Skakande, skamlig skandal

Bra skrivet, Agneta Pleijel! I en artikel i DN funderar hon över hur Astrid Lindgren skulle ha reagerat över det som händer i dag: att Sverige kastar ut afghanska ungdomar som söker asyl här i vårt land för att undkomma krig och död. Vad skulle Astrid ha sagt? Och hur fattar Migrationsverket egentligen sina beslut?

Såg du det där alldeles nyligen om att ansökan om uppehållstillstånd inlämnad av ett par tvillingar fått helt olika behandling? Ahmad och Hasan Hifzy heter dom. Dom sökte asyl samtidigt och har samma asylskäl, men fick ändå olika asylbeslut. Hasan får stanna men Ahmad riskerar att deporteras i höst. Migrationsverket skyller på regeringen och säger att verket varnat för att följderna av den tillfälliga asyllagstiftningen kunde bli så här. Jahaja, var finns människorna bakom besluten? I ett sånt där fall borde väl ändå Migrationsverket alldeles själva kunna se att det här är fel och inse att det inte går att bara besluta efter lagens bokstav utan att man också bör använda sig av sunt förnuft blandat med en lagom dos mänsklighet.

Jag har bloggat om Migrationsverket många gånger tidigare. Senast skrev jag om just det här som det förefaller i det närmaste godtyckliga hanterandet av ansökningar om asyl och uppehållstillstånd. Inlägget hittar du här.

Sveriges deportationer av afghanska ungdomar är en skakande skandal, Agneta Pleijels artikel här.

Tur och otur i själva verket

Hur fattar Migrationsverket beslut om asyl och uppehållstillstånd? Helt olika beslut kan uppenbarligen fattas om i det närmaste identiska ärenden. En sökande kan få uppehållstillstånd och flyktingstatus medan en annan sökande får avslag fast grunderna i ansökan är desamma. Det är förstås oerhört rättsvidrigt. En rättsskandal, tycker jag.

Björn Wiman skrev i DN häromdan om bloggaren Mishu Dhar från Bangladesh. Wiman skriver: ”De senaste veckorna har två andra bloggare från Bangladesh, Shamima Aktar och Siddharta Kumar Dhar, fått uppehållstillstånd och status som flyktingar i Sverige – på precis samma grunder som gett Mishu Dhar avslag.” Mishu Dhars fall ska nu bedömas på nytt efter att han själv beskrivit sitt fall i en artikel i DN. Bra det!

Men hur i all sin dar kan Migrationsverket behandla ansökningar så olika? Finns det nån förklaring? Inkompetens hos handläggare? Ska den som ansöker om asyl ha tur för att behandlas rättvist? Nån likhet inför lagen verkar ju inte finnas.

Får Migrationsverket fortsätta så här utan att man – Justitiedepartementet eller Stefan Löfven eller nån – ”tar dom i örat” ordentligt? Nån förklaring till diametralt olika handläggning av ärenden med samma grunder har jag inte hört från Migrationsverket. Kanske hävdar dom att ”det blev fel” och ”vi ska se över våra rutiner”?

Björn Wiman: Bloggaren får en ny chans – men ett tungt ansvar ligger i vågskålen, DN här.

Rättsstat skurkstat

Historien om Assange rullar vidare. Nån fjäder i hatten för det svenska rättssystemet verkar den inte vara. Tvärtom. I varje fall om man ska tro det som står i en artikel i DN i dag där två journalister tar upp hur fallet behandlats av det svenska rättssystemet och av media.

Jag tycker självklart att Assange ska ta ansvar för sina handlingar. Och om man kan säga att det nu – med allt rabalder om asyl, sova på madrass på golvet på ambassaden, utlämna eller inte utlämna osv – blivit en höna av en fjäder tycker jag absolut inte att den där fjädern är oviktig. Har Assange burit sig åt på ett straffbart sätt under besöket i Sverige så ska han förstås ställas till svars för det. Men det artikeln lyfter fram är hur sjabbligt fallet behandlats och behandlas av det svenska rättssystemet och hur enögt det beskrivs i media. Och skribenterna talar om det man kallar statsfeminism: ”Fallet Julian Assange har synliggjort den statsfeminism med tillhörande propaganda­maskineri som för närvarande gäller här i landet. Det är ett maskineri där manshatande radikalfeminister utan historisk förankring, samverkar med journalister som inte begriper journalistikens kritiska uppgift och medlemmar av rättsväsendet som gör karriär på numera lagstadgad jämställdhet.”

