Jodå, så här blommande är det dessa sena augustidagar på Odenplan. Hjälper förstås till att minska intrycket av stenöken. Tittar tillbaka på ett inlägg om Odenplan tidigt i september 2015 – Ökenvandring i Vasastan.
Odenplan 24 augusti
blommor
Näckrosor
Näckrosor i Royal Botanic Gardens Victoria i Melbourne. Bilden är från februari 2020, strax innan vi åkte hem till Sverige igen där pandemin precis kommit igång. Suck! Oklart när vi kan åka till Melbourne igen, men nån gång går det ju.
Underbart är kort
Ja, det gäller att passa på medan det pågår. ”Underbart är kort, alldeles för kort…” som Povel Ramel sjöng.
Dom här praktfulla buskarna finns på Djurgården och fotograferas flitigt av förbipasserande fotgängare (ha ha! där fick jag till fyra ord på f). Fast även en och annan cyklist stannar till, liksom dom som kommer farande på elsparkcykel, förstås, detta i dag så populära färdmedel i Stockholm. Själv tog jag mig dit med buss och apostlahästar enkom för att fotografera prakten.
Det finns mer i samma område än buskagen jag förevigat ovan. Man kan riktigt vältra sig i rhododendron (fast nog helst inte bokstavligen), frossa i färger och former och gotta sig så mycket man bara kan tills man nästan får rhododendronsvimma och bara vill lägga sig ner på gräsmattan och blunda.
En annan plats för den som vill frossa i rhododendron är rhododendrondalen i Bergianska trädgården. Passa på, gå ut och njut. Underbart är kort.
Magnolia 2019
Traditionsenlig magnoliaspaning våren 2019. Bilderna kommer från det praktfulla trädet bakom Skansenbutiken, en gammal favorit. Kanske kommer det ytterligare nån magnolia nån annanstans ifrån senare. Vi får se.
Scilla-spaningen har jag missat den här våren. Observatoriekullens blå sluttning, som brukar få vara med, blev diskad i år: för många skador i gräset.
Gröna fingrar?
I dag gav jag mig på bokhyllan i köket där en massa kokböcker och en del andra böcker trängts i många år. Nu skulle det bli andra bullar. Stadsmissionen får ett besök endera dan och en kasse böcker. Har som vanligt svårt att slänga böcker, även kokböcker.
Fastnar för en gammal goding som dock inte handlar om mat, utan om växter. Blomsterboken kom ut 1953, och sisådär tjugo år senare fick jag den av min mamma. Men nån fena på krukväxter blev jag aldrig, och den här boken har nog mest stått och samlat damm. Men jag tycker den ser så härligt 50-talsaktig ut.
Se på den här hemmafrun (gissar jag) med sitt välondulerade blonda hår, sina rödlackerade naglar och sin välstrukna blekblå broderade blus, knäppt ända upp. Se hur ömt hon vårdar sig om en vackert röd cyklamen och om andra för mig okända växter i den praktiska blomlådan! Och hur vänt hon ler… Nedan en av bilderna i boken.
”Odling av rumsväxter har tidigare för många varit en hobby men nu blivit en nödvändighet. Nutidens rumsinteriörer och inredningar fordrar grönska och liv, vilket endast de levande växterna kan ge”, slås fast i bokens inledning.
Jajamen, så var det tydligen på 50-talet. Här hemma i nådens år 2019 finns ett par krukor risiga pelargonier, som jag hoppas lever upp framåt våren, och en porslinsblomma som jag ärvt efter min pappa. Porslinsblomman är nog en tålig sort för den ser ut att må bra fast så värst omvårdad blir den inte. Men ett fång vackra tulpaner har jag, och dom vårdar jag så gott jag kan.
(Klicka för större bilder).
En blomma till Anna
9 december, en alldeles särskild dag. I min släkt är vi många som heter Anna och har namnsdag i dag. Inte för att vi i min familj firar namnsdagar särskilt mycket, det är mer frågan om att uppmärksamma dagen lite extra.
En anmoder är min morfars mor som hette Anna Härdelin innan hon gifte sig med Karl Hjelmström. Kanske är det hon som gett upphov till alla Annor i släkten.
Det finns en hel bok om denna anmoder: ”En flicka som heter Anna” (Arundo, 2017).
Drygt 300 000 svenska kvinnor heter Anna. Det är Sveriges vanligaste tilltalsnamn, läser jag i DN i dag här.
Så Grattis alla som heter Anna – kända som okända – med denna ros från St Kilda Botanical Garden strax utanför Melbourne. Vill du se blomman riktigt maffigt stor kan du klicka på bilden. Arundos julklappstips kan du titta på här.
