Pölsa på påsken

Nej, det hör väl knappast till mattraditionerna i påsktid. Men jag har ägnat mig åt pölsa på annat sätt. Här en smakbit:

”Ja, fortsatte hon, det fanns otaliga pölsor utöver avabäckspölsan, och de var alla märkvärdigare och mera sammansatta.”
Och så beskriver kvinnan olika pölsor från byarna runtomkring i Västerbotten – lillåbergspölsan, raggsjöpölsan, pölsan i Åmträsk… Hon avslutar med:
”Men över alla andra pölsor stod pölsan i Lillsjöliden, Ellens pölsa i Lillsjöliden. Det var inte bara en byapölsa utan en ensam människas pölsa. Den var ojämförlig. Hade man en gång smakat den, då var allting annat endast och allenast ersättningspölsor och nödfallspölsor.”

Dom frågar efter receptet. ”Ett sådant recept vore inte möjligt  – – – det finns en gräns för vad bokstäver kan säga. Men, tillfogade hon, jag vill inte var den som klagar. Vi får alla vara nöjda och tillfreds med den pölsa som bliver oss given.”

Vilket härligt stycke litteratur det här är! Stycket jag fastnat för är en bit längre förstås, det här var bara en smakbit. Säkert vet många av er vilken bok jag citerar ur. Den blev omtalad när den kom 2002. I min bokhylla har den stått länge, men jag har inte läst den förrän nu under påsken: ”Pölsan” av Torgny Lindgren.

Det är ett underbart fabulerande i boken och den är skriven på ett vackert rikt språk. Här finns intressanta personteckningar och så alla dessa stämningsfulla västerbottniska ortsnamn. En del mer eller mindre äckliga ingredienser i pölsorna får man sig också till livs. Att alltihop är norrländskt så det förslår gör inte det hela sämre, tycker denna norrlänning. Och så handlar boken om skrivande, om vad som är sanning och dikt. En riktigt härlig bok.

Ett jävla solsken

Nej, jag kände inte till henne tidigare utom att jag snappat att någon nyligen skrivit en bok med ovanstående titel som handlade om nån journalist för länge sen. Mycket mer än så visste jag inte. Nu vet jag mer. Har just läst ut Fatima Bremmers bok ”Ett jävla solsken : En biografi om Ester Blenda Nordström”. Fatima Bremmer fick Augustpriset 2017 i fackboksklassen för boken. Mycket välförtjänt!

Ester Blenda Nordström vid ratten. 1920.

Ester Blenda Nordström ville leva sitt liv som hon själv ville och inte rätta sig efter några normer. Och hon ville inte låta sig stoppas av att hon var kvinna, trots att det förstås på den tiden var betydligt svårare än  dag  för kvinnor att ta sig fram på olika sätt. Som journalist och författare var hon verkligen en pionjär. Hon bröt ny mark vad hon än gjorde och gav sig på det mest fantastiska saker under sina resor runt om i världen. Hon blev känd över en natt 1914 när hon wallraffade som piga på en gård i Sörmland och skrev artiklar om det i SvD. Då var hon 23 år. Men hon gjorde så mycket mycket mer. Det är märkligt hur mycket hon hann med under sitt liv. Wallraffandet som piga, rädda människor från att hungra ihjäl i några byar Finland under inbördeskriget, jobba som lärarinna bland samer, köra hundsläde i Kamtjatka, lifta livsfarligt med godståg i Amerika för att skriva om emigrerade svenskar…med mera, med mera. Det blev böcker och tidningsartiklar. Och så hann hon med att skriva några böcker om flickan Ann-Mari som inte ville vara som andra utan gå sin egen väg. Inspiration och förebild för Astrid Lindgren och hennes Pippi Långstrump.

Ester Blenda Nordström är verkligen väl värd att kommas ihåg. Jag håller med Yrsa Stenius som i sin recension i GP kallar boken en kulturgärning. Yrsa Stenius är förresten också en journalist och författare jag beundrar. Tyvärr dog hon ju nyligen, inte alls särskilt gammal. Hennes artikel ”Behövligt ljus på Ester Blenda Nordström” i GP har du här.

