Ett jävla solsken

Nej, jag kände inte till henne tidigare utom att jag snappat att någon nyligen skrivit en bok med ovanstående titel som handlade om nån journalist för länge sen. Mycket mer än så visste jag inte. Nu vet jag mer. Har just läst ut Fatima Bremmers bok ”Ett jävla solsken : En biografi om Ester Blenda Nordström”. Fatima Bremmer fick Augustpriset 2017 i fackboksklassen för boken. Mycket välförtjänt!

Ester Blenda Nordström vid ratten. 1920.

Ester Blenda Nordström ville leva sitt liv som hon själv ville och inte rätta sig efter några normer. Och hon ville inte låta sig stoppas av att hon var kvinna, trots att det förstås på den tiden var betydligt svårare än  dag  för kvinnor att ta sig fram på olika sätt. Som journalist och författare var hon verkligen en pionjär. Hon bröt ny mark vad hon än gjorde och gav sig på det mest fantastiska saker under sina resor runt om i världen. Hon blev känd över en natt 1914 när hon wallraffade som piga på en gård i Sörmland och skrev artiklar om det i SvD. Då var hon 23 år. Men hon gjorde så mycket mycket mer. Det är märkligt hur mycket hon hann med under sitt liv. Wallraffandet som piga, rädda människor från att hungra ihjäl i några byar Finland under inbördeskriget, jobba som lärarinna bland samer, köra hundsläde i Kamtjatka, lifta livsfarligt med godståg i Amerika för att skriva om emigrerade svenskar…med mera, med mera. Det blev böcker och tidningsartiklar. Och så hann hon med att skriva några böcker om flickan Ann-Mari som inte ville vara som andra utan gå sin egen väg. Inspiration och förebild för Astrid Lindgren och hennes Pippi Långstrump.

Ester Blenda Nordström är verkligen väl värd att kommas ihåg. Jag håller med Yrsa Stenius som i sin recension i GP kallar boken en kulturgärning. Yrsa Stenius är förresten också en journalist och författare jag beundrar. Tyvärr dog hon ju nyligen, inte alls särskilt gammal. Hennes artikel ”Behövligt ljus på Ester Blenda Nordström” i GP har du här.

Primo Levi

Andra världskrigets slut har ju nyligen uppmärksammats i media eftersom det i början av maj gått 70 år sen dess. Även i Sverige var ju alla förstås glada när kriget äntligen var över. Mina föräldrar var med där i glädjeyran på Kungsgatan i Stockholm. Det är roligt att tänka på att dom var det. Själv fanns jag inte än. Nån måste ha passat min storasyster, eller också var hon med i barnvagn kanske?

På sistone har jag läst om Primo Levis bok ”Är detta en människa?” Varför jag fick för mig att läsa om den vet jag inte riktigt. Jag behöver ju inte övertygas om sanningshalten i berättelserna om det som hände och om hemskheterna i koncentrationslägren. Kanske beror önskan att läsa om boken på dom strömningar som finns i dag, rasismen, nyfascismen, främlingsfientligheten, framgångarna för SD m.m. Jag vet att SD inte är nazister men deras rötter är ju nazistiska. Och det finns fortfarande människor som inte tror att Förintelsen ägde rum. För egen del har jag läst mycket om detta – och även för många år sen sett Claude Lanzmanns film ”Shoah” – och nu kände jag för att läsa om Primo Levis bok.

Det var en upplevelse att läsa den igen. Kan verkligen rekommendera boken. Primo Levi började skriva den i lägret – ett underläger till Auschwitz – men kunde ju inte ta med sig nåt därifrån. Han var 24 år gammal och var cirka ett år i detta läger. Han skrev boken snabbt efter befrielsen. Den är skriven på ett märkligt lugnt sätt eller hur jag nu ska uttrycka det. Det är fruktansvärt hemska saker han berättar om men han gör det lågmält utan stora åthävor, sakligt kanske man skulle säga.

Den utgåva jag läste kom ut 2013 med förord av Göran Rosenberg och innehåller tre delar: ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorade och de räddade”. Tidigare har jag bara läst ”Är detta en människa?”

