Sopa under mattan…

Två artiklar i dagens DN motiverar rubriken. Den ena handlar om Raoul Wallenbergs halvsyster Nina Lagergren, som nyligen dött som mycket gammal. Hon slutade aldrig att hoppas att få reda på vad som hänt Raoul Wallenberg men fick aldrig alla svar. Ryssarna ljög och sopade under mattan allt vad dom förmådde. Varför kunde dom aldrig nånsin berätta? Det har gått många många år, men riktigt tydliga svar har dom aldrig gett.Varför det? Det var en annan tid, en annan regim. Det hade väl varit en vacker gest mot denna envisa syster och mot Sverige att berätta – och beklaga hanterandet. Men icke!

Varje gång jag åker buss på Odengatan bortåt Valhallavägen kastar jag en blick på det hus där Raoul Wallenberg bodde som ung och tänker på den oerhört skamliga historien om hans öde í Sovjet, både det minst sagt valhänta agerandet från svenskt diplomatiskt håll och dom sovjetiska lögnerna och det ständiga sopandet under mattan.

För ett par år sen läste jag Ingrid Carlbergs välskrivna bok ”Det står ett rum här och väntar på dig…” Jag minns att jag satt i solen på bron utanför Sjöboden på Sandskär och läste. Och tårarna rann. Har du inte läst boken, så gör det!

Svenska barn i flyktingläger i norra Syrien handlar den andra artikeln om, bl.a. dom sju barnen till en svensk kille och hans hustru som anslutit sig till IS men som nu båda är döda. Artikeln är hjärtskärande. Är det så mycket att snacka om? Varför måste man förhala, utreda osv? Dom är barn, dom är inte skyldiga. Om regeringen inte agerar nu snart utan väljer att hänvisa till diplomatiska svårigheter och sopa under mattan riskerar ett eller flera av dessa barn att dö.

”Det ska inte råda något tvivel om att regeringen gör vad vi kan för dessa barn och om möjligt ska de föras till Sverige.” Så skrev Margot Wallström på Facebook i fredags.

Jaha, och vad gör dom då?
Lätt att tänka på taffligheterna i samband med Raoul Wallenbergs försvinnande i Sovjet (och ok då, jag vet att det är länge sen) men tänk på Dawit Isaak då! Eritreansk-svensk journalist som suttit i fängelse i Eritrea utan rättegång sen 2001!

”Däremot finns det inget som tyder på att den svenska regeringen överväger en räddningsinsats där de 64 barnen i Syrien med svensk anknytning tas till Sverige. I tisdags upprepade UD sin ståndpunkt att barnen måste åka till en svensk beskickning för att få hjälp – och underströk dessutom att det inte ens då är säkert att de kan få konsulär hjälp.” Ur Niklas Orrenius artikel. Och vi tar ett citat till:

”Om svenska regeringen ber att få hem föräldralösa barn härifrån, så kommer vi att se till att det händer.” Det säger Rojavakurdernas ”utrikesminister” Abdulkarim Omar enl artikeln. Jaha, igen: Vad väntar dom på?

”Nina Lagergren slutade aldrig att hoppas”, DN här.
”Utmärglade svenska barnen i lägret med IS-fångar”, Niklas Orrenius (text) och Lotta Härdelin (foto), DN här.
”Raouls hus”, blogginlägg här.

Att slarva med orden

Att välja fel ord kan få stor påverkan på små barn och deras barndom – och förstås även deras föräldrar – i en vårdnadstvist. Hörde på radio i dag om det omdiskuterade vårdnadsärendet i Varberg, där en pappa tilldömts ensam vårdnad om en liten son. Nu visar det sig att en tjänsteman vid socialtjänsten använt ett felaktigt ord i den familjerättsliga utredningen. Han eller hon har skrivit om kvarhållande när det man menar är att barnet stadigvarande bott hos ena föräldern (modern) i ett och ett halvt år.

Ordet kvarhållande är nåt domstolen reagerar starkt på. Tydligen ska fallet upp i tingsrätten i slutet av mars. Hoppas man rättar till det här nu. Jag ömmar för den här lilla pojken som kanske kommit i kläm helt i onödan.

