Ta påven i örat

Ja nu blev det så där igen. Jag går på stan för att göra en del ärenden och så får jag en melodi i skallen. Den här gången en gammal sjömansvisa där den enda strof jag kan utantill lyder så här:
Från Engeland te Skottland där seglade en brigg
å ruttna va dess master å trasiga dess rigg,
för koss i jesse namn
Va dä går långsamt fram,
vi hurra för den resan när vi kom te Köpenhamn!

Hur dom kunde komma till Köpenhamn på den rutten förtäljer inte historien.
Och varför började jag sjunga på den visan då (förstås bara inne i huvet så folk inte ska tro jag är tokig)? Jo, jag gick förbi Odenplan och tittade in på bygget för Citybanan och konstaterade att inte mycket verkar ha hänt sen jag senast tittade på det ett par dar före jul. Det ser inte ut att gå undan direkt. Har dom haft långledigt tro?

Apropå ”jesse namn” kom jag också att tänka på påven. Han har tydligen gjort bort sig genom att säga att det är ok att slå barn bara man gör det ”på rätt sätt”. Vid en audiens i onsdags talade påven ”om en man som berättade för honom att han ibland måste slå sina barn, men aldrig i ansiktet eftersom han inte ville förnedra dem. ‘Den mannen har sinne för heder. Han måste straffa och han gör det på rätt sätt’, sade påven.”

Kanske kan man tycka att det där är en obetydlig händelse, och det är det förstås i jämförelse med en massa andra händelser i världen senaste dagarna. Samtidigt ska man komma ihåg vilket stort inflytande påven och katolska kyrkan har. Nog finns det anledning att ta påven i örat. Troligen fick påven själv dalj som liten, och några egna barn har han ju inte (vad jag vet) så han har väl inte haft anledning att läsa på om hur man tar hand om barn. Han borde läsa Robin Grilles bok om hur barn behandlats genom tiderna och om nya rön om hur man kan skapa en bra uppväxtmiljö för barn. En artikel om Robin Grilles bok kan du läsa på sidan Längre texter, se flik ovan. Om påven och hans syn på barnaga kan du läsa hos svt här.

Vikten av olydnad

Artikel i dag i DN om folkmordens psykologi. En utgångspunkt är folkmorden i Rwanda,  några böcker om folkmordet och om vad i samhälleliga och mänskliga processer som kan resultera i folkmord. Kanske är det inga nyheter som förs fram här, men jag tycker artikeln var intressant läsning.

”Ju rigidare ett samhälle är desto större är risken. Med färre accepterade livsstilar, livsåskådningar och politiska uppfattningar ökar risken för nedvärdering av andra människor” står det bl.a. och jag tänker på Sverigedemokraterna och dom värderingar som det partiet står för. Där är det ju svensk livsstil som gäller, svensk kultur, svenska värden osv. Apropå det finns en artikel i SvD om svenskheten och om att uppfattningen att svenskar är blonda och blåögda var nåt som skapades på 1800-talet av bl.a. Carl Larsson och Anders Zorn. Intressant artikel det också. Länk nedan.

Men åter till artikeln om folkmord och om vad som kan få människor att begå onda handlingar. Män som fått order om att delta i folkmordet i Rwanda – och också gjort det – talar  i en bok med intervjuer om att det ”handlar om gemenskap, om tillfredsställelse i att göra ett jobb väl och om rädsla att frysas ut, men också om blind lydnad”. Freds- och konfliktforskaren Theogene Bangwanubusa menar enligt artikeln att ”mönstret av lydnad var detsamma i Rwanda som i Tyskland före andra världskriget. Barn fostrades i familjen till absolut underkastelse och kunde bli ivägkörda från hemmet om de var olydiga.
Om olydnad inte existerar som ett alternativ i ens tankevärld är motståndskraften mot illegitima order från myndigheter eller andra ledare utraderad.”

Intressant. Och jag tänker på hur barn ”uppfostras” (gillar inte ens ordet) och på hur viktigt det är att föräldrar och andra som finns kring barnet låter barnet utvecklas utan att kuschas och ”tämjas” för att bli lydigt, ordentligt, städat och alltid göra som föräldrarna vill. För några år sen verkade det populärt med råd från s.k supernannies om att man skulle använda skamvrå eller skampall eller sånt igen – även bland svenska föräldrar. Hur det är i dag vet jag inte. Jag hoppas det är borta helt. Nåja, stor fråga det där. Det gäller förstås att hitta en balans. Lärare t.ex. ska självklart kunna stoppa en elev som busar och bråkar så i klassrummet att han eller hon förstör för andra elever.