”Fristen” är skriven på ett annat sätt. Den berättar om hur Levi tillsammans med andra frigivna fångar försöker ta sig tillbaka till Italien. Gränserna är stängda, och det blir en lång resa i kringelikrok in i Sovjet. Det tar upp emot ett år innan Levi är hemma i Turin igen. Boken är full av fantastiska bilder av människor och platser. Och i den här boken glimtar Levis humor fram också. Man kan faktiskt småle under läsningen ibland. Varför kallar han boken ”Fristen”? Jo, det handlar om just det: en frist mellan tillvaron i lägret och det normala livet som han sen skulle återvända till. ”De förlorade och de räddade”, den tredje boken i samlingen, är Levis sista och skrevs 1986. Levi gör i den boken en analys av fenomenet koncentrationsläger och funderar över riskerna att historien ska upprepa sig. Också mycket bra och tänkvärd läsning.

Läs Primo Levi!

Elisabeth Åsbrink, författare och journalist, som skriver så bra (läser alltid hennes artiklar och gillar dom) skrev om Primo Levi och boken när samlingsvolymen kom ut 2013. Läs hennes artikel i DN här.
Åsbrink skriver ju böcker också. Kan passa på att rekommendera hennes bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”. Läs den också! –  Slut på boktips för i dag.
PS
”Shoah”, Lanzmanns dokumentärfilm om Förintelsen visades på Folkets bio på Vegagatan nån gång mot slutet av 1980-talet.  9 timmar film uppdelat på 2 gånger.

Stå det onda emot!

Ja, nu ska det bl.a. handla om Kina, som helt klart inte är ett av mina favoritländer. Tror aldrig jag skulle vilja resa dit (i varje fall inte utifrån vad jag vet om landet hittills). Fast det är klart, en hel del kultur och historia finns säkert att ”titta på”, allt har väl inte Mao och De fyras gäng lyckats rasera. Vackra landskap säkert också. Men det kommunistiskt styrda samhället, tystad press, censur, ruttet rättssystem, ett stort antal avrättningar per år och sånt är inte nåt som gör att landet känns lockande direkt, tycker jag.

Har just läst Jung Changs ”Wild Swans. Three daughters of China”, först utkommen 1991, förbjuden i Kina eftersom författaren kritiserar kulturrevolutionen, Mao och även den nuvarande regimen. Den handlar om tre generationer kvinnor och om händelser i Kina från början av 1900-talet till nästan i dag. Jung Chang skrev senare en biografi om Mao tillsammans med sin man, Jon Halliday. Inte så förvånande är den också förbjuden i Kina. Jag har inte läst boken om Mao och tror inte jag gör det heller. Den verkar ha fått rätt blandad kritik – därmed brukar menas att många inte tyckte den var så bra… (obs se även uppdateringen nedan!). Men ”Wild Swans” var i varje fall väldigt intressant, skrämmande och otäck också. Tänk vad man kan få människor att göra! ”Wild Swans” är en historia om hur en regim kan få folk dit man vill – och om hur den här familjen drabbas. Det handlar verkligen om att söndra och härska. Befolkningen kuschas genom att regimen styr med terror. Man skapar skräck och skrämsel, använder sig av angiveri, vänder människor mot varandra, fryser ut, förvisar och begår övergrepp av olika slag, använder tortyr m.m. Och Maos ”Det stora språnget” ledde till en hungersnöd där omfattningen och antalet döda ju är hisnande. Genom boken vet jag betydligt mer om Kina och om Mao än jag visste innan. Och visst: det är sett genom hennes ögon, men jag tror nog det ligger en hel del sanning i det hon berättar och det är ju inte heller bara hon som kommit med berättelser av det här slaget.

Mao har sen liksom klarat sig undan en hel del, han har kanske av många setts som en sorts filosof som kom med tankar som var ”bra för mänskligheten”. Jag minns ju en tid när vänstermänniskor i min närhet viftade med ”Maos lilla röda” som en bok man skulle läsa och ta till sig. Det fanns som en sorts Mao-romantik då. Aningslöst förstås.

