Vaccinera bort Covid!

Bara gör det.
Foto: Johan Nilsson/TT

Ska vi bli kvitt den här sjukdomen ska så många som möjligt vara fullvaccinerade. Covid försvinner väl inte helt men hamnar förhoppningsvis på en beskedligare nivå. Kanske behöver vi framöver ta en spruta per år mot Covid, så som i dag sker med ”vanlig” influensa, i varje fall bland äldre.

Att det finns människor som vägrar ta vaccinet tycker jag är svårt att förstå. Vad är det för människor? Är dom ”dumma i hela huvet”? Tror dom på ”fake news” och ”alternativa fakta”? Misstror all vetenskap? Lättlurade personer som går på mer eller mindre vansinniga konspirationsteorier? Foliehattar?

”82 procent av dem som vårdades för covid-19 på landets intensivvårdsavdelningar under augusti var ovaccinerade” skrev man i DN. Självklart är det illa att sjukvården nu belastas av Covid-sjuka som valt att inte vaccinera sig. Fel användning av resurser. Hindrar dessa Covid-sjuka människor därmed andra människor med andra sjukdomar att få vård eller försenar deras möjligheter att få vård? Rimligen gör dom det.

Alla dom som är ovaccinerade och rör sig obehindrat ute i samhället utgör en fara för alla andra, t.ex. för barnen som ju fortfarande är ovaccinerade. Bryr dom sig inte om barnen, dom där vaccinvägrarna?

”Sluta dalta med vaccinskeptikerna” som man skrev i DN för några dar sen. Håller med. Man ska inte tvinga folk att vaccinera sig, var och en har rätt att bestämma över sin kropp. Men det ska ”svida i skinnet” för dom som vägrar vaccinera sig.

Inför vaccinpass. Helt ok tycker jag att införa dom så omdiskuterade vaccinpassen och därmed utestänga ovaccinerade från vissa platser och aktiviteter. Visa vaccinpass för att komma in på puben, gå på AW (after-work), restaurang, teater, bio, sportevenemang… ta tåget, ta flyget, handla i vissa affärer (kanske svårt ta med mataffärerna) osv. Så långt som är möjligt borde företag och verksamheter kräva vaccinpass för att man ska få använda sig av det man erbjuder. Det behöver ju inte betyda att vi ska hålla på med vaccinpass för tid och evighet framöver, men nu skulle dom göra nytta genom att få fler att inse att det är smartare att vaccinera sig än att vägra.
Så det så! Kör hårt! Få stopp på Covid!

Sen är det förstås fortfarande så att vaccination och vaccinpass inte är nån trollformel som gör det helt riskfritt att träffa andra människor. Att stanna hemma om man är sjuk och iaktta försiktighetsåtgärder som hålla avstånd, inte hosta och nysa på varandra osv är säkerligen fortfarande viktigt.

Artiklar i DN: Helmerson, ”Sluta dalta med vaccinskeptikerna” i DN här.
Wolodarski, ”Hur länge ska vaccinvägrarna få hindra alla andra? i DN här.

Uppdatering 9 september:
Samma dag som jag la ut ovanstående inlägg om vaccinationer och vaccinpass kom beslutet att ta bort i stort sett alla restriktioner fr.o.m. 29 september. Jaha? Är allt bra nu då? Ska vi gå tillbaka och leva som vanligt igen, nåt vi inte gjort sen febr/mars 2020? Jag hoppas verkligen att det inte kommer ett stort bakslag. Många förstå-sig-påare (smittskyddsläkare, mikrobiologer, epidemiologer m.fl.) är oroliga för det. Jag tror att det hade varit smartare att dels vaccinera så många barn som möjligt från 12 år och uppåt, dels införa vaccinpass för att motivera fler att vaccinera sig innan man släppte på alla restriktioner. Nu ska jag hålla tummarna för att det här ska gå bra. Och för egen del fortsätter jag vara försiktig.

Vaccination mot Covid-19

Då och då ser man foton i tidningen som visar vaccination mot Covid-19. Det kan se ganska olika ut. I en artikel i Läkartidningen beskriver man hur det ska gå till för att inte ge smärta i axeln efteråt. Själv kan man hjälpa till genom att böja armen och sätta handen i sidan. Artikeln i Läkartidningen ”Råd till vaccinatörer: Sikta inte för högt” (förstås skriven för medicinskt kunniga) här.

