Usch!

Jag brukar inte blogga så mycket om svensk politik. Fast min stora avsky för det främlingsfientliga SD har förstås synts här då och då. Det är en skam att partiet har så stort stöd i landet. Mest bland män.

Usch! Bort! Ut!

Nu närmar sig valet. Affischer sitter uppe på stan. Såg en häromdan med bild på en självgod Kristersson och texten ”Vår sida är överens. Nu får vi ordning på Sverige”. Usch! Faktum är att jag är orolig för hur det ska gå i valet. Jag vill inte ha ”K:s sida vid makten” (eller kan det t.o.m. bli ”Å:s sida”…) med allt vad det innebär. Partier som inte alls förstår allvaret med den globala uppvärmningen, vill satsa på kärnkraft, är främlingsfientliga och t.o.m. har ett förflutet i nazism, vill screena barn för ADHD, språktesta 2-åringar osv.

Kriminaliteten och att få stopp på skjutningarna anser många vara den viktigaste frågan i det svenska valet. Jadå, det är viktigt, men hur kan egentligen någon fråga vara viktigare än den globala uppvärmningen och att få till stånd åtgärder som bromsar den? Att förhållandena är sådana att människor kan leva på jorden är väl ändå en oerhört viktig utgångspunkt för all politik. Suck!

Här ett par artiklar som kan vara intressanta att läsa om du inte redan gjort det:
”Högerflockens tävlan i inhumana utspel är hemsk att bevittna”, Sven-Erik Liedman i DN här.
”Politikernas engagemang för klimatet har ersatts av pliktskyldiga markeringar”, Johan Rockström och Anders Wijkman i DN här.

Efter det kan du läsa Ola Larsmos artikel apropå attentatet mot Salman Rushdie, också i DN här. Jag har inte läst Rushdies bok ”Satansverserna”, men jag ska nog skaffa den nu. Kan passa bra när jag är klar med dom två jag håller på med: Stephen Frys ”Mythos” och Patrick Modianos ”Villa Triste” (på franska). Se där, då kom det ett par boktips till.

Komplettering 22 augusti: Ja, jag måste lägga till lite som visar vad Kristersson är för en person. Det här minns du kanske? DN om Hédi Fried och träffen med Kristersson 2018 här. Paul Hansen, som tog bilderna, har bekräftat att han hörde det löfte Kristersson gav Hédi Fried om att aldrig någonsin gå med på samröre med SD. Vilken svikare!

Fransksurr

”Jag hade en gång en båt…. ”
Två kvinnor och en man för länge sen, så länge sen. Mannen vid årorna är Guy de Maupassant, fransk författare, som levde 1850 till 1893. Damerna i aktern är inte lika kända men för fullständighetens skull: Mme Straus i vitt och Mme Lippman i svart (vill du veta mer om damerna: titta på Wikipedia på fr., länk nedan). Bilden är från 1889.

Guy de Maupassant var min pappas favoritförfattare. Jag tror han hade alla hans verk på franska. Och i hög ålder läste han Maupassant. Själv var jag duktig i franska som ung. Efter studenten pluggade jag språket en höst på Institut de Touraine i Tours. Blev väldigt mycket frankofil. Men successivt under alla år som gått har jag glömt väldigt mycket. Tyvärr. Min franska har vittrat iväg nånstans eftersom jag inte hållit den igång.

Men minsann, här pågår ett experiment. Ska jag kunna väcka min gamla skalle och hitta franska därinne nånstans? Jag försöker, bl.a. med hjälp av Guy de Maupassant. Har läst en novellsamling av honom nu med hjälp av en lätthanterlig ordbok på min Ipad. Funkar fint. Lämplig sysselsättning under karantänen. Och när jag är ute och promenerar i snösörjan har jag dom senaste dagarna märkt att jag talar lite tyst på franska för mig själv innanför andningsskyddet.

Guy de Maupassant var produktiv. Han gav ut sex romaner och ett mycket stort antal noveller och hade framgång med sitt författande. Han var vän med Gustave Flaubert som t.o.m. undervisade honom i skrivande. Flaubert grälade på honom ibland och sa ungefär så här: ”Alldeles för många kvinnor, alldeles för mycket rodd, all den där träningen! Du föddes för att skriva!” Maupassant var seglare, ägnade sig åt utomhussport som rodd m.m. Och han ägnade sig åt kvinnor – älskarinnor och prostituerade. Han var nog sexmissbrukare. Redan som ung fick han syfilis som så många andra den där tiden. Förfärlig sjukdom som man ju inte kunde behandla på den tiden, långt innan penicillinet kom.