I ett efterord till ”Wild Swans” skriver Jung Chang bl.a. om Mao att ”he was as evil as Hitler and Stalin, and did as much damage to mankind as they did. Yet the world knows astonishingly little about him. While those two European despots have been condemned around the world, Mao has achieved the incredible feat of having had his name only mildly dented – far, far unsufficiently compared to his crimes – even though he has beed dead for three decades.”  Och Mao är väl ännu i dag en stor man i Kina, tror jag. En bild av honom lär fortfarande hänga över Tiananmen Square i Beijing efter vad jag läst.

Kina nämns också i en alldeles utmärkt och viktig artikel i DN igår skriven av Henrik Arnstad. Artikeln handlar om hotet mot demokratin, om hur demokratin urholkas, om hur länder som kallar sig demokratiska inte står upp för dessa värden längre på samma sätt som tidigare, och spelrum lämnas till andra krafter att komma fram. Det kan gå fort utför om vi inte är vaksamma på vad som händer och ”står det onda emot”.

Och tänk, kanske blir allt ju faktiskt så mycket enklare för en regim om man skippar det här med demokrati? Arnstad citerar Brad Adams, exekutiv chef på Human Rights Watch i London (citat från 2007): ”Kina försöker säga till demokratierna och världen att ’vår samhällsmodell är bättre än er – titta, vi kan ha fantastisk ekonomisk utveckling utan demokrati! Vem behöver röran med fria val, civilsamhälle och fri press? Vi gör så här istället.’ Detta system är extremt tilltalande för autokrater och diktatorer jorden runt. Och det måste utmanas!”

På söndag är det 25 år sen muren i Berlin föll. För en tid sen hade DN en artikel om människors minnen av att leva i ett samhälle kontrollerat av Stasi. Där handlade det ju också om urholkning av människovärdet, övergrepp, angiveri, om hur man spred rykten och vände människor mot varandra. Jag tänkte på Kina under Mao när jag läste artikeln. Du kan läsa den här.
”Wild Swans” finns översatt, den publicerades på svenska första gången 1992 och sen som pocket i nyutgåva nu i år. Jag hittade en artikel om Jung Chang och hennes böcker i DN från 2006. Hon var på besök på bokmässan då. Artikeln är här.
Läs Henrik Arnstads artikel i DN! Du har den här.
(Rubriken till det här inlägget är del av ett citat från Vilhelm Moberg som står med i Arnstads artikel).

Uppdatering samma dag:
Jag har varit slarvig! Måste kommentera det jag skrev ovan om Jung Changs och hennes makes bok om Mao – alltså att den fått en del dålig kritik. Jag hittade en artikel på svenska om boken där skribenten kallade författarna för klåpare eller nåt liknande. Jag ”köpte det” – först efteråt sedan jag publicerat inlägget såg jag att artikeln var signerad Åsa Linderborg! Hm…det säger väl en del. Hon hör kanske till dom som fortfarande har Mao som något av en husgud? Så, som sagt, det var slarvigt av mig. I alla fall hittade jag sen en artikel i Expressen skriven av Ingvar Oja, DN:s korrespondent i Kina under 70-talet, där han skriver om hur boken om Mao bemötts av recensenter. Artikeln är från 2006. Du har den här.
Den som vill fördjupa sig ytterligare om Mao-boken kan läsa i The Guardian, t.ex.  här.

Blunda undan plåga

Läser i DN i dag en intervju med författaren Steve Sem-Sandberg. Den handlar om hans nyutkomna bok ”De utvalda”. I boken skriver han om barn som plågades och dödades i vetenskapliga försök utförda av nazistiska läkare på ett sjukhus i Wien under andra världskriget. Och jag tänker: Vill jag läsa den? Kommer jag att orka läsa den?

Häromåret läste jag Sandbergs ”De fattiga i Łódź”. Mycket bra, välskriven, djupt engagerande – men plågsam nästan till outhärdlighet. DN skrev i sin recension om boken: ”ett genuint ordkonstverk, detaljskarp dokumentarism transformerad till ständigt djupnande dikt. Och sådana verk förtätar, förskjuter, förändrar, försvårar och fördjupar frågor snarare än besvarar dem.”

