På restaurangen

Varm fin dag i Stockholm. Jag gick inte på restaurang själv men gick förbi en på Djurgården där kockarna satt och åt på en terrass mot vattnet. Dom passade väl på mellan lunch- och kvällspasset, antar jag. Kockar förresten, det vet jag ju inte, några kanske är servitörer, nån är nisse (eller nissa?), kökspersonal av olika slag osv. Restaurangen heter Oaxen Krog & Slip och ligger vid Nya Djurgårdsvarvet alldeles nära bron till Beckholmen.

Hundudden 17 december

Ja, det blev en sväng ut på Djurgården i dag, långt bort från all julrusch i innerstan. Och så fick jag ju möjlighet att plåta ett av favoritmotiven: bojar. Där fanns också en ovanligt orädd häger som slog sig ner på en isig brygga, men jag fick tyvärr ingen riktigt bra bild på den. – Tips: Om du klickar på bilden kan du se namnen på några av båtarna.

Hasselbacken i november

Nej, jag har inga ungdomsminnen från Hasselbacken, och jag har aldrig varit på fest där. Min studentskiva skedde på Statt i Söderhamn. Och nån gubbhylla på Hasselbacken har jag heller aldrig varit på. Var den bara för gubbar?
(Som vanligt: för ljusare och bättre bild, klicka på den).

En gång på senare år har jag ätit lunch där tillsammans med min syster och ytterligare en gång tillsammans med henne och med Joana, en syssling från Brasilien. Hon jobbade i London då och var på snabbvisit i Stockholm. Det var första gången vi sågs. Vi åt tillsammans och pratade och pratade – på engelska, svenska kunde hon inte. Men efteråt följde Joana med mig hem och fick ett ex av min bok ”Sandskär i mitt hjärta” med dedikation. Roligt att hon ville ha den. Hon kan nog förstå en del i alla fall, läsa bildtexter kanske med hjälp av Google translate. Det är ju många bilder i boken. Kanske beror det på detta minne och på att min farfar var på Hasselbacken som ung som jag har en liten varm känsla för detta ställe.

Bilden ovan är troligen från nån gång kring 1910 eller så. Man nr 4 från vänster som småler så varmt mot den som håller kameran är min farfar – Hugo Roland. Längst till vänster sitter f.d. sjökaptenen Björklund (förnamnet vet jag inte) och bredvid honom Karl Julius Svensson, en äldre kusin till Hugo. Sen kommer Hugos gode vän Arthur Theodor Blix. Den äldre mannen längst till höger är också en äldre kusin till Hugo, i familjen kallad Onkel Lorentz eller ibland Lollegubben och var en något udda figur i släkten om jag förstått rätt. (Bilden har varit med en gång tidigare i inlägget Herrar i hatt).

Nu är det en del skriverier i tidningarna om Hasselbacken. Häromdan skrev Claes Britton en upprörd debattartikel om ”Abba-Björns brutala byggplaner på Djurgården”. Artikeln har du här. Jag har faktiskt också undrat över varför Björn Ulvaeus ägnar sig åt dessa bygg- och renoveringsplaner. Sen skrev Ulvaeus en replik på Brittons debattartikeln där han hävdar att det inte alls handlar om att bygga nåt Abba-land på Djurgården. Björn Ulvaeus artikel har du här.

På Hasselbackens hemsida ser jag att Pop House Sweden, där Ulvaeus är en av ägarna, köpte Hasselbacken 2019 och man skriver att med ”övertagandet av Hasselbacken skapar Pop House förutsättningar att förverkliga sin vision att bli en nöjesdestination av rang”. Hittade en artikel till där Ulvaeus berättar hur man ska återge Hasselbacken dess forna glans från i mars 2021 här.
Hoppas dom här tidningslänkarna funkar.

Ja, vad ska man tro? Vi får väl se vad det blir. Eftersom jag inte är nån stammis på Hasselbacken vet jag inte om byggnaden är nedgången eller ej. Kanske finns ett stort renoveringsbehov? Och det är klart att det är roligt om det blir som det kanske var på ”den gamla goda tiden” när Hugo Roland svingade en och annan bägare där. Förresten har jag försökt skärskåda den gamla svartvita bilden för att se vad det var i flaskorna, men det går inte att få fram. Och inte kan jag fråga farfar heller.

Vid Beckholmen

I dag blev det en tur ut på Djurgården till området vid Beckholmen. Den här platsen är en gammal favorit. Har varit här och plåtat många gånger och ofta också suttit och läst på nån av bryggorna som går ut från kajen till höger. Här vid krogen Oaxen och det Nya Djurgårdsvarvet är allt snyggt och prydligt.

