Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘film’

Ja, mycket springande på bio är det dessa dagar. Festivalen pågår ju och bjuder på ömsom vin, ömsom vatten. Bland dom filmer jag blivit besviken på finns Polanskis ”Based on a true story”. Bra skådespelare men en icke trovärdig story och mest ett riktigt misch-masch. Trodde nog Polanski skulle lyckas bättre. ”Amant double” av François Ozon var inget vidare den heller. Engagerade inte. Synd det, Ozon har gjort bra filmer tidigare. ”Bakom stängda dörrar”, ”Under sanden” m.fl.

Det hittills värsta bottennappet tycker jag är ”Gemini”, en riktig B-film med B-skådisar. Jodå, visst finns här vackra bilder, eleganta interiörer i flotta hus i Los Angeles, fina färger, häftig musik och mycket motorcykelkörande på vindlande bergsvägar ovanför LA. Men historien är minst sagt tunn och dessutom illa spelad. Jag fick lust att gå ut innan filmen var slut men ändrade mig och satt kvar. Filmen fick mig att fundera över hur dom som arrangerar filmfestivalen gör urvalet av filmer. ”Gemini” var verkligen inget bra val, tycker jag.

”The workshop”, fransk film med originaltiteln ”L´atelier” (fjompigt att en fransk film ska få en titel på engelska när den visas här), var en riktigt bra och ganska skrämmande historia om hur en ung man kan komma på glid ordentligt. Det handlar om en skrivarkurs med ungdomar och ledd av en kvinnlig författare. Platsen är La Ciotat, en stad vid kusten en bit öster om Marseilles. Pratfilm med många vackra bilder från en kust jag känner väl igen.

”En fantastisk kvinna” med originaltiteln ”Una Mujer Fantástica” är en chilensk film om en annorlunda kvinna, som försöker stå upp för den hon är. Ovanligt ämne. En otrevlig scen med kränkande behandling av kvinnan fick mig att minnas sameflickan i den svenska filmen ”Sameblod”. En annan sydamerikansk film är den chilenska ”Los perros”. Den handlar om en inte särskilt sympatisk kvinna i 40-årsåldern som verkar allmänt osäker på vad hon vill egentligen. Hon blir intresserad av en f.d. militär som är hennes ridlärare. Mannen har ett mörkt förflutet under Pinochet-tiden och inte bara han. Andra personer i filmen försöker också dölja och sopa under mattan vad dom gjorde dom där åren. Titeln betyder ”Hundarna”.

En vacker och berörande film är den polska ”Wild roses”, som handlar om en ung kvinna som bor med sina barn ute på polska landsbygden. Mannen arbetar borta långa tider och kommer bara hem nån enstaka gång emellanåt. Kvinnan vantrivs med sitt liv, känner sig ensam. Huset dom bor i är under ombyggnad men blir väl aldrig klart eftersom mannen är borta på jobb så mycket. Kvinnans mamma är hos henne ibland och hjälper henne med barnen men nån nära kärleksfull kontakt mellan mor och dotter är det inte. Här finns också ett starkt inslag av religion och hur människorna förtrycks av den,  i alla fall uppfattar jag det så. Den unga mammans dotter konfirmeras. Väldigt bra liten flicka, en liten revoltör verkligen som ena stunden springer iväg och håller sig undan för att hon är arg på mamman, andra gånger kommer och kramar om henne. När flickan vid konfirmationen får en vit bibel av sin mormor slänger hon den i golvet. Hon ville ha en dator.

”Three billboards outside Ebbing, Missouri”, är en mycket underhållande rolig och stundtals gräslig film med bra skådisar. En svart komedi. Det handlar om människor på den amerikanska landsbygden. Frances McDormand spelar en kvinna som inte tvekar att demonstrera och ge sig på polisen som inte lyckats lösa mordet på hennes dotter. Woody Harrelson gör ett varmt och mycket berörande porträtt av sheriffen på polisstationen. Filmen är gjord av Martin McDonagh, han som gjorde ”In Bruges”, också en mycket bra film för flera år sen. Colin Farrel, Ralph Fiennes och Brendan Gleeson var med i den. Den kom redan 2008 ser jag. Hå hå ja ja, åren går.

