Nyårspromenad

Jodå, en liten promenad blev det på årets första dag, men med betoning på liten. Upp på Observatoriekullen, en vänlig titt på det gamla Observatoriet och sen en utblick över stan, ett litet hej till Lars Israel Wahlman (Engelbrektskyrkans arkitekt) och sen hem igen. Hann inte hem riktigt innan snöblandat regn – eller var det nån sorts småhagel? – föll över mig. Skakade av mig vätan som en våt hund i hissen på väg upp. Att nederbörden skulle komma kunde jag ju som gammal norrlänning se på himlen söderut.

Varför nu heja på Lars Israel? Gammal vana, brukar göra det när jag åker buss över Lidingöbron men då mot Cedergrenska tornet som han också ritat. Viss ”befryndelse” finns: Lars Israel Wahlman var kusin till Anna Härdelin Hjelmström som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om.

Det här är inga nyheter direkt, inte bilderna heller. Har varit med i bloggen flera gånger tidigare. Men mina tankar på att skaffa mig en ny kamera får mig att vilja använda min gamla trotjänare, Nikon D90, lite mer. Trots att tiden inte är den bästa för fotograferande (från murrigt gråväder till mörker, nederbörd ). Inte så att jag tänker skippa idén att satsa på nåt nytt. Mer för gammal vänskaps skull.

Observatoriet är en av dom ganska få gamla byggnader som finns i den här delen av stan. Uppförd 1747-53. Arkitekt Carl Hårleman. Det är Observatoriekullens blåskimrande sluttningar som brukar synas i bloggen när våren är här och scillaspaningen pågår. Men till dess dröjer det ju några månader.

Körsbärsblom och gammal släkt

Blåsigt och lite kyligt i dag igen. Hade ingen lust att sitta och läsa i solen nånstans, så det blev bara en kort promenad i environgerna. Körsbärsträden i Kungsan har jag missat denna vår, har inte varit nere på stan på länge. Men blommande träd finns på närmare håll. Dom här växer på Observatoriekullens sluttning ner mot Sveavägen.

I bakgrunden bryts stadens silhuett av Engelbrektskyrkan till vänster och långt bort till höger av Kaknästornet. Tornet har jag inga starka känslor för varken åt ena eller andra hållet, men Engelbrektskyrkan tycker jag om. Det är en stilig kyrka och den ligger vackert där den liksom växer upp ur en ordentlig bergknagge. Arkitekten Lars Israel Wahlman som ritade kyrkan var kusin med min morfars mor Anna Härdelin, gift Hjelmström. Det var Lars Israels mamma Emma, moster till Anna, som skickade henne ett bärnstenshalsband med förhoppningen att det skulle hjälpa mot tuberkulosen som hon drabbats av. Det gjorde det inte, men det var snällt tänkt… Det är ju tanken som räknas heter det.

Engelbrektskyrkan

Den här kyrkan i Lärkstaden i Stockholm är resultatet av en arkitekturtävling, som utlystes 1905-06. Vinnare blev arkitekten Lars Israel Wahlman från Hedemora, då 36 år gammal. Kyrkan kom att bli Wahlmans främsta verk. Det är en häftig kyrka med mycket inslag av jugend och nationalromantik, och byggnaden liksom växer upp ur det gamla kvarnberg den står på.

Så här såg kyrkan på berget ut 1914, det år som kyrkan invigdes. Bilden är från Stockholmskällan. Foto: Okänd. Fotonummer Fa 5125 ; Fotonummer C 1797. Klicka på bilden för att se den större.

Lars Israel Wahlman och jag är avlägset släkt. Det är väl därför jag har lite särskilt varma känslor för honom. När jag sitter på bussen över Lidingöbron brukar jag vrida på huvudet och titta på ett annat av hans byggnadsverk: det Cedergrenska tornet. ”Hej, Lars Israel!” säger jag tyst för mig själv.

Släktskapet är så här: Lars Israel Wahlmans mamma hette Emma och var född Berg. Hon var moster till Anna Härdelin Hjelmström, min morfars mor, som jag skrivit en hel bok om. Lars Israel Wahlman och Anna Härdelin var alltså kusiner.