Boken var så outhärdlig läsning att jag nästan ångrade att jag alls läste den. Så hur skulle jag då klara av att läsa den här nya där barn säkert spelar en ännu större roll än i den förra? Att läsa om barn som plågas och dödas. Ska man – ska jag – undvika såna böcker för att det är plågsamt att läsa dom? Vet inte. Jag behöver ju egentligen inte övertygas om nazisternas ondska och onda handlingar.

SvD skriver om den nyutkomna boken att ”Steve Sem-Sandbergs i alla bemärkelser formidabla roman är ett viktigt inslag i den pågående läkeprocessen.” Formidabla romaner läser jag ju gärna, men böcker som är plågsamma och som fördjupar sig i människans ondska? Samtidigt kan jag tänka att om min förståelse för hur människor kan fungera, tänka och agera ökar genom att läsa även denna bok så är det ju nåt bra. Helsingborgs Dagblad skriver att boken är ”ett litterärt mästerverk i internationell klass som drar sina frågor om människovärdet rakt in i vår samtid”.

Och ja visst, att läsa om hur det kan gå med mänskliga rättigheter i ett land där nazismen styr är förstås högst aktuellt med den tilltagande nazism, fascism och rasism som finns även i vårt land. En nazist kommer in i kommunfullmäktige i Ludvika. Och i riksdagen en rasist som andre vice talman, en kille som förespråkat dödsstraff, inte värnar religionsfrihet, ser homosexualitet som onormalt m.m. Och en av ”järnrörskillarna” kommer in i Justitieutskottet. Ja ja, exemplen är många. Trist trist över hövan trist!

HD avslutar sin recension med: ”De utvalda” är helt enkelt ett storverk som ingen bör avstå ifrån att läsa.” Hm…så kanske i alla fall. Får fundera. Och jag har gott om tid på mig. Har bara hunnit en liten bit in i ”Wild Swans. Three daughters of China” av Jung Chan och den är på över 600 sidor.  Fängslande läsning hittills i alla fall så kanske går dom där sidorna fort i alla fall.

Hittar inte DN-artikeln med intervjun med Sandberg men här är länk till SvD:s recension av boken ”Steve Sem-Sandberg blundar inte för ondskan”.
Och här är HD:s artikel: Huset som ingen får glömma.

Albert Camus

Jag har inte läst en enda bok av honom – Albert Camus, nobelpristagare i litteratur 1957, sorgligen död i en trafikolycka 1960. Häromdan snubblade jag över ett citat av honom, som på franska lyder så här: “Au milieu de l’hiver, j’ai découvert en moi un invincible été.”

Blir i översättning ungefär så här: ”Mitt i vintern upptäckte jag inom mig en oövervinnerlig sommar”.  Visst är det ganska vackert?

Sommaren är knappt slut och vintern är inte här än, men ändå… Camus’ ord funkar förstås finemang för en sån gammal optimist som jag. Men hörni, om jag ska läsa en enda bok av Camus, vilken ska jag ta då? Tacksam för tips! Är det nån som läser Camus nu för tiden förresten?

 

Sommarläsning

Hm, det blir glest med bloggandet under sommaren. Jag läser i stället för att blogga. Fast det har blivit en del om tärnor och ekorrar och sånt på Arundo-bloggen (Senaste på Arundo, länk i högerspalten). Normalt läser jag en bok i taget, men nu har jag haft två på gång ett tag. Håller fortfarande på med Joyce Carol Oates bok ”Vad jag levde för”, den tar nog en eller annan kväll till. Men vid sidan om den läser jag om Raoul Wallenberg – och detta med verkligt stor behållning – inlevelse, rörelse…tårar i ögonen, klump i halsen eller som en sveda i magen kanske.

