Det blev vinter

När vi kom ut från bion (festivalfilm på Skandia på Drottninggatan, inte Sergel) snöade det. Blötsnö. Det fick bli tunnelbana hem så vi slapp halka omkring i blötan. Buss var inte att tänka på. SL fegade ur och ställde in all busstrafik i innerstan ”pga rådande väderlek” som dom skrev. Så förskräckligt mycket snö var det faktiskt inte.

Riktigt bra film i alla fall: ”Empire of Light” med Olivia Colman, Micheal Ward, Colin Firth, Toby Jones m.fl. Regi Sam Mendes. Handlar om människor som jobbar på en biograf i sydöstra England under tidigt 1980-tal. Filmen är också lite av en hyllning till filmkonsten och biografer. Och på filmen får vi vara med uppe i projektorrummet. Själv var jag en eller annan gång uppe i projektorrummet på Teater Bio i Söderhamn och kunde titta ut över salongen och se lite av filmen därifrån. Trevligt minne. Det fanns tre biografer i Söderhamn på den tiden: Teater Bio, Stora Bio (brann ned 1967) och Svea Bio. Om Söderhamns biografer har jag skrivit på min andra blogg Arundo här. Svea Bio pryder förresten omslaget till en bok om svenska biografer, bild på boken finns i ett annat inlägg på Arundo här.

Who are those guys?

En väldig flotta av kanadensare kom glidande förbi på Brunnsviken när vi var i Bergianska trädgården igår. Alldeles för många för att få med på samma bild. Och nån närbild blev det ju inte heller; zoomen var inte med. (Lite större bild om du klickar på den).

Rubriken ”Who are those guys?” har jag använt några gånger tidigare. Den kommer från filmen ”Butch Cassidy and the Sundance Kid”. Dom båda skurkarna, spelade av Paul Newman och Robert Redford, frågar sig om och om igen vad det är för ett uppbåd av förföljare till häst som dom försöker fly ifrån. ”Raindrops keep falling on my head”, trevligt gammaldags låt var med i filmen och finns på Youtube med en snutt ur filmen här. Så unga och snygga dom var på den tiden! Och visst, det är en gammal film; den kom i USA 1969. Bloggade om den här.

Rubriken har jag också använt till en bild av för mig okända människor som köar till båten från ön Sandskär i Söderhamns skärgård in till fastlandet. Bilden är från 1917 och får vara med här igen.

Bilden finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”, som du kan läsa mer om på min andra blogg Arundo, t.ex. här.

Bio – då, nu, sen

För ett år sen, nyårsafton 2019, skrev jag om filmer jag sett under det gångna året. Det här året finns inte många biografbesök och filmer att skriva om. Några hann vi se förstås innan man stängde. Tyvärr kan det här innebära slutet för biokulturen, eller början till slutet… Det finns dysterkvistar som tror det (realister?). Pandemin slår hårt mot biograferna men det gör också det ökande utbudet av film och serier man kan se hemma på tv.

Det är inte alls samma sak att se film hemma, det är nåt annat, det är bra det också men inte alls på samma sätt. Lägger biograferna ner är det en hel kultur som försvinner. Det vore faktiskt riktigt trist. Och det är ju inte bara filmupplevelsen det handlar om utan även miljön där filmen visas och att man är där tillsammans med andra människor.

Tittar i Kjell Furbergs ”Svenska Biografer” (utg. 2000). En mycket fin bok för alla som är intresserade av biografer och deras historia.

I baksidestexten skriver man bl.a. ”Biografen är det offentliga rum som var mest typiskt för 1900-talet. På ett unikt sätt åskådliggör bion utvecklingen inom svensk arkitektur, inredning och formgivning under hela seklet. – – – Biograferna är tidstypiska i jugend, nationalromantik, 20-talsklassicism, funktionalism och 50-talsmodernism.” Jag lånar några bilder från boken och hoppas det är ok.

Från biografen Lyran i Vasastan, Stockholm.
Foto Kjell Furberg.