Det mesta Maupassant skrev gjorde han under bara tio år, 1880-1890. Sen blev han allt sämre, fick kramper och hallucinationer och började se så dåligt att han inte kunde skriva. Han måste ha lidit väldigt, och han försökte ta livet av sig. Han blev alltmer påverkad mentalt, och det slutade med att han togs in på sinnessjukhus. Han dog där bara 43 år gammal. Usch ett sånt hemskt slut han fick, stackars Maupassant!

Men en fantastisk författare var han, verkligen en novellernas mästare. Jag håller med min pappa.
Bilden ovan tog jag från den franska Wikipediasidan här.

Tidsresa

Jag har alltid läst mycket, och nu den här tiden med mycket vara-hemma-vistelse blir det ännu mer. Har just läst en bok av Klas Östergren och funderar på att sätta igång med ”Renegater”, hans senaste, om ett tag. Nu har jag läst ”I en skog av sumak”, en roman om några skolungdomar i Stockholm på 70-talet. Dom är inne mot slutet av sin skoltid. Kenneth heter huvudpersonen och berättelsen sker i jag-form. Det är mycket tidsanda i skildringen. Och en hel del igenkännande även om bokens Kenneth är yngre än jag var på tidigt 70-tal.

En ny kille har just börjat i klassen, en kille som är annorlunda på flera sätt. Beter sig annorlunda, klär sig annorlunda. Är lite av en gåta. På en buss på väg hem till förorten från city råkar Kenneth höra en tjej i klassen i samtal med sin mamma säga ”Jag tycker om Buddhas eldspredikan”, något som hon hört om från den här nya killen, som hon är fascinerad av. Han hade inför hela klassen talat om Buddha. Flickans mamma tittar smått imponerad på sin dotter.

Flickan ser inte att Kenneth är med på bussen. Han tycker det är lite pinsamt och dumt att hon sa så där. Han går t.o.m. av en hållplats tidigare för att inte riskera att stöta ihop med henne och göra henne generad. Sen står det:
”Samtidigt blev jag på ett märkligt sätt medveten om att jag en dag skulle kunna ändra mig, få en annan uppfattning, mindre dömande, kanske rentav positiv, både till spridandet av informationen i sig men även till sådana exempel på skamlöshet eller åtminstone ”inlåning av tankegods” som hon gjort sig skyldig till. Det behövde inte nödvändigtvis tyda på osjälvständighet eller brist på fantasi. Det kunde lika gärna vittna om den styrka som finns i öppenhet och uppriktigt intresse. Ett bland många uttryck för tillgivenhet.”

Så där skriver han, Klas Östergren. Och jag tycker om det. Vilken bra författare han är när man kan smaka på stycken och ord som det här! ”I en skog av sumak” kom 2017. Så där är det genom hela boken: Kenneth funderar över det som händer och han funderar över sig själv och andra, det är antydningar, det knappt gripbara, känslor, blickar, vad man sagt, vad man inte sa, vad man kanske kunnat göra annorlunda, hur man förändras.

Ett citat av Paul McCartney inleder boken:
”And if I say I really knew you well
what would your answer be.
If you were here today.”

Roth igen

2016 gjorde man film på Philip Roths bok ”Indignation” från 2008. Jag har just läst boken, läst om faktiskt. Hade ett vagt minne av att jag nog redan läst den och märkte snart att jag kände igen medan jag läste. Men det gjorde inget. Läsa om Roth långsamt kan vara en njutning. Tycker fortfarande det är en miss att han inte fick Nobelpriset i litteratur. En stor författare. ”Indignation” är en väldigt bra bok. Den handlar om Marcus Messner, en ung kille från en judisk familj, och det som händer honom när han går på college.

