Sång till kärleken

”Ju mer passionerad man är desto starkare upplever man allt vackert och desto mer vill man tro på det och dela det med andra”, säger den franske låtskrivaren och sångaren Charles Dumont. Fast han sa det på franska, svenska kunde han nog inte gissar jag. Citatet kommer från en dokumentär om Edith Piaf som jag såg på SVT Play häromdan. Dumont talar här inte bara om Piafs många passionerade kärlekshistorier utan också om hennes förhållande till religionen under senare delen av hennes korta liv. Hon dog när hon bara var 47 år (okt 1963).

En av Ediths Piaf många kärlekar hette Marcel Cerdan. Han var boxare, gift och far till tre barn. Kärlekshistorien mellan honom och Edith Piaf fick ett plötsligt och tragiskt slut i oktober 1949 genom en flygolycka. Cerdan var på väg till New York för en returmatch med Jake LaMotta då planet störtade på Azorerna. Alla ombord dog.

”L´Hymne à l´amour” (musik Marguerite Monnot, text Edith Piaf) skrev Piaf till Marcel Cedran och efter hans död sjöng hon den vid varje scenframträdande.

Vilken röst hon hade, denna lilla kvinna. Liten och späd var hon, 147 cm lång. Piaf betyder sparv.

Så dra på volymen nu och lyssna på Piafs framförande av den här fantastiska kärlekssången. Finns på Youtube här. Man kan träna sin franska på den också.
Dokumentären om Edith Piaf och kretsen omkring henne har du här. Kan ses till 25 mars 2021.

Edith Piaf

Det är väl en rätt banal eller melodramatisk historia. Om kvinnan som sliter på kaféet i ett hotel och har alldeles för mycket att göra för att ha tid att drömma. En dag när hon står och torkar glas bak i kaféet får hon se ett ungt par komma in hand i hand. Dom hyr ett rum för att älska och hon visar dom upp till rummet. När hon ska till att stänga dörren om dom ser solskenet i deras ögon. Sen går det för dom som för Elvira Madigan och hennes älskade Sixten Sparre, det unga paret hittas döda i rummet. Usch så förfärligt. ”Que ça m’a fait mal, Que ça m’a fait mal…” sjunger Piaf – Vad det gjorde mig ont – i ”Les amants d’un jour”, de älskande för en dag. En vemodig sorgesam sång.

Jag gjorde ju ett inlägg om Frank Sinatra, född 1915 och årsbarn med mina föräldrar. Och det är ju samma med Edith Piaf. Hon borde väl också hedras med ett inlägg när hon fyllt 100. Ska jag hinna med det får det ju bli nu innan det hinner bli ett nytt år. Vet inte varför jag nästan missat. Har lyssnat en del på henne förr om åren. Men jag blev påmind om sångerskan av min syster som tipsade om ett tv-program med Rikard Wolff. Han hyllar Piaf med en konsert i sitt eget vardagsrum. Såg det igår på svt play. Bra program. Varm god stämning och charmigt genomfört med några tillbehör. Han sjunger ju inte som Piaf, självklart inte, men han har intensitet och känsla som liknar hennes.  Inlevelse. Det handlar både om henne och om honom själv. Tror det ligger kvar på svt play en bit in i januari.

Vilken är min favorit bland Piafs sånger då? Vet inte, har nog flera. ”Les amants d’un jour” har jag nämnt. ”La vie en rose”- kanske lite uttjatad men tycker om den ändå – men skulle jag bara nämna en enda får det bli ”Hymne à l’amour” för den vackra melodin, de starka stora känslorna och dramatiken.

Om Rikard Wolff-programmet här.
”Les amants d’un jour” här.
”L’Hymne à l’amour” här.