Hej då, gamla hoj!

Ja, nu har jag sålt min gamla cykel, en Crescent från 1936. Jag köpte den för många år sen från Inez, en äldre dam, som vi bodde granne med i Birkastan då. Nu har jag sålt cykeln på Blocket. Inez hade köpt den i en cykelaffär på Upplandsgatan 77: ”A.Blomberg, Velociped-, Sport- & Elektriska affär. Försäljare av Crescent Favorit samt Viklunds velocipeder”, i maj 1936 enligt dom originalhandlingar som följde  med i köpet. Där beskrivs cykeln som en ”turistracer”, och Inez berättade att den var treväxlad från början och att hon deltagit i cykeltävlingar med den.

Nu har jag inte använt den gamla cykeln på länge. Alla år jag jobbade på Kungsholmen cyklade jag från Birkastan till och från jobbet varje dag (om det inte var snö och is på gatan för då gick jag). Att på cykel ta sig levande över S:t Eriksbron (ingen cykelbana där då) gav en viss spänning i livet. För det mesta gick det bra, men några skrämskott fick jag.

En gång kom en skåpbil svängande från S:t Eriksplan ut mot bron när jag just kört ut från Rörstrandsgatan. Bilen krängde till i kurvan och kom så nära att sidan smällde i min armbåge. Killen som körde fattade att nåt hänt och stannade en bit längre fram. Han hade inte sett mig pga en bil som trasslade på hans andra sida. Men allt gick bra. Jag var öm i armbågen ett tag, inget mer. En annan gång öppnade nån en bildörr på mig ute på bron, dvs till vänster om mig där jag kom i god fart cyklande nära trottoaren. Nån skulle hoppa ur bilen lite halvt i farten. Jag for in i bildörren och föll omkull med cykeln vid trottoarkanten. Bilföraren stannade. Jag hade klarat mig fint bortsett från att jag var arg och så omtumlad att jag skakade och tårarna rann. Och cykelkorgen var sig inte lik efteråt.

Vid ett annat tillfälle körde en vanlig SL-buss så tätt intill mig hela vägen över bron att jag var tvungen att hålla styret stenhårt rakt fram och koncentrera mig till max för att inte vingla det allra minsta. Det var inte många cm mellan handtaget på styret och bussens sida. En bit efter bron hoppade jag av för att leda cykeln över ett övergångsställe och tittade argt på busschauffören när han fick stanna för rött ljus där. Då böjde han sig fram och kastade en slängkyss till mig. Grrrhhh… Jag tog bussens registreringsnummer och ringde till SL när jag kom upp på jobbet.

Du undrar kanske om jag hade hjälm på mig när jag cyklade över S:t Eriksbron. Nej, tyvärr, ingen hjälm. Jag tror inte jag ens ägde nån hjälm då. Köpte senare en vackert blå cykelhjälm som jag använt mycket sparsamt i stan. Den finns numera i stugan i Hälsingland, ett utmärkt skydd mot attackerande silvertärnor. Familjen Silvertärna har senaste åren fräckt lagt beslag på den betydligt snällare måsens vanliga plats på en sten en bit från bryggan. Pang pang säger det i hjälmen när tärnorna anfaller. Ett paraply eller en piassavakvast vänd med borsten uppåt funkar fint också mot tärnorna, men vill man ha händerna fria är cykelhjälmen oslagbar.

Nu har jag en modernare cykel med växlar och framför allt väldigt mycket lättare att kånka upp från källaren än min gamla Crescent. Numera behöver jag inte heller cykla till nåt jobb. När jag är ute och nöjescyklar rör jag mig mycket sällan bland bilar, så jag tycker hjälmen gör mera nytta på ön än i Stockholm. Stan har dessutom blivit en del cykelvänligare under dom år som gått. Fler cykelbanor har ordnats m.m.

Min gamla Crescent var en härlig cykel, hade man väl fått upp farten på dom stora hjulen gick det undan av bara den. Jag hade stor glädje av den under många år och gav mig ut på cykelturer i Stockholms omgivningar. Skjutsade en liten pojke på den gjorde jag också, och när det var slut med det kunde man lasta på en hel del matkassar. Nu är jag glad att cykeln kommer till nån som förstår att uppskatta den och jag hoppas att den snart ska vara ute och rulla igen. Ingen idé att spana efter den för den ska till en annan stad.
Tack då, gamla hoj, och lycka till framöver!

En gammal cykel

Solig härlig – om än rätt kall – kvinnodag i Stockholm. Och hur det än är så börjar tankarna gå till cykelsäsongen och att den kanske börjar snart. Ja, jag vet att många cyklar året om men jag gör inte det. Men jag tycker mycket om att cykla.

