Astoria

I februari 2017 skrev jag om planerna på renovering av Astoriahuset (där biografen Astoria låg) på Nybrogatan, rivning av ett gårdshus och planerna på ett nytt hus mot gården, ett kontorshus mot det som tydligen heter Sofi Almquists plan. På en affisch upplyste man om att visionen för helheten var ”Astoria – våra drömmars stadskvarter”. Hm… vem ligger och drömmer om stadskvarter? Ja ja, mycket floskler var det. För att nu citera ur inlägget 2017:

”En plats där livets bästa delar möts” (vadå? vilka delar då?) och ”För oss är inte frågan om vi ska bevara eller modernisera. Vi vill skapa våra drömmars stadskvarter genom att kombinera det bästa från nu och då”. Hå hå ja ja.

I dag gick jag förbi platsen för första gången sen denna s.k. omvandling/ny utformning (=renovering+rivning+nybygge). Så här ser det nya gårdshuset ut, det där rödaktiga till vänster. Riktigt snyggt faktiskt tycker jag. Rolig arkitektur. Blev i alla fall bättre än jag hade väntat mig.

Hur det hus som låg där innan såg ut kan du se på bilden i inlägget från 2017 – ”Om drömmar och floskler” – som du har här.

Den gamla byggnaden var ett av dom få hus från 1870-talet som då fortfarande fanns kvar i stan. Nu ”gone and lost forever” – och för den som gillar gamla hus känns det lite synd förstås. Utseendemässigt var det absolut inget fel på det. Men det lönar sig väl bättre med ett nytt kontorshus utformat efter tidens krav. Och människor ska väl fortsätta att jobba på kontor, även om många kanske nu vant sig vid att jobba hemifrån.

Om arkitektur

Bilden är från september förra året. Jag har inte varit där sen dess så jag vet inte om den här tillbyggnaden till Liljevalchs konsthall är klar eller ej. Läste motiveringen till varför förslaget utsågs till vinnare. Det står så här:
Med bidraget ”Liten” vann Wingårdh Arkitektkontor, med Gert Wingårdh och glaskonstnären Ingegerd Råman, i februari 2014 arkitekttävlingen om en tillbyggnad på Liljevalchs konsthall. ”Ett förslag som med ett lätt och lekfullt uttryck anknyter till Liljevalchs folkliga anda”, skrev juryn i sin motivering.

Två frågor:
På vilket vis visar Liljevalchs arkitektoniska utformning på ”folklig anda”?
Vågar inte dagens arkitekter låta sig inspireras av äldre tiders arkitektur och rita något av typen pastisch?

Det hade blivit så snyggt och hade anknutit på ett naturligt sätt till konsthallens arkitektur oavsett om den är i folklig anda eller ej. Nu talar man om betongbunker och parkeringshus. Inget av det låter särskilt lätt eller lekfullt. Nåja, jag ska väl ta mig dit nån dag för att se om tillbyggnaden är klar och om den ser folklig ut.
Nu ser jag att byggnaden utsetts till 2020:s fulaste nybygge i årets Kasper Kalkon-pris. SVT skriver om det här.

Septemberbilder

”Gravitational Ripples” av den danska konstnären Lea Posager till minne av dom som omkom i tsunamikatastrofen i december 2004. Monumentet ligger på Djurgården i närheten av Thielska galleriet, och jag var där häromdan. Namnen på omkomna finns ingraverade i monumentet.

Dom senaste dagarna har det legat som en gråvit filt över Stockholm. Solen har gjort försök att ta sig igenom molnen men det har bara lyckats lite glimtvis ibland. Men jag gick ut med ”kamorran” i alla fall. Huvudsyftet var att titta på Liljevalchs tillbyggnad på lite avstånd.

Med den nya tillbyggnaden bedömer man att man ska kunna fördubbla antalet utställningar per år. 2014 ordnade man en en arkitekttävling och vinnare blev Gert Wingårdh Arkitekter och konstnären Ingegerd Råman.

När jag först såg den nya tillbyggnaden på bild tyckte jag det såg ut som en förfärligt trist betongbunker. Varför gjorde man inte en tillbyggnad som i arkitektur, färgsättning m.m. harmonierade med Liljevalchs konsthalls utformning? Konsthallen skymtar lite till vänster på bilden ovan, byggd 1916, arkitekt Carl Bergsten. Nån harmoni eller samklang mellan gammal och ny byggnad finns förstås inte alls här. Men det är bra att ”Liljevalchs+”, som byggnaden kallas, i alla fall inte genom sin volym slår ihjäl konsthallen och andra närliggande byggnader.