Upprinnelsen till den här läsningen är en diskussion vi hade några stycken för ett tag sen. Vi talade om finska vinterkriget, om andra världskriget, om hur olika länder agerade, om skam och skuld. Jag insåg att jag visste för lite om Raoul Wallenberg. Visst, jag har förstås vetat att han räddade judar i Budapest mot slutet av kriget, det här med skyddspassen m.m., och naturligtvis också att han försvann i Sovjet, att man fortfarande inte vet säkert vad som hände honom och om det djupt skamliga att svenska myndigheter inte gjorde tillräckligt alls för att försöka få honom fri och inte heller för att få reda på sanningen om hans öde. Nu vet jag en del mer än det där. Jag började med Bengt Jangfeldts bok ”Raoul Wallenberg. En biografi” (2012) och nu håller jag på med Ingrid Carlbergs ”Det står ett rum här och väntar på dig. Berättelsen om Raoul Wallenberg” (2012). Jag har inte läst klart den än men vill nämna böckerna nu i alla fall.

Läs om Raoul Wallenberg! Ska man bara ta en av dom känns det just nu för mig som om Carlbergs kommer i första hand. Kanske för att den målar människan Raoul Wallenberg på ett fullödigare sätt. Man får veta mycket om hans uppväxt, hans familj m.m. Han verkar ha varit en charmerande person och också en person som med dagens språkbruk kunde ”tänka utanför boxen”. Carlberg citerar bl.a. diplomaten Per Anger om hur Raoul Wallenberg var i Budapest: ”Han var modig, han hade fantasi och han hittade alltid lösningar.— Han var en mycket varm person, men kunde samtidigt vara oerhört korrekt, en kall organisatör och förhandlare. Och så var han ju skådespelare. Absolut. Han kunde förvandla sig själv till en väldigt brutal person. När han talade med tyskarna använde han deras språk och skrek åt dem”.

Men som Ola Larsmo skriver om dom båda böckerna: ”…detta är inte en tävling. Tvärtom handlar det om att vi nu fått två ingångar till ett svenskt öde vi inte kommer ifrån och till hur Wallenbergs allt starkare närvaro, sextiofem år efter sin död, tvingar oss att ställa svåra frågor om vad svensk utrikespolitik är och har varit. Och vad vi fortsatt vill att den står för”.

I samband med Raoul Wallenbergs öde och i vilken utsträckning UD och andra myndigheter agerade eller inte agerade – och i vilken utsträckning ”vanliga människor” reagerade eller inte, tryckte på om handling eller inte gjorde det – är det lätt att tanken snuddar vid en annan människas öde – Dawit Isaak, som suttit i fängelse i Eritrea sen 2001. Aktioner av olika slag har varit igång för att få honom fri, och från UD-håll tillämpar man s.k. ”tyst diplomati”. Men vad händer egentligen? Åren går. Hans liv går.

Hm, ja det var en utvikning från sommarläsningen. Men som sagt, böckerna om Raoul Wallenberg kan jag verkligen rekommendera. Här har du Ola Larsmos recensioner av dom:
Om Bengt Jangfeldts bok i DN här. Och så om Ingrid Carlbergs bok i DN här.
Per Svensson skrev om båda böckerna i Sydsvenskan här.

Uppdatering 14 augusti: I DN i dag finns en artikel som handlar om åtalet mot Eritrea och om Dawit Isaak. Man har lagt ner åtalet bl.a. för att man inte tror sig få nån hjälp av Eritrea. Hm…hm, vem trodde nåt annat? Men, som det står i artikeln: ”Det är brottsligt att låsa in människor utan åtal eller dom. Och det är tortyr att hålla en människa i total isolering, avskuren från familj, vänner och advokat år efter år efter år. Detta gör Eritrea mot Dawit Isaak. Det är brott som Sveriges rättsväsende både kan och har en skyldighet att försöka stoppa, även om de begås utomlands”. Läs artikeln! Flera släktingar till Raoul Wallenberg har skrivit under den, och det ger ju en viss tyngd får man säga… DN här.

Kinesisk minnesdag – 1989

Ja, nu är det 25 år sen massakern 3-4 juni 1989 på eller vid Himmelska Fridens Torg i Peking. Både DN och SvD skriver om det och visar också den välkända bilden av den lille mannen som stoppar dom stora stridsvagnarna genom att ställa sig framför dom med sina matkassar i händerna. En välkänd bild i väst, men inte alls där det hände.

Ett sånt stort land, ett land med så mycket människor och så mycket intressant historia och kultur – och natur säkert också.