Trumps amygdala…

När jag var liten fick vi barn lära oss att det är fult att ljuga. Vi blev verkligen hårt itutade detta, och det sitter djupt. Under livets gång har jag förstås sen mött både dom som ljuger om småsaker och dom som ljuger helt ogenerat om stort som smått. Är man en kallhamrad storlögnare och manipulatör kanske man klarar det utan att själv må dåligt av det. Men annars, om man inte är fullt så slipad och kallsinnig och dessutom har ett fungerande samvete, tänker jag att man borde må dåligt av det själv. Rimligen borde det vara så att om man ljuger ofta måste man tro att andra gör det också, och därmed kan man ju inte lita på nån alls. Hemskt.

Redan i ”Mein Kampf” lägger Hitler cyniskt ut texten och inskärper att ju mindre uppriktigt ett politiskt budskap är desto bättre. En liten vals kan lätt avslöjas och förstöra en politikers trovärdighet. Bättre därför att dra en megalögn. Citatet kommer från en artikel i SvD av Kim Salomon, professor em i historia vid Lunds universitet. Rubriken är ”Trumps syn på lögn och sanning – en blåkopia av Hitlers” (länk nedan). Enligt en annan artikel ljuger Trump i genomsnitt 16 gånger per dygn. Undrar hur Trumps amygdala ser ut numera, kanske har den skrumpnat ihop totalt?

Amygdala är en struktur i hjärnan som ”tros ha en viktig funktion i hjärnans emotionella nätverk och spelar stor roll vid uppkomsten av såväl negativa som positiva känslor” (enl Wikpedia). Den som ljuger mycket får successivt förändringar i amygdala, det har forskarna visat. Ju mer man ljuger desto lättare blir det att ljuga och desto mer avtar aktiviteten i amygdala. Jag bloggade om det här med lögn och den effekt man kan se på amygdala för ett par år sen – här.

I artikeln i SvD skriver Salomon även om svenska riksdagsledamöter i SD och KD och deras inställning till det amerikanska presidentvalet. SD:s chefsideolog Mattias Karlsson har i media ibland förefallit rätt sympatisk och i varje fall som en tänkande person – en med ”alla hästarna hemma” eller som har det ”plogat ända fram”. Men Karlsson hoppas på en seger för Trump. Märkligt kanske, men det kan ju vara så att han framförallt inte vill ha nån demokrat som president. Och kanske är han förresten inte alls så sympatisk som han ibland kan verka. Nånstans går ju rottrådar till nazismen.

Kim Salomons artikel i SvD här.
”Biden favorit bland svenska partierna”, artikel i DN här.
”Mattias Karlsson hoppas på Trump”, artikel i DN här.

Jag hoppas ju självklart att Trump åker ut på öronen vid valet den 3 november. Ett riktigt smaskigt svidande hejdundrande nederlag önskar jag honom. Och efter det förstås att demokraterna med Biden och Harris i spetsen ska kunna få ordning på det sargade USA.

Snow Hill

Snow Hill. Foto: Dag Avango

Nyhetssändningar på radio och i tv och artiklar i tidningarna präglas ju denna tid av den hemska verklighet vi lever i med utbrottet av Corona-viruset. Livet har blivit annorlunda än tidigare, och inte är det åt det roligare hållet…  Håll ut, lyd experternas råd, skydda andra och dig själv från smitta denna olyckliga vår, kära medmänniskor – eller höst om du är på andra sidan klotet!

Kanske kan det vara aningens trösterikt eller i alla fall en distraktion att tänka på annat som människor faktiskt ägnar sig åt nu och som inte har ett dyft med Corona att göra. Vi drar en vända till Antarktis och en ö i norra delen av kontinenten.

Den första svenska expeditionen till Antarktis skedde 1901-03 under ledning av Otto Nordenskjöld. Man byggde ett hus på den ö som nu fått namnet Snow Hillön och där  övervintrade Otto Nordenskjöld med fem män sen. Det är det huset du ser på den fina bilden ovan (som vanligt, klicka för större bild).

Svenska och argentinska forskare har nyligen varit på platsen för att undersöka hur dom historiska lämningar som finns där ska kunna bevaras som kulturminnen. Klimatförändringarna påverkar. Permafrosten smälter, smältvatten och erosion hotar att förstöra byggnader och andra lämningar. Ledare för det svenska teamet var Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet. Färgbilden ovan har jag lånat och hoppas det är ok!Här ser man medlemmar i Första svenska Antarktisexpeditionen ombord på Antarctic i oktober 1901. Otto Nordenskjöld är nr 2 från vänster. Som synes hade dom med sig en hel del virke för att kunna bygga den lägerstuga, som syns på översta bilden.