Upplevelsen att sitta i en biosalong med andra människor omkring sig, när reklamfilmerna är över och filmen börjar är nåt särskilt. Jag tycker t.o.m. om ritualen att man drar för ridån efter reklamfilmerna och sen drar undan den igen innan man släcker ner och filmen ska börja. Onödigt egentligen, men det hör till.

Och jag tänker tillbaka på filmer som ”Den sista föreställningen” (Bogdanovich, 1971) med bl.a. Jeff Bridges, Cybill Shepherd och så den italienska ”Cinema Paradiso” (1988) med gamla Philippe Noiret. En sorts hyllningar till biografkulturen.

Fast visst, på bio kan man bli störd när nån prasslar med en påse godis eller gräver i sin jättelika pappkartong med popcorn. Hå hå ja ja. Annat var det på ”min tid”, när man köade i trappan upp till Stora Bio i Söderhamn (låg en trappa upp i ett gammalt hus på Köpmangatan, brann ner i april 1967) eller gick på Svea Bio och skaffade biljett till dom där ”fästmanssofforna” längst bak. Det där med popcorn var inte infört då efter vad jag minns. Svea Bio i Söderhamn pryder förresten omslaget till Kjell Furbergs bok.

Jag har förstås många härliga biografminnen från Stockholm också. Tänker på Röda Kvarn på Biblioteksgatan, där det nu är nån sorts saluhall, och Lyran här i Vasastan, där jag såg Greystoke Tarzan (från 1984) med min mamma. Och så Skandia förstås på Drottninggatan, ritad av Gunnar Asplund. Biografen Grand har också länge varit en favorit.
En massa biografer har redan försvunnit. Hoppas verkligen dom som fortfarande finns kvar kommer att kunna fortsätta.

År 2020 närmar sig sitt slut. Ett annorlunda, märkligt år som för väldigt många människor inneburit mycket sorg och stora svårigheter av skilda slag. Kanske har vi ändå nu framför oss en bättre utveckling då allt fler kan bidra till att hejda pandemin genom att vaccinera sig.
Önskar alla som tittar in här ett riktigt Gott Nytt År 2021!

Meddelanden

Det här meddelandet är uppsatt på ett staket mitt emot Östermalms IP i Stockholm. En bit ifrån sitter ett annat i samma fina utförande men med texten ”Lugn bara lugn”. Det meddelandet har suttit upp betydligt längre och farit lite illa av väder och vind, så det kommer inte med på bild nu. Kanske har jag haft med det tidigare, har bloggat om meddelanden flera gånger tidigare, varje gång med rubriken Meddelanden. Använd sökrutan upptill till höger om du vill se inläggen. Sen blev det verklighetsflykt i form av bio. SF har ju stängt alla sina biografer nu men Svenska Bio kör fortfarande. Så vi gick på Grand på Sveavägen. Filmen var fransk och medverkande var Catherine Deneuve, Juliette Binoche och Ethan Hawke och en alldeles förtjusande liten flicka som spelade dotter till Binoche och Hawke. Filmen var väl inte mer än halvbra men det är alltid roligt att lyssna på franskan. Och i Grands foajé passade jag på att plåta tavlan ovan. Visst är den fin!

I foajén sitter också ett foto på skådespelaren Michael Caine och ett citat som lyder: ”The only alternative to playing elderly people is playing dead people. So I picked elderly people. That’s a better idea.” Michael Caine är född 1933 och hör förstås i dag till dom s.k. riskgrupperna, till vilka också jag hör – om än en del yngre än ”Mikael Kanin”. Jag grips inte av panik, har inte hamstrat toapapper och vågar gå ut varje dag. Bio har inte varit nåt riskabelt val, i dag var vi totalt 4 i salongen och vi sitter spridda i bänkraderna.

Sköt om er allihop ni som tittar in här, tvätta händerna och lyd experternas råd. Och grips inte av panik!

Komplettering: Konstnären som målat tavlan på Grand är Marit Furn. Se fler verk av henne på hemsidan här.