Nej, nu ids jag inte skriva mer om filmerna. Det är ju inte slut än förresten. Jag ska se 6 filmer till innan festivalen är slut nu på söndag kväll.

Read Full Post »

Det är en sån där dag när vi ska gå på bio igen, på biografen Sture på Birger Jarlsgatan. Bion börjar 17.50 och som vanligt ska vi ta 2:ans buss från Upplandsgatan (buss alltid trevligare än t-bana). När vi kommer till hållplatsen visar den digitala skylten att bussen ska komma om 18 min! Buss 2 en fredagseftermiddag: 18 min! Jag kollar i mobilen på SL:s sida om det är några störningar i trafiken i stan. Nej då, inte alls.

Men hoppsan: nu ska bussen komma om 4 min! Ok, då kan vi vänta på den och hinner i alla fall till bion. Attans! Nu blev dom där 4 min istället 22 min! SL, vad håller ni på med? Varför funkar det där med tiderna vid hållplatserna så erbarmligt dåligt?

Nej, det här går inte. Vi knatar på snabbt till t-banan, åker till Rådmansgatan och jagar vidare bort mot bion via Tegnérgatan. På vägen ska jag posta en försändelse i vadderat kuvert (har ju en del bokutskick att göra dessa dagar, se förra inlägget) och hittar en brevlåda. Enligt texten på brevlådan töms den varje dag kl 17. Klockan är nu 17.40. Brevlådan är proppfull! Det går inte att pressa in nåt vadderat kuvert där. Det är den mest proppfulla brevlåda jag nånsin sett. Känns faktiskt som något av en säkerhetsrisk att man inte tömt den. Vem som helst skulle lätt kunna plocka ut en hel packe brev ur brevlådan bara man inte har för tjocka händer. Vi snabbar på vidare. Utanför bion finns en brevlåda till. Bra! Nu är klockan 17.45 och den brevlådan är lika proppfull den. Suck!

Inte tror jag att PostNord tömde dom där brevlådorna kl 17! I så fall har folk i massor rusat dit efter 17 och pressat in drösar av post av olika slag.

Filmen är rätt lång. Klockan är ungefär 20 när vi kommer ut från bion. Kollar brevlådan – och jodå, nu faktiskt har dom fixat den där 17.00-tömningen. Snabba ryck, PostNord!

Ja, så där kan livet te sig i den stora staden en fredagseftermiddag. Ingen idé att reta upp sig över SL och PostNord som sköter sina åtaganden så dåligt. Det är bara som det är. ”This is water”, säger jag för mig själv, ”this is water”.

Filmen var bra (Marion Cotillard i berörande rolltolkning) men hade man velat kunde man ju ha retat upp sig på filmtiteln: På franska heter filmen ”Mal de pierres”, vilket tydligen betyder njursten. Filmen bygger på en fransk roman som på svenska heter ”Onda stenar”. Men den svenska filmtiteln är ”Brev från månen”. Fjomp! Som i andra fall har man tydligen kokat ihop den svenska titeln utifrån den titel filmen fått på engelska ”From the Land of the Moon”. Hm…det förekommer brev i filmen, visst, men dom har ingenting med månen att göra. This is water.

PS
David Foster Wallace anförande ”This is water” som han höll vid Kenyon College 2005 finns som pdf här.

Read Full Post »

Vi går genom stan på väg neråt Nybroplan. Strödda grupper av killar i svarta jackor rör sig på Stureplan. Vi ser flera poliser. På ett ställe står en liten grupp människor med gay-flaggor. Vi är väl lite trögfattade och förstår inte först vad det är frågan om. Jag får en lapp i handen av en av killarna. En rask blick räcker. Jag vänder om, går ikapp honom, lämnar tillbaka lappen och säger ”Sånt här vill jag inte ha nåt att göra med”. Han gör en sur grimas. En ung tjej stannar till och frågar två av poliserna vad som pågår och om dom har rätt att dela ut rasistisk/nazistisk propaganda. Tydligen har dom inte tillstånd. Polisen säger att hon kan anmäla dom, så hon ringer och gör polisanmälan.