Nordenskjölds expedition 1901-03 anses vara lyckad. På Wikipedia skriver man att den ”kan betraktas som en av de största framgångarna inom svensk polarforskning. De geologiska studierna lade grunden för kontinentaldriftsteorin.”

Det är spännande att läsa om dom djärva polarforskare, vetenskapsmän och rena upptäcktsresande som gav sig iväg med den tidens fartyg och den utrustning som fanns då, den där tiden från omkring mitten av 1800-talet och en bit in på 1910-talet. Det gick ju inte bra alla gånger. Tänk på den olycksaliga André-expeditionen 1896-97. Men min idol bland dom där polarforskarna är förstås Ernest Shackleton som jag skrivit om ett par gånger tidigare. Du minns kanske den där annonsen med vilken Shackleton – enligt vad som berättats – ska ha annonserat efter män till sin besättning i en expedition till Sydpolen.
”Men wanted for hazardous journey.
Low wages, bitter cold, long hours of complete darkness.
Safe return doubtful. Honour and recognition in event of success.”

I vilken tidning den där annonsen ska ha varit införd vet man inte, och det troligaste är att det är en skröna. I inlägget Antarktis, längesen skriver jag om Shackleton och där finns också fina bilder. I en kommentar fick jag tips om att man då – 2019 – sökte efter Endurance, Shackletons fartyg. Kort därefter kom uppgiften att man avbrutit sökandet.  Vädret förvärrades och isförhållanden gjorde det omöjligt att fortsätta. Läs artikel från BBC News här.

Läs om den svensk-argentinska expeditionen hos Sveriges Radio här.

Klimatnödläge! Vakna!

Ja, vad ska man tro om vår framtid?
Europaparlamentet utlyser klimatnödläge. DN i dag här. Och i nästa vecka är FN:s stora klimatmöte i Madrid.

Radikala åtgärder måste till om inte jordens klimat ska börja rusa av sig självt åt fel håll. Man talar om s.k. ”tippings points”, tröskeleffekter som innebär att ”biofysiska system ofrånkomligt tippar över och kickar igång en självförstärkande global uppvärmning med extrema konsekvenser” (citat från Johan Rockströms artikel i SvD här). Man har tidigare, för flera år sen, identifierat 15 såna system och nu ser man att 9 av dessa 15 system har börjat röra sig och närma sig trösklar där dom kan tippa över och förstärka effekterna av den globala uppvärmningen.

Det är verkligen alarmerande. Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, skriver bl.a. i artikeln ”Ett avgörande bevis för detta lades fram i den senaste rapporten från IPCC, FN:s vetenskapliga klimatpanel. Där dras slutsatsen att delar av Västantarktis redan nu, vid en grads uppvärmning mot förindustriell tid, kan ha knuffats över en irreversibel tröskel. I så fall kommer all is att smälta, oavsett om vi klarar Parisavtalets mål eller ej, och orsaka ytterligare två meters global havsyteökning.”

Det blir allt svårare att känna sig hoppfull om utvecklingen. Hoppas EU kan trycka på nu så man kan fatta beslut i Madrid om kraftfulla åtgärder och se till att dom fullföljs också då det inte bara blir vackra ord. Usch ja, hur ska det gå att få med stora länder som USA och Kina på att verkligen göra nåt radikalt åt klimathotet?

Greta Thunberg ska ju vara med vid mötet i Madrid. Självklart kan inte hon komma med lösningar. Men hon har gjort en enorm insats genom att slå larm och skapa medvetenhet om hotet som hänger över oss och om att nåt måste göras. Det gensvar som hennes skolstrejk lett till runt om i världen är ju fantastiskt, och hon imponerar också själv med sitt sätt att tala och agera. Att hon kritiseras för sin skolstrejk och dessutom får utstå hån och hat från en del håll är obegripligt för mig.

Bilderna ovan är förstås bara en illustration av två olika sätt att förhålla sig. Den vänstra bilden tog jag för ett par år sen vid ett staket utanför Gasverksområdet (graffitin försvann sen, bilden fanns med i inlägget Gasverket här) och den högra på Drottninggatan igår. Den lätt förgråtna texten lyder ”Jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än…”- ur en Håkan Hellström-låt.

Oförglömligt

Buzz Aldrin på månen. Bild från NASA.

I dag har tidningarna berättelsen om månlandningen 20 juli 1969. Vi som levde då och såg det på tv tänker nog fortfarande att det var en helt fantastisk världshistorisk händelse. I alla fall känner jag det så.