Zola

Émile Zola är 62 år på bilden. Fotografiet togs samma år som han dog, tråkigt nog genom kolosförgiftning. Det var en kall och våt septembernatt 1902. Man hade tänt brasa i en kamin eller kakelugn för att få lite värme i Zolas och hustruns sovrum på rue de Bruxelles i Paris. Fönstret var stängt och dörren låst.

Zola hade fått många mordhot under åren och var noga med att låsa om sig. Den här gången gick det riktigt illa. Både Zola och hustrun blev kolosförgiftade. När tjänstefolket forcerade dörren på morgonen låg Zola döende eller död på golvet medan hustrun låg medvetslös i sängen. Hon togs till sjukhus och överlevde.

Äktenskapet var barnlöst men Émile Zola hade två barn med sin älskarinna sen många år. Historien om Zola, hustrun och älskarinnan är lite rörande. Zola hade delat sin tid mellan hustrun och älskarinnan och levt dubbelliv i många år. Hustrun var först helt förd bakom ljuset medan hela Paris visste vad som pågick. Sen blev hon förstås inte alls glad åt förbindelsen och försökte få Zola att lämna älskarinnan. Till slut fick hon tydligen finna sig i detta ”ménage à trois”.

Nu efter Zolas död visade sig Alexandrine både storsint och varmhjärtad. Så snart hon kunde den där hemska dagen i september sände hon bud till älskarinnan om vad som hänt. Hon ordnade sen med älskarinnans försörjning och lärde känna dom två barnen, som var 13 och 11 år gamla när fadern dog. Hon och älskarinnan blev vänner och i brev kallade Alexandrine t.o.m. barnen för ”våra barn”. Hon lät barnen ta faderns namn Émile-Zola som efternamn och få intäkterna från faderns böcker.

Vadan nu allt detta om Émile Zola och hans familjeförhållanden? Jag har aldrig läst nåt av Zola efter vad jag kan komma ihåg och minns honom förstås mest för hans inblandning i Dreyfusaffären genom sitt öppna brev ”J’accuse”, riktat till Frankrikes president och publicerat i tidningen. Det som fick mig att gå igång på Zola nu var Polanskis film ”En officer och spion” om Dreyfusskandalen, som vi såg igår kväll. En alldeles utomordentligt intressant och välgjord film. Se den om du är det minsta intresserad! Vacker är den också med alla sina fina exteriörer och interiörer och detaljer från Paris i bästa ”fin de siècle”-stämning. Skrämmande förstås med judehatet som fanns då och som dessvärre finns fortfarande.

Filmen har ju stött på motstånd och är omdiskuterad pga dom anklagelser som finns mot Polanski. Som man skrev på SVT: ””Den gamle mästerregissören må vara ett svin, men likväl är En officer och spion ett minutiöst hantverk, imponerande för sin vidd och detaljrikedom, i bild och historisk tanke”.

Favoritfilmer 2019 och några till

”Se film på rätt sätt: Gå på bio” var en slogan man körde för flera år sen. Om den alls fick fler att gå på bio istället för att se film hemma på tv:n vet jag inte. Men för egen del behöver jag ingen slogan. Jag har alltid varit intresserad av film och ser gärna film på bio. Turligt nog är min man också filmintresserad och följden är att vi ofta går på bio, betydligt oftare än på teater eller opera. På senare år har vi också börjat gå på Stockholms filmfestival.

Nu utmanade jag mig själv att plocka fram dom 10 bästa filmerna som jag sett under 2019, dvs dom som stannat mest i minnet. Det blev följande (ingen prioriteringsordning):

  • Vincent van Gogh – vid evighetens port. Regi: Julian Schnabel. Medv: Willem Dafoe, Mads Mikkelsen m.fl. Vacker film. Minnesvärd rolltolkning av Willem Dafoe.
  • Hasse & Tage – En kärlekshistoria. Jane Magnussons dokumentär.
  • Smärta och ära. Regi: Pedro Almodovar. Medv: Antonio Banderas, Penélope Cruz m.fl.
  • And then we danced. Georgisk film. Regi: Levan Akin.

Foto: Scanbox Entertainment. ”Sorry we missed you”.