I en från filmen välkänd scen blir Messner inkallad till Dekanus och får kritik för sitt beteende i några sammanhang. Själv anser han att han inte gjort nåt fel och känner sig orättvist anklagad. Han vägrar också att finna sig i saker vid skolan som går mot hans övertygelser och som han anser inte ingår i hans skyldighet som studerande. Detta trots att det hade varit klokare att stå ut och ”spela med”. Som att delta vid dom regelbundna kristna sammankomsterna i kapellet. Messner citerar stycken ur Bertrand Russells ”Why I am not a Christian” för Dekanen vilket inte gör saken bättre direkt.

Jag kan gott förstå Messners upprördhet när han anklagas för nåt han absolut inte gjort och hans ovilja att foga sig. Själv känner jag mig ju smått provocerad bara jag ser skylten ”Gående hänvisas till andra sidan” på trottoaren. Jag går väl för fasiken var jag vill! Hm… barnsligt kanske.

Och så tänker jag på morgonsamlingarna när jag gick i läroverket i Söderhamn på 1960-talet. Oftast med religiöst inslag. Tror t.o.m. att dom där 10-15 minuterna varje morgon gick under namnet ”Morgonbön”.

Varje dag klockan 7.55-8.10 var det nog, direkt före dagens första lektion. Dom som bodde utanför stan och kom in med buss eller så slapp vara med om denna gudliga start av dagen.

Det ”fanns inte på kartan” då att protestera mot obligatorisk närvaro vid Morgonbönen. Vi satt väl där och tänkte på annat. Och på den tiden var jag inte heller lika klart uttalat emot allt vad religion hette. Men jag hörde till det fåtal bland mina jämnåriga som valde bort konfirmationen.
Apropå Russell kommer jag att tänka på hans text om den himmelska tekannan och på damen som hade en tekanna som handväska – rolig idé. Bloggade om det för många år sen här.

Philip Roth har jag nämnt nån gång tidigare, i inlägget ”Om skrivande” här. I en kommentar under det inlägget finns ett entimmes program om Roth. Intressant.

Bilden: Utsikt mot läroverket. Foto: Sigvard Gustavsson 1956. Dibis SES00282. Klicka på bilden om du vill se den lite större.

Fängelseön

Det var här han satt fängslad, Edmond Dantès, en av min barndoms hjältar. En annan av mina hjältar var Robin Hood, men han var säkerligen aldrig på den här ön; han höll sig nog i Sherwoodskogen i England.

Bilden visar Château d´If, en gammal fästning på en ö en bit utanför Marseille. Fästningen byggdes på 1500-talet och kom aldrig att användas i strid. Däremot användes den som fängelse. Jag har inte varit där, men nyss hittade jag det här vykortet bland mina högar av gamla papper.

Så då får den gamla franska fängelseön vara med på bloggen som ett totalt inaktuellt inslag. På nåt sätt lite skönt att bara vända sig bort från dagens elände och hot med Covid-19, förfärliga islamistiska attentat i Frankrike, jordbävning i Grekland, det stundande presidentvalet i USA m.m. och istället skriva om Edmond Dantès. I boken ”Greven av Monte Christo” (av Alexandre Dumas d.ä.) kastas Dantès helt oskyldig i en fängelsehåla i denna hemska gamla fästning. Han satt där länge. 14 år tror jag.

Men samtidigt ledde vistelsen till ett helt nytt skede i hans liv genom att han efter flera år lyckades komma i kontakt med en annan fånge, Abbé Faria, som kände till en enorm skatt på den lilla ön Monte Cristo.

En mörk natt lyckades Dantès rymma (hur berättar jag inte – läs boken!) och ta sig till Monte Cristo. Därmed blev han snuskigt förmögen. Sen ägnade han sig åt att hämnas på dom som sett till att han hamnat i fängelse. Inte särskilt sympatiskt. Finare att förlåta. Men det tyckte inte Edmond.
Bild på Edmond under flykten från ön finns i inlägget Om läsande och omläsning här.

”Väggen”

Livet ändrar sig plötsligt totalt, ingenting är som förr. Ingen hjälp finns att få. Hon är helt skild från familj och alla hon känner, och dom som bor i närheten är döda. Hon har tak över huvudet men är ensam ute i ett berg- och skogslandskap. Hon måste klara sig själv där hon är.

Det är i mycket korta drag vad boken ”Väggen” av Marlen Haushofer handlar om. Boken kom ut för första gången på 1960-talet men har på senare år fått ett uppsving och kommit ut i nytryck/nyöversättning. Marlen Haushofer föddes i Österrike 1920 och dog 1970, bara 49 år gammal.