Men är det inte märkligt att man i såna här fall inte har en checklista för hur man ska använda ord och begrepp så att det blir adekvat, rätt och riktigt? Så att det inte kan missförstås och därmed leda en domstol fel?

Sveriges Radio, ”Erkänner fel i vårdnadsärende” här.
Om att använda orden rätt skrev jag ett rätt långt inlägg för ett par år sen. Det blev en del om SD och fascism och sånt också och ett par uppdateringar och några kommentarer. Och en vacker bild på ett segelfartyg, här: ”Om orden

Glaspärlespelet

Om man googlar på ordet glaspärlespel lägger sig Herman Hesse i vägen hela tiden. Och tänk att Hesses ”Glaspärlespelet” har jag fortfarande inte läst. Den står på min kom-ihåg-lista ”Boktips” i mobilen och har säkert gjort det ett eller annat år. Nån gång ska det väl bli av. Men det jag egentligen skulle blogga om nu är ett riktigt glaspärlespel.

DSC6952_ed
(Här finns en glaspärla för mycket, den som ligger på kanten hör inte till spelet och är av senare datum.)

Det här spelet fanns hos mina farföräldrar. När vi barn var med på middag där tillsammans med föräldrarna hörde det till att efteråt sitta på golvet och plocka med dom vackra glaspärlorna i Farmors glaspärlespel. Vi fick lova att vara försiktiga och vara rädda om pärlorna. Jag antar att vi ibland också spelade spelet, men annars handlade det mest om att dela upp glaspärlorna och jämföra vem som fått vackrast pärlor och sånt. Enkla nöjen kanske…men det fanns inte så mycket att roa sig med hos farföräldrarna.

En annan sak vi gjorde på dom stillsamma (tråkiga) middagarna hos farföräldrarna var att titta i Dorés bibel på dom ofta hemska bilderna över drunkande människor i syndafloden m.m. (se bild i ett annat inlägg, länk nedan). Ytterligare nåt vi roade oss med var att stå på balkongen och räkna vagnarna i godståget som drog förbi eller – åh, jag skäms – spotta på dom som gick på trottoaren ett par våningar nedanför balkongen. Dom väluppfostrade små flickorna – jo, pyttsan! Inne i vardagsrummet satt föräldrarna med ”di gamle” och märkte inte vad vi höll på med. Nån gång kanske vi släppte en vattenfylld ballong från balkongen? Eller var det bara en tanke? Minns inte om vi verkligen vågade göra det.

Mer om andra typer av spel – Fortuna, Fia m.m. – kan du läsa på min andra blogg, inlägget Roligt utan tv?
Bilden på Syndafloden från Dorés bilder finns i inlägget Allt lefvande förgås. En bild till av Doré finns med i Ljus i november.

Oj, vilken DN!

Frukosten tog tid i dag. Det fanns ovanligt mycket värdefullt att läsa i DN i dag. Tack, tack! DN tog upp två ämnen som intresserar mig mycket: om läsande och om hjärnan (just med avseende på läsförståelse och liknande).  Väldigt intressant!  Den ena spännande artikeln efter den andra. Läs DN i dag! Jag bryr mig inte om att länka till alla artiklarna – du får leta själv. Men du kan ju börja med Wolodarskis här.

Om läsande har jag skrivit en hel del i bloggen då och då. Jag läser mycket och har stort nöje – eller ska man säga utbyte – av det. Att stimulera barn av i dag att läsa mer tror jag är viktigt. Mina egna pojkar är läsande personer. Bra det. Hoppas lilla barnbarnet – snart 6 år – också ska bli det. Ett av mina inlägg om läsande har du här.