Detta trots att det i dag har gått 50 år sen den allra första gången, och trots att många fler än Neil Armstrong och Buzz Aldrin gått på månens yta sen dess. 24 personer totalt, tydligen. Tre av dom har gjort det två gånger. Men allra första gången känns förstås mest omtumlande.
Vi som levde då och såg det på tv hade ju varit med om tiden innan. För alla som är födda efteråt känns det nog annorlunda. Kanske inte självklart direkt men som en av många mänskliga bedrifter bland andra?

HD-bild av månens yta i oktober 2008. Togs av japanska rymdsonden Kaguya.
Foto JAXA.

Jag läser artiklarna och i tankarna snubblar jag in på min gamla idol Leonardo da Vinci  (1452-1519) och hans funderingar om rymden, världsalltet och människans plats där.
Il sole no si muove – solen rör sig inte – skrev han bl.a. Och redan Leonardo insåg att månen inte hade eget ljus utan reflekterade solens ljus. ”En person som står på månen skulle se vår jord precis som vi ser månen, och jorden skulle lysa precis som månen lyser för oss” skrev han (min översättning från ett citat i Walter Isaacsons bok om Leonardo da Vinci, som jag har på engelska). Bilden på det lysande jordklotet hämtade jag från svenska rymdstyrelsen här.
Som vanligt: klicka för större bilder.

Ruggigt om Runitkupolen

”Svarta sjöfåglar cirklar högt ovanför den enorma betongkupolen som välver sig upp ur trassliga gröna växter bara ett par steg från stranden där Stilla Havets vågor sköljer in. Konstruktionen, som är halvt begravd i sand, ser ut som ett kraschlandat UFO.”

Läste du om Runitkupolen i DN i går? Den finns på Enewetak-atollen på Marshallöarna i Stilla Havet. Här förvaras atomsopor från USA:s provsprängningar under kalla kriget. Cirka 100.000 kubikmeter atomsopor ligger där. Domen byggdes 1979. Den skulle hålla i 12 000 år sa man. Nu håller den på att spricka och undermineras av förändrade havsströmmar.

Artikeln i DN handlade om Right Livelihood-pristagarna Tony de Brum, utrikesminister på Marshallöarna, och Sheila Watt-Cloutier, talesperson för Kanadas inuiter, som också hotas av följderna av klimatförändringarna.

Men dom där 12 000 åren som Runitkupolen skulle hålla – vad säger det om oss människor? Om vårt övermod? Och om alla dom som fortfarande talar sig varma för den moderna och påstått så miljövänliga kärnkraften? Hur är det med deras övermod? Hur är det med avfallet från modern kärnkraft? Är det nåt kärnkraftskramarna väljer att sopa under mattan – eller under sanden, kanske?

DN:s artikel om Right Livelihood-pristagarna här.
Citatet i början är min översättning av inledningen på en artikel i The Guardian. Titta på den lilla film (mindre än 1½ minut) som ligger på The Guardian här.

Solen

Titta i solen ska man ju inte göra, inte bra för ögonen. Men titta på solen i den fantastiska film som Nasa gjort kan man göra. Nasa har filmat ljuset i tio olika våglängder. Hoppas länken nedan funkar.

Det är berörande att sitta och titta på bilderna, tycker jag. Känns långt inne och ger upphov till en hel del tankar. I alla fall hos mig… Lite grann som att se ett hjärta i arbete, ett hjärta som rör sig och pumpar blod. Fast mycket större än så förstås, större än allt mänskligt liv.
Man kan ta det som cirka en halvtimmes meditation.

Länken är här.

Själens muskel

Ja, nu har jag lärt mig nåt nytt igen. Det finns en grupp muskler vid höftpartiet på oss människor som brukar kallas Psoas (uttalas ”soas”) bland dom som håller på med sånt här – läkare, sjukgymnaster, tränare, yogatränare m.fl. Ordet Psoas är en förkortning av Iliopsoas, som egentligen står för en grupp muskler: Psoas major, Iliacus och Psoas minor. Det handlar om våra s.k. höftböjarmuskler. Psoas kallas också på nån sida för människokroppens ”filet mignon”!

Dom här höftböjarmusklerna behöver vi förstås när vi går eller springer och säkerligen annars också. Det är tydligen dom som håller ihop benen med resten av kroppen och det låter ju onekligen som en rätt viktig uppgift!

På en del sidor om Psoas kallas muskelgruppen ”Själens muskel” eftersom den tydligen hänger så mycket samman med hur vi mår. Vår moderna livsstil – mycket stillasittande, bilkörande, stressande hit och dit, kanske felställning när vi sitter, fel utformade skor osv – gör att Psoas hela tiden triggas att dra ihop sig som om vi ständigt gör oss beredda att springa, att fly undan eller att slåss. Låter inte alls nyttigt. Och det kan leda till en hel massa problem. Ryggont, ischias, ont i knäna, diskproblem, matsmältningsproblem… Det gäller tydligen att försöka släppa på onödig spänning i sin Psoas.