Det är moster Emma som råder Anna att bära bärnsten om halsen,  ett fåfängt försök att bota den tbc som drabbat systerdottern. ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” (ur brev till Helfrid, kusin och bästa vän, i okt 1893).  Mer om Anna och om boken om henne hittar du på Arundo här (startsidan) eller direkt till boken här.

Vill du se bilder från Engelbrektskyrkans interiör kan jag tipsa dig om ett inlägg från 2010 hos min gamla bloggkompis Mira i ”Miras mirakel” här.

Titt-in i kyrkor

En dag i juli går jag in i Maria Magdalena kyrka på Söder bara för att titta lite. Man håller på och gör i ordning för ett bröllop. Kyrkvaktmästaren går runt och placerar ut ljus vid varje kyrkbänk. När han ser mig frågar han vänligt: ”Are you Italian?” Kanske gör jag honom besviken när jag svarar att jag är svenska. Då frågar han med en blick på min kamera:”Är du journalist?” Hm, näää… inte det heller. Kanske blev han besviken igen.

Jag fnissar lite åt det där när jag går därifrån. Det är ju trevligt att bli tagen för proffs när jag kommer där med min kamera. Och av nån anledning känns det lite roligt att han tänkte att jag kanske var italienska. Det var förstås turisttider och en mörkhårig person med kamera kan ju vara utlänning… Kom att tänka på det där i dag när jag tittade in i en annan kyrka. Där var inte alls lika vackert som i Maria i somras.

En hiskeligt stor byggnadsställning har riggats framför och runt om den stora altaruppsatsen (Burchardt Precht, barock, 1720-tal) i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan. Några personer smög omkring däruppe på trähyllor inne i ställningen och mätte och grejade i ljuset av starka lampor. Gissningsvis ”museifolk”, konservatorer, experter på gamla barockaltaren och skulpturverk. Man ska staga och försöka skydda altaruppsatsen på bästa sätt så att den förhoppningsvis ska överleva bygget av Citybanan som nu kommer allt närmare i underjorden. När det där jobbet är gjort ska man hänga upp ett jättelikt screentryck av altaruppsatsen så församlingen kan låtsas att dom ser altaret. Så har man gjort också i Maria Magdalena.

Flera kyrkor i Stockholm hotas nu av skador, den ena kyrkan efter den andra. Maria Magdalena, Riddarholmskyrkan, Adolf Fredrik, Gustav Vasa,  Matteus och även Engelbrektskyrkan borta i Lärkstan. Målningar och väggar får sprickor, puts faller ner, slukhål öppnar sig… (nåja, slukhål har visst tack och lov bara hänt en gång än så länge: vid Maria kyrka). Dom flesta av kyrkorna hotas av sprängningar, borrningar och vibrationer från bygget av Citybanan.

Men när det gäller Engelbrektskyrkan handlar det om en underjordisk idrottshall som ska byggas mindre än 100 m från kyrkan. Artikel i DN om detta. I kyrkans kor finns en stor frescomålning av Olle Hjortzberg, som inte går att återställa om den skadas enl DN:s artikel. I församlingen är man mycket oroad, och det är tydligen även folk på länsstyrelsen. Men företrädare för Stockholms stad hävdar att allt ska gå bra, kyrkan kommer inte att skadas. Att det rasar puts och att det uppstått sprickor i valven påstår man har andra orsaker.

Hm…litar jag på Stockholms stad? Näää, inte riktigt faktiskt vad det nu kan bero på…  (Jag säger bara: Slussen – nudge nudge! Eller  Stockholm Water Front Building). Och inte litar jag på Trafikverket heller – dom som bygger Citybanan.  Jag kan inte låta bli att tänka att det faktiskt kan bli otrevliga skador på många gamla kulturskatter och då säger man väl bara ungefär ”sorry, det där var verkligen inte meningen!” och så kör man vidare. Det är förstås viktigare med en tunnel för pendeln och en idrottshall än med ett gäng gamla kyrkor.

I slutet av mars ska Citybanan nå fram till Gustav Vasa kyrka. Sprängningar har vi förresten hört ett bra tag nu.

Artikeln i DN här.