Sorg, ilska, vemod, frustration….det är för hemskt att det är som det är i Kina (nåja, inte bara där förstås, vi har ju t.ex. Nordkorea också, men nu handlar det om Kina). När  kommer det kinesiska folket att få ett bättre friare liv? När kan landet gå från kommunism och diktatur till demokrati?

Har just läst Kjell Albin Abrahamsons bok om kommunismen förresten – ”Låt mig få städa klart”. Han skriver bl.a. om historielösheten, om hur kommunismen lockar människor som aningslöst tror på budskapet i ideologin och som inte bryr sig om att sätta sig in i vad kommunismen egentligen innebär och vad kommunistiska regimer lett till i världen. Det finns som en sorts romantik omkring kommunismen. Abrahamson skriver: ”Den överslätande svenska inställningen till kommunismens brott är obegriplig, liksom att det fortfarande finns de som kallar sig kommunister. I vårt land finns ett stort intresse för nazism men inte för kommunism. Att värna nazismens offer men inte kommunismens är halvtidshumanism. Ett barn som dog av hunger och kyla i Gulag är inte mindre värt än barnet som eldades upp i Auschwitz ugnar. Förhörsmetoderna och tortyrinstrumenten i nazistiska fängelser skiljer sig inte från de kommunistiska.”

Abrahamsons bok är ”en passionerad appell mot alla sorters kommunism”, skrev Erik Helmersson (DN 3 april). Jag  tycker boken var lärorik läsning. En engagerad ibland rätt tillspetsad text, han bangar inte för att ”fläska på” en del i sina omdömen om svenska kommunister, och det är väl det som ger intrycket av appell. Abrahamson går igenom olika svenska ledare för partiet som ju haft lite olika namn genom åren – Sveriges Kommunistiska Parti, Vänsterpartiet Kommunisterna och Vänsterpartiet. Här finns förstås Sven Linderot, Hilding Hagberg, CH Hermansson, Lars Werner, Gudrun Schyman, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt.

Kommunismen och dom illdåd som utförts av kommunistiska regimer har ”kommit lätt undan” jämfört med nazismen, menar Abrahamson. Och det har han nog alldeles rätt i.

Här länkar till några artiklar, det har ju varit rätt många såna dom senaste dagarna: DN, SvD
DN om Abrahamsons bok här.
Noterar förresten att tidningarna nu skriver Peking igen och inte Beijing som verkade vara det som gällde ett tag.

Hjärnan på spel

Vi var på Akademibokhandeln i dag och hörde presentationer av två böcker som rör hjärnan, barns lärande, användandet av digital teknik och digitala spel, inte minst spelberoendet.

Hugo Lagercrantz, barnläkare, har skrivit boken ”Hjärnbrus”. Jag har inte skaffat boken men funderar på att göra det. Lagercrantz berättade om viktiga forskningsrön om små barns hjärnor i jämförelse med vuxnas och om barns lärande. Jag ska bara nämna några saker av det han sa som fastnade särskilt i min hjärna. Han betonade mycket starkt vikten av att tala mycket med barnet redan från början och att läsa högt för det för att barnet ska utvecklas på bästa sätt, utveckla sitt språk, sitt tänkande m.m. Den kontakten och kommunikationen mellan vuxen och barn kan aldrig nånsin ersättas av att låta barnet titta på tv eller spela spel på datorn eller surfplattan. Stressade föräldrar som kommer hem från jobbet efter att ha hämtat barnet på dagis och väljer att parkera barnet framför tv:n för att själv ha tid att kolla sin mail, facebook och sånt och sen göra middag missar nåt som är väldigt viktigt för barnets utveckling: att en vuxen talar med barnet, att barnet är i centrum för en vuxens uppmärksamhet, samspelet barn-vuxen.

En annan sak som jag fäste mig vid är att det finns forskning som visar att det man läst på papper eller i en bok kommer man ihåg längre än det man läst på datorskärmen eller på sin läsplatta/surfplatta. Lagercrantz talade sig verkligen varm för läsandet av böcker och för att skriva med penna på papper. Läsplattor som ofta delas ut i skolorna numera ska användas som ett hjälpmedel, sa han, inte genomgående för läsande och skrivande. Barn med t.ex. olika typer av funktionsnedsättningar, adhd och liknande kan ha svårt att lära sig att forma bokstäver. Då kan dom börja med att träna att skriva på dator/läsplatta och så blir dom glada när dom kan få fram bokstäver. Sen är det dags att gå över till papper och penna. Så Lagercrantz är inte alls motståndare till den digitala tekniken, det gäller bara att använda den på rätt sätt.

