Oförglömligt

Buzz Aldrin på månen. Bild från NASA.

I dag har tidningarna berättelsen om månlandningen 20 juli 1969. Vi som levde då och såg det på tv tänker nog fortfarande att det var en helt fantastisk världshistorisk händelse. I alla fall känner jag det så.

Detta trots att det i dag har gått 50 år sen den allra första gången, och trots att många fler än Neil Armstrong och Buzz Aldrin gått på månens yta sen dess. 24 personer totalt, tydligen. Tre av dom har gjort det två gånger. Men allra första gången känns förstås mest omtumlande.
Vi som levde då och såg det på tv hade ju varit med om tiden innan. För alla som är födda efteråt känns det nog annorlunda. Kanske inte självklart direkt men som en av många mänskliga bedrifter bland andra?

HD-bild av månens yta i oktober 2008. Togs av japanska rymdsonden Kaguya.
Foto JAXA.

Jag läser artiklarna och i tankarna snubblar jag in på min gamla idol Leonardo da Vinci  (1452-1519) och hans funderingar om rymden, världsalltet och människans plats där.
Il sole no si muove – solen rör sig inte – skrev han bl.a. Och redan Leonardo insåg att månen inte hade eget ljus utan reflekterade solens ljus. ”En person som står på månen skulle se vår jord precis som vi ser månen, och jorden skulle lysa precis som månen lyser för oss” skrev han (min översättning från ett citat i Walter Isaacsons bok om Leonardo da Vinci, som jag har på engelska). Bilden på det lysande jordklotet hämtade jag från svenska rymdstyrelsen här.
Som vanligt: klicka för större bilder.

Ruggigt om Runitkupolen

”Svarta sjöfåglar cirklar högt ovanför den enorma betongkupolen som välver sig upp ur trassliga gröna växter bara ett par steg från stranden där Stilla Havets vågor sköljer in. Konstruktionen, som är halvt begravd i sand, ser ut som ett kraschlandat UFO.”

Läste du om Runitkupolen i DN i går? Den finns på Enewetak-atollen på Marshallöarna i Stilla Havet. Här förvaras atomsopor från USA:s provsprängningar under kalla kriget. Cirka 100.000 kubikmeter atomsopor ligger där. Domen byggdes 1979. Den skulle hålla i 12 000 år sa man. Nu håller den på att spricka och undermineras av förändrade havsströmmar.

Artikeln i DN handlade om Right Livelihood-pristagarna Tony de Brum, utrikesminister på Marshallöarna, och Sheila Watt-Cloutier, talesperson för Kanadas inuiter, som också hotas av följderna av klimatförändringarna.

Men dom där 12 000 åren som Runitkupolen skulle hålla – vad säger det om oss människor? Om vårt övermod? Och om alla dom som fortfarande talar sig varma för den moderna och påstått så miljövänliga kärnkraften? Hur är det med deras övermod? Hur är det med avfallet från modern kärnkraft? Är det nåt kärnkraftskramarna väljer att sopa under mattan – eller under sanden, kanske?

DN:s artikel om Right Livelihood-pristagarna här.
Citatet i början är min översättning av inledningen på en artikel i The Guardian. Titta på den lilla film (mindre än 1½ minut) som ligger på The Guardian här.

Solen

Titta i solen ska man ju inte göra, inte bra för ögonen. Men titta på solen i den fantastiska film som Nasa gjort kan man göra. Nasa har filmat ljuset i tio olika våglängder. Hoppas länken nedan funkar.

Det är berörande att sitta och titta på bilderna, tycker jag. Känns långt inne och ger upphov till en hel del tankar. I alla fall hos mig… Lite grann som att se ett hjärta i arbete, ett hjärta som rör sig och pumpar blod. Fast mycket större än så förstås, större än allt mänskligt liv.
Man kan ta det som cirka en halvtimmes meditation.

Länken är här.

Själens muskel

Ja, nu har jag lärt mig nåt nytt igen. Det finns en grupp muskler vid höftpartiet på oss människor som brukar kallas Psoas (uttalas ”soas”) bland dom som håller på med sånt här – läkare, sjukgymnaster, tränare, yogatränare m.fl. Ordet Psoas är en förkortning av Iliopsoas, som egentligen står för en grupp muskler: Psoas major, Iliacus och Psoas minor. Det handlar om våra s.k. höftböjarmuskler. Psoas kallas också på nån sida för människokroppens ”filet mignon”!

Dom här höftböjarmusklerna behöver vi förstås när vi går eller springer och säkerligen annars också. Det är tydligen dom som håller ihop benen med resten av kroppen och det låter ju onekligen som en rätt viktig uppgift!