Primo Levi

Andra världskrigets slut har ju nyligen uppmärksammats i media eftersom det i början av maj gått 70 år sen dess. Även i Sverige var ju alla förstås glada när kriget äntligen var över. Mina föräldrar var med där i glädjeyran på Kungsgatan i Stockholm. Det är roligt att tänka på att dom var det. Själv fanns jag inte än. Nån måste ha passat min storasyster, eller också var hon med i barnvagn kanske?

På sistone har jag läst om Primo Levis bok ”Är detta en människa?” Varför jag fick för mig att läsa om den vet jag inte riktigt. Jag behöver ju inte övertygas om sanningshalten i berättelserna om det som hände och om hemskheterna i koncentrationslägren. Kanske beror önskan att läsa om boken på dom strömningar som finns i dag, rasismen, nyfascismen, främlingsfientligheten, framgångarna för SD m.m. Jag vet att SD inte är nazister men deras rötter är ju nazistiska. Och det finns fortfarande människor som inte tror att Förintelsen ägde rum. För egen del har jag läst mycket om detta – och även för många år sen sett Claude Lanzmanns film ”Shoah” – och nu kände jag för att läsa om Primo Levis bok.

Det var en upplevelse att läsa den igen. Kan verkligen rekommendera boken. Primo Levi började skriva den i lägret – ett underläger till Auschwitz – men kunde ju inte ta med sig nåt därifrån. Han var 24 år gammal och var cirka ett år i detta läger. Han skrev boken snabbt efter befrielsen. Den är skriven på ett märkligt lugnt sätt eller hur jag nu ska uttrycka det. Det är fruktansvärt hemska saker han berättar om men han gör det lågmält utan stora åthävor, sakligt kanske man skulle säga.

Den utgåva jag läste kom ut 2013 med förord av Göran Rosenberg och innehåller tre delar: ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorade och de räddade”. Tidigare har jag bara läst ”Är detta en människa?”

”Fristen” är skriven på ett annat sätt. Den berättar om hur Levi tillsammans med andra frigivna fångar försöker ta sig tillbaka till Italien. Gränserna är stängda, och det blir en lång resa i kringelikrok in i Sovjet. Det tar upp emot ett år innan Levi är hemma i Turin igen. Boken är full av fantastiska bilder av människor och platser. Och i den här boken glimtar Levis humor fram också. Man kan faktiskt småle under läsningen ibland. Varför kallar han boken ”Fristen”? Jo, det handlar om just det: en frist mellan tillvaron i lägret och det normala livet som han sen skulle återvända till. ”De förlorade och de räddade”, den tredje boken i samlingen, är Levis sista och skrevs 1986. Levi gör i den boken en analys av fenomenet koncentrationsläger och funderar över riskerna att historien ska upprepa sig. Också mycket bra och tänkvärd läsning.

Läs Primo Levi!

Elisabeth Åsbrink, författare och journalist, som skriver så bra (läser alltid hennes artiklar och gillar dom) skrev om Primo Levi och boken när samlingsvolymen kom ut 2013. Läs hennes artikel i DN här.
Åsbrink skriver ju böcker också. Kan passa på att rekommendera hennes bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”. Läs den också! –  Slut på boktips för i dag.
PS
”Shoah”, Lanzmanns dokumentärfilm om Förintelsen visades på Folkets bio på Vegagatan nån gång mot slutet av 1980-talet.  9 timmar film uppdelat på 2 gånger.

Stå det onda emot!

Ja, nu ska det bl.a. handla om Kina, som helt klart inte är ett av mina favoritländer. Tror aldrig jag skulle vilja resa dit (i varje fall inte utifrån vad jag vet om landet hittills). Fast det är klart, en hel del kultur och historia finns säkert att ”titta på”, allt har väl inte Mao och De fyras gäng lyckats rasera. Vackra landskap säkert också. Men det kommunistiskt styrda samhället, tystad press, censur, ruttet rättssystem, ett stort antal avrättningar per år och sånt är inte nåt som gör att landet känns lockande direkt, tycker jag.