Sen kom Sven Rollenhagen, socionom med inriktning på just datorspelsberoende, och berättade om spel och om vilka faror det finns. Han har skrivit en bok med titeln ”Datorspelsberoende”. Inte heller i fråga om datorspelandet är det bara svart eller vitt. Man kan utveckla vissa talanger genom digitala spel också. Men det är viktigt att föräldrarna styr och verkligen ser till att barnen inte spelar sånt som är alltför avancerat – och alltför våldsamt – för deras ålder. Det finns nåt som heter PEGI, Pan European Game Information, där vuxna kan läsa om spel och titta vad som är bra för en viss ålder och vad inte (länk nedan). Det bör föräldrar och andra som har hand om barn rätta sig efter, sa Rollenhagen. Han talade också om risken för depressioner och social fobi hos dom som sitter inne och spelar timme in och timme ut.

Lagercrantz talade också om hur barn som spelar spel tappar i empati. Att slåss med nån på datorn ger förstås inte samma erfarenheter som att brottas med nån ute på gården eller lekplatsen. Man kan inte känna hur hårt ett slag är bara genom att slåss på datorn. Därmed förstås inte sagt att man ska uppmana barn att slåss på lekplatsen… Men visst är det så att folk numera inte verkar förstå hur verkligen livsfarligt det kan vara för en person som ligger på marken att bli sparkad i huvet. Man har sett scenen i hur många filmer som helst och i filmen kan personen ofta efteråt resa sig, borsta av sig lite och gå iväg. Likadant är det troligen i datorspelen.

Hm, ja det har blivit mycket om hjärnan dessa dagar. Igår kväll var vi på Folkkulturcentrum i Hjorthagen som ordnade boksläpp av ”Hjärnan, flocken och ensamheten” av Gunilla Ladberg. Den köpte vi och det ska bli roligt att läsa den. Gunilla Ladberg, fil.dr i pedagogik, har skrivit många böcker. På senare år har hon intresserat sig för hjärnan. Hon är duktig på att skriva om forskningsresultat på ett bra populärvetenskapligt sätt, och hon levandegör beskrivningarna av forskningsrön med erfarenheter ur sitt eget liv. Jag kan skriva mer om det här när jag läst boken. Kanske. Om jag nu minns det. Fast boken är ju på papper så chansen finns.

Oj, nu blev det så där långt igen. Är väl ”addicted to” min blogg kanske.  Bloggberoende. Men det får allt bli några länkar här också:
Lång artikel på engelska (förstås) i Scientific American om det här med att läsa på surfplatta jämfört med på papper: ”The Reading Brain in the Digital Age: The Science of Paper versus Screens” här.
PEGI, bl.a. om rekommendationer av spel för olika åldrar, klassificering och åldersmärkning m.m.  här.
Mer om Gunilla Ladberg och hennes bok ”Hjärnan, flocken och ensamheten” här.
Lena Andersson hade förresten en artikel i DN i dag om vikten av lugn och ordning i klassrummet och om att ansvaret för att lära sig faktiskt också ligger på eleven. Det är inte bara lärarens ansvar att kunskaperna går in i hjärnan på eleven… Men visst är det fortfarande viktigt med en lärare som kan sitt ämne och som kan entusiasmera eleverna och förklara på ett bra sätt det som dom inte förstår. Artikeln i DN här.

Läsa i balans

Jag brukar läsa en stund när jag gått och lagt mig på kvällen. Just nu håller jag på med Min kamp, del 6, den avslutande delen i Karl Ove Knausgårds mäktiga verk. Den här boken är tjockast av alla i serien –  1 120 sidor. Jag måste använda en viss teknik för att alls kunna läsa den liggande i sängen: jag ligger på rygg och balanserar boken i vänster hand, har armbågen vilande mot sängen och underarmen rakt upp. Sen bläddrar jag med höger hand och kan också parera när boken riskerar att dundra ner på mig. Kanske är det här den tjockaste bok jag läst nån gång. Just nu kommer jag i alla fall inte på nån tjockare.