På väg därifrån möter vi folk som stannar och tittar. ”Det är nazister i stan” säger vi och går vidare. En kort stund efteråt hör vi trampet av kängor och grova röster som skanderar nåt om ”…utan pardon”. Där kommer dom i rask takt, dom svartklädda. Dom med gay-flaggorna hänger med, liksom poliserna. Alla viker av ner till t-banan Östermalmstorg, uppgång Birger Jarlsgatan. Arga högljudda röster hörs, rop och slagord ekar mellan dom kaklade väggarna. ”…utan pardon” och så andra som ropar ”Inga rasister på våra gator”. Kanske hade den unga tjejens anmälan tagit snabb skruv och poliserna på Stureplan fått order att få bort bort dom svartjackade typerna från torget.

På kvällen ser vi dokumentärfilmen ”I am not your negro”, och det är som om filmen och upplevelsen på Stureplan tidigare på dan förstärker varandra. Funderar en hel del på det här efteråt och på situationen för dagens svarta i USA, landet som Trump ska göra ”great again”.

”I am not your negro” bygger på ett ofärdigt manus till en bok om Medgar Evers (mördad 1963), Malcolm X (1965) och Martin Luther King Jr (1968), som författaren James Baldwin lämnade efter sig vid sin död 1986.

Det är en omskakande film. Mycket känner vi förstås igen, vi som vi som varit med i alla fall en del av dom där åren av kamp mot förtrycket av svarta i USA, även om vi bott här i Norden. Läst om, sett på tv. Civil Rights Movement i USA.

Filmen handlar mycket om vrede och bitterhet men också om stolthet, om att inse sin rätt – att svarta amerikaner har samma rättigheter som vita, samma rätt att kalla USA sitt land. Kort tid innan han blev mördad 1968 sa Robert Kennedy i ett tal att inom 40 år kanske USA kan få en svart president. Uttalandet blev mycket uppmärksammat. Baldwin berättar i filmen om hur man reagerade på uttalandet i Harlem. Vad Robert Kennedy sa ”sounded like a very emancipated statement to white people. They were not in Harlem when this statement was first heard. They did not hear the laughter and bitterness and scorn with which this statement was greeted. From the point of view of the man in the Harlem barber shop, Bobby Kennedy only got here yesterday and now he is already on his way to the Presidency. We were here for 400 years and now he tells us that maybe in 40 years, if you are good, we may let you become President.”

Baldwin kallar USA ”detta kollektiva monster av självbedrägeri avlat genom en vittgående fördumningskultur, med en idealism som inte finns; en falsk humanism som döljer landets avgrundsdjupa ignorans och verklighetsflykt.” I filmen visar man exempel bl.a. genom klipp ur filmer med Doris Day, John Wayne, Gary Cooper m.fl.

Filmen får mig att leta mer uppgifter om James Baldwin. Jag har aldrig läst nåt av honom men blir lite sugen på att göra det. Han är orädd, provocerande och dessutom väldigt bra på att uttrycka sig. Hittar många läsvärda citat av Baldwin på nätet.

Det börjar ju bli väldigt långt det här, men jag kan inte låta bli att lägga in ett citat från Baldwin om att vara människa. Ur The Fire Next Time:
”One must say Yes to life, and embrace it wherever it is found – and it is found in terrible places. … For nothing is fixed, forever and forever, it is not fixed; the earth is always shifting, the light is always changing, the sea does not cease to grind down rock. Generations do not cease to be born, and we are responsible to them because we are the only witnesses they have. The sea rises, the light fails, lovers cling to each other and children cling to us. The moment we cease to hold each other, the moment we break faith with one another, the sea engulfs us and the light goes out.”
Vackert skrivet, tycker jag.