Längre bort mot Gröna Lund finns en gammal och mycket sliten byggnad, oklart vad den används till. Jag som ju ofta dras till sånt som är rostigt, förfallet och slitet blev glad att hitta huset där igen i ungefär samma skick som för flera år sen. Det är förstås den bortre av dom två byggnaderna nedan jag menar.

Där Oaxen nu ligger fanns förr ett stort och rostigt skjul: Slipskjulet på Djurgårdsvarvet. I inlägget ”Rosten borta” från 2013 finns det med en bild på hur Slipskjulet såg ut våren 2011 – här.

Nordiska museet

Inga fler magnolior i dag men en liten sväng på Djurgården blev det. Letade ställen där det var någorlunda lä så jag kunde sitta där med min bok. Men det var svårt. En rätt kall vind kom svepande då och då. Dom stora snåren med rododendron som finns här har inte börjat blomma än.

Nordiska museet gillade jag när jag var barn eftersom det fanns fina gamla dockskåp där att titta på. Dessutom minns jag dom dukade borden från olika tider. På ett tronade en stor svan med vingar och allt mitt på. Hur gjorde dom för att äta den? ”Jag vill ha stekt svan till middag”, i Povel Ramels ”Sorglösa brunn”.

Foto: Mats Landin.

När man kommer in på Nordiska museet sitter Gustav Vasa där mitt fram i kolossalformat. Minns inte om jag var rädd för den som barn, men jag tror min lillasyster var det.

Statyn har Carl Milles gjort. Den är huggen i ek och stod klar 1925. Nu ser jag på Nordiska museets sida att det först fanns en annan version, en gammal och trött Gustav Vasa. Den var gjord av gips och vittrade så småningom sönder. Titta här.

Gammal och trött och vittrar sönder… Känns lite symboliskt det där. Det gäller att vara av det rätta virket.

Nordiska museet grundades av Artur Hazelius 1873, alltså samma man som grundade Skansen. Först höll Nordiska museet till i lokaler på Drottninggatan. Sen kunde man flytta in här i den stora museibyggnaden på Lejonslätten på Djurgården, som invigdes 1907.

Slut på dagens Djurgårdslektion.

Solig dag

Ännu en solig dag. Spår i snön på isen. Vem har vågat gå där med öppet vatten bara en bit utanför?
Lite stökigt motiv, det medges, men jag måste ju prova ditt och datt. Bilden tog jag stående en bit bortom Spritmuseet på Djurgården. Det är alltså Skeppsholmen jag tittar mot och vars träd avtecknar sig mot himlen, och det är Katarina kyrka på Söder man ser silhuetten av.

Snygging

Det här är en eldlus – ”en art i insektsordningen halvvingar som tillhör underordningen skinnbaggar och familjen eldskinnbaggar” som man skriver på Wikipedia. Snygg är den; rött och svart ser ofta bra ut ihop. Latinskt namn Pyrrhocoris apterus. Det där visste jag förstås inte när jag såg den ta sig fram ganska fort nere vid mina fötter. Jag googlade fram det.

Här är en bättre bild på eldlusen. Den sitter och äter på ett blomfrö.
Foto: Emmanuel Douzery

Eldlusen på min bild träffade jag på vid Djurgårdsbrunnskanalen i fredags, en solig vacker dag med en del svalka i vinden. Jag tog mig dit på cykel och satt och läste på en bänk i solen ett bra tag. Förvånansvärt lugnt i kanalen. Tänkte att båtfolket väl skulle vara på väg ut i skärgården nu, men jag såg bara nån enstaka båt dra förbi. Och den på bilden var på väg in mot stan.

Till Djurgården på cykel

På Djurgården ställer man nu ut skulpturer i vit aluminium skapade av konstnären Alice Aycock. Dom ser ut som stora virvelstormar, cykloner, snurror, naturfenomen… Ja, som vanligt: man får väl tolka in själv vad man tycker att det är. ”Det gemensamma för verken på Djurgården är rörelse och okontrollerbara krafter” står det nånstans.
I dag blev det en cykeltur för att titta på konsten. Trampade min lilla hoj bort över Gärdet till Folke Bernadottes bro och där i närheten finns konstverken. Ett verk står också i Örtagården vid Rosendals trädgårdar. Fin avskild liten del av trädgårdarna, jag har inte varit just där tidigare.
På hemvägen kollade jag in rododendronsnåren nära Djurgårdsbron. Det är Nordiska museet som skymtar i bakgrunden på vänstra bilden ovan.

