Tidsresa

Jag har alltid läst mycket, och nu den här tiden med mycket vara-hemma-vistelse blir det ännu mer. Har just läst en bok av Klas Östergren och funderar på att sätta igång med ”Renegater”, hans senaste, om ett tag. Nu har jag läst ”I en skog av sumak”, en roman om några skolungdomar i Stockholm på 70-talet. Dom är inne mot slutet av sin skoltid. Kenneth heter huvudpersonen och berättelsen sker i jag-form. Det är mycket tidsanda i skildringen. Och en hel del igenkännande även om bokens Kenneth är yngre än jag var på tidigt 70-tal.

En ny kille har just börjat i klassen, en kille som är annorlunda på flera sätt. Beter sig annorlunda, klär sig annorlunda. Är lite av en gåta. På en buss på väg hem till förorten från city råkar Kenneth höra en tjej i klassen i samtal med sin mamma säga ”Jag tycker om Buddhas eldspredikan”, något som hon hört om från den här nya killen, som hon är fascinerad av. Han hade inför hela klassen talat om Buddha. Flickans mamma tittar smått imponerad på sin dotter.

Flickan ser inte att Kenneth är med på bussen. Han tycker det är lite pinsamt och dumt att hon sa så där. Han går t.o.m. av en hållplats tidigare för att inte riskera att stöta ihop med henne och göra henne generad. Sen står det:
”Samtidigt blev jag på ett märkligt sätt medveten om att jag en dag skulle kunna ändra mig, få en annan uppfattning, mindre dömande, kanske rentav positiv, både till spridandet av informationen i sig men även till sådana exempel på skamlöshet eller åtminstone ”inlåning av tankegods” som hon gjort sig skyldig till. Det behövde inte nödvändigtvis tyda på osjälvständighet eller brist på fantasi. Det kunde lika gärna vittna om den styrka som finns i öppenhet och uppriktigt intresse. Ett bland många uttryck för tillgivenhet.”

Så där skriver han, Klas Östergren. Och jag tycker om det. Vilken bra författare han är när man kan smaka på stycken och ord som det här! ”I en skog av sumak” kom 2017. Så där är det genom hela boken: Kenneth funderar över det som händer och han funderar över sig själv och andra, det är antydningar, det knappt gripbara, känslor, blickar, vad man sagt, vad man inte sa, vad man kanske kunnat göra annorlunda, hur man förändras.

Ett citat av Paul McCartney inleder boken:
”And if I say I really knew you well
what would your answer be.
If you were here today.”

Om skrivande

Här är några av dom böcker jag har om skrivande. Lätt att bli sittande med såna böcker istället för att ge sig i kast med skrivandet. På Arundo-bloggen (länk finns i högerspalten) skrev jag lite om sånt här och om mitt eget skrivande. Där lyfte jag fram en av mina favoritböcker i ämnet, Stephen Kings bok ”On writing. A Memoir of the Craft”, och den får som synes vara med här igen.

En annan bok som jag tjyvläst i bokhandeln och funderat på att skaffa är ”Bird by bird” av Anne Lamott. Den verkar bra och är trevligt skriven. Bakgrunden till valet av boktitel berättar hon om så här: ””Thirty years ago my older brother, who was ten years old at the time, was trying to get a report on birds written that he’d had three months to write. It was due the next day. We were out at our family cabin in Bolinas, and he was at the kitchen table close to tears, surrounded by binder paper and pencils and unopened books on birds, immobilized by the hugeness of the task ahead. Then my father sat down beside him, put his arm around my  brother’s shoulder, and said, ‘Bird by bird, buddy.  Just take it bird by bird.”