Att mycket är alldeles förfärligt inom det svenska rättssystemet har jag bloggat om flera gånger tidigare. Jag har, som säkert många andra, tidigare levt i tron att vi har det bra ordnat i det här landet när det gäller rättssäkerheten men det visar sig ju allt mer hur illa det är ställt. Artikeln igen: ”När människor söker politisk asyl brukar det handla om att söka skydd undan någon skurkstat och i detta fall framstår den påstådda rättsstaten Sverige just som en sådan skurkstat. Det räcker gott med att hänvisa till fallen Thomas Quick/Sture Bergwall eller Catrine da Costa för att finna fullständigt förödande jämförelser.”

Skurkstat eller ej? Rättsosäkert eller ej? Åsikterna verkar gå isär. I DN häromdan skrev man i ledaren: ”Den mycket negativa bilden av det svenska rättsväsendet som spridits och på vissa håll fått fäste saknar grund. Sverige är en rättsstat och utredningen av Assange följer dess principer, liksom en eventuell rättegång skulle göra.” Jaha, ”följer dess principer”….men det här sjabblandet och fram-och-tillbaka-tramsandet som man enligt artikeln hållit på med – är det ok då? Får man göra så enligt gällande principer i rättsstaten?

Självklart borde i varje fall nån granskande journalist titta närmare på vad som skett, åklagarens hantering av fallet, advokatens osv. Och om det nu är så riskabelt att lämna ut Assange till Sverige så borde väl för fasiken åklagare och ev andra ”rättvisans tjänare” kunna åka till England och förhöra honom där. Skulle det vara så omöjligt?

”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten”, debattartikel i DN här.
Lagen måste ha sin gång, ledare i DN här

Uppdatering 20 augusti: Mer om hur Assange hanterat situationen och om saker han sagt, t.ex. att beviljningen av asyl är en ”betydande seger för mig och mitt folk” (hm…), kan man läsa i en artikel i SvD här.

Hyckleri om förpassning

På Stora Karlsö finns en grotta som heter Stora Förvar. Jag minns att min mamma berättat om den. Själv har jag aldrig varit på Stora Karlsö. Skulle gärna åka dit. Men nu är det en artikel i DN som får mig att tänka på Stora Förvar. Det handlar om nåt helt annat än grottan på Stora Karlsö: Flyktingförvaret i Märsta. Där håller man flyktingar i förvar i väntan på att dom ska förpassas ur landet.

Det är en artikel som får det att vända sig i magen på mig. Hur kan man behandla människor så? Och hur kan man med öppna ögon försvara det man gör genom att vrida till hur man beskriver verksamheten? Här står bl.a. att när dom anställda på Förvaret sätter på sin dator på morgonen möts dom av meddelandet ”För ett Sverige som med öppenhet tar till vara den globala migrationens möjligheter”. Vilka floskler! Låter som rena kräkmedlet. Syftet med verksamheten är ju att skicka ut folk, hem till dom länder dom flytt ifrån. ”Det kan ta lång tid. En del blir sittande här i åratal. Inlåsta som kriminella, fast de inte brutit mot någon lag” står det bl.a. i artikeln. Många av dom som är anställda på Förvaret mår dåligt och får hitta på sätt att försvara verksamheten både för sig själva och för andra.

”Och som så ofta när känslor och förnuft inte går ihop blir utvägen att försköna det svåruthärdliga med språkets hjälp. Här har migrationsminister Tobias Billström visat vägen. Han har myntat uttrycket ”det värdiga återvändandet”, som tacksamt och flitigt används här. ”Ett värdigt återvändande har vi åstadkommit när en person känner att det är okej att åka tillbaka till sitt hemland”, ekar en chef på Förvaret.”

Och visst, jag vet, vi kan inte öppna alla dörrar helt och hållet på vid gavel. En bedömning av behov, asylskäl osv måste göras. Men nog kan det ske på ett mer generöst sätt än som det verkar vara i dag.

Artikeln i DN heter ”Platsen där drömmarna krossas”. Läs den.