade och för att jag får visa din målning på bloggen!

Här tänkte jag plåta ungefär den utsikt som Marita målade, men nu ser jag ju att jag borde ha gått in en bit till på Västmannagatan. Nåja, det får duga så här. Där Hemköp nu har sina fönster låg tidigare ”Elhörnan” med ingång från hörnet i det gamla huset.

Det som syns på trottoaren vid Karlbergsvägen här är dels hissen ner till t-banan, dels nedgången till t-banan lite längre bort. Och så en del allmänt stök som samlats där, såna där orangefärgade plastkoner m.m. Av björken finns förstås inga spår.

Hotell Oden-byggnaden hade tidigare fasad i gult tegel. Fult som attan, tycker jag. Bild på det finns i inlägget ”Nu och då och framöver” som jag länkade till ovan. Nu har man putsat fasaden istället, och det är mycket snyggare.

Bilden nedan tog jag stående på en refug på Karlbergsvägen. Gatan som försvinner bortåt i bild till höger är Västmannagatan. I fastigheten till höger i bilden bodde Marita L när hon som 14-åring målade av utsikten från sitt rum. Sen familjen bodde där har man förstås både renoverat och moderniserat byggnaden samt gjort om till bostadsrätter.

Slut på dagens konstutflykt och djupdykning ner i gamla 60-talet.

Februaripromenad

Flaggkonstapelbostället på Kastellholmen.

Ja, igår blev det öarna igen, Skeppsholmen och Kastellholmen. Jag tröttnar inte på att gå där. Gillar öar och gillar vatten. Jag är ju uppvuxen på kusten och har bott på en ö varenda sommar sen jag var fyra år.

Senast jag var på dom här två öarna ville jag fotografera det här huset på Kastellholmen men då hade jag bara zoomen på kameran så då fick det bli en långt-ifrån-bild på Slussen istället. Igår hade jag ett mer lämpligt objektiv på. (Klicka för större bild).

Strax till höger utanför bild ligger Briggen Tre Kronor i vintersömn. Den röda byggnaden som skymtar kallas Kolskjulet och uppfördes 1852 som stenkolsmagasin för flottans ångfartyg. I dag används byggnaden enl Wikipedia som ”tackelkammare, segelloft, förråd och klubbrum för stockholmsbriggen Tre Kronor af Stockholm”.

Flaggkonstapelbostället är från 1770-talet och här bodde flaggkonstapeln (en underofficersgrad inom flottan och kustartilleriet) som skötte Kastellet. Jag antar att han hade fler uppgifter än att hissa flaggan. Senare blev byggnaden en populär krog. På Statens Fastighetsverks sida hittade jag en vacker sommarbild av Flaggkonstapelbostället och en beskrivning av husets historia. Titta här.

En vacker dag i juli förra sommaren satt jag utanför det här huset och läste. Bloggade om det här.

Från Kastellholmen

Igår fick vi sol igen, och det blev promenad på öarna: Skeppsholmen och Kastellholmen. Så här såg Slussen med den s.k. guldbron ut från Kastellholmen. Särskilt guldig är den verkligen inte.

I dag grått och regnigt igen. Så det blev tennis på Australian Open istället för promenad.
Grattis Ash Barty och Australien! Flaggan är aboriginernas flagga. Genom sin pappa hör Barty till folkgruppen Ngarigo.

Bojpippi

Har du läst min blogg tidigare så vet du att bilder på bojar förekommer rätt ofta…
Vad är det nu då med bojar? Dom är ofta röda (gillar rött), det är vatten omkring dom (gillar vatten), det kan bli vackra speglingar, dom symboliserar väntan på vår och sommar. Så det är väl skäl nog det? Undrar om jag nån gång ska fotografera den ultimata bojen och sen aldrig mer göra det. Fast så blir det nog inte, har man pippi så har man.
Bojarna ovan plåtade jag vid Waldemarsudde igår 11 januari. Ser att jag var där för ett år sen (inlägg 12 januari -21). Det var samma bojar då men bilden ovan är tagen från stranden och utåt. Ser att jag hade problem med kalla fingrar då förra året. Sen har jag skaffat särskilda fotovantar där man kan vika under vanten från fingrar och tumme. Funkar hyggligt. Man får skynda sig lite.