När jag bodde i Birkastan i Stockholm köpte jag en cykel av en gammal dam som bodde i huset. Det här är många år sen. Hon hade själv köpt cykeln vid mitten av 1930-talet och hade t.o.m. tävlingscyklat med den då nån gång på den tiden. Den hade två växlar berättade hon, men dom hade senare monterats bort. Cykeln är en Crescent med 28 tums hjul. I dag skulle man nog kalla den en riktig veterancykel.

Det var en alldeles utomordentligt bra och stadig cykel, perfekt att skjutsa barn och matkassar på. Enda nackdelen var att den var stor och tung. Att kånka cykeln uppför en trappa, bära den över stock och sten om man kom till icke cykelbar mark eller lyfta den över ett staket nånstans var jobbigt – även för mig som tycker att jag är rätt stark i armarna. Bortsett från det var det en härlig cykel, och man fick upp god fart på den när man väl kommit igång. I dag har jag en modernare cykel som är lätt att bära när det behövs. Min gamla Crescent står i källaren och ser alltmer sorglig ut. Hm, jag vet…jag borde, jag borde! Och nån dag ska jag väl göra det – fixa till den och antingen behålla den och använda den eller sälja den till nån som förstår att uppskatta en sån gammal cykel. Eftersom det här inte är nån säljesannons – jag har ju inte bestämt mig än hur jag ska göra – visar jag inte nån bild på cykeln utan illustrerar med en annan cykelbild istället (ur en gammal fransk skämttidning, Almanach du Charivari 1896).

Tandemcykel för människor som vill prata med varandra
Tandemcykel för människor som vill prata med varandra

Den cykel jag köpte efter den gamla veterancykeln hade både växlar och var lättare att kånka på uppför trappor och sånt. Den köpte jag begagnad via Blocket. Cykeln hade herr-ram och var utannonserad som ”Cykel för en liten herre”. Passade mig mycket bra.

Den gamla cykeln var med om det ena och det andra. Jag cyklade mellan Birkastan och jobbet på Kungsholmen. Det var innan det blev cykelbanor på S:t Eriksbron. En gång kom jag körande hemåt i ganska god fart när en bil till vänster om mig saktade in och dörren öppnades på passagerarsidan. Den dörren körde jag in i med en ordentlig smäll. Men jag klarade både mig själv och cykeln. Styret vred sig en del och korgen i fram föll av och ändrade form lite, men det var det enda. Själv var jag så omskakad att jag stod och grät och skakade vid trottoarkanten en stund, minns jag. Antar att vi utbytte adressuppgifter och så, men några åtgärder efteråt behövdes inte.

En annan gång körde en busschaufför den stora tunga SL-bussen så tätt intill mig mitt ute på bron att det var livsfarligt. Jag kunde inte stanna eftersom jag var rädd att råka vingla till lite då. Det enda jag kunde göra var att köra vidare med 100 % koncentration på avståndet mellan min styrstång och bussens sida. Han kom förstås förbi mig men det var riktigt otäckt så länge bussen var där tätt intill. På andra sidan bron stannade bussen för rött ljus. Jag skulle korsa gatan gående med cykeln på övergångsstället och glodde argt på busschauffören när jag gick förbi. Då böjde han sig fram och gav mig en slängkyss. Jag blev förstås ännu argare, tog registreringsnumret och ringde till SL så fort jag kunde och talade om hur han hade kört på bron. Ack ja, vad man har varit med om här i livet…

Häromdan kom jag att tänka på min gamla cykel när jag gick i mina gamla kvarter i Birkastan. Det fanns en cykelverkstad på Birkagatan som jag brukade anlita när vi bodde i stadsdelen. Och jodå, den ligger kvar och genom fönstret ser jag att farbrorn som hade den förr om åren fortfarande är kvar. Cykel-Rune står böjd över en cykel därinne. Han är kvar! Jag blir riktigt glad. När jag kommer hem kollar jag efter uppgifter om verkstan på webben. Hittar en sida där folk ger omdömen om olika affärer och sånt. Där kallas Rune för ”Stockholms cykelfarbror nr 1”. Det står också att Rune närmar sig åttioårsåldern och att han drivit butiken i nästan ett halvsekel.

Den gamla cykeln hade ett cykelställ som säkert var original från 30-talet, ett sånt där med två skänklar som blir som ett upp-och-nedvänt V ungefär. Det funkade säkert bra i cykelns ungdom men när jag köpte cykeln av tanten i huset hade fästena blivit lite lösa så det kändes ostadigt. Jag tog cykeln till Cykel-Rune på Birkagatan och bad honom byta ut originalstället till ett modernt cykelställ, ett sånt där som fälls ut som en lång pinne på ena sidan. Rune tittade på mig, såg mig i ögonen och sa långsamt och med eftertryck nåt som jag inte glömt: ”Det där, det är så fint så det begriper inte du!”