Hm, här har jag levt ett långt liv och inte alls brytt mig om min Psoas. Det får det väl bli ändring på. Riktigt hur det ska gå till har jag inte kommit fram till än. Handlar kanske mycket om avslappningsövningar och sånt?

Om dom sidor om Psoas som jag tittat runt på nu kan kallas vetenskap eller om det är ”nys” eller nån sorts flum vet jag inte riktigt. Men det här med sambandet kropp och själ tycker jag är intressant och det är därför jag bloggat om det nu. Och jag får väl läsa på lite här och var för att lära mig mer. Yoga har jag inte provat – är inte säker på att det är nåt för mig. Men jag hittade en engelskspråkig sida om yoga där man skriver en hel del om Psoas: här. En annan engelsk sida om Psoas har du här.

Viktiga böcker

Via bloggen Pressylta Redux (tack för det! länk nedan) hittar jag en artikelserie i The Guardian där olika författare/skribenter skriver om böcker som haft stor inverkan på dom, förändrat deras tänkesätt eller t.o.m. förändrat deras liv: serien ”A book that changed me”(länk nedan). Det sätter förstås igång min skalle.

Böcker jag minns, böcker som betytt mycket för mig – ja, det är klart, det finns det många exempel på. Men att hitta en bok som mer bokstavligt förändrat mig, påverkat mig så jag i alla fall delvis blivit en annan än den jag var innan jag läste boken – vad skulle det vara? Hm…tänka tänka tänka. Kan jag hitta nån sån skönlitterär bok? Måste nog fundera mer på det. Lättare är att komma på påverkan från böcker om relationer, om barn och barns uppväxtförhållanden genom tiderna, böcker om religion, naturvetenskap och psykologi.

Vad gäller barn kan du läsa en artikel som ligger på sidan Längre texter. Den bok artikeln handlar om (Robin Grille, ”Parenting for a peaceful world”) har fått mig att inse vilken enorm betydelse attitydförändringar hos föräldrar – och alla som har hand om barn – världen över skulle kunna ha på mänsklighetens och jordens framtid. Vilken jättestor potential till förbättringar som finns där: på lång sikt skulle det kunna leda till slut på krig och konflikter världen över och lyckligare människor. Det låter förstås som en utopi men ändå: vill vi så kan vi! Och jag skrev ”på lång sikt”. Robin Grilles bok var något av en ”eye-opener” för mig. Helt klart en viktig bok.

Religionen då? Ja, Richard Dawkins förstås, ”The God Illusion” och kanske också Christopher Hitchens ”God is not great”. Fast i och för sig, så värst religiös var jag ju inte innan jag läste dom böckerna heller – har väl under livets gång gått från tvivlare till inte troende. Tanken att världen skulle vara bättre om man kunde sudda bort alla religioner har jag nog haft länge. Nåja, jag ska inte ge mig in närmare på det. Den som vill kan söka på religion i bloggen (sökruta upptill till höger) så kommer det fram Bertrand Russells tekanna, lite om påven och en hel del annat tänkvärt (tycker jag förstås!).

Psykologi och relationer har jag läst en hel del om. Där har vi Harriet Goldhor Lerners kloka böcker och Tommy Hellsten m.fl. En annan färskare bok som handlar om psykologi och som jag lärde mig en hel del av är ”Tänka snabbt och långsamt” av Daniel Kahneman. Den var nog en ”eye-opener” också, faktiskt. En viktig bok.

Ingen av dom böcker som tas upp i The Guardians artikelserie har jag läst. Tänk om jag skulle göra det? Hur omvälvande skulle det vara, tro? Jag skulle väl ”bli en annan” flera gånger om…ha ha! –  Och förresten, vad tycker du som läser det här: har du några tips på nån ”livsavgörande läsning”, nåt som jag absolut inte borde missa?

Men vad har jag egentligen gett mig in på här? Det här inlägget kan nog bli väldigt mycket längre – boktips på boktips på boktips – om jag inte aktar mig. Kommer jag på nåt av typen roman som påverkat mig mycket återkommer jag en annan gång, men annars verkar det bäst att sluta ”här och nu” som dom säger på tv. Bara länkarna först:

Bloggen Pressylta Redux här.
The Guardian, serien A book that changed me, här.