Men som sagt, Anne Lamotts bok har jag inte (än). Vi får se om jag faller till föga (är inte det ett lustigt uttryck?) och köper den också istället för att tjyvläsa. Men min ambition är egentligen att försöka hålla fingrarna borta från böcker om skrivande och igång på tangentbordet istället. Fast i dag var det nära faktiskt. På min vintriga promenad (det snöar i Stockholm denna påskdag) passade jag på att gå och glutta lite i bokhandeln. Hittade en möjlig till bok om skrivande men lyckades motstå frestelsen. Boken heter ”How fiction works” och är skriven av James Wood, tidigare kritiker på The Guardian och nu ”professor of the practice of literary criticism at Harvard”. Såg intressant ut. Han skriver bl.a. om Flaubert och jag har ju just läst Madame Bovary… Kanske skäl nog att frångå mina principer och köpa boken.

Där mitt nuvarande bokprojekt nu befinner sig, dvs på väg att tryckas, behöver jag ju andra typer av råd och tips egentligen. Mycket matnyttigt om marknadsföring, prissättning, distribution m.m. har jag hittat i boken ”Förverkliga din bokdröm” som finns med på bilden. Förra veckan var vi på tryckeriet och diskuterade omslag, papperskvalitet och sånt. Inlagan, som jag skickat in som pdf, såg bra ut sa dom. Grafikern har fått underlag till omslaget. Under veckan efter påsk hoppas jag att jag får se ett förslag på utformning. Spännande. Jag kommer att berätta om hur det går. Främst i bloggen Arundo, men jag skriver nog om det här också gissar jag.

Om en skrivprocess

I förra inlägget skrev jag om det här att sätta upp mål, organisera sitt arbete, öva m.m. I DN häromdan läste jag om en skrivprocess – ett utdrag ur en ”skrivdagbok” som Therése Söderlind fört under skrivandet av boken ”Vägen till Bålberget”. Jag tycker att det ofta är intressant att läsa om hur etablerade författare organiserar och genomför sitt skrivande. Det är uppenbart att det sker på många olika sätt. Vissa verkar bara slå sig ner och börja, låta historien utveckla sig efter hand. Andra strukturerar, gör disposition, gör en massa research m.m. innan dom sätter sig ner vid datorn för att skriva.

Den som läste förra inlägget och kanske undrar över vad det är jag skulle vilja göra har svaret här: skriva, författa. Skriver gör jag ju redan på sitt sätt i bloggen, och en bok har jag i alla fall publicerat (på eget förlag. Se Boken om Sandskär i högerspalten). Men mina författardrömmar sträcker sig längre än så. Nåja, vi får se vad det blir – eller snarare om det blir (ha ha!). Ett sätt att nyktra till från dom ”värsta författardrömmarna” brukar vara att gå runt i en bokhandel och se hur väldigt mycket böcker som redan finns. ”Varför skulle jag…osv?” Hå hå ja ja!

Boken ”Vägen till Bålberget” har fått mycket beröm och är nominerad till Sveriges Radios romanpris 2014. Jag har inte läst boken – eller snarare: jag har läst en del av den. Men det var nånting med den som gjorde att jag inte fastnade utan la av efter ett tag. Det kan ju vara så där med böcker: det är inte rätt läge just då. Kanske får Bålberget en chans till nån gång framöver.

Ingången till artikeln i DN här.
På Therése Söderlinds hemsida kan man läsa hela skrivdagboken – här.
På Arundo-bloggen gjorde jag ett inlägg om skrivande i vintras. Då hade jag läst en bok av Elisabeth George som handlade om hennes researchande och skrivande. Inlägget från i mars -13 är här.

Om boken

Min bok, ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”, har ju en alldeles egen blogg som heter Arundo där jag samlar det mesta om boken. Men Arundo och Gabrielles blogg vandrar hand i hand i bloggosfären – om det nu är nån som kommer ihåg det begreppet. Det skrivs ju tydligen inte alls lika mycket i media nu om bloggar, bloggbävningar, bloggosfär m.m. som man gjorde förr. Nu är det Twitter och Instagram och Vine och sånt som är inne att skriva om. Vilket inte hindrar att folk tydligen bloggar på som aldrig förr. Själv har jag hållit på med den här bloggen sen februari 2007 och börjar nästan känna mig som en veteran.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Skulle bara berätta att ”Sandskär i mitt hjärta” nu varit ute i ca 1 månad och att försäljningen ”tickar på” både i bokhandeln och direkt hos mig via webben. På Arundo kan du se hur boken är exponerad i bokhandeln i Söderhamn. Titta här.