Lena Anderssons artikel om statistik i dagens DN var också intressant – länk här. Men som vanligt gillar hon att använda många ”främmande ord”. Diskurs är populärt och även aggregerad. Ja ja, lite dumt kan jag tycka: hon skulle nå fler (om hon nu vill det) om hon formulerade sig lite enklare. Jag minns nu förresten hur jag satt på ett möte på mitt jobb för nu ganska många år sen och hörde olika personer använda ordet implementera. Det var poppis då. Varje gång nån sa ordet la dom också till ytterligare ett par ord för att visa vad dom menade med ordet. Dumt! Jag prickade för varje gång nån sa det. Nu minns jag inte hur många gånger  det blev. Men hå hå ja ja…det tillkrånglade är det fina. Liksom. Eller va?

 

Där barn sover

Vid frukosten i dag satt jag och läste i senaste numret av Tidningen Vi. Länge blir jag sittande och tittar på ansiktet av en 9-årig pojke från Liberia. Han har varit barnsoldat, han vågar inte säga sitt namn och nu går han i en skola i Elfenbenskusten. Vilket ansikte! Och vilket uttryck i ögonen…

Det är en fotograf som heter James Mollison som tagit fotografier av barn och barns sovplatser runt om i världen. Väldigt berörande bilder och förstås enorma skillnader mellan under vilka förhållanden barnen lever. Här finns också t.ex. Indira från Nepal som är sju år men har jobbat i ett stenbrott sedan hon var tre. Hur är det möjligt? tänker jag. En treåring!
Du kan titta på barnen och sovplatserna här.

Hjärnan på spel

Vi var på Akademibokhandeln i dag och hörde presentationer av två böcker som rör hjärnan, barns lärande, användandet av digital teknik och digitala spel, inte minst spelberoendet.

Hugo Lagercrantz, barnläkare, har skrivit boken ”Hjärnbrus”. Jag har inte skaffat boken men funderar på att göra det. Lagercrantz berättade om viktiga forskningsrön om små barns hjärnor i jämförelse med vuxnas och om barns lärande. Jag ska bara nämna några saker av det han sa som fastnade särskilt i min hjärna. Han betonade mycket starkt vikten av att tala mycket med barnet redan från början och att läsa högt för det för att barnet ska utvecklas på bästa sätt, utveckla sitt språk, sitt tänkande m.m. Den kontakten och kommunikationen mellan vuxen och barn kan aldrig nånsin ersättas av att låta barnet titta på tv eller spela spel på datorn eller surfplattan. Stressade föräldrar som kommer hem från jobbet efter att ha hämtat barnet på dagis och väljer att parkera barnet framför tv:n för att själv ha tid att kolla sin mail, facebook och sånt och sen göra middag missar nåt som är väldigt viktigt för barnets utveckling: att en vuxen talar med barnet, att barnet är i centrum för en vuxens uppmärksamhet, samspelet barn-vuxen.

En annan sak som jag fäste mig vid är att det finns forskning som visar att det man läst på papper eller i en bok kommer man ihåg längre än det man läst på datorskärmen eller på sin läsplatta/surfplatta. Lagercrantz talade sig verkligen varm för läsandet av böcker och för att skriva med penna på papper. Läsplattor som ofta delas ut i skolorna numera ska användas som ett hjälpmedel, sa han, inte genomgående för läsande och skrivande. Barn med t.ex. olika typer av funktionsnedsättningar, adhd och liknande kan ha svårt att lära sig att forma bokstäver. Då kan dom börja med att träna att skriva på dator/läsplatta och så blir dom glada när dom kan få fram bokstäver. Sen är det dags att gå över till papper och penna. Så Lagercrantz är inte alls motståndare till den digitala tekniken, det gäller bara att använda den på rätt sätt.

Sen kom Sven Rollenhagen, socionom med inriktning på just datorspelsberoende, och berättade om spel och om vilka faror det finns. Han har skrivit en bok med titeln ”Datorspelsberoende”. Inte heller i fråga om datorspelandet är det bara svart eller vitt. Man kan utveckla vissa talanger genom digitala spel också. Men det är viktigt att föräldrarna styr och verkligen ser till att barnen inte spelar sånt som är alltför avancerat – och alltför våldsamt – för deras ålder. Det finns nåt som heter PEGI, Pan European Game Information, där vuxna kan läsa om spel och titta vad som är bra för en viss ålder och vad inte (länk nedan). Det bör föräldrar och andra som har hand om barn rätta sig efter, sa Rollenhagen. Han talade också om risken för depressioner och social fobi hos dom som sitter inne och spelar timme in och timme ut.

