Att bita huvet av skammen. Vara skamlös. Komma med ett skamligt förslag. Eller med ett skambud kanske? Nu går skam på torra land. Skam den som ger sig. Stå i skamvrån. Man kan skambelägga nån. Man kan säga: Fy skäms! Skäms du inte?! eller Shame on you (om man vill vara lite internationell)! Och nej, just nu kommer jag inte på nåt mera. Har bloggat om skam nån gång tidigare och nu känns det som det är dags igen. Skam är ett intressant fenomen. Dom som utrett begreppen skam och skuld brukar definiera det som att skam är nåt man känner för den man är medan skuld är nåt man känner för nåt man gör eller gjort. Ja, så är det nog.
Att jag funderar över skam har att göra med att jag sen lite drygt två år tillbaka har ett barnbarn (som bor i Australien, tyvärr – suck!). Det har fått mig att fundera över under vilka förhållanden barn i olika länder växer upp i dag, hur dom behandlas av sina föräldrar och av omvärlden. Mina egna barn är ju vuxna sen länge men nu har jag alltså börjat intressera mig igen för barn och läser gärna böcker om barns utveckling, om olika sätt att se på barn och samspelet mellan barn och föräldrar. Jag är ju farmor för 17 gubbar och farmödrar ska väl också läsa på om sånt där?
Man talar om barnuppfostran men jag gillar inte ordet uppfostran egentligen. Skulle vilja ha nåt annat ord för det. Jag tycker inte att föräldrar ska uppfostra sina barn. Föräldrarnas roll är att finnas där för sina barn, vara goda föredömen genom sina handlingar och skapa en så bra miljö som möjligt för barnen att växa upp där barnen kan utvecklas på bästa sätt – emotionellt och på annat sätt – och helst i sin egen takt. Man ska inte tubba barn att bete sig på ett visst sätt bara för att man tycker det är bekvämare att ta hand om dom då eller för att man vill visa upp för andra hur duktiga barn man har.
När jag var i Australien nyligen såg jag en australiensisk bok riktad till föräldrar som hette ”Taming the toddler”. Rubriken visar rätt väl hur många australiensiska föräldrar antagligen tänker om barn – Usch, säger jag! I den boken tyckte författaren t.o.m. att det var helt ok med en liten dask ibland. I Australien är det förbjudet att aga barn i skolan men inte hemma. Tack och lov är det förbjudet här. Sverige var ju första land i världen med att förbjuda
barnaga, och även om barn tyvärr säkert fortfarande får smörj i en del svenska hem har förbudet troligen ändå lett till en attitydförändring. Dom flesta tycker nog inte att det är ok att slå barn. Men fråga ”mannen på gatan” i England om det! Eller i Australien…. Dom verkar inte tro att det alls går att uppfostra barn utan att bestraffa dom fysiskt ibland.
Man ska visa respekt för barn precis som man ska visa respekt för vuxna. Barn ska inte ses som ”ofärdiga” vuxna som ska fixas till så dom sköter sig och föräldrarna slipper skämmas för dom.
Jag tycker det är hemskt att en del föräldrar – tyvärr även i Sverige – använder s.k. supernanny-metoder med skamvrå och olika andra metoder för att manipulera barn genom bestraffningar och belöningssystem. Skamvrån – ibland kallad timeout istället – har ju kommit tillbaka, ibland i form av en särskild pall att sitta och skämmas på eller en matta kanske med texten ”Naughty spot” (ja, såna lär man kunna köpa i USA t.ex.). Jag googlade lite på supernanny och kom direkt in på en supernanny-sida där första rubriken efter ordet Welcome är ”Still not the boss of your kids?” och så följer olika råd om hur man ska hantera sina barn, få dom att prestera på rätt sätt och om hur man ska ”chefa över” dom. Hm… Dom här supernanny-metoderna verkar ha fått störst genomslag i engelsktalande länder – i England, USA och Australien. Men dom finns ju också i Sverige som ju alltid ska ta efter USA i olika sammanhang. Jag tror att barn kan skadas av såna här sätt att behandla dom.
