Cykelfunderingar

Slutcyklat för i år, tyvärr. Häromdan fick jag hjälp att bära ner cykeln till vinterförvaringen i källaren. Men oj vad många fina cykelturer jag gjort denna säsong! Började i april nån gång och sista turen blev till Stora Skuggan och däromkring i torsdags (cykeln skymtar till vänster på bryggan vid Laduviken, bild tagen i sept).

Jag har alltid tyckt om att cykla, särskilt för rent nöjes skull. Det är lite som med paddling faktiskt. Jag ger mig iväg nånstans. Och sen på vägen får jag för mig att ta av åt nåt annat håll, välja en ny väg, göra en längre tur, runda en ”ny” ö eller hitta ett ”nytt” sund mellan öarna i skärgården.

För många år sen jobbade jag på Kungsholmen och cyklade dit från Birkastan där vi bodde. Inte nån särskilt lång cykeltur. Eftersom det var så kort bit hade jag för mig att jag skulle cykla så fort som möjligt för att få mer motion. Inte så förståndigt. Slutade med det efter ett par otrevliga incidenter i trafiken och började cykla försiktigt istället. Nån cykelbana fanns inte på Sankt Eriksbron på den tiden, och att ta sig levande över där innebar 100% koncentration på cykeln och på trafiken omkring.

Vintertid cyklade jag inte alls pga av snö och halka utan då gick jag i stället. Det var trevligt på ett annat sätt: jag fick mina tankar tillbaka. När jag promenerade till Kungsholmen kunde jag ju låta tankarna löpa lite som dom ville. Fast i sanningens namn gick jag nog på ditvägen mest och tänkte på vad jag hade framför mig under arbetsdagen och på hemvägen vad vi skulle ha till middag, om jag måste handla nåt osv.

En vinter när jag gick till jobbet fantiserade jag om en ganska stor båt som månad efter månad låg förtöjd nedanför Sankt Eriksbron. Vems båt var det? Varför låg den där? Var det nåt mystiskt med den? Hade nåt ändrat sig ombord sen jag gick förbi senast? Vad skulle hända kvinnan som jag tänkte bodde på båten? – Så en morgon var båten bara borta! Puts väck! Så gick det med den historien.

I våras var jag inne i en cykelaffär för att köpa ett extra kedjelås till cykeln. Innehavaren var ingen ungdom, gissar att han var 55-60. ”Vad roligt att du cyklar fortfarande!” sa han. Han menade säkert väl, kanske som en sorts uppmuntran. Men varför i all sin dar skulle jag inte cykla? Nä du, gubbe lilla, tänker jag nu, till våren är det dags igen. Då ska hojen upp ur källaren och jag ska ut och rulla. Vi ska bara övervintra några månader först.

Bloggat om cyklar och cykling några gånger tidigare. T.ex. i maj 2018 med en dagsedel av Stig Dagerman och en stämning riktad till en ung man som parkerat cykeln fel. Läs ”Var man ska ställa sin cykel” här.

Hagaparken 20 april -14

_DSC5275_ed2Jodå, jag kom iväg på cykel efter att ha skrivit det sorgliga förra inlägget. Här ett bildbevis: Gustav III:s ekotempel i Hagaparken.

Mycket folk ute på promenadvägar och gräsmattor. Jag satt en stund  och läste vid Gustav III:s paviljong, en favoritplats, innan jag trampade vidare. Cykling ger frihetskänsla. Nästan lika mycket som att paddla kajak.

Det är vackert längs Brunnsviken. Vinterns och vårens promenader har för mig mest skett på andra sidan, alltså där man så småningom hamnar på Bergianska och sen vid Ålkistan om man fortsätter. Men Hagaparken är också fint. Synd bara att man sabbade delar av parken genom att ta ett sånt stort område vid Haga Slott och sätta upp ett staket med arga skyltar på (staketet syns på bilden). Jag har gnölat om det här tidigare i bloggen så det får räcka med det. Man kan ju inte fortsätta att vara arg jämt… Inte när det är så fint påskväder.

I ett inlägg från 2010 finns det med en bild från Ekotemplet innan staketet kom upp – här.