Lagercrantz talade också om hur barn som spelar spel tappar i empati. Att slåss med nån på datorn ger förstås inte samma erfarenheter som att brottas med nån ute på gården eller lekplatsen. Man kan inte känna hur hårt ett slag är bara genom att slåss på datorn. Därmed förstås inte sagt att man ska uppmana barn att slåss på lekplatsen… Men visst är det så att folk numera inte verkar förstå hur verkligen livsfarligt det kan vara för en person som ligger på marken att bli sparkad i huvet. Man har sett scenen i hur många filmer som helst och i filmen kan personen ofta efteråt resa sig, borsta av sig lite och gå iväg. Likadant är det troligen i datorspelen.

Hm, ja det har blivit mycket om hjärnan dessa dagar. Igår kväll var vi på Folkkulturcentrum i Hjorthagen som ordnade boksläpp av ”Hjärnan, flocken och ensamheten” av Gunilla Ladberg. Den köpte vi och det ska bli roligt att läsa den. Gunilla Ladberg, fil.dr i pedagogik, har skrivit många böcker. På senare år har hon intresserat sig för hjärnan. Hon är duktig på att skriva om forskningsresultat på ett bra populärvetenskapligt sätt, och hon levandegör beskrivningarna av forskningsrön med erfarenheter ur sitt eget liv. Jag kan skriva mer om det här när jag läst boken. Kanske. Om jag nu minns det. Fast boken är ju på papper så chansen finns.

Oj, nu blev det så där långt igen. Är väl ”addicted to” min blogg kanske.  Bloggberoende. Men det får allt bli några länkar här också:
Lång artikel på engelska (förstås) i Scientific American om det här med att läsa på surfplatta jämfört med på papper: ”The Reading Brain in the Digital Age: The Science of Paper versus Screens” här.
PEGI, bl.a. om rekommendationer av spel för olika åldrar, klassificering och åldersmärkning m.m.  här.
Mer om Gunilla Ladberg och hennes bok ”Hjärnan, flocken och ensamheten” här.
Lena Andersson hade förresten en artikel i DN i dag om vikten av lugn och ordning i klassrummet och om att ansvaret för att lära sig faktiskt också ligger på eleven. Det är inte bara lärarens ansvar att kunskaperna går in i hjärnan på eleven… Men visst är det fortfarande viktigt med en lärare som kan sitt ämne och som kan entusiasmera eleverna och förklara på ett bra sätt det som dom inte förstår. Artikeln i DN här.

Vikten av olydnad

Artikel i dag i DN om folkmordens psykologi. En utgångspunkt är folkmorden i Rwanda,  några böcker om folkmordet och om vad i samhälleliga och mänskliga processer som kan resultera i folkmord. Kanske är det inga nyheter som förs fram här, men jag tycker artikeln var intressant läsning.

”Ju rigidare ett samhälle är desto större är risken. Med färre accepterade livsstilar, livsåskådningar och politiska uppfattningar ökar risken för nedvärdering av andra människor” står det bl.a. och jag tänker på Sverigedemokraterna och dom värderingar som det partiet står för. Där är det ju svensk livsstil som gäller, svensk kultur, svenska värden osv. Apropå det finns en artikel i SvD om svenskheten och om att uppfattningen att svenskar är blonda och blåögda var nåt som skapades på 1800-talet av bl.a. Carl Larsson och Anders Zorn. Intressant artikel det också. Länk nedan.

Men åter till artikeln om folkmord och om vad som kan få människor att begå onda handlingar. Män som fått order om att delta i folkmordet i Rwanda – och också gjort det – talar  i en bok med intervjuer om att det ”handlar om gemenskap, om tillfredsställelse i att göra ett jobb väl och om rädsla att frysas ut, men också om blind lydnad”. Freds- och konfliktforskaren Theogene Bangwanubusa menar enligt artikeln att ”mönstret av lydnad var detsamma i Rwanda som i Tyskland före andra världskriget. Barn fostrades i familjen till absolut underkastelse och kunde bli ivägkörda från hemmet om de var olydiga.
Om olydnad inte existerar som ett alternativ i ens tankevärld är motståndskraften mot illegitima order från myndigheter eller andra ledare utraderad.”