På en del sidor om Psoas kallas muskelgruppen ”Själens muskel” eftersom den tydligen hänger så mycket samman med hur vi mår. Vår moderna livsstil – mycket stillasittande, bilkörande, stressande hit och dit, kanske felställning när vi sitter, fel utformade skor osv – gör att Psoas hela tiden triggas att dra ihop sig som om vi ständigt gör oss beredda att springa, att fly undan eller att slåss. Låter inte alls nyttigt. Och det kan leda till en hel massa problem. Ryggont, ischias, ont i knäna, diskproblem, matsmältningsproblem… Det gäller tydligen att försöka släppa på onödig spänning i sin Psoas.

Hm, här har jag levt ett långt liv och inte alls brytt mig om min Psoas. Det får det väl bli ändring på. Riktigt hur det ska gå till har jag inte kommit fram till än. Handlar kanske mycket om avslappningsövningar och sånt?

Om dom sidor om Psoas som jag tittat runt på nu kan kallas vetenskap eller om det är ”nys” eller nån sorts flum vet jag inte riktigt. Men det här med sambandet kropp och själ tycker jag är intressant och det är därför jag bloggat om det nu. Och jag får väl läsa på lite här och var för att lära mig mer. Yoga har jag inte provat – är inte säker på att det är nåt för mig. Men jag hittade en engelskspråkig sida om yoga där man skriver en hel del om Psoas: här. En annan engelsk sida om Psoas har du här.

Viktiga böcker

Via bloggen Pressylta Redux (tack för det! länk nedan) hittar jag en artikelserie i The Guardian där olika författare/skribenter skriver om böcker som haft stor inverkan på dom, förändrat deras tänkesätt eller t.o.m. förändrat deras liv: serien ”A book that changed me”(länk nedan). Det sätter förstås igång min skalle.

Böcker jag minns, böcker som betytt mycket för mig – ja, det är klart, det finns det många exempel på. Men att hitta en bok som mer bokstavligt förändrat mig, påverkat mig så jag i alla fall delvis blivit en annan än den jag var innan jag läste boken – vad skulle det vara? Hm…tänka tänka tänka. Kan jag hitta nån sån skönlitterär bok? Måste nog fundera mer på det. Lättare är att komma på påverkan från böcker om relationer, om barn och barns uppväxtförhållanden genom tiderna, böcker om religion, naturvetenskap och psykologi.

Vad gäller barn kan du läsa en artikel som ligger på sidan Längre texter. Den bok artikeln handlar om (Robin Grille, ”Parenting for a peaceful world”) har fått mig att inse vilken enorm betydelse attitydförändringar hos föräldrar – och alla som har hand om barn – världen över skulle kunna ha på mänsklighetens och jordens framtid. Vilken jättestor potential till förbättringar som finns där: på lång sikt skulle det kunna leda till slut på krig och konflikter världen över och lyckligare människor. Det låter förstås som en utopi men ändå: vill vi så kan vi! Och jag skrev ”på lång sikt”. Robin Grilles bok var något av en ”eye-opener” för mig. Helt klart en viktig bok.

Religionen då? Ja, Richard Dawkins förstås, ”The God Illusion” och kanske också Christopher Hitchens ”God is not great”. Fast i och för sig, så värst religiös var jag ju inte innan jag läste dom böckerna heller – har väl under livets gång gått från tvivlare till inte troende. Tanken att världen skulle vara bättre om man kunde sudda bort alla religioner har jag nog haft länge. Nåja, jag ska inte ge mig in närmare på det. Den som vill kan söka på religion i bloggen (sökruta upptill till höger) så kommer det fram Bertrand Russells tekanna, lite om påven och en hel del annat tänkvärt (tycker jag förstås!).

Psykologi och relationer har jag läst en hel del om. Där har vi Harriet Goldhor Lerners kloka böcker och Tommy Hellsten m.fl. En annan färskare bok som handlar om psykologi och som jag lärde mig en hel del av är ”Tänka snabbt och långsamt” av Daniel Kahneman. Den var nog en ”eye-opener” också, faktiskt. En viktig bok.

Ingen av dom böcker som tas upp i The Guardians artikelserie har jag läst. Tänk om jag skulle göra det? Hur omvälvande skulle det vara, tro? Jag skulle väl ”bli en annan” flera gånger om…ha ha! –  Och förresten, vad tycker du som läser det här: har du några tips på nån ”livsavgörande läsning”, nåt som jag absolut inte borde missa?

Men vad har jag egentligen gett mig in på här? Det här inlägget kan nog bli väldigt mycket längre – boktips på boktips på boktips – om jag inte aktar mig. Kommer jag på nåt av typen roman som påverkat mig mycket återkommer jag en annan gång, men annars verkar det bäst att sluta ”här och nu” som dom säger på tv. Bara länkarna först:

Bloggen Pressylta Redux här.
The Guardian, serien A book that changed me, här.

