Cissi och Ivar började leka i strandkanten. Anna plockade av dem strumpor och skor. På stranden låg det gistna vraket av en gammal eka upp- och nedvänd, och Karl och Anna kunde använda den som sittplats.
»Det här är bra för vår familj; det känner jag redan och det gör mig så glad«, sa Anna. »Vi vet att det är Guds vilja. Först att vi skulle mötas på den här ön den ljuvliga dagen för sex år sedan … och nu, ett eget hus! Vid havet.«
»Mycket måste göras, ska du veta. Varken Linck eller Fjellström har kostat på stugan särdeles mycket. Vi måste göra något åt flygsanden utanför också. Det blir en hel del arbete.«
”Känner du vad det doftar från tallarna?”
Sandskär blev en älskad plats för Anna, Karl och barnen. De hade köpt huset med de möbler och husgeråd som fanns där, och mycket annat bohag behövde inte forslas ut. Under Karls semester arbetade han med att förbättra stugan och uthuset, sätta upp staket runt tomten och försöka anlägga en gräsmatta för att binda området av flygsand runt omkring. Jord hämtade de inifrån skogen. Potatis- och grönsaksland anlade de, men det var svårt att få något att växa. Ön bestod mest av sand och sten, skog och blåbärsris.
Bilden visar Annas och Karls hus på Sandskär; den lilla byggnaden till höger tillkom långt senare. Stugan är en av de äldsta på ön, kanske den allra äldsta. När jag var barn var det borgmästare Axel Bäckman och hans familj som hade stugan.
Anna kom från Nordanäng i Delsbo, gifte sig med Karl Hjelmström, anställd vid tullen, som flyttat upp från Halmstad. Familjen bodde i Söderhamn i flera år och hade sommarstuga på Sandskär. I boken ”En flicka som heter Anna” berättar jag historien om Annas liv. Vill du läsa den kan du beställa den från mig. Läs hur man gör här.
Gabrielles blogg 