Innehållet då? Ja, jag håller med den kritiker i tidningen The New Yorker som sa ”even when I was bored, I was interested”. Delvis jobbigt är det, helt klart. Men det är nåt väldigt speciellt han har skrivit, Knausgård. Jag har aldrig läst nåt liknande (utom dom 5 första delarna då förstås!). Knausgård beskriver sitt vardagsliv och hågkomster i detalj tillsammans med sin stora ångest och vånda över skrivandet och så kommer då och då mycket utförliga utvikningar och djupdykningar i olika ämnen. Då kan han hålla på sida upp och sida ner, och det är inte alltid särskilt lätt läsning, tycker jag i alla fall. Häromdan läste jag nåt som väl närmast är som en essä för sig själv i boken och som handlar om namn och betydelsen av namn. Inte rent bokstavligt, alltså inte att t.ex. Josef – dagens namn – tydligen betyder ”Herren ska föröka” eller nåt liknande utan istället om vad det innebär att människor i det verkliga livet har namn och vad det betyder att personer i litteraturen har namn. Det går inte att förklara kort här hur han menar, läs boken så förstår du – eller också inte!

Just nu läser jag hans analys av en dikt av Paul Celan. En märklig dikt – konstig skulle jag nog säga, men jag är ju ingen riktigt van diktläsare heller, och Celan har jag aldrig läst nåt av överhuvudtaget. Knausgård går igenom dikten ord för ord och rad för rad och funderar, analyserar, diskuterar och associerar. Det blir en lång lång utläggning. Samtidigt som det är intressant och känns som en utmaning att hänga med och försöka förstå resonemanget är det rätt mödosamt och jag måste läsa långsamt. Och boken börjar kännas allt tyngre och tyngre att balansera i sängen. Då lägger jag av och sover i stället. Och så sätter jag igång igen med pigga armmuskler och förhoppningsvis någorlunda pigg skalle nästa kväll. Och det finns en förväntansfull glädje i att gå och lägga sig: ”vad roligt, nu får jag läsa Knausgård igen!” Och visst, det händer att jag sitter i soffan med boken i knäet också, betydligt lättare än balansövningen i sängen. Inte minst såna här vädermässigt riktigt bedrövliga dagar (snöblask och blöt snögröt överallt – vackert att titta på men inte att röra sig i) kan det vara skönt att fly undan med Knausgård i soffan.

Knausgård letar efter verkligheten, det är den han vill skriva om jag förstår honom rätt. Han har sagt att han känt obehag vid tanken på att skriva en ”vanlig” roman om påhittade personer i en påhittad handling, han letade efter verkligheten, nån sorts sanning och det var därför han drog igång det här projektet. Han har ju tidigare skrivit annat som inte är så här självbekännande och detaljerat utforskande och dokumentärt. T.ex. romanen en ”En tid för allt” – också en fantastisk bok – som jag bloggat om en gång tidigare i inlägget Allt lefvande förgås.

Framför mig nånstans i Min kamp 6 ska också finnas ett långt avsnitt – ett par hundra sidor tror jag – som handlar om Hitler. Hm, jag undrar vad jag ska tycka om det… Nåja, vi får se. Kanske skriver jag om det längre fram. Men det dröjer nog för det går inte fort att läsa Knausgård. I alla fall inte för mig.

Ergonomiskt boktips

Att som tillfällig arbetsplats vid användning av datorn sitta på en för låg och för mjuk stol vid ett bord som är för högt kan straffa sig genom att man får ont i axlar eller armar. Men som vanligt: det finns lösningar på det mesta!
En liten strykbräda och fyra bastanta böcker. Jag valde ”Vi, de drunknade” av Carsten Jensen,  ”Ängeln på sjunde trappsteget” av Frank McCourt, ”En tid för allt” av Karl Ove Knausgård och ”Gentlemen” av Klas Östergren.

Bra böcker alla fyra – även att sitta på.