Jag nosade lite på boken innan jag läste den. Hos mig finns ofta ett motstånd mot sånt som är inne, sånt som alla talar om. Jag blir misstänksam, vill inte dras med i nån ”hype”. Blir också irriterad av att klumpas ihop med andra utan att jag bett om det eller ser nåt skäl till det (typ en gammal reklamslogan som ”Svenskarna och deras Cirkelkaffe”). En barnslig oppositionslusta, kanske. Men visst, jag kan ju bli nyfiken också och nyligen skaffade jag därför ”Väggen”.

Det är en bok om ensamhet, utsatthet och om att klara sig själv utan alla dom bekvämligheter som man normalt har tillgång till. Det är också en bok om kärlek – och om sorg. Inga människor finns där hon är men hon har några djur i sin närhet. Hennes samhörighet med och kärlek till djuren djupnar allt mer under berättelsens gång. Boken handlar även om tid, tiden som går långsammare. När kvinnans klocka stannat finner hon på andra sätt att hålla koll på dagens timmar.

Jag blev berörd av läsningen, fick tårar i ögonen av vissa stycken. Här finns många vackra naturskildringar. Jag vill inte säga så mycket mer om boken. Läs den, om du inte gjort det.

Doris Lessing har sagt om boken: ”The Wall is a wonderful novel. It is not often that you can say only a woman could have written this book, but women in particular will understand the heroine’s loving devotion to the details of making a keeping life, every day felt as a victory against everything that would like to undermine and destroy. It is as absorbing as Robinson Crusoe.”

Hm… det där får mig att fundera över skillnaden mellan vad en kvinna kan få ut av en bok och vad en man kan få ut av den. Och över varför en sån skillnad kan finnas. Om det är som Lessing skriver, innebär det då att yngre män, män som vuxit in i den nya mansrollen (pappaledighet, delad vård av barn och hem m.m.) skulle uppfatta boken på ett annat sätt än män av en lite äldre generation? Intressant fråga tycker jag. Har lagt boken till K och hoppas han läser den, liksom att våra söner gör det.
Och så undrar jag om jag borde läsa Robinson Crusoe nu. Har aldrig läst den.

Inspirerande om skrivande

En gammal tant med allvarligt blekt ansikte, vitt hår i hög knut uppe på huvudet, svartklädd – fotograferad vid sitt skrivbord. Nåt gammaldags, stelt och vördnadsbjudande över denna gamla dam. En av Sveriges mest framgångsrika och välkända författare: Selma Lagerlöf.

Och visst har jag läst berättelser eller böcker skrivna av Selma Lagerlöf eller som barn lyssnat på högläsning – ofta var det Mamma eller min morfar som läste. ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” lästes för oss, minns jag, där vi låg i våra sängar i barnkammaren på Borgmästargården i Söderhamn. Jag minns brottstycken av den. Och så ”Kejsaren av Portugallien”, ”Herr Arnes penningar” m.fl. Orden ”Varför slipar de så långa knivar på Branehög?” får mig fortfarande att rysa.

Men ”Gösta Berlings saga”, Selmas först utgivna bok – hur var det med den? Läste jag den nånsin som barn eller fick jag den läst för mig? Jag minns inte faktiskt. Jag vet ju i grova drag vad den handlar om och förstås hur inledningen lyder. Nu tänker jag att jag borde nog läsa hela boken. Inspirationen och nyfikenheten på boken kommer från Anna-Karin Palms biografi om Selma Lagerlöf, ”Jag vill sätta världen i rörelse”. Håller just på med den.

Det är en tjock bok men lättläst, oupphörligen intressant om hur en ung kvinna utvecklades till författare, om hur hon jobbade sig fram från lärarinna på en skola i Landskrona till att kunna försörja sig på sitt skrivande och bli en berömd författare, välkänd och älskad både i Sverige och många andra länder.

Hon ville skriva, det var det hon ville. Att leva ett på den tiden ”normalt kvinnoliv” –  gifta sig, bilda familj, underordna sig en man – lockade henne inte. Men vänskap och kärlek hade hon ändå i sitt liv. Anna-Karin Palm berättar om Selmas många nära vänner och om hennes kärleksrelationer med kvinnor som Sofie Elkan.