Nu är jag kanske så smått beredd på att backa på min första ilska över ytterligare förstöring av Stockholm (andra exempel: Norra tornen och den s.k. Guldbron). Jag ska vänta och se hur det blir när ”Liljevalchs+” står färdig nån gång nästa år. Kanske kanske kan det bli bra ändå till slut?

Här är utsikt mot Slussen och ”Guldbron” från Skeppsholmen. Nej, den där mastodontbron är jag inte förtjust i. Och jag gissar att jag kommer att tycka likadant när den är färdig. Bron känns mer som ett minst sagt stort misstag.

Norra tornen

Nästan spöklikt skimrande i solnedgången står dom där, dom två Norra tornen. Byggnaderna ligger vid Torsplan i Stockholm, inte långt från Nya Karolinska.

Man kan se Norra tornen som monument över viljan att vara nyskapande och att sticka ut – och tjäna pengar förstås. Och dessutom som ett sorgligt bevis på bristen av känsla för stadens skönhet.

Tornen går faktiskt att stå ut med någorlunda på nära håll, tycker jag, men för långliga tider framåt förstör byggnaderna stadens silhuett, Stockholms s.k. skyline. Man får vända blicken åt ett annat håll.

Men visst, jag vet: om smak ska man inte diskutera. Fånigt uttryck förresten, varför skulle man inte kunna diskutera sånt? Ett annat uttryck: Skönheten finns i betraktarens öga. Säkert finns det människor som finner skönhet i dom här klunsiga lådkonstruktionerna av räfflad brun betong.

Körsbärsblom och gammal släkt

Blåsigt och lite kyligt i dag igen. Hade ingen lust att sitta och läsa i solen nånstans, så det blev bara en kort promenad i environgerna. Körsbärsträden i Kungsan har jag missat denna vår, har inte varit nere på stan på länge. Men blommande träd finns på närmare håll. Dom här växer på Observatoriekullens sluttning ner mot Sveavägen.

I bakgrunden bryts stadens silhuett av Engelbrektskyrkan till vänster och långt bort till höger av Kaknästornet. Tornet har jag inga starka känslor för varken åt ena eller andra hållet, men Engelbrektskyrkan tycker jag om. Det är en stilig kyrka och den ligger vackert där den liksom växer upp ur en ordentlig bergknagge. Arkitekten Lars Israel Wahlman som ritade kyrkan var kusin med min morfars mor Anna Härdelin, gift Hjelmström. Det var Lars Israels mamma Emma, moster till Anna, som skickade henne ett bärnstenshalsband med förhoppningen att det skulle hjälpa mot tuberkulosen som hon drabbats av. Det gjorde det inte, men det var snällt tänkt… Det är ju tanken som räknas heter det.

Lite från ovan

Odenplan en av dom sista dagarna i oktober, en dag då vi faktiskt skymtade solen några gånger. Bilden tog jag genom ett fönster högt upp i Läkarhuset strax efter kl 1 på eftermiddagen.

Har plåtat den här utsikten tidigare nån gång men det var innan man byggde det första av dom två Norra tornen, det höga huset som syns där långt borta. På nära håll ser det ut som en sorts hög byrå av kraftig korrugerad brun wellpapp och där man dragit ut lådor lite här och var. Vackert? Nej men i alla fall annorlunda. Byggnaden är nog också lite intressantare när man är i närheten än den är på håll som klunsig uppstickare i Stockholms ”skyline”.
På Brf Innovationens hemsida skriver man bl.a. ”Norra Tornens pixlade karaktär särskiljer dem från allt annat och ger huset ett visuellt liv som gör ögat nyfiket.” Hå hå ja ja, så dom uttrycker sig. Fortsättningen lyder: ”Här blickar du ut och upp emot en byggnad som gör silhuetten av Stockholm mjukare och varmare – och självklart också mer tidsenlig.” Varmare? Är det den bruna färgen?

Stockholms skyline – en bild

Stadens silhuett – eller som det väl heter i dag: skyline – på en bild tagen från Katarinahissens gångbro under min lilla Söder-promenad häromdan. Några nya byggnader har tillkommit under senare år.