På sidan Längre texter (se flik ovan) finns en pdf-fil med rubriken ”Emotionell utveckling viktigare än att lyda mamma och pappa” som jag skrivit med utgångspunkt från boken ”Parenting for a peaceful world” av Robin Grille, australiensisk psykolog och psykoterapeut. Han för fram tanken att alla världens föräldrar och alla människor som överhuvudtaget har med barn att göra skulle kunna medverka till att göra hela världen till en fredligare plats genom att behandla barnen så att deras emotionella utveckling främjas istället för att tvinga dom till lydnad på olika sätt. Hm…här far tankarna iväg igen och jag kommer att tänka på det malaysiska par som nyligen dömdes till fängelse för att dom under sin tid som anställda vid malaysiska ambassaden i Sverige misshandlat sina barn. Synd om barnen men bra med domen, tycker jag. Kanske kan det leda till eftertanke i Malaysien och på sikt leda till bättre villkor för malaysiska barn som växer upp där.

Jag håller förresten på med Knausgårds ”Min kamp” 6, sista delen i serien, och har just läst ett långt avsnitt om Hitler. Jag visste ju att det fanns med i boken och har nog känt lite bävan inför att läsa det. Kändes liksom otrevligt att Knausgård ville syssla med Hitler så där. Och kanske kände jag viss oro för att det skulle finnas nåt nazianstruket i skrivningarna eller att läsningen skulle leda till ett tyck-synd-om och nån sorts förståelse för Hitler – och därmed ett uns av förlåtelse kanske. Men så var det inte. Avsnittet handlar om Hitlers uppväxt och ungdom, alltså innan han kom in i politiken. Vilket svårt liv han hade! Och hur udda och asocial han verkade redan som ung. Hård uppfostran fick han genom en far som mästrade honom och ville betvinga honom i val av skola m.m. och hans mor var allvarlig och ledsen. Det är väldigt ingående och detaljerat och med många citat ur ”Mein Kampf”. Och jag vet betydligt mer om Hitler nu än innan, men nån förlåtelse är det inte tal om.

Ytterligare en aspekt som tas upp i artikeln om folkmorden är den mänskliga hjärnan och att människor ofta rättar sina åsikter efter sitt handlande istället för tvärtom. ”Det vi gjort bedömer vår hjärna som ett riktigt handlande. Kort sagt: om vi får i uppgift att göra något som går emot vår moral så är chansen betydligt större att vi ändrar vår moral med uppgiften än att vi följer vår moral och låter bli. Nio av tio av Hatzfelds i informanter hatade inte tutsier innan massakrerna började men de dödade ändå.
Först efter att vi behandlat andra människor illa börjar vi att se ner på dem – som ett rättfärdigande – och det som innan upplevdes som fel känns nu rätt.”

Jean Hatzfeld är författare till boken ”Machete season. The killers in Rwanda speak”.

Oj, det blev långt det här. Länkar till artiklarna kommer nu:

DN ”Så ser sanningen ut om folkmordets mekanismer” här.
SvD ”Blåögt blonda feberdrömmar” här.

Viktiga böcker

Via bloggen Pressylta Redux (tack för det! länk nedan) hittar jag en artikelserie i The Guardian där olika författare/skribenter skriver om böcker som haft stor inverkan på dom, förändrat deras tänkesätt eller t.o.m. förändrat deras liv: serien ”A book that changed me”(länk nedan). Det sätter förstås igång min skalle.

Böcker jag minns, böcker som betytt mycket för mig – ja, det är klart, det finns det många exempel på. Men att hitta en bok som mer bokstavligt förändrat mig, påverkat mig så jag i alla fall delvis blivit en annan än den jag var innan jag läste boken – vad skulle det vara? Hm…tänka tänka tänka. Kan jag hitta nån sån skönlitterär bok? Måste nog fundera mer på det. Lättare är att komma på påverkan från böcker om relationer, om barn och barns uppväxtförhållanden genom tiderna, böcker om religion, naturvetenskap och psykologi.