Killarna i svarta jackor skulle nog aldrig läsa James Baldwin och förstås inte gå och se filmen ”I am not your negro”. Men nog skulle dom behöva det. Liksom dom naturligtvis borde se – och begrunda – en helt annan film som finns på repertoaren nu: den svenska filmen ”Sameblod”.

Men som sagt, det börjar bli väl långt det här. Dags för en promenad istället.

Read Full Post »

Nu kommer ett filmtips: vi såg en väldigt bra och gripande film igår, ”Den okända flickan”, manus och regi av Jean-Pierre och Luc Dardenne. Bröderna Dardenne har gjort flera bra filmer tidigare, t.ex. ”Pojke på cykel” som kom för ett par år sen.

”Den okända flickan” handlar om en läkare som arbetar på en liten mottagning för lägre inkomsttagare i Liège. Hon får erbjudande om att börja på ett glassigare ställe där en grupp läkare tar emot patienter med mer pengar men väljer att stanna kvar bland dom mer utsatta och mindre bemedlade. Adèle Haenel spelar den unga läkaren Jenny Davin, som får ta hand om det ena och det andra på sin praktik.

En kväll händer något som ställer till det för läkaren. Hon känner att hon har ett ansvar och handlar därefter. Hon har uppenbarligen en stark moralisk kompass – om man nu kan ha olika styrka på kompasser. Nåja, bildligt talat kan man ju det i alla fall. Hon är en människa som går långt för att göra det hon anser är det rätta. Det är verkligen en imponerande skådespelarinsats, och Adèle Haenel är bild i princip hela tiden. Filmen är fängslande rakt igenom och nån filmmusik behövs inte för att betona nånting.
Rekommenderas!

Read Full Post »

Filmtips

Igår såg vi en tysk film som sticker ut bland dom vi sett på senaste tiden (och vi går ofta på bio): ”Min pappa Toni Erdmann”. Den trailer som visats gör inte filmen rättvisa, där verkar det mesta bara vara pinsamt och vi hade först inte nån lust att se filmen. Men den är mycket bättre än så. Oförutsägbar, rolig och faktiskt allvarlig på samma gång. Om du går och ser den så berätta inte om handlingen för andra. Filmen är lång, ca 2 tim och 40 min. Men den kändes faktiskt inte lång alls. Inga longörer trots att berättelsen håller ett ganska lugnt tempo. En tänkvärd film, en film som stannar efteråt.

Nyligen har vi också sett Woody Allens senaste, ”Café Society”, och Tim Burtons ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn”. Woody Allen-filmen går vi ju på av gammal vana kan man kanske säga. Woody Allens filmer ska man se, tycker vi. För det mesta i alla fall, fast dom floppar ibland, helt klart. Den här är en riktig lättviktare. Fina bilder, fina miljöer, kläder och rekvisita men ingen riktig substans och inget riktigt driv i historien. Fast underhållande för all del. ”Miss Peregrines…osv”, tyckte jag var mer av barnfilm, eller i varje fall film för lite större barn. Inte i min smak. För mycket monster och saga och fladder hit och dit. Blev väldigt tröttsam tyckte jag. Satt motvilligt kvar i biofåtöljen.

Jag har nog bara gått ut från en film en enda gång. Jag tror den hette ”Flickor gillar långa killar”. Måste ha varit urfånig. Kollar på Imdb och ser att den är från tidigt 1960-tal. Hm, det är några år sen. Men visst, jag har varit på väg att resa mig och gå ut ett par gånger även under senare år. Ett exempel är en film om Sherlock Holmes med Robert Downey Jr och Jude Law. Oerhört tröttsam. Jag ville bara att det skulle ta slut. Usch!
Så icke med Toni Erdmann, där var det inte svårt att sitta kvar.