Magnolia 2018
Javisst, lite magnoliaspaning ska jag förstås ha den här våren också. Några dagar med riktig sommarvärme har plötsligt fått fart på den stora magnolian bakom Skansen-butiken. Det verkar vara samma typ av magnolia som man kunde se på tv-utsändningen från ett kylslaget och regnigt Lundagård den 1 maj när studentsångarna hälsade våren. Är det praktmagnolia det här, tro? Antar det.
På Wikipedia står det att magnoliorna är ett mycket gammalt släkte som fanns redan innan det fanns bin. ”Blommorna utvecklades därför för att pollineras av skalbaggar. Man har funnit fossila lämningar av Magnolia acuminata som är 20 miljoner år gamla” skriver man i Wikipedia. Och så att släktet uppkallats efter Pierre Magnol, botaniker i Montpellier i Frankrike som levde 1638-1715.
”Magnolia” var också titeln på en mycket bra film som gick för vid det här laget rätt många år sen. Den kom i USA 1999 ser jag. Manus och regi Paul Thomas Anderson. I filmen gjorde Tom Cruise en minnesvärd rolltolkning. ”Kruse” är inte nån av mina favoriter. Tilltror honom inte om så där väldigt mycket skådespelarbegåvning. Eller beror det mest på att han spelar i såna där alltmer ”schabloniga” filmer som ”Mission impossible – 4, 5, 6”??? Nåja, i ”Magnolia” var han i alla fall bra. Och så var det flera andra bra skådespelare med som Julianne Moore och Philip Seymour Hoffman.
Nu så!
Nedanför Timmermansordens hus i dag. Ja, vårtecken börjar det ju bli gott om nu. ”Min” vanliga blå sluttning vid Observatoriekullen hade inte kommit så långt än. Så jag håller till godo med den här sluttningen. Om Timmermansorden skrev jag i inlägget ”På gång + lite gammalt” här.
På gång + lite gammalt
Några enstaka krokus hittade jag igår på den sluttning nedanför Timmermansordens hus som brukar vara blå av scilla när våren hunnit lite längre. Även scillan är faktiskt på gång här som synes. Förra året hade det kommit betydligt längre i början av april. Titta här.
Timmermansordens hus är en riktigt stilig borgliknande byggnad som har något hemlighetsfullt över sig – något förborgat. Och nu när jag var där och letade krokus och andra vårtecken funderade jag förstås över vad man håller på med därinne. Så det blev till att googla när jag kom hem. ”Den kristna religionen är grunden för Ordens verksamhet med mottot ”Gudsfruktan och människokärlek”. Orden bedriver en omfattande social hjälpverksamhet både externt och internt med hjälp av fonder, donationer och insamlade medel. Hjälpverksamheten är och förblir en av Timmermansordens viktigaste uppgifter. Utdelade bidrag uppgår f.n. årligen till drygt 5 miljoner kr och under åren 1980-2010 utdelades totalt bidrag till ett värde av ca 90 miljoner kr.” Så står det på Timmermansordens hemsida. Ordensbyggnaden påbörjades 1914 men bygget försenades under första världskriget och huset invigdes inte förrän 1923.
I det här området såg det tidigare mycket annorlunda ut. Här nedanför låg för länge sen det s.k. Träsket, en grund insjö som sedan genom landhöjning och igenfyllningar så småningom blev allt mindre och till slut mer eller mindre torrlagd. Sen växte en kåkbebyggelse upp här. Hittade den här bilden på Stockholmskällan.
Så här skriver man om bilden på Stockholmskällan: ”Fotografiet är från 1909. I förgrunden syns en kåkbebyggelse som hade snabbt växt upp på det tidigare träskområdet. Liknande kåkstäder fanns även på andra obebyggda platser i staden. Bostadsbristen var enorm. Stockholms befolkning ökade från ca 250 000 till ca 320 000 personer under 1800-talets sista decennium. Till vänster på fotot syns det nya stora skolpalatset Norra Real på Roslagsgatan, som stod färdigt 1891. Vanadislundens vattenreservoar kan anas bakom de nybyggda hyreskasernerna.”
Uppgifter om fotot: Fotograf Heimer, Oscar (1858-1927). Skapad 1909. Objekt-ID Fotonummer E29466.
Klicka för större bild!
Våren?
I dag tog jag en blöt och klafsig promenad i Vasaparken och vidare in på Sabbatsbergsområdet. Där hittade jag mina första snödroppar. Javisst är det förutsägbart att blogga om vårtecken så här… Men så får det vara. Och mer lär det bli. Kanske nån krokus snart vågar visa sig på mina krokusställen? Längre fram blir det Observatoriekullens blå sluttning där scillan brer ut sig. Ännu längre fram magnolian. Favoriter i repris.
Gabrielles blogg 