Intressant. Och jag tänker på hur barn ”uppfostras” (gillar inte ens ordet) och på hur viktigt det är att föräldrar och andra som finns kring barnet låter barnet utvecklas utan att kuschas och ”tämjas” för att bli lydigt, ordentligt, städat och alltid göra som föräldrarna vill. För några år sen verkade det populärt med råd från s.k supernannies om att man skulle använda skamvrå eller skampall eller sånt igen – även bland svenska föräldrar. Hur det är i dag vet jag inte. Jag hoppas det är borta helt. Nåja, stor fråga det där. Det gäller förstås att hitta en balans. Lärare t.ex. ska självklart kunna stoppa en elev som busar och bråkar så i klassrummet att han eller hon förstör för andra elever.

På sidan Längre texter (se flik ovan) finns en pdf-fil med rubriken ”Emotionell utveckling viktigare än att lyda mamma och pappa” som jag skrivit med utgångspunkt från boken ”Parenting for a peaceful world” av Robin Grille, australiensisk psykolog och psykoterapeut. Han för fram tanken att alla världens föräldrar och alla människor som överhuvudtaget har med barn att göra skulle kunna medverka till att göra hela världen till en fredligare plats genom att behandla barnen så att deras emotionella utveckling främjas istället för att tvinga dom till lydnad på olika sätt. Hm…här far tankarna iväg igen och jag kommer att tänka på det malaysiska par som nyligen dömdes till fängelse för att dom under sin tid som anställda vid malaysiska ambassaden i Sverige misshandlat sina barn. Synd om barnen men bra med domen, tycker jag. Kanske kan det leda till eftertanke i Malaysien och på sikt leda till bättre villkor för malaysiska barn som växer upp där.

Jag håller förresten på med Knausgårds ”Min kamp” 6, sista delen i serien, och har just läst ett långt avsnitt om Hitler. Jag visste ju att det fanns med i boken och har nog känt lite bävan inför att läsa det. Kändes liksom otrevligt att Knausgård ville syssla med Hitler så där. Och kanske kände jag viss oro för att det skulle finnas nåt nazianstruket i skrivningarna eller att läsningen skulle leda till ett tyck-synd-om och nån sorts förståelse för Hitler – och därmed ett uns av förlåtelse kanske. Men så var det inte. Avsnittet handlar om Hitlers uppväxt och ungdom, alltså innan han kom in i politiken. Vilket svårt liv han hade! Och hur udda och asocial han verkade redan som ung. Hård uppfostran fick han genom en far som mästrade honom och ville betvinga honom i val av skola m.m. och hans mor var allvarlig och ledsen. Det är väldigt ingående och detaljerat och med många citat ur ”Mein Kampf”. Och jag vet betydligt mer om Hitler nu än innan, men nån förlåtelse är det inte tal om.

Ytterligare en aspekt som tas upp i artikeln om folkmorden är den mänskliga hjärnan och att människor ofta rättar sina åsikter efter sitt handlande istället för tvärtom. ”Det vi gjort bedömer vår hjärna som ett riktigt handlande. Kort sagt: om vi får i uppgift att göra något som går emot vår moral så är chansen betydligt större att vi ändrar vår moral med uppgiften än att vi följer vår moral och låter bli. Nio av tio av Hatzfelds i informanter hatade inte tutsier innan massakrerna började men de dödade ändå.
Först efter att vi behandlat andra människor illa börjar vi att se ner på dem – som ett rättfärdigande – och det som innan upplevdes som fel känns nu rätt.”

Jean Hatzfeld är författare till boken ”Machete season. The killers in Rwanda speak”.

Oj, det blev långt det här. Länkar till artiklarna kommer nu:

DN ”Så ser sanningen ut om folkmordets mekanismer” här.
SvD ”Blåögt blonda feberdrömmar” här.