Read Full Post »

Minns du en reklamslogan som användes en del förr: ”Se film på rätt sätt. Gå på bio!” Det gör vi. Går på bio. Ofta, riktigt ofta.

I dag finns mycket att läsa om film på bio i DN. Hynek Pallas har en lång och nästan sprudlande artikel om dom filmer som gjordes i Hollywood några år i början av 1930-talet, den tid som kallas ”pre-code-eran”. Det fanns en frihet och en frigjordhet som försvann senare, när den ”uppförandekod” för filmskapande som man tagit fram till slut drevs igenom på olika sätt. Filmbolagens intresseorganisation uppdrog 1934 åt en kille som hette Joseph Breen, notorisk antisemit och rasist, att se till att den där koden efterlevdes. Bort med svordomar, bort med missbruk av ord som Gud, Jesus eller Herren, visa ingen nakenhet, visa aldrig fysisk kontakt mellan svarta och vita, förbjudet visa droghandel, vit slavhandel, barnafödande med mera. Filmer som inte följde koden fick inte visas. Katolska kyrkan hjälpte till och fördömde filmerna. Filmkyssar fick inte vara längre än 3 sekunder långa.

Dom flesta av dom pre-code-filmer som Pallas nämner i artikeln har jag aldrig sett. Är lite för ung för det (trevligt att det kan vara så nån gång också…). ”Christina” med Garbo är nog den enda jag sett.

Jan Holmberg skriver också om film i DN i dag och om att man inte ska stirra sig blind publiksiffror. Och så resonerar han om hur det skulle vara om det fanns en app som på nåt sätt kunde mäta hur intensivt man upplever t.ex. konst eller film, hur länge intrycken stannar, hur ofta man tänker tillbaka på nån sån upplevelse. Intressant och sympatisk artikel det med. Länk nedan.

Det där med hur länge en upplevelse stannar får mig att fundera vidare och försöka komma på vilka filmer som verkligen stannat länge hos mig och som fortfarande ”finns kvar”. Shoah är definitivt en sån, Brända av solen också. Det finns förstås fler filmer som gjort mig ordentligt berörd.  Några enstaka filmer finns ju också som tyvärr tyvärr stannat av andra skäl: att jag mådde så illa av att se dom att jag inte glömmer filmen av den anledningen. Usch. Inte så lätt att ”deleta” såna minnen.

Var på bio häromdan förresten och såg en bra film: Maryland. Mycket spännande och många häftiga bilder, snyggt filmat. Matthias Schoenaerts spelade en f.d. soldat med posttraumatiskt stress-syndrom som fick jobb som säkerhetsvakt hos en rik familj där Diane Kruger var hustrun. Schonenaerts verkar vara poppis, och han är bra. Har bl.a. en förmåga att se rätt olika ut i olika filmer. Första gången jag såg honom var i ”Rust and bone” med Marion Cotillard, sen var han med i ”The Danish girl” med Alicia Wikander nyligen.

Innan Maryland började visades reklam förstås och så en bild där man påpekade det märkliga i att biobiljetter har 25 % moms medan teaterbiljetter har 6 %. Håller med om att det är fel. Det borde vara samma. Film är också konst och kultur.

Artiklarna: Hynek Pallas, ”Sex, synd och laglöshet i Hollywoods drömfabrik” här.  Jan Holmberg, ”Kvalitet på lång sikt. Kortsiktigt att stirra sig blind på publiksiffror” här.

Read Full Post »

_DSC7672_edJag tycker om vitlök och fick för mig att skriva lite om det här. Vitlök har nog blivit alltmer accepterat även i svensk matlagning. Ja, det där låter kanske lite konstigt, men jag som är så gammal minns ju en tid när folk kunde vara lite ”rädda för” att äta vitlök, typ ”inte vilja lukta som en italienare” om man skulle ut och träffa nån eller om man skulle gå till tandläkarn nästa dag.