Jag inser att jag tidigare nog bara sett foton på Selma Lagerlöf som gammal och vithårig. Men hon var förstås ung en gång hon med, och nu har jag googlat runt och tittat på foton från olika skeden av hennes liv. Och boken är så fängslande att jag ser fram emot att få gå och lägga mig på kvällen och läsa vidare i sängen. Men så är jag ju också intresserad av skönlitterärt skrivande. När jag är klar med biografin får jag väl ge mig på Gösta Berling.

Indianer och vita

Lekte du sånt när du var barn? Det gjorde vi under nån period. Vi gjorde pilbågar (kanske var det grenar av rönn vi använde?) och sköt på tallarna. Och så byggde vi oss en ”tipi” ute i skogen, av långa störar och med trasmattor och andra skynken som tältduk. Men om några vita var med i leken kommer jag inte ihåg. Vi nöjde oss nog med indianerna. Några indianböcker minns jag som ”Skinnstrumpa”, ”Hjortfot”, ”Den siste mohikanen” om Chingachgook, Uncas och dom andra.

Funderar på indianer – native americans – efter att ha läst boken ”Dagar utan slut” av Sebastian Barry. Irländsk författare som skrivit om två unga vita mäns liv omkring 1800-talets mitt i Amerika. Den ena, invandrad från Irland, den andre född i Amerika. Dom tar sig fram ur elände och fattigdom och försöker skapa sig ett drägligt liv, åtminstone få ihop till mat för dagen. Dom skriver på för det militära också, och är inblandade i strider mot indianer, och dom deltar som soldater i inbördeskriget (på rätt sida, dvs mot slaveriet).

”Dagar utan slut” är en fängslande berättelse. Stilen eller sättet att berätta är verkligen annorlunda mot dom två Julian Barnes-böcker jag just läst (se Boktips 10 juni -20). ”Dagar utan slut” är en jagberättelse och skriven på talspråk, får man väl säga. (t.ex. ‘dom’ istället för ‘de’, som ju jag gör också här i bloggen, och ‘nån’ i stället för ‘någon’).  Livfullt, ganska spännande och många fina och ibland lite överraskande naturskildringar och en del djärva metaforer. Intressant läsning. Det är nästan nåt lite rart och kärleksfullt över berättelsen även om den handlar om en hel del våldsamheter, tycker jag. Kanske lite av en naiv ton. Och så fick boken mig att börja tänka på indianer, ursprungsamerikanerna.

På en språksida står det: ”Ordet indian håller i svenskan på att förändras från ett accepterat ord till ett ord som kan uppfattas som stötande. Ordet är ursprungligen skapat av kolonisatörer och är inte en benämning som de människor som kallats indianer valt själva.
Som allmän benämning för olika folk eller enskilda personer kan man i stället tala om ursprungsamerikaner eller urfolksamerikaner (jämför det vanliga engelska uttrycket native americans). Även andra former förekommer, som amerikansk urbefolkning, urfolk på den amerikanska kontinenten, infödda amerikaner osv.”(länk nedan).

Jag hade aldrig nån längtan till USA, men så for jag dit ändå för nu många år sen när min man skulle dit i jobbet och vi i familjen kunde följa med. Till Santa Barbara i Kalifornien. Där fanns en hel del spanska- eller mexikanska inslag i arkitektur, namn på vägar m.m. som El Camino Real. Kyrkan, The Mission, såg mexikansk ut osv.

Men påminnelser om urbefolkningen fanns också, t.ex. indianska ortsnamn. Ojai ligger inte långt från Santa Barbara. Namnet lär ha sitt ursprung i Chumash-ordet ‘Awha’y som betyder måne. Det var oerhört hett i Ojai när vi var där, drygt 40 grader tror jag. Bokhandeln, ett antikvariat, i Ojai minns jag. När affären var stängd hade man lagt ut böcker på några bord utanför. Ville man köpa en bok var det bara att ta den och sen kasta in pengarna över ett plank intill.

