Trädet

Kunde inte låta bli. Det är så vackert. Och snön fortsätter att falla och yra förbi utanför fönstret. Alla tycker säkert inte om vädret, särskilt inte om man fått strömlöst hemma eller om man måste ge sig ut på vägarna.
Hos mig väcker utsikten minnen från när jag var liten. Såna här dagar – och alldeles särskilt om det blåste hårt eller stormade – älskade jag som barn. Runt tomten på Borgmästargården i Söderhamn, där vi bodde, löpte ett staket med horisontell överliggare. När snöstormen drog in över stan balanserade vi så långt vi kunde på staketet och lät oss under skratt och skrik vräkas ner i snödrivorna. (Som vanligt: klicka på bilden, för klarare bild och vitare snö).

En liten brungrå gubbe

I köpcentret slår jag mig ner på en bänk för att vänta på K som är inne i en av affärerna. Där jag sitter är det som en stor hall med mycket högt i tak. Människor rör sig fram och tillbaka mellan ICA på ena sidan och Coop på den andra. Jag spanar efter den lilla gubben som brukar vara där men ser honom inte nånstans. En gammal ganska kortväxt magerlagd man, alltid klädd i brungrå udda kavaj, mörka byxor och med en brungrå keps på huvudet. Hela gubben är liksom brungrå, ansiktet också. Han har som ett mörkt och mycket bekymrat drag över ögonen,  och han ser inte ut att ha det särskilt väl ställt i livet.

Varje sommar brukar jag se honom i köpcentret, ibland inne i Söderhamn också. Han är en av stans gamla original. Jag har aldrig sett honom vara i sällskap med nån eller tala med nån. I köpcentret brukar han förekomma vid tidningsdisken utanför Coop och ibland utanför kaféet. Kanske spelar han på Lotto eller nåt. Men nu – varför är han borta? Är han sjuk? Är han död?

Så får jag syn på honom till slut på en stol borta vid utgången till den stora parkeringsplatsen. Där är han ju, den lilla brungrå gubben! Jag märker att jag sitter där och ler stort för mig själv, och kanske folk tittar på mig och undrar. Men det bryr jag mig inte om: gubben finns kvar! Han strävar på med sitt liv precis som vi alla måste göra. Innan K kommer ut ur affären har gubben rest sig från stolen och gått ut. Troligen har han suttit där och spanat efter bussen som han ska åka tillbaks in till stan med. Köpcentret ligger en bit utanför centrum.

Det här var förra sommaren. Jag minns så väl det där tillfället och hur glad jag blev – till min egen förvåning – när jag fick syn på gubben igen. Men den här sommaren såg jag honom inte en enda gång. Varje gång vi var och handlade i köpcentret spanade jag – men förgäves. Det kändes lite vemodigt. Är gubben borta?

Ibland har jag tänkt att när den här lilla gubben var ung på 1950-talet stod han och kysstes med sin flickvän bakom en hög vedstapel vid den gamla teatern inne i stan. Det finns en viss likhet med en ung kille som fanns då, men det behöver ju inte alls vara han. Dom brukade ses där i alla fall, en ung kille med liten mustasch och en flicka med blont hår. En av dom kom alltid först och så efter ett tag den andra. I skydd av vedstaplarna kysstes dom av bara den. Mina systrar och jag som bodde i närheten brukade smygtitta på dom. När dom var färdiga med kyssandet skildes dom åt på samma sätt som dom kommit: den ena gick först, den andra väntade en stund och gick sen åt ett annat håll.

På gamla bilder från 40-talets Stockholm ser man ibland ved staplad utanför hyreshusen. Om vedstaplarna där kärleksparet gömde sig var kvar efter beredskapen under kriget eller om dom ändå låg där för att teatern eldades med ved vet jag inte.

Ja, så där kan tankarna gå och minnena röra sig. Och vem vet, nästa sommar när jag kommer att handla i köpcentret lite då och då kanske jag får se den lilla brungrå gubben igen. Jag kommer i varje fall att titta efter honom.