  • Sorry we missed you. Regi: Ken Loach. Om dagens England. ”En smocka mot en empatistörd arbetsmarknad” skrev nån tidning. Bra prestationer av amatörskådespelare.
  • Marriage story. Regi: Noah Baumbach. Medv: Adam Driver, Scarlett Johansson, Laura Dern m.fl. Utomordentliga rolltolkningar av Adam Driver och Scarlett Johansson.
  • The lighthouse. Regi: Robert Eggers. Medv: Willem Dafoe, Robert Pattinson. Svart-vit rulle som handlar om två män isolerade på en fyrstation långt ute i havsbandet. 1800-tal nån gång. Häftiga bilder, en del gräsligheter.
  • Porträtt av en kvinna i brand. Regi: Céline Sciamma. Medv: Adèle Haenel, Noémie Merlant m.fl.  Franskt 1700-tal i Bretagne nånstans. Fantastiskt vacker film. Om kvinnor och med kvinnor. Gripande.
  • I guds namn. Regi: François Ozon. Nutid, pedofilskandal, katolska kyrkans obehagligt stora makt.
  • Parasit. Sydkoreansk film. Regi: Bong Joon-ho. Nutid, lätt absurd med totalt oförutsägbar handling. ”Galet underhållande” skrev nån tidning.

Några till som vi såg i november eller december 2018 och som alltså egentligen inte skulle få vara med här måste nämnas ändå, inser jag, och det fina är ju att det är jag som bestämmer här. 🙂

  • Den siste gentlemannen. Kanske Robert Redfords sista film, trevlig, charmig.
  • Cold war. Pawel Pawlikowskis svartvita film om en kärlekshistoria i efterkrigstidens Polen.
  • Styx. Tysk film. Nutid, mycket aktuellt tema. Såg den på filmfestivalen 2018.
  • Roma. Alfonso Cuaróns film om sin barndom och uppväxt i 70-talets Mexico City. ”Årets bästa film” sas det i nån tidning (alltså 2018).

Vissa av filmerna ovan är väl för all del lite mer lättviktiga – som ”Hasse & Tage”-filmen som kanske mest är med av nostalgiska skäl eller ”Den siste gentlemannen” för Robert Redfords skull, också en del nostalgi. Väcker ju många minnen från filmer som ”Butch Cassidy and Sundance Kid”, ”Blåsningen” m.fl. Andra går djupare – som ”Cold war”, ”Roma” och ”Porträtt av en kvinna i brand”. Synpunkter? Förslag på andra bra filmer? Några jag missat kanske?

Sen tänkte jag att ytterligare en utmaning nu när vi ska gå in i ett nytt decennium skulle vara att ta fram bästa film för varje år i det gångna decenniet, men nej, det får räcka så här.
Och vill du läsa mer om film i bloggen (det finns en hel del) så använd sökfunktionen upptill till höger (förstoringsglaset).
Glad nyårsafton tillönskas!

”Styx”

På Stockholms filmfestival hösten 2018 såg vi bl.a. den tysk-österrikiska filmen ”Styx”. Den handlar om en ensamseglare som i sin välutrustade fina båt på väg över havet hamnar i ett moraliskt dilemma av högsta aktualitet. En utomordentligt välgjord och spännande film. Med tanke på det och på att den skildrar ett mycket angeläget ämne förstår jag inte varför man inte tar in den för visning på biografer runt om i landet. Det är den verkligen värd. Är det för att det är en film från tyskspråkiga länder? Om jag minns rätt talas det både tyska och engelska i filmen.

Captain Pia Klemp on the bridge of Sea-Watch 3. April 7, 2018. Ruben Neugebauer / Sea-Watch.org

Kommer att tänka på filmen när jag läser om Pia Klemp, människorättsaktivist och fartygskapten som hjälpt båtflyktingar. Nu riskerar hon många års fängelse i Italien, så mycket som 20 år läser jag i media. Hon är anklagad för att ha medverkat till illegal invandring genom att räddat livet på hundratals migranter på Medelhavet. Dom skepp som Pia Klemp varit kapten för sägs ha räddat livet på tusentals människor.
Gamla Hamlet dyker upp i min skalle – ”Ur led är tiden… ”

Paris borgmästare ville nu uppmärksamma Pia Klemp och en annan kapten, Carola Rackete, för deras insatser genom att ge dom Grand Vermeil Medal, staden Paris högsta hedersmedalj. Pia Klemp tackar nej med anledning av hur man behandlar migranter i staden Paris.

