Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det var en gång…

… en station. Och så var det inte mer det.

Den första Karlbergs station byggdes redan 1882. Jag letade på Stockholmskällan men hittade inga gamla bilder på stationen där. Men på en hemsida om järnvägar och järnvägshistoria finns en bild: här.

Dagens station, eller snarare ”gårdagens”, eftersom den är nedlagd sen ett par dar, byggdes 1932.

Karlbergs station las ner i samband med att Citybanans station på Odenplan öppnade den 10 juli.

I dag var jag på cykeltur i mina gamla kvarter i Birkastan och ner efter stranden vid Karlbergs slott och vidare ut till Pampas Marina. Välkända trakter, verkligen. Jag cyklade eller promenerade ofta där förr när vi bodde i Birkastan. Brukade cykla bortåt Huvudsta där det på en bergknalle högt ovanför vattnet fanns en träbänk på vilken någon med vit färg målat orden ”Livets mening”. Där brukade jag sitta och tänka att jag nog skulle komma fram till några nya insikter om meningen med alltihop. Dit tog jag mig inte i dag. Och förresten tror jag att bänken ”Livets mening” är borta sen länge.

På vägen hem passade jag på att stanna till vid Karlbergs station och kiosken där vi handlat många gånger. Kunde konstatera att platsen såg rätt övergiven och tillbommad ut. Fast en del cykelägare rör sig tydligen fortfarande i environgerna.

Stoppa utvisningarna!

Ja, vad ska man säga? Reinfeldts ”Öppna era hjärtan” känns allt väldigt långt borta. Det skär i stället hårt i hjärtat att läsa om hur det går för dom unga män som avvisats av Migrationsverket till Afghanistan. DN skriver i dag om den unge Jawad Hussaini, som tvångsavvisats till Aghanistan efter 4 år i Sverige. Här gick han i skolan, lärde sig svenska, bodde i en svensk familj och hjälpte till på deras gård. Nu är han i Kabul där han inte känner nån och inte förstår språket.

Jag skäms för Sverige för att vi behandlar människor på detta sätt. Jag vill inte ha det så här! Självklart borde dom som kom på den tiden vi hade mer ”öppna hjärtan” få stanna här nu, dom som etablerat sig, lärt sig svenska, kanske har fått sitt första jobb. Varför i all fridens dar ska vi kasta ut dom till det livsfarliga livet i Aghanistan? Vi behöver ju unga människor i det här landet.

Nu säger t.o.m. Afghanistans flyktingminister ifrån. Landet klarar inte att hjälpa alla dom unga som utvisas dit nu från Sverige och andra länder i EU. När ska Migrationsverket och regeringen fatta det här? Hur lång tid ska det ta innan polletten trillar ner? Pausa utvisningarna, ber ministern.
Men gör det då, för sjutton hakar! Stoppa utvisningarna! Nu!

Jawad: ”Jag trodde att jag skulle dö när som helst” i DN här.
”Ministern vill att Sverige stoppar utvisningarna” i DN här.

Uppdatering 27 juli:
Nya artiklar i DN igår. Hur många gånger ska det skrivas om allt det här eländet innan nån förändring sker? Det är ju verkligen på tiden att nån gör nåt åt alla misslyckanden hos Migrationsverket. Löfven? Men har ju häcken full med annat just nu. Kungen? Victoria?

En av artiklarna i DN handlar om att Migrationsverket utvisar människor som etablerat sig väl i vårt land, talar svenska, har jobb och familj och skälen till utvisningarna är inte sällan ett eller annat formellt litet fel som nån annan gjort. Arbetsgivaren har glömt ditt eller datt osv. Läs artikeln i DN Utvisningarna saknar rim och reson här.

Det är oerhört upprörande att detta får fortsätta. Jag vet snart inte hur många gånger jag har läst om liknande fall som det DN berättar om. Bloggat om Migrationsverket har jag av såna anledningar gjort många många gånger. Och okejdå, en utredning pågår tydligen nu om en lagändring som ska sätta stopp för dessa orimliga s.k. ”kompetensutvisningar”. Men hur lång tid tar det innan den utredningen är klar? DN skriver att ”enligt jurister SvD har talat med går det att stoppa utvisningarna tills den är färdig.” Men gör det då! Stoppa ”kompetensutvisningarna” – nu!

Så har vi den enorma högen av ansökningar från ensamkommande barn och unga som Migrationsverket inte klarar av att fatta beslut om. Verket skriver ner prognosen för antal avgjorda ärenden för andra gången i år. Ensamkommande barn får vänta på besked i snitt 600 dagar. Migrationsverket klarar mindre och mindre. Medan oerfarna handläggare på Migrationsverket harvar på med handläggningen av ärenden går tiden och dom som var barn när dom kom hit från Afghanistan eller Syrien hinner fylla 18 och då utvisar man dom.
Om Migrationsverkets misslyckande skriver man i DN i artikeln Rekordlång väntan på asylbesked här.