Stockholm Waterfront, som du ser där bakom Riddarholmskyrkans torn och spira till vänster, får klart underkänt. Fult, klunsigt och alldeles för stort lådbygge som dessutom ligger för nära Stadshuset (en bit till vänster utanför bild här). Framför Stockholm Waterfront ligger den kongressbyggnad som hör till (inte i bild den heller), ett märkligt bygge där man hällt ut en massa grå armeringsjärn lätt lutande över fasaden. Det ligger kloss intill Stadshuset och är lika underkänt som dom andra byggnaderna i Stockholm Waterfront, eller ännu värre eftersom det ligger där och är fult nära Stadshuset.

Tors torn, långt därborta i diset i fjärran, ligger vid Torsplan. Ett tvillingtorn ska dyka upp till vänster. Vackert är det inte, klunsigt och trist och det kunde gott ha räckt med ett sånt där brunt klunsetorn. Scandic Continental, det där svartvitrutiga huset vid Vasagatan en bit till höger i bild, fördrar jag lite bättre i alla fall. Inte vackert men får i alla fall inte helt underkänt.

Ja, där hör du mitt hjärtas och mitt skönhetssinnes mening om några av nykomlingarna i stans skyline. Dom som säger emot såna här åsikter om nybyggen i stan brukar komma med ett riktigt idiotargument som lyder så här (sägs med upprörd röst, närmast förorättat): Ska Stockholm bli ett museum?! Jag vet inte hur många gånger jag hört/läst det. Korkat, tycker jag. Som allt annat är det inte bara antingen svart eller vitt, det finns mellanvägar att gå. Skickliga arkitekter med god känsla för Stockholms övriga bebyggelse (äldre och nyare), för den miljö där en ny byggnad ska ligga, för stadens geografi m.m., dom vet det och klarar det.

Om tak

Tycker om tak. Att titta på tak, inte särskilt gärna att gå på dom. Och inte alla sorters tak. Det är ju stor skillnad på tak i olika länder och även tak från olika byggnadstider. I länder där man inte har problem med snöfall kan man ju ha platta tak istället vilket inte alls är lika vackert som våra gamla sluttande och ofta branta tak. Sadeltak, mansardtak, valmat tak … ”Kärt barn har många namn” eller snarare utformningar.
Och för all del, i dag byggs ju många hus även i det här landet med helt platta tak. Visar sig emellanåt vara rätt korkat.
Var dom olika byggnaderna finns som täcks av taken på bilden är nog inte så svårt att lista ut.
(Klicka för större bild!) Det var dagens epistel om tak.

Modernt + snyggt

IMG_2504_Ellipsen160613I och för sig vet jag inte vilket år huset uppfördes, men jag tror att det är ganska nytt. Huset heter Ellipsen. Det ligger på Ellipsvägen i Kungens kurva, en liten bit söder om Stockholm. Här finns lokaler för industri/verkstad, kontor och liknande.

Påfallande snyggt hus, tycker jag. Roligt att se att det faktiskt går att bygga vackra hus – kontorshus – i dag. Inte bara en glasad låda som det så ofta är.

Det enda jag skulle önska för att huset ska få full poäng är snyggare dörrar och snyggare skyltar. Och så borde man inte dölja tre vackra cypresser (tror jag att det är) bakom en stor skylt utanför. Skylten kanske behövs, men varför ska cypresserna stå bakom den? Knasig placering. Syns inte på bilden, och det är kanske lika bra det.

Floskler och fel beslut

Visst, det var inte oväntat att det skulle gå som det gjorde vid Kommunfullmäktiges möte i Stadshuset sent igår kväll: S + M + C drev igenom ett ja till Nobel Center på Blasieholmen. Och därmed rivning av tullhuset och dom två gamla hamnmagasinen.  Debatt innan blev det och jag lyssnade lite på det i radio.

Karin Wanngård (S) inledde med en riktigt saftig floskelföredragning till försvar för Nobel Center. Efter att ha brett ut sig om Nobel, om Nobelprisets värde m.m. kom sånt gammalt fullständigt dravel som att om vi inte tillåter nybyggande av det här slaget så riskerar Stockholm att ”förvandlas till museum”. Hur många gånger har man hört det idiotiska argumentet förut? Roger Mogert (S) sa i sin föredragning att ”också vår tid måste sätta spår”. Jaha? Och gör vi inte det då? Jag kan peka på flera såna spår från vår tid om det är så att han inte kan se dom själv. Ska vi ta en promenad, Roger?