Paraskumt

En gång hade jag en chef som jag tyckte var rätt bra. Funkade helt ok som chef och var klartänkt, rakt på sak – tydlig och konkret. Jag uppfattade honom som en kompetent och intelligent person. Han var intresserad av naturvetenskap och teknik. Han bekände sig inte till nån religiös lära efter vad jag kunde förstå. Till min förvåning upptäckte jag så småningom att han höll på med – och uppenbarligen också trodde på – astrologi! Jag blev riktigt häpen, tyckte inte det stämde ett dugg med den bild jag hade av honom. Han frågade när jag var född – även klockslaget – och så tog han fram mitt horoskop (eller om det nu är ett annat ord för det), i alla fall det här med hur stjärnor och måne och allt sånt där hade stått när jag föddes och vad det betydde eller sa om mig. Och jag kan försäkra att det var inte alls ett sätt att flirta med mig – inget sånt. Han bara gjorde det där ”på kul” nån gång och för att han ju kunde sånt där. Det är länge sen. Resultatet ligger väl i nån låda nånstans, och jag minns inte riktigt vad det gick ut på.

Kommer att tänka på det där när jag ser i SvD att på Lunds Universitet finns en professor i parapsykologi – världens enda såna professor tydligen. Är det en fjäder i hatten för svensk vetenskap – eller tvärtom nåt att helst hålla tyst om gentemot resten av världen? Om jag förstår rätt är professuren finansierad av en donation från nån dansk så då är det väl inte svenska medel som går till detta i alla fall.  Ja, vad har nu det här med min ”astrologiske chef” att göra? Jo, förstås att jag tänker att parapsykologi och astrologi är lite samma andas barn (hör i andanom hur folk protesterar nu!). Skulle vi kunna ”få” en professur i astrologi också – genom ytterligare nån donation, kanske.

Det där med min smarte chef som trodde på astrologi tycker jag säger lite om hur komplexa människor kan vara. Man försöker stoppa in dom i ett fack man tycker passar men det kan sticka ut nåt åt ett alldeles oväntat håll. Och så får man revidera sin bild lite – eller mycket. Från smartskalle till lite mer av knäppgök… nej, för all del, min chef fortsatte ju att vara en bra chef trots sin i mitt tycke rätt skumma hobby. –  Så hör du, chefen, om du läser det här: ta inte illa upp!

Några artiklar i SvD apropå parapsykologiprofessorn på Lunds universitet. Jag tar med en från vardera hållet:
Pseudovetenskap sprids okritiskt och Starkt statistiskt stöd för parapsykologi.

Skönhetens förlorade liv

Den som injicerat Botox mot rynkor får delvis förlamade muskler i ansiktet och dämpar därmed sin egen förmåga att visa känslor med ansiktsuttryck. Andra människor kan därför ha svårare att förstå och avläsa reaktioner hos en person med Botox-behandlat ansikte. Men det är tydligen värre än så.

För att förstå andra avläser vi inte enbart deras ansiktsuttryck utan härmar dom i viss mån själva – och det är en grund för förståelsen. Minsta baby härmar ansiktsuttrycken hos personer barnet har kontakt med och så fortsätter vi hela livet. Som det står i Ny Teknik: ”Processen ger en återkoppling till hjärnans spegelneuroner, och är en förutsättning för att tolka och förstå känslor hos andra. Nu visar amerikanska forskare att injektioner med Botox stör processen.” Man har testat med två olika grupper där den ena fick Botox insprutat och den andra gruppen behandlades med nåt annat som inte förlamade ansiktsmusklerna (s.k. dermal filler). Botoxgruppen hade signifikant svårare att uppfatta känslor hos andra.

Man vill bli rynkfri och vacker och på kuppen förstör man en del av sin sociala förmåga. Sen kan man knalla runt där med sitt släta vackra ansikte och bli missförstådd och missförstå andra. Lite hårddraget, visst, men i alla fall… På sätt och vis kan man se det som att man bygger som en mur runt sig själv och tappar nåt av det absolut viktigaste i livet: förutsättningarna att ha så bra kontakt med andra som möjligt.

Just den här kopplingen kropp-själ (eller muskler – tankar/känslor) tycker jag är väldigt intressant – hur sammantvinnat det är. Vi speglar den andres ansiktsuttryck med våra egna småmuskler och kan därmed bättre förstå den andres känslor. Fascinerande.

Artikeln i Ny Teknik heter ”Botox minskar din empati”. Jag hittar den inte på webben men ser att Psykologbloggen skrivit om forskningsprojektet här.  Och en artikel på engelska om forskningsprojektet finns här.