Börja om på nytt!
Varför fortsätter bara allt det här? Varför drar ingen i bromsen eller slår näven i bordet nu och säger Stopp och belägg! Gör om, gör rätt!

Kunde man inte dra ett streck nu och starta om från noll? Det är förstås förfärligt okonventionellt – och inte alls enligt den av så många omhuldade principen ”vi har våra regler” – men det skulle lösa många problem. Och framför allt: det skulle rädda många människor från ett liv i krig, konflikt och terror. Alltså: låt dom som kom under den stora vågen 2015 och nu går och väntar på beslut stanna kvar. Starta om från noll. Många, många skulle vinna på det. Även dom nedlastade, kanske utarbetade och oerfarna (inkompetenta?) handläggarna på Migrationsverket.
Stoppa utvisningarna – nu!

Riv inte Stureplan!

Så urbota korkat att riva och bygga nytt vid Stureplan när man istället kan renovera och förbättra denna för Stockholm värdefulla och viktiga miljö! Stora delar av Stureplan ska alltså rivas och i 7-10 år ska Stureplan vara en byggarbetsplats.

7-10 år!

”Vad är det för ena dårar som härjar i stan, serru, glada som barn, serru, med sitt sattyg till plan…”

På sidan ”Stoppa Stureplanerna!” på Facebook har några kommenterat att det är väl jättebra att det blir rivningar och nybyggen: det ger ju arbetstillfällen. Korttänkt och korkat igen. Renoveringar och förbättringar ger väl för 17 hakar också arbetstillfällen?! Nån skriver nåt av typen ”jag kunde inte bry mig mindre”. En inställning som jag inte förstår. Om man bor, arbetar eller rör sig i Stockholm varför bryr man sig då inte alls om hur stan ser ut och fungerar? Obegripligt.

”Stoppa Stureplanerna” har en hemsida där man kan läsa mer om planerna och dessutom läsa om vad kändis X och kändis Y m.fl. tycker om förslaget. Samråd pågår just nu och nu på tisdag 11 juli går tiden för inlämnande av synpunkter ut. Väldigt lätt att lämna in synpunkter: titta här!
Ta fram brevet, välj argument, fyll i och skicka in. Gör det!

Komplettering 11 juli: I en artikel i SvD säger Moderaterna i Stockholm nej till dom stora rivningarna i Stureplanskvarteret. Läs här.
När jag läser artikeln kan jag inte låta bli att undra över den bristande självinsikten hos Moderaterna i Stockholm. Dom slår sig för bröstet så här: ”Sett till bevarandet av kulturhistoriska byggnader som helhet, och över hela staden, så är det Moderaterna som har varit dess främsta beskyddare. Det var Moderaterna som var först ut med att vilja bevara almarna i Kungsträdgården, det var Moderaterna som räddade Münchenbryggeriet från rivning. Att stå upp för, och skydda, stadens kulturvärden är fortsatt Moderaternas uppgift. Därför har vi sagt nej till rivningsplanen för Astoriaflygeln, och därför säger vi nej till de omfattande rivningarna inom Stureplanskvarteret.”

Jaha, jaså… Bra jobbat, Moderaterna! ”Att stå upp för, och skydda stadens kulturvärden…osv” låter verkligen finfint. Men hur passar planerna på rivningar och nybyggande på Blasieholmen in i bilden? Har inte Blasieholmen med sin några hundra år långa historia av skeppsbyggeri och sjöfart kulturvärden som bör beskyddas? Där har ju ni i Moderaterna trampat fel riktigt ordentligt.

Så var det då

”Sveriges Riksbank inlöser vid anfordran denna sedel å FEM KRONOR med guldmynt enligt lagen om rikets mynt av den 30 maj 1873.”

Fast nej, det gör dom inte alls det. Den här gamla sedeln är förstås ogiltig sen länge och det lönar sig säkert inte att komma med någon anfordran. Några guldmynt lär jag inte få. Men visst är den fin. Var inte pengarna lite vackrare förr? Eller är det bara jag som är gammaldags? På baksidan finns en bild av Gustav Vasas välkända nuna.

Och nu byter vi mynt och sedlar igen. Efter 30 juni är alla 1-kronor, 2-kronor, 5-kronor, 100 kr-sedlar och 500 kr-sedlar som vi använt på senare år ogiltiga att handla för. Information från Sveriges Riksbank här.

Midsommar i stan

Inga ”Små grodorna, små grodorna…” runt midsommarstången blev det i dag för mig. Och hade jag kunnat så hade jag ju varit på Sandskär, ön i Söderhamns skärgård, dessa dagar. Men nu gick inte det av olika anledningar. Det gör inget; det går att vara i Stockholm också.