Det byggs nytt i Stockholm både i form av glaslådor (Kungl Musikhögskolan är väl den senaste, länk till artikel med bild nedan) och i annan utformning. En del är riktigt förfärliga plumpar i stadsmiljön (för att uttrycka det milt) som konferenscentret i närheten av Stadshuset – det ser mest ut som ett plockepinn av grå armeringsjärn (på arkitektskisserna var byggnaden guldglänsande). Men andra och mer lyckade eller i varje fall godtagbara tillskott i bebyggelsen finns som hotellet vid Norra Bantorget och säkert många andra som jag inte kommer på nu. Jo, förresten, stationsbyggnaden på Odenplan tycker jag är ok, klart godkänd – bortsett då från totalfiaskot med den avstängda soltrappan. Det nya hotellet Stockholm Continental på Vasagatan är lite väl stort och klunsigt men jag retar mig inte särskilt i övrigt på den arkitektoniska utformningen. Ett lysande exempel på ny och spännande och vacker arkitektur (och alldeles intill gamla hus) är förstås Aula Medica, som för all del ligger i Solna, men i alla fall. Se er omkring för 17, gubbar/gummor! Stockholm håller inte alls på att bli nåt museum, långt ifrån.

Grejen är väl ändå att man som politiker i Stadshuset bör ha nån sorts känsla för stadens karaktär och särart och inte bara gå på och försöka få stan att se ut som nåt annat än den är: Stockholm är Stockholm, inte New York. Och som nån sa, kanske ska man faktiskt inte anlita stjärnarkitekter från utlandet utan vända sig till arkitekter i Sverige, som när nåt nytt ska byggas kunde förväntas ha lite mer känsla för hur man på bästa sätt passar in det nya bland det gamla.

Och så kan jag inte låta bli att tycka att beslutsfattarna – både i Stadshuset och i Stadsbyggnadsnämnden – faktiskt ska ta hänsyn till synpunkter som kommit in från remissinstanser, som man t.o.m. bett uttala sig, och att man också i någon grad borde visa lyhördhet för folkopinionen. Demonstrationen vid Stadshuset igår kväll samlade verkligen många. Sån uppslutning från oss ”vanliga människor” omkring en enskild fråga i innerstan har inte skett sen almstriden 1971. Det borde stämma till nån liten eftertanke. ”För stort, för dyrt och på fel plats” skanderade vi som stod där, och flera bra talare eldade upp oss ännu mer.

Wanngård sa också vid mötet i Kommunfullmäktige att hon ville att Stockholm ska bli ”världens smartaste stad”. Vad nu det betyder? Jan Valeskog (S) fortsatte i sin föredragning i samma anda som Wanngård och talade bl.a. om ”en stor dag för Stockholm…en levande mötesplats…turistmagnet” och om vilken god idé med tanke på stans varumärke och Nobelprisets det är att ”gifta ihop Stockholm med Nobel”. Ja, ja, flosklernas kväll var det allt.

Nån från ja-sidan jag minns inte vem – var det Mogert (S) kanske? – uttryckte flera gånger förvåning över att partier som tidigare varit positiva till projektet nu ändrat sig och tänkte trycka på nej-knappen. Varför det? Det är väl rätt självklart att man ska kunna ändra sig när det kommer fram fler uppgifter om det frågan handlar om.

Allt det här köret om Nobel, om hur viktigt det är med Nobelpriset och om hur värdefullt det är för Sverige osv har ju ingenting med val av plats att göra. Dom kunde sluta helt att fläska på med flosklerna om Nobel. Och dom behöver inte floskla på om den världsberömde och duktige arkitekten heller. Det handlar, tycker jag, i första hand om val av plats, inte om byggnadens utformning. Flytta den bara! Hur svårt kan det vara?

Från Nej-sidan talade bl.a. Björn Ljung (L) och Erik Slottner (KD), som båda var mycket kritiska. Ljung jämförde byggnaden vid ett förgyllt bilbatteri eller ett kärnkraftverk.  Slottner frågade om ekonomin och om det inte ringt några varningsklockor alls hos S, M eller C när det gäller den. Dessutom undrade han över hur man så helt kunde strunta i det verkligt massiva motståndet mot projektet, både bland remissinstanser och allmänhet.

Ja så där gick det på. Sen började jag tröttna på alltihop och så blev det tango istället på kanalen i radio. Och tango gillar jag ju, men kan inte dansa det. Nästa blogginlägg jag skriver ska inte handla om Nobel Center.

Epsteins Sthlm, artikel i DN med bilder här.
Kungliga musikhögskolan, som jag tycker verkar ok arkitektoniskt, ska titta mer nån gång när jag är i närheten. Finns med på bild här.