Den där första gången i USA tänkte jag mycket på hur ursprungsbefolkningen i Nordamerika tvingats lämna ifrån sig landet till dom vita kolonisatörerna som drog in där, det kändes som ett stulet land. Och visst, jag vet: det finns ju fler såna ”stulna länder”, Australien och Nya Zeeland t.ex. Nånstans under det där besöket i USA skaffade jag en tjock bok med titeln ”Bury my heart at Wounded Knee”, dock inte i Ojai. Jag har bara bläddrat i boken, inte läst den. Men nu, efter ”Dagar utan slut”, tänkte jag läsa lite mer i den. Fast det är väl nedslående läsning antar jag.

”Wounded Knee” var namnet på en bäck nånstans i South Dakota och där i närheten hade indianer samlats för att genomföra en andedans. Myndigheterna blev rädda för oroligheter och militär tillkallades. Kavalleriet slog till. Det här var i december 1890. Närmare 300 indianer dog, mest kvinnor och barn.

Språksidan jag citerade ur har du här.

Boktips

Nu har jag läst tre böcker av den brittiske författaren Julian Barnes. Jag började med ”Flauberts papegoja”, som var välskriven, fantasifull och samtidigt rätt speciell. Har inte läst nån sån bok som den tidigare, och den gjorde mig förtjust över författarens frihet att göra precis som han vill. Jag skrev om boken här.

Nu har jag också läst ”The only story” och ”The sense of an ending”. Jag valde att läsa böckerna på engelska eftersom det stod i en recension av den svenska utgåvan av ”The only story” att det var en del missar i översättningen, eller i varje fall en del okänsligheter. Skribenten tyckte man hellre skulle välja originalspråket. Barnes skriver en i stort sett lättläst engelska och när jag stöter på ord jag inte förstår riktigt (även om sammanhanget ofta visar vad förf menar) så slår jag upp ordet i mobilen. Enklare än att bläddra i ett lexikon.

På det sättet läste jag förra vintern/våren den mycket tjocka boken på engelska om ”Leonardo da Vinci”. Jag låg på min vita soffa och läste med mobilen lätt tillgänglig bredvid. Trevligt minne. Jag blev nästan lite förälskad i Leonardo. Inlägget om Leonardo da Vinci och om boken om honom har du här.

I alla fall är jag riktigt glad över att ha hittat en ”ny författare”= en jag inte kände till tidigare. Tycker om alla tre böckerna. ”The only story” och ”The sense of an ending” är lite lika varandra på så sätt att det handlar om en man i 60-årsåldern, som ser tillbaka på sitt liv och funderar över kärlek, närhet till andra, människor som haft betydelse för honom i hans liv.

Jag tycker om Barnes sätt att skriva. Där finns så mycket inlevelse i hur författaren berättar om människor som betytt något för huvudpersonens/berättarens liv. Han skriver om kärlek och vänskap, om hur hans huvudpersoner – Paul i den ena boken, Tony i den andra – ser på det som hänt och händer. Det är inkännande om relationer, mycket känsla, även humor och en hel del vemod – funderingar över livet i dess olika skeden.

Vad vet vi egentligen om andra? Vad kommer vi ihåg – och är det sant eller inte? Var det verkligen så? Överraskningar kan komma när man ser tillbaka och försöker minnas vad som hände, vad man själv gjorde osv. Vad betyder dom val vi gjort i livet? Borde vi, skulle vi, kanske ha valt på ett annat sätt? Eller om det ibland inte ens varit medvetna val utan att man istället bara låtit livet löpa på, hängt med och tagit det som kommer. Lite som att sitta i en båt och låta den driva med vågorna. Och kanske missa chanser, möjligheter som kommer i ens väg. Sånt funderar han på, Paul i ”The only story” och Tony i ”The sense of an ending”. Lätt att bli berörd av handlingen, stämningen och tankarna i dessa böcker.

Under coronatiden hör jag ju till dom som inte ska vara ute och träffa en massa folk. Jag hinner med en hel del läsning – på balkongen i solen, ute i nån vacker park, som jag cyklat till, eller halvliggande i min vita soffa. Fröjdefullt!

Boktips – om Söderhamn

I min andra blogg Arundo skriver jag om ditt och datt som framför allt rör Hälsingland, min gamla hemstad Söderhamn och skärgården.

Tänkte bara tipsa här om en nyutkommen bok ”En vandring genom Söderhamns historia” av Lars Nylander. På Arundo har jag skrivit ett långt inlägg om boken här.