Jag spanade i alla fall in inte mindre än två midsommarstänger på dagens promenad: den ena i Vasaparken, den andra i Sinnenas trädgård där en liten folkmusikgrupp underhöll dom gamla från äldreboendet intill. Sinnenas trädgård är en vacker liten park med gamla träd och mycket blommor och ett litet lusthus. Denna lilla pärla ligger på Sabbatsbergsområdet alldeles intill Vasaparken.

Om skrivande (2)

”I hörnet satt den där urblekta författaren som vanligt och skrev på sin laptop. Jag ser honom ibland i de här delarna av staden. Han ser verkligen färglös ut med sitt yviga blonda eller vita hår, sin mycket bleka hy och sin för det mesta ljusa klädsel. Han satt i ett moln av cigarettrök. Gittan tände också en cigarett och räckte över till mig. Det var läppstift på filtret.”

Taget ur ett utkast till nån sorts roman som uppenbarligen utspelar sig innan det blev rökförbud på krogarna. Författaren som åsyftas i dessa rader är bara en bifigur som man råkar på en eller annan gång i texten. Historien handlar om en kvinna i 40-årsåldern som bor i Stockholm och på flera sätt är lite udda. Skrivet i jag-form men hon är absolut inte jag utan mer av en tvärtom-person. Det var roligt att skriva om nån som var annorlunda och gjorde grejer jag aldrig skulle göra. Fantasin flödade och sidorna blev rätt många. Men jag krånglade till intrigen så mycket att jag inte hittade nån väg ut. Därav blev det den s.k. byrålådan.

I dag såg jag samma författare eller poet igen, lika urblekt som då för flera år sen. Han satt på en uteservering och läste i några papper. Undrar om jag ska ta det som ett tecken på att jag faktiskt borde bearbeta den där manusbunten som ligger här hemma sen flera år?

Hm… fast sån är jag ju inte: tror inte på tecken. Så just nu får den där bunten ligga kvar som den är.

I alla fall har jag ju skrivit två böcker nu och gett ut på eget förlag. Skryt skryt! Min bok nr 2 fick jag se i bokhandeln i Söderhamn häromdagen. Det gjorde mig glad. Bild finns här.

Bland mina gamla släktpapper har jag en avskrift på skrivmaskin av en berättelse om ett bröllop. Vem som gjort avskriften vet jag inte. Överskriften är ”Mormor, 67 år, skriver”. Sen följer texten och jag skriver av den som den är avskriven, bryr mig inte om att rätta nåt. Så här står det:

”Intet mins jag vad vi hade att äta när vi gifte oss. nog vet jag att det fans mat, och det var naturligtvis stek till själva rätten. smörgåsbord före till efterrätt var äggkräm med någon skele eller sylt på, ostkakor och puddingar, tårta och spånbakelser till efterrätten. jag mins bäst att SmällErker skulle slita från oss talricken o. vi skulle få lov att äta i samma talrik. pappa säger att vi var 35. far och mor satt, o. pappas föräldrar satt bredvid oss. jag mins intet hur dags det börga det var väl på eftermiddan, o. sent var det. jag var på pappas rum o. kläddes sedan skjutsa hebyn hem oss, han var också med på bröloppet, när vi kom hem var alla samlade, far lyfte av mej. sen blev det lyckönskningar. o. jag mins intet allt, pappa kunde i alla fall intet dansa o. de har alltid retat mej. till sist skulle de dansa kronan av mej. Du begriper jag höll på o. dö i värmen, det var bäddat och fint men om de slagit ihjäl mej så hade jag intet klätt av mej, klänningen måste ju av men det var allt. jag hade naturligtvis intet så tunt linne en riktig underkjol med rynkkappa och spets tjocka vita byxor, tjocka svarta strumpor med två aviga o. två räta maskor, o. varmt så jag ynkar mej själv. jag vände mig åt väggen, o. han åt andra hållet. vi tänkte att det var något galit, vi gett oss in på.”

Det låter väl som ett bröllop på landet nån gång på 1800-talet. Vem det är som berättar detta vet jag inte. Troligen nån i min mammas släkt. Kanske nån som hette – eller gifte sig – Hjelmström eller Härdelin? Min morfar sparade en hel del och gjorde avskrifter av gamla papper men hans mormor, Sally Härdelin, är det inte för hon dog redan när hon var 54 år.

Jag tycker det är en lite rörande text. Lustigt att hon talar om strumpornas aviga och räta maskor och så avslutningen när dom nygifta ligger där halvt påklädda i sängen på bröllopsnatten. Om nån har nåt tips på vem det här kan handla om blir jag glad.