Innan jag åkte till Australien för att hälsa på sonen och lilla barnbarnet läste jag en härlig bok av Lars H Gustafsson: ”Växa, inte lyda” . Läs den, alla unga föräldrar! Och gamla också för den delen – och andra som intresserar sig för barn och barns utveckling. Jag tror väldigt mycket mer på dom mycket kloka tankar som Lars H Gustafsson förmedlar än t.ex. föräldrarådgivare som Anna Wahlgren med den där omdiskuterade lära-sig-sova-metoden m.m. Sonen fick boken ”Växa, inte lyda” i present av mig. Tankarna i boken överensstämmer väl med hur han själv ser på sin föräldraroll och han blev glad över att få sitt synsätt bekräftat genom Lars H Gustafsson.
Föräldrar som säger åt barn på ett sätt som får barnet att skämmas gör det ju säkert för att lära barnet nåt och få barnet att bete sig på ett sätt som föräldern tycker är bra. Och det kanske funkar så också. Barnet kanske gör som föräldern säger. Men hur känner sig barnet inuti när man hutar åt det så det skäms? Lars H Gustafsson skriver om hur skamkänslan kan inympas i barnet utifrån: ”Barn står här vidöppna inför vuxen påverkan. När de blir utsatta för kritik, ignorans eller hån och inte förstår sammanhangen känner de sig ofta ‘fel’ och ‘dåliga’ och ‘ingenting värda”. – Och jag undrar: kan nån egentligen tycka att det är bra att barnet får negativa känslor och tankar om sig själv? Om man tänker efter lite menar jag.
Ja, oj, nu börjar det bli långt det här. Har du orkat ända hit? Fast jag kör väl på lite till nu när jag har fått upp farten.
Många (dom flesta?) som är vuxna nu har nog blivit uppfostrade med metoder som innehåller skam- och skuldbeläggande, bestraffning av olika slag och belöningssystem – allt med syfte att barnet ska bete sig som föräldern vill. Och så fortsätter vi att uppfostra våra egna barn på samma sätt. Men i dag kommer ny kunskap om vad som kan hända med barn som behandlats på detta sätt. Många psykologer, psykoterapeuter och forskare som ägnar sig åt dom här frågorna hävdar i dag att barn kan få emotionella skador av olika slag av den här sortens barnuppfostran – skador som stannar kvar länge, kanske hela livet. Jag hoppas att unga nyblivna föräldrar tar till sig av dom nya rön som kommer fram. Man är ju inte automatiskt en bra förälder bara genom sunt förnuft eller genom att göra likadant som ens egna föräldrar gjort. Man behöver kunskap och man måste vara öppen för ny kunskap. Oj, vad jag håller på och predikar nu! Ska sluta med det.
Fast jag måste lägga till att det faktiskt är intressant att läsa såna här böcker även för den som inte lever med barn. Vi har ju varit barn allihop en gång och kloka böcker av det slag jag pratar om här kan få en att förstå mer om sin egen barndom, om hur man blev behandlad som liten och om vad det kan ha betytt för ens egen utveckling senare i livet.
Jag bloggar nog lite mer om det här framöver när jag läst lite mer av dom här böckerna jag ska tipsa dig om nu.
Lars H Gustafsson, ”Växa, inte lyda” (har läst – rekommenderas, mycket bra!)
Daniel N. Stern, ”Ett litet barns dagbok” (tror den är bra men har inte läst än)
Robin Grille, ”Parenting for a peaceful world” (håller på och läser den. Mycket intressant bok! Återkommer nog till den framöver) och ”Heart to heart parenting” (inte läst än). Grilles böcker finns inte på svenska efter vad jag vet.
Lars H Gustafssons blogg hittar du här. Citatet ovan är hämtat ur en artikel som han skrivit. Den finns här.
Mer om Robin Grille och hans böcker kan du läsa här.
Gabrielles blogg 