Läsa vidare eller ej?

Om du läser en bok och du efter ett tag börjar tycka att den inte är så bra, slutar du då eller anser du att du ska eller bör läsa ut den ändå? Sånt diskuterar vi ibland. K kan tycka att jag ger upp för lätt när jag inte vill lägga tid på sånt jag inte tycker är bra. Jag tycker att jag är för gammal för sånt, har ändå för lite tid att läsa allt jag vill läsa och vill inte öda tid på sånt jag inte tycker ger mig nåt eller som jag retar mig på.

Just nu gäller det en bok på nära 600 sidor. Redan nåt tiotal sidor in i boken tänker jag att det här är barnsligt på nåt sätt…inte bra. Jag har inget emot barn och kan vara rätt barnslig själv, men har jag valt att läsa en bok som jag tror riktar sig till vuxna vill jag inte att texten ska vara barnslig eller nästan töntig på nåt sätt. Jag berättar för K vad jag tänker och säger att jag kanske ska börja ”bläddra tjockt”. Nej nej, protesterar han och tycker att jag ska ge författaren en chans till. Hå hå ja ja. K bestämmer naturligtvis inte vad jag ska läsa eller inte, men eftersom han är den han är för mig fortsätter jag ett tag till. Men nu börjar jag läsa snabbare – dvs tar en snutt i början av varje stycke och bläddrar på rätt friskt (talar inte om det för K!). På sidan 54 lägger jag av och väljer en annan bok.

Jag har läst flera böcker av den här författaren tidigare. Och han är helt klart en person jag respekterar, duktig på skrivande – i varje fall i betydelsen produktiv. Dessutom är han intressant att lyssna till – faktiskt nån sorts salt i debatten även om jag inte alltid håller med honom i det han skriver eller säger i media. Han är i alla fall en som vågar öppna käften och säga vad han tycker utan att alltid tänka på att vara pk eller mainstream eller vad det heter.

När det gäller skrivande är han nog framför allt bra på mer journalistiska texter, skönlitteratur är inte riktigt hans grej, tror jag. Ändå har jag läst flera av hans skönlitterära verk och en del med viss behållning. Fast nån var riktigt dödande tråkig, minns jag. Den harvade jag igenom till slutet ändå av nån anledning.

Vem är det jag snackar om nu då? Ja, det handlar om Jan Guillou och hans senaste roman ”Brobyggarna”, som han själv tydligen tycker är hans bästa bok. Hm…

En av hans bättre böcker var annars ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”, tycker jag. Välskriven och intressant inte minst för den som har åldern inne att ha varit med under den tid han skriver om. Den bok jag tyckte var så urtråkig bloggade jag om här. Arn-böckerna har jag inte läst ett ord av. Borde jag det? Min misstanke är att det är lite av ”Angelique och sultanen” eller nåt sånt över dom. Orättvist kanske. Coq Rouge-seriens tio böcker läste jag kanske 6-7 stycken av för många år sen, sen tröttnade jag. Eller blev för gammal.

Vad tog jag för bok istället nu då? Ja, det blev John Irvings ”Sista natten vid Twisted River”. Har inte hunnit långt nog än för att bedöma om den är värd att öda tid på eller ej.

Synpunkter på Guillou som författare? Och tycker du att jag ska ge ”Brobyggarna” en chans till? Kanske kan jag lära mig nåt annat av boken? Nåt om första världskriget, bro- och järnvägsbyggande, Afrika och sånt?