Bilden visar färden över Styx, etsning av Gustave Doré, illustration ur bibeln. Färjkarlen på båten är Charon och båten för de döda från de levandes rike till underjordens och dödens rike, Hades. Grekisk mytologi.

Vill du läsa om filmen ”Styx” kan du titta på Imdb här. Artikel om Pia Klemp i SvD här.

Sista färden – snart?

Riddarfjärdslinjen, februari 2016
Den fina Djurgårdsfärjan som går mellan Södermalm och Kungsholmen – och under detta år även angör Riddarholmen – ska tydligen läggas ner vid årsskiftet. Synd det, tycker jag. Det är för få resenärer säger dom. Jag tror att det var feltänkt att lägga hållplatsen på Södermalmssidan mitt på Söder Mälarstrand på en plats där det inte finns några andra kommunikationer. Namninsamling och upprop pågår för att rädda linje 85 – på Facebook här.

Jag har åkt färjan många gånger, inte direkt för att jag behövt det utan mer för att jag tycker det är roligt att komma ut på Stockholms vatten. Är jag ute på promenad och kommer i närheten av nån av färjorna händer det att jag hoppar på – åker över Riddarfjärden eller till Djurgården, bara för nöjes skull. Så visst, med det här lilla inlägget slår jag gärna ett slag för att linje 85, som syns på bilden, ska få vara kvar.


Sista färden annars då? Vad ger det för associationer? Ja, förstås till John Boormans spännande och mycket otäcka film ”Den sista färden” från 1972. Nån som minns den? Jon Voigt, Burt Reynolds m.fl. Det är i den filmen det finns en välkänd ”banjoduell”. Originaltiteln var ”Deliverance”, men på den tiden gav man fortfarande svenska titlar till filmer som skulle visas här men gjorts på andra språk. Inte som i dag när en fantastisk polsk film, som går på biograferna nu, lanseras med titeln ”Cold war”. Robert Redfords sista film (troligen) får heta ”The old man and the gun” även på svenska biografer. Många fler exempel finns. Och det är väl i linje med ett alltmer amerikaniserat Sverige kan jag tro.

Färjan kan ge association till en annan film i en helt annan världsdel, som stannat i mitt minne: ”Fitzcarraldo”, Werner Herzogs film från 1982 med den intensive och märkliga skådespelaren Klaus Kinski. Claudia Cardinale hade också en roll. Filmen handlar om en operaälskare som vill bygga ett operahus mitt i den peruanska djungeln. Man släpar en stor ångbåt uppför ett berg. Ett vansinnigt företag förstås. Även själva filminspelningen blev vansklig. Enligt Wikipedia var Kinski så besvärlig att Herzog fick erbjudande från nån ur lokalbefolkningen om att vara behjälplig genom att mörda Kinski åt honom.  Wikipedia skriver om filmen här. Jag har förresten skrivit om ”Fitzcarraldo” i ett inlägg för ett par år sen. Där får man även tips på hur man kan tillaga en sko som man lovat äta upp. ”Om vitlök och film” har du här.

Artikeln ”Kritik mot att lägga ned Riddarfjärdslinjen” i tidningen Mitt Kungsholmen här.

Filmtips – två till

Stockholms filmfestival slutade i dag. För min del gick festivalen i mål med en riktigt härligt bra film. Underhållande, välspelad och med en intressant historia. Och en gammal välkänd skådespelare som troligen här gör sin sista roll: Robert Redford. Filmen heter ”The old man and the gun”.

