Fundering på bussen

Bussen in mot stan far förbi den stora byggarbetsplatsen vid Albano. Här händer det verkligen grejer. Albano – nytt campus för vetenskap och vardagsliv” läser jag på banderoller uppsatta omkring arbetsplatsen. Och jag sitter på bussen och funderar på det där med ”vetenskap och vardagsliv”. Vad menar man? Vad betyder det? Vems vardagsliv? Eller var det bara allitterationen dom fastnade för?

Sen när jag kommer hem kollar jag på webben och läser att Ett helt nytt campus ska byggas mitt i Stockholm, där 15 000 universitetsstudenter och forskare ska röra sig varje dag.” Hm…är det alltså det som är vardagslivet? Och ”mitt i Stockholm”? Är det en riktig beskrivning? För mig låter det mer som Gamla Stan eller Hötorget eller nåt. Och det kommer mera: Samverkan är nyckelordet i ett projekt som ligger i framkant när det gäller digitala arbetssätt och hållbarhet.”

Hå hå ja ja, här har floskelgeneratorn verkligen kommit till användning. Jag förstår hur snacket gick. Typ: ”hållbarhet” är bra, det måste vi absolut ha med nånstans i texten, gärna på flera ställen. Att ”digitalt” ska finnas med behöver knappast sägas.  Och ”ligger i framkant” känns ju helt rätt.

Hm… det börjar klia nånstans när jag läser sånt där. Vill du läser fler floskler om Albanos campus mitt i Stockholm kan du titta här.

Tanken att se tillbaka på hur man i förväg beskrev Nya Karolinska och troligen levde ut ordentligt i floskler, flum och förhärligande föresvävar mig, nu när vi vet mer om hur det blev. Men jag struntar i det, det skulle väl bara börja klia ännu mer. Och visst, jag vet: att blogga om det här leder ingenstans, jag kan inte få bort sånt här med några småsura blogginlägg. Vi har det runt omkring oss överallt hela tiden, vi vadar i det, det sköljer över oss vart vi än vänder blicken. Jag behövde bara skriva av mig lite.