Vad gäller barn kan du läsa en artikel som ligger på sidan Längre texter. Den bok artikeln handlar om (Robin Grille, ”Parenting for a peaceful world”) har fått mig att inse vilken enorm betydelse attitydförändringar hos föräldrar – och alla som har hand om barn – världen över skulle kunna ha på mänsklighetens och jordens framtid. Vilken jättestor potential till förbättringar som finns där: på lång sikt skulle det kunna leda till slut på krig och konflikter världen över och lyckligare människor. Det låter förstås som en utopi men ändå: vill vi så kan vi! Och jag skrev ”på lång sikt”. Robin Grilles bok var något av en ”eye-opener” för mig. Helt klart en viktig bok.

Religionen då? Ja, Richard Dawkins förstås, ”The God Illusion” och kanske också Christopher Hitchens ”God is not great”. Fast i och för sig, så värst religiös var jag ju inte innan jag läste dom böckerna heller – har väl under livets gång gått från tvivlare till inte troende. Tanken att världen skulle vara bättre om man kunde sudda bort alla religioner har jag nog haft länge. Nåja, jag ska inte ge mig in närmare på det. Den som vill kan söka på religion i bloggen (sökruta upptill till höger) så kommer det fram Bertrand Russells tekanna, lite om påven och en hel del annat tänkvärt (tycker jag förstås!).

Psykologi och relationer har jag läst en hel del om. Där har vi Harriet Goldhor Lerners kloka böcker och Tommy Hellsten m.fl. En annan färskare bok som handlar om psykologi och som jag lärde mig en hel del av är ”Tänka snabbt och långsamt” av Daniel Kahneman. Den var nog en ”eye-opener” också, faktiskt. En viktig bok.

Ingen av dom böcker som tas upp i The Guardians artikelserie har jag läst. Tänk om jag skulle göra det? Hur omvälvande skulle det vara, tro? Jag skulle väl ”bli en annan” flera gånger om…ha ha! –  Och förresten, vad tycker du som läser det här: har du några tips på nån ”livsavgörande läsning”, nåt som jag absolut inte borde missa?

Men vad har jag egentligen gett mig in på här? Det här inlägget kan nog bli väldigt mycket längre – boktips på boktips på boktips – om jag inte aktar mig. Kommer jag på nåt av typen roman som påverkat mig mycket återkommer jag en annan gång, men annars verkar det bäst att sluta ”här och nu” som dom säger på tv. Bara länkarna först:

Bloggen Pressylta Redux här.
The Guardian, serien A book that changed me, här.

Stänga dörren

Kommer ut sent för en liten promenad den här grå grå dagen. I vintermörkret på väg över bron möter jag Stänga-dörren-tanten. Det är länge sen jag såg henne, och i minnet far jag nu nästan 35 år tillbaka i tiden.

Hon ordnade sagostund för småbarn, och vi gick dit. Mammor (det var mest dom man såg ute med barn på den tiden, bara nån enstaka pappa) kunde lämna sitt barn där en stund och passa på att göra nåt ärende eller så kunde man vänta i rummet utanför. Med stängd dörr.

”Inte stänga, inte stänga”, bad min lilla kille. Allra helst ville han ha mig med i rummet. Men det fick man inte. Jag skulle sitta utanför. Med stängd dörr. Jag försökte förhandla med tanten om att åtminstone få ha dörren på glänt så att han kunde se mig sitta där i rummet utanför. Vi gick aldrig dit mer. Vi läste sagor hemma istället.

Detta var flera år innan Anna Wahlgrens ”Barnaboken” kom ut (första gången var 1983), men …hm…jag tycker tänkandet – inställningen hos Stänga-dörren-tanten – liknar Wahlgrens, i varje fall som jag uppfattat den. Nu skulle jag förstås kunna ge mig in på en utläggning här om vad jag tycker om Wahlgrens åsikter och om hennes råd till föräldrar om hur man ska ”uppfostra” barn, få dom att sova i eget rum osv. Men lite grann känns det som att slå på nån som redan ligger (efter boken ”Felicia försvann”) så jag avstår från det. Fast i och för sig ser jag på Wahlgrens hemsida att hon får en hel del stöd och uppmuntran av föräldrar som anser sig ha haft nytta av ”Barnaboken”. Riktigt slagen till slant är hon väl inte, kanske.

I en kommentar hos necesse est har jag skrivit vad jag tycker om det här när ett vuxet barn skriver av sig ”sin sanning” om sin mamma eller pappa. Du hittar kommentaren här. Om jag ska läsa Felicia Feldts bok vet jag inte. Det finns ju så mycket annat jag vill läsa.