Har just läst Jung Changs ”Wild Swans. Three daughters of China”, först utkommen 1991, förbjuden i Kina eftersom författaren kritiserar kulturrevolutionen, Mao och även den nuvarande regimen. Den handlar om tre generationer kvinnor och om händelser i Kina från början av 1900-talet till nästan i dag. Jung Chang skrev senare en biografi om Mao tillsammans med sin man, Jon Halliday. Inte så förvånande är den också förbjuden i Kina. Jag har inte läst boken om Mao och tror inte jag gör det heller. Den verkar ha fått rätt blandad kritik – därmed brukar menas att många inte tyckte den var så bra… (obs se även uppdateringen nedan!). Men ”Wild Swans” var i varje fall väldigt intressant, skrämmande och otäck också. Tänk vad man kan få människor att göra! ”Wild Swans” är en historia om hur en regim kan få folk dit man vill – och om hur den här familjen drabbas. Det handlar verkligen om att söndra och härska. Befolkningen kuschas genom att regimen styr med terror. Man skapar skräck och skrämsel, använder sig av angiveri, vänder människor mot varandra, fryser ut, förvisar och begår övergrepp av olika slag, använder tortyr m.m. Och Maos ”Det stora språnget” ledde till en hungersnöd där omfattningen och antalet döda ju är hisnande. Genom boken vet jag betydligt mer om Kina och om Mao än jag visste innan. Och visst: det är sett genom hennes ögon, men jag tror nog det ligger en hel del sanning i det hon berättar och det är ju inte heller bara hon som kommit med berättelser av det här slaget.

Mao har sen liksom klarat sig undan en hel del, han har kanske av många setts som en sorts filosof som kom med tankar som var ”bra för mänskligheten”. Jag minns ju en tid när vänstermänniskor i min närhet viftade med ”Maos lilla röda” som en bok man skulle läsa och ta till sig. Det fanns som en sorts Mao-romantik då. Aningslöst förstås.

I ett efterord till ”Wild Swans” skriver Jung Chang bl.a. om Mao att ”he was as evil as Hitler and Stalin, and did as much damage to mankind as they did. Yet the world knows astonishingly little about him. While those two European despots have been condemned around the world, Mao has achieved the incredible feat of having had his name only mildly dented – far, far unsufficiently compared to his crimes – even though he has beed dead for three decades.”  Och Mao är väl ännu i dag en stor man i Kina, tror jag. En bild av honom lär fortfarande hänga över Tiananmen Square i Beijing efter vad jag läst.

Kina nämns också i en alldeles utmärkt och viktig artikel i DN igår skriven av Henrik Arnstad. Artikeln handlar om hotet mot demokratin, om hur demokratin urholkas, om hur länder som kallar sig demokratiska inte står upp för dessa värden längre på samma sätt som tidigare, och spelrum lämnas till andra krafter att komma fram. Det kan gå fort utför om vi inte är vaksamma på vad som händer och ”står det onda emot”.

Och tänk, kanske blir allt ju faktiskt så mycket enklare för en regim om man skippar det här med demokrati? Arnstad citerar Brad Adams, exekutiv chef på Human Rights Watch i London (citat från 2007): ”Kina försöker säga till demokratierna och världen att ’vår samhällsmodell är bättre än er – titta, vi kan ha fantastisk ekonomisk utveckling utan demokrati! Vem behöver röran med fria val, civilsamhälle och fri press? Vi gör så här istället.’ Detta system är extremt tilltalande för autokrater och diktatorer jorden runt. Och det måste utmanas!”

På söndag är det 25 år sen muren i Berlin föll. För en tid sen hade DN en artikel om människors minnen av att leva i ett samhälle kontrollerat av Stasi. Där handlade det ju också om urholkning av människovärdet, övergrepp, angiveri, om hur man spred rykten och vände människor mot varandra. Jag tänkte på Kina under Mao när jag läste artikeln. Du kan läsa den här.
”Wild Swans” finns översatt, den publicerades på svenska första gången 1992 och sen som pocket i nyutgåva nu i år. Jag hittade en artikel om Jung Chang och hennes böcker i DN från 2006. Hon var på besök på bokmässan då. Artikeln är här.
Läs Henrik Arnstads artikel i DN! Du har den här.
(Rubriken till det här inlägget är del av ett citat från Vilhelm Moberg som står med i Arnstads artikel).

Uppdatering samma dag:
Jag har varit slarvig! Måste kommentera det jag skrev ovan om Jung Changs och hennes makes bok om Mao – alltså att den fått en del dålig kritik. Jag hittade en artikel på svenska om boken där skribenten kallade författarna för klåpare eller nåt liknande. Jag ”köpte det” – först efteråt sedan jag publicerat inlägget såg jag att artikeln var signerad Åsa Linderborg! Hm…det säger väl en del. Hon hör kanske till dom som fortfarande har Mao som något av en husgud? Så, som sagt, det var slarvigt av mig. I alla fall hittade jag sen en artikel i Expressen skriven av Ingvar Oja, DN:s korrespondent i Kina under 70-talet, där han skriver om hur boken om Mao bemötts av recensenter. Artikeln är från 2006. Du har den här.
Den som vill fördjupa sig ytterligare om Mao-boken kan läsa i The Guardian, t.ex.  här.

