Magnolia 2018

Javisst, lite magnoliaspaning ska jag förstås ha den här våren också. Några dagar med riktig sommarvärme har plötsligt fått fart på den stora magnolian bakom Skansen-butiken. Det verkar vara samma typ av magnolia som man kunde se på tv-utsändningen från ett kylslaget och regnigt Lundagård den 1 maj när studentsångarna hälsade våren. Är det praktmagnolia det här, tro? Antar det.

På Wikipedia står det att magnoliorna är ett mycket gammalt släkte som fanns redan innan det fanns bin. ”Blommorna utvecklades därför för att pollineras av skalbaggar. Man har funnit fossila lämningar av Magnolia acuminata som är 20 miljoner år gamla” skriver man i Wikipedia. Och så att släktet uppkallats efter Pierre Magnol, botaniker i Montpellier i Frankrike som levde 1638-1715.

”Magnolia” var också titeln på en mycket bra film som gick för vid det här laget rätt många år sen. Den kom i USA 1999 ser jag. Manus och regi Paul Thomas Anderson. I filmen gjorde Tom Cruise en minnesvärd rolltolkning. ”Kruse” är inte nån av mina favoriter. Tilltror honom inte om så där väldigt mycket skådespelarbegåvning. Eller beror det mest på att han spelar i såna där alltmer ”schabloniga” filmer som ”Mission impossible – 4, 5, 6”??? Nåja, i ”Magnolia” var han i alla fall bra. Och så var det flera andra bra skådespelare med som Julianne Moore och Philip Seymour Hoffman.

På gång + lite gammalt

Några enstaka krokus hittade jag igår på den sluttning nedanför Timmermansordens hus som brukar vara blå av scilla när våren hunnit lite längre. Även scillan är faktiskt på gång här som synes. Förra året hade det kommit betydligt längre i början av april. Titta här.

Timmermansordens hus är en riktigt stilig borgliknande byggnad som har något hemlighetsfullt över sig – något förborgat. Och nu när jag var där och letade krokus och andra vårtecken funderade jag förstås över vad man håller på med därinne. Så det blev till att googla när jag kom hem. ”Den kristna religionen är grunden för Ordens verksamhet med mottot ”Gudsfruktan och människokärlek”. Orden bedriver en omfattande social hjälpverksamhet både externt och internt med hjälp av fonder, donationer och insamlade medel. Hjälpverksamheten är och förblir en av Timmermansordens viktigaste uppgifter. Utdelade bidrag uppgår f.n. årligen till drygt 5 miljoner kr och under åren 1980-2010 utdelades totalt bidrag till ett värde av ca 90 miljoner kr.” Så står det på Timmermansordens hemsida. Ordensbyggnaden påbörjades 1914 men bygget försenades under första världskriget och huset invigdes inte förrän 1923.

I det här området såg det tidigare mycket annorlunda ut. Här nedanför låg för länge sen det s.k. Träsket, en grund insjö som sedan genom landhöjning och igenfyllningar så småningom blev allt mindre och till slut mer eller mindre torrlagd. Sen växte en kåkbebyggelse upp här. Hittade den här bilden på Stockholmskällan.Så här skriver man om bilden på Stockholmskällan: ”Fotografiet är från 1909. I förgrunden syns en kåkbebyggelse som hade snabbt växt upp på det tidigare träskområdet. Liknande kåkstäder fanns även på andra obebyggda platser i staden. Bostadsbristen var enorm. Stockholms befolkning ökade från ca 250 000 till ca 320 000 personer under 1800-talets sista decennium. Till vänster på fotot syns det nya stora skolpalatset Norra Real på Roslagsgatan, som stod färdigt 1891. Vanadislundens vattenreservoar kan anas bakom de nybyggda hyreskasernerna.”
Uppgifter om fotot: Fotograf Heimer, Oscar (1858-1927). Skapad 1909. Objekt-ID Fotonummer E29466.
Klicka för större bild!

Våren?

I dag tog jag en blöt och klafsig promenad i Vasaparken och vidare in på Sabbatsbergsområdet. Där hittade jag mina första snödroppar. Javisst är det förutsägbart att blogga om vårtecken så här… Men så får det vara. Och mer lär det bli. Kanske nån krokus snart vågar visa sig på mina krokusställen? Längre fram blir det Observatoriekullens blå sluttning där scillan brer ut sig. Ännu längre fram magnolian. Favoriter i repris.

I hänryckningens tid

Pingstdagen i Stockholm. Molnigt och lite mörkt, men med skön luft. För min del passar det just nu rätt bra att kunna jobba hemma en del istället för att gå ut i ett lockande solsken; jag har ju mycket att göra med nya boken, ”En flicka som heter Anna” (se Arundobloggen, länk i högerspalten). En liten pingstpromenad i grannskapet fick det bli i alla fall och några mobilbilder. Jag började med att gå och kolla ”Sabbaths syrener” inne på Sabbatsbergsområdet. Sen en sväng till den del av Vasaparken som vetter mot St Eriksplan. Här finns stora praktfulla buskar av rhododendron.

Och i Vasaparken var dansen igång. Trevligt. Riktigt vad det var för sorts dans dom fick lära sig vet jag inte. Kanske var det nåt sydamerikanskt? Men lagom hänryckta verkade dom vara. Komplettering samma dag:
Hemma igen efter min lilla pingstpromenad bland rhododendron och dansande människor i Vasaparken läser jag senaste nytt om terrorattentatet i London igår kväll. Kontrasterna blir så hjärtskärande skarpa mellan här och där. Stackars människor, stackars alla som drabbats. Oskyldiga igen. Död och lidande igen mitt i storstan. Med en bil den här gången, igen. Och med knivar.

Det är helt förfärligt. Hur ska vi få stopp på terrorhandlingar av det här slaget? Vad kan vi göra? När ska det vända? Full säkerhet går naturligtvis aldrig att få. Men säkerligen finns det mycket myndigheterna kan göra för att försvåra för terrorister och för att förhindra att personer blir radikaliserade. Några konkreta förslag på lösningar har jag inte. Det här är mest en djup och ledsen suck över det som hände i London igår kväll.

Scilla 11 april -17

Kall dag, vinterjackan åkte på igen. Blå himmel och sol fick man spana förgäves efter, i alla fall när jag var ute. På Observatoriekullens sluttningar hukade scillan och kröp ihop i isvindarna, men det fick bli en bild i alla fall.  Är det tradition så är det. Fast att jag inte klarat det varje år ser jag – till min förtrytelse. Förra året missade jag, hur det nu kom sig. Och det gäller ju att passa på; det kan vara fort över. ”Underbart är kort…”