Promenad 30 okt -19

I den engelska parken vid Abraham Niclas Edelcrantz’ åttkantiga hus i Stora Skuggan finns den här dammen. Igår var den täckt av tunna flak av is. Bakom ryggen på mig där jag står och tar bilden finns ett monument till Edelcrantz’ minne. En liten obelisk. På ena sidan finns text om Edelcrantz, på den andra står det ”Paul Edv Filéen skänkte Skuggan åt tillgifne fosterbarn 1829”. Här finns förstås mer historia att gräva i, vilket jag gjorde när jag kom hem. Vem var den där Filéen, tro? Ja, nu blir det en låååång utvikning här:

Paul Edvard Filéen (f. 1749, d. 1829) verkar inte ha varit nån särskilt framgångsrik person. Hade några lägre poster i kommerskollegium och blev så småningom kanslist där. Men hans stora lycka kom när brodern Jonas Filéen dog långt bort i utlandet – i Guyana i Sydamerika – och lämnade ett jättestort arv efter sig. Brodern hade ”utvandrat till det då nederländska Demerara där han blev ägare till en kaffe- och sockerplantage. – – – Vid tiden då han skrev sitt testamente 1784 ägde han omkring 900 negerslavar. Jonas Filéen hade flera barn med sina slavar, varav åtminstone ett fick mindre summor genom testamentet, men inga äkta barn. Huvuddelen av hans arv tillföll därför hans bror Paul Edvard Filéen”. Citatet från Wikipedia.

900 slavar, hm… usch. 864 434 riksdaler banco. Paul Edvard F sålde plantagerna så snart han kunde och gjorde sig förstås en förmögenhet.Arvet väckte ett kolossalt uppseende. Extraordinära åtgärder vidtogs genast på högsta ort för att få över pengarna till Sverige; samtidigt inleddes en rad processer, utrikes och i hemlandet” står det i Sv Biografiskt lexikon.  Det blev en massa trassel och det tog tid innan pengarna fördes över.

Många historier och skrönor berättades om arvet. Enligt en av dom gick Filéen upp på Mosebacke med sin stjärnkikare och spanade efter fartyget som skulle komma med alla pengarna. Därav finns uttrycket ”Det va´fan, sa Filén. Titta i kikarn och blekna”. Aftonbladet införde på 1930-talet ett dagligt horoskop under rubriken ”Dr. Filén”. Om det fortfarande finns i Aftonbladet vet jag inte. Om du inte börjar tröttna på Filéen nu kan du läsa en utförlig text om honom i Sv Biografiskt lexikon här. Och så hittade jag en mer lättsmält artikel i DN från 1995 skriven av Thorleif Hellbom ”Det va´fan, sa Filén” här

Ja, hörni, nu har jag väl bluddrat ut mig alldeles för långt bort i environgerna. Tillbaka till Edelcrantz: Den s.k. engelska villan, som Edelcrantz byggde före Oktagonen, är renoverad och har blivit av med dom blå skynken som täckte fasaden tidigare (till vänster nedan). Jag bloggade om Edelcrantz och hans byggnader i Stora Skuggan tidigare här.

Om man sen går mot Husarviken kan man följa viken ut mot Värtan. Man kommer då att gå förbi den gamla röda timrade kajakladan där jag en dag för ett par år sen köpte mig en ny kajak, en vit VKV Kåre. Trevligt minne. Har haft mycket roligt med kajaken sen i ”min” hälsingska skärgård utanför Söderhamn (här skulle det kunna komma en utvikning till, men men…det får räcka nu). Vidare utefter Husarviken. För ser man på, längst ut finns en ny gång- och cykelbro och där kan man gå över och promenera bort till Ropsten och ta bussen (eller t-banan) hemåt igen.
Slut på dagens krönika.

Underbart är kort

Ja, det gäller att passa på medan det pågår. ”Underbart är kort, alldeles för kort…” som Povel Ramel sjöng.

Dom här praktfulla buskarna finns på Djurgården och fotograferas flitigt av förbipasserande fotgängare (ha ha! där fick jag till fyra ord på f). Fast även en och annan cyklist stannar till, liksom dom som kommer farande på elsparkcykel, förstås,  detta i dag så populära färdmedel i Stockholm. Själv tog jag mig dit med buss och apostlahästar enkom för att fotografera prakten.

Det finns mer i samma område än buskagen jag förevigat ovan. Man kan riktigt vältra sig i rhododendron (fast nog helst inte bokstavligen), frossa i färger och former och gotta sig så mycket man bara kan tills man nästan får rhododendronsvimma och bara vill lägga sig ner på gräsmattan och blunda.

En annan plats för  den som vill frossa i rhododendron är rhododendrondalen i Bergianska trädgården. Passa på, gå ut och njut. Underbart är kort.