Robert Redford spelar en äldre herre (han är själv 82 nu) som har ett lite udda intresse i livet som han mycket gärna ägnar sig åt. Andra bra skådespelare i filmen är bl.a. Sissy Spacek och Casey Affleck. Det känns lite som om filmen är en hyllning till Robert Redford och det han gjort inom film tidigare. Och han har glimten i ögat kvar helt klart. Han är en gammal man nu, men jag blir lite varm i hjärtat av att se honom.

Och visst väcker det mycket minnen. Han har varit med så länge och gjort så mycket bra och minnesvärt. ”Butch Cassidy and Sundance Kid” där han spelade med Paul Newman, också en riktig snygging på den tiden, och även i ”Blåsningen” var det dom två, Newman och Redford, och Robert Shaw m.fl. Han producerade ett par filmer själv också, jag minns särskilt ”A river runs through it” där en ung Brad Pitt var med.

Den andra filmen jag tänkte tipsa om heter ”The fall of the American Empire”, en kanadensisk film om en nördig kille som kör budbil och som under en av sina rundor råkar ut för nåt. Han måste fatta ett snabbt beslut och det förändrar hans liv. Roligt,  trevligt, lite underfundigt. Mycket underhållande.  Filmen är på franska och utspelar sig i Montreal där det inte bara finns folk med mycket pengar utan också många fattiga hemlösa, bl.a. inuiter som lever på gatan. Det finns ett stråk av värme – och godhet kanske – mellan människor i den här filmen.

Stockholms Filmfestival

Som smått tokiga i att gå på bio passar vi förstås på nu när Stockholms Filmfestival pågår. Jag har hittills sett 10 av dom filmer jag valt ut. Du ska få några filmtips här.

Det är nåt extra fräscht över att se film på det här sättet. Ingen av filmerna har ju recenserats i svenska tidningar än. Strax innan festivalen börjar väljer vi ut vilka filmer vi vill se utifrån dom mycket korta beskrivningar som finns i festivalens katalog. När det sen är dags att gå och se en film jag prickat för har jag ju helt glömt bort vad det stod i den där korta beskrivningen. Kanske en fördel med att vara så här gammal… Men i alla fall, jag ser filmen opåverkad av vad nån annan tyckt om den.

Som sagt 10 filmer har jag sett hittills och jag har några till kvar. Av dessa 10 är några riktigt bra, en del halvbra, nån kanske intressant på ett visst sätt men inte så bra som helhet (X&Y Anna Odells film), nån alldeles för blodig och konstig (Suspiria) och nån kanske lite tråkig också. Men jag ska tipsa dig om dom fyra filmer som hamnar högst upp av dom jag sett hittills:

Cold war
En kärlekshistoria, vackert filmad i svartvitt. Det är 1950-tal, det är Stalin och järnridå och politiskt korrekt folkmusik. Filmen utspelar sig i Polen. Berlin, Jugoslavien och Paris. Regissören heter Pawel Pawlikoski. Det var han som gjorde filmen ”Ida” häromåret.

Styx
Mycket bra dramatisk tysk film! Susanne Wolff har den absolut största rollen, hon är i bild mest hela tiden. Nästan en enkvinno-film. Bra skådespeleri. Mycket snyggt filmad, tät och spännande historia om ett verkligen mycket angeläget ämne.

Vision
Fantastiskt vackert filmad i Japan. Juliette Binoche spelar en fransyska som letar efter en undergörande växt långt in i japanska skogar och möter några människor som bor där. Andra halvan av filmen tycker jag man krånglade till historien lite väl mycket, men det vägs upp av att det är så vackert alltihop.

Wildlife
En familj med mamma, pappa och 14-årig son i Montana 1960. Om att tappa fotfästet, inte riktigt veta vad man ska göra av sitt liv. Berättas ur pojkens synvinkel. Carey Mulligan som mamman har en stor roll och hon gör det mycket bra. Jake Gyllenhaal spelar pappan, och pojken spelas av Ed Oxenbould. Mitt hjärta ömmar för den här unga pojken. Jag hoppas det gick bra för honom sen… Bygger på en bok av Richard Ford.