Hot före möjligheter

Peter Wolodarskis artikel ”Sökandet efter problem finns inbyggt i vårt dna” i DN i dag får mig att titta tillbaka i en bok jag läste under sommaren: Daniel Kahnemans ”Tänka snabbt och långsamt”. Wolodarski skriver bl.a.: ”Dåliga’ nyheter tenderar att få större utrymme än ‘bra’, och det är ett problem”.

Intresset för det negativa är inbyggt i oss enligt forskare – det handlar inte bara om att ”det ligger i journalisters dna att söka efter problem och att vara en nagel i ögat på makten” som Wolodarski skriver. Kanske är det så att vi har de nyheter vi vill ha?

”Hjärnan hos människor och andra djur innehåller en mekanism som är ägnad att ge företräde åt dåliga nyheter” skriver Daniel Kahneman i sin bok. Hot prioriteras framför möjligheter i människans hjärna. Orsaken är förstås att det för vår överlevnad har varit viktigt för oss att snabbt upptäcka  t.ex. ett rovdjur som närmar sig. Undersökningar visar att negativa ord som krig eller brott drar till sig uppmärksamheten snabbare än positiva ord som fred eller kärlek. Andra exempel som nämns i boken: ett argt ansikte ”sticker ut” mer i en samling glada ansikten än ett glatt ansikte i en hop arga ansikten. En enda kackerlacka vid en skål med körsbär räcker för att det ska se äckligt ut, men lägger man ett körsbär bredvid en massa kackerlackor gör det inte  kackerlackorna mindre motbjudande.

För ett tag sen hade jag ett inlägg om viktiga böcker, dvs böcker som påverkat mig, och Daniel Kahnemans bok hör absolut dit, en ”ögonöppnare” om det mänskliga tänkandet. Det är en tjock och inte i alla stycken särskilt lättläst bok (särskilt om man som jag inte är så van att tänka klart – ha ha! – om statistik, matematiska modeller och sånt) men boken är väl värd att ”tugga sig igenom”.

Wolodarskis artikel i DN här.

Slussen…

Utsikt från gångbron till Katarinahissen i april.
Utsikt mot Gamla stan och Riddarholmen från gångbron vid Katarinahissen i april.

Ja, vad månde bliva? Slussens öde ska tydligen bestämmas 10 juni läser jag hos Lars Epstein i DN. Diskussionen med remissförfarande, utställning, artiklar i pressen, överklaganden, framtaganden av alternativa förslag m.m. har ju pågått länge nu och en del reaktioner som kommit kanske handlar om trötthet, man är less på frågan. Och så använder man det som Daniel Kahneman kallar System 1 och säger saker av typen ”bara dom bestämmer sig”, ”sluta tjafsa!”,”det är dags att sätta ner foten”, ”strunta i alla gnällspikar och nimbys, det blir säkert bra med det här, bara dom kommer igång”. En rätt mänsklig reaktion är det förstås. Men bättre ändå att inte helt koppla bort sitt System 2 utan tvärtom använda det och ägna lite tid åt begrundan och eftertanke. Annars riskerar vi alla att förlora mycket på kuppen. Att låta pengar och prestige styra omdaningen av Slussen bara för att vi inte orkar bry oss längre vore ju rätt förfärligt.

När det gäller stadens utveckling hör jag till dom som tycker att man så långt det går ska ta vara på dom speciella kvaliteter som finns i den här stan – med vattnet, öarna, de öppna ytorna, utblickarna, den äldre bebyggelsen osv. Och med äldre bebyggelse menar jag inte bara gamla rödmålade trähus på söder utan även t.ex. den gamla stenstaden med bebyggelse från 1800-talet och förra sekelskiftet och så. När man förnyar, bygger om eller bygger nytt ska man vara just varsam och se till att man inte förlorar värdefulla miljöer samtidigt. Det är ju så mycket som blivit förstört redan, det som finns kvar och har värdefulla kvaliteter borde vi vara rädda om. Därmed inte alls sagt att vi inte ska bygga nytt här och var och gärna i nyskapande spännande utformning. Men det gäller att ha fingertoppskänsla och inte klumpa på som t.ex. med det trista Stockholm Waterfront – fult och dessutom alldeles för nära inpå Stadshuset – och andra misslyckade nybyggnader. Vissa hävdar att vi måste ”sätta Stockholm på kartan” eller ”föra Stockholm till en ny nivå” eller göra Stockholm till en ”världsstad” som New York, Chicago, Singapore eller Tokyo genom att t.ex. bygga skyskrapor längs Klara sjö, eller förtäta genom att proppa igen obebyggd mark med höghus.  Larvigt! Jag vet att fler bostadshus behövs, men låt stan växa utåt ytterkanterna – låt innerstan växa utåt för sjutton hakar!
Nämen det var ju Slussen jag skulle skriva om…

Vad gäller Slussen handlar det mycket om utblickar, ljus och sammanhang, öppna siktlinjer – att så bra som möjligt ta vara på platsens speciella kvaliteter samtidigt som det självklart ska fungera för människor att vara på och att röra sig på platsen, trafiken ska fungera osv. Att det varit packat med hus på Slussen för länge sen är förstås inte ett argument för att packa det fullt med hus igen nu även om man påstår att det ska handla om ”glashus”. Men vilka grejer som händer! Stan har ju förhandlat – schackrat – med en husägare om sänkning av tomträttsavgäld, möjlighet att få köpa och hyra ut byggnader som ska byggas nytt framför husägarens hus osv. Det är rätt magstarkt faktiskt.  Jag tycker bloggaren Flarnfri schalottenlök har sammanfattat det som hänt och händer på ett bra sätt. Han har med flera intressanta länkar. Koppla på ditt System 2 och läs här.

Epsteins artikel om Slussen finns här. Det är lite trist att se diskussionen i kommentarerna där tonen lätt blir otrevlig och där dom som kommenterar inte står för vad dom säger eftersom dom använder pseudonym. Fast det kanske är kutym där…

Det där med System 1 och System 2 kommer från Daniel Kahnemans bok ”Tänka, snabbt och långsamt”. Väldigt intressant läsning! Jag håller på med den nu. Det går förstås att hitta mycket om Kahneman på webben. En artikel i SvD från dec 2012 kan vara en ingång till hans ”tänk” – här.
Det finns flera tidigare inlägg om Slussen här, vill du läsa dom kan du söka på Slussen upptill till höger.