Hundudden 17 december

Ja, det blev en sväng ut på Djurgården i dag, långt bort från all julrusch i innerstan. Och så fick jag ju möjlighet att plåta ett av favoritmotiven: bojar. Där fanns också en ovanligt orädd häger som slog sig ner på en isig brygga, men jag fick tyvärr ingen riktigt bra bild på den. – Tips: Om du klickar på bilden kan du se namnen på några av båtarna.

Plåtbygge planeras

Stig in och slå dig ner. Förrätten kommer strax in, och till den får vi en god Chablis. Här kan vi sitta länge och samtala, och den kyliga vårvinden kommer inte åt oss. Vi har Brunnsvikens blå åt ena hållet, det gamla värdhuset (1600- och 1700-tal) och tingshuset (1800-tal) åt andra hållet. Det här är en unik miljö. Strofer av Bellman dyker lätt upp i skallen.

Men visst, här i närheten kliver den nya tiden på med dunder och brak. En stor tillbyggnad i grön plåt planeras mellan tingshuset och järnvägen. Arkitekt Gert Wingårdh. Ingen blir väl förvånad?

Foto: Solna stad.

Bilden från Solna stad är alltså tagen från Brunnsvikens is. Till höger i bild det gamla värdshuset med en tillbyggnad, mitt emot det tingshuset och däremellan ser du det lilla lusthuset, som tydligen kallas Kristinapaviljongen. Att den planerade tillbyggnaden ligger åt järnvägen till och inte mot parken får man väl vara tacksam för.

Volymen är ok, tycker jag, ingen hög bunkerliknande låda denna gång utan en byggnad som i höjd ansluter till dom äldre byggnaderna. Svängda former är också ok.

Men materialet! Nej tack!
Varför i all sin dar välja plåt? Ett fult, okänsligt, hårt och kallt material. Wingårdh talar om inspiration från Koppartälten inne i parken, men där tar utformning och dekor bort det mesta av den där trista känslan av stelt och kallt. Så icke med dessa gröna plåtribbor. Vi har ju gott om trä i det här landet, Gert W! Använd trä och gör utformningen så att den knyter an till dom gamla byggnaderna. Vill du ha vissa rundade former så går det också bra. Har du nån erfarenhet av limträ? Fina exempel på sånt finns det gott om.

Mats Wickman skrev om Wingårdhs tillbyggnad i SvD i april här. Det var därför jag gick dit och tog lite bilder då, bl.a. den på Kristinapaviljongen ovan. I dag har SvD en ledare med rubriken Ännu ett sår i stadsmiljön signerat Wingårdh.

Till bokens lov

Jag gillar ju att läsa. Har ofta två böcker på gång: en bok för soffan om jag läser på dagen (gärna nåt på franska med lexikon på Ipad nära till hands), en bok till kvällen så jag kan läsa ett antal sidor innan det är dags att sova.

Dom här ”tegelstenarna” har jag inte sett tidigare. Men Årstadal är ett ställe jag sällan kommer till. Igår tog jag mig dit för att gå på Stadsarkivet Liljeholmskajen. Fint arkiv, snyggt inrett. Det är rätt nytt, invigdes i juni 2019 och ligger i två av Vin & Sprits gamla bergrum. Här finns mycket som rör Stockholms bebyggelsehistoria, byggnadsritningar, tomtböcker och kartor. Andra arkiv som förvaras här är tekniska verksamheters arkiv, sjukhusarkiv och arkiv efter föreningar och organisationer. Det arkiv som jag var intresserad av var den s.k. Grosshandlarsocieteten. Jag letade uppgifter om grosshandlaren Lars Rolander, min gamle anfader, se inlägget ”Efterlysning”. Fast tyvärr, jag hittade honom inte, bara en son till honom. Kanske får jag ta mig dit igen.

När jag var klar gick jag ut och tog en hiss upp till Årstabron och promenerade i mörka kvällen mot Södermalm. Vacker utsikt över den stora mörka vattenspegeln och bort mot den upplysta bebyggelsen i Marievik. Det mesta (eller allt?) där är nog nybyggt. Inser att jag förstås passerade över Årsta Holmar, men jag såg dom inte i mörkret. Belysning fanns längs broräcket och i min ljusa vinterjacka var jag nog rätt väl synlig för dom cyklister som kom svischande förbi. Särskilt fridfullt var det inte att gå där eftersom det kom pendeltåg dundrande förbi lite då och då. Men ska jag till arkivet igen tar jag nog den vägen – över bron och ner med hissen.