Blunda undan plåga

Läser i DN i dag en intervju med författaren Steve Sem-Sandberg. Den handlar om hans nyutkomna bok ”De utvalda”. I boken skriver han om barn som plågades och dödades i vetenskapliga försök utförda av nazistiska läkare på ett sjukhus i Wien under andra världskriget. Och jag tänker: Vill jag läsa den? Kommer jag att orka läsa den?

Häromåret läste jag Sandbergs ”De fattiga i Łódź”. Mycket bra, välskriven, djupt engagerande – men plågsam nästan till outhärdlighet. DN skrev i sin recension om boken: ”ett genuint ordkonstverk, detaljskarp dokumentarism transformerad till ständigt djupnande dikt. Och sådana verk förtätar, förskjuter, förändrar, försvårar och fördjupar frågor snarare än besvarar dem.”

Boken var så outhärdlig läsning att jag nästan ångrade att jag alls läste den. Så hur skulle jag då klara av att läsa den här nya där barn säkert spelar en ännu större roll än i den förra? Att läsa om barn som plågas och dödas. Ska man – ska jag – undvika såna böcker för att det är plågsamt att läsa dom? Vet inte. Jag behöver ju egentligen inte övertygas om nazisternas ondska och onda handlingar.

SvD skriver om den nyutkomna boken att ”Steve Sem-Sandbergs i alla bemärkelser formidabla roman är ett viktigt inslag i den pågående läkeprocessen.” Formidabla romaner läser jag ju gärna, men böcker som är plågsamma och som fördjupar sig i människans ondska? Samtidigt kan jag tänka att om min förståelse för hur människor kan fungera, tänka och agera ökar genom att läsa även denna bok så är det ju nåt bra. Helsingborgs Dagblad skriver att boken är ”ett litterärt mästerverk i internationell klass som drar sina frågor om människovärdet rakt in i vår samtid”.

Och ja visst, att läsa om hur det kan gå med mänskliga rättigheter i ett land där nazismen styr är förstås högst aktuellt med den tilltagande nazism, fascism och rasism som finns även i vårt land. En nazist kommer in i kommunfullmäktige i Ludvika. Och i riksdagen en rasist som andre vice talman, en kille som förespråkat dödsstraff, inte värnar religionsfrihet, ser homosexualitet som onormalt m.m. Och en av ”järnrörskillarna” kommer in i Justitieutskottet. Ja ja, exemplen är många. Trist trist över hövan trist!

HD avslutar sin recension med: ”De utvalda” är helt enkelt ett storverk som ingen bör avstå ifrån att läsa.” Hm…så kanske i alla fall. Får fundera. Och jag har gott om tid på mig. Har bara hunnit en liten bit in i ”Wild Swans. Three daughters of China” av Jung Chan och den är på över 600 sidor.  Fängslande läsning hittills i alla fall så kanske går dom där sidorna fort i alla fall.

Hittar inte DN-artikeln med intervjun med Sandberg men här är länk till SvD:s recension av boken ”Steve Sem-Sandberg blundar inte för ondskan”.
Och här är HD:s artikel: Huset som ingen får glömma.

Albert Camus

Jag har inte läst en enda bok av honom – Albert Camus, nobelpristagare i litteratur 1957, sorgligen död i en trafikolycka 1960. Häromdan snubblade jag över ett citat av honom, som på franska lyder så här: “Au milieu de l’hiver, j’ai découvert en moi un invincible été.”

Blir i översättning ungefär så här: ”Mitt i vintern upptäckte jag inom mig en oövervinnerlig sommar”.  Visst är det ganska vackert?

Sommaren är knappt slut och vintern är inte här än, men ändå… Camus’ ord funkar förstås finemang för en sån gammal optimist som jag. Men hörni, om jag ska läsa en enda bok av Camus, vilken ska jag ta då? Tacksam för tips! Är det nån som läser Camus nu för tiden förresten?