Väntan

När jag läser artikeln i SvD i dag ”Att ha tråkigt är att misslyckas som människa” kommer jag att tänka på en reklamfilm som går på bio nu och som jag tycker väldigt illa om. Kanske körs den på tv också men vi ser aldrig reklam i tv (spelar in sånt vi eventuellt vill se och spolar över reklamen sen). Reklamen på bio som jag retar mig på kommer från en leverantör av bredband. Det börjar med en mansröst som på ett försåtligt förledande sätt talar illa om väntan, om ”pausfågeln” och om ”stunderna när tiden nästan stod stilla” med mera. Han undrar vart dom tog vägen, och sen skryter han med att företaget han företräder begravde väntan, slog sönder den osv (bild: Big Ben eller nåt sånt som faller sönder). Usch usch usch! säger jag. Jag vrider mig i biofåtöljen. Vadå ”begrava” väntan? Vad är det för fel på väntan? Vad är det för fel på stunder då tiden nästan står stilla?

Jag har slutat springa efter bussen, jag väntar på nästa istället och medan jag står där och väntar så tänker jag. Det är inte dumt… Jag tar inte upp mobilen i ett och kollar på den. Nån gång ibland, men för det mesta inte. På tunnelbanan har jag oftast en bok att läsa i och har jag inte det så tänker jag och roar mig med det ena och det andra. Och jag tittar på folk och funderar över vilka dom är och vart dom ska. Ett tag hade jag för vana att fundera över vilka av dom som hade passat som 1700-talsmänniskor om man (jag) klädde dom så, ordnade frisyren à la 1700-tal osv. Det finns ju många andra århundraden att fantisera om ifall man är på det humöret. Ibland kan jag tänka på likhet med andra personer, kändisar kanske, eller – förlåt! – om det finns nån likhet med nåt djur. Minns fortfarande en kvinna som var väldigt lik en räv. Inte på nåt otrevligt sätt, och jag har inget emot rävar. Det där med att inte sitta och kolla på mobilen på tunnelbanan är nog förresten också en motvalls-grej: jag vill inte göra som alla andra. Det är väl barnsligt kanske med sånt ”trots” (och vem bryr sig?) men då är jag väl barnslig då.

Ord som ”tidsfördriv” – eller värre: att ”slå ihjäl tiden” och ”dötid” – tycker jag inte heller om. Man kan väl alltid använda den tid man har till nåt, den är ju där i alla fall och rullar och går och försvinner. ”Tråkighetsforskaren” som SvD har talat med i artikeln talar om ”kontemplationsrum”: stunder då ”man kan reflektera över vad man faktiskt gör med sitt liv”. Eller också kan man leka lite, tänker jag. På väg in mot Stockholm fastnar vi i långa bilköer, kanske har en olycka hänt, ibland står det helt stilla. Tråååkigt! Men sen börjar vi med gissningslekar. ”Jag tänker på en person” säger en av oss och sen är det igång. Så kan man också använda väntan – och ta vara på tiden.

Ja, om väntan kan man skriva mer – fast det får nog räcka nu. Och om förväntan, kanske. Förväntan – det låter ju som nåt bra man väntar på, inte nåt dåligt. Och så har vi gamle Karlfeldt förstås:

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.

Och så vidare. Läs hela här. Om du har tid.
Artikeln om att ha tråkigt: SvD här.