Ja, hur det är nu vet jag ju inte förstås. Undviker folk vitlök om dom ska på ”dejt” med nån ny? Inte vet jag. Håller inte på med sånt utan äter så mycket vitlök jag vill – dock ej till frukost.

Nåja från vitlöken leder det ena till det andra och till det tredje…som vanligt när jag sitter och googlar runt lite ”bara på kul” istället för att göra sånt jag borde.
Plötsligt läser jag om att Werner Herzog tillagade och åt upp sin sko efter att ha sagt att han skulle göra det om en viss dokumentärfilm, som han inte trodde på, blev färdig. Filmen det gällde gjordes av en kille som heter Errol Morris. Den skulle handla om en man som ägnade livet åt att ”tillåta husdjur att få en värdig begravning” enl Wikipedia. Det gick inget vidare bra tydligen med den där mannens livsprojekt men filmen blev i alla fall klar och Herzog måste äta upp sin sko.

Werner Herzog lät skon puttra i flera timmar i en buljong tillagad på ankfett, vitlök – förstås – vanlig lök, chili, Tabasco, rosmarin och salt. Själva måltiden skedde sen på en teaterscen på University of California Berkeley där Werner Herzog långsamt åt upp skon medan han småpratade med publiken. Allt dokumenterades av dokumentärfilmaren Les Blank i filmen ”Werner Herzog eats his shoe”.

Och det är här jag kommer runt till vitlöken för Les Blank gjorde 1980 en film om vitlök som heter ”Garlic is as good as ten mothers”. Jag har inte sett den (inte skoätandet heller), men det är tydligen en lovsång till vitlöken, så det är nog nåt för mig. Jag använder ofta vitlök när jag lagar mat. Vitlök och så gärna vin i maten också. Himmelska såser…nåja, det var väl att ta i, jag är ingen stjärnkocka.

Werner Herzog leder mig förresten vidare till filmen ”Fitzcarraldo” med Klaus Kinski, från 1982. En fantastisk film om en gummibaron som ville bygga ett operahus inne i djungeln i Amazonas och få dit Caruso. I filmen ska man släpa en stor ångbåt över ett berg. Gummibaronen spelas av Klaus Kinski, som verkar ha varit minst lika fanatisk som person som den rollfigur han skulle spela.

Les Blank gjorde en dokumentär om inspelningen av ”Fitzcarraldo” som tydligen gick rätt våldsamt till. Klaus Kinski ställde till en massa trassel, bråkade med Herzog och andra i filmteamet, med statisterna, klagade på maten m.m. Jag läste nånstans att Werner Herzog berättat att en av statisterna – ”a native chief” – vid nåt tillfälle erbjudit sig att se till att Kinski blev dödad men Herzog tackade nej eftersom han ju måste göra klart filmen med Kinski. Les Blanks dokumentär heter ”Burden of dreams”. Inte sett den efter vad jag minns.

wrathgodJa ja, så där kan det bli när man börjar googla på vitlök. Kan tipsa om en annan Herzog-film, ”Aguirre – Guds vrede”(1972), också en oförglömlig film. Klaus Kinski igen i huvudrollen som den vansinnige Lope de Aguirre som ska leta guld djupt inne i Amazonas djungler på 1500-talet.
Bilden är från filmaffischen. Hittade den på nätet och hoppas det är ok att använda den.

Les Blank dog häromåret. Jag hittade en sida på webben om hans filmer här.

Read Full Post »

Older Posts »

MOLLES BILDER

Välkommna skriv gärna en kommentar

norbergianblue

Tankar,åsikter,nojor,livet

Gabrielles blogg

Om filmer jag ser, böcker jag läser och saker som händer med mera!

inte fan gör det det

Alla säger:det ordnar sig....inte fan gör det det..

Alirfakta

Fakta om Söderhamns kommun

Författartipsbloggen

om skrivande i alla dess former

Gabis Annex

Om filmer jag ser, böcker jag läser och saker som händer med mera!

VideoPress Plugin for WordPress

Easily upload and share videos on your WordPress blog or any site, even in full HD.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.