Och annars? Ja, mörkt som sagt, mörkt och grått och ganska motigt. Oxveckor kallas visst den här tiden.

Sluta slå barn! (2)

En italiensk pappa, som turistade i Stockholm med sin familj, örfilade upp sin 12-årige son på gatan i Gamla stan. Vittnen till händelsen kallade på polis och mannen greps. Nu har han fått utreseförbud och rättslig prövning väntar. Bra, tycker jag.

Det är förstås en riktig kulturkrock. I Italien som i många andra länder är det inte olagligt att slå barn. Tvärtom anser tydligen många att det inte bara är lagligt utan också att det behövs i barnuppfostran. Händelsen i Gamla stan kan kanske bidra till debatt i dessa länder om hur bra eller dåligt det är att slå sina barn. Eller också tycker dom bara vi är konstiga häruppe i Nord.

Har inte sett om DN eller SvD skrivit om det här så det får bli länk till Aftonbladet här. Den som kan italienska (inte jag) kan läsa i en italiensk tidning här. Citatet i rubriken betyder (tror jag):  ”Det var bara en tillrättavisning”.

Uppdatering 7 sept: DN skriver om förhandlingen i tingsrätten här.
Uppdatering 13 sept: Tingsrättens dom, läs här.

Sker detta 2011?!

I dag blev det morgonilska vid frukosten igen. Såg du artikeln i SvD om hur barn far illa på barnhem – i dag, nu!?

Personalen använder poängsystem för belöningar och bestraffningar – precis som man inte ska göra, och dom behandlar inte barnen med respekt. Barnen far illa. SvD skriver:

”Den som har misskött sig så pass att poängen är slut kan förbjudas att träffa sin familj eller att ringa hem, isoleras från övriga i gruppen eller få utegångsförbud. – – – En majoritet av HVB-hemmen [hem för vård eller boende] tvingar barnen att skriva på ett kontrakt. Utöver poängsystemet godkänner barnen att personalen slumpmässigt får ta drogtester, genomsöka deras rum när de inte är där, öppna deras post, beslagta mobiltelefonen och på vissa hem radera telefonnummer till anhöriga och kompisar. Tillgången till telefon och internet och tid med kompisar är begränsad.”

Om det gäller lite äldre barn kan jag förstå att man kan behöva kolla om dom använder droger eller ej men allt det andra? För mig låter det här hemskt. Varför sker detta? Varför har man inte utbildad personal på HVB-hemmen? Var finns respekten för barnet?

Barn är människor. Dom har mänskliga rättigheter!

”Jag är skakad över barnens berättelser. De är stämplade redan innan de kommit dit och bemöts inte som individer”, säger barnombudsman Fredrik Malmberg. BO har på regeringens uppdrag gjort en utredning bl.a. om barnens ekonomi, om socialtjänstens bemötande och hur dom bemöts både i fosterhem och på HVB-hem, skriver SvD.

Jag har skrivit om synen på barn och det här med att använda belöningar och bestraffningar (skamvrå, time out och sånt) tidigare i bloggen. Då har det främst handlat om mindre barn. På HVB-hemmen finns efter vad jag förstår lite äldre barn. Men i alla fall… jag vill tipsa om en lång artikel om det här som jag skrivit baserad på en bok av den australiensiske psykologen och terapeuten Robin Grille. Boken heter ”Parenting for a peaceful world”. Den handlar inte specifikt om barnhemsbarn utan om barn överhuvudtaget, om synen på barn och uppfostran – genom tiderna och nu. Jag har länk till artikeln med på sidan Längre texter. Men du får länk direkt här också till en pdf:  Emotionell utveckling viktigare än att lyda mamma och pappa.

Artikeln i SvD som gjorde mig så arg och upprörd hittar du här.

Australienresa och om barn

Nu testar jag att ha en separat sida där jag lägger länkar till några längre texter eller artiklar om olika ämnen. Jag lägger inte in texterna i sin helhet utan som pdf:er som man får klicka på om man vill läsa. Funkar det inte bra med det här tar jag bara bort det.

I dag var det premiär för denna nya sida i bloggen och jag la ut länk till pdf:er på två längre texter:
1) en berättelse om en vildmarksresa i allra nordligaste Australien, Cape York
2) en text baserad på en bok av Robin Grille om barn, barnuppfostran, barndom, barns liv från antiken till nu.

Pdf:erna hittar du på sidan Längre texter. Det kommer kanske nåt mer endera dan, vi får se.